.' Adalsbanans kulturmiljö - spåren mellan historia och framtid En sammanfattning av "Förstudie av kulturmiljön inför planerad uppbyggnad av mötes stationer, sträckan Sundsvall- Nyland" Elisabeth Kettis,.,
Arkeologikonsult Box 466 194 04 Upplands Väsby TEL: 08-590 840 41 FAX: 08-590 725 41 Elisabeth Kettis Arkeologikonsult, 1999-06-08 Omslagsbilden visar stationsbyggnaden i Älandsbro, en av järnvägsstationerna i Oringenområdet. Foto: Jonas Wikborg
Åtia/sbanans kulturmllj(} - sparen mellan histrxien och framtiden InnehållsfOrteckning Introduktion Målsättning med sammanfattning När Ådalsbanan kom till Ådalsbanans kulturmiljö Den mångkulturella mötesplatsen Maritim I kustnära kulturmiljö Älvdalens kulturmiljö Industrisamhällets kulturarv - fröet till Adalsbanan sätts Sammanfattande beskrivning av Ådalens kulturmiljö Slutsats Referenser 2 2 2 3 3 3 4 4 5 6 7
Malsbandns kulturmilj6 - sp3ren mellan historien och framtiden Introduktion Inom ramen för ombyggnads- och upprustningsarbetena på Adalsbanan har en ingående förstudie gjorts för att definiera de ku lturhistoriska värden som finns inom banan och dess omnejd samt hur eventuella upprustningar och ombyggnader skulle påverka dessa kulturhistoriska värden. Adalsbanan ligger i Västernorrlands län och sträcker sig mellan Sundsvall och Nyland. Banan utgör en del i ett framtida järnvägsstråk mellan Stockholm och Umeå som skall förverkligas mellan 1998-2007. De aktuella förändringarna består av om- och tillbyggnad av mellan l O-J 5 stationer, upprustning av spår och broar samt en uträtning av järnvägen vid Oringenområdet. Tanken med förstudien var att genom att på ett tidigt stadium kontrollera och utforska de kulturhistoriska aspekterna skulle Banverket kunna undvika omfattande och kostnadskrävande arkeologiska undersökningar samt ta till vara på de kulturhistoriska värdena vid banan. Förstudien visar att de planerade förändringarna vid järnvägen ti ll stor del kan utföras utan att påfresta de ku lturhistoriska värdena alltför mycket. I vissa fa ll, som vid mötesstationerna, skulle en upprustning dessutom kunna bidra till att de gamla stationsområdena bli r mer levande järnvägsmiljöer. Detta är en sammanfattning av förstudien vars syfte är att sätta in Adalsbanan i ett historiskt perspektiv samt ge en övergripande uppfattning om den kulturhistoriska utvecklingen i området. Adalsbanans ku lturmiljö beskrivs utifrån fyra tematiska områden som definierats inom Västernorrlands läns kulturprogram. Dessa områden är den mångkulturejla mötesplatsen, de maritima kulturm iljöerna, älvdalarnas kulturlandskap och industrisamhällets kulturarv. Målsättning med sammanfattning Adalsbanan i sig har ett kulturhistoriskt värde då den representerar en viktig del av den Västernorrländska industrialiseringen. Området runt Adalsbanan ti llsammans med Adalsbanan kan dessutom sättas in i ett större sammanhang där hela ku lturm iljön berättar om hur vi och vårat samhälle utvecklats under årtusendena. Målsättningen med förstudien och sammanfattningen är att beskriva den kulturhistoriskt värdefull mi ljön vid Adalsbanan för att ta vara på den inom det planerade upprustnings- och utbyggnadsarbetet, men också inom framtida förändringar, på ett ur kultunniljövårdssynpunkt lämpligt sätt. När Adalsbanan kom till Adalsbanan bestod ursprungligen av två järnvägar, Ostkustbanan och Härnösand - Sollefteå Järnväg. Den förra invigdes 1893 och den senare 1916. De är ett resultat av den stora expansion som skedde inom industrin i området under slutet av 18DD-talet och början av 1900-talet. Järnvägen sku ll e vara en fö rbindelse mellan kuststäderna och områdets växande industrier. Banan skulle binda samman de växande orterna längs kusten, främst för att frakta gods mellan de olika industrierna men också för att hålla persontrafik längs kusten. Det visade sig dock 2
snart att det var persontrafiken som dominerade. Industrierna låg vid kusten och skeppade färdiga varor med båt söderut. Några större volymer gods behövdes inte heller fraktas mellan de olika industriorterna längs Ådalsbanan. Däremot människor som skulle från och till sitt arbete hade stor nytta av tåget. Under mer än hundra år har vi använt banan ftsr person- och godstrafik. Med bilens framväxt har dock konkurrensen inom transport ökat och idag krävs en högre kapacitet och effektivitet för att locka användare till banan. Adalsbanans kullunniljö I kulturprogrammet för Västernorrlands län beskrivs fyra olika tematiska områden som inbegriper länets kulturmiljöer men också framhäver huvuddragen i regionens kulturhistoriska bakgrund. den mångkulturella mötesplatsen maritima kulturmiljöerna älvdalarnas kulturlandskap industrisamhällets kulturarv l beskrivningen av Ådalsbanans kulturmiljö har dessa tematiska områden används dels för att det alltid underlättar att anvä.nda redan vedertagna begrepp men också fö r att de inte bara beskriver den fysiska kulturmiljön utan visar på att den fysiska miljön representerar flera dimensioner som en mötesplats. ett kulturlandskap och ett kulturarv. Nedan beskrivs hur de olika tematiska områdena speglas i miljön runt Ådalsbanan. Den mångkulturella mötesplatsen Redan för flera tusen år sedan var Västernorrlands län en smältpunkt för olika kulturer. Med dess strategiska placering blev det ett gränsområde mellan nord och syd, väst och öst. Det strategiska läget vid kusten och rikedomen på naturresurser gjorde det till en utmärkt mötesplats för handel, fi ske och sjöfart. I samband med industrialiseringen uppmärksammades länets resurser på allvar och flera industrianläggningar anlades. Den smältdegel av invandrande människor från hela Sverige som uppstod resulterade i några av vårt decenniums starkaste organisationer, arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och de frire ligiösa rörelserna m.f1. Idag har man i länet svårt att sysselsätta sina medborgare och utflyttningen är stor. Satsningar som Adalsbanan skall hjälpa till att locka tillbaka de utflyttade och locka till sig nya medborgare till länet. Maritim I kustnära kulturmiljö Efter inlandsisens avsmältning har landet höjts med 285 meter över nuvarande havsyta. Det innebär att det som var kust för 6000-5000 f. Kr. när Västernorrland befolkades idag ligger mellan 50-200 meter över havet. De människor som bodde här då var icke-bofasta fangstfolk som livnärde sig på fi ske och jakt. Lämningar efter dessa fangstfo lk består till största dej av boplatser och skärvstenshögar men även en del redskap som flintdolkar och knivar. Det är svårt att säga hur stora områden fängstfolken rörde sig inom, d.v.s. om vi ssa grupper endast höll sig vid kusten medan andra vid älvarna och vattendragen inne i landet. Fornlämningar i form av boplatser och gravar visar dock på att den maritima miljön under hela förhistorien varit en attraktiv plats att leva i. 3
Under slutet av järnåldern och början av medeltid bosätter sig människor på platser som kan kopplas ihop med byars lägen idag. Att man först for ca 1000 år sedan bosatte sig på dessa platser beror som tidigare nämnt på landhöjningen, tidigare hade ju dessa områden legat under vatten, men också på att inte rorrän ett par hundra år efter Kristi födelse bosatte man sig mer permanent på en plats. Naturligtvis kan det finnas samhällen idag där man hittar spår av att fo lk bott där mr flera tusen år sedan, men kontinuiteten saknas, d.v.s. man har bon på en plats ett tag men sedan flyttat vidare. Näringsverksamheten då boendet blev mer permanent kännetecknas av att man kombinerade fi ske med jordbruk, och de som bodde här brukar kal las för bondefiskare eller fi skarbönder. Idag finns inte mycket bevarat av den preindustriella verksamheten, d.v.s. fi skelägen, skeppsbyggerier och varv, längs sträckan Sundsva ll - Nydal, då industrialiseringen haft så stark tillväxt i området. Älvdalens kulturmiljö På samma sätt som de mer kustnära lämningarna finner vi mera permanenta bosättningar i älvdalarna först under järnåldern och medeltid. Jordbruket och skogen har haft stor betydelse ror de som bodde här. Ti ll en början utnyttjades skogens resurser för eget bruk men under 1600-talet anlades sågverk i området och efterhand organiserades verksamheten till stora industrianläggningar. Området har ändå till stor del behållit sin agrara karaktär då industrianläggningarna begränsats till vissa städer som legat lämpligt till. Industrisamhällets kulturarv - fröet till Adalsbanan sätts Industrialiseringen i Västernorrland bygger på de rika tillgångar på skog, vattenkraft och transportmöjligheter som finns i området. Under 1600-talet etablerades ett antal sågverk i området, l.ex. vid Lästa och Sollefteå. Under 1800-talet etablerades dessutom ett antal järnbruk i området som 801lsta, Graninge, Björkå, Forse, Gåisjö, Sollefteå och Kramfors bruk. Västernorrland saknar malm men eftersom det behövdes stora mängder träkol ror att utvinna järnet ansågs det effektivare att transportera malmen från Mellansveri ge ti ll de skogsrika bruken i norr än att transportera ned träkol till malmfyndighetsplatserna. I samband med bruksetableringen utvecklades bygden runt bruken. Till skillnad från Mellansverige där det oftast växte upp ett större samhälle runt bruket var bebyggelsen vid de västernorrländska bruken ganska splittrad då de anställda ofta bodde utanför själva bruksenheten. En av anledningarna till detta var att många säsongsarbetade, d.v.s. att man under sommarmånaderna sysselsatte sig inom jordbruket och under vintermånaderna arbetade vid något sågverk, bruk eller i skogen. Industriverksamheten var liten i området fram till l 850-talet for att expandera oerhört under 1800-talets andra hälft. I mitten på l800-talet sysselsatte industrin endast ca 7 % av befolkningen och större delen livnärde sig fortfarande på jord- och skogsbruket. Förutom Härnösand, Sundsvall och vissa av de större fi skelägena hade endast enstaka tätorter vuxit fram kring bruken, de större sågarna och lastplatserna vid kusten. Bilden förändrades på I 850-talet. Då etablerades en lång rad med sågverk längs den norrländska kusten tack vare ångkraftens inträdande inom sågindustrin samt ett lättande av näringspolitiska restriktioner vilket forenklade möjligheten att starta bolag. ladaisområdet 4
AckJ/sbandns kultunniljtj - spjren mellan historien och framtiden fanns som mest 43 ångsågar. Utveckling ledde naturligtvis till ett ökat behov av arbetskraft och därmed också en ökad invandring till länet. Västemorriands befolkning ökade från ca 100 000 invånare år 1850 till ca 200 000 invånare år 1890. l takt med befolkningstillväxten ökade behovet av bostäder. Sågverksbolagen uppforde arbetarbostäder i anslutning till sågverken. Bostäderna var små, fattigt utrustade och placerade utan direkt planmässighet där de fick plats. Inflyttningen från landet till industrisamhällena innebar dessutom ofta stora påfrestningar och skapade ett behov av samhörighet. I detta kölvatten bildades folkrörelser som nykterhetsrörelsen, frireligiösa rörelser, fackforeningsrörelsen, politiska och kooperativa rörelsen. Det är i samband med den stora industrialiseringen under ISOO-talets andra hälft som många av de norrländska järnvägarna, bl.a. Ostkustbanan och Härnösand-Sollefleåbanan, senare kallad Adalsbanan, blev till. Nedgången i den industriella verksamheten i området tog fart runt 1930. De dåliga tiderna i kombination med konkurrensen från de större foretagskoncentrationerna som Lex. SCA gjorde det svårt for de mindre foretagen att överleva. Sammanfattande beskrivning av Adalens kulturmiljö Idag finns spår av ovan beskrivna teman vid Adalsbanan i fonn av fornlämningar som boplatser, gravar och lösfynd. Äldre tiders agrara verksamhets har med tiden ersatts av effektivare jordbruksmetoder men markslagsindelning, ägogränser och äldre vägnät, liksom växt- och djurarter, finns delvis bevarade och berättar om hur det agrara landskapet sett ut en gång i tiden. I flera fall kan man se att byarnas lägen är ålderdomliga genom deras närhet till järnåldersgravfält och jämforeiser med äldre kartor. I vissa fall stämmer t.o.m. gårdarnas placering idag överens med placering på 1700- och ISOO-tals kartor. Det som fore industrialiseringen varit en by med ett par, tre gårdar utvecklades under industrialiseringen till ett mindre samhälle. Bebyggelsen i byarna speglar till stor del denna industrialisering varfor egnahems- och villabebyggelsen i området är omfattande. Bebyggelsen utvecklades runt järnvägsstationerna som vid sin tillkomst blev den naturliga samlingspunkten i samhället. Under senare tid har det dessutom tillkommit hus av perrnanentoch fritidstyp. Järnvägen har spelat en betydande roll for utvecklingen av samhällena längs banan. Vissa av de undersökta mötesplatserna har en industripräglad miljö med sidospår som leder till närliggande bruk där stationen placerats med hänsyn till redan befintlig bebyggelse. Vid en stor del av mötesplatserna har bebyggelsen däremot tillkommit tack vare järnvägen och här har egnahemsbebyggelse och villor växt upp runt stationsområdet under 1900-talets forsta hälft som en lliljd av den växande befolkningen i området. l takt med att industrierna lades ned försvann jobben i området och utflyttningen började. Adalsbanans betydelse minskade avsevärt eftersom det var persontrafiken som var störst. När sedan bilen kom minskade behovet av banan ännu mer. Dagens växande miljömedvetenheten och utvecklingen av snabbare tåg bl.a. har väckt tankarna om en upprustning av Adalsbanan. Idag är det i de större städerna, som Sundsvall och Härnösand, som arbetstillfällena finns och flera av de som bor i samhällena längs Adalsbanan pendlar därfor till någon av städerna. För dem vore tåget ett bra alternativ till bilen. 5
Ma/sb.anans /rulturmilj6 - spjren mellan historien och tramtiden Förutom ovan nämnda fysiska lämningar finns en stor mängd traditioner, sägner och berättelser knutna till området. Dessa immateriella värden är lika värdefulla som de materiella eftersom de ger tingen liv. Dessutom ger de ofta en god inblick i dåtidens samhällsstruktur. De immateriella värdena förstörs inte direkt av att ku lturmiljön fårändras men de är förknippade med de materiella värdena, d.v.s. den fysiska miljön. Om en fysisk lämning av kulturhistoriskt värde tas bort eller förändras försvinner de traditioner, sägner eller berättelser som förknippas med denna till slut då de lämnas utan något sammanhang. Området runt Adalsbanan kan förknippas med många sådana immateriella värden. De allra starkaste just nu är kanske de som kan knytas till industrialiseringen och de folkrörelser som växte fram då. Slutsats En järnväg ska aldrig bli ett självändamål utan den skall vara både en prydnad och till nytta for sin bygd enligt Banverkets egen skrift om planering av järnvägar (planeringsfonner: Idestudie, Förstudie, Järnvägsutredning 1997, s.9). För kultunniljövårdens del kan man säga att det innebär att man vid upprustningen av t.ex. stationsområden tar till vara på de byggnader och den fysiska planering av området som redan finns snarare än att riva ned och bygga nytt men också att hänsyn tas både till omgivningen och till tågpassagerare genom att järnvägen inte byggs in mellan bullerplank och enorma banvallar som en lång kulvert. Här uppstår tyvärr ofta en konfliktsituation då det mot buller och vibrationer ofta krävs någon form av skydd. När nu upprustning- och ombyggnadsarbetet kommer igång måste Adalsbanan ses som en del aven större helhet och också bevaras som en del aven helhet. Det är viktigt att veta i vilket sammanhang banan tillkommit för att förstå varför den och den omkringliggande miljön är kulturhistoriskt värdefull. Varken fornlämningar, byggnadsminnen eller kulturhistoriskt värdefulla landskap har något egentligt värde utan att sättas in i ett historiskt sammanhang. Enskilda bevarade objekt blir gärna museala, dvs. förlorar sin funktion och ofta sitt kulturhistoriska värde och blir endast ett monument aven svunnen tid. Sammanhanget är vårt kollektiva minne. Alla människor samlar på minnen. Vi lär oss av de vi minns, vi sörjer, vi gläds, vi lever genom det vi minns. De kulturhistoriska spåren i landskapet är våra gemensamma minnen. 6
" Adalsbanans kulturmlljtj - spjren mellan historien odi framtiden Referenser BORGH-BERTORP, K., LILlEQVIST, 1., LINDGREN, T. & SCHNELL, J-B. lndustrirninnen i Västernorrland. Del 2, Västra och nordöstra Medelpad. En inventering 1979-1986. SundsvalI s museum. EK, H. HOLM, L., J ANSSON, S. MA ITSON, K. NÄSLUND, H. & STJERNBERG, A. Industriminnen i Västemorriand. DelS. Hämösands kommun och del av Kramfors kommun. En inventering 1984-1989. SundsvalIs museum. Industriminnesvård. Kulturmiljövård nr 6:94. Riksantikvarieämbetet. 1994. JERBO, A-L., LILlEQUIST, L SCHNELL, J-B., SEHLEN, U. & TJÄRNSTROM, K. Adalen. Industrihistorisk inventering. Del 3. Sollefteå och Kramfors kommuner. Adalskommitten i samarbete med SundsvalIs museum. 1980. Kommunikationer. Kulturmiljövård nr l :97. Riksantikvarieämbetet. 1997. Kultunniljöprogram for Västernorrlands län. Del I. Strategier fram till år 200 l. Länsstyrelsen i Västernorrlands län och Länsmuseet i Västernorrland. 1999. Planeringsfonner. Idestudie, förstudie, järnvägsutredning. Planeringsprocessen från flera möjliga alternativ till val av principlösning. Banverket. 1997. STEN, R. Mellan Härnösand och Sollefteå. En återblick över Hernösand-Sollefteå Jernvägs Aktiebolag. Sällskapet Ostkustbanans vänner skrift nummer 3. 1994. ULLBERG, G. Från Norrstigen till Projekt Höga Kusten. Härnösand. 1995. WIKBORG, J., SCHMIDT WnmORG, E., HUUVA, M. Förstudie av kultunniljön infor planerad utbyggnad av mötesstationer, sträckan Sundsvall-Ny land. Arkeologikonsult, Upplands Väsby 1999. 7