Jan Liljeqvist 1
Jan Liljeqvist Född i Stockholm 1932 i en familj bestående av fadern Anders Liljeqvist (som vid den tiden försörjde familjen som yrkes- och dekorationsmålare), modern Dagmar (född Eriksson)och den ett år äldre brodern Hans. 2 3
De förbjudna fabriksbakgårdarna på Lilla Essingen gav rik utdelning för unga skattletare. Förstående föräldrar accepterade att pojkarnas fynd släpades upp i lägenheten. Bröderna, tätt i ålder, var varandras garanter för friheten att röra sig fritt omkring. Stort förtroende för deras förmåga att klara sig själva från föräldrarnas sida. Man kan säga att pojkarna tidigt lärde sig att erövra staden som sitt landskap - samtidigt var Jämtland deras sommarland, dit man varje sommar reste hem till gården som fanns i familjen Eriksson. 4 5
Jämtland 1940 Fadern vill förverkliga sin livsdröm - han har mycket att ta igen. Nu vid 50 års ålder bygger han familjens hus i Ås och sen ägnar han all tid och kraft åt måleriet. Ekonomin är knapp och sätter käppar i hjulet för pojkarnas skolgång utöver den obligatoriska folkskolan. Atmosfären i hemmet är intellektuellt och konstnärligt stimulerande, pappa har ateljén i hemmet, mamma är konstnärligt intresserad, tecknar, sjunger och spelar piano - hon är en skönande i den jämtländska myllan. Det gäller att hålla poesin högt mitt i slitet med de praktiska sysslorna - det finns alltså en viss motsättning mellan behovet att plocka vildblommor och att odla potatis. Jan läser världslitteraturen, men stretar förgäves med de träiga hermodsbreven och tyska grammatiken. Han tar ofta chansen att gratisåka på tåget in till Östersund för att besöka biblioteket. För övrigt strövar han mycket i naturen, noterar vad han sett, spårar efter djur i skogen, iakttar vårtecken och återkomna flyttfåglar. Han drömmer som 15-åring om att bli jägmästare. 6 7
Utlandsåren Vad den bristande skolgången undanhållit ifråga om språkkunskaper tog Janne igen på plats. Han lärde sig franska, spanska, italienska och klarade sig bra på engelska och tyska. Europas historia är tillräckligt dramatisk för att den skall engagera den nyfikne, som inte behöver plugga in den för att få ett godkänt i betyget. Somliga områden är mer lockande att fördjupa sig i än andra. Möten med alla dessa olika människor. Ibland glömmer vi bort hur enormt konventionellt Sverige var på 50 och början av 60-talet. Jag tror Jannes utlandsår gav honom en förmåga att strunta i vad folk tyckte, att inte lägga så stor vikt vid normalkoden. Bara att gå på restaurang i Stockholm - jag minns hur man helst ville försvinna när Janne på lokal skrattade långt högre än det omgivande diskreta mumlet, eller arbetade upp sig till högljudda argument i någon diskussion. Det var alltid lätt att prata med Janne - han kunde berätta, diskutera, formulerade sig ofta ytterst drastiskt och träffande, hade alltid synpunkter, visade stor entusiasm eller direkt vämjelse för olika företeelser, skrattade mycket. Samtidigt visste man att det fanns ett djupt mörker, en förtvivlan. Den som bara träffade honom ytligt kunde nog förbise det. 8 9
Jannes behov av frihet Jag minns diskussioner från vår tidiga bekantskap - Jan ansåg då att alla begränsningar av hans frihet skulle vara hämmande. Jag hade åsikter om att det var opraktiskt att inte vilja lämna några upplysningar ens till de närmaste om när man kunde tänka sig att komma hem och äta middag, min svåger Janne tyckte detta skulle beslå en person med orimliga bojor. Att andra människor levde i en tidsmässigt inrutad tillvaro var honom ganska främmande. Motviljan mot att planera sitt liv gentemot andra personer fanns kvar livet igenom, rörelsefriheten och rum för improvisation skulle alltid finnas. Det fanns också en viss förtjusning i att omge sig med mystik, man skulle inte behöva redogöra för sina planer för omgivningen. Janne såg det som ett sorts plus i tillvaron att hushålla med upplysningar om sig själv gentemot andra. Detta behov av frihetsutrymme kunde göra det svårt att planera något tillsammans med Jan, jag tror att de kvinnor som levde tillsammans med honom var mycket toleranta på den punkten, samtidigt som de var mycket självständiga i sina beslut. 10 11
Greta När Janne bodde i Stockholm på 60 och 70-talet, slet han ofta väldigt ont. Ofta bodde han mycket primitivt. Målandet var det enda viktiga, ibland var det nästan obegripligt att han kunde arbeta och leva i så torftiga lokaler. Hade han duk och färg kunde han arbeta i vilken lokal som helst, den må ha varit aldrig så otrivsam. När den unga Greta Belfrage kom in i Jans liv någon gång omkring mitten på 70-talet hade han redan lyckats komma över den ateljé på Glasbruksgatan, som han sedan skulle ha kvar fram till sin död 2003. Mötet med Greta inledde en lugnare period i Jans liv. De flyttade så småningom ut till Bromma och där bodde de tillsammans hela 80-talet. Greta delade Jans starka känsla för naturen - hon följde varje år med upp till Jämtland, de vandrade tillsammans och upplevde fjällvärldens alla olika skiftningar, de plockade lingon i skogen och hjorton på myrarna. I Stockholm gjorde de också långa och många vandringar tillsammans. Jan blev en uppskattad person i Gretas familj genom sin humor, värme och känsla för människors integritet. Bland dem kunde han släppa loss och sjunga ryska sånger, en talang som övriga familjen var helt ovetande om. Han grundlade också ett anseende som tekniskt begåvad och händig - ett trädgårdsmöblemang av strandvirke inhöstade åtskilligt beröm. Fårö var Gretas barndoms sommarö och dit tog hon ofta med Jan, som där upplevde ett för honom nytt landskap och nya färger - strandbukten och månen över vattnet ser man på många målningar. Janne och Greta skulle bevara sin nära vänskap livet ut, men som ett par separerade de i början av 90-talet. 12 13
Margareta 1992 hade en ny kvinna kommit in i Jannes tillvaro. Vi fick vi na - turligtvis inga antydningar om detta förrän Margareta och jag var ett självklart begrepp. Margareta Gröné och Jan delade sedan livet fram till hennes alltför tidiga död i cancer 2001. De bodde tillsam - mans på Söder ett stenkast från ateljén. Vi uppfattade Margareta som en stor positiv kraft, självständig och med förmåga att planera sitt liv utan att Jannes bristande oförmåga för detsamma lade några större hinder i vägen. De kunde bli entusiastiska för samma saker, de gjorde flera utlandsresor tillsammans. De sista somrarna tillbringade de på Österlen, där ljuset och rymden lade ytterligare en dimension till Jans måleri. Janne vandrade längs stranden och skissade, Margareta arbetade med sina läroböcker i svenska språket. 14 15
När Margareta redan var sjuk och man kunde ana utgången fick Jan sin första stora hjärtinfarkt. Han var medicinskt död i flera minuter, men man lyckades återkalla honom till livet. Rehabilite - ringen blev svår och långvarig och när sen Margareta dog var livet bara förtvivlan. Han blev oförmögen att måla, hade dessutom värk i en axel. Det är en arbetsskada, sa han, med ett snett litet leende, väl medveten om folks åsikter om konstnärers arbetsflit. I själva verket var diagnosen helt sann, han hade målat oförtrötterligt i hela sitt liv, nästan alltid i stort format. Ergonomi som begrepp var honom helt främmande. Så småningom kom han igång med måleriet igen till sin stora lättnad - det var det som gav livet mening. Fortfarande var det mycket som kärvade, han kunde känna svårigheter att koncentrera sig, att minnas, att ta initiativ - bara måleriet flödade, och det var med den tillförsikten han åkte upp till Jämtland sommaren 2003. 16 17
Jans död 2003 För oss som stod Janne nära var det en chock när dödsbudet kom. Samtidigt kan man känna att hade Janne fått välja skulle han ha valt just en sådan död. Inget utlämnande till andra människors beskäftiga vårdarrangemang i en begränsande livsmiljö. Nu blev det en praktavslutning, en fantastisk vecka i fjällen där han strövade ensam utan kontakt med yttervärlden. Han kom tillbaka och var helt euforisk över vad han sett och upplevt. Morgonen därpå vid en frukost hos goda vänner föll han ihop mitt i ett engagerat samtal. Allt var över. av Ulrika Liljeqvist 18 19
20 21
22 23
Måleri som resultat av rent visuella upplevelser, ingen verbal filosofi omkring, inga försök att intellektuellt definiera teorier, utan just bara vad ögat ser. Syner som möter människors öga dagligen på vandring i verkligheten. Syner som själva talar så starkt att de i sig bär konst att förmedla. Skuggor i skymningen får plötsligt liv. Tunnlar med mörker framvällande ur det tysta gapet. En pressening som döljer något okänt sluter tätt om sin hemlighet. Vaktande murar bakom vilka oanade händelser utspelas. En kvarlämnad bil på en gata, hålögt stirrande. På gasverket explosioner av ljus omslutna av stumt mörker. En bilkyrkogård där en ton av förintelse slår ut ur plåtskelettens uppslitna dörrar. En människa med cellskräck sedd inne i ett rum. En husvägg vars färg lyser svagt för att den träffats av ett avlägset ljussken, eller en trappuppgång utan elektricitet, där man anar något osynligt inne i mörkret. Det som i ett tillstånd av utslocknande, ett ögonblick snuddar vid evigheten har i sin omedvetna skönhet en visionär kraft. Att se i mörker av Jan Liljeqvist, 1964 24 25
26 27
28 29
Katalog #80 i en löpande serie utgiven sedan 1994. Tidigare kataloger, se Konsthallens hemsida. Katalogens idé & form KÅ Gustafsson Text Ulrika Liljeqvist Foto Bakgrundsbilder Jan Liljeqvist, målningar Hans Liljeqvist Upplaga 2.000 ex Tryck - NP-Tryck Helsingborg ISBN 91-85348-27-9 Konsthallen Hishult, Markarydsvägen 10, SE-310 21 Hishult www.konsthallen.hishult.com www.liljeqvist.se Öppet: September-April, Onsdag-Söndag 12-17.00 Maj-Augusti Tisd-Sönd 12-17.00. Konsthallens kataloger 2008 produceras med stöd av: PhotoScan, Halmstad NP-Tryck, Helsingborg Sparbanken Boken, Skånes Fagerhult Hishult Motor AB Halland, Halmstad. Tack! 30 31
32 8 mars 27 april 2008