Natur över gränserna När tyskar, danskar och sydsvenskar delar skog med varandra Markus Idvall Vid kanten av skogen ligger vårt fritidshus. Varje sommar kör vi de cirka tjugo milen från det lilla samhället på slätten i västra Skåne där vi bor övriga året. De sista hundra meterna fram till huset vid skogens rand är en smal, kuperad grusväg med grässträng i mitten och med små hagar med betande kor på ömse sidor. När vi har parkerat bilen på tomten dröjer det inte länge förrän vi är ute i skogen. Vi har två smultronställen i närheten. Det är Bryggan som ligger ett par hundra meter från huset. Här, i gränslandet mellan vår lilla sjös öppna vattenspegel och skogens skuggade terräng, badar, solar, fiskar, ror, äter, läser och umgås vi stora delar av vår vakna tid. Och det är Gölen som vi ofta vandrar till under våra lite längre skogspromenader. Här dricker vi kaffe och saft och äter bullar samtidigt som vi tittar ut över det lilla vattnet som en gång i tiden var ett stenbrott. När kaffekorgen är slut blir det många gånger så att både vuxna och barn kastar smörgås med den tunna skiffersten som finns överallt på platsen. Det är för det mesta vi och platsen, enbart. Men ibland händer det att vi träffar andra. Vad som då är slående är att dessa andra, att döma av deras beteende och yttre, har gjort samma slags resa till platsen som vi själva. De andra är liksom vi stadsbor på tillfälligt besök i sommarskogen. Men de är inte alltid sydsvenskar som vi själva, utan minst lika ofta personer som vi identifierar som tyskar och danskar. Vid Bryggan möter vi i huvudsak de tyska och danska familjer som under en eller två veckors tid varje sommar brukar hyra ett av bondens hus uppe i backen där vägen svänger. Och vid Gölen stöter vi på andra tyskar och danskar i en miljö som 91
grillplatser med låga bänkar runtomkring, samt en liten badbrygga. Längre fram i artikeln ska jag berätta närmare om denna person som här i texten kallas Heinrich. Naturen som nationsöverskridande upplevelserum Vägen till huset. Foto: Markus Idvall. dessutom på sätt och vis råkar vara anlagd av en man från Tyskland som numera bor i grannbyn efter att ha köpt skog i området för ett tiotal år sedan. Då jag för några år sedan intervjuade honom i ett arbete om småländsk identitet berättade han att han som markägare ville att Gölen skulle fungera som en utflyktsplats i skogen för både honom själv och andra. Det kändes naturligt att utrusta kullen invid det lilla skogsvattnet med ett antal bekvämligheter: ett stort träbord med två bänkar under tak, ett par nedsänkta Städerna i Sverige växte medan landsbygden avfolkades under stora delar av 1900-talet. Samtidigt sökte sig allt fler av de tättbebyggda samhällenas invånare till landet om somrarna. Det blev populärt att ha en sommarstuga eller en semesterdestination i natursköna områden. Naturen förvandlades till ett allt mer komplext upplevelserum för personer som i sin egentliga vardag saknade en tät förbindelse med detsamma. Denna form av icke-vardagsmässig relation mellan tätorternas invånare och landsbygdens natur är fortfarande giltig och sätter inte minst spår i den småländska skogsregion som beskrivs i inledningen ovan. Å andra sidan pågår sedan några årtionden tillbaka en ny sorts förändringsprocess i de sydsvenska skogsområdena som har utgångspunkt i nationsöverskridande migration snarare än i den folkomflyttning till städerna som i första hand sker inom landets gränser. Naturens upplevelserum genomgår härvidlag en förändring när dessa nationellt främmande resenärer och nybyggare övertar platser som varit övergivna och nästan bortglömda inom de tidigare så fasta nationella ramarna. I denna artikel ska jag undersöka vilka kulturella mekanismer som ligger bakom denna så kallade transnationella omvandling av naturen i de sydsvenska skogsregionerna. Beskrivningen utgår 92
från ett fältarbete under en sommar för några år sedan då jag tog mig för att intervjua några av våra närmaste grannar där vi bor i Småland om hur det kom sig att dessa personer hade flyttat till bygden och hur det var att bebo den nya platsen. Analytiskt tar jag utgångspunkt i tre rörelser för hur naturen som upplevelserum förvandlas av denna nya nationsöverskridande och trehövdade mix av svenskt, danskt och tyskt som numera präglar skogsbygden i fråga. Det rör sig för det första om en yttre rörelse som tar fasta på hur representanter för de olika kategorierna registrerar varandra utifrån specifika kulturmöten och samtidigt framhäver de aktuella nationella identiteterna. Det är för det andra en inre rörelse som omfattar hur de främmande nybyggarna och besökarna, liksom deras motpart i form av de sedan länge befintliga inbyggarna, känner naturen inpå kroppen under sina aktiviteter i skogen. Och det är för det tredje fråga om en symbolisk och social rörelse som utgår från hur de främmande i sitt samspel med inbyggarna bebor skogen under en specifik fas i livscykeln. Men låt mig börja med den yttre rörelse som laddar skogen med mening bortom de gängse nationella ramarna. Representera nationen Vid närmare eftertanke är det rätt underligt att vi överhuvudtaget intresserar oss för tyskt och danskt då vi sydsvenskar rör oss runt i den småländska skogsregionen. Vad är det som skapar detta allmänna och minst sagt stereotypa förhållningssätt gentemot omgivningen? Och hur kommer det sig att man liksom representerar sin nationella identitet när man förflyttar sig i skogen? Och vad händer med våra föreställningar om skogen i detta sammanhang? En aspekt av denna problematik kom jag på spåren när jag intervjuade en kvinna som jag här kallar Käthe. Hon och hennes man, båda i fyrtioårsåldern, köpte för några år sedan en gård i en av grannbyarna. De planerade att flytta hit permanent så småningom. Först skulle barnen bara gå ut skolan hemma i Tyskland. Så länge valde de att pendla med bil så ofta som möjligt mellan Med utsikt över Gölen. Foto: Markus Idvall. 93
sina hus i norra Tyskland och Småland. Sju timmar tog det för dem att köra från den ena platsen till den andra. Gården i Småland hade på så vis skapat en viss rumslig livsrytm i familjens liv. Den var visserligen alltjämt sekundär i förhållande till huset i Tyskland där man hade sin egentliga hemadress. Men flera gånger om året besökte man gården: ett antal veckor på sommaren förstås, men också vid jul, påsk och pingst. När jag först lyssnade till Käthes berättelse uppfattade jag det som en serie rätt triviala detaljer om hur en familjebil utgör förutsättning för att en relativt välbärgad familj ska förmå leva det slags tysk-svenska liv som man önskar. Senare förstod jag emellertid att denna berättelse har beröring med de mekanismer varigenom skogen ges en kulturell laddning över nationsgränser. Utgångspunkten för denna kulturella rörelse är nämligen att de bilar som tyskar och danskar använder till och från Sverige nyttjar de också vid sina besök i skogen. Genom sina registreringsskyltar med landskoderna D respektive DK fram och bak är dessa bilar ingen neutral företeelse i det sydsvenska skogsrummet utan fungerar som en sorts identitetsmarkörer för sina brukare. Varje tysk- och danskregistrerad bil sänder ut signaler om nationell tillhörighet när deras ägare möter andra aktörer i skogen. De annorlunda bokstavs- och sifferkombinationerna pekar ut vissa bilförare och passagerare som annorlunda för en omgivning som själv också förvandlas när den indirekt gör sig till föremål för de blickar som de främmande iscensätter och som i första hand är riktade mot landskapet. I centrum för detta dynamiska möte mellan olika nationaliteter befinner sig sålunda naturen. Skogen är både objekt och arena för denna kulturella förhandling. Skogen görs mot denna bakgrund till en spännande plats inte bara av sina tyska och danska besökare. Det utländska intresset för den svenska naturen får även svenskarna själva att uppleva skogen som exotisk och unik. Det tycks med andra ord vara rätt klart att de nationella stereotypierna är förhärskande när sådana som Käthe och hennes familj kör på skogsvägarna med sin utlandsregistrerade bil eller när de parkerar denna vid olika platser för sevärdheter och ärenden. Utgångspunkten är att de blir registrerade som tyskar samtidigt som de också påverkar självuppfattningen hos sin omgivning. Men intervjun med Käthe innehöll också en intressant motkraft gentemot denna förenklade bild med nationella identiteter som kodas och avkodas i en kontinuerlig ström. Denna motkraft utgick från det faktum att Käthe höll på att lära sig svenska språket vid tiden för intervjun. Drömmen om att bosätta sig för gott i skogsbygden hade initierat denna ambition. Käthe hade redan ett bra svenskt uttal, men saknade fortfarande rätt många ord i sitt ordförråd. Vi genomförde därför intervjun på ömsom svenska ömsom engelska. Ibland inflikade vi också ord på tyska eftersom jag hade min skoltyska. Min tanke är att Käthes flerspråkighet och framför allt hennes kunskaper i svenska kan ha betydelse för hur hon identifieras i skogen. Skogen är ofta ett tyst och ensamt rum, men när skogens besökare observeras i närheten av sin bil kan det uppstå situationer när regist- 94
reringsskyltar och skogsmänniskornas talade språk inte rimmar med varandra. Käthe kan i detta fall vara en intressant gränsgångare när människor i hennes omgivning konstaterar och kanske till och med förundrar sig över att kvinnan som just har parkerat sin tyskregistrerade bil faktiskt talar svenska med sina medföljande passagerare. Personens nationella identitet tycks plötsligt mindre säker, kanske rent av förhandlingsbar. Käthe kan passera som svensk trots sitt innehav av en tyskregistrerad bil. Skogen både innefattar och ingår i ett mobilt rum där bilder av svenskt, tyskt och danskt hela tiden konfronteras med och övergår i varandra. Skogen är i detta identitetsspel svensk genom den norm som föreställningarna om svenskhet intar i det territoriellt definierade sammanhanget. Inslagen av tyskhet och danskhet bidrar samtidigt till etableringen av en kulturellt färgad blick på naturen med konsekvenser för hur skogen upplevs även av personer som ser sig som svenskar. Genom närvaron av de främmande ter sig den sydsvenska skogen som ett landskap präglat av mer originalitet och annorlundahet än landskap i gemen. Den sydsvenska skogen tycks vara värd en uppmärksamhet som andra kulturlandskap eller naturrum sällan eller aldrig förunnas. Att denna positiva uppmärksamhet balanserar på en skör tråd förstod jag när jag talade med danska Pia. Apropå den enligt medierna dokumenterade höga koncentrationen av utländska husägare i Markaryds kommun i södra Småland förklarade hon att hon inte skulle vilja bo i en koloni med bara danskar utan föredrog helt och fullt den mer avsides plats i den småländska skogen som hon och hennes familj för närvarande bebodde. Skogen kan med andra ord för tyskar och danskar snabbt förlora sin positiva exotiska autenticitet om fel nationella identiteter, som alltså kan vara den egna, tar kommando över de rumsliga representationerna. Känna naturen När jag intervjuade mina tyska och danska grannar om hur det kom sig att de hade sökt sig till regionen innehöll deras svar ofta en hänvisning till naturen. Flera menade också att de aldrig hade flyttat till Småland om det hade varit så att de hade behövt bo i någon av regionens städer. Det var landsbygden och dess natur läs: skogen man hade haft i sikte den gången man valde platsen. Skogens landskap lockade på flera sätt. Man gick skogspromenader, man plockade bär och svamp, man badade i den lilla skogssjön, etc. I centrum stod alltid en kroppslig praktik som hade sin utgångspunkt i en organisation av kroppens olika sinnen. Skogen skulle avnjutas på skiftande vis. Denna strävan efter att utsätta den egna kroppen för naturens närhet var inte minst märkbar när det gällde det stora jaktintresset bland några av mina intervjupersoner. Christian, en man runt sextio, hade lärt sig maskeringens och kamouflagets tekniker under sitt deltagande i älg jakten varje år. Klädd i skogens mörkgröna och bruna nyanser hade han tillägnat sig hur man rör sig i älgskogen; hur man gömmer sig i snåren och väntar ut villebrådet. Vid varje älgjakt förvandlades han numera till skogsmänniskan som 95
en hage och blånande skog i horisonten. Här satt de ofta. Orörliga och bara insupande atmosfären. Skogens tystnad var central för paret. Skogen var ett ljudlandskap vars avsaknad av oljud bidrog till upplevelsen av tystnad. Den tysta skogen gav ro i själen. Orörligheten i en solstol kunde vara ett sätt att kamouflera sig, att passera som sten eller buske invid husväggen. (Gentemot vem eller vad? Gentemot förvärvs livets uppskruvade krav?) Skogens tystnad gjorde huset unikt för detta par från storstaden Köpenhamn. De ägde inte sitt skogstorp utan hyrde det ett år i taget. De hade blivit en sorts stamgäster i tystnadens landskap. De berättade att de inte hade levt tillsammans så länge utan att de hade träffats som äldre. Den tysta platsen hade blivit en viktig del i deras nya gemensamma liv. Men de hade inte velat bo här året runt utan de ville fortsätta uppleva den starka skillnaden mellan den småländska landsbygden och storstaden Köpenhamn. Anspänning och avspänning är således två känslolägen som skogens tyska och danska (be)- sökare traktar efter och som även jag själv, sydsvensken här, kan känna igen mig i. Manipuleringen av den egna kroppen är central i sammanhanget. Bilen må vara en delaktig partner i skogen på många sätt, men för att den rätta skogskänslan ska uppstå måste människan möta naturen med öppna sinnen. Den yttre maskinrörelse som har tagit individerna fram till skogens rand övergår i en inre, organisk rörelse som många gånger handlar om att vara till fots i mer eller mindre oländig terräng, men som också kan vara simtag i en skogssjö eller cykeltramp på en skogsväg. Den yttre maskinrörelsen kan också avlösas av en inre rörelse som utgår från kroppens orörlighet eller totala vila. En sorts skogsdvala som stärker ens inre. Bebo skogen Det röda skogstorpet med vita knutar och fönster är inte längre en symbol för svenskar enbart. På senare år har detta slags hus fått kulturell innebörd även i våra grannländer Tyskland och Danmark. Heinrich, som omnämndes i inledningen, är en av våra tyska grannar som bor i ett hus med de karakteristiska rödvita dragen. Huset är i två våningar och med inglasad förstukvist. Omgivet av en välskött trädgård med mycken växtlighet. På tomten också en flaggstång som denna dag då jag besökte honom hade svenska flaggan i topp. Och utanför staketet den smala byvägen där en och annan bil passerar under vårt samtal. Huset visade sig vara Heinrichs andra småländska hus. Det första torpet köpte han och hans hustru redan för drygt tio år sedan. Han var då runt fyrtio och drev ett eget företag i Tyskland. Han lockades med på semester till Sverige av en god vän. De skulle fiska under en vecka och bo i vännens sommartorp i Småland. Heinrich kom ihåg att platsen som han kom till omedelbart tilltalade honom. Naturen och landskapet fick honom att känna sig harmonisk och lugn. Denna erfarenhet fick Heinrich att själv börja söka efter ett torp att köpa i de sydsvenska skogarna. Han och hans fru kom snart över ett gammalt torp i Småland, där de började tillbringa allt mer av sin lediga tid. De trivdes bra och kom efter en tid att överväga att köpa ytterligare ett hus i Småland. Heinrich hade kommit fram 97
till att han önskade leva i bygden på sin ålders höst. Han planerade för, som han uttryckte sig, ett boende med mer substans. Han ville köpa en skogsfastighet. Skogen kunde bli det levebröd som han ännu saknade i det nya landet. Att finna ett lämpligt objekt att köpa visade sig dock vara svårt. Skälet var att så få var beredda att sälja skog till någon från Tyskland. Till sist infann sig dock möjligheten att köpa den gård som han nu ägde, och till gården hörde ett antal hektar skog. Boningshuset var omodernt och slitet då det övertogs. Att flytta in direkt var inte att tänka på. Heinrich ägnade några semestrar åt att renovera huset. Hans bakgrund som hantverkare var till stor fördel. Han lade in både vatten och avlopp i den nya bostaden. För fem år sedan flyttade Heinrich in i huset permanent. Han och hans hustru blev särbor då hon var tvungen att fortsätta arbeta i Tyskland. Det permanenta boendet i Småland har inneburit en hel del arbete i skogen för honom. Han uppskattar detta slags arbete utomordentligt mycket, men lägger till att ibland kan det vara enormt slitsamt också. Från skogen hämtar han dessutom material till det hantverk som han gör och som han har blivit känd för i bygden. Vem som köper, säljer eller hyr en stuga i skogen styrs inte alltid av slumpen. Att så sker är snarare följden av en specifik social logik som är beroende av vad etnologen Magnus Mörck kallar boendekarriärer för olika grupper och individer. Heinrichs berättelse är i denna bemärkelse typisk. Den röda stugan representerar i hans fall ett bestämt val av livsstil i en bestämd fas av livet. Huset i skogen blev intressant och möjligt att köpa tack vare hans relativt fria yrke som hantverkare. Han kunde låta det egna företaget i Tyskland successivt övertas av sonen samtidigt som han själv inledde uppbyggnaden av ny verksamhet i Småland. Tidsmässigt hade processen att köpa och renovera huset drag av en sorts rituell övergång. Med den röda stugan förflyttades han in i den så kallade tredje åldern: en senare fas i livet med otydlig kronologi men med friheten från olika livscykelbaserade krav utbildningsval, yrkeskarriär, familjebildning som främsta kännemärke. Husen som tyskar och danskar bebor förväntas realisera ett friare liv i någon mening. Det kan vara sommargästen som temporärt flyr storstaden eller det kan, som i Heinrichs fall, vara nybyggaren som söker någon form av självförverkligande bortom det inrutade liv som dominerar hemmavid. Att boendekarriärer därtill är präglade av könstillhörighet innebär att Heinrichs husköp kan förklaras ur denna synvinkel. Valet att lämna hemmet i Tyskland för att på egen hand installera sig i det nya huset i främmande land har drag av ett manlighetsprojekt. Skogstorpet framstår som ett manligt handlingsutrymme där meningen med livet söks i det okända och lockande bortom hemmets trygga härd. Den gränsöverskridande naturen: upplevelser och politik Sverige är ett av Europas största länder. Det är mycket glest befolkat och de stora öde vidderna av fjäll och skog har få motsvarigheter. För en besökande dansk [ ] eller tysk kan det kännas mycket exotiskt att kunna åka mil efter mil, hela 98
Höjden över sjön: utsiktspunkt och strövområde. Foto: Markus Idvall. tiden omgiven av miljontals ljusbruna tallstammar eller av granskogens mörka, mossiga grönska. Det är en upplevelse som få av Europas länder kan bjuda på. Känslan av exotism är det som förvandlar skogen i södra Sverige. När tyskar, danskar och sydsvenskar möter och registrerar varandra i skogen framstår naturen som märkvärdigare än tidigare. Skogen får, som i det inledande citatet ovan från Svenskt naturlexikon, representera det ovanliga och annorlunda i Europa. Antagandet är att natur av detta slag inte finns någon annanstans i världsdelen eller rent av i världen. Att känna skogen inpå livet blir därmed en sorts kur mot stress och ohälsa som förenar ett antal individer över nationsgränser. Och att bebo och inte bara tillfälligt besöka skogen blir ett sätt 99
att ändra livsstil och göra ett nytt vägval i livet med nationsöverskridande drag. Men naturen är inte blott ett upplevelserum för enskilda personer utan har även en mer övergripande politisk betydelse. I det nya integrerade Europa har naturen fått en särskild attraktionskraft och det är sällan naturen följer politiska och administrativa gränser. Naturen kan därför också utgöra en arena för politisk konflikt och kamp mellan olika nationella identiteter. I materialet finns tendenser som pekar i denna riktning. Att äga skog är inte helt oproblematiskt för främmande personer i södra Sverige. Som skogsägare med utländsk bakgrund måste man bevisa att man hör hemma i bygden. Man lär sig, såsom Heinrich, att tala perfekt svenska. Man går med i hembygdsrörelsen och man har dörren öppen för alla som har vägarna förbi. Ändå kan känslan av att vara exkluderad och ensam dröja sig kvar. Referenser Natur och nationell kultur är två centrala diskussionsområden inom human- och samhällsvetenskaperna. I Försvenskningen av Sverige (1993), av etnologerna Billy Ehn, Jonas Frykman och Orvar Löfgren, diskuteras denna problematik utifrån olika kulturella arenor och handlingsmönster. Här i artikeln väljer jag att tematisera skogen som nationsöverskridande upplevelserum med utgångspunkt i den franske sociologen Henri Lefebvres klassiska studie av stadens rum, ett arbete som i engelsk översättning bär titeln The Production of Space (1991). Boken innehåller bland annat en spännande diskussion kring hur rumsligheter skapas utifrån en tredelad dynamik mellan människors föreställningar, varseblivningar och sätt att bebo världen. Den distinktion som Lefebvre gör mellan stad och land är central för min diskussion om naturen. I det sammanhanget är jag även inspirerad av Magnus Mörcks doktorsavhandling Storstadens livsstilar och boendekarriärer: En etnologisk intervjuundersökning från 80-talets Göteborg (1991). Ur materialsynpunkt bygger artikeln på en intervjustudie med ett antal tyska och danska familjer och enskilda med hus i Småland. Studien genomfördes sommaren 2008 inom ramen för ett arbete med en antologi där syftet var att uppmärksamma det mångsidiga Småland. Mitt kapitel i boken Speglingar av Småland (red. Inger Littberger Caisou-Rousseau, Maria Nilson och Carina Sjöholm, 2009) kom sedan att diskutera hur den ökade närvaron av tyska och danska besökare och nybyggare på den småländska landsbygden kan förstås. Alla personnamn som nämns i texten ovan är fingerade för att skydda intervjupersonernas identitet. Arbetet grundar sig därtill på en del statistiska uppgifter om utländskt husägande i Sverige hämtade från Dagens Nyheter (2008-06-04). Ett citat ur Svenskt naturlexikon (red. Carl-Fredrik Lundevall, 2000) får illustrera kontinuiteten i de föreställningar som finns om den sydsvenska skogen både bland svenskar och i utlandet. 100