Klinisk placering i Malaysia Med lite flyt, och framför allt välvilja från kursansvariga, så fick jag och min kurskamrat Björn resa till Malaysia under första Breddnings och fördjupningskursen på termin 11. Kurstiteln är Internationell medicinsk erfarenhet och kursansvarig är professor Hans Wingstrand från ortopediska kliniken i Lund. Kursmålen beskrivs rätt så väl av titeln. Det står en ganska fritt att själv utforma en läroplan som gör att man kan tillgodogöra sig erfarenhet från hur vård bedrivs i ett annat land. Professor Wingstrand har kontakter på University of Malaya i Kuala Lumpur, huvudstaden i Malaysia, och ett utbytesavtal mellan universiteten är på gång. Men vi fick äran att bli de första studenterna som besöker universitetet. Vi har gjort klinisk placering på deras ortopediska klinik under fem veckor. I den här uppsatsen ska jag berätta om våra upplevelser och vad vi lärt oss under den här tiden, och jag ska lägga fokus på att notera skillnader och likheter mellan sjukvården i Sverige och sjukvården i Malaysia. Det hela började med en lång flygresa och sju timmars tidsomställning. Sedan klev vi ut i 30 graders kvav värme och hög luftfuktighet. Därefter transport från flygplatsen som gick väldigt smidigt med ett luftkonditionerat tåg och sedan en väldigt billig taxi. Vi hade läst innan att engelska var ett officiellt språk och inledde konversation med taxichauffören. Vi konstaterade snabbt att han inte behärskade ett av de officiella språken till fullo. Dock tillräckligt för att vi skulle komma till vårt universitet och till slut till Dean s Office på medicinska fakulteten dit vi blivit tillsagda att bege oss. Innan vi gav oss av hade vi skickat en bunt papper där vi skrivit alla våra personuppgifter ett antal gånger och vi hade blivit försäkrade att vi hade boende under den tid vi skulle vara där, så vi förväntade oss att det skulle gå ganska smidigt vid ankomst. Vi hade fel. Universitetet förfogade över en stor administrativ personal och den skulle sättas i arbete. Först verkade de inte ha en aning om vilka vi var eller att vi skulle ha någon plats på ett boende. Men vi insisterade på att vi hade kommit rätt och till slut hittade någon våra papper. Därefter fick vi fylla i alla våra uppgifter ett par gånger till och nästa dag fick vi gå runt på campus hela förmiddagen och skriva under papper på olika ställen och betala kursavgifter på banken och ta kvittot till ett annat ställe, osv. Men vi hade ju inte bråttom och allt löste sig till slut. Vi fick våra rum också, även om vi hamnade i onåd hos förestånderskan för att vi kom in på hennes kontor i shorts. Det var tydligen förbjudet.
Hon började med att ge oss listan med förhållningsregler som gällde på boendet och frågade oss om vi inte hade fått listan hemskickad innan vi åkte. Det hade vi inte fått berättade vi men hon såg inte ut att tro oss. Hon uppmanade oss att läsa igenom listan med regler och frågade oss sedan om vi kunde acceptera det. Det såg ut som hon förväntade sig att vi skulle gå efter att ha läst listan, eller åtminstone hoppades det. Men vi gjorde henne besviken och skrev glatt under. Våra rum var spartanskt inredda. Säng, inbyggt skrivbord och en garderob. Ingen luftkonditionering noterade vi snabbt och satte fläkten i taket på max. Vi vande oss vid att ha det ganska blåsigt på rummet. Badrum var gemensamt för alla i korridoren och städades lite för sällan för att man inte skulle sakna sitt badrum i Sverige ganska mycket. Men det var billigt och nära till sjukhuset. Vi fick ett nummer att ringa till en läkare som var ansvarig för oss under placeringen. Hon hette Dr Azura, var professor i tumörortopedi och var en liten Malaysisk kvinna som var glad och energisk. Hon tog emot oss med värme och presenterade oss för sitt team. Där var hennes professorskollega dr Vivek, en intensiv, vältränad medelålders man med en stor portion självförtroende. Där var Dr Fassian och Dr Khidar, som var specialister inom ortopedi men som höll på att utbilda sig till subspecialister inom tumörortopedi. Där var Sam och Zara, som var så kallade medical officers (M.O.), vilket innebär att man gör motsvarande ST. Detta heter att man tar en master på sjukhuset. Att bli specialist, eller ta en master, kan man tydligen bara göra på ett universitetssjukhus i Malaysia och tar 4 år. Där var också Jeff, Cindy och Zhian som var housemen, eller gjorde sitt housemanship. Detta motsvarar AT och varar under 2 år. Man är dock bunden enligt lag att vara till regeringens förfogande i ytterligare 2 år. Man blir oftast skickad till ett ställe långt från storstäderna för att tjänstgöra i ca ett år. Detta är en helt annan värld för unga läkare som är uppvuxna i till exempel Kuala Lumpur men låter lärorikt och spännande också. Alla i teamet var trevliga och vi kände oss välkomna. Under de 5 veckor som vi spenderade på kliniken så delade vi vår tid med olika team. Vi var mest med Dr Azura och tumörortopediska teamet eftersom hon var ansvarig för oss men vi spenderade också en del tid med artroplastikteamet och traumateamet. Vi följde med på avdelningsronder, på operation, på mottagning och på akutmottagning. Det var väldigt intressant att se hur vård bedrivs i ett annat land. Mycket är väldigt likt men det finns också en del olikheter.
Det första som slår en är att alla pratar engelska med varandra på sjukhuset. För det mesta. Många patienter pratar inte så bra engelska så ofta byter läkarna språk när de pratar med dem. Och ibland är övergångarna glidande, så att meningarna är en blandning av engelska och ett annat språk. Det var inte alltid helt lätt att hänga med, särskilt som man inte är van att höra medicinska termer och förkortningar på engelska. Så vilket språk pratar man i Malaysia? Anledningen till att man pratar engelska på sjukhuset och de flesta kontor och företag är att det finns många olika språk i Malaysia. Multietniciteten en av de saker som är mest utmärkande med Malaysia. Det bor 28 miljoner människor i landet. Ca 50 % av dessa är malajer. De är de ursprungliga invånarna i landet och de pratar malaj. Språket är tydligen likt det som talas i Indonesien och malajerna är precis som de flesta indoneser muslimer. Ca 25 % av befolkningen är kineser och ca 10 % är indier. Kineserna och indierna kom till Malaysia som arbetskraft när britterna styrde Malaysia på 1800-talet, men nuvarande generationer ser sig som malaysier i lika hög grad som malajerna. Man talar mycket om ras i Malaysia. Det är en av de första sakerna som folk berättar för dig, att det är ett mångkulturellt samhälle med många raser. Det verkar inte vara helt oproblematiskt politiskt heller. De flesta verkar också på fritiden mest umgås med folk från samma ras. Men det fungerar relativt väl och är spännande med ett så mångkulturellt samhälle. I Kuala Lumpur kan du gå från kvarter med skyskrapor och lyxhotell till Chinatown och vidare till Little India, med trånga smutsiga slingrande gator och restauranger längs trottoaren. Malaysia är inte lika rikt som Sverige men det är inte ett av de fattigaste heller. Det är rikare än Thailand, sitt grannland i norr, men betydligt fattigare än Singapore, den lilla östaten söder om Malaysia. I Kuala Lumpur är tunnelbanan modern och ren och går i tid och deras malls är stora, många och fyllda med folk som shoppar, går på bio och äter. Att gå till en mall verkar vara ett av de stora tidsfördriven i staden. Inkomsterna i landet kommer från bland annat tenn, olja (statliga oljebolaget heter Petronas, som i Petronas Twin Towers), palmolja och tjänstesektorn. Även så kallad medical tourism ger inkomster. Människor kommer till Malaysia för att de har en prisvärd och väl utbyggd vårdsektor. Denna är indelad i en offentlig och en
privat sektor. Grundtanken är att alla landets medborgare ska ha tillgång till all vård utan nämnvärd kostnad. Än så länge är tydligen den mest avancerade vården inte tillgänglig på mindre orter. Det är tydligen vanligt för folk med lite högre inkomst att ha en privat sjukförsäkring för att få tillgång till vård på de många privata sjukhusen. När man frågar varför så är svaret lite olika beroende på vem man frågar. Men det verkar som att man då får snabbare och säkrare vård, och förmodligen ett mer slipat bemötande. Det sjukhuset vi hade placering på tillhörde den statliga vården men det var också ett mellanting i och med dess status som utbildningssjukhus. Patienterna betalade lite mer än på de vanliga sjukhusen men inte mycket mer. Professorerna på universitetssjukhuset verkade ha privata mottagningar och operationstider på sjukhuset, delvis på kvällar och helger. Lönen från sjukhuset var nog inte mer än runt 5-10 000 för de yngre doktorerna och runt 20-30 000 för de äldre doktorerna. Men Dr Azura körde runt i en BMW av senaste modell så hennes privata mottagning gick nog bra. Det finns alltså många saker i uppbyggnaden av vården som skiljer mellan Malaysia och Sverige. Nu ska jag nämna några andra saker vi noterade under vår placering. Det första är att läkare har på sig privata kläder medan övrig personal har sjukhuskläder. Formell klädsel (kostymbyxor, skjorta, ev slips) plus rock för läkarstudenter, enbart formell klädsel för läkare. En annan sak vi noterade är att i Malaysia adresserar man sin överordnade boss eller prof plus ev efternamn. Förnamn går bra åt andra hållet. Precis som i många andra länder mer formellt än i Sverige alltså. Lite tuffare frågor från professorerna också, till både läkarstudenter och framför allt till de under specialistutbildning. Det bjöds gärna på lite sarkasm från professorn om någon svarade tokigt. Det togs inte lika hårt på patientintegriteten heller. Vid mottagningen till exempel, så var det 8 rum som hade öppna dörröppningar mellan varandra. Här gick läkarstudenterna emellan och lyssnade och deltog på de mottagningar de kände för. Det var läkarna under specialistutbildning som tog emot patienterna, sedan gick en eller två professorer runt i 3-4 rum och såg till att allt gick rätt till och svarade på frågor. De passade också på att undervisa, ofta över huvudet på patienten. De kunde få höra olika differentialdiagnoser, prognos, etc. Ibland var där också två patienter i samma rum, en som undersöktes och en som man tog anamnes på. Det här systemet var ju ganska ovant för någon från Sverige men patienterna verkade inte ta illa vid sig. Och det var onekligen
effektivt. Väldigt många besök bockades av under en förmiddag på mottagningen. Överhuvudtaget var nog effektiviteten ganska hög på sjukhuset. Lönerna var inte så höga men det verkade som att särskilt de yngre läkarna inte gjorde så mycket annat än att jobba. En anledning till detta är att de hade ansvar för många saker som sjuksköterskor gör i Sverige, t.ex. ta blodprover, steriltvätta patienten innan operation, övervaka patienten under operation, osv. En annan sak som skiljde var att patienterna ofta var sjukare än i Sverige. De väntade längre med att söka vård. Många patienter hade väldigt stora tumörer som skulle tas bort. En man hade ett lipom i quadricepsmuskulaturen som vägde mer än ett kg. Han sökte vård framför allt för att det var svårt att få på byxan över det benet. En annan man sökte på akuten med fotsår. Han tog bort bandaget och visade helt svarta tår. Mellan tårna kröp det omkring små vita maskar. Men mycket var förstås likt. Läkarna där tittade på samma saker vid undersökning, använde samma diagnostiska metoder och erbjöd i stort sett samma behandling. Så vad lärde vi oss under den här tiden? Vi fick se många ortopediska patienter, fick vara med och hjälpa till på operation och fick slipa på den medicinska engelskan. Vi såg hur vårdens effektivitet gick före patientens integritet i högre grad än i Sverige och hur människor från många olika kulturer samarbetar och får ett land att fungera. Vi fick också ta del av en annan arbetskultur som fick en att fundera lite över hur sin egen produktivitet. Sammantaget var det en spännande upplevelse som jag kan rekommendera till alla. Malaysia är verkligen ett annorlunda land som åtminstone jag inte visste så mycket om innan. Att de talar engelska på sjukhuset underlättar ju den kliniska placeringen. Vården håller också hög standard. På helgerna kan man passa på att besöka landets fantastiska öar med stränder, dykning och väldigt god mat.