Ur Greven av Monte Cristo Av Alexandre Dumas 1
2
1 Slottet If En smal strimma dagsljus silade in genom den lilla gluggen till en av de underjordiska fängelsehålorna på slottet If, den dystra gamla fästningen som ligger på en klippig ö utanför inloppet till Marseille. På den torftiga bädden i cellen låg en ung man och såg apatiskt på ett datum, som i det svaga dagsljuset knappt syntes på väggen. Men hans ögon hade vant sig att se i mörkret. Och han visste att datumet fanns där. Med en bit nerfallet murbruk hade han själv skrivit dit det: 13 juli 1816. Under detta var väggen full av små vita kritstreck. Den 13 juli 1816! Det var dagen för fängelseinspektörens enda besök. Då hade hoppet åter vaknat. Han hade fått tala med inspektören och berätta hur han helt plötsligt blivit häktad och förd hit, utan rannsakning och dom, och fast han var och inte ens kände till de brott man anklagade honom för. Man hade spärrat in honom i denna håla under jorden, där endast politiskt särskilt farliga fångar och svårt sinnessjuka hölls förvarade. Här var de döda för världen, här fick de försmäkta tills döden förbarmade sig över dem. Men han, Edmond Dantes, fordrade rättvisa. Han krävde en ordentlig rannsakning. Fann man honom skyldig, så ville han hellre dö än sitta här. Men eftersom han var oskyldig, så måste han bli frikänd och få upprättelse. Inspektören hade lyssnat och lovat ta upp Dantes sak efter sin inspektionsresa. Och Dantes väntade. Genom att var 3
dag göra ett streck på väggen försökte han hålla reda på tiden. Det tog kanske ett par tre månader innan inspektören fick tid att forska i ärendet. Men månaderna blev till år och ingenting hördes. Efter två år tappade Edmond tidräkningen och sjönk i djupaste förtvivlan. Han upphörde till och med att kalla sig själv vid namn. Han var nummer trettiofyra som fångvakatren alltid tilltalade. Och han började tvivla på att han var vid sina sinnen. Inspektörens besök var kanske bara något, som han hade drömt eller inbillat sig. Han var bortglömd. Ibland rasade han i förtvivlan och längtan efter sin fästmö Mercedes, och sin gamle far. De trodde nog att han var död. Och han beslöt att göra slut på denna eländiga tillvaro. Han skulle svälta ihjäl, det var lättaste sättet. Sedan han för några dagar sedan fattade detta beslut, kastade han nu ut all mat genom den lilla fönstergluggen. Men det blev allt svårare. Hungern plågade honom. Denna mat, som förut tyckts honom så osmaklig, föreföll honom nu så lockande att han måste kämpa länge med sig själv, innan han kunde förmå sig att kasta ut den. Slutligen var han så försvagad av hunger att han inte orkade röra sig ur bädden. 4
Hela dagen hade han legat i dvala. Plötsligt hörde han ett dovt ljud i väggen intill sig. Det lät som om ett skarpt verktyg hade skrapat mot murens stenar. Han undrde slött vad det kunde vara. Men ljudet upphörde inte, och så småningom började det sätta hans fantasi i rörelse. Han lyssnade spänt. Råttornas gnagande kände han alltför väl igen. Det här var något annat, kanske en medfånge som försökte fly. Tanken livade upp honom, och han lyssnade ivrigt om inte ljudet skulle komma närmare. I två eller tre timmar höll det på. Så hördes ett slags ras. Sedan blev det tyst. Det dagades. Fångvaktaren kom med frukostet. Som vanligt var det soppa och en bit bröd. Och som han brukade, hällde han soppan ur kastrullen i fångens matskål, som denne själv fick diska efter varje måltid, så lade han brödet brevid på bordet och gick. Edmond insöp begärligt lukten av buljong. Nej, han ville inte dö nu. Han steg upp, vacklade fram till bordet, förde med darrande händer skålen till munnen och drack ur buljongen. Stärkt och upplivad började han åter lyssna efter ljudet. Det dröjde inte lång stund förrän han hörde det igen. Nu lät det starkare och närmare. Var det en olyckskamrat som arbetade på sin befrielse, eller pågick reparationer någonstans? Han måste skaffa sig visshet. I en vrå låg skärvor efter en vattenkruka som fångvaktaren råkat slå sönder någon gång och inte röjt undan. Edmond tog en stor skärva och bultade med den tre gånger i muren på det ställe där ljudet hördes tydligast. Som han väntade upphörde det genast. Hela dagen gick utan att något hördes. Alltså var det en olyckskamrat. Han hade naturligtvis blivit skrämd av knackningarna. En hantverkare skulle lugnt ha fortsatt sitt arbete. 5
En häftig glädje kom över Edmond. Fast inget ljud hördes mer, sov han inte på hela natten. Han bara väntade och lyssnade. Tre dagar gick under febril väntan. Äntligen på tredje dagens kväll, när han för hundrade gången lade örat mot muren, kände han att den skakade en aning. Det var ingen tvivel om att något försigick på andra sidan, men troligen använde den arbetande nu ett verktyg som gjorde mindre buller. Eggad av sin upptäckt beslöt Edmond att hjälpa olyckskamraten. Men hur skulle han få ett verktyg? Med ens fick han ett infall. Han tog sin matskål och ställde den mellan dörren och bordet. På morgonen när fångvaktaren kom med soppan, råkade han som Edmond hade beräknat trampa på skålen så att den krossades. Förargad såg han sig om efter något att slå soppan i. Men matskålen utgjorde fångens hela husgeråd. Ställ kvar kastrullen, sade Edmond. Ni kan ju hämta den när ni kommer nästa gång. Förslaget tillfredsställde fångvaktarens lättja. Nu behövde han ju inte gå upp efter en ny skål. Han lämnade kvar kastrullen. Och det var just vad Edmond hoppats. Kastrullen hade ett handtag av järn, som skulle bli ett utmärkt verktyg. Darrande av glädje åt Edmond upp maten. Så väntade han en stund för att vara säker att inte fångvaktaren kom tillbaka. Sedan drog han fram sängen, körde in kastrullhandtaget mellan två stenar och började bända. Efter en timmes arbete lyckades han få ut stenen. Den lämnade ett hål på nära en halv meter i genomskärning. Han arbetade hela natten. I daggryningen passade han in de stenar, han lyckats lösgöra, på sina platser igen. Så grävde han ett hål i jordgolvet i ett av hörnen och gömde murbruket där, sköt sedan tillbaka sängen och lade sig. 6
Till hans stora glädje hade fångvaktaren ingen ny matskål med sig, när han kom med frukost. Ni får ha kvar kastrullen. Så blir inget mer sönderslaget, sade han. Edmond fortsatte sitt arbete och grävde sig allt djupare in i muren. Han hade märkt att den andra fången hade slutat, sedan han själv börjat. Men det var ju inget skäl för honom att upphöra. Ville hans granne inte komma till honom, så skulle han ta sig fram till grannen. Även under natten fortsatte han. Plötsligt stötte han emot ett hinder. Kastrullhandtaget halkade mot en slät yta. Han undersökte den och upptäckte att en bjälke stängde vägen. I sin stora besvikelse utbrast han: Å, Gud, ha barmhärtighet med mig! Låt mig inte dö av förtvivlan! Vem talar om Gud och förtvivlan på samma gång? frågade en röst. Den lät dov, som om den kommit från underjorden, och Edmond ryggade förskräckt tillbaka. På flera år hade han inte hört någon annan röst än fångvaktarens. Men nu hade han träffat en människa att tala med, en olyckskamrat. Säg något mer! Vem är ni? frågade han utom sig av glädje. Vem är ni själv? kom det till svar. Fånge nummer trettiofyra. Men en gång var jag styrmannen Edmond Dantes från Marseille. Hur länge har ni varit här? Sedan den första mars 1815. Ert brott? Jag är oskyldig. Men vad är ni anklagad för? Att ha stämplat för Napoleons återkomst från Elba. Vad! Regerar inte kejsaren längre? 7
Han avsade sig tronen 1814 och fördes som fånge till Elba. Men hur länge har ni varit här, eftersom ni inte vet det? Sedan 1811. Edmond ryste. Fyra år längre än han själv! Gräv inte mer, sa rösten hastigt. Säg bara hur högt ni har grävt hålet. Vid golvet. Jag döljer det med sängen. Den brukar aldrig flyttas. Vart leder er dörr? Till en korridor, som för ut på borggården. Ett stönande kom där nedifrån. Hur är det fatt? frågade Edmond. Min plan var felaktig. Jag trodde att denna mur var fästningens yttermur. Jag hade hoppats komma ut i havet för att kasta mig i vattnet och simma till någon av holmarna kring If, eller till själva kusten. Sedan hade jag varit räddad. Skulle ni kunna simma så långt? Gud skulle ha givit mig styrka. Men nu är allt förlorat. Täpp försiktigt igen hålet och gör ingenting förrän ni får underrättelse från mig. Men säg mig åtminstone vem ni är! Jag är... nummer 27. Ni misstror mig! Gör inte det. Jag skulle hellre låta dem hugga mig i stycken än jag förrådde er. Överge mig inte. Då står jag inte ut längre. Jag krossar mitt huvud mot muren, och ni får min död på ert samvete. Er röst låter så ung. Hur gammal är ni? Det vet jag inte. Men jag var nitton år när jag häktades. Då är ni inte tjugusex än. Det lugnar mig. Vid den åldern är man ännu inte förrädare. Jag skall komma till er. När då? Jag skall ge er tecken. 8
Överge mig bara inte. Antingen kommer ni till mig eller låter mig komma till er. Vi skall fly tillsammans, och kan vi inte det, så skall vi tala om dem som är oss kära. Ni håller säkert av någon? Jag är ensam i världen. Då skall ni hålla av mig. Är ni ung skall jag bli en god kamrat, är ni gammal skall jag bli er son. Lugna er till i morgon. Jag lovar att höra av mig mig. Edmond var gränslöst lycklig. Nu var han inte ensam längre. Så fort fångvaktaren varit inne med frukosten, hörde Edmond tre knackningar i muren. Raskt sköt han undan sängen och kastade sig på knä. Har fångvaktaren varit hos er? frågade rösten. Ja, och vi har tolv timmar på oss. Han kommer inte igen förrän i kväll. Strax därefter kände Edmond grunden ge vika. Jord och lösa stenar ramlade ned och öppnade ett hål. Ett huvud stack upp, så axlar och armar. Edmond fattade kamratens händer och drog honom till sig. 9
2 Abbe Faria Edmond omfamnade sin nye vän. Det var en liten karl med genomträngande blick och magert, fårat ansikte. Han... 10
11