UL UNIVERITET Inst. för lingvistik Niklas Edenmyr Grammatik, 5p. VT2003 RÅKTYOLOGI Vad är (språk)typologi? o Inom typologin är man intresserad av att jämföra den språkliga (strukturella) variationen hos språk och att klassificera språk i olika strukturella typer, t.ex. beträffande grundordföljden, som vi redan sett. Här följer några exempel (från ong 2001): Koreanska (OV) kiho-ka saca-l l cha-ass-ta Keeho-NOM lejon-ck sparka-ret-ind Keeho sparkade lejonet/ett lejon. Thailändska (VO) khon níi kàt ma a tua nán man den.här bita hund KL den.där Den här mannen bet den där hunden. Walesiska (VO) lladdodd draig ddyn döda.ret drake man En drake dödade en man. Malagasiska (VO) manasa ny lamba ny vehivavy tvätta BET kläder BET kvinna Kvinnan tvättade kläder. anare (OV) [talas i Venezuela] pi kokampö unki barn tvätta kvinna Kvinnan tvättar barnet. Nadëb (OV) [talas i Brasilien] samu u y yi qawùh skrikapa människor äta Människor äter skrikapor.
o Nästa steg är att ställa frågor som: Hur ser distributionen av detta fenomen ut bland språk? Är de någotsånär jämnt distribuerade? Om inte, hur ser frekvensen ut? Beträffande grundordföljden har vi redan sett (Tomlins (1986) undersökning) att två av de sex ordföljderna dominerar kraftigt. Repetition av Tomlins siffror: OV 45% 180 språk (av 402) VO 42% 168 VO 9% 37 VO 3% 12 OV 1% 5 OV 0% 0 Vad innebär då detta? Tja, det antyder i alla fall att fördelningen inte är slumpmässig! Det måste finnas en orsak till att dessa två ordföljder föredras. Detta är ett exempel på ett viktigt bidrag som den lingvistiska typologin kan göra. o Vidare undersöker man ofta om det finns en (statistiskt signifikant) korrelation mellan två eller fler strukturer, och om så är fallet, hur stark den korrelationen är. T.ex. har man jämfört grundordföljd med förekomsten (eller frånvaron) av pre- och postpositioner och funnit att verbinitiala språk (dvs. med grundordföljderna VO och VO) alltid har prepositioner, aldrig postpositioner. Detta gäller således för t.ex. walesiska: gwelodd y bachgen ddyn ddoe såg BET pojke man igår ojken såg en man igår. trwy Gaerdydd genom Cardiff genom Cardiff
Universalier o Vi skulle kunna formulera en regel som säger att om ett språk är verbinitalt så har den prepositioner. ådana regler kallas för (språkliga) universalier. o Nu är det inte alltid så enkelt att hitta absoluta sanningar av typen ovan (inte ens denna är helt sann). Därför talar man ofta om olika typer av språkliga universalier. Här följer några av de vanliganste: bsoluta universalier är universalier som gäller för alla mänskliga språk utan undantag. Exempel skulle kunna vara att alla språk har vokaler eller alla språk har sätt att göra en jakande sats nekande. Relativa, eller icke-absoluta universalier gäller för nästan alla, eller i.a.f. de flesta, språk. T.ex. att alla språk har bilabiala konsonanter. Endast ett fåtal språk saknar dessa. tatistiska universalier är statistiskt signifikanta. Ex. i alla språks grundordföljd kommer subjektet före objektet. Implikationella universalier är av typen om x så y. Ett sådant exempel kan vara exemplet ovan att om ett språk är verbinitialt så har det prepositioner. (Obs! märk dock att detta inte betyder att om ett språk har prepositioner så är det verbinitialt.) Men det är inte bara grundordföljden som är intressant, utan även t.ex. ordföljden i N eller V.
Vad, utöver ordföljd, är intressant att jämföra typologiskt? Ja, t.ex. kasusmarkering. Kasusmarkering o Ett intressant fenomen att studera typologiskt är markering av (framförallt) grundläggande syntaktiska funktioner, dvs. subjekt och objekt. o I svenska markeras ju subjekt och objekt huvudsakligen genom ordföljden, med subjektet före verbet och objektet efter. a) Flickan slog pojken. ( Flickan är subjekt.) b) ojken slog flickan. ( ojken är subjekt.) Men hos pronomen markeras subjekt och objekt även med kasus (och kasusmarkeringen är starkare än ordföljdsmarkeringen). a) Hon slog mig. ( Hon är subjekt.) b) Mig slog hon. ( Hon är subjekt.) o I det s.k. nominativa-ackusativa systemet, som svenskan kan sägas tillämpa till viss del, markeras subjektet i både intransitiva (a) och transitiva (b) satser i nominativ, medan objektet i transitiva satser markeras i ackusativ, t.ex. a) Han/Killen dansade. b) Han/Killen slog henne/tjejen. o I Latin är kasusmarkeringarna tydligare (och det finns även en markering på verbet): a) puer-ø labora-t pojke-nom arbeta-3g ojken arbetar. b) puer-ø magistr-um lauda-t pojke-nom lärare-ck prisa-3g ojken prisar läraren.
o Ofta använder man symbolerna, och för att beskriva dessa syntaktiska funktionerna. = subjektet i en intransitiv sats = subjektet i en transitiv sats = objektet i en transitiv sats o Man kan således beskriva nominativa-ackusativa språk enligt följande schema. Dvs. och (alltså subjektet i intransitiva satser och subjektet i transitiva satser) markeras lika (i nominativ), medan (objektet i transitiva satser) har en annan markering (ackusativ). o Men detta är inte det ända sättet att markera dessa funktioner. Här ett exempel från yalarnnga (ustralien, nu utdött). a) kupi waya kunhuŋka fisk den.där vatten.lok Den där fisken är i vattnet. b) kupi-ŋku milŋa tacamu fisk-erg fluga bita.ret En fisk bet en fluga. Detta är ett exempel på ett ergativt system (eller ergativtabsolutivt). Här markeras och likadant, medan markeras i ergativ. Detta kan vi åskådliggöra på följande sätt:
Det finns även andra system: o Tripartita system, där, och alla får olika markeringar. ( markeras i nominativ, i ergativ och i ackusativ) o /-system, där och (!) får samma markering och en egen. o Neutralt system, som svenska delvis kan klassificeras som, där, och alla har samma markering (dvs. noll). Mer komplexa system finns också, de s.k. split-ergative och aktiva. o plit-ergative -språk nyttjar både det noninativa-ackusativa och det ergativa systemet. Det mest kända split-ergative -språket är nog dyirbal (ustralien). Där använder första och andra persons pronomen nominativt-ackusativt medan tredje persons pronomen och substantiv använder ergativt system. o I aktiva språk styrs kasusmarkeringen i huvudsak av betydelsen hos det intransitiva verbet. Om verbet är en aktivitet och under :s kontroll markeras på samma sätt som. I annat fall kommer att markeras på samma sätt som.