PROBLEMEN MED STRAFF En del av Hundskola.NU! 1.0 av Ingela Melinder Problemen med straff, korrigeringar och tillrättavisningar Definition av straff Definition av ordet straff: Korrigeringar, tillrättavisningar, blockeringsbrytare (både mekaniska och sociala), fysiska bestraffningar, psykiska bestraffningar. Allt som kan uppfattas som negativt av hunden! Blockeringsbrytare är allt som syftar till att bryta hundens blockering. Mekaniska blockeringsbrytare är alla saker och prylar man kan använda för att bryta blockeringar, t.ex. vattenpistoler/blomsprutor, skrammelburkar, kastkedjor, katastrofpåsar, pinnar, tygstycken etc. Sociala blockeringsbrytare är alla sätt att bryta blockeringar där människor blandar in sig själva, till exempel när våra egna hundar tjafsar och vi hojtar till åt dem, så är hojtningen en social blockeringsbrytare. Många gånger är mekaniska straff att föredra, eftersom de är mer neutrala och mer tjänar till att bryta hundens blockering som ju är det man egentligen vill uppnå i de flesta fall. När man börjar se straff och tillrättavisningar som blockeringsbrytare i första hand, kommer man längre i sitt hundägarskap. Tillrättavisningar är främst att säga till hunden muntligt. Så fort du genom en tillsägelse försöker få hunden att upphöra med ett beteende eller hindra den från ett beteende, så är det en tillrättavisning. Tillrättavisningar kan också vara ett koppelryck, ett tag i nackskinnet, ett nyp i örat etc., ifall de inte görs med särskilt mycket kraft.
Till korrigeringar brukar man räkna tillrättavisningar som är till för att hindra hunden. Man brukar säga att en korrigering kommer när hunden tänker tanken. Oftast ett effektivt sätt att stoppa hunden på, men man måste komma ihåg att utan beröm lär sig hunden inte mycket. Egentligen spelar det ingen roll vad vi kallar det. Allt är straff. Hur du straffar hunden, före eller efter, lite eller mycket, lugnt eller aggressivt spelar ingen roll. Det är likafullt straff.. Om du gör skillnad på blockeringsbrytare, bestraffningar, krav, korrigeringar, straff och tillrättavisningar eller till och med kallar det för dominans eller att utöva sitt ledarskap så lurar du bara dig själv! Du kan aldrig med säkerhet veta hur hunden uppfattar det! Om min egen syn på straff Jag ska börja med att berätta att det absolut händer att jag straffar mina hundar, även om det är sällan och då oftast kommer direkt från hjärtat. Jag tillrättavisar mina valpar, men berömmer dem mer. Jag tvekar dock inte att ta i ordentligt när de biter på husets elkablar. Vid hantering har jag lärt mig den hårda vägen att man kan behöva vara väldigt bestämd med vissa hundar. Vid språkövningar som Nej och när jag ställer krav vid inkallning så använder jag mig av straff (kallas krav, också av mig i denna bok), mest för att imponera på hunden. Jag tillrättavisar mina hundar muntligt om de inte hörsammar mig. Så jag är inte främmande för straff, kom ihåg det! Min egen träning både vad det gäller belöningar och straff baseras dock på att hunden ska lära sig vad som är lönsamt och inte. Det innebär att ta hänsyn till uppmärksamhet (även i form av straff!) som belöning samtidigt som man alltid tar hänsyn till självbelöningar. Och eftersom hundar upplever självbelöningar lite nu och då, kan man behöva ta till straff ibland. Och absolut säga Nej! Jag är nämligen väldigt noga med att lära mina valpar och hundar att förstå ordet Nej. Jag är absolut ingen anhängare av att bara avleda. Jag håller t.ex. inte med Roger Mugfords boktitel Säg aldrig nej (även om jag håller med om annat som han säger). Nej är ett viktigt mänskligt ord att lära sin hund, och det är också ett ord som det är viktigt att man lär hunden att det finns ett allvar bakom. Om man inte lyckas förmedla allvaret i ordet Nej till hunden, får man problem när ordet verkligen behövs. Jämför det jag skrev om elkablar här ovan. Om du
inte signalerar allvaret bakom att valpen inte får bita på elkablar, kanske du inte har någon valp längre Det är naturligtvis mer etologiskt och inlärningsmässigt korrekt att undvika att bestraffa och försöka lära en valp till exempel ordet Nej med hjälp av att enbart visa att låta bli är mer lönsamt. Men det skulle inte fungera för mig och det liv jag lever. Det skulle inte heller fungera för resten av familjen, som inte har riktigt samma tålamod som jag. Jag har alldeles för stor familj och för många hundar för att inte, i vissa situationer, ta till den snabbaste vägen till att få hundarna att upphöra med det de gör. Jag är medveten om att det är en mänsklig, faktiskt oetologisk väg att tillrättavisa hundar med Nej. Men man kan ju liksom inte ignorera bort självbelönande beteenden som att sno barnens mackor eller äta från kvarglömda tallrikar från bordet Dessutom fick jag idag användning för min vana att ibland (observera ibland!) tillrättavisa hundarna. Primera en dräktig fodertik kom idag till oss för att hinna acklimatisera sig innan valpningen. När jag släppte in henne i hundhägnet (hon har varit här förr) började unga Toyota att skälla på henne. Primera blev irriterad och morrade och skällde tillbaka. Eftersom båda hundarna fastnade i detta beteende, kände jag att jag måste hjälpa Primera lite. Så jag sa till Toyota att sluta. Och jag fick säga till på skarpen. Men hon slutade och fick beröm. Sen började hon att skälla igen. Jag tillrättavisade igen. Hon slutade och fick beröm. Så höll vi på några gånger och sedan upphörde Toyota helt med denna mobbing och lät Primera vara ifred. Häromdagen använde jag mig av straff igen, när jag skrämde mina två 4-månadersvalpar från att gå ut på landsvägen. Ja, du läste rätt; skrämde. Här måste jag verkligen gå den mänskliga quick-fix-vägen, annars har jag på en ögonblinkning inga valpar längre. Bilarna kör alldeles för fort förbi vår uppfart för att de ska hinna stanna för några valpar som knappt syns, grå som de är. Så jag tar till straff och hot för att skrämma dem från att gå nerför uppfarten. Det har fungerat i 10 år nu. Inga överkörda hundar hittills. Och eftersom jag berömmer dem när de kommer över min osynliga tomtgräns, provar de ofta inte mer än kanske två gånger. Men jag är också inne på att man måste LÄRA in ordet Nej (Språkövning!) och man bör inte absolut inte överanvända ordet. Att säga Nej i tid och otid avdramatiserar ordet och ger till
slut ingen effekt alls. Man bör också i möjligaste mån sträva efter att undvika Nej när det finns mer etologiska vägar att gå och när det inte är så många självbelöningar inblandade. Jag tänker därför gå igenom det här med straff. Det är ett stort och viktigt ämne inom hundträningen, eftersom fokus har legat på bestraffningar i många år. Hundträning på tv görs också ofta bestraffningsfokuserad. Det finns alltså massor med problem med straff, samtidigt som det också finns vinster. Men problemen överväger. Därför välj dina strider med omsorg! Kom också ihåg att du behöver ha ett förtroendekapital att ösa ur för att kunna straffa. Därför är det oerhört viktigt att vara snäll med en liten valp, för att bygga upp detta kapital. Se det gärna som ett konto med poäng ju mer poäng, desto mer att ta av. Det är också därför främlingar inte ska straffa en hund de har ju inget konto med förtroendekapitalspoäng. Nackdelarna med straff När jag nu än en gång vill belysa problemen med straff, så hoppas jag att du kommer ihåg att jag menar att det finns både framsidor och baksidor av detta mynt. Framsidan är att straff kan avbryta ett beteende, bryta en blockering och/eller hindra hunden från ett beteende. Straff kan också visa hunden allvaret i det jag säger. De gånger jag själv har sett att det verkligen fungerar med någon form av straff så har tre faktorer varit inblandade, om än inte samtidigt: 1. Tillrättavisningen har kommit ur ärlig ilska och/eller irritation från min sida; 2. hunden har riktat sitt beteende mot mig, direkt eller indirekt; 3. hunden har varit inställd på jakt. Just i ovälkomna jaktsituationer verkar det som att straffet faktiskt blir ett straff även i hundens ögon, och inte förstärkning, som i de flesta andra situationer. Baksidorna är dock så många fler! Om du straffar din hund för fel beteenden (fel i dina ögon, men aldrig i hundens!) kan du få precis motsatt effekt mot vad du egentligen ville ha. Vi går igenom alla baksidor i tur och ordning.
Alla typer av sociala straff, där människor blandar in sig själva, blir ofelbart till uppmärksamhet och respons för det hunden gör just då! Det du egentligen ville lära bort, lärs in! Åtgärder konserverar som regel hundars beteende! (Glöm alltså allt prat om positiv bestraffning/positiva straff populära uttryck inom hundinlärningsområdet som betyder att man tillför något, det vill säga ett straff, för att få hunden att upphöra med något. Så tänker inte hundar, bara människor!) Mekaniska straff kan också bli till uppmärksamhet och respons; om du t.ex. kastar en skrammelburk på en hund kan det vara det roligaste som hände den dagen. Hundar lär sig ytterst lite av ett straff. Om du straffar utan att belöna det rätta beteendet, kommer inte hunden att ha lärt sig mycket eftersom den inte förstår förtjänsten och lönsamheten. Den förstår ju inte vilket beteende som är lönsamt, bara vilket som är olönsamt. Det är därför det ofta fungerar så bra att lära hunden ett alternativt beteende. Och syftet med hela grejen är väl ändå att hunden ska lära sig ett smartare beteende? Straff sänker som regel resursvärdet hos den som straffar. Du måste ha ett förtroendekapital att ösa ur, för att relationen inte ska skadas om du straffar/korrigerar/tillrättavisar. Ta för vana att lösa upp straffet med beröm, ifall du någon gång känner att du måste straffa hunden. Straff gör att du blir en dålig förebild. När vi träffar andra hundar, då blir vi arga min matte och jag. När vi träffar andra hundar då gör det ont från husse. Straff kan dock göra att du imponerar på hunden, men att försöka imponera på din egen hund i situationer där du borde vara en förebild är bortkastat. Fler än en biten hundägare kan vittna om att hundar i affekt inte blir imponerade. Straff skapar dåliga strategier och en negativ inställning hos hundar. Att straffa i situationer där det är livsviktigt att hunden är positivt inställd och att hunden tar till vettiga strategier, får en rent förödande effekt. Att hundar som läxas upp vid utfall inte blir bättre, talar väl sitt tydliga språk.
Straff blir till farosignaler i hundars ögon. Tillrättavisningar blir som en alarmklocka för hunden. En korrigering är som att trycka på en knapp och sätter igång det dåliga beteendet. Börja studera hundar runt omkring dig ska du få se Straff förhindrar samarbete. Man samarbetar inte med någon som är dum mot en, det gör inte du heller. Straff försämrar kommunikationen och skapar avstånd och distans. Är du förresten alldeles säker på att du vet vad du säger på hundspråk med din bestraffning? Straff är för det mesta oetologiskt. Straff är för det mesta hund-ologiskt. Straff mellan hundar förekommer oftast bara när det är fråga om en oförskämdhet som riktas mot en annan hund. Kom dock ihåg att det du ser som etologiskt straff kanske är ren och skär kommunikation och därför något du inte kan ta efter hursomhelst. (Något att tänka på för alla som förespråkar att tikar minsann är hårdhänta mot valpar. Hur det förhåller sig enligt mig kommer i min bok om uppfödarskap.) Straff skapar stress hos hunden. För en trygg hund, som får mycket tillit, kärlek och samarbete, gör denna stress inte så mycket. För en hund som känner sig förvirrad och otrygg i människovärlden är straff oerhört stressande. Straff skapar också rädsla och många gånger även aggression, eftersom man lägger ribban på en aggressiv nivå. När du använder ilska som metod kommer du antingen att få en arg hund, en ledsen hund eller en bångstyrig hund. Och det var väl inte det du ville ha när du blev hundägare? Slutsats: Välj dina strider med omsorg, och straffa inte som en metod till att förändra hundbeteenden! Du kommer så mycket längre med belöningar. Eller som Charlotta Barsk uttrycker det på sin blogg Pognos Tesla. En schnauzer rikare. (http://pognostesla.wordpress.com/2011/02/10/klickerdrommar-och-farliga-hundar): Som nybliven medlevare till ett knytte schnauzer har jag upptäckt att vissa saker funkar avsevärt mycket bättre än andra, som kraften i positiv förstärkning och klicker framför
förbud. Speciellt då Tesla är en dam som gärna inte tar åt sig av tillsägelser helt smidigt antagligen går det inte fram såpass att hon låter bli att göra det igen (och igen och igen vilket gör att det behövs massvis med tillsägelser och får måttligt resultat). Därtill blir hon mer uppjagad av att jag sagt åt henne och blir ostyrig och halvvild av det. Den enda gången jag vet att mina tillsägelser går fram är om jag omedelbart erbjuder eller visar det önskade beteendet och berömmer för det. Men då är det ju snarare berömmet, inte tillsägelsen, som ligger bakom att forma det önskade beteendet. En målsättning i livet blir alltså att bli ännu bättre på att se bortom felbeteenden för att uppmuntra det som är bra i ännu högre utsträckning. Med detta sagt vill jag att du ändå har i åtanke att man absolut kan behöva imponera på en hund, särskilt vid hantering. Men det är så mycket lättare att imponera på hundar som sällan straffas! Den ärliga ilskan Först vill jag bara slå fast att jag är fullständigt emot hårda metoder som syftar till att dominera och kuva hundar, som alltså används för att få ett starkt ledarskap. Jag är överhuvudtaget emot metoder och synsätt som har ledarskap som ledord, oavsett om man säger sig använda hårda eller mjuka metoder, eftersom jag tycker att dominans som metod och förhållningssätt till hundar ger fel fokus i relationen. Främst för att vi inte kan vara säkra på vad vi kommunicerar till hunden om vi använder dominanta signaler. Men också för att dominans ur etologisk synvinkel betyder att skaffa sig företräde, och det tål att funderas på hur ofta vi människor behöver skaffa oss företräde i relation till hundar Dessutom är människor och hundar två olika arter med två olika språk. Jag hoppas att mina idéer om den ärliga ilskan inte heller ska missuppfattas och ge mindre nogräknade hundägare uppfattningen att det är okej att använda våld i olika skepnader som metod. Det kommer säkerligen att hända, men jag tar den risken eftersom jag tycker att det är viktigt att lära ut kunskapen om ärlig ilska. Förhoppningsvis kommer den kunskapen och insikten att leda till att våld och brutalitet som metoder minskar i samma takt som ärligheten och eftertänksamheten ökar.
Jag har haft många hundar. Jag har dessutom uppfostrat fyra barn från nyfödd ålder. I mina ögon kan små barn och hundar absolut jämföras ur etologisk synvinkel, eftersom människor också är etologiska varelser även om vi många gånger glömmer bort det. Etologiska beteenden märks tydligast på barn. Därför ska jag ta det första exemplet på den ärliga ilskan från samvaron med mina barn: Våra barn tycker inte om att gå och lägga sig, vilket har föranlett en hel del irritation från min sida genom åren. Oftast har de i späd ålder inte brytt sig nämnvärt om denna irritation, utan vägrat gå i säng, klivit upp igen etc. Förutom när jag blivit arg på riktigt! Då har de lyssnat och lytt, om än lite förskräckta. När vi sen pratat har både min ilska lagt sig och deras förskräckelse har gått över till ett visst mått av insikt. När de blivit lite äldre har det ofta löst sig tack vare denna ärliga ilska. Jag har märkt ungefär samma sak med alla de hundar jag haft genom åren. När man blir arg på riktigt lyssnar hunden. Under förutsättning att man inte blir det särskilt ofta, utan sparar den ärliga ilskan till när det verkligen behövs. Tidigare, i mitt hundliv med ledarskaps- /rangordningsglasögonen på, blev jag ofta arg. Ingenting fungerade bättre för det. Nu när jag har kommunikationsglasögonen på istället, blir jag bara riktigt arg när det verkligen behövs och när jag faktiskt ilsknar till på riktigt. Irriterad på mina hundar blir jag fortfarande, men det är till största delen när de gör något som riktar sig mot mig eller när kommunikationen dem emellan inte alltid fungerar (och jag måste ingripa). Jag ska ge ett exempel på samvaron med mina hundar: Min egen uppfödning Queenie hade lite svårt att fatta detta med rumsrenhet (mycket vanligt med valpar man behåller i kenneln). Trots att hon fyllt 8 månader fortsatte hon att kissa inne. Inte alltid, men ibland. När vi skulle ut på promenad fick jag alltid först släppa ut henne på gården, gjordes inte detta kissade hon i hallen. Vid ett tillfälle när jag lät henne vara kvar i hallen under påklädningsproceduren (någon gång måste hon ju växa upp, tyckte jag) så kissade hon mitt framför ögonen på mig. Den plötsliga ilska som jag då kände var extremt ärlig, kan jag säga. Jag tog tag i henne, tryckte in henne i ett hörn, svor faktiskt (något jag ytterst sällan gör normalt) och sa nåt i stil med Va fan gör du? Jävla hund!. Queenie blev naturligtvis alldeles förskräckt, då jag inte hade behövt bli arg på henne tidigare. När min ilska över hennes för henne naturliga!
beteende lagt sig, klappade jag om henne för att visa att jag inte var långsint. Efter denna händelse kissade hon aldrig mer inne, och definitivt inte i hallen. Undvik att vara grå och otydlig i konturerna gentemot hunden. I alla relationer är tydlighet viktigt, och i relationer med barn och hundar är det tydlighet som skapar känslan av egen identitet och underlättar samvaron. I relationer med djur är det extra viktigt, eftersom vi pratar olika språk. Tydlighet gör att det blir färre missförstånd. Därför måste man som hundägare lära sig att snabbt växla om från irritation till glädje, eller från glädje till irritation (och ibland ilska). Grundkänslan ska dock alltid vara glädje och kärlek. När du inser att din hund VÄLJER att lyda dig (okej, det beror också på inlärning och motivation. Men ändå!) kommer även din glädje att vara äkta. Ju mer du anstränger dig för att kommunicera dina äkta känslor till hunden, desto bättre kommer du att lyckas skapa en bra relation. För om en hundmänniska-relation ska bli bra eller inte hänger helt och hållet på människan. Det är aldrig hundens ansvar, på samma sätt som det aldrig är barns ansvar att föräldra-barn-relationen fungerar, hur gamla barnen än blir. Vi kan konstatera att det återigen handlar om kommunikation. När du bestraffar hunden genom din ärliga ilska eller din ärliga irritation, handlar det om kommunikation ifall du är ärlig med dina känslor och bara gör det när det verkligen behövs. Om du däremot försöker att använda dig av din ilska för att få någon slags makt över hunden, för att dominera den eller något liknande, kommer inte hunden att köpa din aggression. I alla fall inte vissa typer av hundar (som många av mina schnauzrar). Om vi fortsätter på denna tankegång om ärlighet, så förstår du också att när du belönar hunden genom beröm och vänligt tonfall delar du bara med dig av din glädje över att hunden valt din önskan. Och när du inser att hunden för det mesta väljer att hörsamma dina önskningar ifall du gett den möjlighet att lära sig dem, kommer du automatiskt att oftast vara glad över din hund! För mig är det stort att hundar så ofta vill lyda oss människor. För mig är det stort att de älskar oss så förbehållslöst. Missbruka inte den varelse av livslust som kallas hund!