Norra distriktets test av en certifierad granbarkborrehund Efter de stora stormarna Gudrun och Per har det skapats förutsättningar för att få stora angrepp av granbarkborre. Vi har de senaste åren känt en viss oro för att vi har en ohälsosam population av granbarkborre och då främst ute på Fågelö. Ön är belägen på Vänerns västsida och är extremt vindkänslig för både väst -och nordvindar. Förutom Gudrun och Per har det förekommit ett antal andra mer eller mindre kraftiga stormar både före och efter deras framfart. Mot denna bakgrund kändes det naturligt att testa en granbarkborrehund när chansen dök upp. Så torsdagen den 3 juli dök Mikael Johansson från Varola upp med sin tollare Lias.
Lias är en femårig hane med en imponerande energi och fysik. Han tillhör en exklusiv skara av ett tiotal certifierade barkborrehundar i hela världen. Lias har klarat nivå 3 som innebär ett prov under åtta timmar där 60 hektar ska sökas av och där han måste klara att markera minst 90 procent av de angripna stammarna. Granbarkborrarna sänder ut doftsignaler (feromoner) för att locka andra barkborrar till det angripna trädet. Det är dessa doftsignaler som Lias kan känna på upp till 200 meters avstånd. Vi började dagen med ett kort stopp på fastigheten Aspetorp där ett bestånd som delvis stått under vatten har börjat torka. Lias utrustas med en sele med GPS-sändare så att Mikael kan följa hans rörelser på displayen. Sedan går vi upp mot vinden och tollaren släpps lös.
Det dröjer inte länge förrän Lias ger ifrån sig några skall. Då tar sig Mikael snabbt fram till det träd som hunden markerar och berömmer och belönar honom med en stunds lek med hans älskade tennisboll. Många hundar brukar vilja ha något gott som belöning, men inte Lias, han vill leka och busa med husse istället. Efter en stunds lek och bus så tar Mikaels arbete över. I normala fall kontrollerar han angreppet, markerar trädet på GPS:en samt med snitslar eller färg. Sedan kontrollerar han träden omkring det angripna trädet för att försäkra sig om att inte även dessa är angripna. På detta sätt kan en markägare sedan få en rapport om var och hur många träd som är angripna på den enskilda fastigheten. Som regel går man bara över lite äldre bestånd och kantzoner som man vet brukar vara utsatta för granbarkborreangrepp. Lias och Mikael brukar hinna med 10 hektar i timmen. Samspelet mellan hund och förare är imponerande. När angreppet är kontrollerat och leken är slut så ger Mikael sin signal till Lias att leken är slut och att arbetet fortsätter. Tollaren börjar målmedvetet och metodiskt att leta vidare efter nya angripna träd. Beståndet har stora partier av döda träd som ska avverkas så fort som möjligt efter semestern. De försvagade granarna har blivit lätta offer för granbarkborrarna.
Vi åker vidare mot norra Fågelö och ska undersöka ett stort virkesrikt bestånd som vi funderar på att avverka pga. granbarkborreangrepp. Samma procedur upprepas och Lias släpps återigen lös.
Hunden ger snart ifrån sig skall igen och Mikael beger sig genast dit för att ge Lias beröm och en ny lekstund. Sedan så börjar vi inspektera angreppet med hela klanen. Man ser tydligt granbarkborre, modergång, parningskammare och de lite taggiga gångar där de lagt sina larver.
Det kan ibland vara svårt att identifiera ett angrepp, speciellt om det har börjat i toppen av granen. Men vi fick några tips om vad vi skulle titta efter som avslöjar om granbarkborrarna är i farten. Ovanpå grenarna intill stammen ser man små borrmjölshögar som kan avslöja de små rackarnas framfart. En annan sak är att titta efter den spindelväv som ofta finns mellan grenar och stammen, där fastnar nämligen det fina borrmjölet.
Det är inte stora träd varje gång Efter de inledande angripna träden så hittade vi inga fler träd förrän vi kom ut till en hyggeskant där det låg några färska angripna vindfällen. Det visade sig att beståndet inte var så angripet som vi först befarade utan att det kan stå i 5-10 år till. Med dessa positiva besked så kastar vi oss in i bilarna och beger oss ner till Sandviks badplats för att undersöka ett nytt bestånd.
Även detta bestånd har inga allvarliga angrepp utan det är först när vi kommer ut till hyggeskanterna där vindfällena ligger som Lias ger skall. Vi förvånades över att det inte var så farligt med granbarkborrar, de mesta vi hittade var vindfällda granar. Vi har under åren varit nitiska i vår upparbetning av vindfällen och det är nog det som vi ser resultatet av nu.
Vi vill med detta tacka Lias och Mikael för en oförglömlig upplevelse.