OM FIENDEN KOMMER Michael Tamelander Del 10 London

OM FIENDEN KOMMER Michael Tamelander Del 10 London Michael Tamelander 1

North Weald, söndagen den 8 september. Geoffrey hade fått sitt förband utbytt och satt nu upprätt i sängen medan kapten Anscombe lyssnade på hans lungor genom sitt stetoskop. Och så ut. Geoffrey tömde lungorna. All right. Det låter bra. Ta på er skjortan. Anscombe tog instrumentet ur öronen och hängde det som alla läkare gör, dinglande från halsen. Ja, furir, sade han. Det verkar ju inte vara något större fel på er. Bortsett från den lilla detaljen med tummen, förstås. Om ni inte känner er för svag, får ni lämna sjukhuset redan imorgon. Geoffrey började knäppa knapparna i pyjamasskjortan. Det var komplicerat, eftersom han tvingades göra det med endast vänsterhanden. Tack, sir. Vad beträffar flygning däremot, så har jag samma svar som tidigare. Det kommer inte på fråga. I sinom tid kanske vad vet jag. De kanske kan utföra någon mekanisk modifiering på något av planen så att ni kan flyga trots er skada. Men tills vidare har ni marktjänst. Han reste sig från stolen, lade händerna på ryggen och gick sakta fram mot tavlan med de tre Gladiatorplanen. Han betraktade den några sekunder och sade sedan: Ni har alla lika bråttom att komma upp i de där skrothögarna igen. Jag kommer aldrig att förstå mig på er. Är det så viktigt? Varför gör ni det? Vad vill ni bevisa? Många frågor. Geoffrey visste inte hur han skulle besvara en enda av dem. Det är vår plikt, sir. Plikt? Anscombe begrundade svaret. Ni får förlåta mig min okunnighet, furir, men som läkare har jag varit betydligt mer aktiv med att rädda liv än att släcka dem. Jag kan inte förstå denna dragning till fara denna fascination för döden. Er plikt? Ja kanske. Men ni, furir, har gjort långt mer än er plikt kräver. Fyra fiendeplan, var det inte så? Ändå ska ni upp dit igen, där allt som väntar är död och lidande. Han vände sig om och fixerade Geoffrey som fortfarande kämpade med pyjamasknapparna. Har ni någonsin räddat ett liv? Räddat? Geoffrey rannsakade sitt minne. Nej, sir det tror jag inte. Skulle inte det vara en omväxling? Jo Han förstod inte vart Anscombe ville komma. Givetvis. Läkaren putade med läpparna och nickade eftertänksamt. Jag har låtit förstå att ni är bekant med furir Mitchell. Geoffrey hajade till. Han glömde för ett ögonblick knapparna och såg vaksamt på Anscombe. Vi känner varandra, nickade han. Är ni Läkaren sökte de rätta orden. Ja intim med henne? 2

Intim? Geoffrey stirrade på Anscombe. Vad menar ni? Jag undrar om ni är hennes älskare, helt enkelt. Geoffrey var alldeles förstummad. Han stirrade på läkaren. Det kan tyckas vara en impertinent fråga, fortsatte Anscombe och gick sakta över till den sida av rummet där fönstret släppte in tidigt morgonljus. Men det är inte alls som ni tror, fortsatte han. Jag hörde att hon besökte er igår. Syster Matlin berättade det för mig. Gjorde hon. Vet ni varför hon var här? Syster Matlin? Nej furir Mitchell. För att besöka mig. Anscombe skakade på huvudet och såg frånvarande ut mot kaserngården. Inte alls, sade han. Hon var här därför att jag hade kallat på henne. Det var först sedan jag hade talat med henne som hon uppsökte er. Hennes chef misstänker att hon lider av vad vi brukar kalla granatchock om ni är bekant med begreppet. Jag känner mig tvingad att hålla med honom. Geoffrey mindes syster Julies förvåning över att finna Wynn i rummet. Han hade inte reflekterat över det då, men nu förstod han varför. Men det är väl inget fel på Wynn? Jag sa inte att det var något fel på henne. Inte alls, det är en förtjusande flicka. Men hennes väninna dödades under flyganfallet och hon har haft erfarenhet av liknande händelser tidigare i sitt liv. Traumatiska händelser. Anscombe vred huvudet och observerade Geoffrey. Ni besvarade inte min fråga. Vilken fråga, sir? Ni vet vad jag menar. Geoffrey mötte läkarens blick. Han försökte få Anscombe att vika med ögonen, men istället var det han själv som förlorade. Han började fumla med de knappar som fortfarande inte var knäppta. Jag träffade henne i Epping kvällen före invasionen, mumlade han. Vi tillbringade natten tillsammans. Var det allt? Geoffrey ryckte på axlarna. Jag har talat med henne några gånger sedan dess, men det verkar inte som om hon vill fördjupa vår bekantskap. Hon har dragit sig undan? Någonting ditåt. Jag förstår. Anscombe rynkade pannan och stirrade fundersamt ned på sina skor. Ja, jag frågade henne om hon hade några nära vänner här på basen några andra än furir Atcheson, men hon svarade nekande. Han gav Geoffrey en kort 3

blick. Nu behöver inte det betyda att hon inte betraktar er som en nära vän, bara att hon inte ville att jag skulle få veta det. Har hon berättat någonting för er om vad som hände henne före kriget? Geoffrey nickade. Hennes fästman omkom i en bilolycka. Just det. Otäck historia. Och sedan var det en sjöofficer. Han var ombord på Royal Oak. Ett par förfärliga händelser för en ung kvinna. Och nu har hon förlorat sin bästa väninna. Jag ser emellertid positivt på det faktum att hon berättade för er om fästmannen. Geoffrey fann inget positivt i det och sade så. Nej, där har ni fel. Läkaren och stegade fram så att han stod bredvid Geoffreys säng och såg ned mot honom. Vi hade många fall av granatchock under förra kriget. Det uppträder antingen efter en längre period av extrem psykisk påverkan, eller som följd av en plötslig och mycket uppskakande händelse. I vissa fall är det en kombination av bägge. Kännetecknade för tillståndet är ofta minnesförlust av det som orsakade chocken. I frontsoldatens fall kunde det vara det korta ögonblick innan en explosion eller liknande dödade någon i hans närhet. Detta var det vanligaste. Men det finns även fall där soldater glömt att de över huvud taget gått ut i kriget. Ni menar att Wynn håller på att bli hispig? Geoffrey mindes vad Ogilvies väninna berättat om Wynns tillbakadragenhet. Det passade dessvärre in i det mönster som Anscombe beskrev. Och hennes plötsliga och korta vredesutbrott? De hade också verkat onaturliga. Ändå ville Geoffrey skydda henne. Jag har inte märkt någonting av det ni talar om, sir. När talade hon om för er att hennes fästman omkommit i en bilolycka? Före eller efter flyganfallet? Före. När jag frågade henne om hon kände någon med det namnet, svarade hon att hon aldrig hört det tidigare. Varken fästmannens eller sjöofficerens. Hon försöker behålla sitt förstånd genom att systematiskt plocka bort de händelser som är synonyma med smärta. Det är hennes sätt att klara pressen. Anscombe suckade. I själva verket kan hon vara på väg att förlora förståndet. Som ni förstår är de personer som hamnat i det här tillståndet tämligen oemottagliga för sådant som har anknytning till det de försöker förtränga. Om de inte kan återhämtas till verkligheten i tid, kan skadorna bli bestående. Att furir Mitchell berättade för er om sin fästman är ett tecken på att hon ännu inte hade förträngt händelsen. Han ryckte på axlarna. Men det var tyvärr före anfallet; före väninnans död. Anscombe berättade lite mer om effekterna och de ganska ineffektiva metoder som läkarvetenskapen nyttjade i sina försök att bota tillståndet granatchock. Slutligen nådde han det egentliga skälet varför han tagit upp problemet med Geoffrey. 4

Jag kan se till så att furir Mitchell får hjälp, sade han, men jag är inte riktigt säker på att det är den bästa lösningen. Tror ni att hon skulle vilja fara någonstans med er där ni bägge kan vila upp er? Vila upp oss? Men kriget då? Anscombe gjorde en irriterad grimas. Lämna kriget ifred, fnös han. Det sköter sig självt. Antingen vinner vi eller så förlorar vi. Vad ni två gör påverkar inte ett dyft i det långa loppet. Om jag ger er ett par veckors permission jag har rätt att göra det utan att era överordnade kan hindra mig vill ni då hjälpa mig? Jag vet inte vad ni känner för furir Mitchell, men det kanske är hennes bästa chans att få behålla sitt förstånd. Och det kan göra er gott också. Jag hörde att ni dödade en tysk pilot som försökte lämna sitt plan. Lite vila skulle inte skada i ert fall heller. Det var ett misstag, invände Geoffrey och synade sin skadade hand. Jag hade inte tänkt skjuta honom. Möjligt. Anscombe verkade inte övertygad. Men som jag tidigare sa: varför inte försöka rädda ett liv istället för att ta andras? Geoffrey tänkte på Wynns sista ord innan hon lämnat honom dagen före. Ibland önskar jag att vi kunde åka bort. Vart som helst, bara vi kom ifrån alltihop. Hade hon verkligen menat det? Jag känner mig fortfarande lite skakis. Och därför ville ni ge er upp i en Hurricane? Geoffrey ignorerade sarkasmen. Han höll upp sin skadade hand. Hur går det med den här? Det blir nog inga problem, även om det kommer att göra lite ont en tid. Det får du leva med. Jag ska ge dig något som förhindrar infektion. Sedan får du se över bandaget en gång per dag. Anscombe såg på den bandagerade handen och sken plötsligt upp. Faktum är att den här skadan verkar till vår fördel. Ni får gärna övertyga mig, sir? Nej, jag menar inte att den är bra för er, utan för furir Mitchell. Er skada gör att hon får någon att ansvara för. Någon att ta hand om. Jag ska till och med antyda att jag är tacksam att hon håller ett öga på er på så sätt minskar risken att hon förstår att ni och jag är i maskopi. Vi är inte i maskopi, sir. Och jag är inte alls säker på att jag vill ljuga för henne. Hon är min vän. Självklart det är ju därför ni gör det här. För att ni är hennes vän. Och jag vill inte påstå att det är en lögn. Ni är ju vår skadade hjälte, eller hur? Geoffrey svarade inte, så Anscombe fortsatte: Jag säger helt enkelt till henne att både ni och hon är i behov av vila, och så förklarar jag att ni behöver hjälp att se över er skada; vilket är sant. Sedan ber jag en av sköterskorna att visa henne hur hon lägger om bandage. Ansvarskänsla är en god medicin i sådana här fall. 5

Geoffrey nickade. Läkarens resonemang hade sina poänger. Vart skulle vi ta vägen? frågade han. Anscombe ryckte på axlarna. Vart som helst. Mig gör det detsamma. Det är svårt att förflytta sig som läget är. Hela transportsystemet är reserverat för truppförflyttningar. Har ni några släktingar i närheten? Min äldre syster bor i London. London. Anscombe såg för ett ögonblick bekymrad ut. Var? Bayswater. Jag antar att ni vet att tyskarna bombade London i förrgår natt? Geoffrey stelnade till. Nej, det visste jag inte. Ingen berättar någonting på det här stället. Nej. Faktum är att det är jag som har instruerat personalen att inte tala om det. Har fullt sjå att hålla mina patienter kvar i sängarna som det är. Anscombe putade med läpparna och log flyktigt för sig själv. Nå, fortsatte han sedan, det var ingen större räd. Kanske ett dussin plan. De flesta bomber föll runt Southwark och Bermondsey. Skadorna verkar inte ha varit så stora. Inte förlusterna heller. Jag tror att man talar om några dussin skadade och döda. RAF bombade Berlin och Hamburg inatt. Geoffrey slappnade av. Risken att Louise var bland de förolyckade var mikroskopisk. Istället försökte han föreställa sig hur tyskarna skulle reagera på den brittiska räden. Ni tror att de kommer att göra nya räder mot London? frågade han. Anscombe slog ut med händerna. Det är ni som är experten, sade han. Har de nog med bombplan att både anfalla London och utföra sina uppdrag dagtid? De kan definitivt inte göra några större anfall mot London utan att minska flyginsatserna mot militära mål. Men natträder behöver inte eskorteras eftersom vår jakt inte kan operera nattetid, så det leder inte till någon minskning av deras jaktförmåga. Och de kan alternera besättningar, så att samma grupp inte behöver flyga både dag och natt. Geoffrey skakade på huvudet. Jag tror inte att de sätter in sina bombplan mot London. Det vore militärt osunt. Tycker ni att vi ska åka någon annanstans? Nej. Anscombe verkade avfärda sina farhågor. Åk till London, sade han. Att hälsa på er syster är en bra idé. Tyskarnas marktrupper har inte rört på sig de senaste dagarna. Ni är lika säkra i London som ni är här. Jag ger er två veckors permission på villkor att ni hjälper mig med flickan. Nå, accepterar ni? Geoffrey studerade läkaren. Två veckors beordrad permission tillsammans med Wynn? Först nu började det gå upp för honom vad det egentligen var som Anscombe erbjöd dem. Ja, sir. Det är klart att jag accepterar. Och jag uppskattar er omtanke. Tack. 6

Utanför Harwich, söndagen den 8 september. Styrbord fem graders ror! Thomas hörde hur styrhytten repeterade ordern. Han knäppte sin duffel i halsen och kastade en snabb blick på Robshaw som stod bredvid honom på bryggan. Det blir nog en kall natt. Ja, sir. Skymningen smög redan in från öster och åtföljdes av en kylig vind som fick känseln att försvinna från händer och ansikten. Framför dem i silhuett mot den ljusgula himlen och med White Ensign som en liten vit prick fladdrande i vinden höjdes och sänktes skroven på Faulknor, Garland och Diana där de i pilspetsformering stävade söderut genom de höga vågorna. I täten sökte minsveparen Skipjack efter de lömska tingestar som på ett ögonblick kunde förvandla en modern jagare till en dödsdömd klump av sjunkande skrot, och genom den lilla högtalaren på bryggan kunde Thomas höra det monotona ping-ljudet när ASDIC-apparaturen sökte de hungrande rovdjur som lurade under ytan. Under de två dagar som gått sedan Hatchet deltagit i beskjutningen av Dover, hade de utsatts för ett antal flyganfall, men deras tur hade hållit i sig och jagaren hade inte träffats. En bomb hade emellertid slagit ned farligt nära babords bog och tryckvågen hade kastat omkull flera besättningsmän. Tio man hade skadats; fyra allvarligt. En elfte matros hade kastats överbord utan att någon lagt märke till det i den allmänna villervallan efter explosionen. Han hade varit fartygets första dödsoffer sedan slagets inledning och sörjdes därför med en större intensitet än de män som stupat under konvojeskorteringarna. Medan Thomas betraktade systerfartygen framför sig, kände han en underlig blandning av glädje och nedstämdhet. Detta borde ha varit ett stort ögonblick för honom, för det var första gången som han förde befäl om än temporärt över ett eget fartyg. Tillfedsställelsen förtogs emellertid av de tråkiga omständigheter som förlänat honom denna ära. En av dem som skadats av bomben hade varit Hatchets fartygschef och Thomas personlige vän, Gerald Wilkes Harper. Tryckvågen hade slungat fartygschefen mot kartbordet och han hade slagit sig så illa att höger lårben knäckts. Sammanbiten och under svåra plågor hade han burits under däck tillsammans med de andra skadade, medan Thomas tagit fartyget i hamn i Harwich. Hans sista ord innan Thomas såg honom köras iväg i ambulansen hade gällt Hatchet. Kom ihåg vad du lovade mig, Thomas, hade han sagt medan de två bårbärarna tålmodigt väntat på att få ta honom nedför landgången. Ta väl hand om den gamla häxan. 7

Lita på mig, sir. Jag ska hålla ett öga på henne tills ni är tillbaka. Wilkes Harper hade givit honom en plågad blick. Bägge visste att det skulle ta lång tid innan fartygschefen åter var på benen och ännu längre innan han kunde föra befäl över en jagare igen. Det var inte heller troligt att han skulle komma tillbaka till just Hatchet. Lycka till, grabben. Låt dem inte vinna. Därefter hade de burit bort honom för transport till marinsjukhuset. Thomas hade stirrat efter ambulansen tills den försvunnit utom synhåll. Hatchet hade förlorat lite av sin själ. Även Kanalen, som suckade och ven med sitt vita skum dansande ovanför vågkammarna, verkade beklaga förlusten. Meddelande från Faulknor, sir, sade signalofficeren. Öka till femton knop. All right, Fenwick. Bekräfta. Ja, sir. Thomas nickade mot Robshaw som vidarebefordrade ordern till maskinrummet. Han anade hur Hatchet ökade varvtalet och hon klöv vågorna med större bestämdhet än tidigare. Där han satt i den höga kommandostolen önskade han att hans far hade varit med och kunnat se honom. Han mindes tydligt examensdagen från Royal Naval College i Dartmouth, Johns stolthet och sin egen glädje över att ha kunnat leva upp till faderns förhoppningar. Och nu befann han sig här på bryggan: befälhavare över sitt eget fartyg. Troligtvis var det endast temporärt, men han tänkte inte låta den detaljen förstöra tillfredsställelsen att föra befäl över ett örlogsfaryg, vars turbiner låg på över trettiotusen hästkrafter, som hade en besättning på etthundrafyrtiofem man och hade kostat trehundratusen pund att bygga. Ja, pappa, tänkte han just som en saltvattenfylld kastby träffade vindrutan och fick sikten att grumlas: jag önskar att du kunde se din son nu. North Weald, söndagen den 8 september. Syster Julie stack in huvudet där Geoffrey låg och läste dagens nummer av Daily Telegraph. Det är två herrar här som vill träffa er, sir. Ska jag låta dem komma in? Eh javisst. Hon log och lämnade rummet. Geoffrey hörde hur hon talade med någon och strax därpå kom Ogilvie och McKenzie in i rummet. Derek! Peter! Utan att bry sig om de två besökarnas protester lade Geoffrey tidningen ifrån sig, steg upp ur sängen och fattade deras händer. Det blev lite förvirrat eftersom han sträckte fram vänsterhanden, medan de andra två började med högern, men denna fadäs gjorde bara återseendet ännu hjärtligare. Han kände sig lite 8

fånig i sin randiga pyjamas, men var uppriktigt glad över att få se två bekanta ansikten. Grabbar, vad jag är glad att se er. Hur går det? Har Adolf fått på pälsen än? Inte riktigt än, sade Ogilvie. Men vi jobbar på det. Och här ligger du och latar dig med en hoper vackra sköterskor som enda sällskap? Geoffrey kände en lätt yrsel, vacklade till och fick ta stöd mot en av sängstolparna. Ogilvie gjorde en gest att han skulle lägga sig igen. Det är inte meningen att du ska vara uppe och kuta omkring, sade han. Om du inte lägger dig igen går vi vår väg. Eller hur, Peter? Absolut. Förrädare, muttrade Geoffrey och kröp tillbaka ned under täcket. Var glad att du inte fått order att hoppa ur din brinnande Hurricane mitt framför en framrusande pansardivision, sade Ogilvie och satte sig på stolen närmast sängen. Jag kan av personlig erfarenhet berätta att det är långt värre. Jag tror dig. Det har varit två hektiska dagar för mig och kompisen här, sade Ogilvie och nickade mot McKenzie som slagit sig ned på stolen vid dörren. Men vi har haft en del framgångar. Geoffrey såg från den ene till den andre. Det gick plötsligt upp för honom hur utmattade de bägge verkade: bleka i hyn, spända ansiktsmuskler och skuggor under ögonen. Hade han själv sett ut på det viset för några dagar sedan? Han kände sig plötsligt rörd över att de hade bemödat sig att besöka honom fast de egentligen borde ha legat i sina sängar. Skämt åsido, sade han för att dölja sin känsloreaktion. Vad är det egentligen som händer? Man får inte veta mycket här. Tja, vi har förlorat två nya gröngölingar. Ogilvie ryckte på axlarna. Färska som nyvärpta ägg var de; anlände igår, sköts ned idag. En av dem kan ha hoppat, men vi är inte säkra. Och Higginson är borta. Han lyckades ta sig ur kärran, men skärmen fattade eld. Han försvann i drickat utanför Folkstone. Man undrar om man någonsin får se slutet på eländet, sade Geoffrey lågmält och fingrade på sitt bandage med vänsterhanden. Jag har haft två dagar på mig att ligga här och tänka. Av de som var här då jag och James anlände, är bara tre kvar: chefen, Chad och Deb. Jag var den siste som försvann ur B-flighten. Jag antar att ni redan vet att de inte låter mig flyga igen? Ogilvie nickade. Jag är ledsen för det, Geoffrey. Hade liksom vant mig vid att ligga och trycka bakom dig. Om jag kommer levande ur det här kriget oavsett vad som händer kommer jag aldrig att glömma hur vi pepprade de där hunnerna vid Hastings. Gud, så rädd jag var. Följde efter dig som om du var självaste morsan min. Du skötte dig som en prins, Derek. Både vid Hastings och senare. Utan dig hade 9

jag varit död ett halvdussin gånger redan. Nå. Ogilvie nickade mot McKenzie. Peter är min tvåa nu. Man får väl hoppas att han blir en lika bra dadda åt mig som jag var åt dig. Geoffrey mindes hur McKenzie följt Adam Turner då denne utfört sitt självmordsanfall mot den tyska bombeskadern. Han blir en bra dadda, Derek. Det är jag säker på. Vi har också haft militära framgångar, sade McKenzie. Samtliga tyska anfall de senaste dagarna har stoppats. I förrgår gjorde de en större offensiv runt Epsom och Ewell, men blev tillbakaslagna utan att ha tagit ett enda av sina mål. BBC hävdar att de lidit enorma förluster. Och Chatham håller fortfarande stånd. Belägringen av Chatham håller på att bli en stor propagandasak, sade Ogilvie. Några fåtaliga, tappra brittiska förband som håller stånd mot den tyska övermakten. Och man verkar ha ändrat åsikt om nyzeeländarna. De är ganska populära numera. Geoffrey nickade. Bra för dem, sade han. Och flygslaget? Ogilvie kliade sig på näsan. Vi lider fortfarande allvarliga förluster mot surkålsätarnas frijakt, men idag slog vi tillbaka ordentligt mot deras underhållstransporter. Våra slagskepp har beskjutit fälten vid Hawkinge och Manston, sade McKenzie. Idag eskorterade vi en grupp Wellingtons som bombade Hawkinge. Då hade flottan redan seglat förbi. Gissa om de lämnat förödelse bakom sig. Geoffrey såg tvivlande på honom. De sköt mot Hawkinge? Från havet? Varifrån skulle de annars skjuta? frågade Ogilvie. Ja, inte vet jag. Men hur kunde de träffa fältet? McKenzie ryckte på axlarna. Ingen aning hur de bar sig åt, men de gav allt hunnerna en omgång. Landningsbanorna såg ut som locket på ett saltkar och där låg dussintals flygplansvrak som skjutits sönder av fartygsartilleriet. Tjogtals. Och vad mer är, sade Ogilvie, många av vraken var inte Junkers 52:or * utan Heinkel 111:or, vilket bara kan betyda en sak Vad? Att de börjar få ont om transportplan. Heinkel 111:an är deras tyngsta bombplan. Om de har satt in dem i transporttjänst, är deras situation desperat. Det är åtminstone vad chefen tror. Du menar att de förlorar? Ogilvie drog sig fundersamt i underläppen. Nja, muttrade han, den som lever får se. Men det känns bra att inte bara få stryk hela tiden. Om man bara fick en chans att sova ut någon gång. Jag är så trött att jag skulle kunna slagga en vecka. * Junkers Ju 52 Tyskt transportplan. 10

En sak jag undrat över, sade Geoffrey, är vad som hände då vi landade. Jag minns ingenting. Två 110:or, svarade McKenzie. Kom dykande från ingenstans. Du blev träffad, men lyckades ta ner planet i ett stycke. Jäkla mirakel egentligen. Blev någon annan nerskjuten? Bara du. Geoffrey begrundade McKenzies ord. Han kom plötsligt att tänka på någonting. På tal om mirakel, sade han och drog fram Lindas amulett som hängde innanför skjortan. Han visade dem det delvis tillplattade myntet, och medan han förklarade vad som hänt, knäppte han upp pyjamasskjortan så att de kunde se såret och blåmärket alldeles under bröstet. Hans bägge kamrater gapade. Jag tror förbanne mig inte att det är sant, utbrast Ogilvie. Han tog emot amuletten som Geoffrey räckte honom och undersökte fascinerat myntet. Du skulle inte vilja byta det här mot en flaska sprattelvatten? Sorry, Derek. Fick det av min syrra. Hon sa att det skulle skydda mig mot tysk ondska. Är hon häxa eller nått? Ogilvie kastade amuletten till McKenzie som fångade den i flykten. Den bästa syster någon kan ha, sade Geoffrey och såg hur McKenzie synade märket där kulan deformerat metallen. Han vände sig till Ogilvie. Jag hoppas att din väninna inte tog illa upp i ja, när tusan det nu var. Cathy? Ogilvie ryckte på axlarna. Nej, det tror jag inte. Hon var bara lite orolig för vad var det nu hon hette? Wynn. Just det. Wynn, ja. Ogilvie lade pannan i veck. Jag visste inte att du kände henne, sade han. Det vill säga, förrän Cathy berättade det för mig för några dagar sedan. Cathy är verkligen orolig för den där tjejen. Efter att du hade gått berättade hon lite om henne. Visste du att eh, Wynns bästa väninna var Turners fästmö? Geoffrey svarade att han visste. Det var alltså hennes död som fick Turner att krascha in i den där Heinkeln, eller hur? Såvida det nu inte var en olyckshändelse förstås. Jag kände inte Turner. Allt jag visste om honom var att han alltid lyckades förstöra Hurricaneplan. Fler Hurricanes än fiendeplan, sades det. Men jisses stackars kille. Ogilvie borstade bort osynligt skräp från ena ärmen. Cathy bad mig att tala med dig, fortsatte han. Hon är rädd för att Carlas död ska förstöra henne. Jag hade tänkt nämna det tidigare, men så gick du och blev nedskjuten. Du kan hälsa Cathy att hennes böner har blivit hörda, sade Geoffrey och kunde inte låta bli att le åt Ogilvies oförstående ansikte. Wynn och jag åker in till London 11

imorgon. Två veckors permission. Vad? Ogilvies ögon var på väg att lämna sina hålor. Permi? Två veckor för att slå klackarna i taket. Kom igen nu, Geoffrey, log McKenzie bortifrån sin stol. Det var tummen din de sköt bort, inte skallen. Inte fan släpper de iväg dig på permis nu. Han driver med oss, Derek. McKenzie kastade Lindas amulett till Geoffrey som fångade den med sin friska hand. Det är inget skämt, Peter, sade han. Det är amuletten som trollar åt mig. Humbug. Nej, jag menar faktiskt allvar. Geoffrey berättade om sitt samtal med kapten Anscombe och att denne talat med Wynn under eftermiddagen. Hon accepterade, sade han. Anscombe har låtit antyda att hon ska följa med för att hjälpa mig skadad som jag är men i själva verket är det för att hon ska få komma bort från det hela några veckor. Rekreation. Han slog Ogilvie lätt på knäet med sin bandagerade hand. Hälsa Cathy att Wynn Mitchell är i goda händer. Gosse, muttrade Ogilvie och log. Jag tror faktiskt att du talar sanning. Gratulerar. Tack. Geoffrey lade amuletten på bordet bredvid sängen. Men om det är som Cathy och Anscombe tror, så kan det faktiskt bli en besvärlig permission. Wynn har inte haft det lätt de senaste åren och Carlas död kan ha varit droppen. Jag tycker väldigt mycket om henne, Derek, och jag hoppas verkligen att jag inte gör henne en otjänst nu. Det är klart att du inte gör. Nå, den som lever får se. Bathwick, söndagen den 8 september. Ska du inte vara med på en spader, Linda? frågade John och lade med ett triumferande grin ut sin hand på bordet. Debbie, som satt på motsatta sidan, slängde sina kort i högen utan att visa vilka de varit. Nej, pappa, svarade Linda och ställde ned en tekopp, en smörbytta och ett fat med bröd på bordet. Du vet att du bara vinner. Dessutom är jag alldeles för trött. Kan man vara för trött för att spela poker? skrockade John och blandade åter korten. Det är inget kul, muttrade Linda. Dessutom vet du att mamma inte gillar det. Nej, just det. Det är ju därför jag passar på när hon inte är hemma. Debbie satt mitt emot John vid det mindre matsalsbordet. Hon såg bekymrat på 12

Linda som slog sig ned vid kortsidan. Har ni det jobbigt på sjukhuset? Linda nickade. Jag vänjer mig aldrig, svarade hon och bredde ett tunt lager smör på en av skivorna. Det var du själv som valde, sade John och delade ut kort till sig själv och Debbie. Vi andra sa ifrån, men lilla miss Baxter, hon visste bäst hon. Linda såg på fadern. Hon visste att det inte låg något hån i orden. Han bara retade henne. Ja, jag vet, pappa, sade hon. Jag menar inte att jag ångrar mig. Tvärtom. Det känns bra att jag gör det här. Men jag tycker så förskräckligt synd om våra soldater. Ni kan inte föreställa er hur en del av dem ser ut. Debbie synade frånvarande sina kort; slängde två och tog nya från leken. Vi såg en del hemska scener när vi körde från London, sade hon. Tyskarna hade beskjutit vägen från sina flygmaskiner. Ja, det där vet ni ju redan. Jag önskar att de som startade krigen var de som fick lida inte alla oskyldiga. Jag talade med mr Wilks igen, sade John och synade uppmärksamt sin nya hand. Det gällde flyktingar som flytt från de områden som tyskarna nu håller. Bath har haft betydligt mindre tillströmning än man från början befarat. De flesta lämnar inte tågen förrän de nått Bristol. Men man har ändå problem med att ordna härbärge för dem. Mr Wilks? undrade Debbie. Det är civilförsvarschefen för Bathwick och Widcombe. Du menar att vi kommer att få ha några av dem här? frågade Linda. Ja kanske. Hittills har de lyckats inkvartera dem på olika pensionat. Frälsningsarmén tar en del i sin lokal nere vid Railway Street och gillesalen har utsetts till flyktingcenter, så det lär väl inte bli någon mer dans där på ett tag. Vem skulle väl komma på tanken att dansa nu? Nej, du har rätt, Linda. Hur som helst, det kan komma ifråga att inkvartera de här flyktingarna hos privatpersoner och vi har ju ett av stans allra största hus. Husen här intill då? menade Linda och syftade på grannhusen där ägarna flyttat norröver. Hendersons och Thorpes till exempel; eller Arbogasts. De står ju helt tomma. De är väl privata, sade John. Och när ägarna är borta, finns ju ingen att fråga. Jag vet inte. Men enligt National Emergency Act kan ingen vägra att upplåta sitt hem om det skulle behövas, sade Linda. Då behöver de väl knappast fråga till lovs? Nej, det är riktigt. John gav sin dotter en granskande blick. Hur som helst, jag sa att vi skulle ställa upp om det behövdes. Linda nickade. Inte mig emot. Vad säger du då, Debbie? 13

Debbie kastade en flyktig blick mot John samtidigt som hon tog nya kort från leken. Det är klart att jag inte har något emot det, sade hon. Jag bor ju själv här på nåder. Men vad skulle Hillary säga? John log, men hans blick blev plötsligt inåtvänd. Hon skulle aldrig invända, förklarade han stilla. Inte min Hilly. Hon skulle vara stolt över att få hjälpa dem. Sådan har hon alltid varit. Mamma har bara varit borta en vecka, sade Linda, ändå saknar jag henne som det hade varit ett år. John nickade blicken fäst på dottern, men tankarna någon annanstans. Jag trodde inte det var möjligt att sakna någon så mycket, mumlade han. För en vecka sedan tyckte jag att det var skönt att slippa bordsbönen. Nu längtar jag efter den. Jag har tänkt på samma sak, erkände Linda. Det är så tyst utan mamma. Jag skulle gå till kyrkan varje dag, bara hon kom hem igen. Nåja. Johns uppmärksamhet återvände till spelet. Jag kan inte tänka mig att hon skulle ha något att invända mot några extra gäster. Vi får se hur det blir. Det ordnar sig säkert, instämde Debbie, som var tvungen att sitta en liten bit från bordet så att magen skulle få plats. Linda tittade på den härliga, runda buken i smyg; tyckte att den representerade livet, medan brunnssalongen och allt som ägde rum där var förknippat med döden. John vann igen och Debbie skrattade. Jag tror nästan att jag börjar hålla med Linda, sade hon. Jag tror att jag slutar för ikväll. Jag känner mig riktigt trött. Kommer nog att sova gott inatt. Men jag skulle vilja ha en nypa frisk luft först. Hon synade Linda. Ska vi gå ut i trädgården? Linda nickade mellan tuggorna. Ska bara äta upp. Då ska jag gå och knyta mig, sade John och samlade belåtet ihop sina kort. Gå inte bort er därute i mörkret flickor. Nej, pappa. En stund senare hade de satt på sig var sin kofta och stod nere vid muren under äppelträdet. Linda sträckte upp handen i mörkret och hittade en av frukterna. Med ett kort ryck fick hon loss den. De hörde hur några av dess syskon lossnade och föll till marken med svaga dunsar. Vill du ha ett? frågade Linda. Nej, tack det är bra. Jag tänker inte äta mitt nu heller. Ska ta det med in. De stod en stund och lyssnade. En nattuggla hoade någonstans i mörkret och det prasslade lätt i hästkastanjerna på andra sidan muren. Ögonen vande sig gradvis vid dunklet och plötsligt kunde de se tämligen väl; inte bara varandra och inslagen i sin omedelbara närhet, utan även staden i väster som sakta växte fram ur mörkret. Din far skämmer bort mig, sade Debbie. 14

Pappa? Ja, han är sån. Vill alla så väl. Jag är glad att ha så fina föräldrar. Linda insåg plötsligt vad hon sagt; Debbies föräldrar befann sig ju i Australien. Förlåt, Debbie jag tänkte mig inte för. Det gör ingenting, Linda. Ni är alla så snälla mot mig. Med dig och John och Louise behöver jag inga andra. Men du saknar väl dina föräldrar? Ja. Ibland önskar jag att de skulle komma hem. Eller att jag kunde åka till dem. Men det går ju inte. Inte så länge kriget varar. Fördömda krig. Linda tänkte på de sårade i sina rader av metallsängar. Men det håller inte på för evigt. En dag är det över och då måste vi reda ut alltihop. Hon såg på Debbie i mörkret. Jag hoppas att Clark kommer tillbaka då, det gör jag verkligen. Debbie svarade inte på en lång stund. Sedan sa hon: Clark är död. Jag vet det. Nej, Debbie. Du får inte tänka på det viset. Du ska se att Linda! avbröt Debbie. Jag vill helst inte att du talar om det. Jag vet att du menar väl, men jag har äntligen accepterat att han inte kommer tillbaka; har väl funnit någon form av ro i det faktum att jag bär hans barn inom mig. Jag vill inte börja hoppas igen. Det leder bara till smärta. Okay. Linda kände sig tillrättavisad, men förstod hur Debbie kände sig. Om du inte vill det. Du själv då, Linda? Jag har inte hört att du träffar någon pojke. Nej, det gör jag inte. Har inte hittat den rätte, eller vad? Linda skrattade ansträngt. Nej, jag har väl inte det. Hon tänkte på Andrews vän Philip och hur han skojat med henne. Honom skulle hon vilja träffa igen och hon hade tänkt på honom många gånger. Men var fanns han nu? Var fanns Andrew? Hon hoppades att de fortfarande var tillsammans. En dag kommer min sagoprins ridande, sade hon. Jag köper en biljett till hans ståtliga häst och vi försvinner bakom kullarna. Debbie skrattade. Då ska jag vara här och vinka av dig. Men vi skulle inte nöja oss med att rida bortom kullarna, fortsatte Linda. Vi skulle rida dag och natt och när vi inte kunde komma längre på hästen, skulle vi byta till en liten öppen båt. Först då vi passerat alla sjömonster och nått det ställe där världen slutar och vattnet rinner över kanten skulle vi stanna. Och då skulle vi få reda på alla livets hemligheter. Ingen dålig dröm, Linda. Undrar om hoppsan! Vad är det? Det är lille Clark. Han sparkar mig. 15

Linda såg fascinerat på Debbies mage. Jösses, viskade hon, vad jag är avundsjuk på dig. Det gör väl inte ont? Nej. Debbie sträckte sig efter Lindas hand. Här, känn. Du ska se att han sparkar igen. Det brukar komma en hel serie. Linda lade handflatan mot magen. Den kändes varm under klänningstyget; lite hårdare än vad hon väntat sig. De väntade några sekunder. Där kom det! utbrast Debbie. Kände du det? Linda hade inte känt någonting, men ville inte göra Debbie besviken. Jag tror det. Hon tog bort handen. Värmen under handflatan försvann och hon upplevde en omedelbar känsla av saknad. Äpplet i hennes vänstra hand kändes kallt och främmande. Hon vände sig om och slungade iväg det i mörkret. De hörde hur det slog i gruset på andra sidan muren. Ville du inte ha det? frågade Debbie förvånat. Nej, jag ändrade mig. Vad var det du tänkte säga? Säga? Ja, precis innan han sparkade. Nja jag tänkte retas lite med dig. Förstöra din dröm genom att säga att det inte finns några monster. Linda stod tyst några sekunder. Sedan sa hon: Du har fel, Debbie. Imorse fick vi in en grabb som träffats av en kula i huvudet. De trodde att han skulle överleva, men han hade förlorat förmågan att forma ord. Linda rös till då scenerna från brunnssalongen kom tillbaka. Det var något han försökte berätta, sade hon. Vi förstod att det var någonting som var viktigt för honom, men det kom inga ord som vi kunde förstå bara meningslösa grymtningar. Ju mindre vi förstod, desto ivrigare blev han. Ögonen lyste av desperation och han gestikulerade med händerna. Till sist gav han upp och började gråta. Jag tror inte att han var äldre än jag, Debbie. Linda stirrade ut i natten. Vi fick aldrig klart för oss vad det var han ville. Plötsligt var han död. Varför, Debbie? Varför måste han dö? Något sådant skulle aldrig kunna hända i en värld där det inte fanns monster. Kriget gör fasansfulla saker med människor. Jag hörde på radion igår att våra egna fartyg hade beskjutit Dover. Kan du tänka dig det? Våra egna fartyg. Och jag kommer aldrig att glömma det vi såg ute på vägarna. Skadade människor, döda människor, blodiga, bortkastade som övergivna trasdockor. Vid ett ställe var vi tvungna att stanna eftersom flygplanen hade satt en buss i brand. Det luktade som när man vidbränner bacon, men Corinne berättade att det var människorna i bussen som brann. Det var gräsligt. Debbie rös till och korsade armarna över bröstet. Jag tycker det vore bra om några av flyktingarna kunde bo i Rosegarden. Om det kommer några. Du hade ingenting emot det? Jag menar det är ju trots allt ditt hem. 16

Linda skakade på huvudet. Det gör mig ingenting. Tvärtom, faktiskt. Sedan jag och Jane började hjälpa de skakade ser jag allting med andra ögon. Man var så ja, självisk tidigare. Nu vill jag hjälpa människor. Lustigt hur man kan förändras. Åh, Linda. Debbie placerade sina händer på Lindas axlar. Jag minns fortfarande när du var en liten flicka som brukade springa runt och reta mig och Louise. Jag kan inte riktigt förstå att du har blivit vuxen. Jag är så stolt över dig. Tack, Debbie jag är stolt över dig också. Senare, när Linda var tillbaka i sitt rum och klädde av sig för att gå till sängs, tänkte hon på vad Debbie sagt. Inte det där om arbetet på brunnssalongen, utan det om pojkar: Jag har inte hört att du träffar någon. Orden upprepades tills de brände i henne. Hon var arton år gammal och hade ännu inget sällskap. Alla de andra flickorna och sköterskorna nere på brunnssalongen talade om sina fästmän och pojkvänner. Somliga av dem där kärleken var ung och spännande med upphetsning och iver; andra, de som hade längre förhållanden att se tillbaka på, med stolthet och tillgivenhet. Många av dessa pojkvänner var förvisso med armén eller i flottan, men detta dämpade inte deras kärlek, utan ökade den istället. Men Linda hade ingen. Hon drog nattlinnet över huvudet och blev stående framför väggspegeln. Ljuset från den ensamma bordslampan föll över en flicka med allvarligt ansikte och lätt sorgsna ögon. Hon var ingen skönhet som Jane och tyckte själv att hennes kinder var för platta och håret alldeles för rakt. Många hade sagt att de tyckte hon var söt, men ingen hade någonsin sagt att hon var vacker. Varför kunde ingen bli fäst vid henne? Inte som Andrew eller Geoffrey, eller hennes föräldrar, utan på riktigt. Varför ville ingen älska henne? Hon tyckte att någon betraktade henne och hjärtat hoppade över ett slag när hon upptäckte sin teddybjörn, vilken mötte hennes blick genom glaset i spegeln. Jösses, Toffy, mumlade hon. Tänker du skrämma slag på mig. Hon gick bort till leksaken och lyfte ned den från hyllan. Beklagar att jag inte har talat med dig på ett tag, viskade hon till björnen och greps av något som bara kunde beskrivas som samvetskval. Det här är ju inte riktigt klokt, tänkte hon. Du är ju bara en leksak. Du har ju inget liv eller tankar; inga känslor. Eller? Hon erinrade sig alla de tillfällen då hon varit osams med sina föräldrar eller syskon och den ende som fortfarande varit hennes vän och ville tala med henne hade varit Toffy. Klart han hade känslor. Linda greps av en plötslig impuls och gick bort till sin säng där hon bäddade ned björnen under täcket. Hon släckte lampan, drog undan mörkläggningsgardinerna så 17

att ljuset skulle falla in i rummet då morgonen grydde, sedan kröp hon ned under täcket hos Toffy. Hon behövde inte använda sina stämband eller forma ord med läpparna. Hon och Toffy kommunicerade i tankarna. Björnen förstod exakt vad hon menade när hon talade med den om sina bröder som hon saknade och var så rädd att förlora, eller när hon berättade om sina funderingar kring Andrews kamrat Philip och den fantasibild hon byggt kring honom. Toffy sade inte mycket, utan svarade bara då han fann det nödvändigt; åldern hade inte bestulit honom på någon av den vishet som Linda mindes från yngre dagar och hans svar var både kloka och tröstande. Till slut fick tröttheten hennes tankar att bli otydliga och Linda förstod att hon strax skulle somna. Men när det milda ljuset från stjärnorna letade sig in genom fönstret och föll över Toffys vänliga ögon av glas, visste hon att det åtminstone fanns en här i världen som aldrig skulle svika henne. Åtminstone en som älskade henne. North Weald, måndagen den 9 september. Wynn och Geoffrey lämnade North Weald tidigt på måndagsmorgonen. De hade haft turen att få skjuts med en RAF-truck som var på väg till London för att hämta luftvärnsammunition. Fordonet hade just svängt ut på vägen mot Epping då divisionen lyfte. Dina kompisar som går upp? undrade föraren en gladlynt skotte vid namn McLaughlin. Han stannade trucken så att de kunde se de tio Hurricaneplanen brumma förbi snett ovanför. Geoffrey mumlade ett jakande svar. Han satt mitt emellan McLaughlin och Wynn och var tvungen att sträcka sig fram mot vindrutan för att se. Det kändes märkligt att betrakta skådespelet utan att själv vara en del av det. Han visste exakt hur det var att sitta i ett av flygplanen: kunde förnimma hastigheten då betongbanan rusade förbi på sidorna, den underbara känslan av frihet då vingarna lyfte flygplanet från marken och den starka motorn drog det upp i luften. Han kände igen Ogilvies och McKenzies beteckningar, sedan Prschibitschewskys och Debhursts. Hurricaneplanen vrålade förbi ovanför dem och försvann i den ljusblå morgonen. Lycka till, grabbar, tänkte han och undrade vilka av dem som fortfarande skulle vara kvar då han återvände. Skulle han återse någon av dem? Nå, sade McLaughlin och lade i en växel. Vi kan inte stå här och glo hela morgonen. Adolf väntar. Trucken sköt fart och North Weald försvann bakom dem. Wynn satt bredvid Geoffrey med blicken ut genom sidofönstret. De hade träffats utanför furirmässen en halvtimme tidigare och i all hast gjort upp planer. När han frågat henne om hon 18

såg fram emot att få träffa Louise, hade hon nickat utan entusiasm: kall och likgiltig. Jisses, furir, sade McLaughlin och rattade ut på vägen mot London. Det är en stor dag idag. Låt oss aldrig glömma den. Vi har inte slagit dem än, svarade Geoffrey. Men jag håller med om att det känns skönt att få ge igen. Dagen före hade brittiska trupper gjort en framstöt längs kusten och återtagit Worthing. BBC hade annonserat händelsen för första gången nu på morgonen och beskrev den redan som ett led i en större offensiv som skulle driva tyskarna tillbaka mot Kanalen. Åjo, sir. McLaughlin grinade med sitt rödlätta ansikte. Jag är säker på att det snart är över. När armén har bestämt sig för något, då ska det mer än några hunner för att stoppa den. De kommer att sparka de jäklarna i röven så att det känns ända bort i Berlin. Han lutade sig fram så att han kunde se Wynn på andra sidan Geoffrey. Ursäkta, furir, sade han. Man blir lite exalterad en dag som denna. Det gör ingenting. Wynns röst var märkligt tonlös; som om hon var tömd på känslor. Det stör mig inte. Skotten dämpade sig lite. Även han hade märkt att WAAF-flickan inte var på humör. Geoffrey mer kände än såg hur föraren kastade en snabb blick på honom. Antagligen trodde han att hans två passagerare hade grälat. Han såg på Geoffreys bandagerade hand. Otäck skada ni har där, sir. Geoffrey log glädjelöst. Kunde varit värre. Men jag får väl inställa min tilltänkta karriär som trollkonstnär. McLaughlin granskade honom förvånat. Trollkonstnär? Det var som tusan. Geoffrey skrattade. Nej, jag bara skojar. Men det är många saker som man kommer att göra sämre än tidigare. Till och med att skriva ett brev kommer att bli en utmaning. Och hur ska det gå då jag ska signera någonting? Förbannade tysk. Geoffrey gav skotten en menande blick och grimaserade. Smög sig på mig bakifrån, det var vad den jäkeln gjorde. Typiskt tyskt tillvägagångssätt, sir. Bakhåll och lönnmord, det är allt vad de duger till. Jag kanske inte får fråga vad ni ska göra i London? Ingen fara. Vi ska besöka min syster. Om hon fortfarande är kvar vill säga. Därefter ska vi försöka hitta något pensionat. Vi har två veckors permission. Två veckor? Skotten visslade. Det var inga dåliga grejor, sir. Är ni släkt med Dowding, eller nåt? Dowding var chef för det brittiska jaktflyget. Geoffrey log. Nej, jag är inte släkt med någon, sade han. Bara skadad i handen. Ursäkta, sir. Det var inte meningen McLaughlin sökte ord. En som har skjutit ner fyra fritzar förtjänar längre permission än så, sir. 19

Geoffrey såg på honom. Hur vet ni hur många plan jag skjutit ner? frågade han. Åh McLaughlin log och spottade genom det öppna sidofönstret. Det vet väl alla. Sånt håller vi reda på. Ni sköt ner två 110:or som besköt flyktingar. Jäkla styvt jobb, om jag får säga det, sir. Samtalet fortsatte på detta sätt medan de passerade Epping och sedan Epping Forest. Skotten berättade om sin fru och sina fyra barn som han var väldigt stolt över. Geoffrey lyssnade med ett halvt öra, samtidigt som han då och då sneglade på Wynn. Hon satt bredvid honom; stel som en stenstod och med blicken låst framför sig. Han hade frågat henne om det var någonting hon behövde från lägenheten i Epping, men hon hade bara skakat på huvudet. Jag är på väg till Paddington Station, sir. Är det någonstans ni vill att jag ska köra er. Har gott om tid på mig. Tack, Jock, men Paddington blir utmärkt. Min syster bor i Bayswater. Då så. En halvtimme senare hade skotten släppt av dem i närheten av Paddington Station och de stod nu utanför Carruthers hem vid Leinster Gardens. Trots att det varit en relativt kort sträcka från stationen och trots att hans bagage inte var speciellt tungt, kände Geoffrey sig svag efter promenaden och svettades ordentligt i förmiddagssolen. På detta väntade besvikelse, för ingen svarade på deras påringningar. Ingen här, sade han till Wynn och stirrade irriterat på den vita knappen till ringklockan. Antingen är de bara ute, eller så har de lämnat stan. Eventuellt kan Louise ha gett sig av till Bath, medan Donald är kvar här. Då befinner han sig säkert på inrikesdepartementet. Det är ingen vits att vi stannar här. Vi får komma tillbaka senare. Wynn nickade. Hon hade inte sagt mycket under promenaden från Paddington Station och hon var inte speciellt pratsam nu heller. Upptäckten att det inte var någon hemma accepterade hon utan att ändra en min. Kanske någon av grannarna vet något, sade Geoffrey. Vi frågar här intill. Han fattade sin väska och gick till dörren närmast till vänster. Det stod Hobson på namnskylten och han ringde på klockan. Ingen här heller. Har alla stuckit tro? Geoffrey såg sig omkring längs gatan och funderade på vart de skulle ta vägen, då dörren till nästa lägenhet öppnades på glänt. Ingen visade sig. Istället märkte de hur någon kikade på dem från mörkret bakom den smala springan. Geoffrey skulle just ropa då dörren stängdes. Vad sjutton? Han flyttade sig de få metrarna till nästa lägenhet och klev uppför den korta trappan. Efter två ilskna signaler öppnades dörren på nytt och ett litet skrynkligt kvinnoansikte glodde på honom. Ja vad är det? Vem är ni? 20