ÖSTERBOTTENS LANDSKAPSPLAN ETAPP 1 LOKALISERING AV KOMMERSIELL SERVICE I ÖSTERBOTTEN BESKRIVNING

ÖSTERBOTTENS LANDSKAPSPLAN ETAPP 1 LOKALISERING AV KOMMERSIELL SERVICE I ÖSTERBOTTEN Landskapsstyrelsen 22.11.2010

INNEHÅLLSFÖRTECKNING: 1. INLEDNING... 4 1.2 Etapplanens bakgrund och allmänna målsättningar... 4 1.2.1 Gällande planer och ersättande av dem... 4 1.3 Planeringsområde... 4 1.4 Centrala begrepp... 4 2. BAKGRUNDEN TILL MÅLEN FÖR LANDSKAPSPLANERINGEN... 5 2.1 Klimatmål... 5 2.2 ESDP European Spatial Development Perspective (Utvecklingsplanering i europeiskt perspektiv)... 6 2.3 De riksomfattande målen för områdesanvändning... 6 2.4 Markanvändnings- och bygglagen... 7 2.5 Övriga lagstiftning som inverkar på landskapsplanläggningen... 7 2.6 Landskapsöversiktens målsättningar... 7 3. PLANERING PÅ LANDSKAPSNIVÅ I ÖSTERBOTTEN... 8 3.1 Systemet för planering på landskapsnivå... 8 3.2 Etapplaneprocessen... 9 3.2.1 Deltagande och växelverkan... 9 3.2.2 Inledningsfas... 9 3.2.3 Beredningsskedet... 10 3.2.4 Förslagsfasen... 12 3.2.5 Godkännandefas... 12 3.2.6 Fastställandefas... 12 4. ETAPPLANENS UTGÅNGSPUNKTER... 13 4.1 Region- och samhällsstruktur... 13 4.2 Naturmiljö... 14 4.3 Befolkning... 15 4.3 Kommersiell service... 17 4.3.1 Det nuvarande handelsnätverket... 17 4.3.2 Köpkraft, dess strömmar och utveckling... 17 4.4 Arbetsplatser, utbildning och näringar... 18 4.5 Trafik och logistik... 23 4.5.1 Vägtrafik... 23 4.5.2 Järnvägstrafik... 23 4.5.3 Flygtrafik... 25 4.5.4 Sjöfart... 25 4.5.5 Gång- och cykeltrafik och kollektivtrafik... 25 4.6 Teknisk försörjning... 25 4.7 Centrala program, planer, utredningar och projekt... 25 4.7.1 Nationella program... 25 4.7.2 Regionala utredningar och planer... 26 4.7.3 Planläggning... 27 5. ETAPPLANENS INNEHÅLL... 27 5.1 Målsättningar och strategier... 27 5.2 Utvecklingen av handeln i Österbotten fram till 2030... 27 5.3 Den kommersiella servicens tillgänglighet... 29 5.4 Dimensionering... 29 5.5 Etapplanens lösningar... 31 2 (48)

5.5.1 Jakobstadsregionen... 32 5.5.2 Vasaregionen... 33 5.5.3 Kyroland... 35 5.5.4 Sydösterbotten... 36 6. BETECKNINGAR OCH BESTÄMMELSER... 38 6.1 Beteckningar för områdesreserveringar och objekt samt linjebeteckningar... 38 6.2 Beteckningar på baskartan... 41 7. BEDÖMNING AV ETAPPLANENS KONSEKVENSER... 42 8. LANDSKAPSPLANENS RÄTTSVERKNINGAR... 43 8.1 Allmänna principer för landskapsplanens rättsverkningar... 43 8.2 Planbeteckningar och planbestämmelser med tanke på rättsverkningar... 43 8.3 Etapplanens styrande verkan för områdesplaneringen... 44 8.3.1 Allmänna principer för planstyrningen... 44 8.3.2 Godtagbara avvikelser från landskapsplanen... 44 8.3.3 Lösningar som kräver ändringar i landskapsplanen... 44 8.4 Etapplanens verkningar för placering av stora detaljhandelsenheter... 45 8.5 Landskapsplanens styrande verkan för annan områdesplanering och för myndighetsverksamhet... 45 8.6 Landskapsplanens förhållande till beslutsfattande enligt annan lagstiftning... 45 8.7 Landskapsplanens verkningar för byggande och annan markanvändning... 46 8.8 Inlösningsrätt... 46 8.9 Fastställande av etapplanen... 47 9. PLANENS FÖRVERKLIGANDE OCH UPPFÖLJNING... 48 BILAGOR: Bilaga 1: Befolknings- och arbetsplatsanalys Bilaga 2: Sammanställning av lösningarna i helhetslandskapsplanen och etapplan 1 3 (48)

1. INLEDNING 1.2 Etapplanens bakgrund och allmänna målsättningar Eftersom både konsumtionen och köpkraften har ökat i snabbare takt än vad tidigare handelsutredningar har förutspått har trycket på att lokalisera affärer även utanför centrum ökat. Därigenom har det uppstått ett behov av att uppdatera utredningarna och att uppgöra en etapplandskapsplan, Lokalisering av kommersiell service i Österbotten. Etapplanens målår är 2030. 1.2.1 Gällande planer och ersättande av dem Den gällande regionplanen uppgjordes för det forna Vasa län. Regionplanen fastställdes i tre etapper: etapp I gällande rekreation och naturskydd, etapp II gällande bebyggelsestruktur och etapp III gällande naturresurser och trafik. Österbottens förbund uppgjorde för sitt eget område år 1996 en sammanställning av de fastställda etapplanerna, varefter regionplanen inom Österbottens förbunds område kallats regionplan för Vasa kustregion. Etapp 1: Rekreation och naturskydd Målsättningen för regionplanen för rekreation och naturskydd var att skydda områden som lämpar sig för rekreation och naturskydd samt hotade områden mot byggande och annan markanvändning. Dessa områdesregleringar ansågs vara de mest brådskande, eftersom planering och genomförande av rekreations- och naturskyddsområden huvudsakligen ännu inte gjorts på 1970-talet. Etapp 2: Bebyggelsestruktur Målsättningen för regionplanen för bebyggelsestruktur var att utveckla den för området typiska bebyggelsestrukturen utgående från dess egna särdrag. Man försökte styra bebyggelsen till områden som är gynnsamma för byggande. Framför allt försökte man befria åkrarna från trycket av konkurrerande markanvändningsformer. Tätorters omfarter och genomfarter som ansluter sig till bebyggelsestrukturen framställdes i planen. Etapp 3: Naturresurser och trafik Tyngdpunkten i innehållet i regionplanen för naturresurser och trafik låg på förnyelsebara och ändliga naturresurser, miljöhelheter, trafiknätet och försvarsmaktens specialområden samt på revidering av ovan nämnda etapper av regionplanen. Österbottens landskapsplan ersätter regionplanen för Vasa kustregion i sin helhet. Jämfört med regionplanen ska myndigheterna i sin områdesplanering och i sitt beslutsfattande fästa större vikt vid landskapsplanen. Förutom att myndigheterna inte ska försvåra förverkligandet av landskapsplanen ska de också sträva efter att främja förverkligandet av den. Österbottens landskapsplan godkändes av landskapsfullmäktige 29.9.2008 och planen är nu vid miljöministeriet för fastställelse. Landskapsplanen väntas bli godkänd under 2010. 1.3 Planeringsområde Planeringsområdet för etapplanen är Österbotten, som består av 16 kommuner och bildar en smal kustremsa vid Finlands västkust. Landskapet indelas i fyra ekonomiska regioner: Jakobstadsregionen, Vasaregionen, Kyroland och Sydösterbotten. Landskapet gränsar till Mellersta Österbotten i norr, landskapet Södra Österbotten i öster, Satakunta i söder och till havet i väster. 1.4 Centrala begrepp Detaljhandel: Handeln delas in i parti- och detaljhandel. Detaljhandeln betjänar främst privathushåll. I följande stycken beskrivs de begrepp angående detaljhandeln som används i etapplandskapsplanens handlingar. 4 (48)

Dagligvaruaffär: I dagligvaruaffären säljs förutom matvaror också sådana varor som kunderna är vana att köpa i samband med matvaruinköpen. Som dagligvaror räknas således: mat, drycker, hushållskemikalier, pappersprodukter, tidningar, tobaksprodukter samt kosmetika. Med dagligvaruaffär menas en livsmedelsaffär av market-typ (främst självbetjäning) som säljer ovannämnda produkter. Livsmedlens andel av dagligvaruaffärens totala försäljning är i allmänhet ca 80 %. Specialvaruaffär: En butik som har specialiserat sig på försäljning och service av en speciell varugrupp. Specialvaruaffärerna är ofta inriktade på försäljning av konsumtionsvaror så som t.ex. kläder och smycken men kan också vara inriktade på dagligvaruprodukter. Specialvaruaffärerna ligger oftast i sådana områden som inom planeringen av markanvändningen benämns områden för centrumfunktioner. Inom begreppet specialvaruaffärer ryms också utrymmeskrävande handel, som söker sig och ofta också passar bättre utanför centrumområden. Utrymmeskrävande (specialvaru)handel: I markanvändnings och bygglagen (MBL) presenteras i dagens läge inte någon entydig definition på affärer för specialvaror som kräver mycket utrymme, vilket har lett till tolkningsproblem bl.a. när bygglov behandlas och planer utarbetas. I denna etapplan avses med utrymmeskrävande specialvaruhandel möbelhandel o.dyl. Med begreppet utrymmeskrävande handel menas i denna plan bil-, lantbruksmaskinaffärer o.dyl. som inte kräver km-beteckning. Stor detaljhandelsenhet: Enligt MBL är en stor detaljhandelsenhet en affär på mer än 2 000 v- m². Stora detaljhandelsenheter är bl.a. hypermarketar, varuhus, stora supermarketar och stora specialhandelsenheter. I hypermerketarna finns allt vanligtvis på samma plan och marketarna har lokaliserats till randområdena av stadskärnan eller helt utanför centrum. Försäljningsytan är minst 2 500 v-m² och på mer än hälften av ytan finns andra varor än livsmedel. I anslutning till hypermarketarna finns stora parkeringsområden. Skillnaden mellan hypermarketar och varuhus består närmast i typen av lokaliteter och läget. Varuhusen försäljningsyta är minst 2 500 v-m² och verksamheten drivs vanligtvis i flervåningsbyggnader i stadskärnan. Stora supermarketar har en försäljningsyta på minst 1 000 v-m², men de kan vara lika stora som de minsta hypermarketarna. Hypermarketarna och supermarketarna skiljer sig tydligast från varandra i fråga om sortimentet och försäljningsytans uppdelning på olika produktgrupper. Av supermarketarnas försäljningsyta upptas mer än hälften av livsmedel, av hypermarketarnas mindre än hälften. Centrumorienterad specialvaruhandel (specialhandel): I denna etapplan avses med centrumorienterad specialhandel sådan specialhandel som traditionellt finns i centrum. Sådana butiker säljer t.ex. kläder, skönhetsprodukter, smycken, skor och leksaker. Om en market säljer nämnda specialvaror är det således fråga om icke centrumorienterad specialvaruhandel. 2. BAKGRUNDEN TILL MÅLEN FÖR LANDSKAPSPLANERINGEN 2.1 Klimatmål FN:s klimatkonvention från år 1994 har som mål att få mängden av växthusgaser i atmosfären att stabiliseras och stanna på en acceptabel nivå. Finland ratificerade konventionen år 1994. Kyotoprotokollet som slöts år 1997 har som mål att de årliga globala utsläppen av växthusgaser ska minska med minst 5,2 % fram till år 2012 jämfört med år 1990. Europeiska gemenskapen ratificerade Kyotoprotokollet år 2002 och medlemsländerna ska minska sina utsläpp med 8 %. Finland har förbundit sig att stabilisera sina utsläpp till samma nivå som år 1990. Enligt EU:s klimatpaket från år 2007 ska EU åta sig att skära ner växthusgasutsläppen med minst 20 %, jämfört med år 1990 fram till år 2020. Samtidigt ska andelen förnybar energi höjas till 20 % och energianvändningen effektiveras med 20 %. För Finland är målet att öka andelen förnybara energikällor från nuvarande 28 % till 38 % samt att minska utsläppen från branscher som inte omfattas av utsläppshandel med 16 % från utsläppsmängderna år 2005. I Köpenhamn år 2009 förband sig de flesta i-länderna till att begränsa den globala uppvärmningen till två grader. Hur detta ska uppnås kunde man inte komma överens om. EU anser 5 (48)

att överenskommelsen inte är tillräckligt ambitiös och ifall övriga stater förbinder sig till ytterligare åtagande höjer EU sina utsläppsbegränsningar till 30 % till år 2020. Finland uppgjorde en nationell energi- och klimatstrategi på lång sikt år 2008. I strategin fastställs de centrala målen för Finlands klimat- och energipolitik som en del av EU:s målsättningar. För att uppnå målen fordras betydande åtgärder bl.a. för att öka energieffektiviteten och öka användningen av förnybar energi. Strategin sträcker sig fram till år 2020 och innehåller dessutom visioner fram till år 2050. År 2009 godkändes den klimat- och energipolitiska framtidsredogörelsen, som ska visa vägen mot ett utsläppssnålt Finland år 2050. Redogörelsen ställer som mål att Finland som en del av det internationella samarbetet fram till år 2050 ska minska sina klimatutsläpp med minst 80 % jämfört med 1990 års nivå. För landskapet Österbotten håller utarbetas som bäst en energistrategi. Trafiken står för 20 % av koldioxidutsläppen i Finland. En stor del av den totala trafiken förorsakas av en splittrad samhällsstruktur. Därför är det av stor vikt att placera stora detaljhandelsenheter i närheten av eller inom befintlig samhällsstruktur. 2.2 ESDP European Spatial Development Perspective (Utvecklingsplanering i europeiskt perspektiv) På europeisk nivå är ESDP det viktigaste samarbetsprogrammet inom regionplanering. ESDP är ett mellanstatligt icke- bindande dokument, en politisk referensram med allmänt accepterade principer för regionplanering. Dokumentets syfte är att på EU-nivå utforma de politiska målen och de allmänna principerna för regional utvecklingsplanering för att säkra en hållbar och balanserad utveckling. 2.3 De riksomfattande målen för områdesanvändning De reviderade riksomfattande målen för områdesanvändning trädde i kraft 1.3.2009. Huvudtema för revideringen är hur man kan svara på de utmaningar som klimatförändringen medför. De riksomfattande målen för områdesanvändning drar upp riktlinjer för vårt lands områdesanvändning långt in i framtiden och förmedlas till kommunens planläggning främst genom landskapsplanläggningen. De riksomfattande målen för områdesanvändning är indelade i följande helheter: 1. fungerande regionstruktur 2. enhetligare samhällsstruktur och kvalitet på livsmiljön 3. kultur- och naturarv, rekreation i det fria och naturresurser 4. fungerande förbindelsenät och energiförsörjning 5. specialfrågor i Helsingforsregionen 6. helheter av särskild betydelse som natur- och kulturmiljöer Vid lokalisering av verksamheter bör man i så stor utsträckning som möjligt utnyttja befintlig samhällstruktur och förtäta tätorterna. Utvecklingen av regionstrukturen och områdesanvändningen bör i första hand bygga på områdenas egna starka sidor och på faktorer förknippade med områdets lokalisering. Samhällsstrukturen bör utvecklas så att tjänster och arbetsplatser blir tillgängliga för olika slags befolkningsgrupper såväl på landsbygden som i staden. Områdesanvändningen bör skapa verksamhetsbetingelser för näringslivet genom att reservera tillräckligt stora områden för näringsverksamhet. När mark ska anvisas för verksamheten beaktas möjligheterna att nyttja den befintliga strukturen och att verksamheten lätt kan nås. I samband med utvecklingen av samhällsstrukturen bör man sträva efter att minska trafikbehovet, höja trafiksäkerheten och att förbättra betingelserna för kollektivtrafiken. Centrumområdena utvecklas till områden med ett mångsidigt utbud av tjänster, boendemöjligheter och fritidssysselsättning. Stora detaljhandelsenheter ska placeras så att de stöder den nuvarande samhällsstrukturen. 6 (48)

Trafiksystemet ska planeras och utvecklas som helheter bestående av olika trafikslag som betjänar såväl bosättningen som näringslivet. Särskild vikt ska fästas vid förutsättningarna för att minska trafik- och transportbehovet samt vid möjligheterna att bygga en säkrare trafikmiljö och förbättra villkoren för användningen av miljövänliga trafikslag. Behovet av trafikförbindelser tillgodoses i första hand genom att utveckla befintliga huvudtrafikleder och -nätverk. 2.4 Markanvändnings- och bygglagen Markanvändnings- och bygglagens allmänna syfte är enligt 1 att skapa förutsättningar för en bra livsmiljö och främja en ekologiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt hållbar utveckling. Målet med lagen är också att tillförsäkra alla en möjlighet att delta i beredningen av ärenden, att säkerställa att planeringen är högklassig och sker i växelverkan, att det finns tillgång till mångsidig sakkunskap och att det ges öppen information om de ärenden som behandlas. Målen för områdesplaneringen som definieras i 5 i lagen är gemensamma för alla planformer. Enligt denna paragraf är målet för områdesplaneringen att utgående från en interaktiv planering och tillräcklig bedömning av konsekvenserna främja: - möjligheterna att skapa en trygg, hälsosam, trivsam och socialt välfungerande livsmiljö och omgivning som tillgodoser behoven hos olika befolkningsgrupper, såsom barn, äldre och handikappade, - en ekonomisk samhällsstruktur och områdesanvändning, - den byggda miljöns skönhet och värnandet om kulturvärden, - möjligheterna att bevara naturens mångfald och andra naturvärden, - miljövården och möjligheterna att förhindra miljöolägenheter, - en sparsam användning av naturresurserna, - välfungerande samhällen och ett högklassigt byggande, - ett ekonomiskt samhällsbyggande, - näringslivets verksamhetsbetingelser, - tillgången till service samt - ändamålsenliga trafikarrangemang samt i synnerhet betingelserna för kollektivtrafiken och gång-, cykel- och mopedtrafiken. I landskapsplanen anges i enlighet med 25 i markanvändnings- och bygglagen principerna för områdesanvändningen och samhällsstrukturen samt områden som är nödvändiga med tanke på landskapets utveckling. I landskapsplanen konkretiseras de riksomfattande målen för områdesanvändning som principer och områdesreserveringar på landskapsnivå. Områdesreserveringar görs endast i den mån och med den noggrannhet som behövs med tanke på de riksomfattande målen för områdesanvändning eller landskapets målsättningar för områdesanvändning eller för att samordna områdesanvändningen i flera kommuner. 2.5 Övriga lagstiftning som inverkar på landskapsplanläggningen Markanvändnings- och bygglagen är en del av styrsystemet för miljöanvändning, till vilket även många andra lagar hör. Med tanke på landskapsplanläggningen är de mest centrala lagarna naturvårdslagen, skogslagen, vattenlagen, marktäktslagen, byggnadsskyddslagen, lagen om fornminnen och miljöskyddslagen. 2.6 Landskapsöversiktens målsättningar Det främsta planeringsdokumentet i landskapet är den långsiktiga landskapsöversikten, som anger landskapets vision och den strategi som behövs för att visionen ska kunna nås. Alla de övriga regionutvecklingsprogrammen har en koppling till målen och strategierna i landskapsöversikten. Till exempel landskapsprogrammet, landskapsplanen och den årliga genomförandeplanen för landskapsprogrammet verkställer landskapsöversikten. Österbottens landskapsöversikt 2040 Ny energi i Österbotten - Kraft ur hög kompetens, kulturell mångfald och stark sammanhållning har fem strategiska riktlinjer: konkurrenskraft och image, arbetskraft och kompetens, tillgänglighet och balanserad regionstruktur, välfärd, kultur och socialt kapital samt naturens och miljöns välbefinnande. 7 (48)

I den tredje strategiska riktlinjen tillgänglighet och balanserad regionstruktur står det att Österbotten år 2040 är en flerkärnig, balanserad och på en strukturellt hållbar grund vilande region, vars fysiska strukturer säkerställer invånarnas och aktörernas välfärd samt att bl.a. befolkningens åldrande och klimatförändringen kraftigt återspeglas i områdesanvändningen. Landskapsöversiktens mål bl.a. gällande markanvändning, byggande och infrastruktur förverkligas med hjälp av landskapsplanen. 3. PLANERING PÅ LANDSKAPSNIVÅ I ÖSTERBOTTEN 3.1 Systemet för planering på landskapsnivå I systemet för planering av områdesanvändning finns planeringen på landskapsnivå mellan den riksomfattande och den kommunala nivån. Planeringen på landskapsnivå beaktar de riksomfattande målen genom att anpassa dem till de landskapsomfattande och de lokala målen för områdesanvändning. Planeringen på landskapsnivå omfattar enligt markanvändnings- och bygglagen en landskapsöversikt, en landskapsplan och ett landskapsprogram som genomför översikten. Bild 1: Systemet för planering av markanvändning enligt markanvändnings och bygglagen Landskapsöversikten är en strategisk plan på lång sikt som samordnar och drar upp linjerna för utvecklingsarbetet i landskapet. Landskapsprogrammet utarbetas varje fullmäktigeperiod och dess genomförandeplan utarbetas årligen. Österbottens landskapsplan ersätter efter fastställandet alla på området gällande regionplaner dvs. de tre etapplanerna: Rekreation och naturskydd, Bebyggelsestruktur, samt Naturresurser och trafik och sammanställningen som utgör Regionen för Vasa kustregion. Landskapsplanens ställning i planläggningshierarkin innebär att grundlösningarna till de viktigaste områdesanvändningsfrågorna på riks-, landskaps- och lokal nivå definieras primärt i landskapsplanen. Utöver landskapsförbundets planer för främjandet av utvecklingen i landskapet är även de planer och program som övriga aktörer utarbetar och genomför mycket viktiga för landskapets framtid. Dessa är bl.a. det regionala programmet för kohesion och konkurrenskraft, kompetenscentraprogrammet, Västra Finlands miljöstrategi och olika utvecklingsprogram för landsbygden. 8 (48)

Bild 2: Systemet för planering på landskapsnivå 3.2 Etapplaneprocessen 3.2.1 Deltagande och växelverkan Genom deltagande och växelverkan samt genom planens rättsverkningar skapas goda förutsättningar för genomförandet av såväl målen för utvecklingen av landskapet som de riksomfattande målen både inom den kommunala planläggningen och inom myndighetsverksamheten. Om framläggandet av etapplandskapsplanen kungörs/har kungjorts i Vasabladet, Pohjalainen, Österbottens tidning, Pietarsaaren sanomat, Kyrönmaa/Pohjankyrö, Sydösterbotten och Suupohjan sanomat. I förslagsskedet dessutom också i Ilkka. Programmet för deltagande och bedömning samt planutkastet har varit och planförslaget är framlagt till påseende vid Österbottens förbunds ämbetsverk samt i landskapets samtliga kommuner. På förbundets webbplats finns under hela processens gång information om landskapsplanläggningen och processens framskridande. Dessutom har man i Nyhetsposten informerat om hur arbetet med etapplanen har framskridit. Nyhetsposten sänds till prenumeranter men kan också läsas på förbundets webbplats. Information om etapplanen ges dessutom på höranderundor i kommunerna och på presskonferenser som ordnas efter landskapsstyrelsens möten. Förbundet informerar allmänheten om planen och förhandlar om den med kommunerna. I utkastskedet ordnades ett handelsseminarium (3.2.3). Under beredningsfasen höll samarbetsgruppen tre möten. Samarbetsgruppen bestod av representanter från Österbottens förbund och Södra-Österbottens NMT-central. 3.2.2 Inledningsfas Samtidigt som landskapsfullmäktige 29.9.2008 tog beslut om att godkänna landskapsplanen, gavs en kläm om omedelbart påbörjande av två etapplaner. Etapplan 1 gäller kommersiell service i Österbotten och etapplan 2 förnyelsebar energi och energiförsörjning. Arbetet med den första etapplandskapsplanen inleddes när landskapsfullmäktige 10.11.2008 beslöt att arbetet med etapplanen skulle påbörjas. På mötet behandlades det första utkastet till program för deltagande och bedömning. Det första av två lagstadgade myndighetsmöten hölls i Vasa 11.12.2008. Dåvarande Västra Finlands miljöcentral, Vägförvaltningen, Österbottens museum, Museiverket, Staben för Österbottens militärlän och grannförbunden var representerade på mötet. På mötet diskuterades främst arbetsprogrammet, preliminära målsättningar, de reviderade riksomfattande målen för områdesanvändning och den kommersiella servicens konsekvenser för samhällsstrukturen och klimatet. 9 (48)

Programmet för deltagande och bedömning var framlagt till påseende 2.2 3.3.2009. Kommunerna och intressenterna informerades och hördes om planläggningens inledningsfas och programmet för deltagande och bedömning under en kommunrunda i mitten av februari 2009. Utlåtanden och åsikter inbegärdes inte över programmet för deltagande och bedömning. Första informationsrundan för allmänheten, program för deltagande och bedömning 12.2.2009 Sydösterbotten, rådhuset i Kristinestad 17.2.2009 Jakobstadsregionen, kommungården i Bennäs 18.2.2009 Kyroland, kommungården i Storkyro 19.2.2009 Vasaregionen, Österbottens förbund En handelsutredning (Lokaliseringen av kommersiell service i Österbotten) uppgjordes av Tuomas Santasalo Ky. Arbetet övervakades av en arbetsgrupp bestående av representanter från myndigheter och landskapets ekonomiska regioner samt av en styrgrupp med representanter för landskapets alla kommuner och för aktörerna. 3.2.3 Beredningsskedet Utkastet var framlagt till påseende 14.10 13.11.2009. Under tiden planutkastet var framlagt till påseende informerades och hördes alla kommuner och allmänheten gavs tillfälle att delta i allmänna informationstillfällen där Österbottens förbunds representanter presenterade planutkastet. Andra informationsrundan för allmänheten, utkastfasen 29.10.2009 Kyroland, Lillkyro 4.11.2009 Sydösterbotten, Närpes 5.11.2009 Vasaregionen, Vasa 10.11.2009 Jakobstadsregionen, Jakobstad 12.11.2009 Vasaregionen (norra), Oravais I utkastskedet gav alla kommuner förutom Vörå-Maxmo och Kaskö utlåtanden. Utlåtandena gällde främst hur man kunde göra beteckningssätten tydligare och frågor som berörde dimensioneringen av de stora detaljhandelsenheterna. I många utlåtanden poängterades också vikten av en opartisk konsekvensbedömning. Kommunerna i Jakobstadsregionen gavs tillfälle att svara på en enkät angående den kommande utvecklingen av den kommersiella servicen i regionen. Frågorna var följande: 1. Hur skall dagligvaruhandelns tillgänglighet tryggas i Jakobstadsregionen till år 2030? 2. Hur bör planeringen av utrymmeskrävande handel lösas i Jakobstadsregionen? 3. Hur bör specialhandelns utbud lokaliseras? 4. Hur skall förtätningen av Jakobstadsregionen region- och samhällsstruktur styras i framtiden? Svar på frågorna inlämnades av Larsmo kommun, Kronoby kommun och Pedersöre kommun. I svaren framkom att man i kommunerna tycker att det är viktigt att trygga närservicens framtid och då speciellt i kommuner med stabil befolkningstillväxt. Kommunerna ansåg också att utrymmeskrävande handel främst bör placeras i trafikkorsningar och att gränsöverskridande utvecklingskorridorer bör planeras interkommunalt. Dessutom ansåg man också att specialvaruhandeln främst bör placeras i centrumområdena. För att nå dessa mål krävs ett aktivare planeringsarbete i kommunerna och samarbete mellan kommunerna. I svaren lyftes också påbörjandet av planering av utvecklingskorridorer längs trafikleder med stora trafikströmmar. Man föreslog också att förtätningen av samhällsstrukturen bör koordineras av en av samarbetsnämnden tillsatt generalplanegrupp. Privatpersoner och föreningar på planområdet gavs också möjlighet att kommentera utkastet, och vid utgången för framläggandet av etapplaneutkastet hade inga kommentarer inkommit. 10 (48)

27.10.2009 ordnades ett seminarium kring kommersiell service: Handelns intressen och ett hållbart samhälle Konflikt eller triumf dit berörda myndigheter, kommunerna och handelns representanter hade bjudits in. På seminariet behandlades bl.a. handelns historia och utveckling, dagens situation, planeringsfrågor och handelns synvinkel. Tuomas Santasalo och Katja Koskela presenterade också utredningen av handeln i Österbotten. Mellan utkast- och förslagsfasen hölls enskilda förhandlingar med de kommuner, där det fanns behov av att diskutera. Ändringar efter utkastskedet: I etapplandskapsplanen har man gjort den bedömningen att den undre gränsen för en stor detaljhandelsenhet av landskapsmässig betydelse i område för centrumfunktioner (c) är 5 000 v-m² och i sekundärcentrum för centrumfunktioner (ca) 2 000 v-m². På områden som inte har anvisats som områden för centrumfunktioner eller sekundärcentrum för centrumfunktioner är den undre gränsen för en stor detaljhandelsenhet av landskapsmässig betydelse 1 000 v-m². I Kronoby har beteckningarna område för service (p) utan dimensionering och terminal för landtrafik (LM), slagits samman till en beteckning terminal för landtrafik (LM-1) där det är tillåtet med utrymmeskrävande handel. Sammanslagningen underlättar både tolkningen av planen och konsekvensbedömningen. I Edsevö i Pedersöre kommun har beteckningarna för område för service (p) utan dimensionering och stor detaljhandelsenhet (km-1), slagits samman till en beteckning, stor detaljhandelsenhet (km-1). Den totala våningsytan har ökats från 10 000 v-m² till 25 000 v-m². Av den totala våningsytan får högst 12 % eller 3 000 v-m² vara dagligvaror och resten icke centrumorienterad specialvaruhandel och utrymmeskrävande handel. Sammanslagningen ökar styrningen av den kommersiella utvecklingen samtidigt som den underlättar både tolkningen av planen och konsekvensbedömningen. I Vasa har beteckningen för terminal för landtrafik (LM) ändrats till logistikcenter (LM-2). I utkastskedet hade Risö beteckningen stor detaljhandelsenhet (km) utan dimensionering. I planförslaget ändrades beteckningen till stor detaljhandelsenhet (km-2) och i planbestämmelsen har dimensionering tillfogats. Den totala våningsytan är 120 000 v-m² av vilket högst 20 % eller 24 000 v-m² får vara dagligvaruhandel och resten utrymmeskrävande specialvaruhandel. Vasas område för centrumfunktioner (C) har i jämförelse med utkastskedet utvidgats att omfatta både Stenhaga och Smedsby centrum samt delar av Brändö. I utkastet hade Sundom anvisats som sekundärcentrum för centrumfunktioner (ca). I förslagsskedet kompletterades centrumnätverket med Merikart som i planförslaget också förutom Sundom har anvisats som sekundärcentrum för centrumfunktioner (ca). I Närpes har beteckningarna för område för service (p) och stor detaljhandelsenhet (km-1) slagits samman till en beteckning, stor detaljhandelsenhet (km-3). Den totala våningsytan är 25 000 v-m² och dagligvaruhandelns andel får vara högst 12 % eller ca 3 000 v-m².sammanslagningen ökar styrningen av den kommersiella utvecklingen samtidigt som den underlättar både tolkningen av planen och konsekvensbedömningen. Kaskös avgränsning för område för centrumfunktioner (C) har minskats för att bättre motsvara verkligheten. I utkastet hade Lålby beteckningen område för service (p) som tillåter utrymmeskrävande handel. I området finns idag en ABC-trafikstation och småskalig logistisk verksamhet. P- beteckningen har avlägsnats i förslagsskedet eftersom dylik verksamhet kan utvecklas utan styrning i landskapsplanen. 11 (48)

3.2.4 Förslagsfasen Förslaget är framlagt till påseende 17.1. 25.2.2011. Tredje informationsrundan för allmänheten, förslagsfasen 24.1.2011 Vasaregionen, ABC i Risö 25.1.2011 Jakobstadsregionen, Polaris i Edsevö 2.2.2011 Kyrolandet, hotell och restaurang Kantri i Laihela 3.2.2011 Sydösterbotten, hotell-restaurang Logen i Närpes 3.2.5 Godkännandefas Etapplanen godkändes av landskapsfullmäktige _._. och förs därefter till miljöministeriet för fastställelse. 3.2.6 Fastställandefas Miljöministeriet fastställer etapplanen _._. efter att ha hört de övriga ministerierna och efter att ha behandlat eventuella besvär angående planen. 12 (48)

4. ETAPPLANENS UTGÅNGSPUNKTER 4.1 Region- och samhällsstruktur Österbottens ställning i landets regionstruktur präglas av Vasaregionens betydelse som ett centrumområde i västra Finland och i Kvarkenområdet. Österbotten är en del av korridoren Mittnorden-Kvarken och har havsgräns mot Västerbotten och Västernorrlands län i Sverige. Placeringen vid kusten i Bottniska viken ger regionen en förmedlingsposition i riktningen nordsyd och internationellt i riktningen väst-öst. Landskapet Österbotten består av 16 medlemskommuner som tillsammans bildar en smal kustremsa, som är ca 230 km lång och 20-50 km bred. På en yta om drygt 7 740 km² bor ca 177 900 invånare (förhandsuppgift för 2010). Landskapet indelas i fyra ekonomiska regioner (bild 3). Jakobstadsregionen består av Kronoby, Larsmo, Pedersöre, Jakobstad och Nykarleby. Till Vasaregionen hör förutom Vasa också kommunerna Korsnäs, Malax, Korsholm och Vörå, Kyroland bildas av kommunerna Lillkyro, Storkyro och Laihela. Vasaregionen och Kyroland bildar tillsammans en funktionell region, Vasaregionen. Sydösterbotten, längst i söder består av de tre städerna Kristinestad, Kaskö och Närpes. Landskapet gränsar till landskapet Mellersta Österbotten i norr, landskapet Södra Österbotten i öster, Satakunta i söder och till havet i väster. Bild 4: Österbottens läge Bild 3: Kommunindelning och ekonomiska regioner I Österbotten har man traditionellt bosatt sig i de bördiga älv- och ådalarna samt vid älv- och åmynningarna. Byarna följer landskapets former som grupper eller breda band. Vid kusten har täta bysamhällen uppstått tack vare fiskerinäringen. På grund av förändringar i näringsstrukturen koncentrerades bosättningen till städerna och landsbygdens tätorter och till följd av detta glesnade byastrukturen. Vid kusten och i skärgården finns det idag omfattande fritidsbebyggelse. 13 (48)

Bild 5: Satellitbild over Österbotten (Satellitbild: Google Maps) 4.2 Naturmiljö Landskapet i Österbotten har många särdrag som påverkar regionens samhällsstruktur. Grundstommen i den österbottniska landskapsstrukturen utgörs av en omfattande skärgård, å- och älvmynningar samt sammanlagt elva å- och älvdalar, som rinner ut i Bottniska viken och åtskiljs av vattendelarryggar. Havskustens strandlinje är vidsträckt. Räknar man med öarna och holmarna är strandlinjen ca 5 500 km. En tredjedel av landskapets totala areal är vatten trots att det, jämfört med övriga Finland, finns exceptionellt få sjöar i Österbotten. Den snabba landhöjningen på ca 8 mm/år i kombination med den flacka terrängen gör att kusten och skärgården är i kontinuerlig förändring. Som ett resultat av detta bildas flador och glosjöar, som globalt sett utgör unika ekosystem. Ett speciellt värdefullt och mångfaldigt 14 (48)

område i Kvarkens skärgård har tack vare sin geomorfologi godkänts som Finlands första världsarv med naturkriterier. 4.3 Befolkning Befolkning i Österbottens kommuner 2008 (Källa: Statistikcentralen) Bild 6: Befolkningens fördelning i landskapet Kommun Vasa Jakobstad Korsholm Pedersöre Närpes Laihia Nykarleby Kristinestad Kronoby Malax Storkyro Lillkyro Larsmo Vörå-Maxmo Korsnäs Oravais Kaskö 5549 4991 4732 4651 4470 2219 2158 1478 10757 9505 7692 7429 7262 6716 19667 18112 58597 0 10000 20000 30000 40000 50000 60000 Invånare Bild 7: Befolkningens kommunvisa fördelning 15 (48)

Österbotten har ca 178 000 invånare. Befolkningstätheten i början av 2009 var 22,7 inv./km², vilket är betydligt högre än genomsnittet i Finland, som är 17,5 inv./km². Befolkningen är koncentrerad till Vasaregionen. Invånarantalet i Vasaregionen är ca 93 000 varav ca 60 000 bor i Vasa. I Jakobstadsregionen bor närmare 50 000 invånare varav ca 20 000 bor i Jakobstad. I Sydösterbotten är invånarantalet ca 18 000 och i Kyroland bor ungefär lika många. Österbottens befolkning har sedan millennieskiftet sakta ökat. Tillväxten är tydligast i Vasaregionen men också i Jakobstadsregionen och Kyroland har befolkningsutvecklingen varit positiv. I Sydösterbotten minskar befolkningen med undantag av Närpes, där utvecklingen har vänt och befolkningsmängden igen ökar. Befolkningsökningen är snabbast i Vasa, Korsholm, Larsmo och Pedersöre. Generellt ökar befolkningen i tätorterna och minskar i glesbygden men även i områden där befolkningen minskar i allmänhet ökar befolkningen i centrumen. Enligt Statistikcentralens uppgifter från 2008 var andelen över 65-åringar störst i Sydösterbotten, med över 20 %, (medeltalet i Österbotten 18,5 %) medan andelen under 14-åringar var störst i Jakobstadsregionen. Enligt Statistikcentralens och kommunernas uppgifter, dvs. den statistik som använts som grund för utredningen av handelns lokalisering i Österbotten, kommer befolkningen i Österbotten att öka till ca 193 000 invånare till år 2030 1. Bild 8: Den kommunvisa åldersstrukturen Befolkningsutveckling 2000-2008 och befolkningsprognos 2009-2030 (Källa: Statistikcentralen och kommunerna) 120000 100000 Invånare 80000 60000 40000 Jakobstadsregionen Sydösterbotten Vasaregionen Kyroland 20000 0 2000 2005 2010 2015 2020 2025 2030 År Bild 9: Befolkningsprognos fram till 2030 1 Statistikcentralen och kommunerna 2009 16 (48)

4.3 Kommersiell service 4.3.1 Det nuvarande handelsnätverket Nätverket av kommersiella tjänster är mer täckande i Österbotten än i genomsnitt på annat håll i landet. Utbudet av detaljvaror i kommuncentrumen, bycentrumen och även i olika bostadsområden, särskilt i Vasa stad, är relativt gott. Detta tack vare att stora köpcentrum inte i någon större utsträckning vuxit upp utanför samhällsstrukturen. Den dominerande utvecklingstrenden inom detaljhandeln är att stora handelskoncentrationer etablerar sig i områden där befolkningsunderlaget är tillräckligt och trafikförbindelserna goda. I de stora handelskoncentrationerna ingår ofta också attraktiva specialbutiker så som t.ex. klädbutiker och guldsmedsaffärer. En annan trend är att dagligvaruhandelns butiksnät förnyas och förtätas i kommuncentrumen. Utrymmeskrävande affärer söker sig intill goda trafikförbindelser, ofta i utkanten av städerna. Den kommersiella huvudorten i Jakobstadsregionen är Jakobstad, med regionens alla stora dagligvaruaffärer och med ett stort antal specialvaruaffärer. Efter Jakobstad är Nykarleby det mest mångsidiga av regionens kommuncentrum. Utbudet i Jakobstadsregionens kommun- och sekundärcentrum samt byar är främst inriktat på dagligvaruhandel. Landskapets kommersiella huvudort är Vasa. Den kommersiella servicen i Vasaregionen koncentreras främst till Vasa centrum och dess omgivning där dagligvaruhandelsnätet är tätt. Utbudet i övriga kommuncentrum i regionen är främst dagligvarubetonat medan specialvaruinköpen koncentreras till Vasa. Närbutiker finns också till viss del i kommunernas sekundärcentrum och byar. Trafikbutikerna kompletterar dagligvarunätverket i regionen. Laihela är det mångsidigaste kommersiella centrumet i Kyroland, där utbudet består av både daglig- och specialvaror. I den ekonomiska regionens övriga kommuner består utbudet närmast av dagligvaror. Bilhandel av regional betydelse har koncentrerats till Tervajoki i Storkyro. I Sydösterbotten har handeln koncentrerats både till Kristinestad och Närpes. Kristinestad är en traditionell handelsstad med en tät stadsstruktur medan Närpes är mera vidsträckt. Förutom i centrumena finns små dagligvaruaffärer i byarna och handelsnätverket i Sydösterbotten kompletteras av trafikbutikerna längs riksväg 8. 4.3.2 Köpkraft, dess strömmar och utveckling I utredningen av handeln i Österbotten har man för att klargöra nettoförskjutningen mellan kommunerna jämfört köpkraften i kommunerna med den verkliga försäljningen. Utgående ifrån TNS Gallup Ab:s material har man klargjort köpkraftens flöden. Köpkraftens tyngdpunkt i Österbotten ligger i likhet med befolkningen i Vasaregionen. Jakobstadsregionens köpkraft är drygt hälften av Vasaregionens köpkraft. Köpkraften i Sydösterbotten och Kyroland utgör vardera knappt en femtedel av Vasaregionens köpkraft. Enligt utredningen av handelns lokalisering i Österbotten visar köpkraftsströmmarna att Vasa och Jakobstad är de starkaste handelscentrumen. Till orterna strömmar köpkraft från kringliggande kommuner. Också Kristinestads och Närpes nettoöverföring är positiv. I Kyroland finns inga betydande handelsplatser med specialhandel, utan köpkraft överförs till grannregionerna. Totalt sett är köpkraftsöverföringarna i landskapet till Österbottens fördel, vilket delvis kan förklaras av att det finns studerande, invandrare och säsongsboende som inte är skrivna i landskapet. Genom att analysera köpkraftens förskjutningar har man i utredningen uppskattat hur handelns utbud i kommunerna svarar mot efterfrågan. En negativ förskjutning betyder att köpkraften flödar ut från kommunen och en positiv förskjutning betyder således att kommunens försäljning är större än köpkraften och kommunen får köpkraft utifrån. Pendlingen inverkar på köpkraftsströmmarna, vilket betyder att arbetsplatserna har en inverkan på köpkraften i kommunerna. Man kan dock konstatera att man i Österbotten gör största delen av dagligvaruinköpen lokalt. 17 (48)

4.4 Arbetsplatser, utbildning och näringar Bild 10: Arbetsplatsernas fördelning i landskapet Sysselsättningssituationen i landskapet är bättre än i resten av landet i genomsnitt. År 2009 var arbetslöshetsprocenten i landskapet 6,8 % jämfört med 9,6 % 2 i hela landet. Mellan 2009 och 2010 ökade arbetslösheten, p.g.a. lågkonjunkturen i landskapet med 6 %. Arbetslöshetsprocenten i de ekonomiska regionerna var i april 2010 enligt ELY-centralen följande: Kyroland 7,4 %, 2 Arbets- och näringsministeriet (8.5.2010) 18 (48)

Vasaregionen 6,8 %, Sydösterbotten 7,2 % och Jakobstadsregionen 6,9 % 3. Kaskö är speciellt drabbat av lågkonjunkturen p.g.a. Metsä-Botnias nedläggning i början av 2009. Landskapets näringsstruktur är mångsidig och i Österbotten finns en livskraftig företagartradition. Till landskapets styrkor hör internationalisering, kompetens och specialisering inom näringarna. De största arbetsplatskoncentrationerna finns i Vasa och Jakobstad (bild 10). Servicenäringen sysselsätter knappt 60 % av arbetskraften 4. Landskapets huvudstad Vasa är centrum för den statliga och kommunala regionförvaltningen och Västra Finland är ett viktigt centrum för handel och service. Turismen stöder sig på Kvarkens båttrafik, flygtrafiken, riksväg 8 och på skärgårdens växande småbåtstrafik främst i Kvarkens världsarvsområde. Österbottens utbildningssystem på universitets- och yrkeshögskolenivå är välutbyggt. Landskapet har mångsidiga utbildningsanstalter, yrkeshögskolor och vetenskapshögskolor, bland dessa ett självständigt universitet samt en ökande forskningsverksamhet som garanterar utbildnings-, fortbildnings-, forsknings- och utvecklingsmöjligheter. En av Jakobstadsregionens starkaste branscher är industrin: massa- och papperstillverkning, livsmedelsindustrin, båtbyggnadsindustrin samt tillverkning av metall-, gummi- och plastprodukter. Av tradition har regionens industri varit internationell. Jordbruk och således också landsbygden i regionen är mycket livskraftig. Inom jordbruket har man satsat på boskapsuppfödning och även ekologisk produktion. Pälsdjursuppfödningen är en viktig produktionsgren inom primärnäringarna (bild 11). Till Jakobstad pendlar man främst från de närliggande kommunerna och delvis från grannlandskapen (bild 13). I Österbotten och speciellt i Vasaregionen är arbetsplatserna koncentrerade till Vasa stad, vars arbetsplatssufficiens är ca 130 %. Arbetspendlingen till Vasa sker främst inom Vasaregionen, från Kyroland samt från Sydösterbotten (bild 12). Från Storkyro pendlar man både till Vasa och till Seinäjoki. Många kommuner i Vasaregionen har en god självförsörjningsgrad när det gäller arbetsplatser inom de traditionella jordbruksnäringarna, pälsdjursuppfödningen och växthusodlingen. Regionens industri är starkt internationellt inriktad. Specifikt för Vasaregionen är små underleverantörsföretag (bild 11). Näringslivsstrukturen i Sydösterbotten har länge kännetecknats av industriell kemisk och mekanisk träförädling samt växthus- och potatisodling. Metsä-Botnia som länge varit den dominerande arbetsgivaren i Kaskö stängde 2009, vilket har orsakat ökad arbetslöshet och behov av omstrukturering. Nästan 70 % av alla tomater och drygt 30 % av alla växthusgurkor som produceras i Finland kommer från Sydösterbotten. Ungefär 30 % av landets matpotatis odlas i Lappfjärds ådal. Pendlingen i Sydösterbotten sker främst inom regionen och pendlingen från Kristinestad och Kaskö har klart ökat de senaste åren, eftersom flera stora arbetsgivare har lämnat regionen (bild 14). 3 ELY-centralen, sysselsättningsöversikt april 2010 (8.5.2010) 4 Statistikcentralen 2007, Österbotten i siffror 19 (48)

Bild 12: Pendlingsströmmarna till Vasa 20 (48)

Bild 13: Pendlingsströmmarna till Jakobstad 21 (48)

Bild 14: Pendlingsströmmarna till Sydösterbotten 22 (48)

4.5 Trafik och logistik Österbotten har ett täckande trafiknät och det är relativt lätt att ta sig till landskapet med bil, tåg, flyg eller båt även om infrastrukturen inte har utvecklats i samma takt som näringslivets behov, den förändrade markanvändningen och den ökade trafiken. Landskapet består av tre funktionella stadsregioner; Jakobstad, Vasa och Sydösterbotten. Dessa stadsregioner bildar för sin del logistiska knutpunkter. Trafiknätet och de logistiska förbindelserna har en avgörande betydelse för utvecklingen av regionen och därför är det av stor vikt att utveckla och upprätthålla ett välfungerande och effektivt trafiksystem. Österbottens förbund har påbörjat uppgörandet av en trafiksystemplanen för hela landskapet. Med tanke på näringsstrukturen i Österbotten är det viktigt att de internationella och nationella förbindelserna är goda och därför har utvecklingen av logistiska nätverk och nätverkens knutpunkter en nyckelposition. Riksväg 8/E8 är en av Finlands viktigaste specialtransportleder och betjänar hela västkusten från Åbo till Uleåborg. Kvarkens transportkorridor är viktig, som en del av ett såväl globalt som europeiskt transportsystem. Flera projekt kring utveckling av trafik- och logistiksystemet är anhängiga. Planeringen av ett nytt betydande logistikcentrum, öster om flygplatsen, på gränsen mellan Vasa och Korsholm, har påbörjats, på grund av ökat utrymmesbehov för den logistiska verksamheten. Logistikcentret ökar Vasaregionens utvecklingsmöjligheter betydligt. I detta sammanhang diskuteras också ett samarbete med Nordic Logistic Centre i Umeå. I anslutning till logistikcentret och flygplatsen planeras också en flyglogistikcentral. Samtidigt aktualiseras på nytt ett förslag för ny sträckning av riksväg 8 mellan Helsingby och Vassor och en ny vägförbindelse till Replot. Den tunga trafiken genom Vasa centrum till hamnen har länge utgjort ett problem och i och med att flyttningen av logistikcentrumet håller på att förverkligas har man också aktualiserat den nya vägförbindelsen mellan Vasklot hamn och motorvägen (Hamnvägen) för att styra den tunga trafiken förbi Vasa centrum. Enligt planerna ska en förbättring av riksväg 8 mellan Hemstrand och Stormossen påbörjas år 2011, vilket har gjort att man påbörjat utvecklingsplaneringen av Smedsby centrum. 4.5.1 Vägtrafik Riksväg 8 är en av de viktigaste vägförbindelserna till och inom Österbotten och fungerar som en förbindelse till hamnarna på västkusten. Riksväg 8 går genom Kronoby, Pedersöre, Nykarleby, Vörå, Korsholm och vidare söderut mot Vasa. Från Vasa fortsätter riksväg 8 genom Korsholm, Malax, Närpes och Kristinestad och fortsätter längs kusten till Åbo. Den viktigaste vägförbindelsen till Jakobstadsregionen är riksväg 8 längs kusten och riksväg 19, som ger förbindelser till Seinäjoki och Tammerfors via Jeppo. De viktigaste trafikförbindelserna i Vasaregionen är riksväg 8 och riksväg 3, söderut via Laihela till Tammerfors och Helsingfors samt riksväg 18 mot Jyväskylä via Storkyro. Den viktigaste huvudvägen som går genom Sydösterbotten är riksväg 8 som kompletteras av stamväg 67, från Kaskö, mot inlandet. Riksväg 8 har breddats från Vasa söderut men det finns också ett behov av breddning och omkörningsfiler från Vasa norrut. Situationen för vägnätet av lägre klass borde förbättras i hela landskapet men eftersom anslaget för underhåll av dessa vägar inte är tillräcklig hotas vägnätets skick av en försämring. 4.5.2 Järnvägstrafik Bennäs station i Pedersöre är en mellanstation på järnvägen mellan Uleåborg och Helsingfors som betjänar hela Jakobstadsregionen. Från Bennäs går också ett stickspår till Alholmens hamn i Jakobstad. Längs bansträckan mellan Vasa och Seinäjoki, som kommer att elektrifieras 2011, finns mellanstationer i Laihela, Tervajoki, Storkyro och Ylistaro. Spåret, utan elektrifiering, fotsätter till Vasklot hamn i Vasa och därifrån finns det båtförbindelse till Umeå i Sverige. En viktig förbindelse över landskapsgränsen är godstågförbindelsen från Seinäjoki till Kaskö i Sydösterbotten. 23 (48)

Bild 15: Infrastruktur 24 (48)

4.5.3 Flygtrafik Landskapets norra flygplats finns i Kronoby och erbjuder både inrikesflygförbindelser och chartertrafik till utlandet. Landskapets internationella flygplats finns i Vasa, och den är landets femte livligaste flygplats mätt i antal passagerare (343 395 passagerare år 2008). Från Vasa går dagligen flygturer både till Helsingfors och Stockholm, några gånger i veckan till Riga och Umeå och charterflyg till utlandet. 4.5.4 Sjöfart Till landskapets särdrag hör de många djuphamnarna. Alholmens hamn, norr om Jakobstads centrum, används för godstrafik. Från hamnen i Vasa går både passagerartrafik till Umeå och godstrafik. Kaskö hamn är en kraftigt växande export- och importhamn och fiskehamnen är landets största. Hamnen på Björnö i Kristinestad är också viktig med tanke på energiproduktionen. När Inre hamnen som tidigare fanns i centrala Kristinestad, flyttades till Björnö, ökade Kristinestads betydelse som hamnstad. Utöver djuphamnarna finns det många fisk- och småbåtshamnar i regionen. 4.5.5 Gång- och cykeltrafik och kollektivtrafik På grund av den traditionella bandbebyggelsen i Österbotten är behovet av att bygga gång- och cykelbanor i landskapet stort men de statliga bidragen täcker endast en bråkdel av behovet. Kollektivtrafikens ställning i landskapet är mycket svag och bygger främst på skolbusstrafik och servicetrafik, vilket speciellt på landsbygden gör att tillgången på busstrafik försämras speciellt under sommartid. I Vasa har kollektivtrafiken ökat under 2000-talet men är ändå betydligt under nivåerna på 1990-talet och liten i jämförelse med andra medelstora städer i Finland. I Jakobstad sköts kollektivtrafiken med anropstaxi. 4.6 Teknisk försörjning Avfallshanteringen i Österbotten sköts idag av tre avfallshanteringsbolag: Stormossen i Vasaregionen, Ekorosk i Jakobstadsregionen och Botniarosk i Sydösterbotten. I Korsholm byggs som bäst förbränningsanläggningen Westenergy som kommer att använda källsorterat avfall som råmaterial. Ca 99 % av bebyggelsen är idag ansluten till sådana vattenledningsnät som står under regelbunden tillsyn. Anskaffningen av hushållsvatten i området baserar sig huvudsakligen på grundvatten. Av invånarna i Österbotten bor 70 % dvs. drygt 117 000 personer i fastigheter som är anslutna till allmänna reningsverk för avloppsvatten. Avloppsvattnet avleds till ett centralreningsverk i så gott som alla kommuncentrum och större bycentrum. Mellankommunala reningsverk finns i Kristinestad, Jakobstad, Vasa och Lillkyro. Elförbrukningen i Österbotten ökar snabbare än i övriga Finland i medeltal. Handel med el sker på en avreglerad och konkurrensutsatt marknad som mer och mer internationaliseras och koncentreras till ett mindre antal aktörer. Klimatförändringen och utsläppshandeln styr den framtida energiförsörjningen mot miljöskonande energiformer. Tack vare goda vindförhållanden vid kusten är möjligheterna att bygga ut vindkraften goda. Detta utreds närmare i etapplandskapsplan 2, Förnyelsebara energikällor och deras placering i Österbotten. 4.7 Centrala program, planer, utredningar och projekt 4.7.1 Nationella program - Finlands klimat- och energistrategi. Arbets- och näringslivsministeriet, Helsingfors 2008. - Selvitys seudullisista kaupan hankkeista 2008. ISBN 978-952-11-3348-0. Miljöministeriet, Helsingfors 2009. 25 (48)