Åtgärdsprogram för bevarande av flodkräfta



Relevanta dokument
Fiskevårdsplan för Kiasjön m.fl. sjöars FVOF

Flodkräftans biologi

Flodkräfta (Astacus astacus) & Signalkräfta (Pacifastacus leniusculus)

Rapport. "Bekämpning av kräftpest med hjälp av släck kalk Ca(OH)2 vid Rotenäs kvarn i Bodaneälven, Vänerborgs kommun" Lillerud

skapat bristande förtroende för politiken och förvaltning.

Västerbottens län. Kvistforsens FVO, Krångfors FVO och Långselets FVO. Förslag till åtgärdsprogram för

Åtgärdsområde 004 Västerån

Bevarandeplan Natura 2000 Mörtsjöbäcken

Sälens matvanor kartläggs

Rapport. "Bekämpning av illegalt utplanterade signalkräftor med hjälp av släck kalk Ca(OH) 2. vid Högsäterälven, Eda kommun" Lillerud

rapport 2011/5 Fiskinventering i Hågaån 2010

Skrivelse med anledning av ansökan om skyddsjakt på varg i sex vargrevir

Standardiserat nätprovfiske i Insjön En provfiskerapport utförd åt Nacka kommun

Släketäkt gynnar gäddlek

FISKEVÅRDSPLAN VEGEÅ 2013

övrigt Fångsten av gädda, abborre, lake och gös i Larsmo-Öjasjön under perioden (statistik uppsamlad av fiskelagen runt sjön)

Vindel River LIFE. Work plan för 2011 Action C2-C4

Göteborg Inventering av dvärgålgräs (Zostera noltii) inom Styrsö 2:314 m.fl.

Konsultation angående skötsel av dammar och ängar på Kungsbacka golfbana

Dysåns avrinningsområde ( )

Kräftskötselområdet Askesjö

Rovdjurspolicy för Naturskyddsföreningen i Uppsala län 1

Användning av fungicider på golfgreener: vilka risker finns för miljön?

Övervakning av Öländsk tegellav

Fiskbeståndet i Skansnässjön 2014

Blågyltan. vår vackraste fisk B IO I O L OG O G I

Kräftskötselområdet Öresjö

Flyginventering av grågås i Hammarsjön och Araslövssjön samt delar av Oppmannasjön och Ivösjön

Bevarandeplan för Hovgårdsån

Flodkräftan. - Förvaltningsplan för Gävleborgs län. Rapport 2011:20

Beslut om skyddsjakt efter gråsäl i Södermanlands, Gotlands, Kalmar och Blekinge län. Detta beslut ska gälla även om det överklagas.

Läge Påverkan Konsekvenser Fortsatt arbete och möjliga åtgärder

Decimering av gädda i Logärden till nytta för rödingen?

Epizootihandboken_Del_II_05_Vattenbruksdjur110315

MINNESANTECKNINGAR Datum Närvarande från länsstyrelsen: Anna-Lena Fritz, Magnus Martinsson och Ingrid Thomasson

Information och utbildningsmaterial

Yttrande över Översiktsplan för Göteborg och Mölndal, fördjupad för Fässbergsdalen Samrådshandling april 2010

NAKEN B IO L OG I. Parningen hos Onchidoris muricata sker ofta under tidig vår. Efter parningen läggs äggsamlingar som är antingen gula eller vita.

Uppföljande provfiske i Snäckstaviksåns avrinningsområde. Botkyrka

Växtplanktonsamhället i Ivösjön mellan 1977 och 2007

havets barnkammare och skafferi

Företagsamheten 2014 Östergötlands län

Fiskundersökningar i Rönne å 2012

Underlagsrapport. Bara naturlig försurning. Lunds Agenda 21

Genomgång av provtagningsstationer i Trollhättans kommun

Slutrapport, uppföljning av byggande av ett omlöp i Höje å

Naturtyper enligt Natura 2000 Områdets naturtyper (se tabell 1 och bilaga 1) konstaterades vid fältbesök 2002.

Vad är en population, egentligen? Spira kap. 11, sid

Samråd inför tillståndsprövning av ny ytvattentäkt i Hummeln

Det finns två huvudgrupper av ogräs: fröogräs och rotogräs.

Sportfiskarna har tagit del av förslaget och önskar lämna följande synpunkter.

Resultatnivåns beroende av ålder och kön analys av svensk veteranfriidrott med fokus på löpgrenar

Lillerud Tomas Janson

Yttrande över Förslag till ändring av Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:36) avseende fiske efter lax och öring i Skagerak och Kattegatt.

Komplexa samband på bottnarna

Sjön saneras från kvicksilver

Även kallvattenarterna behöver övervakas längs kusterna

Lektionsupplägg: Behöver vi våtmarker?

FÄNGSJÖN & STORSJÖHÖJDEN

Adaptiv Älgförvaltning: ekologi, födoval, rovdjur. Caroline Lundmark, Vilthandläggare Länsstyrelsen Örebro

MÄLAREN EN SJÖ FÖR MILJONER. Mälarens vattenvårdsförbund. Arbogaån. Kolbäcksån. Hedströmmen. Eskilstunaån. Köpingsån. Svartån. Sagån.

Elfiske i Jönköpings kommun 2012

Resultat av översiktlig vegetationskartering i Örserumsviken, 23 september 1999

Inventering av Kvarnbäcken och Skarvsjöns utlopp i Skarvsjöby 2013

FÖRSTUDIE SOM UNDERLAG INFÖR SKATTNING AV ÅL I GRUNDVIKEN, KARLSTADS KOMMUN, VÄRMLANDS LÄN

LÄNSSTYRELSEN KALMAR LÄN INFORMERAR

Bestämmelser för FISKE inom Gotlands län FRÅN OCH MED 1 JANUARI 2006

Vattenmyndigheten i Södra Östersjöns vattendistrikt Länsstyrelsen i Kalmar län Kalmar

Bedömning av marina naturvärden i den inre norra delen av Norrtälje hamn 2013

rapport 2013/6 FISKUNDERSÖKNINGAR I FYRISÅN 2012

Inventering av hasselmus i planområde öster om Ingared i Alingsås kommun.

Genetisk variation är livsviktig för vitaliteten och ganska snabbt även en förutsättning för överlevnaden hos en art.

Bevarandeplan för Natura 2000-område

Lärarhandledning. Vad gör jag innan, under och efter lektionen?

Fiskundersökningar i Ringsjöns tillflöden Hörbyån, Kvesarumsån, Höörsån

Jord- och skogsbruksministeriets förordning om bekämpning av ljus ringröta på potatis

Förslag till beslut om utvidgning av strandskyddsområden i Dals-Eds kommun

Heterogen miljö en omgivning som varierar i tid eller rum - kan bidra till att mellanartskonkurrensen inte hinner få full effekt.

Vikten av småbiotoper i slättbygden.

Skyldigheter och åtgärdsstrategi för ål

Strukturtillståndet i marken efter ekologisk vall och spannmål på olika jordarter.

13 praktiska allmänna skötselråd - För ökad biologisk mångfald tack vare motorbaneaktiviteter

B IO I O L OG O G I. Kungskrabban har introducerats i Europa av Sovjetunionen från Asien. Nu sprider sig krabborna längs Norges kust.

Olja och miljö. Miljöeffekter. Skyddsåtgärder. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap KOMMUNENS OLJESKYDD 1 (5) Datum

Art enligt Natura 2000 Arten hålträdsklokrypare påträffades vid en inventering 1996.

Allmän beskrivning av Kolsjöbäcken, Arvika kommun

Slemmaskar, eller nemertiner, finns över hela

Eolus Vind AB Naturvärdesbedömning Rångedala / Falskog

3Tillföra föda till vattenlevande organismer. 4 Ge beskuggning. 5 Tillföra död ved. 6 Bevara biologisk mångfald

Kävlingeån Höje å 2012 Eklövs Fiske och Fiskevård Bilaga 1. Provfiske. Kävlingeån Höje å. Sid 1 (14)

Miljösituationen i Västerhavet. Per Moksnes Havsmiljöinstitutet / Institutionen för Biologi och miljövetenskap Göteborgs Universitet

Övning 2 - Frågesport

Kryptosporidier parasiter som angår oss alla!

Gunnarstenarna SE

Anvisning till dem som förflyttar och planterar ut fiskar och kräftor

Företagsamhetsmätning Uppsala län JOHAN KREICBERGS HÖSTEN 2010

3. Bara naturlig försurning

Sjustrålig smörbult B IO I O L OG O G I. - en av våra vanligaste fiskar

Redovisning av åtgärder i Silverån, Forserumsdammen Östergötland 2008 Foto: Urban Hjälte

Erika Axelsson Tel: Följande föreskrifter föreslås träda ikraft den 1 februari 2011.

Transkript:

2007-12-17 Remissversion, utkast till reviderat åtgärdsprogram Åtgärdsprogram för bevarande av flodkräfta (Astacus astacus) Hotkategori: STARKT HOTAD (EN) Gäller tiden 2008-2013 FISKERIVERKET OCH NATURVÅRDSVERKET

Tryckortssida: Beställningar xxxxxxxxxxxxxxxx Ansvarig utgivare: Fiskeriverket och Naturvårdsverket Tel: 08-699 xxxxx, fax: xxxxx E-post:xxxxxxxxxxxxxx Postadress: Internet: www.xxxxxxxxxxxxx Ev andra samarbetspartnerns adresser ISBN xxxx- ISSN xxxx- Fiskeriverket och Naturvårdsverket 2008 Tryck: Omslag: Foto: Tomas Jansson. bild/illustration: Form: bild/illustration: Teckningar: (om antalet tecknare är begränsat, annars vid bild) Fotografier: (om antalet bilder är begränsat, annars vid bild) Beskrivning av omslagsbilder Publiceringstillstånd för ev. kartor, flygbilder etc.

Förord Den biologiska mångfalden ska bevaras och nyttjas på ett hållbart sätt, för nuvarande och framtida generationer, enligt det 16:e nationella miljökvalitetsmålet Ett rikt växt- och djurliv. Senast år 2010 ska förlusten av biologisk mångfald vara hejdad inom Sverige (delmål 1). År 2015 ska bevarandestatusen för hotande arter ha förbättrats så att andelen bedömda arter som klassificeras som hotade har minskat med 30 procent jämfört med år 2000, och utan att andelen försvunna arter har ökat (delmål 2). Även miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag är vägledande för åtgärdsprogrammet. Hotade arter ska ha möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom sitt naturliga utbredningsområde och främmande arter inte introduceras 1 På uppdrag av regeringen genomförde Fiskeriverket redan 1993 en utredning om möjligheterna att öka flodkräftbeståndet i svenska vatten. I utredningen ingick ett förslag till handlingsprogram för att bevara och öka flodkräftbeståndet i svenska vatten. Detta handlingsprogram utgjorde underlag för åtgärdsprogrammet för bevarande av flodkräfta som publicerades första gången 1998. Många åtgärder är genomförda men eftersom situationen för flodkräftan trots detta har försämrats behövs fler åtgärder. Åtgärdsprogrammet har varit en mycket efterfrågad skrift, inte minst eftersom den innehåller allmän information om kräftor och kräftpest, och nu finns i en reviderad version. Målgruppen är länsstyrelser, andra statliga myndigheter, kommuner, skolor, universitet, fiskevårdsområdesföreningar, fastighetsägare, enskilda fiskerättsägare, exploatörer, intresseorganisationer och allmänheten. Detta är ett vägledande dokument med förlag på åtgärder som bör genomföras och programmet gäller under 2008-2013. Programmet är inte juridiskt bindande. Första versionen av åtgärdsprogrammet författades av Björn Söderbäck och Lennart Edsman år 1998 och den föreliggande reviderade upplagan av Lennart Edsman och Susanna Schröder, Fiskeriverkets sötvattenslaboratorium. Tack till alla som lämnat uppgifter och deltagit i samarbetsgrupper. Tack till alla som givit synpunkter under arbetets gång och i remissvar. Fiskeriverket och Naturvårdsverket är ansvariga för innehållet. För vidare information hänvisas till Lennart Edsman. Göteborg månad och år Stockholm månad och år. Undertecknas av Ac Ingemar Berglund Avdelningschef Forsknings- och Utvecklingsavdelningen Fiskeriverket Undertecknas av Ac Björn Risinger Avdelningschef Naturresursavdelningen Naturvårdsverket 3

Innehåll Förord 3 Innehåll 4 Sammanfattning 5 Summary 6 Beslut om fastställelse, giltighet och omprövning 7 Art och biotopfakta 8 Biologi och ekologi 9 Utbredning och populationsfakta 13 Orsaker till tillbakagång och aktuella hot 17 Skyddsstatus 30 Visioner och mål 35 Vision 35 Långsiktigt mål 35 Kortsiktiga mål 36 Åtgärder och rekommendationer 37 Behov av åtgärder - beskrivning av prioriterade åtgärder 37 Allmänna rekommendationer 44 Konsekvenser 45 Bilagor 46 Bilaga 1. Genomförda åtgärder t.o.m. 2007 46 Bilaga 2. Åtgärdsförslag som angavs i åtgärdsprogrammet år 1998 och som ännu inte var genomförda år 2007 53 Bilaga 3. Sammanfattning av föreslagna åtgärder i nuvarande åtgärdsprogram från år 2008 54 Bilaga 4. Exempel på bidrag till genomförda och planerade åtgärder 60 Referenser 66 4

Sammanfattning Detta är ett vägledande dokument med förslag till åtgärder som bör genomföras. Det övergripande målet är att säkra flodkräftans långsiktiga överlevnad och ett uthålligt fiske på flodkräftor i Sverige. Flodkräftans ursprungliga utbredningsområde omfattar hela Nord- och Centraleuropa utom Storbritannien. Antalet flodkräftlokaler i Sverige har under 1900-talet reducerats med över 97 % och antalet är nu nere i uppskattningsvis 1000 lokaler. Som en följd av den kraftiga tillbakagången de senaste hundra åren är flodkräftan klassad som starkt hotad sedan 2005 i den nationella rödlistan för hotade djurarter. Arten bedöms ha minskat i huvudsak till följd av kräftpest, men flodkräftlokalerna har även drabbats av t.ex. försurning och lokalt av igenslamning. Så gott som alla berörda länsstyrelser är positiva till att det finns ett specifikt åtgärdsprogram för att bevara flodkräftan. De flesta anser att åtgärdsprogrammet ger länsstyrelserna ett bra underlag för att informera allmänhet och fiskevattenägare. När det gäller att genomföra programmet är bilden betydligt mörkare. Ungefär hälften av länsstyrelserna anser att programmet inte har gått att genomföra och bristande ekonomi är en av orsakerna. En annan orsak är att allt fler flodkräftvatten som har ett bra kräftfiske drabbas av pest. I stort sett alla län som haft en minskning av flodkräftbestånden anser att det beror på illegala utsättningar av signalkräftor. De län som under lång tid haft många signalkräftvatten anser att det är svårt att bilda realistiska skyddsområden för flodkräftor. Små skyddsområden högt upp i avrinningsområdena kan vara en sista utväg att bevara flodkräftan i de län där det finns mest signalkräftor. Med undantag för Värmland, Västra Götaland och Gotland har länen i södra och mellersta Sverige förlorat de flesta flodkräftvattnen. I Medelpad, Ångermanland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten är situationen mer stabil men med relativt få lokaler. Signalkräfta finns dock numera även i Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Jämtland och Västerbotten. Följande åtgärder bör förslagsvis utföras: Informera om värdet med att bevara flodkräftan och konsekvenserna med illegala utsättningar av signalkräfta. Fortsätta arbetet med att inventera flod- och signalkräftpopulationer och i de län där det är meningsfullt, identifiera, avgränsa och besluta om skyddsområden för flodkräfta. Bevara livsmiljöer för flodkräftor genom kalkning och biologisk återställning och återintroducera flodkräfta där de har god chans att överleva. Inom vissa områden, reglera fisket av signalkräftor, transporter och försäljning av levande signalkräfta för att minska risken för illegala utsättningar. En förutsättning för att lyckas engagera allmänheten och bevara flodkräftan är att man kan fiska och ha glädje av flodkräftan. Visionen är att våra barnbarn ska kunna fiska flodkräftor i sjöar och vattendrag. En del av arbetet med att bevara flodkräftan görs ideellt t.ex. av fiskevårdsorganisationer och finansieras delvis med hjälp av privata medel. Ekonomiskt stöd för att finansiera delar eller ibland hela projekt ges i första hand av länsstyrelser, kommuner, Fiskeriverket och Naturvårdsverket samt med hjälp av EU-bidrag. 5

Summary Summaryn ska följa den svenska sammanfattningen men bör vara mer omfattande och fokusera mer på vad som kan vara av intresse för personer som arbetar med arten i andra länder och kan inkludera beskrivningar av den svenska situationen som en utländsk läsare inte har som bakgrund, ex lagstiftning och styrinstrument. Kostnadsbilden för genomförandet av programmet presenteras i Euro. Summary forts. 6

Beslut om fastställelse, giltighet och omprövning Här infogas kopia på Fiskeriverkets och Naturvårdsverkets beslut om fastställelse av programmet, författaren lämnar sidan tom. Åtgärdsprogrammets giltighetstid anpassas efter det aktuella kunskapsläget och mängden konkreta åtgärder som kan specificeras, riktlinjen är att programmet bör gälla för fem år. För arter där kunskapsläget är mycket bristfälligt kan åtgärdsprogrammets giltighetstid vara kortare och i vissa fall endast förespråka inventeringsåtgärder. Programmet omprövas och revideras sedan när kunskapsläget förbättrats. Programmets giltighetstid. Lämplig tidpunkt för omprövning. Här infogas kopia på Fiskeriverket och Naturvårdsverkets beslut om fastställelse av programmet, författaren lämnar sidan tom. 7

Art och biotopfakta Översiktlig beskrivning av utbredning och art Flodkräftan, (Astacus astacus L.), är det enda sötvattenslevande tiofotade kräftdjuret (Decapoda) som förekommer naturligt i Sverige. Av de mer än 500 arter av sötvattenskräftor som finns i världen förekommer bara fem arter naturligt i Europa. Samtliga dessa tillhör familjen Astacidae och de delas upp på två släkten, Astacus med tre tillhörande arter och Austropotamobius med två arter. Förväxlingsarter I Sverige kan flodkräftan endast förväxlas med den introducerade signalkräftan (Pacifastacus leniusculus). Flodkräftan har vid en jämförelse ett något mörkare skal med vårtor och utskott och den har, i skåran på vardera sidan av huvudskölden, en karakteristisk framåtriktad tagg som signalkräftan helt saknar. Signalkräftan har proportionellt sett större klor med en rödare undersida än flodkräftan och har ofta en ljus fläck i tumvecket på klorna (Figur 1). Figur 1. Skillnader och likheter mellan en flodkräfthane och en signalkräfthane. Illustrationer: Linda Nyman. 8

Biologi och ekologi Livsmiljö Flodkräftan förekommer i många olika typer av vatten, från stora sjöar till små bäckar. Genom inplanteringar har arten också spridits till många isolerade dammar, vattenfyllda stenbrott och norrut, i första hand längs Östersjökusten 2. Avgörande för flodkräftans möjligheter att etablera sig i ett vatten är de lokala temperaturförhållandena, vattenkemin (t.ex. ph och alkalinitet), bottenstrukturen, syrgasförhållanden och vattnets näringsstatus. Vid låga vattentemperaturer under sommaren fördröjs kläckningen av kräftynglen. Om ynglen inte hunnit kläckas före juli månads utgång överlever knappast denna årsklass den följande vintern. Vanligtvis konstateras självreproducerande flodkräftpopulationer i vattendrag där temperaturen överstiger 15 C under minst 55 dagar 3, eller 10 C under minst 110 dagar 4, men reproducerande bestånd förekommer även i vatten med lägre temperaturer och kortare sommarsäsong 5. I sjöar krävs troligen något längre perioder med hög temperatur för att reproduktionen ska lyckas. Detta temperaturberoende begränsar flodkräftans utbredning mot norr och mot högre höjdlägen. Flodkräftan lever främst i strandnära och relativt grunda områden. Förekomsten påverkas starkt av tillgången till skyddsmöjligheter. Lämpliga miljöer för arten är t.ex. områden med stort inslag av sten av lämplig storlek (Figur 2), rötter m.m. eller områden dominerade av fasta lerbottnar i vilka kräftan själv kan gräva skyddande hål (Figur 3). Dessa miljöer finns ofta rikligt i näringsfattiga sjöar och rinnande vatten, men förekommer sparsamt i näringsrika sjöar där hög växtplanktonproduktion leder till kraftig sedimentation vilket i sin tur gör att skyddande hålrum på hårdbottnar fylls igen och blir otillgängliga för kräftor. Figur 2. Exempel på livsmiljö för flodkräftor i vattendrag. Foto: Tomas Jansson. 9

Figur 3. Figuren visar skyddande hål som kräftor gjort i lerbotten. Foto: Tomas Jansson. Lämpliga vattenkvaliteter för kräftor Kräftan är mycket känslig för lågt ph (surt vatten) och kan inte klara sig någon längre tid om ph är under 6. Förekomst av kräftor indikerar därmed att ett vatten har ph-värde 6 eller mer. Surstötar i samband med vårfloden kan också slå ut bestånden och i gravt sura vatten saknas flodkräfta helt. Det krävs också en viss kalciumhalt i ett vatten för att flodkräftor ska kunna leva där. Kräftor är mycket känsliga för insektsgift 6. Reproduktion och tillväxt Parning sker på hösten och den induceras av sjunkande vattentemperatur. Beroende på varierande klimatförhållanden inträffar parningen under perioden från slutet av september t.o.m. november i olika delar av landet. Honorna måste hinna få i sig tillräckligt mycket med näring under sommaren för att deras ägganlag ska hinna utvecklas till mogna ägg innan parningen. Södra Sverige har gynnsammare klimat för kräftorna än norra. Andelen honor som hunnit utveckla mogna ägg och därmed kan reproducera sig samma år varierar mellan 6 % och 80 % 7 Vid parning placerar hanen spermiekapslar i närheten av honans könsöppning samt på stjärtens undersida och befruktning sker när honan lägger rommen, ca 90 till 240 ägg 8, en till fyra veckor efter parningen. Större honor producerar oftast fler ägg. Antalet ägg som fastnar vid honans simfötter är mindre än det antal mogna ägg som fanns i honans ovarier 9. Honan bär sedan rommen under stjärten ända fram till kläckningen, vilken beroende på temperaturförhållanden, inträffar före midsommar i dammar i södra Sverige och i mitten eller slutet av juli i norra Sverige. Efter kläckningen sitter ynglen till att börja med fast i honan med hjälp av en sträng. Därefter stannar ynglen stannar hos honan fram till andra skalömsningen 10, vilket sker två till tre veckor efter kläckningen. Storleksökningen hos kräftor sker genom skalömsningar, när skalet är för trångt, medan den egentliga tillväxten och uppbyggnaden av muskelmassa sker mellan skalömsningarna. Vid skalömsningen 10

spricker skalet upp mellan stjärt och ryggsköld och kräftan kryper ur det gamla skalet. Kroppen tar upp vatten och blir större och det nya skalet börjar anläggas och hårdna. En kräftas storlek bestäms av storleksökningen per ömsning och av den tidigare ömsningsfrekvensen. Skalömsningsfrekvensen avtar med ökande storlek. Yngel (figur 4) kan troligen ömsa skal ända upp till 8 gånger under första sommaren, medan könsmogna flodkräftor ömsar skal bara en till två gånger per sommar. Könsmogna svenska flodkräftor kan växa mellan fyra och tio mm per skalömsning 11. Trots att längdökningen vid en skalömsning är mindre än 10 % kan viktökningen uppgå till så mycket som 40-50 %. Könsmogna hanar växer snabbare än honor eftersom honorna avsätter en del resurser till produktion av rommen, och viktökningen per ömsning är större hos hanar än hos honor också p.g.a. en större klotillväxt. Tillväxten varierar kraftigt mellan olika vatten beroende på temperaturförhållanden och tillgång till föda, i exempelvis åtta svenska vatten varierade medellängden för tre till fem år gamla flodkräftor mellan 7 och 12 cm 12. Flodkräfthanar som är äldre än 10 år har uppmätts till 18 cm 13. Troligen kan flodkräftor bli mer än 20 år gamla. Åldern går numera att bestämma med hjälp av analys av ålderspigment 14. Figur 4. Kräftyngel. Foto: Tomas Jansson. Vad äter kräftor och vilka djur äter kräftor Liksom andra kräftarter är flodkräftan i alla stadier en allätare, d.v.s. både djur och växter som delvis nedbrutet organiskt material ingår i födan. Andelen djur i födan tycks avta med ökande storlek hos kräftan 15. Många studier har visat att sötvattenskräftor är nyckelarter när det gäller att påverka flora och fauna i sjöars grundområden och i vattendrag. Vid hög täthet kan kräftor starkt begränsa bottenvegetationens utbredning, både genom betning och genom rent mekanisk 11

påverkan av bottensedimentet utan att växterna utnyttjas som näring. Det finns många exempel på att vegetationen ökat kraftigt när kräftor försvunnit från ett vatten, t.ex. efter utbrott av kräftpest, eller att vegetationen reducerats efter att kräftor blivit introducerade. Bland bytesdjuren är speciellt snäckor känsliga för predation från kräftor, men också andra evertebraters täthet och/eller relativa förekomst kan påverkas. När kräftor genom predation minskar antalet betare som äter alger kan de därigenom indirekt öka biomassan av alger 16. Kräftan utgör en viktig födoresurs för många predatorer. De fiskarter i Sverige som anses vara de viktigaste predatorerna på kräfta är ål, abborre, gädda och lake. Deras predation på kräftor har dock varit svår att studera eftersom dessa fiskars populationer ofta är ganska stabila 17. Ålen är en fiskart som visat sig kunna påverka kräftbestånd 18. Predatorisk fisk kan också begränsa tillväxt och förekomst av flodkräfta i ett vatten, både som en direkt effekt av att kräftor blir uppätna, men också som en indirekt effekt av de beteendeförändringar som kräftor uppvisar i närvaro av rovfisk. Som en anpassning till predationsrisken är kräftor i huvudsak nattaktiva, och detta beteende förstärks när predationsrisken är stor. Dessutom gäller generellt att kräftor minskar sin aktivitet och koncentreras till områden med goda skyddsmöjligheter vid närvaro av rovfisk. Dessa beteendeförändringar kan påverka både tillväxt och överlevnad hos kräftorna 19. Andra vattenlevande små rovdjur som äter kräftyngel är t.ex. trollsländor och ryggsimmare. Genetisk variation En genetisk kartläggning av 15 populationer flodkräfta i Sverige, från Råneälven i norr och söderut, genomfördes 1998-2000. Den visade på genetiska skillnader mellan flodkräftor från olika delar av Sverige. Dessa skillnader hittades eftersom man nu använde moderna molekylärgenetiska metoder med högre upplösning jämfört med klassisk metodik. Kunskap om den genetiska variationen mellan olika populationer kan användas bl.a. i arbetet med återetablering av flodkräfta, så att man använder lokalt utsättningsmaterial och därmed troligen får en bättre anpassning till lokala förhållanden och större framgång i arbetet med att bevara arten 20. För närvarande pågår även genetiska jämförelser av flodkräftpopulationer i flera andra europeiska länder 21. 12

Utbredning och populationsfakta Historik, utbredning och trend Flodkräftans ursprungliga utbredningsområde omfattar så gott som hela Nord- och Centraleuropa utom Storbritannien. Flodkräftan har troligen invandrat till Skandinavien på naturlig väg i sötvatten, för 9 500-8 000 år sedan, i den dåvarande Ancylussjön, som fanns i Östersjöbäckenet 22. Arten betraktas som en ursprunglig del av vår fauna. Kräftors naturliga spridningen inom ett vattensystem sker långsamt, särskilt uppströms, och vandringshinder i form av vattenfall eller dammar, liksom sträckor som består av olämpliga kräftbiotoper, stoppar oftast vidare spridning. Kräftor kan visserligen gå på land men det är inget som de gör annat än vid kraftiga störningar. För att spridning mellan vattensystem ska ske krävs i princip att människan flyttar kräftor. De svenska vattendragens huvudsakligen öst-västliga riktning har därför, tillsammans med klimatet, begränsat flodkräftans naturliga utbredning till landets södra delar. Gränsen för utbredningen gick ursprungligen genom norra Värmland, genom Dalarna och upp till Hälsingland. Inom detta område var dock förekomsten sparsam i många vattensystem som mynnar direkt i Östersjön eller Västerhavet. Under de senaste 500 åren har omfattande inplanteringar av flodkräfta ägt rum, och artens utbredningsområde har utvidgats till att omfatta också ett område längs Norrlandskusten ända upp till finska gränsen. Flodkräftan förekommer även relativt långt upp i vissa älvar inom detta område. I Sverige är kräftor ofta förekommande upp till ca 150 meters höjd. Över 250 meter förekommer kräftor sparsamt och inga kräftpopulationer är kända på över 300 meters höjd förutom på småländska höglandet 23. Under det senaste århundradet har förekomsten av flodkräfta minskat dramatiskt i hela dess utbredningsområde. Den främsta orsaken till artens tillbakagång är kräftpest. Artens långsiktiga överlevnad i dess naturliga utbredningsområde i Sverige är starkt hotad. Utvecklingen av flodkräftbestånden visar en fortsatt negativ trend i Sverige. Det finns en stor risk att flodkräftan snart är utrotad i stora delar av södra Sverige. 13

Populationsfakta Vid 1900-talets början var antalet svenska lokaler med flodkräfta, enligt en grov uppskattning, ca 30 000 24. Därefter har antalet flodkräftlokaler reducerats med över 97 % (Figur 6). Flodkräftan uppvisar en kraftigt minskande förekomst, såväl i Sverige som i övriga Europa. Fiskeriverket uppskattade att år 2007 fanns det flodkräftor kvar i knappt 1 000 lokaler (Figur 7) i Sverige. I många fall rör det sig om svaga bestånd i små lågproduktiva vatten och mindre lämpliga habitat 25. Antalet lokaler kan vara en överskattning eftersom uppgifterna i Fiskeriverkets kräftdatabas uppdateras allt eftersom nya uppgifter rapporteras in av t.ex. fiskevattenägare och länsstyrelser och en del uppgifter därmed är av äldre datum. Uppgiftslämnare kan också ha definierat begreppet lokal olika. Prickar: glesa bestånd, lodräta streck: vanligt förekommande, rutnät: riktigt förekommande bestånd av flodkräfta, 1929 Figur 5. Fördelning av flodkräfta i södra Sverige 1929. Figuren är en del av en figur som är hämtad från Svärdson (1972) och Alm (1929). Det fanns enligt Svärdson (1972) även kräftlokaler längs norra Östersjökusten. 14

35000 30000 25000 20000 15000 10000 5000 0 1890 1900 1910 1920 1930 1940 1950 1960 1970 1980 1990 2000 2010 2020 Figur 6. Antalet flodkräftlokaler i Sverige har minskat kraftigt, från uppskattningsvis 30 000 lokaler vid 1900-talets början till knappt 1 000 lokaler år 2007. Figur 7. Flodkräftlokaler i Sverige, uppskattningsvis knappt 1 000 lokaler år 2007 (blå prickar) 26. Signalkräftlokaler i Sverige, uppskattningsvis mer än 3 500 lokaler år 2007 (röda prickar) 27. I vilka områden i Sverige har flodkräftan en chans att överleva? Förutsättningarna för att bevara flodkräftan, inom större sammanhängande vattenområden, är störst i de delar av landet där signalkräftan inte är etablerad eller där det endast finns få bestånd av signalkräfta (Figur 7). Detta är framför allt norr 15

om Dalälven och på Gotland. Flodkräftbestånden är mest stabila i de fyra norrlandslänen (Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten) och på Gotland. Jämtland, Västerbotten och Norrbotten har dock inte så många lokaler med ett godtagbart fiske, (minst en fångad kräfta som är större än 10 cm, per mjärde och natt) 28. I södra Dalarna, Värmland, Dalsland (norra Västra Götalands län) och eventuellt på Öland borde det finnas relativt goda förutsättningar att bevara flodkräftan. Västra Götalands län hade år 2002-2003 knappt 300 lokaler med ett godtagbart fiske vilket är överlägset bäst i Sverige 29, men antalet har tyvärr minskat. I resterande södra Sverige finns det områden med gott om signalkräftlokaler, t.ex. i Kronobergs län. I dessa områden är risken för pestutbrott större än i områden med färre signalkräftlokaler (se Figur 11). Enligt en enkät som Fiskeriverket riktade till länsstyrelserna är det främst länen i södra och mellersta Sverige som haft en minskning av antalet flodkräftpopulationerna 30. Dock finns för närvarande flodkräftbestånd kvar, som kan drabbas av pest. Av de 59 huvudavrinningsområden (avrinningsområden större än 200 km²) som är belägna på fastlandet söder om Dalälven rapporterades i slutet på 1990-talet förekomst av signalkräfta från samtliga utom tre. Dessa tre, Bäveån (Uddevalla), Strömsån och Enningdalsälven, är belägna på västkusten nära gränsen mot Norge. I många produktiva vatten med goda temperaturförhållanden har signalkräftan etablerats och flodkräftan är därmed hänvisad till mindre lämpliga habitat. Inom de flesta huvudavrinningsområden finns dock fortfarande delavrinningsområden som både är fria från signalkräfta och har förekomst av flodkräfta 31. I de flesta fall utgörs dessa områden av någon eller några sjöar och vattendragssträckor långt uppströms i vattensystemen. Det finns också några mindre avrinningsområden (<200 km²) som mynnar direkt i havet, där flodkräfta förekommer och signalkräfta saknas. När det gäller södra Sveriges fastland utgör dessa oftast små områden, de refugier där det på sikt är möjligt att bevara flodkräftan. Vid kräftpestutbrott i sådana begränsade vattenområden kan det vara möjligt att återetablera ett flodkräftbestånd så länge inte signalkräfta introducerats. 16

Orsaker till tillbakagång och aktuella hot Aktuell hotsituation Trots förbättrad lagstiftning och informationskampanjer förväntas arten fortsätta att minska, i huvudsak beroende på fortsatta illegala utsättningar av pestbärande signalkräftor. Det största hotet mot flodkräftorna i Sverige är i dag kräftpest som okontrollerat sprids genom illegala utsättningar av signalkräfta. Ovarsam hantering av redskap och båtar som flyttas mellan vatten utan tillräcklig desinfektion kan fortfarande utgöra ett visst hot. Kalkning av försurade vatten är gynnsamt för arten och vissa vatten har återfått flodkräfta och ett bra fiske på flodkräfta. I kalkade vatten som fortfarande hotas av försurning behövs fortsatt kalkning för att behålla de bestånd av flodkräfta som finns kvar eller har återintroducerats som biologisk återställning efter kalkning. Kräftpest Kräftpestens spridning under 1900-talet Det allvarligaste hotet mot flodkräftan är kräftpesten. Kräftpestsvampen, Aphanomyces astaci, har sannolikt sitt ursprung i Nordamerika och den upptäcktes år 1860 då en epidemi utbröt i Po i norra Italien. Orsaken till detta utbrott är inte klarlagd, men en trolig orsak är att pestsvampen kom till Europa tillsammans med nordamerikanska kräftor som infördes med barlastvatten till Italien. Samtliga fem europeiska kräftarter har en mycket låg motståndskraft mot pestsvampen och dödligheten i en smittad population är snabb och närmast total. Efter den första epidemin i Italien spreds kräftpesten snabbt över stora delar av Europa (Figur 8) och idag har utbrott förekommit i samtliga europeiska länder. År 1907 kom kräftpesten till Sverige via Finland och först drabbades Mälarens vattensystem. Den omfattande kräfthandeln, tillsammans med bilismens intåg och människors ökade rörlighet, bidrog till sjukdomens spridning i Sverige. Under slutet av 1920- och början av 1930-talet drabbades många vatten i södra Sverige och sedan dess har kortare perioder med många utbrott omväxlat med perioder med få (Figur 9). I början av 1960-talet hade nära 50 % av de flodkräftpopulationer som fanns 1907 försvunnit p.g.a. av pest och andra orsaker 32. Utslagningen av flodkräftan förvärrades i och med introduktionen av signalkräftan på 1960-talet eftersom signalkräftan är bärare av kräftpest. Fram till år 2007 har nästan 7 500 flodkräftlokaler pestförklarats (Figur 10). 17

Figur 8. Kräftpestens spridning från Italien dit den kom från Amerika 1860 33. 1800 1600 1400 1200 1000 800 600 400 200 0 1905-09 1910-14 1915-19 1920-24 1925-29 1930-34 1935-39 1940-44 1945-49 1950-54 1955-59 1960-64 1965-69 1970-74 1975-79 1980-84 1985-89 1990-94 1995-99 2000-04 Figur 9. Femårsperioder av registrerade kräftpestutbrott i Sverige 1907-2004 34. 18

Figur 10. Figuren visar knappt 7 500 pestförklarade flodkräftlokaler mellan 1907 och 2007 35. Kräftpestens spridning 1994-2007 Varje år har många flodkräftlokaler drabbats av kräftpest. Utslagningen är mycket omfattande. En undersökning som utförts av Fiskeriverket 36 visar att ju fler signalkräftvatten som finns i ett län desto fler flodkräftvatten är pestförklarade i länet (Figur 11). 19

Figur 11. Antalet pestförklarade vatten per län under tioårsperioden 1994-2003 och proportionen flod- och signalkräfta i länet. Antalet pestutbrott ökar signifikant med ökad proportion signalkräfta i länet. Utbrott av kräftpest har vid olika tillfällen rapporterats från samtliga huvudavrinningsområden från Dalälven och söderut. Under denna 14-årsperiod (1994-2007) har närmare 900 sjöar och vattendrag kräftpestförklarats (Figur 12 och 13). De bestånd som drabbats av pesten under perioden är i många fall större sjöar i södra Sverige som hade ett bra fiske av flodkräfta. De fall av kräftpestutbrott som analyserats med modern DNA teknik har orsakats av den stam av kräftpest som fördes in i landet med signalkräftan med start på 1960-talet 37. Närmare upplysningar om kräftpestförekomst och restriktioner för kräftpestsmittade områden kan fås från respektive länsstyrelse. Norr om Dalälvens vattensystem har utbrott av kräftpest i Gävleborgs län konstaterats upprepade gånger i Gavleåns vattensystem (senast 1996), i Ljusnans vattensystem (1985-86 samt 2007), i Hamrångeån (2002-2003) i Delångerån (2005, 2007) i Harmångersån (2007) samt i ytterligare två mindre system i länet (2007). 20

År 2007 har ett antal vatten pestförklarats i Dalarna, Värmland och Dalsland. Kräftpest har också för första gången 2007 konstaterats i Indalsälven i Jämtlands och Västernorrlands län. Dessutom har illegalt utsatta signalkräftor med konstaterad kräftpest påträffats i Långsvattnet och Barselemagasinet i Umeälven i Västerbotten samt i Hammerdalssjön i Jämtland. Illegalt utsatta signalkräftor har upptäckts i ca 20 vatten sommaren och hösten 2007, i hälften av fallen i samband med pestutbrotten. De pestutbrott som skett de 2005-2007 drabbar helt nya delar av landet och har redan slagit ut eller hotar att slå ut flodkräftbestånd som har bra fångster i fisket. Bland de områden i Sverige som hittills undgått att drabbas av kräftpest finns idag bara Norrbottens län, men det är inte uteslutet att kräftpesten finns i detta län också genom illegala utsättningar av signalkräfta. På Öland och Gotland har hittills inga vatten pestförklarats men det finns risk för spridning av kräftpest p.g.a. några illegala utsättningar av signalkräfta på Gotland samt genom tre odlingstillstånd och flera illegala utsättningar på Öland. Totala antalet pestförklarade vatten i Sverige åren 1994-2007 500 400 300 200 100 0 1996 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 Figur 12. Anmälda kräftpestutbrott per år under 14-årsperioden (1994-2007). 21

Figur 13. Lokaler i Sverige som någon gång har pestförklarats under 14- årsperioden 1994-2007 38. De lokaler som är markerade med rött har tillkommit under år 2007. Hur pestsvampen förökar sig och sprids Kräftpesten är en sjukdom orsakad av en sötvattenssvamp som är parasit specifik för sötvattenslevande storkräftor. Kräftpestsvampen tillhör ett släkte vattensvampar som omfattar drygt 20 arter. Många av dessa arter är liksom kräftpestsvampen specifika parasiter på en speciell värdorganism och därmed starkt beroende av sin värd. Kräftpestsvampen är hänvisad till att bilda förökningskroppar på asexuell (könlös) väg. Dessa kroppar, som kallas zoosporer, sprider pesten vidare från en infekterad kräfta till en oinfekterad. Zoosporer är mycket kortlivade och överlever endast från några timmar upptill någon vecka om de inte finner någon kräfta. En flodkräfta dör ca två till tre veckor efter det att den har smittats (vid 10 C). Den dör snabbare om vattnet är varmare och långsammare om vattnet är kallare. Några timmar efter att en flodkräfta har dött frigörs stora mängder sporer som smittar andra kräftor 39. Inga vilsporer eller mellanvärdar för sjukdomen har hittats. Kräftpestsvampen kan döda ett helt flodkräftbestånd på några veckor varpå också svampen svälter ihjäl p.g.a. brist på näringssubstrat. Baserat på denna kunskap har man i övriga Europa framgångsrikt återintroducerat olika arter av europeiska 22

kräftor efter ett pestutbrott 40 41 42 43 44. I komplexa vattensystem och i rinnande vatten går spridningen långsammare och kräftpestsvampen tycks därför ofta leva kvar under en tid. I själva verket pågår också här samma förlopp, dvs. svampen infekterar och dödar kräftor, men processen går mycket långsammare än i täta och samlade bestånd. Svampen kan också överleva under en tid i ett vattensystem genom spontan invandring av kräftor från t.ex. avsnörda vikar eller från delar av vattensystemet som inte är pestdrabbade. Enligt dagens kunskap krävs dock att signalkräftor finns närvarande och ger svampen ett lämpligt substrat för att kräftpestsvampen ska stanna kvar permanent. Forskning pågår i dagsläget bl.a. om hur länge olika stammar av svampen kan överleva och hur man diagnostiserar kräftpest med större säkerhet än hittills. Det finns mycket lite belagt om hur pesten sprids från ett vattensystem till ett annat, och även hur den sprids inom ett vattensystem. Helt klart är dock att en smittad kräfta, levande eller nyligen död, avger zoosporer och därigenom smittar andra kräftor. Detta innebär att den absolut viktigaste smittkällan är pestdrabbade flodkräftor eller delar av dessa, samt signalkräftor som bär pestsvampen permanent i skalet. Spridning inom ett vattensystem sker därför främst genom att kräftor smittar varandra. Det faktum att vandringshinder eller kräfttomma sjöar i ett vattensystem stoppat pesten, temporärt eller för gott, är ett bevis för detta. Till nedströms liggande vattendrag och sjöar kan zoosporer transporteras med vattnet. Hur pesten sprids mellan vattensystem är ofta betydligt svårare att förklara, men troligen orsakas de flesta utbrott av att hela eller delar av pestdöda eller smittade kräftor förflyttas av människor. Fåglar eller däggdjur kan möjligen flytta smittan till andra vatten. Vid förflyttning av fiskeredskap från ett vatten till ett annat kan smittade kräftdelar och zoosporer följa med och föra smittan vidare om de används i andra vatten utan föregående desinficering eller torkning. Det är nog ingen överdrift att dra slutsatsen att människan är och har varit den effektivaste smittspridaren genom att förflytta pestsmittade kräftor eller redskap från ett vatten till ett annat. Idag är illegal utplantering av signalkräftor den helt dominerande orsaken till spridning av kräftpest. Andra möjliga spridningssätt för kräftpesten är transport av stora vattenvolymer från ett vatten till ett annat, t.ex. vid fiskutsättningar, användandet av betesfisk från smittade vatten, liksom flyttning av maskiner eller båtar från smittade vatten. Det har visats att sporer av pest kan överleva tillfälligt på t.ex. regnbågslax samt upp till två dygn i magtarmkanalen på fisk, vilket kan innebära en risk för smittspridning vid fiskutsättningar. Risken för att smittan sprids med betesfisk kan dock elimineras genom att fisken fryses helt innan den används. Hur och var pestsvamp analyseras Statens Veterinärmedicinska Anstalt, SVA, i Uppsala, avdelningen för Vilt, Fisk och miljö diagnosticerar kräftpest genom mikroskopisk undersökning av utvalda hud och skalpartier på kräftan, och verifierar därefter förekomst av sjukdomen med hjälp av molekylärgenetisk diagnostik så kallad PCR-teknik 45. SVA får ett ekonomiskt bidrag av Fiskeriverket så att personer som skickar in flodkräftor med misstänkt kräftpest kan få dessa analyserade utan kostnad. 23

Figur 14. Figuren visar händelseförloppet när kräftpesten förökar sig, zoosporer sprids och när dessa smittar nya kräftor. Illustration: Per Brunström, Hushållningssällskapet i Värmland. 24

Signalkräftan Som bärare av kräftpest Den främsta anledningen till att signalkräftan utgör ett hot mot flodkräftan är att kräftpestsvampen förekommer som parasit i nästan alla signalkräftpopulationer. Genom att signalkräftan under lång tid har samexisterat med kräftpestsvampen har det, hos alla andra amerikanska kräftarter som har undersökts, utvecklats ett normalt parasit/värdförhållande. Detta förhållande innebär att parasiten inte dödar signalkräftan annat än i undantagsfall, som när immunsystemet hos kräftan försvagats. Inplantering av signalkräfta i ett vatten omöjliggör återetablering av flodkräfta i hela vattenområdet så länge signalkräftorna finns kvar. I några få fall där man antagit att pestfria signalkräftor har förekommit tillsammans med flodkräftor under längre tid har det visat sig att signalkräftan även i frånvaro av kräftpest har förmåga att tränga undan flodkräftan genom en högre konkurrensförmåga. Med modern molekylärgenetisk metodik har man dock nyligen även i dessa så kallade pestfria signalkräftpopulationer kunnat påvisa infektion av kräftpest i låg frekvens 46. Signalkräftor måste betraktas som bärare av kräftpest, även om enstaka individer kan vara pestfria vid utsättningstillfället. Det är dessutom mycket svårt att visa att ett bestånd är garanterat fritt från kräftpest. Introduktion av signalkräfta i Sverige Det hot som kräftpesten i nutid utgör mot flodkräftan hänger nära samman med förekomsten av den introducerade signalkräftan. Signalkräftan infördes till Sverige 1960 med syftet att hitta en kräfta som kunde ersätta flodkräftan i ett stort antal vatten som drabbats av kräftpest. Arten kommer ursprungligen från de västra delarna av Nordamerika och den är både utseendemässigt och ekologiskt mycket lik flodkräftan. Efter en försöksperiod med signalkräfta i ett mindre antal sjöar gav dåvarande Fiskeristyrelsen 1969 tillstånd till mer omfattande utplanteringar. En import organiserades och utsättningar genomfördes i ett sextiotal sjöar. Ungefär samtidigt startades ett kläckeri för signalkräftor i Simontorp i Skåne. Utsättningsmaterialet utgjordes fram till 1980-talets början, bortsett från direktimporten 1969, uteslutande av yngel från Simontorp. I takt med att bestånd etablerades har en allt större andel av utsättningarna gjorts med vildfångade könsmogna kräftor. Förekomst av signalkräfta I mitten på 1990-talet förekom signalkräfta på minst ca 2 700 lokaler i Sverige 47. Troligen är siffrorna en underskattning av det verkliga antalet eftersom det är omöjligt att få en total bild över antalet illegala utsättningar. Antalet lokaler med signalkräfta uppskattades år 2007 till minst 3 500 (figur 7) 48. Begreppet lokal är inte enhetligt definierat vilket gör att en lokal i ett län kan motsvaras av två i ett annat län beroende på hur man har tolkat begreppet lokal. Arten är spridd över i stort sett hela södra Sverige upp till och med Dalälvens vattensystem och utbredningen omfattar i stort sett samma områden som de som någon gång drabbats av kräftpest. Gotland hade år 2007 enligt uppgift 49 endast tre kända lokaler med 25

signalkräfta varav alla är illegala. På Öland finns det år 2006 uppskattningsvis minst tjugo lokaler med signalkräfta 50 varav endast ett fåtal lokaler med tillstånd. Under 2000-talet har illegalt utsatta signalkräftor upptäckts bland annat i Västerbotten och Jämtland. År 2007 har sju nya illegala signalkräftbestånd upptäckts norr om Dalälven. Under senare år har vuxna signalkräftor vid flera tillfällen påträffats i Östersjöns kustområden, flera kilometer från närmaste vattendrags mynning. I dagsläget är detta inget större hot för flodkräftan i Sverige. Figur 15 Antal tillstånd för utplantering av signalkräftor fr.o.m 1969 t.o.m 2003 (Bohman et. al 2006) Tidigare tillståndsgivning för signalkräfta Inplantering av signalkräfta i ett vatten har alltid krävt tillstånd. Fram till 1982 var dåvarande Fiskeristyrelsen tillståndsgivande myndighet och därefter har fiskenämnderna och senare länsstyrelserna hanterat tillståndsprövningar. Lagstiftningen när det gäller inplantering av signalkräfta har ändrats ett flertal gånger, men den har hela tiden syftat till att skydda kvarvarande bestånd av flodkräfta. Efter utbrott av kräftpest gavs dock ända fram till 1994 regelmässigt tillstånd till inplantering av signalkräfta, och under 1980-talet och början av 90- talet gavs också i många fall tillstånd till inplanteringar i vatten med glesa bestånd av flodkräfta. Denna praxis infördes också i lagstiftningen 1988 då utsättning av signalkräfta förbjöds i vatten med fiskbara bestånd av flodkräfta. Fiskbara bestånd definierades 1991 av dåvarande Fiskeristyrelsen som bestånd där fångsten översteg 26

en kräfta per redskap och natt. Möjligheten att plantera in signalkräfta i vatten med glesa bestånd av flodkräfta bidrog till att signalkräftan fick mycket stor spridning i stora delar av södra Sverige. För att skydda flodkräftan förbjöds utsättning av signalkräftor på Öland och Gotland 1985 och samma regel infördes 1988 för områden norr om Dalälven. Före dessa årtal hade dock tillstånd beviljats för åtminstone två dammar på Öland och för minst tre lokaler i naturvatten norr om Dalälven. När det gäller inplantering av signalkräfta skärptes lagstiftningen 1994 avsevärt bl.a. genom att tillstånd inte får ges för vattenområden där arten saknas idag. De legala utsättningar av signalkräfta som skett i Sverige har starkt begränsat de områden där det är möjligt att på längre sikt bevara flodkräftan. Illegala utsättningar av signalkräfta Det största hotet mot flodkräftan idag är illegala utsättningar. Som exempel kan nämnas att länsstyrelsen i Värmland har gett tillstånd till 24 utsättningar av signalkräfta varav 12 har genomförts. Där utöver har man upptäckt 84 vatten med signalkräfta där tillstånd saknas. I Dalsland i Västra Götaland har länsstyrelsen gett 11 tillstånd, varav 9 utsättningar har genomförts och förutom dessa har man hittat signalkräftor i 9 vatten utan tillstånd 51. I Norge hittades år 2006 den första illegalt utsatta signalkräftan 52. Genom den stora betydelse som kräftfisket har i Sverige, både ekonomiskt och socialt, tilldrog sig introduktionen av signalkräftan till landet ett enormt intresse. Information om konsekvenserna av signalkräftintroduktion i eller i närheten av vatten med flodkräfta nådde dock inte ut till allmänheten. I takt med att tillgången på vildfångade signalkräftor ökade så ökade också antalet illegala utsättningar. Det finns inga exakta uppgifter men antalet utsättningar är omfattande. Troligen har illegala utsättningar förutom enstaka utsättningar i landets norra delar skett i alla huvudvattenområden från Dalälven och söderut. I vissa områden har omfattningen varit mycket stor 53. Huvuddelen, av de kräftpestutbrott som inträffat i vatten med flodkräfta sedan början av 80-talet har troligen orsakats av illegala utsättningar av signalkräfta och annan spridning med hjälp av människor. Försurning Utsläppen av svavel och kväve till atmosfären resulterar i surt nedfall. I slutet på 1990-talet beräknades mer än 20 000 svenska sjöar och vattendrag vara utsatta för en sådan omfattning av surt nedfall att ekosystemen i dessa påverkas negativt. Från 1990 till 2004 har det försurande nedfallet av svavel minskat med ca 60 % och nedfallet av kväve med ca 30 %. Minskningen är dock inte tillräcklig för att nå de nationella miljömålen. Naturens återhämtning efter försurning tar lång tid. Särskilt tydligt är detta i landets sydvästra delar där det finns en påtaglig markförsurning. Även om de försurande utsläppen omedelbart upphörde helt skulle det gå åtskilliga decennier innan marken återfick sin förindustriella ph-nivå och neutraliseringsförmåga 54 55. Flodkräftans känslighet för lågt ph gäller framför allt de yngsta stadierna i livscykeln. Vid ph-värden mellan 5,6 och 5,8 har fysiologiska störningar noterats 27

på rom och yngel med ökad dödlighet som följd. Vid romläggningen som sker under hösten medför surt vatten att rommen inte kan fästa på undersidan av honans stjärt på normalt sätt. Efter kläckningen av rommen har kräftynglen ett stort behov av att snabbt förkalka sitt skal. Detta sker genom att kalcium tas upp från det omgivande vattnet via gälarna. Denna process är mycket ph-känslig, ett lågt ph hindrar upptaget av kalcium. Vid ph-värden under 6 är kalciumupptaget reducerat och vid ph 5 är det i stort sett helt blockerat. Samma förhållande gäller för vuxna kräftor, där skalömsningen utgör det skede i livscykeln då känsligheten för lågt ph är störst. De svenska begränsningarna av svavelutsläppen har hittills varit omfattande, medan kväveutsläppen beräknas öka i framtiden. Sverige kommer dessutom under lång tid framåt att påverkas av surt nedfall som har sitt ursprung i övriga Europa. Försurningen utgör därmed det allvarligaste miljöhotet mot kräftornas existens. De vatten som är mest försurningskänsliga är oftast de som är belägna längst upp i vattensystemen. Förekomsten av signalkräfta och därmed kräftpest i de nedre delarna av nästan samtliga vattensystem i södra Sverige gör försurningshotet extra allvarligt, eftersom det är just de övre delarna av vattensystemen som i framtiden kan utgöra refugier för flodkräftan. Antalet svenska flodkräftlokaler som slagits ut av försurning är inte känt. Hittills är det i första hand vatten i södra och mellersta Sverige som drabbats av försurningsskador och försurningens utbredning sammanfaller till stora delar med flodkräftans utbredning. I det svenska kalkningsprogrammet ingick under perioden 1983-88 totalt 442 försurningsskadade vatten med dåvarande eller tidigare kräftförekomst. Flodkräftan hade försvunnit från ca 40 % av dessa vatten, och det är troligt att försurning var orsak till försvinnandet i de flesta fall 56. Fysiska ingrepp i sjöar och vattendrag Flodkräftan förekommer främst i strandnära områden där det finns gott om sten som kan utgöra skydd. I flertalet sjöar förekommer sådana områden enbart inom ett begränsat djupintervall omfattande högst två till tre meter, och ofta är intervallet ännu mindre. Flodkräftan är därför mycket känslig för vattenståndsförändringar, och onormala variationer kan få allvarliga konsekvenser. Säsongsreglering av vattenståndet omfattande så lite som två meter och dygnsreglering omfattande en till två decimeter kan leda till allvarliga skador på kräftbestånden. Permanent sjösänkning kan göra att de strandnära bottnarna blir helt otillgängliga för kräftor och som regel minskar kräftbeståndet efter en sjösänkning. Korttidsreglering av flödet i vattendrag kan medföra allvarliga skador på kräftbestånden, dels genom att vegetationen och den övriga bottenfaunan påverkas negativt, men också på grund av ökade problem med frysning eller underkylning av vattnet vintertid. Bortledning av vatten i samband med elproduktion eller bevattning, och ingrepp som förändrar bottensubstratet, t.ex. uträtning, rensning eller muddring, kan också utgöra hot mot flodkräftan 57. Övergödning och förgiftning I sjöar och vattendrag som utsätts för hög näringsbelastning och ökad sedimentation förekommer kräftor mycket sparsamt. Sedimentationen leder till att 28

skyddande hålrum på hårdbottnar blir otillgängliga för kräftor då de fylls igen och syrgasbrist uppstår. Samtidigt expanderar ofta de för kräftor olämpliga mjukbottnarna in mot strandzonen. Näringsrika sjöar är oftast omgivna av jordbruksmark och där tillkommer ytterligare ett hot mot flodkräftan. Kräftor är mycket känsliga för olika typer av bekämpningsmedel, särskilt insektgifter. Små mängder som driver med vinden eller dräneras till ytvatten kan orsaka mycket stora skador på en kräftpopulation. Problemen med hög näringsbelastning, både från kommunala utsläpp och genom läckage från jordbruksmark, är ofta störst i vattensystemens nedre delar och då främst i södra Sveriges jordbruksområden Överfiskning Det är fortfarande möjligt att fiska flodkräftor. Ett alltför hårt fisketryck kan dock starkt reducera förekomsten av kräftor och återhämtningen hos en flodkräftpopulation efter överfiskning kan ta många år. Det kan synas motsägelsefullt att lagstiftningen tillåter en exploatering av en art vars framtida existens är allvarligt hotad. Sannolikt är det dock nästan omöjligt att helt utrota ett kräftbestånd genom ett alltför intensivt fiske, och kräftfisket utgör därför knappast ett hot mot artens överlevnad. Möjligheten att fiska flodkräfta kan till och med ge bättre förutsättningar för att bevara arten på lång sikt genom att det bidrar till att skapa ett lokalt intresse för bevarandet. Det är därför knappast motiverat att, annat än i mycket speciella fall, införa förbud mot fiske efter flodkräfta. Överfiskning kan dock indirekt utgöra ett hot mot flodkräftan, eftersom minskande fångster i ett vatten kan öka risken för illegal utsättning av signalkräfta. Före 1994 var kräftfisket i Sverige reglerat i lagstiftningen. Det var förbjudet att fiska både flod- och signalkräftor från den 1 januari till början av augusti och det fanns också ett fångstminimimått på 9 cm. Ett av de viktigaste motiven till dessa bestämmelser var att minska risken för överfiskning. Genom regleringen säkerställde man att huvuddelen av kräftorna hann reproducera sig åtminstone en gång innan de fångades, och dessutom att årsynglen hunnit släppa från honorna före fiskesäsongens start. Den 1 januari 1994 togs dessa bestämmelser bort och idag finns ingen allmän reglering av kräftfisket annat än i de stora sjöarna. Många fiskevårdsområden har egna bestämmelser som är ganska lika den tidigare regleringen, och ofta förekommer också en begränsning av antalet tillåtna redskap. När det gäller vatten som inte berörs av sådana lokala bestämmelser, och där det förekommer ett omfattande fiske, finns dock en risk för överfiskning. Mink Tillsammans med predatoriska fiskarter utgör mink Mustela vison den viktigaste predatorn på flodkräfta i Sverige. Minken är införd till Europa från Nordamerika för att födas upp i pälsfarmer. Under de senaste decennierna har förrymda exemplar gett upphov till fasta vilda bestånd i nästan hela Skandinavien. Idag är minken vanlig i större delen av Sverige. Där kräftor förekommer utgör de ofta en 29

viktig del av minkens föda, särskilt i näringsfattiga vatten, och det är huvudsakligen vuxna kräftor som konsumeras. Det finns inga undersökningar som har kvantifierat betydelsen av minkpredation på flodkräfta, men eftersom en mink kan fånga flera tiotals kräftor per dag är det sannolikt att minkpredation kan medföra en kraftig decimering av ett flodkräftbestånd. Minken kan knappast utrota flodkräftan från ett vatten, men på samma sätt som överfiskning kan minkpredation utgöra ett indirekt hot mot flodkräftan genom en ökad risk för illegal utsättning av signalkräfta. Genom att minken rör sig längs sjöar och vattendrag kan den också fungera som en spridare för kräftpesten. Detta gäller speciellt vid ett akut pestutbrott när pesten stoppats vid ett vandringshinder. Eftersom det då finns en hög täthet av zoosporer nedströms vandringshindret är det en viss risk att en mink som passerar uppströms kan föra med sig zoosporer förbi vandringshindret. Skyddsstatus Tidigare och nuvarande bestämmelser Tillstånd för utsättning och odling De lagar och förordningar som främst har aktualitet i samband med skyddandet av flodkräftan finns reglerade i förordningen om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen 58. Enligt denna förordning krävs tillstånd av länsstyrelsen för att få sätta ut och odla fisk och kräftor. Tillstånd får inte ges om det finns risk för spridning av smittsamma sjukdomar, och när det gäller kräftpest finns dessutom särskilda bestämmelser. I samma förordning bemyndigas Fiskeriverket att meddela ytterligare föreskrifter. Med stöd av bemyndigandet har Fiskeriverket utfärdat föreskrifter om odling, utplantering och flyttning av fisk 59. Tillstånd får inte avse signalkräftor i vattenområden: på Öland, Gotland eller norr om Dalälven med eller i anslutning till område med akut kräftpest med eller i anslutning till områden som har bestånd av flodkräftor som når in i Norge där arten inte förekommer i dag eller där tillstånd inte tidigare har meddelats för utplantering av arten Med vattenområde avses i det här fallet det område inom vilket kräftorna själva kan vandra eller sprida sig. Mer information om bestämmelser finns på Fiskeriverkets webbplats. Någon enstaka dispens har getts för utsättning av signalkräfta i kräfttomma vatten i södra Sverige. Bestämmelser om redskap, bete och transport av kräftor inom Sverige I förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen finns också särskilda bestämmelser för att förhindra spridning av kräftpest. Enligt dessa är det 30