Islandshästar och passiv hantering igen Text: Sven Forsström Foto: Inger Lantz För något år sedan redovisade jag i en artikel erfarenheter, som pekar mot att det relativa antalet passiva hanterare kanske är högre bland islandshästar än bland andra hästar. Artikeln har väckt en hel del intresse, såväl inom Sverige som internationellt. Många islandshästägare har hört av sig och menat att beskrivningen passar precis på just deras häst. Vis av erfarenhet brukar jag inta en utpräglat skeptisk hållning i situationer där hästägare hävdar att just deras häst är en passiv hanterare. Det finns flera orsaker till det. Till att börja med är det ställt utom all diskussion att de allra flesta hästar även bland islandshästar är aktiva hanterare, som reagerar på det vanliga sättet med klassiska symptom på rädsla, flyktbeteende och med att aktivt försöka göra något åt en belastande situation. Även om antalet passiva hanterare verkligen är högre bland islandshästar, så handlar det bara om några få procent av hästindividerna. Det är också mycket svårare än de flesta tycks tro att avgöra om en häst verkligen är passiv hanterare eller inte, bland annat därför att hästens tidigare erfarenheter påverkar beteendet i väldigt hög grad. Ett beteende, som i hög grad kan föra tankarna till passiva hanterare, är exempelvis något som kallas inlärd hjälplöshet. Inlärd hjälplöshet innebär att djuret har lärt sig att det inte klarar av att hantera en viss situation djuret har inte hittat något fungerande sätt att lösa problemet. Enda sättet som fungerar för just den individen i just den situationen är att stänga av. Inlärd hjälplöshet är ett beteende som förekommer hos alla djurarter, oavsett om individerna är aktiva eller passiva hanterare. Det är ett allvarligt symptom på att djuret är svårt stressat och behöver hjälp. Ägaren tyckte från början att Gerpla var seg och okänslig. Men i mina ögon såg det i stort sett bra ut. I de allra flesta fall, som i vart fall jag stöter på, är det ändå varken fråga om passiv hantering, inlärd hjälplöshet eller något liknande, som är den bakomliggande orsaken till att hästägaren upplever sig ha problem, utan helt vanliga ledarskapsproblem. Hästen har tagit över ledarskapet helt eller delvis och tycker helt enkelt att det är den som bestämmer. Ägaren inser många gånger inte det, utan försöker hitta orsaken hos eller lägga skulden på hästen. Enligt min uppfattning är alltså även bland islandshästar de allra flesta individerna vanliga aktiva hanterare, och det är alltid min utgångspunkt. Men nu har jag stött på en islandshäst till, som sannolikt är passiv hanterare. Låt mig berätta om Gerpla! I början av oktober kom ett epostmeddelande från en islandshästägare, som bad om hjälp med att lastningsträna sin häst. Jag bad henne beskriva problemen lite mer utförligt och fick följande information: Hon går inte undan/reagerar inte för mig. Jag driver undan henne från mig, men det tar tid för henne att reagera. Har longerat henne nu och jobbat på med att hon ska reagera på mitt tryck så att hon ska springa undan. Blandat resultat. Hon följer med när jag leder henne, men är väldigt seg. Vid lastning följer hon mig till baklämmen och går upp med frambenen, sedan är det stopp hon stänger av. Hon är lägst i rang i en grupp av tre och hon har eksem. Vi satte oss i bilen och körde de cirka tio milen till Gerpla och hennes ägare. Det var en osannolikt vacker söndag i början av oktober. När vi kom fram gick vi igenom de sedvanliga mänskliga hälsningsceremonierna, tittade in i ett litet, men rymligt och välskött stall och satte oss sedan för att prata en stund innan vi började arbeta med hästen. Gerplas ägare låt oss kalla henne Monica berättade i korta drag följande. Hon själv hade ridit en hel del på ridskola som barn och också arbetat med travhästar. Efter ett långt uppehåll i hästaktiviteterna hade hon återupptagit ridningen för några år sedan och börjat med att rida på ridskola. Hon blev intresserad av islandshästar och skaffade ett svenskfött sto, som nu var dräktigt. Efter ytterliggare något år köpte hon ett sto till, Gerpla. Gerpla var islandsfödd och nu elva år gammal. Monica berättade att hon tyckte Gerpla var seg och lång-
Gerpla visade sig efter en stund vara en mycket känslig häst. Här flyttar ägaren framdelen med mycket lätt tryck och Gerpla svarar perfekt sam: Bråttom har hon haft en enda gång sedan hon kom till mig, och det var när hon sprang baklänges ut ur transporten efter en resa. Jag minns inte helt säkert, men tror att Monica sa att hon hade köpt Gerpla av en tidigare ägare i Sverige och inte direkt från Island. Någon information om hästens erfarenheter från tidigare ägare kunde Monica inte ge. Jag kommer också ihåg att jag själv försökte skruva ner Monicas förväntningar genom att påpeka innan jag började arbeta med hästen att det inte alls är någon självklarhet att jag kan lösa problemet på en liten stund. Som jag brukar säga: Det finns inga magiska knappar jag kan trycka på och ge dig en ny häst i ett nafs. Efter en stunds samtal fortsatte vi som vanligt med att jag bad Monica visa mig hur hon brukar göra. Monica satte på hästen en vanlig nylongrimma och använde ett vanligt kort och lätt grimskaft av bomull, tog ut hästen ur boxen och ledde ut den på stallbacken. Jag bad henne leda Gerpla fram och tillbaka, vända och stanna några gånger. I mina ögon såg det ganska bra ut, det syntes tydligt att Monica var van vid att hantera hästen och hade ett klart bättre ledarskap än genomsnittet. Ingen av dem visade några tecken på att vara rädd. Det var bara ett par mindre detaljer, som jag hade synpunkter på och förslag om. Monica hade lite bråttom och ville gärna försöka få hästen att gå framåt genom att dra lite väl kraftigt i grimskaftet. I övrigt såg det hela klart bra ut i mina ögon och jag började lite smått fundera på vad problemet egentligen bestod i. Jag bytte hästens utrustning till repgrimma och ledrep, som jag föredrar, och började arbeta med hästen. Eftersom jag aldrig tidigare hade träffat henne började jag med de vanliga vänlighetsövningarna, att smeka hästen mjukt, vänligt och försiktigt. Inga problem. Jag lyfte på svansen för att känna efter om hon var spänd eller rädd. Inga problem, några sådana tecken kunde jag inte uppfatta. Därefter började jag flytta hästens bakdel. Hon visade sig vara oerhört känslig och reagerade snabbt genom att gå undan åt båda hållen för minsta möjliga tryck. Samma sak med framdelen och att rygga, hon gick genast undan för minimalt tryck. Till sist provade jag att flytta undan bakdelen för svingar med repet. Det var inga konstigheter med det heller, så vi övergick till ledövningar. Ledövningarna fungerade utan några som helst svårigheter, vändningar och stopp likaså. Efter en stund lämnade jag över Gerpla till Monica och bad henne gå igenom samma övningar. Jag ville dels hjälpa henne att rätta till ett par små detaljer, som hon inte tänkt på, dels få henne att använda lite svagare tryck mot hästen. Övningarna fungerade alldeles utmärkt, så en stund senare kom vi överens om att det var dags att försöka lasta hästen. Trailern kördes fram för att jag ville ha mer utrymme för hästens skull och baklämmen fälldes ner. Trailern hade inga nedfällbara stödben, men var kopplad till en tung dragbil och därför ganska stadig även utan stödben. Stödbenen är enligt mina erfarenheter något som många hästägare struntar i att använda. De tänker inte på att en av anledningarna till att stödben finns är att trailern blir mycket stadigare och därigenom mindre obehaglig för hästen att gå upp på. Monica ledde Gerpla till transporten och jag bad henne att försöka vara Aktiva eller passiva hanterare bland islandshästar Det finns två olika sätt för hästar att hantera påfrestningar eller belastningar, aktivt eller passivt. Benägenheten att reagera på det ena eller andra sättet är ärftligt betingad och medfödd. Beteendet styrs genom att det autonoma nervsystemet aktiveras på olika sätt: hos aktiva hanterare sker en a ktivering av det sympatiska nervsystemet (höjd hjärtfrekvens, höjt blodtryck osv), hos passiva aktiveras det parasympatiska nervsystemet (aktivering av hypofysbinjurebarksystemet). Aktiva hanterare försöker göra något aktivt åt situationen, medan passiva hanterare strävar efter att anpassa sig till situationen. Effekter av långvarig påfrestning hos aktiva hanterare är t ex stereotypa beteendestörningar, hjärtsjukdomar och magsår, bland passiva hanterare immunologiska sjukdomar och muskelförtvining. Levnadsvillkoren för hästar på Island kan under många hästgenerationer ha gynnat passiva hanterare, så att en proportionellt större andel är passiva hanterare bland islandshästar än bland andra hästar. Frekvensen av stereotypier, hjärtsjukdomar och magsår är lägre hos islandshästar än hos vissa andra raser, medan immunologiska sjukdomar (sommareksem, spatt) och muskelförtvining förekommer oftare.
särskilt mjuk och vänlig mot hästen den här gången. Gerpla gick utan problem upp med framhovarna på rampen. Och stannade. Monica smekte henne vänligt och mjukt över halsen en stund. Ingenting hände. Gerpla bara stod där och gjorde ingenting. Hon visade inga tecken till rädsla eller någon form av protest, utan bara stod där. Jag bad Monica att få försöka och tog över hästen. Vi gick ett kort varv och gjorde några vändningar med bakdelsflyttning och ett par halter, innan jag ledde upp Gerpla på rampen, där hon genast stannade med framhovarna halvvägs. Jag smekte henne över halsen och lyfte svansen. Inga tecken till rädsla eller någon form av upprördhet, förutom att hon vägrade att sätta bakhovarna på rampen. För att försöka ta reda på om problemet ändå var att hon var rädd för att sätta sina bakhovar på rampen tog jag ner hästen på marken och provade att leda henne tvärs över rampen. Det gick bra i vänster varv, men inte alls i höger. När jag konstaterat det provade jag att be henne gå in rakt framifrån igen. Jag vet inte exakt hur lång tid det tog, men jag försökte avsiktligt använda så lätt tryck som möjligt, och efter tio, kanske femton minuter gick Gerpla in i transporten. Lugnt och sansat. Inga tecken på rädsla, ingen upprördhet, inga protester. Hästen stod lugn och fin inne i transporten och jag bad Monica gå in till henne, smeka henne och berömma henne en stund. Det här gick ju fint, tänkte jag och övergick till att försöka hjälpa Monica att göra samma sak. Därför bad jag Monica att göra en av de övningar vi gjort på stallbacken innan vi började med lastningsförsöken, att be Gerpla först ta ett steg bakåt och sedan genast ett steg framåt. Min tanke var att först och främst förekomma att Gerpla rusade baklänges ut ur transporten och därefter att hjälpa Monica att få hästen att gå upp och ner på rampen flera gånger. Det fungerade i början utmärkt med ett, två och tre steg bakåt och lika många framåt. Jag tyckte det såg ut som om problemet var löst och föreslog att Monica skulle be Gerpla backa så att hennes bakhovar kom ner på marken och genast gå upp igen. Där blev det stopp. Kompromisslöst! Gerpla vägrade kategoriskt att gå upp igen. Hon bara stängde av, med tom blick, öronen slappt åt sidan och sladdrigt hängande underläpp (ett tecken på totalt ointresse från hästens sida). Nu tyckte jag att äntligen börjar det bli lite intressant, så jag bad Monica att få överta Gerpla igen. Hade jag fått henne att gå in en gång borde jag väl kunna göra om det, tyckte jag. Nu ledde jag bort Gerpla från trailern. Vi gick en liten sväng på stallbacken. Hon följde mig lika lätt och känsligt som tidigare och jag berömde och smekte henne över halsen. Vi svängde tillbaka till trailern igen och jag ledde henne mot rampen. Hon följde villigt med så långt att hon hade båda framhovarna på rampen och stannade. Och stängde av, men var fortfarande kontaktbar, eftersom hon reagerade på mina smekningar. Det utesluter inlärd hjälplöshet, en häst med det beteendet är helt enkelt inte kontaktbar. Huvudet höll hon lågt och jag lyfte på hennes svans utan motstånd. Båda är tecken på att hästen inte är rädd i den vanliga bemärkelsen, en häst som håller huvudet lågt styrs beteendemässigt av det parasympatiska nervsystemet och är inte spänd. Jag försökte övertala Gerpla på sam- Jag vet inte exakt hur lång tid det tog, men jag försökte avsiktligt använda så lätt tryck som möjligt, och efter tio, kanske femton minuter gick Gerpla in i transporten.
ma sätt som tidigare, med minsta möjliga tryck. Eftersom ingenting hände och jag inte kunde märka att Gerpla reagerade försökte jag med att gradvis öka trycket. Ingenting hände, förrän jag hade kommit upp till ett ganska rejält tryck av repgrimman mot hästens nacke. Då protesterade hon genom att stegra, och jag sänkte genast trycket genom att släppa efter på ledrepet. Detta hände två, kanske tre gånger. I övrigt var Gerpla avstängd hela tiden, med frånvarande blick, slappa öron och hängande underläpp. Och hon rörde sig inte. I det läget bestämde jag mig för att försöka med en annan variant, att linlöpa henne in i trailern. Tekniken är relativt enkel, men kan vara rätt tidsödande. Utgångspunkten är att cellskräck är den bakomliggande orsaken till att hästen vägrar gå in i trailern. Man linlöper hästen tvärs över rampen i skritt eller trav, till dess att den går obehindrat över rampen och inte längre reagerar för det stora mörka hålet. Det handlar alltså om ren toleransträning genom habituering, som är det klassiska tillvägagångssättet för att vänja en häst vid obehagliga saker. När hästen är helt oberörd och utan svårigheter stannar med alla fyra hovarna på rampen och står kvar, brukar det i de flesta fall vara förhållandevis lätt att få den att gå in i trailern. Man ber den bara vänligt att gå framåt, samtidigt som man stänger vägen ner från rampen genom att stå i vägen. Då har hästen bara en väg att gå och det är in i transporten. Gerpla gick framåt i en volt omkring mig för ett mycket lätt tryck från ledrepet. Hon gick utan problem över rampen i vänstervarv, och efter ungefär en kvart fick jag henne utan svårighet att stanna på rampen med alla fyra hovarna och stå kvar där. In i transporten gick hon däremot inte. Så fort jag bad henne om det stängde hon av igen, på samma sätt som tidigare. Gerpla har stängt av. Öronen är slappa, blicken tom, underläppen hänger slappt och hon håller huvudet lågt. Drygt två timmar hade gått sedan vi började. Åskådarna började droppa av, en efter en, och ett lätt regn började stänka. Monica började kanske också ledsna, för hon frågade om vi ville ha en kopp kaffe. Jag tänkte att Gerpla kanske behövde en liten stund för sig själv för att polletten skulle kunna få en chans att ramla ner sådant har hänt förut och tackade ja. Vi ställde in Gerpla i hennes box i stallet och tog av repgrimman (den är ett arbetsredskap, som inte ska användas att binda upp hästen med, i hagen eller inne i boxen). Efter en kvart, tjugo minuter gick vi ut till Gerpla igen och provade både att leda henne och att linlöpa henne in i trailern. Med samma resultat som tidigare, hon stannade med båda framhovarna på rampen, vägrade att ta ett enda steg till och stängde av. Vid det laget var vi alla övertygade om att Gerpla var en passiv hanterare. Vi hade någon timme tidigare kommit in på den linjen. Monica nämnde att hon hade läst min artikel om aktiva och passiva hanterare och både hon och hennes vänner ansåg att den innehöll en perfekt beskrivning av Gerpla. Jag intog min vanliga skeptiska hållning, men nu var jag tvungen att medge att hästens beteende i de allra flesta avseenden pekade mot passiv hantering. Det enda beteendemässiga undantaget var att Gerpla protesterade när jag ökade trycket av repgrimman mot hennes nacke genom att dra kraftigt i ledrepet. Stegringarna var inte aggressiva, Gerpla försökte fly bakåt, från mig, inte emot mig. Därför var det också ett typiskt flyktbeteende. Teoretiskt sett protesterar passiva hanterare inte vid ökat tryck, de blir bara ännu mer passiva. Ända tills trycket blir så starkt att individen inte längre kan uthärda det, och då är det inte långt kvar till kollaps. Visserligen händer det fortfarande i alltmer sällsynta ögonblick att jag betraktar mig själv som både ung, vacker och stark, men så stark är jag inte. Även om jag använde repgrimma och ledrep och även om Gerpla visat sig vara en mycket känslig häst. Bortsett från Gerplas stegringar och flyktbeteende pekade enligt min uppfattning allting i hennes beteendemönster mot att hon var en passiv hanterare. Inget höjt huvud, ingen spänd svans, inga blåsningar eller andra förändringar av andningen, inget flyktbeteende. Inga andra tecken på belastning eller stress heller, exempelvis svettning eller diarré. Bara stänga av, med tom blick, slappa öron och hängande underläpp. Och bara stå där och göra ingenting. Dagens del av vårt problemjobb med Gerpla slutade där, utan att vi fick hästen att gå in i transporten igen. Det fanns enligt min uppfattning inte någon anledning att fortsätta pressa Gerpla bara för att visa att jag kunde få in henne i transporten och dessutom ville jag fundera i lugn och ro över hästen beteende. Vi pratade en hel del
Hängande underläpp kan vara ett tecken på att hästen är totalt ointresserad. med Monica och rekommenderade henne att göra samma övningar med Gerpla de närmaste dagarna, konsekvent försöka använda minsta möjliga tryck och att satsa på att linlöpa in henne i transporten. Ett par dagar senare skickade jag ett mail till Monica och frågade hur det kändes och hur det hade gått med Gerpla. Monica svarade att hon tyckte det kändes bra. Hon hade funderat igenom vad vi hade gjort, fått upp ögonen för att Gerpla inte var seg och ovillig, utan reagerade snabbt och lätt på små, lätta och fina signaler. Monica hade ridit Gerpla dagen efter vårt besök och efteråt gått igenom en del av övningarna. Gerpla svarade lika bra, som när vi var där. Monica provade också att leda hästen fram och tillbaka över rampen med gott resultat, men slutade där och krävde inte mer av Gerpla för dagen. Monica skrev också att Gerpla var närvarande hela tiden och inte stängde av. Gerpla är enligt vår gemensamma uppfattning (jag själv, Inger och Monica) en passiv hanterare. Stegringarna vid starkt tryck pekar visserligen åt motsatt håll, men som helhet betraktat var Gerplas beteende typiskt för en passiv hanterare. De allra flesta hästar även islandshästar är aktiva hanterare. Det innebär att individen fysiologiskt sett reagerar på belastning med aktivering av den sympatiska delen av det autonoma nervsystemet. Det resulterar i det vanliga sättet att reagera på press, alltså höjt huvud, sänkt bakdel (förberedelse för eller försökt till flykt), orolig blick (ibland ser man vitögonen), häftig andning eller blåsningar samt flyktbeteende eller aggressivt beteende. Beteendemässigt är det tecken på rädsla och att hästen försöker göra något aktivt åt sin situation. Passiva hanterare har en medfödd benägenhet att reagera fysiologisk på rakt motsatt sätt, med aktivering av den parasympatiska delen av autonoma nervsystemet. Beteendemässiga tecken är då sänkt huvud, tom blick, slappa öron, hängande underläpp och eventuell salivering (drägling), inget engagemang av bakdelen, inga spänningar i svansen, ingen förändring av andning och inget flyktbeteende. Eksem, som Gerpla har, är inte något ensamt tecken på att en islandshäst är passiv hanterare. Men sommareksem är en immunologiskt orsakad åkomma. Passiva hanterare kan på lång sikt utveckla försvagning av sitt immunförsvar. När det gäller en elva år gammal häst som Gerpla går det inte att utesluta att hennes eksem brutit ut eller förvärrats just därför att hon är en passiv hanterare. Indiciekedjan försvagas därför inte av det faktum att hon har eksem. Däremot kunde vi inte se några som helst tecken på att Gerpla skulle ha försvagad ryggmuskulatur, vilket kan vara ett annat långsiktigt fenomen hos passiva hanterare. Hur ska man då bära sig åt för att hantera passiva hanterare på bästa sätt? Eftersom beteendet är ärftligt betingat hästen KAN inte reagera på något annat sätt så är det meningslöst att pressa den genom att öka trycket. Det enda som händer är att hästen står emot ännu mer tills den protesterar eller kollapsar om man ökar pressen tillräckligt mycket. Det är inte bara ojuste mot hästen, utan också dumt, eftersom man motarbetar sig själv. Det enda rimliga sättet att hantera passiva hanterare är att konsekvent använda lättast möjliga tryck, finast möjliga signaler och ge dem tillräckligt med tid. Gerplas ägare Monica ansåg exempelvis före vårt besök att hästen var okänslig och att den inte reagerade för tryck. Numera har hon insett att hästen är mycket känslig, reagerar snabbt och effektivt för minimalt tryck och fungerar mycket bättre för lätta hjälper och om hon (Monica) inte har så bråttom. Avslutningsvis: Dra inte för snabba slutsatser bara för att du läst den här artikeln. Din islandshäst är förmodligen inte någon passiv hanterare, även om den påminner lite om Gerpla i sitt beteende. Det finns passiva hanterare bland islandshästar, men de allra flesta individer är vanliga aktiva hanterare även bland dem. Problem består i de allra flesta fall av helt vanliga ledarskapsproblem som har sin grund i bristfällig kommunikation mellan människa och häst. Ansvaret för sådana situationer ligger hos människan, inte hos hästen, och det är orättvist mot hästen att lägga skulden på den. Passiv hantering är dessutom inget fel hos hästen, bara ett medfött annorlunda sätt att reagera. Passiva hanterare är minst lika känsliga som andra hästar och dessutom är det ur säkerhetssynpunkt väldigt positivt. En passiv hanterare reagerar inte med vild flykt, bocksprång eller aggressivt beteende, vilket betyder att riskerna med att rida eller hantera en passiv hanterare är mycket mindre. Under förutsättning att man lär sig att hantera dem med lättast möjliga tryck och finast möjliga hjälper. Därför borde till exempel en islandshäst, som är passiv hanterare, vara närmast idealisk för en ryttare som har problem med ridrädsla.