Begäran om utlåtande SHM

Begäran om utlåtande SHM 1. Organisationens officiella namn Namn - Finlandssvensk samling rf 2. Namn på den som skrivit in svaren Namn - Carola Antskog 3. Kontaktuppgifter till ansvarspersonen Namn Ställning i organisationen Mobiltelefon E-post Carola Antskog medlem, med fullmakt av styrelsen 050-5817272 cantskog@kolumbus.fi 4. Datum då begäran om utlåtande behandlats i organet 5. Organets namn 6. Är den som svarat 7. Kommunnummer

8. I 5 fastställs tillgången till tjänster och tjänsternas tillgänglighet. Enligt bestämmelsen ska tjänsterna i den mån det är möjligt utföras nära invånarna, men de kan koncentreras om detta krävs för att tillgången till och kvaliteten på tjänsterna ska kunna tryggas. Är riktlinjen ändamålsenlig? - Eftersom de vårdområden som bildas framförallt i Svenskfinland med dess skärgård blir geografiskt vidsträckta bör det närmare definieras vilka närtjänster bör vara tillgängliga inom rimligt avstånd från hemmet. Vidare bör detta rimliga avstånd anges i tid och inte i kilometer. 9. I 6 fastställs språk som tjänster ska tillhandahållas på. Tryggar lagförslaget att de språkliga rättigheterna uppfylls tillräckligt väl? - De allmänna språkbestämmelserna innebär inte i sig att verksamheten organiseras på ett ur språklig synpunkt ändamålsenligt sätt. Kommunerna utgör grunden för den språkliga indelningen. När en kommun eller samkommun med svenska som majoritetsspråk (eller som Kårkulla med svenska som enda verksamhetsspråk) organiserar socialoch hälsovård är det i praktiken sannolikt att vårdens kvalitet kan säkras på svenska. I andra organisationsformer är det ytterst svårt att få den svenskspråkiga vården organiserad på ett ändamålsenligt sätt. Andra prioriteringar än de språkliga tenderar styra organisationen. Det bör därför vara möjligt att ordna socialoch hälsovårdsområden som samkommuner på språklig grund, antingen minst en samkommun i varje tvåspråkigt landskap eller en som täcker hela landet. Alternativt bör varje tvåspråkigt vårdområde förpliktas att upprätthålla ett sjukhus med stark svenska inom rimligt avstånd, tex så att det kan nås av 90% av den svenskspråkiga befolkningen på mindre än 90 minuter. 10. Andra observationer om bestämmelserna i 1 kap - Komplettering till fråga 7: Det finns få språkligt fungerande modeller, men de få som existerar borde inte försvinna, utan bruket av dessa borde öka.

Modell 1 En tvåspråkig kommun eller samkommun med svenska som majoritetsspråk eller mycket starkt minoritetsspråk ordnar vården (språkliga medvetenheten genomsyrar organisationen->huvudsakligen språkligt kvalitativ vård) Detta är den grundläggande modellen för Finlands språkliga organisation, det vill säga att modellen grundar sig på kommunernas språkliga status. Modellen har fått en allt mindre betydelse i och med att andelen svenskspråkiga som bor i lokal majoritetsposition minskat från ca 80 procent till under 50 procent. Samtidigt har andelen svenskspråkiga som regel minskat i tvåspråkiga kommuner oberoende av majoritetsspråk. Modell 2 Kårkulla-modellen, den svenskspråkiga vården organiseras genom en nationell enspråkig samkommun. Medlemskommunerna representation bestäms enligt kommunens svenskspråkiga befolkning. Modell 3 Kustens skogscentral-modellen, där skogscentralen dels om fattar ett geografiskt område som formats huvudsakligen enligt språkliga kriterier och dessutom har ett särskilt nationellt svenskspråkigt ansvar inom skogscentralernas ämnesområde. En motsvarande modell är Borgå stift-modellen där svenskspråkiga församlingar och tvåspråkiga svenska-finska församlingar ingår i det svenskspråkiga stiftet (tvåspråkiga lutherska församlingar finska-svenska förekommer enligt vad vi känner till inte). Inom kyrkan finns även en central svenskspråkig enhet, vilket ur ett kommun-stat-perspektiv motsvaras av en statlig enhet med övergripande svenskspråkigt ansvar. Språkstrukturellt sätt borde det vara tvingande att ordna specialomsorgen genom Kårkulla (eller en motsvarande språkligt grundad organisation, helst en sådan som omfattar hela landet) och motsvarande språklig organisering borde främjas. 11. I 7 fastställs socialoch hälsovårdsområden och områden med basal socialoch hälsovård. Hur ansvaret fördelas mellan socialoch hälsovårdsområden och områden med basal socialoch hälsovård fastställs närmare i 11. Enligt huvudregeln ansvarar socialoch hälsovårdsområdet för att ordna alla tjänster. Ett område med basal socialoch hälsovård har dock begränsad rätt att ordna tjänster. Borde socialoch hälsovårdsområdet ensam ha ansvar för att ordna alla socialoch hälsovårdstjänster? 12. I 8 fastställs de allmänna förutsättningarna för bildandet att socialoch hälsovårdsområden och områden med basal socialoch hälsovård. Är de allmänna förutsättningar för socialoch hälsovårdsområden som fastställs i lagen tillräckligt tydliga?

- De språkliga aspekterna beaktas inte, då samtliga vårdområden föreslås få en värdkommun med finsk majoritet. Som alternativ bör anges bildande av vårdområden som samkommuner med svenska som förvaltningsspråk. Som ex kan nämnas Vasa sjukvårdsdistrikt, en ny möjlighet kunde vara Åbolands samkommun (se vidare pt 45) 13. Är de allmänna förutsättningar för områden med basal socialoch hälsovård som fastställs i lagen tillräckligt tydliga? - Modellen genererar mera byråkrati och kan leda till ineffektivitet. Modellen främjar inte nödvändigtvis integrationen mellan socialoch hälsovård. De språkliga aspekterna är särskilt viktiga inom basvården. Därför bör det vara möjligt att bilda basala vårdområden för de svenskspråkiga även tex inom Helsingforsregionen. Det bör vara möjligt att bilda basala vårdområden som samkommun. Detta är särskilt viktigt med beaktande av att svenskbygderna i allmänhet är glesbygd, varför det leder till ohanterligt stora geografiska områden ifall men måste sammanslå kommuner för att nå upp till gränsen 20.000 invånare. Frågan om när denna kommunstorlek ska vara uppnådd är även oklar. 14. I 11 fastställs ansvarsfördelningen mellan socialoch hälsovårdsområden och områden med basal socialoch hälsovård. Välj det svarsalternativ som bäst motsvarar er åsikt.

Avoimet vastaukset: Annat, vad - Det kan vara svårt att komma överens om var gränsen mellan basvård och specialvård skall dras. Detta är särskilt svårt med tanke på den svenska befolkningens rätt till god grundläggande specialvård, vilket medför att det bör vara möjligt att ordna mer avancerad vård än vad som nu anges i införandelagens 13. Det kommer att vara mycket svårt för värdkommunens beslutande organ att skilja på vilka tjänster som skall produceras för samtliga kommuner inom området och vilka som inte produceras för de kommuner som har ett eget basalt område. Att samma värdkommun även skulle producera högspecialiserad sjukvård för övriga kommuner inom specialupptagningsområdet komplicerar ytterligare situationen. 15. I 16 fastställs specialupptagningsområdenas uppgifter. Bör specialupptagningsområdena ha alla de uppgifter som räknas upp i bestämmelsen? - se nedan pt 15 16. Om ni svarade Nej på föregående fråga, välj då bland följande uppgifter som föreskrivits specialupptagningsområdena ut de som områdena enligt er inte bör ha. 17. Andra observationer om bestämmelserna i 2 kap. - Nej, de flesta uppgifterna sköts redan av andra statliga instanser. Däremot bör specialupptagningsområdena ansvara för den högspecialiserade sjukvården som ges på våra universitetssjukhus. Det är synnerligen olyckligt om universitetssjukhusen drivs vid sidan av alla andra socialoch sjukvårdsfrågor av de städer där de är belägna. Dessa viktiga sjukhus behöver direktioner med specialkunskap i vårdfrågor. 18. I 17 fastställs förvaltningen av socialoch hälsovårdsområden samt områden med basal socialoch hälsovård. I regel ordnas områdenas förvaltning med hjälp av en ansvarskommunmodell som avviker från den ansvarskommunmodell som nu används. Är ansvarskommunmodellen i lagen om ordnandet tydlig?

19. I 18 fastställs socialoch hälsovårdens juridiska och ekonomiska ansvar. Är det på grundval av bestämmelserna tydligt vilken part som har det juridiska ansvaret för att ordna socialoch hälsovårdstjänster? 20. I 19 fastställs förutsättningarna för att kommunerna som hör till socialoch hälsovårdsområdet ska kunna besluta om förvaltningen i området med hjälp av samkommunmodellen. En förutsättning är att samkommunen omfattar minst hälften av kommunerna i området och att dessa kommuners invånarantal är minst två tredjedelar av det sammanlagda invånarantalet i området. Är dessa relationstal riktiga? Avoimet vastaukset: Inget av de ovan nämnda, eftersom

- det inte på förhand är klart vilka kommuner som ska höra till området. 21. Borde kommuner som hör till socialoch hälsovårdsområdet eller området med basal socialoch hälsovård ha en friaremöjlighet att avtala om området ska förvaltas med hjälp av ansvarskommunmodellen eller samkommunmodellen? Avoimet vastaukset: Ja 22. I 21 fastställs ansvarskommunmodellens samarbetsavtal. Representantmötet godkänner samarbetsavtalet. Hur borde beslut om samarbetsavtalet fattas? 23. I 22 fastställs ansvarskommunens gemensamma organ. Alla kommuner har inte nödvändigtvis en representant i organet. Är det ändamålsenligt att varje kommun enligt lagen inte behöver ha en representant i organet?

24. I 23 fastställs de uppgifter ansvarskommunmodellens organ har. Är de godtagbara? 25. Är det godtagbart att bokslutet för ansvarskommunmodellens organ ska godkännas i representantmötet? 26. I 31 40 fastställs specialupptagningsområdenas förvaltning. Anser ni att förslaget på hur specialupptagningsområdenas förvaltning ska ordnas är ändamålsenligt?

27. I 34 fastställs sammansättningen av specialupptagningsområdets styrelse. Är sammansättningen ändamålsenlig? - Nej, specialupptagningsområdenas styrelse bör vara ett expertorgan, där i de tvåspråkiga områdena även ska finnas representation för den svenskspråkiga befolkningen, så att de svenskspråkiga representanterna bor eller arbetar i en svensk- eller tvåspråkig kommun. 28. I 39 fastställs specialupptagningsområdets beslutanderätt. Är det godtagbart att specialupptagningsområdet har direkt beslutanderätt i frågor som omfattas av beslutanderätten för socialoch hälsovårdsområdena och områdena med basal socialoch hälsovård? 29. Andra observationer om bestämmelserna i 3 kap. - Vi vill ytterligare framhålla att specialupptagningsområdenas främsta uppgift bör vara att arrangera högspecialiserad sjukvård i samarbete med andra specialupptagningsområden. Denna vård bör i huvudsak

betalas enligt användning. 30. Observationer om bestämmelserna i 4 kap. 31. I 47 fastställs finansieringen av områden med basal socialoch hälsovård och kostnadsfördelningen mellan kommunerna. Är finansieringsprincipen för området med basal socialoch hälsovård tydlig? 32. I 48 fastställs finansieringen av socialoch hälsovårdsområden och kostnadsfördelningen av mellan kommunerna. Finansieringen av socialoch hälsovårdsområdet består av betalningsandelar från både kommunerna i området och från områden med basal socialoch hälsovård som eventuellt hör till socialoch hälsovårdsområdet. Är finansieringen av socialoch hälsovårdsområdet tydlig? 33. I 49 fastställs finansieringen av specialupptagningsområden och kostnadsfördelningen mellan kommunerna. Är denna finansiering tydlig?

34. I 50 fastställs skyldigheten att täcka underskott på ett område med basal socialoch hälsovård, socialoch hälsovårdsområde och specialupptagningsområde. Är bestämmelsen godtagbar? 35. Andra observationer om bestämmelserna i 5 kap. 36. Observationer om bestämmelserna i 6 kap. 37. I 70 fastställs hur vården av en person som flyttar till en ny hemkommun ordnas. När man byter hemkommun i dag är det fortfarande den gamla hemkommunen som ansvarar för finansieringen av familjevård, sluten vård och boendeservice. Enligt förslaget skulle finansieringsansvaret överföras till hemkommunen när ansvaret för att ordna vården överförs. Är förslaget att finansieringsansvaret överförs när man byter hemkommun godtagbart?

- Nej. Miljön och kostnadsstrukturen är sådan att det är ändamålsenligt att bygga olika slag av serviceboenden i mindre, ofta tvåspråkiga, landskommuner. Detta leder till att dessa kommuner oskäligt belastas ifall de ska bära det ekonomiska ansvaret för alla klienter. 38. I 73 fastställs registerföringen av klient- och patientuppgifter. Anser ni det godtagbart att ansvarskommunen i socialoch hälsovårdsområdet ska sköta registerföringen även när det gäller klient- och patientuppgifter på basnivå? 39. Andra observationer om bestämmelserna i 7 kap. - Registerföringen bör föras på båda språken, epikriserna och annan information bör kunna införas i både original och översättning. 40. I 3 och 4 i lagen om införande fastställs bildandet av ett socialoch hälsovårdsområden och ett område med basal socialoch hälsovård. Är det godtagbart att binda befolkningskriterierna fram till slutet av 2013?

41. Är tidtabellen för att fatta beslut om områdena lämplig? - Tidtabellen är alltför snäv. Lagen borde inte innehålla tidsfrister som gått ut innan lagen träder i kraft. 42. I 5 fastställs Nylands socialoch hälsovårdsområde. Anser ni att bestämmelsen är godtagbar? - Det finns ingen klar orsak till att Nyland behandlas annorlunda än andra regioner. 43. I 13 fastställs rätten som ett område med basal socialoch hälsovård har att ordna specialiserad sjukvård. Är ett tillståndsförfarande i enlighet med bestämmelsen ändamålsenligt? - Den föreslagna omfattningen av specialsjukvården är alltför snäv. Åtminstone i landets tvåspråkiga områden bör sjukvården kunna omfatta ett bredare utbud av vårdtjänster.

44. I 14 fastställs personalens ställning. Förslaget inbegriper inte något tidsbundet skydd under övergångsperioden för personalens del. Har personalens ställning fastställts på ett lämpligt sätt? 45. I 15 fastställs regleringen av egendomsförhållanden. Är riktlinjen godtagbar? - Sjukvårdsdistriktens egendom bör överföras till de områden som sköter respektive vård. 46. Vilket slags förändringsstöd skulle ni önska att statsrådet skulle erbjuda kommunerna för socialoch hälsovårdsreformen? 47. Övriga kommentarer om regeringens förslag till lag om ordnandet av socialoch hälsovården - Det bör fortfarande finnas en skyldighet enligt lag att upprätthålla specialomsorg på språklig grund enligt Kårkulla-modellen. I både Åbo och Helsingfors specialupptagningsområde bör finnas minst två samkommuner som upprätthåller specialsjukhus med särskilt ansvar för vård på svenska. I sammanhanget kunde inspiration tas av modellen för Borgå stift, där svenskspråkiga församlingar i övervägande finskspråkiga kommuner och tvåspråkiga församlingar svenska-finska (existerar endast med svenska som majoritetsspråk) ingår i det svenskspråkiga Borgå stift. Sektionerna för minoritetsspråket bör ha reell makt att styra de språkliga verksamhetsförutsättningarna, inte endast ha en rådgivande funktion. Enligt utkastet till proposition skulle den högspecialiserade sjukvården drivas av Åbo stad och Helsingfors stad.

Det är dock inte lämpligt att universitetssjukhusen drivs av en enskild stad, även om beslutsfattandet sker i ett organ med representanter från de övriga kommunerna. Vår bedömning är att om staten tar över som arrangör av den högspecialiserade vården vid universitetssjukhusen kan vårdens språkliga kvalitet bättre tillgodoses än om den organiseras av Helsingfors och Åbo. Vi bedömer även att staten har bättre kunskap att organisera vården på språklig grund än de nuvarande sjukvårdsdistrikten, trots att vi i andra hand föredrar att sjukvårdsdistrikten kvarstår både som ägare och verksamhetens upprätthållare och att kommunerna som hittills betalar enligt användning. Som exempel ges situationen i Egentliga Finland. Den högspecialiserade vården borde drivas språkligt medvetet skilt från den vanliga specialiserade sjukvården som ordnas vid de mindre sjukhusen. Verksamheten i de mindre sjukhusen, alltså Åbolands, Salo, Loimaa och Vakka-Suomi, kunde skötas av samkommuner som byggs upp kring dem. Dessa sjukhus skulle även ges ansvar för att verka som konsulter för områdets närservicepunkter. Åbolands sjukhus skulle fortsättningsvis ha ett särskilt svenskspråkigt vårdansvar och ha svenska som internt förvaltningsspråk. Vårdtjänster på finska kan ordnas under förutsättning att det särskilda vårdansvaret på svenska och förvaltningsspråket svenska inte äventyras. Kravet i 8 6 mom. enligt vilket förutsättningarna för bildandet av områdena är att den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningens rätt att erhålla tjänster på det egna språket kan tillgodoses enligt lika grunder är korrekt, men detta krav behöver konkretiseras. Åbolands sjukhus inom Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt är ett sjukhus som har ett särskilt svenskspråkigt vårdansvar och har svenska som förvaltningsspråk (se svar på fråga 7). I vårt landskap kunde ett samkommunalt område för socialoch hälsovård bildas av de fyra största användarna av Åbolands sjukhus, nämligen Pargas, S:t Karins, Åbo och Kimitoön. Detta kunde vara ett eget socialoch hälsovårdsområde, dock utan den högspecialiserade sjukvården som handhas av Åbo universitetscentralsjukhus. Kimitoön och Pargas (ca 7000 invånare och ca 15 000 invånare) har svenska som majoritetsspråk. Åbo deltar i förvaltningen av sjukhuset baserat på den svenskspråkiga andelen av befolkningen (9 000 svenskspråkiga i Åbo). St. Karins har ca 1200 svenskspråkiga invånare, men området kunde ordna service även för hela St. Karins under de förutsättningar som anges i svaret på fråga 7 för att garantera sjukhuset ett tillräckligt underlag. Befolkningsunderlaget borde räcka för ett fullskaligt vårdområde, men man kunde även tänka sig ett basalt område med rätt att ordna specialsjukvården inom Åbolands sjukhus.