KONST AKTUELLT 40DALSLAND

KONST AKTUELLT 40DALSLAND AKTUELLA UTSTÄLLNINGAR OCH PROJEKT PÅ DALSLANDS KONSTMUSEUM 23/3 2/6 2019 Amalia Bille (foto: Berg Gallery)

SÄLLSAMMA KERAMISKA SKULPTURER Foto: Berg Gallery Amalia Bille har en lång konstnärlig verksamhet bakom sig. Framgångsrik, fast i lugn takt. Men när hon, för knappt två år sedan, visade sin keramik för första gången skakade världen till lite och hon överväldigades av utställningsförfrågningar. Nu får den Dalsländska publiken också chans att möta hennes sällsamma keramiska skulpturer. Man hittar dem i övre utställningshallen i samspel med Magdalena Erikssons måleri. En slingrig väg har fört Amalia Bille (f. 1971) fram till där hon nu är. Född av svensk mamma och arabisk pappa. Uppväxt på Flat ön i Bohuslän. Efter gymnasiet följde studier, bl a i arabiska, en period i New York, och där efter utbildade hon sig till lärare, innan hon, 1999, började på Hovedskous målarskola (idag Göteborgs konstskola). Det tog väldigt lång tid för mig att hitta fram till vad jag ville göra. Men när jag kom till Hovedskous blev det tydligt. Jag målade och skulpterade och kände verkligen att nu är jag hemma, berättar Amalia Bille som sedan studerade vidare på HDK, Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg, och linjen för Textil konst. Det var den bredaste linjen, därför valde jag den. Men jag jobbade i alla verkstäderna, metall, trä, keramik jag ville prova allt! Efter tio år som fri konstnär, varvat med brödjobb som bild- och slöjdlärare, sökte hon masterskursen i keramik på samma skola. Det mesta som man gör är ju lite slumpartat. Men nu var det rätt läge, barnen var större och jag kände behov av att få handledning, bolla och diskutera med någon. Jag ville jobba mer fysiskt och tredimensionellt, därför blev det keramik. Jag sa upp mig från mitt jobb och började på heltid, det var en underbar period. Porträtt, är ett tema hon jobbat mycket med i måleriet. Nu tog hon det till ett nytt material och stora saker hände. Redan examens arbetet visade på ett unikt uttryck som bara har utvecklats. Allt föll på plats konstnärligt när jag började med kera miken. Jag hittade fram till något intressant och det är kanske det som syns. När vi talar med henne är hon just hemkommen från Småland och en arbetsperiod i Boda Glass Factory. Utforskandet av nya material fortsätter

HYLLNING TILL TVÄTTSTUGAN Denna vår har museet inlett ett sam arbete med Stenebyskolan i Dals Långed som ett sätt att ge studenter tillfälle att ställa ut. Först ut i Galleriet på övre plan är Helena Pernow. Hon är ingen novis i sammanhanget. Helena gick sin kandidatutbildning på Konstfack i Stockholm. Då handlade det om inredningsarkitektur och möbeldesign. Efter det har hon jobbat på ett arkitektkontor, samtidigt som hon parallellt drivit mer konst närliga projekt, men också arbetat med teaterscenografi. En längtan efter att utforska det textila materialet ytterligare fick henne att söka till HDK Steneby och master utbildningen»textil-kropp-rum«. Jag blev nyfiken på skolan och efter att ha talat länge med en lärare, tyckte jag det kändes jättebra. Jag gick först en fristående kurs och sedan sökte jag masterutbildningen, berättar Helena Pernow som bott hela sitt liv i Stockholm. Därför var omställningen stor, men hon känner sig nöjd med sitt nya liv i Dalsland. Det är stor skillnad. Här ligger stort fokus på skolan, det vi skapar här och de kontakter vi knyter det känns väldigt stort och betyder mycket. I galleriet visar Helena Pernow en platsspecifik rumsinstallation;»en plats tillägnad omsorg och överdrivna mängder sköljmedel«. När jag når henne är hon mitt i förberedelse arbetet, att färga in gamla linnedukar, som hon köpt på secondhand, i olika färger. De ska sedan hänga ned från taket i galleriet. Jag är intresserad av färgernas relation till varandra. Färgningsprocessen är så kontrollerad, men hur man sedan upplever färgen beror på så mycket. Ljuset, och om det hänger bredvid en annan färg, men också hur stor den färgade ytan är. I installationen förenar hon sina olika kunskaps fält, det rumsliga och det textilia. Hon har tidigare undersökt»kollektiva rum«, rum vi delar. Tvättstugan är ett sådant exempel. Det är ett spännande rum som bär på många berättelser. Allt från arga lappar, till romanser i tvättstugan. Den kollektiva tvättstugan är idag ett rum som är påväg bort, den hörde samman med sociala och politiska kontexter som folkhemsbygget. Helena Pernow lyfter också fram omsorgen om materialet som intressant, d v s tvätten som går från smutsig till ren. Det finns många olika sätt att tvätta på, den erfarenheten gjorde Helena Pernow när hon jobbade i hemtjänsten och fick tvätta åt damer som inte längre orkade själva. En erfarenhet som också speglas i installationen.

DALSLANDS MÅNGA ANSIKTEN Dalsland är ett landskap som jag person ligen är mycket berörd av, säger Elisabet Eriksson, konstnär boende i Göteborg, men med starka rötter till Dalsland. Härifrån kom hennes älskade farfar, Albin Eriksson. Och på Stenebyskolan i Dals Långed började hon själv sin konstnärliga skolning. Nu har hon skapat ett porträtt av sitt Dalsland i den nedre hallen på museet. Ett porträtt med många ansikten. Jag försöker visa Dalslands folksjäl i denna utställning. Den uppmärksamme hittar korpen Dalslands landskapsfågel- och förgätmigej landskapsblomman samt skutorna på Vänern. I textil gestalt finns också det välkända dalsländska slagordet»hårda bud i Mellerud«. Liksom här finns spår av svart och vit magi, skogsrån och näcken. Allt fritt tolkat i broderi, assemblage, teckningar och collage. Folktron står i fokus, den var starkt förankrad i Dalsland, detta förr så fattiga och avskurna landskap. I folklivsforskaren Ebbe Schöns böcker har hon hittat bakgrundsmaterial, liksom i Dalslandskildringar av Sven Axel Hallbäck. Emigrationen till USA var störst från Dalsland, påpekar Elisabet Eriksson, vars farfar, Albin Eriksson, föddes 1881 i ett fattigt torparhem i Torp socken i Ödeborg (Färgelanda kommun). Modern hette Maria Larsdotter, en kvinna med milda, vackra anletsdrag. Elisabet har ett foto av henne som finns inklippt i ett av utställningens mindre collage. Maria Larsdotter blev änka med nio barn vid 45 års ålder, och hon är den samlande personen för denna utställning. Från henne utgår alla trådar till Elisabet Erikssons egen

släkthistoria, den som så småningom landar i Bohuslän, dit Marias son Albin Elisabets farfar - gick som 14-åring för att söka arbete. I vår släkt har man alltid värderat kvinnor högt. Jag känner igen släktdragen, jag ser att hon var en god människa, säger Elisabet Eriksson och visar bilden av Maria. Vi träffas i bostaden i Majorna i Göteborg. Ett trevligt hem fullt av saker från golv till tak; bilder, böcker, små skulpturer, tavlor, växter, textilier, tyger, garner och många udda föremål ordnade i fina stillebenliknande grupperingar. Man försöker och städa och hålla undan, men det blir snart samma igen när man arbetar hemma, säger hon. Men påpekar samtidigt att det är nödvändigt. Ateljén som hon tidigare hade på Konstepidemin blev för dyr. Som konstnär har man ingen hög pension. I vardagsrummet finns allt textilt arbetsmaterial i korgar och i påsar. En del är färdigt, en del är pågående arbete. Processen är i ständigt löpande. Ett broderi tar ett par månader att göra. Ibland har jag flow och då går det lätt, men ibland blir det tråkigt, då får man lägga undan det och ta fram det senare. Elisabet Eriksson (född 1952) har en lång konstnärlig verksamhet bakom sig och är representerad på många ställen i Västra Götalandsregionen. Hon arbetar huvudsakligen med textil. Broderar på lakan, dukar och handdukar, men använder också kläder, andra tyger och föremål i de textila collagen. Allt är av återbrukat material, sådant hon fått, hittat eller köpt billigt. Jag jobbar intuitivt, skissar först, men broderar sedan fritt. Tänker inte så mycket, utan mera bara gör. Samhället finns med, men det är inte alltid så tydligt. Jag vill egentligen inte att man ska förstå allt, säger Elisabet Eriksson, som är uppväxt med starka berättelser från det tidiga 1900-talet och fackföreningsrörelsens framväxt i Bohuslän. Hon har en stor släkt pappa Göran hade 10 syskon och i barndoms hemmet på Härenäset i fick hon ofta höra historier om krigen och stenhuggarsamhällets hårda vardag. Berättelser som också gett henne en stor solidaritet med samhällets mest utsatta. Farfar var sten huggare. Och farmor och farfar bodde på över våningen av huset. Jag minns hur farmor sparat omslagspapper från Konsum som vi syskon fick rita på när vi kom upp till dem. Farfar var en mycket snäll människa, betonar Elisabet Eriksson. I hemmet hade konsten en självklar plats, även om ingen var konstnär. Mamma Helen både sydde och vävde och introducerade den norska textilkonstnären Hanna Ryggen för sin dotter. Pappa var lantbrukare, men på fritiden filmade han, målade och tecknade. En släkting fick henne att välja konstnärsbanan. Efter Stenebyskolan och Hovedskous målarskola gick Elisabet Eriksson på HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg och linjen för fri textilkonst. På Stenebyskolan föddes hennes stora kärlek till Dalsland. Av målare med Dalslands anknytning är Olof Sager-Nelson en absolut favorit. Hans mörka, tunga, mystiska stämningar tycker jag mycket om, säger Elisabet Eriksson och tillägger att hon nog ska införskaffa en fiol till utställningen. Hon tänker på Sager-Nelsons målning»fiolspelaren«från 1895 förstås.

KLIMATÅNGEST SOM BLEV VERKLIG HET»Februaridjur«Förra sommaren var inte som någon tidigare i den lilla bruksorten Latorp där Magdalena Eriksson bor och har sin ateljé. Skogen brann alldeles i närheten. Gula vattenbombplan flög över vårat hus varje dag och katastrofen kändes nära. Det var inte mycket till sommarhimmel, mer som en krigshimmel, säger Magdalena Eriksson. Varje dag cyklade hon de 1,5 milen in till Örebro, till arbetet som konstpedagog på ett behandlingshem. Det var så hett att det kändes som om skosulorna började smälta under mina fötter, berättar hon över telefon med sådan styrka att den kyliga februaridagen plötsligt känns omfamnande och räddande. Upplevelsen satte djupa spår. Klimatångesten fick en stor skjuts framåt. Man ser det i hennes bilder. Det är i måleriet hon tar upp de stora frågorna, om födelse, liv, död, sorg, smärta, glädje och lycka men också den lilla världen, det som berör i vardagen. Måleri är som ett sätt att tänka för mig. Det är ett tillstånd som jag är i. Och det är oerhört viktigt att komma in i detta tillstånd. En bild tar lång tid. Jag hörde en gång en författare berätta om den omfattande research han gjorde innan han började skriva.

Min research är också väldigt lång. Det handlar om en målerisk process. Jag måste komma förbi det omedelbart sedda. Jag blev glad när jag kom in på Valand och inte på Konsthögskolan i Stockholm, jag känner mig mer besläktad med det starka, mer känslosamma Göteborgsmåleriet. Efter avslutade studier 1989 har hon regelbundet ställt ut så gott som varje år, ja i flera fall många gånger per år, på konsthallar och gallerier runt om i Sverige. Över hela landet finns hon representerad. Det är väldigt viktigt för mig att ställa ut ofta. Jag tar på stort allvar att delta i samhället och det politiska samtalet med min konst. Sen tycker jag om kontrasten mellan den extremt ensamma tillvaron i ateljén och att komma ut och möta publiken. I ett s k Artist statement har hon också formulerat sina drivkrafter;»det mänskliga intresserar mig. Vad håller vi på med, vad händer egentligen? Jag vill synliggöra de underliggande processer som styr våra liv «Magdalena Eriksson är född 1963, uppväxt i ett mexitegelvillaområde i Vintrosa några kilometer från där hon nu bor. Det var en trygg tillvaro säger hon, men också tung, präglad av en mamma som var psykiskt sjuk. Jag förstod tidigt vad utanförskap är, att vara annorlunda, och att känna skuld och skam för sitt ursprung. Jag har fått jobba hårt med det där. Men det har också gett mig mycket. Som att kunna se verkligheten på ett fabulerande sätt, och upptäckten att det finns ett parallellt universum för de som inte passar in! I målningen»myskväll«brinner de upp och nedvända husen. Där finns också andra inslag, tankebubblor, så som de kommer till en när man krupit ner i sängen för att komma till ro efter dagens slut. Då är det mycket oro som gestaltar sig på täcket. Som en jäkligt påträngande godnattsaga, säger Magdalena Eriksson och man slås av hennes bildrika sätt att prata. Så är hon också poet. Hon har till och med tävlat i SM i estradpoesi. Det gick»sådär, men det var kul«, säger hon som gärna prövar sig själv i olika sammanhang. Nu har hon anmält sig till en kurs i Stand-up! Hon tänker att hon på så sätt ska erövra en komisk ingång till sina»500 sorgliga dikter«. Många konstnärer är rädda för att stå i vägen för sin konst, vill inte prata om den jag litar på att publiken gör sina egna tolkningar. Greta Garbo försökte värna sin integritet... vad hade hon för det? Myten och mysteriet drar till sig likmaskarna för eller senare. Jag vill liv till varje pris, säger Magdalena Eriksson och spår att vernissagepubliken i Dalsland säkerligen kommer att få höra henne läsa en dikt också.»daina och jag«

Clay Ketter Eva Hild Love Lundell Missa inte nästa utställnings period 8 juni 1 september Övre utställningshallen: Clay Ketter Eva Hild Nedre utställningshallen: Love Lundell Galleriet: Stenebyskolan VÄLKOMMEN TILL ETT NYTT ÅR PÅ MUSEET! Vilket succéår 2018 blev! 18.500 besökare hittade till museet, vilket är rekord. Med tanke på den varma och fina sommaren så är det en fantastisk siffra. Vi har naturligtvis förhoppningen att lika många besökare eller ännu fler ska komma till Dalslands museum under 2019. Till skillnad från tidigare år har museet och cafét inte varit stängt under vintern. Tack vare att Sjöfarts museet lät oss förlänga de inlånade verken kunde utställningen»vattenvägen«finnas kvar ända till 24 februari. Att vi kunde förlänga säsongen berodde också på våra nyanlända vänner från Syrien som arbetar på museet och som är till en enormt stor hjälp, både i cafét men även för den fortsatta renoveringen av våra äldre fastigheter. Nu ser vi fram emot en ny spännande säsong med flera riktigt bra och intressanta konstnärer. Riktigt kul är det också att vi i år har ett samarbete med Stenebyskolan. Några av deras elever ska få visa sina arbeten i Galleriet. Det ska bli väldigt spännande att se! Museichef Jörgen Svensson ÖPPETTIDER: Onsdag söndag kl 11 17 Produktion: Dalslands konstmuseum Texter: Anna-Stina Lindén Ivarsson Form: Sara Lund, Reform Upperud 464 40 Åsensbruk 0530-300 98 www.dalslandskonstmuseum.se Museet stöds av Västra Götalandsregionen, Melleruds kommun, Håfeströms företagspark & vänförening.