Trävaruindustrien i Medelpad.

Trävaruindustrien i Medelpad. Av G. Wärn. ]F örutsättningarna för en storindustri grundad på förädling av skogsprodukter äro i Medelpad särskilt stora. I ett tidigare skede, under 1800-talet och dessförinnan, vann i dessa trakter även järnindustrien en betydande utveckling, vilket i huvudsak berodde på tillgången av vattenkraft i våra älvar men även på möjligheten att i järnbrukens närhet av virke från närliggande skogar framställa träkol. Från mitten på förra århundradet har emellertid sågverksindustrien och från detta sekels början jämsides med denna trärnasseindustrien nästan helt behärskat den industriella verksamheten i detta landskap. Anledningen till att de naturliga förutsättningarna för en blomstrande skogsindustri i så hög grad äro till finnandes i Medelpad är framför allt den goda tillgången på skog av hög kvalite inom landskapet samt möjligheten att på de mäktiga floder, Indalsälven och Ljungan, som genomflyta landskapet och som med sina förgreningar äro i stånd att uppsamla icke blott Medelpads egna skogsprodukter utan även större delen av skogstillgången inom Jämtland, transportera skogens alster från fjällen i väster ned till Medelpads kust. Dit är också för närvarande landskapets i det närmaste hela sågverksindustri och all cellulosatillverkning förlagd. Inlandsindustrien representeras nu inom Medelpad endast av tvenne fabriker för framställning av mekanisk massa, den ena förenad med pappersbruk, samt ett par mindre sågverk. Det var först i och med ångans inträde i industriens tjänst som tyngdpunkten av trävaruindustrien kom att förläggas till 23

kusten. Före ångsågarnas tid, d. v. s. före medio av förra århundradet, voro exportsågverken för driften hänvisade till vattenkraft och således förlagda till de större vattenfallen såsom vid Ljungan i Matfors och vid Indalsälven i Sillre. När senare, närmare seklets slut, möjlighet förefanns att omforma vattenkraften till elektrisk energi, vilken lätt kunde transporteras längre sträckor, var det endast helt naturligt, att kustsocknarna på grund av bekväma och billiga utskeppningsmöjligheter kommo att bliva den egentliga hemorten icke blott för sågverken utan också för cellulosafabrikerna. Svartviks sågverk och hyvleri. I bakgrunden Essviks sulfitfabrik. Under förra århundradet representerades trävaruexportindustrien i SundsvalIs distrikt uteslutande av sågverken. Från den tid, då de första ångsågarna kommo till stånd vid Tunadal och Wifstavarv omkring år 1850 (Tunadal 1849), gick utvecklingen under förra seklet mycket snabbt, så att vid sekelskiftet endast i detta distrikt ett trettiotal exportsågverk voro i gång. Jämsides med utskeppning av sågade varor försiggick under nämnda tid en 24

mycket betydande export av bjälkar. Vid en del av de större sågverken anlades också exporthyvlerier för förädling av det sågade virket; det första exporthyvleriet byggdes sålunda vid Mon på 1870-talet. Sågverksindustrien har allt från sin början haft att genomgå många kriser, vilka tillfälligt verkat förlamande på densamma, men fortfarande intager den en framstående plats vid sidan av annan skogsförädlingsindustri. En nedgång i produktionen inom detta distrikt under senare år har dock icke kunnat undvikas. Detta har icke endast sin förklaring i det förhållandet, att ökad konkurrens från Finland och även Ryssland gjort en viss inskränkning av produktionen nödvändig, utan beror också till stor del därpå, att tillgången på råvara för tillverkningen är betydligt mindre än tidigare. Detta återigen förklaras dels därav, att de grövre träden, som lämna till försågning lämpligt timmer, i skogarna kring Ljungan och Indalsälven nu ej förekomma i lika stor myckenhet som tidigare - helt naturligt för övrigt, då dessa ju oftast främst representera den avverkningsmogna skogen och sålunda i första hand få falla för yxan - och dels därav, att möjligheten att såsom tidigare skett från övre Norrland inköpa sågtimmer för förädling i detta distrikt blivit allt mer beskuren. Denna senare omständighet, som äger direkt samband med att det numera endast i liten utsträckning står den icke statsägda industrien till buds att i fri konkurrens inköpa sitt råvarubehov från Kronans skogar i Norrbotten, hajr icke minst bidragit till att göra det omöjligt att bibehålla sågverksindustrien härstädes vid samma produktion som tidigare. Av dessa orsaker ha sålunda ett stort antal sågverk i detta distrikt - i synnerhet sådana, som icke haft egna skogar att lägga till grund för sin råvaruförsörjning - varit nödsakade att nedlägga eller inskränka driften, vilket ju i sin tur haft för vår folkförsörjning i Medelpads bygder mycket beklagliga konsekvenser. I det föregående har berörts den svåra konkurrens, som sågverksindustrien under senare år haft att kämpa med från ett par andra av de större exportländerna för sågade trävaror. Detta har haft till följd, att sågverksindustrien i vårt land och icke minst 25

i vår ort under senaste femårsperiod ur teknisk synpunkt genomgått en utveckling som knappast tillförne. Det har varit nödvändigt att med anlitande av alla tekniska hjälpmedel minska produktionskostnaderna för att bestå i kampen på exportmarknaden. Efter denna sålunda genomförda»rationalisering» - för 26

att använda ett ord, som fått en mindre god klang - torde det i al1a fal1 finnas stora utsikter för vår orts sågverksindustri att hävda sin rangplats bland exportörer av sågade och hyvlade trävaror. Härtill bidrager också, att avfal1et från sågverken, som ju utgör en betydande del av timrets kubikmassa och som tidigare haft endast ringa värde, genom tillkomsten av sulfatindustrien och såsom råvara för denna erhål1it en värdeökning, vilken icke oväsentligt hjälper till att förbättra sågverksindustriens ekonomiska möjligheter i vår ort. Det har tidigare antytts, att många av de sågverk, som voro i drift vid sekelskiftet och även något senare, av flera orsaker varit nödsakade att nedlägga sin verksamhet. De på fastlandet vid Medelpads kust belägna sågverk, som ännu äro i drift och som under många årtionden varit goda representanter för landets sågverksindustri, äro från söder till norr Svartviks, Kubikenborgs, Tunadals, JohannedaIs, Sunds, Skönviks, Wifstavarfs och Sörviks sågverksanläggningar. Av de många sågverk, som tidigare funnos på Alnön, äro nu i drift endast några få, såsom Hovids, Nyviks, Karlsviks och Myrnäs sågverk. Inne i landet finnas inom Medelpad endast på några få stälien mindre sågverksanläggningar, såsom ilucksta, Stöde, Viskan och Erikslund. För vidare förädling av större el1er mindre del av den sågade produktionen finnas exporthyvlerier i verksamhet vid Svartvik, Johannedal, Skönvik, Wifstavarf, Nyvik och Myrnäs. Den nu i vår ort så utomordentligt betydande cel1ulosaindustrien är av jämförelsevis ungt datum. Ar 1897 byggdes i Essvik vid Ljungans utlopp Medelpads första sulfitfabrik; denna var då samtidigt vårt lands nordligaste anläggning av detta slag. Sedan tillkom år 1905 en liknande fabrik vid Svartvik, då utbyggd till 14.000 tons, samt efter ett par år ännu en vid Nyhamn och Skönviks Aktiebolags sulfitfabrik vid Ortviken. Strax efteråt lades grunden till Wifstavarfs Aktiebolags stora fabriker, den ena i Wifstavarf för tillverkning av sulfatmassa och den andra i Fagervik för sulfitmassa, samt något senare Sunds Aktiebolags sulfitfabrik i Söråker. Ar 1930 uppförde sedan Svenska Cel1ulosa Aktiebolaget, som äger ekonomiska intressen i större delen av 27 s.ii. ------

Sundsvallsdistriktets trävaruindustrier, en sulfatfabrik i östrand med en nuvarande kapacitet av 130.000 tons sulfatmassa. Av det sagda framgår, att under knappa två dec-ennier i detta sekels början icke mindre än sex fabriker för framställning av sulfitmassa uppfördes i denna ort. Anledningen till att just i detta distrikt utvecklingen inom sulfitfabrikationen gått så snabbt är i huvudsak, att såväl Indalsälvens som Ljungans ådalar till betydligt övervägande del äro bevuxna med granskogar, vilka kunna lämna den för sulfitmassetillverkningen nödvändiga råvaran. Allteftersom möjligheten att avsätta sulfitmassa ökats, ha de ursprungliga fabrikerna utbyggts till allt större produktion, så att denna nu för inom Medelpad belägna sulfitfabriker uppgår till nära 300.000 tons pr år. Framställningen av sulfitcellulosa tillgår i största korthet så, att granveden, sedan den upphuggits till»f1is», kokas i en»syra» för utlösande av bindämnet i veden, s. k. lignin. Denna»syra» innehåller förutom vatten, kalk och svavel i bestämda proportioner. 28 Wifstavarfs A.-B:s sulfitfabrik i Fagervik.

~.L ------- Den beredes i syratornet, där vatten silar ned genom en fyllning av kalksten. I vattnet inledes svaveldioxidgas, uppkommen genom förbl1änning av rent svavel eller svavelkis. De med denna syra utlösta cellulosafibrerna bliva vita och användas till framställning av olika sorters finare vitt papper. Då kvantitativ utvidgning av sulfitindustrien i våra orter knappast är tänkbar, är uppmärksamheten nu i stället så mycket mer inriktad på att framställa en massa, motsvarande de fordringar på en högklassig vara, som nu allmänt av köparne fordras. Ett steg i den riktningen är en ytterligare förädling av massan genom blekning, vilket i detta distrikt nu äger rum vid Essviks fabrik och inom kort även kommer att ske vid Ortvikens sulfitfabrik. På grund av den under världskriget rådande bristen på motorbränsle blev det då synnerligen aktuellt att anlägga spritfabriker i direkt förbindelse med sulfitfabrikerna för utvinnande av sulfitsprit ur avfallsluten. Denna senare innehåller bl. a. 2.5 il. 3 % socker, som i spritfabrikerna tillgodogöres i form av alkohol. På östrands sulfatfabrik. Flygfoto Oscar Bladh. N:o H859. 29

den grund byggdes spritfabriker i detta distrikt i anslutning till sulfitfabrikation vid Fagervik, Svartvik, Essvik, Nyhamn och Söråker. Strax efter fabrikernas färdigbyggande måste emellertid dl~ft-en av desamma inställas på grund av svårigheten att vinna avsättning. Efter några års stillestånd kunde emellertid driften åter upptagas, och utgör f. n. tillverkningen i nämnda fabriker tillsammans c:a 9 milj. liter 95 %-ig sprit. Kapaciteten är dock större, men är tillverkningen nu genom statsmakternas ingripande l<:glerad, varigenom spritproduktionen i detta distrikt f. n. uppgår till den nyss angivna siffran. Som tidigare nämnts finnas i Medelpad även tvenne stora fabriker för framställning av sulfatcellulosa med en sammanlagd tillverkningskapacitet av c:a 180.000 tons. Vid denna fabrikation utgöres den huvudsakliga råvaran av furuvirke, dels i form av furutimmer av klenare dimensioner och dels bestående av avfallet från distriktets sågverk. Den»syra», som användes vid sulfitmassetillverkningen, förmår ej utlösa ligninet i den mera hartshaltiga ved, som användes för framställning av sulfatmassa. Råvaran till kokvätskan utgöres i detta fall av natriumsulfat, som tillsättes i sodaugnarna, där sulfatet reduceras till sulfid och karbonat. Den så erhållna luten behandlas med bränd kalk, varigenom den för framställningen erforderliga kokvätskan, den s. k. vitluten erhålles. De med denna kokvätska utlösta fibrerna bliva 'bruna till färgen. Den framställda sulfatmassan, som även är brunaktig, har sin användning mest till olika förpackningsändamål, såsom påsar, papplådor m. m. Även denna massa kan emellertid genom en särskild procedur blekas och erhåller därvid en vit färg. Såsom biprodukter vid sulfatmassetillverkningen erhålles bl. a. terpentin och flytande harts. I Medelpads inland finnas ett par industriplatser med anor från äldre tid, nämligen Matfors och Torpshammar, båda belägna vid Ljungan. I Matfors drevs först järnbruksrörelse och sedan under större delen av förra seklet sågverksrörelse i stor stil. I början på 1890-talet anlades en fabrik för tillverkning av mekanisk trämassa, s. k. träsliperi, vilken rörelse alltmera utvecklats, så att 30

tillverkningen f. n. uppgår till c:a 60.000 tons våt trämassa. Sedan byggdes år 1918 ett tidningspappersbruk för förädling av ifrågavarande massa, och uppgår tillverkningen av tidningspapper därstädes till c:a 30.000 tons per år. Dessa anläggningar ägas av Skönviks Aktiebolag. Vid Torpshammar drevs också i äldre tider järnbruksrörelse, vilken emellertid sedan nedlades, och redan på 1870-talet tillkom därstädes en fabrik för framställning av mekanisk trämassa. Denna fabrikation äger fortfarande rum i Torpshammar, varvid f. n. tillverkas c:a 40.000 tons våt trämassa; c:a hälften av denna produktion torkas och utskeppas i form av torr trämassa. unge Vid trävaruindustrien i Medelpad sysselsättes följande färliga antal arbetare: Sågverk och hyvlerier c:a 2.600 arbetare Sulfitfabriker...» 2.150» Sulfatfabriker...» 500» Sliperier o. pappersbruk» 350» S:a c:a 5.600 arbetare För förädling av träprodukter finnes vidare vid JohannedaI en fabrik för tillverkning av träfiberplattor samt vid Alvik en fabrik för framställning av faner. Dessa materiel få sin användning i huvudsak för bostadsinredning samt inom möbelindustrien. Till hela den produktion i sågverk och fabriker, av vilken här ovan givits en bild, skall råvaran till mycket övervägande del tagas från skogarna i Indalsälvens och Ljungans ådalar, och torde det därför vara anledning att något beröra äv en denna produktionsfaktor och särskilt då skogarna inom Medelpad. Detta landskap har en total landare"ll på 706.000 hektar. Av denna areal befinner sig c:a 390.000 hektar i bonclehand, c:a 285.000 hektar ägas av industribolag, c:a 25.000 hektar äro i statens ägo och c:a 6.000 hektar utgöras av 'ecklesiastika skogar. När från mitten av 1800 talet och sedan fram till sekelskiftet stora skogsområden övergingo från enskild ägo i industribolagens händer, så lades, torde man vara berättigad säga, därmed den varaktiga grunden till trävaru- 31

industriens utveckling och vidar e bestånd. Dessa skogar bilda nu kärnan i den stora produktionsapparat, som ortens trävaruindustri representerar, liksom de kunna sägas utgöra förutsättningen för de stora kapitalinsats'er, som krävdes och alltfort krävas för våra flottleders rationella utbyggande och underhåll. Under föregående år transporterades på de flottleder, som främst förse Medelpads trävaruindustri med dess vintej:1behov, en kvantitet rundvirke av c:a 100 milj. kubikfot, vilket innebär en fördubbling i jämförelse med den kvantitet, som flottades år 1910. Denna stora ökning är givetvis en följd av trämasseindustriens snabba utveckling i våra orter. Skogsmarken i Medelpad är i allmänhet av mycket god beskaffenhet och utgöres i floddalarna i huvudsak av sand, mo och lera, medan däremot på höjdlägena vid sidan om dessa dalgångar moränen dominerar. Även å dessa högplatåer, som representera en mycket stor del av skogsarealen och som nå en höjd av 3 a 32 Gravtjärns skog, Sättna. 80-årigt starkt gallrat blandbestånd.

500 m., utvinnes en mycket god skogsavkastning. Skogarna bestå till stor del av rena granbestånd, till mindre del av rena furubestånd, men mycket ofta av furu och gran i blandning. Björk finnes insprängd i stor utsträckning. Tillgången av barrskog i Medelpad torde hålla sig vid 55 il 60 kbm. per hektar, och den årliga tillväxten beräknas uppgå till närmare 2 kbm. per hektar. Under ett tidigare skede, då endast sågtimmerdimensioner kunde vinna avsättning från våra skogar, kunde någon egentlig skogsvård knappast komma på tal. I och med tillkomsten av cellulosafahrikerna, varigenom även mindre dimensioner kunna med ekonom1sk fördel avsättas, har en rationellare skötsel av skogsbestånden varit möjlig att genomföra, och torde det nu med fog kunna sägas, att intresset för en god vård av den stora och betydelsefulla tillgång, som skogarna i Midälvaland representera, har trängt igenom hos alla och envar, som på ett eller annat sätt ha sin bärgning från skogar och trävaruindustri; och det har, direkt eller indirekt, det stora flertalet av landskapets innebyggare. Av det sagda torde framgå, att sågverks- och trärnasseindustrierna inom Sundsvallsdistriktet väl hållit sig i nivå med utvecklingen inom dessa för vårt land så betydelsefulla exportgrenar, varigenom också Medelpad kunnat behålla sin plats såsom Sveriges främstaexportort för skogsprodukter. 3 33