Har du saknat mig?

Prolog Nu är det 12 år sedan och jag tänker fortfarande på det. Hur mamma skriker på pappa att han ska gå medan han skriker tillbaka, det var då han lämnade oss och tillbaka kom han inte. 12 år senare och jag bor med min mamma och hennes man, mitt liv är helt okej fast jag tänker fortfarande på händelsen. Jag har inte hört något från honom, förutom ett litet brev som oskyldigt låg i våran brevlåda onsdagen den 14:e november 2012, min födelsedag. Jag svarade aldrig på det..jag hade ingenting att säga honom. Kapitel 1 Den 14 november min födelsedag, dagen började bra och jag blev väckt av mamma med paket och tårta på sängen. 15:00 kom släkten för att fira mig, alla var glada och hade roligt tillsammans. Lite senare på kvällen runt ca 19:00 så kommer mamma in på mitt rum med ett stort paket Från pappa var allt hon sa innan hon gick ut ur mitt rum igen. Jag satt en lång stund på sängkanten och kollade på paketet medan jag tänkte, ska jag öppna paketet från min pappa som inte brytt sig ett dugg om mig dom senaste 21 åren, eller ska jag kasta det?!jag satt väldigt länge innan jag bestämde mig för att kasta det, vem tror att han är som förstör mitt liv för att sedan komma tillbaka för att laga det? Idiot. Men kvällen slutade inte som jag hade trott för min syster Isabelle hittade paketet när hon skulle kasta soporna, hon öppnade det och hittade ett brev där min pappa hade skrivit hur mycket han saknade mig och att han ville träffa mig för att be om ursäkt och försöka fixa det han ställt till med. Men han nämnde aldrig något om Isabelle men jag la inte ner mer energi på det utan jag tänkte mer på att han kanske inte hade förstört mitt liv så mycket och han kanske verkligen vill fixa det han hade gjort mot oss, så jag bestämde mig för att skicka ett brev tillbaka och gå med på att träffa honom. Min mamma försökte få mig på andra tankar, hon ville verkligen inte att jag skulle träffa honom men hon berättade aldrig varför, hon fortsatte bara att protester med min träff med pappa. Tillslut så fick jag nog och sa att jag skulle ställa in allt, men det gjorde jag inte utan när den dagen kom så sa jag att jag stannade hos min bästa vän Sarah. -------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Samtalet hade kommit två timmar innan våran träff, Han hade ringt och skjutit upp träffen till den 25 november istället, han sa att hans såkallade fru hade blivit allvarligt sjuk. Jag hade några små funderingar om det där med hans fru och att han aldrig nämnde Isabelle i sitt brev, men det hade jag inte tid att tänka på nu för jag hade en hel hög med läxor som bara väntade på att bli gjorda. Senare på kvällen så kollade jag på film, Dear John min favorit film. Jag menar hur kan man inte älska den? Det är en sådan film som man kan se hur många gånger som helst utan att tröttna på den. Men under filmen så kunde jag inte sluta tänka på känslan som hade spridits i min kropp då han hade uttalat orden Min fru är allvarligt sjuk, vi kan väl träffas den 25:e istället? Toppen, måste gå nu puss hejdå Jag hade känt mig lämnad, besviken precis som för 12 år sedan. Samma känsla, samma människa. Det återstod att se om han hade förändrats eller inte.

Kapitel 2 Dagen var här, den dag då jag äntligen skulle träffa honom. Jag var samtidigt glad men ändå lite misstänksam varför han nu efter 12 år tagit kontakt med mig och inte tidigare. Det var en timme kvar och dagen gick riktigt sakta, jag hade precis slutat skolan och var gående på väg hem. Jag skulle hem och byta kläder och sedan gå ner till torget där vi hade bestämt mötet med Sarah som mamma trodde. Där stod han 100 meter rakt framför mig vinkades, jag menar vem skulle annars vinka till mig på en söndag eftermiddag nere på torget? Jo Erik såklart. När jag hade kommit fram till honom så föreslog han att vi skulle åka till hans sommarstuga här i Skåne och på vägen dit stanna på Coffeé house, så vi satte oss i bilen och åkte dom två milen som behövdes för att komma fram. Hans sommarstuga var vit med fina röda detaljer på hus knoparna, riktigt mysig och fint faktiskt. Kliv på var allt han sa innan jag hade satt mig första fot i stugan, Jag kollade mig nyfiket runt i hallen när han helt plötsligt sa: Vi kan gå in i köket Jag hoppade skrämt till mest på grund av att jag inte var beredd på att han skulle säga något och dels för att stod fruktansvärt nära mig när han uttalade den meningen. jag gick in i köket och det första jag märkte var att allt var riktigt mörkt och liksom typ väldigt för sig själv, som att han vill vara för sig själv i mörkret. Vi satt och pratade eller ja vi pratade lite då och då annars var det tyst, men så satt vi i 1-2 timmar tror jag på ett ungefär när jag tillslut sa att han kanske skulle skjutsa hem mig igen för det började bli mörkt. " Ja, jag måste bara visa dig något" svarade han innan vi började gå mot en stor svart dörr som jag tror ledde till källaren, Han sa att jag skulle gå först så jag satte en fot på första trappsteget när jag kände ett hårt slag mot mitt huvud och hur jag ramlade ner för trappan. Det var mörkt och mitt huvud värkte, minnena började återspeglas och jag kom genast på att jag befann mig i ett rum med en man som kallar sig för min pappa, men en pappa skulle verkligen inte kasta ner sin egen dotter för en trappa eller? Varför hade jag gått med på det här, skulle ha lyssnat på mamma.. Plankorna i taket knarrade och fotsteg hördes över mig, hur kunde jag vara så dum? Jag gick på hans usla skådespeleri och kolla nu, nu ligger jag här i hans jävla källare! Jag vill ha en riktigt bra förklaring på allt det här, varför just jag ska ligga här nere och inte Isabelle. Så borde jag inte tänka men just nu borde det vara hon och inte jag med tanke på alla dumma saker hon gör hela tiden. Han kommer förmodligen inte ge mig mat här nere heller. Tiden gick saktare och saktare tills han äntligen kom ner med en förpackning mat, Det varken såg eller smakade gott, men bättre får jag inte. En sked blev till 2,3,4 och sen var allt slut. Jag började känna mig trött och svimfärdig och inom kort så hade jag fallit ihop på golvet med en hög duns, min kropp värkte och när jag tillslut vaknade igen så märkte jag hur mina handleder var fastbundna i trappräcket, hade han gjort det när jag sov?

Kapitel 3 Amandas mammas perspektiv Det var tisdagskväll och Amanda hade inte kommit hem från Sarah ännu men jag antar att hon stannar där över natten, Jag var en aning orolig eftersom hon inte hört av sig men hon kommer hem imorgon eller hur. 2 dagar senare - Marcus vi kan inte bara sitta här när Amanda helt klart inte är hos Sarah, vi måste leta fattar du väl?! - Det är väl klart att gör, men vi måste låta polisen göra sitt först, ta det lite lugnt så kan du gå och vila sen. - Vila och ta det lugnt, Hur tror du att jag ska kunna göra det när Amanda är gud vet vart! Timmarna gick och dagarna försvann men ändå inget spår av hittat, eftersom ingen tar mig på allvar så får jag leta själv och jag vet helt klart vart jag först ska.. Erik Eriks perspektiv Kan hon aldrig sluta gnälla ååh, den ungen bara gnäller och gnäller hela jävla tiden! Men inte ska hon få gå, hon ska allt ge tillbaka den tiden jag missat genom åren. All den tiden som jag bara suttit här, ensam i stugan utan någon att prata med, det är ingen som brytt sigoch nu ska hon få känna samma känsla, hur det är att vara ledsen och ensam. Jag tog tag i slagträet pch började gå mot källaren, nu ska hon få igen för sina misstag. Kapitel 4 Dörren öppnas och han kommer ner med ett slagträ i handen, han börjar helt plötsligt skrika åt mig innan han svingar den stora träklubban som träffar sidan av magen. Jag blundar och försöker stänga ut smärtan som ilar genom kroppen, men det är nästan omöjligt när det kommer slag efter slag, jag känner hur tårarna hotar med att rinna ner för mina kinder när det sjunde slaget kommer, men jag ville inte visa mig svag. Det kommer så många slag så jag tappar räkningen, Jag känner en tår rinna ner för min kind innan jag känner en enormt stor smärta spridas i bröstkorgen och allt blir svart. Nu är jag borta från omvärlden, borta från allt jag önskar att det kunde vara såhär förevigt men när har jag haft tur igentligen? Jag menar kolla på mig! Jag är inget annat än misslyckad. Det är det han försöker visa, han visar vad som är rätt eller fel genom alla slag. Jag förtjänar dom, så mycket att han borde komma tillbaka och avsluta det han påbörjat. Det har nu gått två dagar till men samma gamla visa, Han kommer först ner med den äckliga sörjan han kallar mat och sen kommer han ner med slagträet, det var någon som hade knackat på igår, Jag kände igen rösten så väl men kunde ändå inte placera den. Igår kväll gjorde jag faktiskt en riktigt bra upptäckt, jag kollade runt lite i källaren och såg en mobiltelefon som låg någon meter framför mig, Det tog ett tag innan jag hade fått tag på den, men det var ju för att han har bundit fast mig här. Olyckligt vis så var telefonen låst, så jag kunde inte ringa mamma eller Marcus men jag kunde ringa nödsamtal 112, så det skulle jag göra men inte nu. När han hade kommit ner på kvällen så tryckte jag in siffrorna 1 1 2 på mobilen och ringde, jag valde att ringa då och inte när jag hittade den för då skulle dom höra vad han gjorde mot mig

kapitel 5 "epilog" Allt hade gått så fort, max 10 minuter efter mitt samtal så hördes sirener utanför stugan och sekunder efter så rusar det in en man i källaren precis innan slaget. Dom tog hem mig igen tillbaka till verkligheten precis där jag hör hemma. Jag fick även alla mina frågor besvarade, han hade ingen fru och han visste inte om att Isabelle fanns, tur det annars kanske samma sak hade hänt henne --------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Nu har det gått ett år sedan allting hände och jag är tillbaka till mitt gamla vanliga och lugna liv, det tog ett tag för mig att återställa mig och för att få allt att bli normalt igen. Mamma hade precis åkt till en affärsresa som hon skulle på nu i tre dagar tillsammans med en jobbkollega vid namn Anna. Jag satt i soffan men en glass och kollade på Dear John..igen, jag kollar på den ännu mer nu efter allt som hänt än vad jag gjorde innan. Varför vet jag inte, det har bara blivit så. Jag ryckte till i soffan när knackningar hördes på dörren, jag sprang fram till dörren och öppnade den och där stog den man som jag fruktade mest av alla. - Har du saknat mig sötnos?