JOHANNE HILDEBRANDT SIGRID SAGAN OM VALHALLA

JOHANNE HILDEBRANDT SIGRID SAGAN OM VALHALLA

Tidigare utgivning på Forum Blackout Freja Sagan om Valhalla Idun Sagan om Valhalla Saga från Valhalla Fördömd Krigare Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright Johanne Hildebrandt 2014 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency Omslag och Frejasymbol Anders Timrén Runor inlaga Shutterstock Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 isbn 978-91-37-13648-6

På 900-talet levde en av Nordens mäktigaste och mest mytomspunna kvinnor Sigrid Storråda. Hon var vida känd för sitt förstånd, sin styrka och sin djupa tro på makterna. Allt som finns kvar av hennes brutala och dramatiska liv är berättelsefragment och faktaspår som motsäger varandra. Få känner till vad som verkligen hände när hon räddade Norden från mörkret. Detta är Sigrids saga den som aldrig borde ha glömts.

Del 1

Vargtid, klingtid, sorgtid. Mörkret vällde in över världen och en tidsålder gick mot sin undergång. Tre av den gamla trons prästinnor, i gråvitt hår och klädnader som vittrat, stödde sig på sina stavar och såg dystert in i elden där bilder från den tid som skulle komma skymtade bland lågorna. Midgård, Nifelheim, Jotumheim, alla de nio världarna rämnade när de gamla gudarna övergav människorna. Ubsala tempel, gudarnas hemvist, slukades av lågorna. Fallande träd, förgiftade marker, valor som skrikande dog. Horder av människor vandrade över likhögar på de ofruktbara slätterna. Viljelösa knäböjde de framför korset och tiggde om frälsning och nåd. Den nya gudens präster kan fjättra människors sinnen, sa den äldsta av dem. Sargade kroppar, nattgammal is, dansande björnar, en bruds ord i bädden. Ragnarök, viskade en annan. Korsdyrkarnas seger. Valhalla s undergång. Då har gudinnorna övergett oss. Nej, inte än, sa den äldsta av dem. Hon höjde staven, utsirad med runor och krönt av en falk. 9

Elden flammade upp. Nu visade den nya bilder. Hövdingar och kungar från när och fjärran, både av den nya och den gamla seden, knäböjde framför en yngling med kungamantel och segerkrans på hjässan. Den unge kungen höjde sitt svärd mot skyn och på hans handled glödde Tors märke. Prästinnan grymtade belåtet och tog ett steg närmare elden. Än finns det hopp. Vem är denna kungars kung? Erce, erce, visa mig. I lågornas dans skymtade en ung kvinna. Hon knäböjde och sträckte armarna mot natthimlen medan en svart skugga tornade upp sig över henne. Bilderna kom allt tätare nu. Kvinnan låg död på marken medan mörkret drack hennes livskraft. Hon dog med svällande mage i bädden. Hon föll för svärdet i en hall med barnet i sina armar. Gång på gång lyckades förbannelsen som låg över henne ta hennes liv. Så slocknade bilderna och elden brann åter stillsamt i natten. De tre prästinnorna stod tysta och begrundade det de sett innan en av dem tog till orda. Bräckliga är trådarna som väver den ofödde kungens livsväv. Den framtid vi skådat är alltför osäker. Den äldsta av dem nickade. Mäktiga krafter vill släcka livet på barnets mor redan innan han fötts. Vi ska blota för moderns skydd, sa den tredje. Bara hennes barn kan frälsa oss från mörkret, hon måste få styrka att leva. De tre vände om och stödda på sina stavar återvände de in i natten medan elden bakom dem falnade och dog. 10

N att härskade när Sigrid skyndade mot mors gravkulle med hjärtat fyllt av förhoppningar. Mörkret förvandlade ek skogen till en annan värld där mörka trädkronor viskade fram sina hälsningar. De vilande kritterna och trälarna som vakade över dem var skuggor på marken. Det prasslade bland träden av oknytt, troll och bestar. Vanadis, beskydda mig. Sigrid började springa med rädslan stickande över ryggen. Farmor och de äldsta skulle bli rasande om de visste att hon smitit från gården igen, och ville det sig illa kunde hon bli tillfångatagen och bortförd av någon av Skilfingarnas fiender. Likväl måste hon försöka, för det var bara i natt hon hade sin möjlighet. Sigrid tryckte ränseln mot hjärtat och klättrade uppför kullen. Först när hon nådde säkerheten på dess topp stannade hon och hämtade andan. Månljuset fick trädkronorna och åkrarna att skimra i natten. På himlavalvet lyste ljusen från de tolv gudarnas boningar. Sigrid letade med blicken tills hon fann Folkvang, Frejas boning, vaktad av de sex valkyriorna. Vaka över mig, anmoder, viskade hon till de skimrande ljusen 11

medan oron högg i magen. Erce, skänk mig av din eviga sejd så att jag förmår öppna portarna till eftervärlden. Hon neg mot Måne, Nátts undersköna son, den som vargen Hate jagade, och drog sedan ett skälvande andetag. Tiden var inne att göra det hon måste. Utan att tveka drog hon upp sin kolt och sjönk ned på gravkullens fuktiga gräs så att blodet, fyllt med livskraft, rann ur henne, ned på jorden. Det var det första. Hel, hör min bön. Låt mor stiga upp från sina salar i Nifelheim. Händerna darrade när hon öppnade ränseln och tog en näve av blombladen som under tystnad plockats i månljuset. Varsamt strödde hon ut dem på gräset. Mor, lyssna på din dotter, kom till mig, vädjade hon. Det var det andra. Svaret kom med en varm vind. Den grep tag i blombladen och bar dem bort från kullen ut över sjön där diserna dansade i dimman som långsamt vred sig över vattnet. De viskade ett tack och fortsatte sedan sin stillsamma sång om det som skulle komma och det som skulle bli. Sigrid rös till när dunklet runt henne tätnade. Varsamt tog hon fram galderstycket som hon bytt till sig, den nyckel som fick Hel att öppna porten till Nifelheim. Så gned hon blodet från sitt sköte över trästycket med besvärjelserunor och såg sig förväntansfullt omkring. De var närmare nu. Hon kunde se skuggorna röra sig runt henne. Hjärtat hamrade i bröstet när de förlevande samlades, hungrande efter hennes ungdom, och hon kunde ana mor bland de bleka skuggorna. Snart skulle hon äntligen få se henne. Händerna darrade när hon rev upp jorden med fingrarna och begravde galderstycket. Det var det tredje hon måste göra, det hade drömmen sagt henne. Detta var hennes heliga natt, när hon 12

blödde för första gången var hon fylld av sejd och kunde använda galderstycket till att öppna porten till eftervärlden. Sigrid drog ett djupt andetag av den svala nattluften och ropade ut i natten: Ek heit Sigrid. Heyra ek blóð. Hjärtat höll på att spränga bröstet. Mor, stig fram. Jag beordrar dig! Rösten ekade över kullen, över markerna och sjön där diserna dansade, ända till storskogen där bestarna dväljdes. En svartfågel lyfte klagande mot skyn, men därefter fanns bara tystnad. Skuggorna drog sig tillbaka och disernas viskande tystnade. Sigrid såg sig omkring. Mor skulle ju komma till henne. Hur hade det kunnat gå fel? Var är du? vädjade hon och lade händerna mot jorden. Mor låg där under, bränd i sin finaste klänning smyckad med pärlor och flätat silver. Varför kom hon inte? Besvikelsen vällde över henne i kvävande vågor. Hon hade hoppats och längtat så länge. Varför har du övergett mig? Ropet ekade över gravkullen men inget svar kom. Det var över. Sigrid sänkte huvudet. Troget hade hon blotat och bett till Vanadisen att hon skulle bistå henne. Varför förvägrades hon möta mor denna enda gång? Varför fick hon inte veta varför hon och inte modern överlevt? Varför? Sigrid kröp ihop på det fuktiga gräset medan längtan skar i bröstet. Mors rädsla när svearna anföll gården. Kroppen som lade sig över Sigrid för att skydda henne, hettan från elden, röken, lukten av blod och de döendes skrik. Var inte rädd, hade mor sagt innan hennes kropp blev så tung att Sigrid nästan inte kunde andas. Det som hände senare var höljt i dunkel, små bitar i väven som 13

löstes upp när hon försökte fånga dem. Någon bar henne bort från lågorna. En trygg famn? Sorgen vällde fram från ett halvläkt sår och gråten skakade Sigrid. Vanadis, jag ber dig, låt mig få veta. Hon såg vädjande upp på Valhalla i skyn. Folkvang gnistrade som om Freja själv såg ned på henne från sin hall Sessrumner, fylld med diser och hjältar. Hjälp mig, och jag ska tjäna dig i allt resten av mitt liv. I samma stund som hon sagt orden lämnade ett ljus Folkvang och föll mot jorden. Sigrid satte sig upp medan håret reste sig på armarna och i nacken. Det var ett skinande spjut som långsamt färdades över himlen, en brinnande vagn körd av en dis på väg till människornas värld. Sigrid följde den skinande med blicken när hon färdades mot väst. Så gnistrade ljuset till och försvann. Hon kippade efter andan. Vad i gudinnans namn var detta? Hade hon ens sett rätt? Sigrid sträckte sig efter manteln och svepte den huttrande runt kroppen. Tänk om det var ett järtecken. Hjärtat hoppade över ett slag. I Frejakvädet sändes disen Kára till Gunhild för att bistå henne i striden mot ruserna och hon kom som ett ljus från Folkvang. Sigrid var ättling till Freja i rakt nedstigande led, Vår fru måste ha sänt en härjungfru till henne för skydd och bistånd. En rännil av blod rann längs låret när Sigrid ställde sig upp och såg på stjärnhimlen som skimrade ovanför henne. Så måste det vara. Hon hade lovat sig till Freja och som svar hade den strålande skinande sänt en dis. Det var mer än hon någonsin kunnat drömma om. Allt du önskar kommer du att få, viskade vinden ömt och omfamnade henne. En himlastormande lycka fyllde bröstet. Hon hade blivit utvald av den främsta av gudinnor på blodnatten. Det mäktigaste av järtecken hade sänts till henne. 14

Jag tackar dig, härskarinna. Från denna stund ska jag tjäna dig i allt. Mitt liv är ditt. Hon böjde huvudet och bad tills Sól sprängde upp från underjorden med sin skinande vagn och hennes bror Dag erövrade världen. Sigrid välkomnade den nya dagen med händerna höjda mot den klarblå skyn och hjärtat fyllt av ny visshet. Nu visste hon vilken väg hon skulle gå. Nu visste hon att den fördolda makten var hennes. 15

S vend sprang så fort att han knappt kände marken under fötterna. Grenar piskade mot ansiktet och skölden slog mot ryggen, ändå ökade han stegen när saxarens grå kolt skymtade mellan träden. Fiendens steg var tyngre nu. Han hade kastat skölden, hjälmen och säcken med byte under jakten. Uttröttad försökte han klättra uppför en brant slänt, men halkade och föll på marken. Svend var snart framme och med draget svärd stod han redo för strid. Svetten forsade över kroppen och benen värkte, men hjärtat höll redan på att stilla sig i bröstet. Kämpen hade kommit på fötter och stod beredd med sitt korta svärd. Han var ganska gammal och mager och kroppen var klen. Ansiktet var högrött och svettblankt, blicken fylld av rädsla. Han bar varken ringbrynja eller harnesk och den grå kolten var fläckad av blod och sot från slakten i byn. Svend tog ett fastare grepp om svärdfästet och log mot mannen som snart skulle dö. Den här språngmarschen kunde du ha besparat oss båda, sa han och spottade på marken. De hade seglat i dagar från Jomsborg för att skydda Mikklavik. 16

Men när jomsvikingarna äntligen nådde fram till byn var det för sent, byn var bränd och övergiven. Det hade skett bara någon dag innan de anlände, vilket var en stor skam att bära. Svend hade fått syn på ett par eftersläntrare som dröjt sig kvar i en av utgårdarna för att plundra, och genast hade han och hans stridsbröder tagit upp jakten. Svends fosterbror Åke hade fällt den ena med en pil och nu hade Svend fångat den sista. De andra kom springande bakom ryggen, tungfotade och flåsande som en hjord vildsvin. Du löper snabbare än Allsvinn, pojk, flämtade Yx-Ulv och böjde sig fram för att rosslande hämta andan. Den rödhåriga kämpen var stor som en jätte och det var inte med glädje han löpte genom skog och mark i full rustning. Åke och Yx-Ulvs bror Sigvard, flåsande och högröda i ansiktet, ställde sig bakom saxaren med dragna vapen. Saxaren såg sig omkring och sänkte sedan sitt korta svärd. Svend spottade åter på marken och kände törsten riva i halsen. Vem tjänar du? frågade han. Mannen stirrade på honom med brusten blick, han visste att han snart skulle dö men teg ändå. Vem sände er att bränna Mikklavik? fortsatte Svend. I samma stund gjorde mannen ett utfall. Snabb som en orm högg han svärdet mot Svend men kroppen var van efter åren av träning och handlade av sig själv. Ett skarpt hugg och saxarens svärdshand föll ned på marken. Kämpens skrik kunde ha kommit från en kvinna. Han sjönk ned på knä och stirrade med fasa på sin blödande stump. Svend sänkte svärdet med bultande hjärta. Han hade nästan blivit överraskad och det var inte till hans fördel. Säg mig vem du tjänar annars mister du den andra. Saxarens ansikte hade redan blivit grått och han skakade i kroppen medan blodet pissade ur såret. Snart skulle dödsskälvan ta 17

mannen och då skulle de inte få något vettigt ur honom. Yx-Ulv tänkte förmodligen samma sak för han stövlade fram och slog kämpen hårt över munnen. Vem sände er att bränna byn? Kungen, viskade fången med blödande mun. Vi renade byn från ondskan som förbannat markerna med missväxt. Gud kommer löna oss. Saxaren stirrade på sin stump med tom blick. Blodet rann långsammare från såret och kroppen skälvde allt värre. Vi lär inte få ut mer från den här, sa Yx-Ulv. Om han haft kvar sin hand hade han kunnat be till sin enda gud. Sigvard och Åke tog ett par steg bakåt medan Svend höjde svärdet och noga mätte vinkeln med blicken. Yx-Ulv synade honom. Hugget måste bli rent annars skulle Svend bli hånad länge. Saxaren såg uppgivet framför sig medan han viskade tyst med blekgrå läppar. Svends hugg tog i strupen så blodet skvätte. Saxaren föll ihop på marken och försökte rosslande dra luft medan han dränktes i sitt eget blod. Yx-Ulv grymtade belåtet. Inte dåligt för en Jellingbastard. Orden var ett stort godkännande och Svend log när han torkade av svärdet med trasan han bar i bältet. Att han lyckats fälla kungens man borgade gott för resten av härtåget. Om han dräpte tillräckligt många skulle han hinna skaffa sig ryktbarhet innan de återvände till dansk mark. Han behövde det inför mötet med kung Harald. Vad var det för prat om ondska bland Mikklaviksborna? sa Åke. Yx-Ulv satte sig på huk och började leta igenom den döde efter något värt att ta. Kungen behövde väl något att skylla på. 18

Åke kliade sig på kinden. Fosterbrodern fruktade allt oknytt och skulle inte ge sig så lätt, det visste Svend. Tänk om han hade rätt, om det finns ondska i byn. Sigvard drog skon av den döde och sken upp när han fann ett mynt gömt bland halmen. Vad har det för betydelse så länge det ger oss goda byten. De båda männen reste sig upp och började gå genom skogen. Lyssna inte på korsdyrkares tomma prat, sa Svend. Må du har rätt, muttrade Åke. Svend kastade en sista blick på kroppen och tillsammans med sina stridsbröder gick han tillbaka till ruinerna av Mikklavik. Om han hade tur skulle han snart finna fler fiender att fälla. 19

H on skulle få ovett men det hade ingen betydelse, de skulle alla glädjas när hon berättade om Vanadis ynnest. Sigrids bröst svällde av glädje när hon följde stigen förbi ängen där stona betade med sina föl tillsammans med korna och där kalvarna skuttade och lekte med varandra. Ovanför åkrar och hagar glödde gårdens halmtak och lerklinade vita väggar i gryningssolen. Drakarna på fars nybyggda prakthall gnistrade högt över taken så att varje gård och stuga på slätten kunde se upp till och förstå Skilfingarättens upphöjdhet. Sigrid log mot värmen och andades in doften av blommor och klöver. Tack för din rikedom och skönhet, Vanadis, och för den dis du skänkt mig som fylgia. Vid omgärdade åkrar rensade trälar bort ogräs. Hilding arbetade redan vid smedjan och ljudet från hans hammare följde henne uppför kullen, förbi svinhuset och köksträdgården mot gårdens hus. Var har du varit? Sigrid saktade ned på stegen när Jorun klev fram ur skuggan vid långhusets gavel. Fränkans armar var korslagda över klänning och 20

förkläde och de smala läpparna pressades samman så hårt att de var som två streck i det kantiga ansiktet. Sigrid kunde inte låta bli att le. Jorun skulle allt bli förvånad när hon fick veta vilket mirakel som skett. Freja hade hört hennes vädjan om att få bli vala, en dis hade kommit till jorden. Skynda, sa Jorun innan Sigrid hunnit säga något. De har sökt dig halva natten. Det kom bud i natt. Allvaret i hennes röst fick Sigrids leende att slockna. Vad har hänt? frågade hon, genast redo för det värsta. Både far och hennes bror Ulf var på tinget. Hade de hamnat i strid på vägen hem? Var någon av dem skadad? Eller död? Toste är snart här med mäktiga gäster. Du ska vara redo att välkomna dem, det är allt jag vet. Du måste genast gå till farmor. Sigrid andades ut. Om det inte var värre än så var det ingen större brådska. Lättad gick hon in på gårdstunet som var omgärdat av gammelhuset och tre långhus med nylagda halmtak. De vette mot varandra för värme och lä. Alla verkade göra sig redo för gästabudet. Gamle Halte lövade dörrarna till prakthallen och Mat-Rota skrek på en av tjänsteflickorna vid kokhuset där ett vildsvin stektes över elden. Doften av kokt fisk, nybakat flatbröd och lengröt låg tung över gårdstunet. Kämparna satt i skuggan under vårdträdet, kammade och välklädda. Kom nu, annars blir Allvis ännu argare, sa Jorun. Hon tog Sigrids hand och drog henne mot farmor och de äldre som satt på träbänkarna i skuggan av gammelhuset. Kvinnorna tystnade när de såg henne komma. De bar sina bästa klänningar och de fina huvuddukarna guppade upp och ned när de lutade sig mot varandra och viskade sinsemellan. Vad som än skedde skulle de inte vara nådiga mot Sigrid, det såg hon på deras blickar. Inte ens fars frilla Åse som gungade sin lilla dotter såg välvillig ut. Men snart skulle de glädjas åt det öde hon förunnats. 21

Sigrid log mot farmor som reste sig långsamt från stolen. Den gamla var insvept i en grå mantel trots att morgonen redan var varm. Gammelmodiga sköldbucklor av brons höll samman klänningen. Mest av allt liknade hon en bräcklig fågel med sitt fårade ansikte och sin tunna kropp, men Sigrid fruktade på goda grunder hennes humör. Var har du varit? frågade hon. Sigrid drog ett djupt andetag. På mors grav och när jag Du ser ut som om du har sovit i en dynghög, klippte farmor av. Dina tjänarinnor Jorun och Alfhild får göra dig vacker. Sätt genast fart. Sigrid såg brydd på den gamla. Varför är det så viktigt hur jag ser ut? Ingen brukade ens bry sig om hon var närvarande eller inte. I samma stund kom fars hustru Gunlög utfarande ur praktsalen. Klädd i en av sina finaste klänningar, den blå med broderier och spännbucklor i skimrande silver, skyndade hon över gårdstunet. Tack Frigg för att hon är här, sa hon. Så stelnade hon till och Sigrid gjorde sig redo för Gunlögs vassa tunga, men hon suckade bara. Gå genast och tvätta dig, sa hon. Så går det när ni låter henne ränna runt som en trälflicka i skog och mark, muttrade Hilda. Gunlög såg ilsket på den fylliga änkan som varit gift med en av Tostes bröder. Försök tygla henne själv om du kan, sa hon. Sätt fart, flicka, de är snart här. Sigrid rynkade pannan. Vägen som slingrade sig förbi granngårdarna, för att sedan försvinna in i skogen som sträckte sig bort till Vanahavet, var tom. Allt var stilla sånär som på Strutulfs yngsta 22

som vallade fåren bort till ekhagen. Hon drog åt sig handen som Jorun höll i och mötte lugnt den gamlas blick. Jag går ingenstans förrän jag vet vad som ska ske, sa hon. Farmor växlade en blick med Gunlög. Din far har hittat en make till dig, sa hon till sist. Hans friare är snart här. Sigrid skakade förvånat på huvudet. Jag kan inte ta mig en make, jag är utvald till att bli vala. Hon hade fått tecknet, sett disen stiga ned på jorden, hon var menad för något större än att bli husfru. Farmor blängde på henne, det fanns inte minsta tålamod kvar i hennes blick. Tig med det där pratet. Skilfingarnas hövdingadotter är född till annat än att ränna runt i kattskinn och spå framtiden på gårdar. Rösten var som ett piskrapp. Den gamla visste inte vad som skett, hon hade ännu inte fått höra om Sigrids ynnest. I natt gav Vår fru mig ett järtecken på mors gravkulle. En underskön dis steg ned i en brinnande vagn. Sigrids ögon tårades när hon tänkte på det förunderliga som skett. Hon sträckte leende ut händerna mot kvinnorna som satt på bänkarna. Det var det vackraste jag någonsin skådat. Förstår ni inte? Det var som när Kára steg ned till Gunhild för att ge henne segern över ruserna. Jag är utvald, signad av Freja. Endast tystnad mötte henne och Sigrids leende slocknade. G unlög såg bort med det där flinet som Sigrid lärt sig hata. Hedvig skakade på sitt rödflammiga ansikte och började plocka med en tråd i manteln. Gamlingarna vid hennes sida glodde på Sigrid med halvöppen mun och vantro i blicken. Jorun stod halvt bortvänd, som om hon inte lyssnat på det som sagts. Bara Åse log mot henne medan hon smekte lillflickans fjuniga hjässa. Ingen av dem insåg hur stort och mäktigt järtecknet var, det var 23

tydligt. Sigrid vände sig mot farmor. Hon som höll sig så väl med makterna måste väl ändå förstå? Gläds du inte med mig? Den gamla kliade sig på ett loppbett på halsen innan hon harklade sig. Det varsel du fått var säkerligen ett förebud om frieriet, sa hon med samma röst som hon använt när Sigrid var barn och milt skulle tillrättavisas. Sigrid skrattade till. Det kunde inte vara möjligt. Vanadisen skulle inte sända ett sådant mäktigt järtecken för ett frieri. Du lär säga annat när du vet vem friaren är. Gå nu och klä dig. Farmor mötte hennes blick med en vänlighet som var ovanlig för henne. De kommer! ropade någon nedifrån kullen. Farmor ryckte till och såg bort mot vägen. Gör dig redo, genast! Sigrid gjorde en besviken grimas. Hon skulle gå och byta om, men än var inte allt sagt i denna sak, det var helt säkert. En friare. Husfolket stod redan uppställda på gårdstunet i väntan på far och hans följe när Sigrid ställde sig vid farmors sida, nytvättad och omklädd i all hast. Ju mer hon tänkte på det, desto retligare blev hon. Aldrig hade hon kunnat tänka sig att far skulle tala med någon om giftermål utan att fråga henne först, ränker hade smitts bakom hennes rygg. Inte heller ville någon tala om det järtecken hon fått. Sigrid bet ihop tänderna när farmor rättade till flätan som Alfhild gjort i all hast och sedan synade den röda klänning med blå broderier som hon satt på sig. Mellan spännbucklorna hängde ett band av färgade stenar och mors halsband av silver skavde mot halsen. 24

Det duger, men se inte så ilsk ut, sa farmor torrt. En make är inte alla förunnat. Sigrid fnös. Vem är han? frågade hon men fick bara en huvudskakning till svar. Sigrid trodde inte för ett ögonblick att farmor var okunnig om saken. Likt en spindel i sitt nät styrde hon allt och alla, och far skulle aldrig göra något utan att fråga henne till råds. Högättad måste han i alla fall vara, annars skulle far aldrig ta honom till gården. De var ändå Skilfingar, den mäktigaste ätten i Götland. Av åtta bon och trettionio härader ägde de nästan hälften. En friare var tvungen att mäta sig med ättens rikedom, och Sigrid kunde inte begripa vem det skulle vara. Bara det inte var en gamling med slapp stake och tandlös mun som de kom dragande med. Gyrid hade tagit sig en sådan och han hade krävt att hon skulle bestiga hans gravbål och följa honom till eftervärlden när han dog. Hon hade skilt sig och bodde nu i fattigdom i systerns hus. Lika illa hade det gått för Sif som skött gården när maken var i härnad. När han kom åter efter många år hade han en ny hustru med sig som skulle behandlas som om hon vore jämnbördig. Nu levde Sif som tjänare i sitt eget hus. Sigrid rös till. Värre öde var svårt att tänka sig. Ljudet från hovarna växte sig starkare och hästarna gnäggade fram hälsningar som besvarades från hagarna. Sigrid drog ett djupt andetag. Minns att du bär på ättens heder, sa farmor. Bockar du dig och trilskas ska jag se till att du får en make fulare än ett troll. Sigrid sträckte på ryggen med en fnysning och såg bort mot de två ekar som stod på varsin sida av vägen. Far var den förste att stiga in på gårdstunet. Trött och dammig av färden höll han i Sote med ena handen och höjde den andra till 25

hälsning. Hästen var svettlöddrig på bringan så de måste ha ridit hårt under dagen. Packväskorna svällde av det han bytt till sig vid tinget i Skedlöse. Säkert hade de stannat vid Vara, för benkläderna såg ut att vara nya, likaså bältet han bar över tunikan. Ulf red strax bakom. Sigrids bror var så lat att han sällan iddes gå, och hans häst hängde trött med huvudet. Några män från fars hird följde efter till häst. Därefter kom främlingarna. Sigrid sträckte på sig för att se bättre när kämpar från den främmande hirden red in på gårdstunet. De var praktfullt klädda i brynja och såg sig vaksamt omkring på husfolket, som om de väntade sig att gamle Halte skulle kasta sig över dem. Deras sköldar bar inget tecken, vilket var ovanligt. Kämpar ville gärna visa vem de stred för. I nästa stund red två stormän in på gården. Sigrids hjärta slog dubbla slag. Den ena var en ung kämpe med brett leende som oblygt beskådade kvinnfolket. Den andra var äldre med grånande skägg och fårat ansikte. Han steg av sin häst och borstade bort resdammet med en min av yttersta lättnad. Mönstret på deras mantlar var främmande, så de var inte götar, det var ett som var säkert. Inte heller hade de danernas långa hår. Sigrid bet sig i kinden. Vilka i disernas namn var dessa friare? Hon såg otåligt hur far lämnade över hästen till Halte och sedan stegade bort mot henne. Skägget var grått av damm och ögonen lyste av belåtenhet. Nå? sa farmor. Har färden varit lyckosam? Far torkade bort svett från pannan med koltärmen och log sedan brett. Bättre än väntat. Den gamla nickade mot Sigrid. Tala med din dotter. Far lade armen om Sigrid och ledde henne till bänkarna vid långhusets kortsida, långt från lyssnande öron. 26

Vilka är friarna som du har med dig? frågade Sigrid. Varifrån kommer de? De kommer från Svitjod, sa han. De är kung Eriks män. Sigrid stirrade på sin far med öppen mun. Marken gungade till under fötterna och hon sjönk ned på bänken. Svitjod var fienden. Kampen mot dem hade förts i två mansåldrar och svearna hade varit segersälla. Götagårdar hade bränts ned, upprorsmän dräpts med sina familjer. Hela ätter hade utplånats av svearna. Först de två senaste åren hade det vänt. Anund Starke hade lyckats samlat flera släkter och tillsammans stred de mot inkräktarna. Men Skilfingarna hade ännu inte anslutit sig till Anund, alltför mycket ont blod hade flutit mellan de båda släkterna. Skilfingarna har inte längre något otalt med Svitjod. Enhälligt beslöt vi på tinget att sluta fred med svearna och kämpa med dem mot Anundsätten. Sigrid försökte samla tankarna. Vanadis, är detta din vilja? Vad är villkoren? frågade hon hest trots att hon redan visste svaret. Toste sken upp, som om detta var det bästa av allt. Freden befästs med giftermål, sa han stolt. Jag har erbjudit dig som brud till kung Erik. Du blir drottning i Svitjod. Sigrid drog några djupa andetag och såg ut över gårdstunet där de två friarna gick förbi. Nyfiket synade de henne som om hon vore en av fars märrar. Var det detta du varslade för på min mors grav? Farmor hade smugit fram till dem. Nu satte hon sig på bänken och betraktade Sigrid kyligt, redo att ge henne stryk om hon ställde till bråk. Tostes hand var grov och varm när han kramade hennes arm. Begriper du till fullo vad detta innebär? 27

Svitjod segrar och du blir mäktigast bland götar, svarade Sigrid. Giftermålet gjorde Anund svag. Toste skulle bli den främste göten med släktband med Svitjods kung och stöd av Danakungen Harald Blåtand som han tjänade som thegnsman. Din list i detta är stor, far. Du ska axla en drottningmantel och stå brud med en kung. Säkert önskar en ung tös inget annat? Sigrids skratt lät bittert. I natt kallade vår härskarinna på mig, far, mitt öde är att bli vala. Det största av järtecken har jag fått. Toste drog handen över sitt ljusa skägg och såg på farmor. Ett varsel om detta giftermål, inget annat, svarade den gamla kort. Far nickade. Så måste det vara. Sigrid gjorde en grimas. Trodde de verkligen att hon var så klensinnad att hon inte märkte hur de krumbuktade sig för att få henne dit de ville? Tänk efter, dotter. I Svitjod ligger sedens heligaste tempel, och som Svitjods drottning kommer du vara den främsta av valor, F rejas högsta tjänarinna. Valor och gyndjor kommer knäböja för dig. Orden lockade och drog i Sigrid. Det är allt jag någonsin önskat, att få tjäna dig. Så skakade hon på huvudet. Far hade svar på allt, till och med detta. Tror du att det är min önskan att stå brud med den man som dräpte min mor? frågade hon. Sigrid kunde se smärtan i Tostes ögon innan han vände sig bort. Så tog han hennes hand och höll den mot sitt hjärta, hon kunde känna pulsslagen mot fingrarna. 28

Jag höll din mor högt. Varje dag sedan hon dog har jag önskat att jag fick vara där med er. Likväl kan vi mista allt om inte detta görs. Som Eriks fredsdrottning vänder du nederlag till seger, ger liv där det finns död och strid. Sant är att svearna dödade Allfrid, men är det nog att förvägra det offer som kan rädda allt du känner och håller kärt? Ska goda män dö för att du inte vill ligga samman med en man som sägs vara ståtlig och god? Ska fler mödrar och barn dö i flammorna för att du är för stolt för att leva i rikedom och bli älskad och vördad? Minns att du är dotter till en hövding, en Skilfingar. Ditt liv tillhör inte dig utan din ätt, och detta är det offer som krävs. Sigrid såg på honom, på fårorna runt ögonen och de grå stråken i skägg och hår. I hela hennes liv hade han varit hennes trygghet och förebild. Han höll henne högst av alla. Att neka honom detta, den plikt hon var född till, var omöjligt. Finns det inget jag kan göra för att slippa? viskade hon. Under ett kort ögonblick skymtade hon smärtan i hans ögon, men sedan fanns där bara beslutsamhet. Om du inte går med på saken drar du skam över oss alla, och jag blir en edsbrytare. Sigrid sänkte huvudet. Far hade rätt och det fanns inget hon kunde säga om det. Hon kände alltför väl till sina plikter. Vad krävs av mig? frågade hon. Tala med sändebuden. Visa vilket dyrbart smycke du är. Sigrid log glädjelöst. När solen steg upp trodde hon att hon var välsignad av den största av sina anmödrar, att Freja sänt henne en dis till beskydd. En halv dag senare ville hennes far gifta bort henne med den man som dräpt hennes mor. Hade farmor rätt? Betydde järtecknet att hon skulle bli en fredsdrottning i Frejas namn? Det kunde inte vara en tillfällighet att friarna kom så snart efter varslet. Bättre gifte kan du inte få, sa farmor och kliade loppbettet på halsen, denna gång så hårt att det började blöda. 29

Misslynt torkade hon bort blodet på manteln. Sigrid bet sig i kinden. Tänk om hon bröt mot Frejas vilja genom att gifta sig? Den strålande levde utan make i Folkvang, rik, mäktig och aktad av asar och asynjor som fruktade hennes sejd och humör. Jag bönfaller dig. Ge mig ett tecken om detta är din vilja. Ett skri från skyn fick Sigrid att se upp. Högt uppe bland molnslöjorna som låg som en väv över den klarblå himlen cirklade en falk. Tack, härskarinna, för din vägledning. Sigrid reste sig upp och nickade åt far. Jag ska göra som du säger. Om detta var makternas vilja skulle hon böja sig och lyda. 30