COURMAYEUR byn på Mont Blancs sydsida En unge gråter, mamma skäller, neonfärgerna skriker, pappa snackar i telefon. I det hörn av kabinen som vetter upp mot Mont Blanc står en man i bruna manchesterbyxor utan skidor och förklarar upphetsat något för sin kompis. Han trimmar orden med höjda ögonbryn, en utskjuten underläpp och axlar som rycker och rullar under dunjackan. Trots att det är sen förmiddag är det ändå såpass kallt att till och med coolingarna från Milano borta vid den frostiga kabindörren försiktigt gömt de vaxade lockarna under ovana mösssor. De snattrar som alla andra. Vad pratar de om? Har man mellanslag mellan orden i det italienska språket? Hinner man det? det finns inget annat land i skidåkningsvärlden som Italien; där skidåkning innebär så mycket njutning och framförandet av skidor på snö bara är en del i en anrättning där de andra ingredienserna heter sol, mat, vin, grappa och kaffe. Här är skidåkning inte sport utan kultur. Vi struntar i de blå pisterna vid Pre de Pascal och åker bort mot Zerotta. Här är det lätt att slinka in på något av de två värdshusen, men vi fortsätter uppåt mot Mont Chetif. Sedan bär det av utför i en skön pist som likt en lång super g-orm slingrar sig ner mot mellanstationen. Det är inte brant och de enda gångerna man behöver svänga är när pisten gör det. Ovanför mellanstationen ligger det som är navet i Courmayeurs liftsystem; ett knappt tiotal röda pister på bredd som betjänas av en ägglift, en släplift och några stolsliftar. Medan italienarna fyller lunchrestaurangerna leker vi nästan ensamma i de breda och välpistade backarna. skidåkningen i courmayeur sker på båda sidor av en bred rygg som reser sig upp mot toppen av Cresta d Arp. Det gör att många av pisterna hamnar i fallinjen och att transporterna är få. En rejäl snökanonanläggning och att många av pisterna är nordvända gör att backarna hålls i fin form. På pistkartan står det att systemet har 16 liftar. Det låter inte som mycket, men många av de liftarna matar vardera flera pister och offpiståk. När de italienska luncherna är slut lämnar vi pisterna och ger oss iväg på äventyr utanför. Från toppen av Cresta Youla krånglar vi oss förbi ett staket, stakar över en bred rygg, hämtar andan och ger oss sedan i kast med ett stort snöfält. Det var ett tag sedan det snöade, men den nordvända bergssidan har legat skyddad från sol och vind, så vi hittar en del mjuk snö, men den är inte djup. Med kortsväng tar vi oss ner genom en smal ränna, spottas ut på ett nytt stort snöfält, där svängarna än en gång växer, och fortsätter slutligen den sista delen ner mot dalen i en bred ravin. En halvtimme senare sitter vi på en uteservering i Zerotta, solen steker, colan står på bordet och våra pizzor bubblar i ugnen. 20 BRANT #6 2005
BRANT #6 2005 21
22 BRANT #6 2005 Föregående uppslag: Stort och lite mindre: 4 810 meter Mont Blanc och 1,56 meter Sara Orrensjö. Överst vänster: På väg hem genom byn. Överst höger: Smaskig inredningsdetalj på Bar Roma. Ovan: Utsikt från Toule mot Courmayeur. Vänster: You must be fast to drink the coffee!
han presenterar sig som lorenzo och äger Roma, baren vi sitter i framåt kvällen. Han är i 60-årsåldern, har ögon som en trött cockerspaniel och en flint han försöker camouflera, både från nacken och sidorna. Han berättar om tider då svenskarna invaderade byn och trots att flera av de stora svenska charterbolagen har Courmayeur på sina program tycker han att det var bättre förr. Baren ligger på byns huvudgata, som med sina butiker och restauranger är Courmayeurs livsnerv. Vid ett av de stora fönstren ut mot gatan sitter en lokal gubbe och läser tidningen. Framsidan skvallrar om fotboll och det alltid närvarande kaoset i italiensk politik. I rummet bredvid beskriver ett gäng turister dagens åk för varandra med skratt och gester. Utmed väggarna står stora djupa soffor och mitt i lokalen ett bord med italienska delikatesser. Vi beställer in öl och tar för oss från bordet. Bra skidåkning behöver bra afterski; stora upplevelser måste smälta in i rätt miljö. Det kan vara till pianoklinket på hotellbaren i Portillo, över en rykande kaffe på Oso Negro i Nelson, på de höga stolarna i vinbaren i Alagna, bakom de immiga rutorna på Spücher i Andermatt eller som här, i en skönt nedsutten soffa på Bar Roma. På gatan utanför fortsätter byn att leva sitt liv. Ett glatt gäng kommer sent från backen, en kille stressar förbi med kassar från matbutiken och hälsar snabbt på en dam i päls. En hund lufsar förbi åt motsatt håll, luktar på en husknut och försvinner bakom nästa. efter några dagar i liftsystemet är det dags att plocka russinet ur kakan. Vi ska åka Toule, ett av Alpernas skönaste offpist-åk. Liften från La Palud upp till Punta Helbronner och vidare till Aiguille du Midi skiljer sig mycket från liften upp till samma berg från Chamonix. På den italienska sidan finns varken stress, attityd eller köer. I den lilla baren vid lifthuset sitter det gäng rutinerade bergsrävar som idag ska examinera en ny kull italienska bergsguider. Medan de äldre planerar och dricker kaffe i värmen får aspiranterna stå ute i kylan. Annars är det folktomt. Vid lifthuset väntar Joe, vår bergsguide. Han är runt sextio, glad och hälsar på kollegorna inne i baren innan han tar täten in i lifthuset. Det krävs tre på varandra följande kabinbanor för att nå Punta Helbronner och i den sista iskalla liften upp mot toppen är vi ensamma. Tanten i den lilla souvenirbutiken i toppstationen tittar knappt upp ur sin tidning när vi smiter in för att stjäla lite värme. Hon vet att det inte kommer några turister idag. I korridoren utanför gläntar Joe på dörren ut mot glaciären, men stänger den snabbt igen. Uuh, very, very cold today, säger han, drar ner mössan längre, tar ett djupt andetag och öppnar dörren igen. BRANT #6 2005 23
Vi rundar Le Grand Flambeau innan vi lägger skidorna på axeln och kliver ner för de långa ståltrapporna mot Glacier de Toule. Den stora glaciären böljar iväg ner mot dalen mellan två klippryggar och dess två mest populära åk skiljs åt av ett stort isfall. Från det sista trappsteget är det 1 250 höjdmeter ner till mellanstationen och sedan ytterligare 700 till dalen. Åket går i stort sett rakt ner i fallinjen, lutar som en röd pist och är kanske det bästa offpist-åket i lätt tungvikt i hela Mont Blanc-massivet. Det har fallit lite snö under natten, men inte mer än att det går en bit upp på pjäxorna. Lutningen, den breda glaciären och snön gör att alla trivs. Joe åker några hundra höjdmeter, stannar till och låter oss sedan komma efter. Så håller vi på tills han stannar gruppen där glaciären övergår i morän. Han pekar ut över dalen och berättar om åk, toppturer och klätterleder. Sedan fortsätter han ner mot mellanstationen med trygga guidesvängar, hela tiden med ett halvt öga över ena axeln. Han sjunger italienska schlagers medan han åker och verkar njuta av en skön dag på jobbet. som alla andra som gör det här åket hamnar vi till slut i restaurangen på mellanstationen. Bakom bardisken står en dam som hämtad från en reklambyrå i Milano. Stiligt klädd, uppkäftigt utseende, välsminkad och med en perfekt lagd Hollywood-frisyr. Vi beställer in kaffe och medan vi andra tinar vid baren ställer sig Joe i ett hörn och läser dagens, kanske gårdagens, tidning. Han tar en klunk kaffe, muttrar något över tidningens innehåll och gungar fram och tillbaka i sina nya Garmont-pjäxor. En kvart senare sitter vi inne i matsalen. Väggarna pryds med vinhyllor och bilder från området. I den öppna spisen viner en brasa och vid det största bordet sitter examinatorerna och sätter betyg på aspiranterna, som i vanlig ordning väntar utanför i kylan. Menyn är på italienska och enligt Joe är alla rätterna very good. Vi pekar oss till varsin lunch som vi äter tillsammans med ett gott lokalt vin. Sedan är det dags för kaffe och grappa. Ahh, italian coffee, säger Joe när de rykande kopparna dukas fram. I work a lot in France, but the french can t make the coffee. They have the same machine, but they use to much water and time, fortsätter han. Han lutar sig bakåt och slår ut med händerna. You must be fast to make the espresso. Vi kommer inte längre än så här; skidåkningen försvinner in i en lång lunch. Efter tre timmar går vi på smårunda pjäxsulor bort till mellanstationen och tar liften ner till byn. Ett annorlunda sätt att avsluta ett skidäventyr. Eller så tar man bara seden som den är dit man kommer. Text. Rikard Andreasson Bild: Fredrik Schenholm 24 BRANT #6 2005
BRANT #6 2005 25 Sara Orrensjö på det sköna åket Toule.
Var Courmayeur ligger på 1 200 meters höjd längst upp i Aostadalen, nära gränsen till Schweiz och Frankrike. Resa Sembo, STS Alpresor, Lion Alpin kör charter från Sverige. Kommer du inte med egen bil genom tunneln är det lättast att flyga till Genève (10 mil), Milano (20 mil) eller Turin (15 mil). Till dessa flygplatser går det varje dag flera avgångar från Sverige. Skidåkningen Courmayeur har 16 liftar som täcker stora ytor. De flesta pisterna är röda, men det finns en del blått och svart. Terrängen är varierad och det finns åkning för alla väderlekar. Lifterna upp till Arp och Helbronner öppnar enorma ytor för offpist. Äta Du är i paradiset. Italienarna kan det där med att laga mat och det finns många bra restauranger i byn. Lagar du egen mat finns det några mindre butiker. Bergsguide Ska du göra Toula eller något mer hårresande är det bra att köra med bergsguide. För de som lätt fastnar i klistret på stighudarna erbjuder byns guider även helikopterskidåkning i Mont Blanc-massivet. Mer info: www.guidecourmayeur.com Bo Byn är ganska liten och nästan var du än bor är det gångavstånd till liftar, affärer och restauranger. Turistbyrån i byn har en bokningsservice som du hittar på www.vallemontebianco.it 26 BRANT #6 2005