Arbetslivskarriärer bland kvinnor och män i Sverige 1974 2010 Jobbkvalitet, hälsoutveckling och arbetsmarknadsutträde Pensionsåldersutredningen (S 2011:05)
Pensionsåldersutredningen 103 33 Stockholm Tfn 08-405 10 00 www.pensionsaldersutredningen.blogspot.com Omslag: Elanders Sverige AB Tryckt av Elanders Sverige AB Stockholm 2013
Förord Pensionsåldersutredningens uppdrag är att analysera hinder för ett längre arbetsliv samt föreslå förändringar som kan leda till att fler äldre arbetar längre. Hindren kan vara åldersgränser i trygghetssystemen men också arbetsförhållanden och attityder i samhället. Målet är att höja den faktiska pensionsåldern och att öka antalet arbetade timmar i ekonomin. För att inbjuda till debatt och för att bidra till utredningens arbete har ett antal rapporter beställts av forskare och experter. Författarna ansvarar för innehåll och bedömningar i rapporterna men de utgör ett värdefullt underlag till utredningens arbete. Rapporten har författats av Michael Tåhlin, professor, Institutet för social forskning (SOFI), Stockholms universitet. Viktoria Bergström, sekreterare i utredningen, har ansvarat för arbetet med rapporterna. Marja Lemne har biträtt utredningen med redaktionell granskning. Utredningsarbetet kan följas på www.pensionsaldersutredningen.blogspot.com. Ingemar Eriksson, Särskild utredare
Innehåll Rapportens huvudsakliga resultat... 7 Rapporten i sammandrag... 9 Inledning... 17 Data och variabelkonstruktioner... 19 Resultat, avsnitt 1: Arbetslivskarriärer 1974 2010 bland individer födda 1946 1954... 24 Resultat, avsnitt 2: Utveckling av arbetets kvalitet mellan perioder, mellan kohorter och över ålder... 36 Resultat, avsnitt 3: Utveckling av kvinnors ohälsa mellan perioder, mellan kohorter och över ålder... 46 Resultat, avsnitt 4: Förändringar från 1974 till 2010 av sambandet mellan jobbkvalitet och hälsa... 55 Resultat, avsnitt 5: Utträde från arbetsmarknaden från 50 till 60 års ålder efter hälsotillstånd och jobbkvalitet under perioden 1981 2010... 56 Resultat, avsnitt 6: Uppföljning av hälsa vid ålder 60 för dem som stannar i arbetslivet mellan 50 och 60 års ålder; trend över tre tidpunkter... 63 5
Resultat, avsnitt 7: Förändringar över kohorter av skillnader i ohälsa efter kön och arbetslivsdeltagande... 64 Resultat, avsnitt 8: Förändringar över kohorter av könsskillnader i arbetsvillkor... 70 Slutord... 78 Referenser... 80 APPENDIX... 81 6
Rapportens huvudsakliga resultat Rapporten bygger på analyser av longitudinella data från levnadsnivåundersökningarna (LNU) 1974 till 2010. Analyserna avser återkommande intervjuer om bl.a. arbetsförhållanden och hälsa med cirka 4 000 kvinnor och män i åldern 20 64 år, födda mellan 1917 och 1980. Beroende på ålder vid undersökningstidpunkten har individerna medverkat vid minst två och högst fem tillfällen under de 36 år som perioden omfattar. De huvudsakliga resultaten är följande: Under senare decennier har utträden från arbetsmarknaden före reguljär pensionsålder varit starkt anknutna till individers hälsotillstånd och fortsätter att vara så enligt de senast tillgängliga data. Tendensen är snarast en förstärkning av sambandet mellan de senaste mättillfällena. Hälsotillståndet i sin tur sammanhänger i hög grad med arbetets kvalitet. Kvalifikationsnivå, fysisk belastning och negativ stress är alla betydelsefulla för hälsan. Över tiden ser sambandet mellan jobbkvalitet och hälsa ut att ha försvagats något. Givet hälsotillstånd har betydelsen av jobbkvalitet för sannolikheten att lämna arbetslivet i förtid minskat. Efter övergången 1981-91 är nettosambandet (givet ohälsa) mellan jobbkvalitet och utträde svagt eller obefintligt. Att utträden inte längre är tydligt relaterade till jobbkvalitet givet ohälsa tycks inte ha haft negativa konsekvenser för hälsans utveckling. Sambandet mellan jobbkvalitet och hälsoutveckling bland individer som stannar länge i arbetslivet har inte förstärkts utan snarare försvagats. Jobbkvaliteten tenderar att förbättras under loppet av ett arbetsliv, dvs. med stigande ålder, främst genom att arbetets kvalifikationsnivå stiger påtagligt och att den fysiska belastningen avtar något. Däremot tenderar den mentala stressnivån att stiga. Mellan perioder (över historisk tid) förändras jobbkvaliteten mindre än efter ålder. Arbetets kvalifikationsnivå stiger klart men de fysiska kraven är fortsatt höga och den negativa stressen tilltar. Hälsotillståndet har försämrats för yngre men inte förändrats påtagligt för äldre. Detta innebär att sambandet mellan ålder och ohälsa har försvagats. Detta gäller särskilt psykiska problem. Kvinnors förhållanden jämfört med mäns har förbättrats i flera avseenden. Kvinnors relativa arbetslivsdeltagande har ökat märkbart och fortsätter att göra så, t.ex. genom en markant ökad andel 7
heltidsarbetande. Detta ser ut att påtagligt reducera lönegapet mellan kvinnor och män. Hur skillnader i hälsa mellan kvinnor och män utvecklas är en mer öppen fråga. Ett allvarligt orostecken är att ohälsan har ökat bland unga, särskilt yngre kvinnor, och bland kvinnor utan arbete. 8
Rapporten i sammandrag I rapporten ges en detaljerad beskrivning av hur kvinnors och mäns arbetsvillkor och hälsa har utvecklats under perioden 1974 till 2010. Den övergripande frågan är hur arbetsförhållanden och hälsotillstånd samverkar till att forma olika typer av arbetslivskarriärer. Analyserna bygger på data från Levnadsnivåundersökningarna (LNU). LNU genomfördes första gången 1968 och har sedan dess upprepats fem gånger: 1974, 1981, 1991, 2000 och senast 2010. I den föreliggande rapporten används data från de fem senaste omgångarna. LNU har en paneldesign, dvs. vi kan följa hur levnadsförhållandena utvecklas för enskilda individer, vilket är av stor betydelse för att förstå hur olika typer av livsvillkor t.ex. arbete och hälsa hänger samman med varandra. Intervjuer med drygt 4 000 kvinnor och män i åldern 20 64 år, födda mellan 1917 och 1980, ligger till grund för rapportens analyser. Beroende på ålder vid undersökningstidpunkten har individerna medverkat vid minst två och högst fem tillfällen under de 36 år (1974 2010) som perioden omfattar. Det sammanlagda antalet intervjuer med dessa personer uppgår till knappt 13 000. De medverkande individerna är fördelade över sju födelseårskohorter: 1917 1926, 1927 1935, 1936 1945, 1946 1954, 1955 1961, 1962 1971 och 1972 1980. Den mellersta kohorten, personer födda 1946-54, har medverkat vid alla fem tillfällena, och kan därmed följas från cirka 24 till cirka 60 års ålder. Hälsotillstånd mäts i rapporten med hjälp av självrapporterade symtom på nedsatt hälsa längs fyra dimensioner: hjärt-kärlsjuklighet, värk, nedsatt mentalt välbefinnande samt nedsatt fysisk rörlighet. Dessa fyra kombineras sedan i ett sammanfattande index, där var och en av de fyra symtomtyperna vägs på grundval av dess samband med ett generellt ohälsoutfall, antalet dagar sjukfrånvaro från arbete under de senaste 12 månaderna. Arbetsförhållanden mäts med tre olika komponenter, utvalda på grundval av deras samband med ohälsa. Den första komponenten (gynnsam för hälsan) är arbetets kvalifikationsnivå, mätt med jobbets utbildningskrav. Den andra komponenten (ogynnsam för hälsan) är arbetets fysiska krav, t.ex. tunga lyft, ensidiga arbetsrörelser och krokiga eller vridna arbetsställningar. Den tredje komponenten (ogynnsam för hälsan) är negativ stress, dvs. höga mentala krav i kombination med ett litet utrymme för egna beslut. 9
De tre komponenterna analyseras dels var för sig, dels genom en summering till ett sammanfattande index på total jobbkvalitet. Rapportens redovisning av resultat inleds (se Resultat, avsnitt 1, figurerna 1 till 9) med en beskrivning av hur jobbkvalitet och hälsotillstånd har utvecklats över livsförloppet bland individer i den kohort som vi kan följa under längst tid, födda 1946 1954. Utvecklingen av jobbkvaliteten under arbetslivet (från cirka 24 till 60 års ålder) för dessa individer kan summeras på följande sätt. För det första höjdes arbetets kvalifikationsnivå påtagligt och kontinuerligt. För det andra avtog de fysiska kraven, för män mest i början av arbetslivet och för kvinnor mest under arbetslivets senare del. För det tredje tilltog den negativa stressen, och hela denna ökning skedde mellan cirka 40 och 50 års ålder, dvs. under 1990- talet. Vad gäller könsskillnader inom denna kohort har kvinnorna nästan genomgående haft en något lägre kvalifikationsnivå i arbetet, lägre fysiska krav men en högre andel stressfyllt arbete. Utvecklingen under loppet av ett arbetsliv var marginellt mer gynnsam för kvinnor än för män vad gäller kvalifikationsnivå och fysiska krav men klart mindre gynnsam för kvinnor än för män beträffande negativ stress. Den sammantagna jobbkvaliteten (dvs. en sammanvägning av arbetets kvalifikationsnivå, fysiska krav och mentala stressnivå) steg under arbetslivet för både kvinnor och män födda 1946 1954, utom mellan 40 och 50 års ålder (under 1990-talet). Den totala kvaliteten i arbetet var ungefär lika hög för kvinnor som för män i början och i slutet av arbetslivet, men klart lägre för kvinnor än för män under större delen av perioden däremellan. Sambandet mellan jobbkvalitet och ohälsa har varit starkt i denna kohort, särskilt bland kvinnor men även bland män. En procents höjning av jobbkvaliteten var i genomsnitt förknippad med en halv procents minskning av ohälsan (eller 10 procents höjd jobbkvalitet var förknippad med 5 procents minskad ohälsa, osv.). Att en förändring av jobbets kvalitet till så mycket som hälften ger utslag på ohälsans omfattning kan ses som en stark effekt. Hälsotillståndets utveckling beror dock på många faktorer vid sidan av arbetets karaktär; av ohälsans totala förändring från cirka 24 till 60 års ålder tycks mindre än 5 procent vara knuten till jobbets genomsnittliga kvalitet under arbetslivet. I ett andra avsnitt med resultat (se Resultat, avsnitt 2, figurerna 10 till 23) analyseras utvecklingen av arbetets kvalitet för alla sju 10
kohorterna. För kohorterna födda 1946 1954 eller senare finns ett tydligt mönster i hur arbetets kvalitet tenderar att utvecklas under loppet av ett arbetsliv: jobbets kvalifikationsnivå liksom den negativa stressen stiger medan de fysiska kraven sjunker. Den gemensamma totalbilden för kvinnor och män redovisas i resultatavsnitt 2 (figurerna 10 till 23) medan utvecklingen av kvinnors och mäns jobbkvalitet jämförs i rapportens avslutande resultatavsnitt (se Resultat, avsnitt 8, figurerna 48 till 57). Den totala jobbkvaliteten tenderar att förbättras med stigande ålder för både kvinnor och män, i en något högre takt för männen, särskilt under tidiga faser av arbetslivet. Vidare har vissa förändringar skett mellan kohorterna, och ser ut att vara något större bland kvinnor. För kvinnorna steg först jobbkvaliteten mellan de tre äldsta kohorterna, födda 1927 1935 till kvinnor födda 1946 1954. Därefter (födda 1955 1961) inträdde en viss försämring, åtminstone i lägre åldrar (t.o.m. cirka 42 år), innan jobbkvaliteten höjdes markant i och med kohorten födda 1962 1971. Den sistnämnda höjningen avspeglar delvis det minskade antalet lågkvalificerade jobb, och hade därmed baksidan att svårigheterna för yngre att etablera sig på arbetsmarknaden ökade. Både bland kvinnor och män sker en tydlig uppgradering av arbetets kvalifikationsnivå, såväl med stigande ålder som mellan kohorter, och starkast för kvinnor. Över perioder har kvinnorna därmed närmat sig männen vad gäller kvalifikationsnivå i arbetet, och har gått förbi vid det senaste tillfället, 2010. Med stigande ålder tenderar de fysiska kraven att sjunka för både kvinnor och män, men i ganska långsam takt. Bland yngre individer är de fysiska kraven i genomsnitt högre för män än för kvinnor, men könsskillnaden minskar med åldern och ligger nära noll bland äldre. En vanlig föreställning är att de fysiska kraven i arbetet har sjunkit successivt och markant över tiden under senare decennier, men den bilden bekräftas inte av resultaten här. Mellan kohorter har en ganska splittrad utveckling ägt rum, utan tydlig långsiktig tendens. Den sista aspekt av jobbkvalitet som beaktas i rapporten är negativ stress, dvs. höga mentala krav i arbetet kombinerade med ett litet utrymme för egna beslut. Denna typ av jobb är vanligast inom verksamheter där de dagliga uppgifterna består av arbete med människor, t.ex. inom vård, omsorg, undervisning och personlig service. Därmed tenderar negativ stress i arbetet att vara mer utbredd bland kvinnor än bland män. Stressnivån har förändrats 11
betydligt mer mellan perioder än vad den gör med stigande ålder. Bland kvinnor har en kraftig uppgång i negativ stress ägt rum, medan ökningen bland män också är tydlig men mindre och inleddes senare. För kvinnor är det värt att notera att stressen inte generellt ökade mest under 1990-talet (mellan 1991 och 2000). Uppgången under de åren är störst bara för kohorten kvinnor födda 1946 1954, medan andra kohorter i stället har större ökningar under 1980-talet eller 2000-talet. För männen däremot steg den negativa stressen under 1990-talet i alla kohorter efter att ha varit konstant eller sjunkande åren dessförinnan. För flertalet kohorter bland männen fortsatte sedan ökningen under 2000-talet. Generellt är andelen individer som har ett stressfyllt arbete klart högre bland kvinnor än bland män. I den yngsta kohorten tycks dock stressen åtminstone för tillfället ha slutat öka bland kvinnor men har fortsatt att öka bland män. Sammanfattningsvis är bilden av hur kvinnors och mäns villkor i arbetslivet har utvecklats under senare decennier ganska splittrad, med tendenser till såväl förbättringar som försämringar längs olika dimensioner. Den tydligaste förbättringen gäller arbetets utbildningskrav. Både kvinnors och mäns arbeten har blivit påtagligt mer kvalificerade, och utvecklingen har gått betydligt snabbare för kvinnor. Denna förändring är dock inte entydigt positiv eftersom det krympande antalet arbeten med låga utbildningskrav antagligen har bidragit till att försvåra ungdomars etablering i arbetslivet. Den mest påtagliga försämringen av arbetsvillkoren (vid sidan av den stigande andelen unga utan jobb) är den tilltagande negativa stressen. Denna utveckling har särskilt påverkat kvinnors arbeten, men även bland männen har stressen ökat tydligt. Arbetets fysiska krav, slutligen, har inte förändrats så mycket, varken för kvinnor eller för män. Under de senaste åren finns dock en viss tendens till sjunkande krav. I ett tredje avsnitt med resultat (se Resultat, avsnitt 3, figurerna 24 till 31) analyseras hälsotillståndets utveckling bland kvinnor i de sju olika kohorterna. Kvinnornas hälsa har tenderat att försämras efter 1991. I genomsnitt bland alla kohorter var den totala ohälsans nivå bland kvinnor klart högre vid periodens slut (2010) än vid dess början (1974). Skillnader i ohälsa mellan kvinnor i olika åldrar har minskat avsevärt mellan 1974 och 2010, inte (främst) genom att de äldres hälsa har förbättrats utan genom att de yngres hälsa har försämrats. De allra yngsta kvinnorna (födda 1972 1980) har 12
uppvisat den högsta nivån av ohälsa (vid givna åldrar) av alla de kohorter vi urskiljer. Utvecklingen av psykiska hälsoproblem liknar tendenserna i den totala ohälsans förändring, men det finns vissa skillnader. Kvinnors psykiska hälsa försämrades särskilt påtagligt under 1990-talet, mellan 1991 och år 2000. Detta gäller i stort sett alla födelseårskohorter, dvs. närmast oberoende av ålder. Under det senaste decenniet (efter år 2000) har dock denna utveckling brutits, så att försämringen av den psykiska hälsan har upphört för flertalet kohorter. Psykiska hälsoproblem har dock blivit betydligt vanligare sedan år 2000 bland de yngsta kvinnorna (födda 1972 1980). Nivån på den psykiska ohälsan i denna grupp år 2010 var högre än den har varit för någon annan åldersgrupp vid någon av tidpunkterna sedan 1974. Angående den psykiska ohälsans nivå och fördelning sönderfaller de fem tidpunkterna i två grupper: 1974, 1981 och 1991 å ena sidan, 2000 och 2010 å andra sidan. 1981 var det bästa året för den psykiska hälsan, då även sambandet med ålder var mest systematiskt så att de yngre hade bättre psykisk hälsa än de äldre. Ålderssambandet hade försvagats till nära noll år 2000 och bytt riktning 2010, så att de yngres psykiska ohälsa var större än andra åldersgruppers. I takt med denna vridning av sambandet med ålder ökade de psykiska problemen i omfattning. 1990-talet framstår alltså som en vattendelare, men ökningen av de yngres psykiska ohälsa hade inletts redan före den ekonomiska krisen 1992 1993, om än i begränsad omfattning. Den sammantagna försämringen från och med 1990-talet har varit allra störst i åldersgruppen strax över 30 år och därnäst i den yngsta åldersgruppen (cirka 24 år). I det fjärde avsnittet med resultat (se Resultat, avsnitt 4, figur 32) undersöks förändringar av sambandet mellan jobbkvalitet och hälsoutveckling. Under perioden 1974 till 2010 har sambandet mellan jobbkvalitet och hälsotillstånd tenderat att försvagas, särskilt under senare år. Utvecklingen skiljer sig något åt mellan kvinnor och män. För kvinnor förstärktes först sambandet något för att sedan försvagas medan sambandet bland männen har blivit kontinuerligt svagare. Det femte avsnittet med resultat (se Resultat, avsnitt 5, figurerna 33 till 40) visar att graden av ohälsa vid cirka 50 års ålder har ett starkt samband med sannolikheten att lämna arbetslivet under de närmast följande tio åren, dvs. fram till cirka 60 års ålder. Vidare har en tydlig förstärkning av sambandet mellan ohälsa och 13
utträde skett mellan de två senaste tidpunkterna: andelen tidigt utträdande har minskat påtagligt bland individer med god eller medelgod hälsa men ökat något bland individer med svag hälsa. Betydelsen av jobbkvalitet för utträde från arbetslivet har förändrats på ett annat sätt än betydelsen av hälsotillstånd. Mellan 1981 och 1991 var benägenheten att lämna arbetslivet tidigt klart förknippad med jobbets kvalitet: ju sämre arbete, desto tidigare utträde från arbetslivet. Detta samband hade dock i stort sett eliminerats vid den andra tidpunkten, utträde mellan 1991 och 2000, genom att andelen avgångna hade minskat bland individer med låg jobbkvalitet och ökat bland individer med hög kvalitet i arbetet. Vid den tredje och sista tidpunkten, utträde mellan 2000 och 2010, var sambandet fortsatt svagt, efter att sannolikheten för utträde hade sjunkit i alla jobbkategorier, och allra mest i gruppen med lägst jobbkvalitet. Under 1980-talet (1981 1991) var alltså både hälsotillstånd och jobbkvalitet signifikant relaterade till utträde från arbetsmarknaden, medan endast hälsotillstånd var det vid de två senare tidpunkterna, dvs. under 1990-talet och därefter. Sambandet mellan ohälsa och utträde var klart starkast vid den senaste tidpunkten (utträden 2000 2010). Har därmed individer med relativt dåliga arbetsförhållanden i ökande utsträckning valt att stanna i arbetslivet trots en svag hälsa? I huvudsak är svaret nej. Bland individer med låg jobbkvalitet har sannolikheten att lämna arbetslivet i förtid varit i stort sett oförändrad bland individer med svag hälsa. Den ökade benägenheten att stanna i arbete bland personer med låg jobbkvalitet har alltså varit tydligt koncentrerad till personer med någorlunda god hälsa. Ett sjätte avsnitt med resultat (se Resultat, avsnitt 6, figur 41) visar att den avtagande samvariationen mellan jobbkvalitet och utträde inte heller tycks ha lett till en relativ försämring av hälsan för individer med låg jobbkvalitet. Om det vore så att den ökande benägenheten att stanna i arbete trots relativt dåliga arbetsförhållanden har en skadlig inverkan på hälsan, så borde sambandet mellan jobbkvalitet och hälsoutveckling bland stannarna ha ökat i styrka över tiden. Resultaten tyder dock snarast på motsatsen. Ett sjunde avsnitt med resultat (se Resultat, avsnitt 7, figurerna 42 till 47) omfattar analyser av förändringar över kohorter av skillnader i ohälsa efter kön och arbetslivsdeltagande. Senare 14
decenniers utveckling av ohälsa bland kvinnor och män med och utan förvärvarbete kan sammanfattas på följande sätt. För det första är skillnader i hälsa mellan individer med och utan arbete mycket större än hälsoskillnader mellan individer med olika typer av jobb. För det andra har hälsoskillnaden över arbetslivsgränsen ökat sedan 1990-talet medan skillnaden i hälsa innanför arbetslivsgränsen i stället minskat. För det tredje skiljer sig ohälsans förändringar tydligt efter ålder och kohort, så att yngre vad gäller både ålder och kohort har haft en klart sämre utveckling än äldre. Detta gäller i synnerhet individer utan arbete. För det fjärde finns stora skillnader mellan kvinnor och män i hur ohälsan har utvecklats. Framför allt är försämringen av hälsan bland yngre och individer utan arbete klart större bland kvinnor än bland män. För det femte framstår 1990-talet som en vattendelare i ohälsans utveckling. Det var av allt att döma genom den djupa ekonomiska krisen 1992-93 och det därmed sammanhängande kraftiga fallet i efterfrågan på arbetskraft som den dittills i huvudsak goda utvecklingen av befolkningens hälsa bröts och förbyttes i ökad ohälsa. De dramatiskt minskade möjligheterna att få och behålla ett förvärvsarbete tycks samvariera med ökad ohälsa, särskilt bland yngre kvinnor. Hur orsakssambanden närmare bestämt ser ut är dock inte uppenbart. Förändringarna av andelen individer som står utanför arbetslivet har varit mycket större för kvinnor än för män under den studerade perioden. Att andelen förvärvsarbetande steg betydligt mer för kvinnor under periodens början är välkänt och utgör en väsentlig del av bakgrunden till denna rapport. När efterfrågan på arbetskraft sjönk i samband med 1990-talets ekonomiska kris steg arbetslösheten först mest bland män, eftersom tillverkningsindustri och byggnadsverksamhet som vanligt drabbades hårdast i nedgångens tidiga skede (liksom vid den senaste krisen 2008 2009). Men kvinnornas sysselsättning sjönk klart mer än männens på lite längre sikt, åtminstone fram till den yngsta kohorten i beskrivningen (födda 1972 1980). Kanske är detta en viktig del av förklaringen till att yngre kvinnors ohälsa har ökat betydligt mer än männens. Kvinnor med arbete jobbar i ökande utsträckning heltid och med alltmer kvalificerade uppgifter och tenderar därmed att närma sig männens lönenivåer. Trots en tilltagande utbredning av negativ stress i arbetet, ökande arbetstider, och fortsatt ganska höga fysiska krav, är de förvärvsarbetande kvinnornas hälsotillstånd relativt gott. I tydlig kontrast till denna utveckling har villkoren försämrats 15
påtagligt för kvinnor utan arbete, särskilt för de yngre. Gruppen ökar i storlek och uppvisar en allt högre grad av ohälsa. Arbetsmarknadens utveckling under senare decennier tycks vara på väg mot en polarisering mellan individer som förmår ta del av positiva men krävande förändringar i arbetslivet och andra individer som befinner sig utanför arbetslivets gräns och har svårt att ta sig in. Mycket tyder på att denna gräns får en allt större betydelse för hur ohälsan i olika befolkningsgrupper utvecklas. Att göra arbetslivet större och mer inkluderande, särskilt i inträdesfasen, framstår som den stora utmaningen framöver. 16
Inledning Under 1970-talet ökade kvinnors deltagande i arbetslivet markant och fortsatte att växa under 1980-talet till en nivå där skillnaden i förvärvsfrekvens mellan könen blev relativt liten. Detta var som allra minst vid ingången till den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Expansionen av den offentliga sektorn (särskilt välfärdstjänster) var en viktig förutsättning för kvinnornas intåg på arbetsmarknaden. Den generation kvinnor som i unga år inledde denna utveckling har under de senaste åren börjat nå pensionsåldern. Under tiden har välfärdssektorn upphört att expandera. Flera viktiga frågor uppstår i anslutning till denna process. Hur länge stannade kvinnorna i arbetslivet, och under vilka förhållanden? I vilken mån lyckades kvinnorna avancera till arbeten med någorlunda goda villkor vad gäller innehåll, belastning och belöning? Hur många lämnade arbetslivet i förtid? Vid vilka åldrar lämnade kvinnor och män arbetsmarknaden, och hur påverkades utträdesåldern av arbetsvillkor och hälsa under den förvärvsaktiva perioden av livet? Med hjälp av data från Levnadsnivåundersökningarna (LNU) för perioden 1974 till 2010 beskriver vi i denna rapport kvinnors och mäns livsförlopp under drygt tre decennier, och beskriver hur deras levnadsförhållanden har utvecklats med avseende på arbete och hälsa. Vi bygger på LNU:s panelansats, dvs. att samma personer har medverkat i undersökningens olika omgångar. Vår övergripande fråga handlar om hur arbetsvillkor och hälsotillstånd samverkar till att forma olika typer av arbetslivskarriärer. Under den period undersökningen omfattar har kraven i arbetslivet förändrats påtagligt. Sammansättningen av det s.k. utanförskapet är sannolikt annorlunda i dag än i går. Förr blev människor fysiskt utslitna av kroppsligt krävande arbetsuppgifter, medan en viktig drivkraft bakom det nutida utanförskapet är att många personer har svårt att klara de mentala kraven i arbetslivet. Erfarna personer som en gång förlorat sitt arbete kan ha fått ökade svårigheter att komma tillbaka till arbetslivet, till följd av den uppdrivna kravnivån. För tre fyra decennier sedan dominerades arbetsmarknaden av lågkvalificerade jobb och lågutbildade individer. Cirka hälften av alla jobb var sådana som inte krävde mer än grundskoleutbildning eller motsvarande och som också innehades av personer utan annan 17
skolgång än den obligatoriska. År 2000 hade den andelen sjunkit till en tiondel. Vid arbetslivets motsatta pol utgjorde andelen jobb som krävde utbildning på gymnasienivå eller högre och utfördes av personer på den utbildningsnivån drygt en fjärdedel av alla jobb på 1970-talet. Vid sekelskiftet hade den stigit till nästan 60 procent och var då den klart största av de urskilda kategorierna. Fram till 2010 har dessa tendenser fortsatt (se vidare t.ex. le Grand m.fl. 2013). Arbetslösheten steg kraftigt i början av 1990-talet, sjönk sedan och etablerades så småningom på en nivå som låg klart över den som rådde före 1990-talskrisen. Under finanskrisen 2008 2009 närmade sig arbetslösheten åter tvåsiffriga tal men slutade öka under 2010. Andelen av befolkningen i arbetsför ålder som befinner sig utanför arbetskraften har ökat kraftigt sedan 1990-talets början. Till skillnad från arbetslösheten föll den andel som står utanför arbetskraften aldrig tillbaka efter 1990-talets ekonomiska kris, utan bet sig fast på en hög nivå eller till och med fortsatte stiga. Ökningstakten skilde sig starkt åt mellan utbildningsgrupper, med en särskilt negativ utveckling för individer med enbart obligatorisk skolgång, och bland dessa särskilt kvinnor. På grundval av LNU har vi tidigare visat att andelen löntagare med stressfyllt arbete (höga mentala krav men litet utrymme för egna beslut) ökade markant under 1980- och 1990-talen (se t.ex. le Grand m.fl. 2001). Ökningen av den negativa stressen har varit koncentrerad till kvinnodominerade verksamheter (men inom dessa skilde sig utvecklingen inte åt mellan kvinnor och män), särskilt inom välfärdstjänster (vård, omsorg och undervisning) och detaljhandel. Rapporten är upplagd på följande sätt. Först beskriver vi kortfattat de data som de empiriska analyserna bygger på och hur våra mått på arbetsförhållanden och hälsotillstånd är konstruerade. Därefter övergår vi till att redovisa våra resultat, och börjar med att beskriva hur arbetsliv och hälsa har utvecklats för den grupp individer som vi kan följa allra längst, kvinnor och män födda 1946 54. därefter vidgas tidsperspektivet genom att beskriva hur arbetets kvalitet och individers hälsa har utvecklats mellan perioder, mellan kohorter och över ålder. Sambanden mellan jobbkvalitet och hälsa analyseras så i ett särskilt avsnitt, där vi också undersöker hur sambanden har förändrats mellan åren 1974 och 2010. Utträden från arbetsmarknaden mellan 50 och 60 års ålder beskrivs i avsnittet därpå, och vi studerar bl.a. hur betydelsen av hälsotillstånd och 18
jobbkvalitet för tidiga utträden har förändrats under senare decennier. Vi följer vidare upp hälsan kring 60 års ålder för dem som stannar i arbetslivet åtminstone fram till dess. I två avslutande empiriska avsnitt fördjupar vi beskrivningen av könsskillnader i utvecklingen av arbetsvillkor och ohälsa samt jämför ohälsans omfattning bland individer med respektive utan arbete. Rapporten avslutas med en kort diskussion och en utblick mot framtiden. Data och variabelkonstruktioner Alla empiriska beskrivningar och analyser i rapporten bygger på Levnadsnivåundersökningarna (LNU). LNU genomfördes första gången 1968 inom ramen för den dåvarande låginkomstutredningen. Sedan dess har LNU genomförts ytterligare fem gånger: 1974, 1981, 1991, 2000 och senast 2010. I den föreliggande rapporten använder vi data från de fem senaste omgångarna, dvs. från 1974 t.o.m. 2010. (Omgången 1968 utgår till följd av att vissa för framställningen här centrala intervjufrågor var något annorlunda utformade det året.) LNU omfattar intervjuer via hembesök med ett slumpmässigt urval av den vuxna befolkningen (18 75 år). Intervjuerna genomförs av Statistiska centralbyrån (SCB) på basis av ett standardiserat formulär utformat av forskare inom levnadsnivåprojektet vid Institutet för social forskning (SOFI), Stockholms universitet. Formuläret omfattar frågor om en bred uppsättning levnadsförhållanden, t.ex. hälsotillstånd, arbetsvillkor och familjestruktur. Urvalsstorleken vid varje tillfälle är cirka 6 000 individer. Andelen svarande översteg 90 procent 1968 och har därefter gradvis sjunkit från cirka 85 procent 1974 till cirka 70 procent 2010. Det ökande bortfallet justeras genom att individerna i svarandegruppen ges olika vikt i syfte att göra de intervjuades fördelning över centrala bakgrundsvariabler som kön, ålder, boenderegion mm. likadan som urvalets (och populationens). 1 1 Det ökande bortfallet i LNU avviker inte från trenden i andra svenska intervjuundersökningar. Alla liknande datainsamlingar i Sverige under senare decennier liknar varandra i detta avseende. Internationellt sett har bortfallet i svenska undersökningar tenderat att vara relativt lågt och fortsätter att vara det. Bortfallsanalyser av olika slag brukar indikera att träffsäkerheten i olika skattningar påverkas ganska lite av att bortfallet ökar, åtminstone om skattningarna justeras med gängse vägningsmetoder. En vanlig metod vid bortfallsanalys är att jämföra svaren på olika intervjufrågor mellan personer som svarar tidigt i en undersökningsomgång och personer som medverkar först efter en betydligt mer utdragen kontaktprocess. Skillnader i svarsfördelning mellan dessa grupper av intervjuade brukar vara små. Detta gäller även LNU. 19
Särskilt viktigt för analyserna i den här rapporten är att LNU har en paneldesign, dvs. samma individer ingår i urvalet vid alla tidpunkter (med uppdateringar baserade på ålder och migration så att urvalet är representativt för befolkningen vid varje tillfälle). Det innebär att vi kan följa hur levnadsförhållandena utvecklas för enskilda individer, vilket är av stor betydelse för att förstå hur olika typer av livsvillkor t.ex. arbete och hälsa hänger samman. Det finns två huvudsakliga fördelar med LNU för att besvara frågor om arbetslivskarriärer och hälsoutveckling. För det första omfattar LNU mycket detaljerad information om arbetsförhållanden och hälsa. Jämfört med registerdata t.ex. är data i LNU betydligt mer omfattande. Flera helt centrala faktorer saknas helt i registerdata, därför att informationen i register är administrativ till sitt upphov snarare än grundad på forskningsfrågor. Vad gäller hälsotillstånd t.ex. registreras sjuklighet och besvär bara för de individer som antingen söker vård eller sjukersättning, medan LNU omfattar data om ohälsa för ett urval av samtliga individer oberoende av deras kontakter med vårdgivare och myndigheter. Den andra stora fördelen med LNU är det långa tidsperspektivet som täcker hela eller stora delar av individers arbetsliv. Detta är en stark komparativ fördel gentemot andra surveyundersökningar som visserligen kan omfatta detaljrik information om såväl arbete som hälsa men som endast täcker korta perioder av människors arbetsliv. LNU är en av mycket få undersökningar i Sverige som kombinerar detaljerade uppgifter om levnadsförhållanden, t.ex. om arbete och hälsa, med ett långt tidsperspektiv på individnivå. Även internationellt är LNU närmast unik i detta avseende. Det finns även nackdelar med LNU. Den utan tvivel största bristen är det relativt begränsade antal individer som intervjuats. Detta innebär att möjligheterna att analysera förhållanden för enskilda delgrupper är kraftigt beskurna. Det är på denna punkt som registerdata har sin stora komparativa fördel, men för de frågeställningar denna rapport söker besvara är detaljrikedomen i informationen viktigare än antalet medverkande individer. I eventuella uppföljningar av olika slag kan registerdata komma mer till sin rätt, om avgränsade delproblem ska belysas. En annan nackdel med LNU är att tidsavstånden mellan intervjuomgångarna är relativt lång, sju till tio år. Kortare avstånd hade varit att föredra, eftersom man då hade haft bättre grepp om hur ett antal faktorer förändras under den tid som studeras (t.ex. angående tidsordning mellan förändringar av olika typer av villkor). Givet den höga 20
kostnaden för datainsamling av LNU:s slag föreligger dock i praktiken en avvägning mellan enskilda tidsavstånd och total periodlängd, och för våra syften här med tonvikt på långsiktig utveckling under arbetslivet är den totala periodlängden viktigast. Angående avgränsning av den grupp respondenter som vi bygger den kommande beskrivningen av arbetslivsutveckling på har vi tre inklusionskriterier: (a) deltagande vid minst två tillfällen; (b) ålder mellan 20 och 64 vid varje tillfälle; samt (c) kontinuerligt deltagande, dvs. svar vid varje relevant (ålder 20 64) tillfälle utan uppehåll (lucka i deltagandet). Totalt ger dessa kriterier en grupp som omfattar 4 059 svarande individer. Det sammanlagda antalet intervjuer med dessa personer uppgår till knappt 13 000. Individerna är fördelade över sju olika panelkategorier beroende på vilka omgångar av LNU de har deltagit i då de befunnit sig i det relevanta åldersintervallet. De sju kategorierna beskrivs i tabell 1, som visar de årgångar av LNU som respektive kategori medverkat i, det födelseårsintervall kategorin omfattar, och antalet individer i respektive kategori. 21
22
Två typer av levnadsvillkor är centrala för beskrivningarna som görs i rapporten, arbetsförhållanden och hälsotillstånd. Måtten på dessa beskrivs kortfattat i det följande. Hälsotillstånd mäts med hjälp av fyra summerande mått, i sin tur baserade på ett antal indikatorer som mäter symtom på nedsatt hälsa: (a) hjärt-kärl-sjuklighet (högt blodtryck, etc.); (b) värk (i skuldror/axlar, rygg, höfter, etc.); (c) nedsatt mentalt välbefinnande (sömnproblem, depression, etc.); (d) nedsatt fysisk rörlighet (svårt att gå i trappor, etc.). Dessa fyra kombineras sedan i ett sammanfattande index, där vart och ett av de fyra måtten vägs på grundval av dess samband med ett generellt ohälsoutfall, antalet dagar sjukfrånvaro från arbetet under de senaste 12 månaderna före intervjun p.g.a. egen sjukdom. Indexvikterna estimeras för anställda individer vid en tidpunkt (år 2000). Sedan används samma vikter för alla individer, även ej anställda eller förvärvsarbetande, vid samtliga fem tidpunkter (1974 till 2010). Arbetsförhållanden mäts med tre olika komponenter som i sin tur kan summeras till ett sammanfattande mått på vad vi kan kalla jobbkvalitet. De tre komponenterna har valts ut därför att de alla har signifikanta samband med graden av ohälsa (det sammanfattande måttet beskrivet i det föregående). Den första komponenten är arbetets kvalifikationsnivå, mätt med dess utbildningskrav (antal år av utbildning efter grundskola som behövs i respondentens arbete). Den andra komponenten är arbetets fysiska krav, t.ex. tunga lyft och krokiga eller vridna arbetsställningar. Den tredje komponenten är negativ stress, dvs. höga mentala krav i kombination med ett litet utrymme för egna beslut. Av dessa tre komponenter har höga utbildningskrav ett gynnsamt samband med hälsotillståndet, dvs. ju högre utbildningskrav, desto bättre hälsa, medan fysiska krav och negativ stress har ogynnsamma samband med hälsa, dvs. ju högre fysiska krav och ju mer negativ stress, desto sämre hälsa. De tre komponenterna analyseras i det följande dels var för sig, dels genom en summering till ett sammanfattande index på total jobbkvalitet. Komponenternas vikter i detta index beräknas på grundval av deras samband med det totala hälsomått som beskrevs i det föregående. Utbildningskrav och fysiska krav kan beskrivas för hela perioden 1974 till 2010, medan negativ stress kan beskrivas först fr.o.m. 1981 eftersom vissa relevanta data saknas för denna komponent i LNU före dess. 23
Måttet på total jobbkvalitet är starkt korrelerat med social klass: då klass mäts med den socio-ekonomiska indelning som kallas SEI uppgår korrelationen (Pearsons r) mellan jobbkvalitet och klass till cirka 0,60. Men jobbkvalitet har ett högre samband med hälsotillstånd än vad social klass har (delvis till följd av konstruktion). Givet jobbkvalitet är social klass inte signifikant relaterad till hälsoproblem. Resultat, avsnitt 1: Arbetslivskarriärer 1974 2010 bland individer födda 1946 1954 Vi tar vår utgångspunkt i kohorten födda 1946 till 1954, där vi kan beskriva utvecklingen av arbetsförhållanden och hälsa under ett helt arbetsliv, från 20 till 64 års ålder. I figur 1 visas hur hälsotillståndet förändrats under livet bland kvinnor och män i denna kohort. 2 (Längre fram i rapporten jämför vi utvecklingen av hälsa och arbete i olika födelseårskohorter.) 25 20 15 10 kvinnor män 5 24 31 41 50 60 2 Den lägsta åldern bland de individer figuren bygger på är 20 år och den högsta är 64 år, men eftersom individerna grupperas för att förstärka det statistiska underlaget är den lägsta genomsnittliga åldern 24 år (intervallet är 20 28 år) och den högsta är 60 år (med ett intervall av 56 64 år). Detta gäller genomgående i den följande redovisningen. 24
Kvinnor har en sämre hälsa än män vid alla de fem urskilda åldrarna. Könsskillnaden är först i stort sett konstant från cirka 25 till 40 års ålder, ökar sedan tydligt mellan 40 och 50 års ålder, för att därefter minska något mellan 50 och 60 års ålder. För att sätta hälsans förändringar i relation till utvecklingen av arbetets karaktär undersöker vi i det följande hur arbetsförhållanden av olika slag har förändrats för dessa individer under samma period. (Könsskillnader i familjestruktur hålls konstanta genom fokus på samboende med barn.) Vi börjar med arbetets omfattning. Figur 2 visar andelen heltidsarbetande (av samtliga förvärvsarbetande) vid olika åldrar bland kvinnor och män. (Gränsen för heltidsarbete har satts till minst 35 timmars ordinarie arbetstid per vecka.) 1,00,90,80,70,60,50,40,30,20,10,00 24 31 41 50 60 kvinnor män Skillnaden mellan kvinnor och män vad gäller förändringar av arbetstidens omfattning under livet är dramatisk. Från cirka 25 till 30 års ålder, vilket för denna kohort sammanfaller med den typiska tiden för första barnets födelse, sjunker andelen heltidsarbetande från en stor majoritet (närmare fyra av fem förvärvsarbetande) ända ner till en tredjedel. Därefter sker en viss uppgång mellan 30 och 40 års ålder men först efter 40 sker en återgång till den ursprungliga 25
nivån ungefär 20 procentenheter under männens. Männens andel i heltidsarbete ligger däremot i stort sett konstant nära 100 procent fram till 50-årsåldern. Mellan 50 och 60 års ålder sker så en nedgång på cirka 10 procentenheter bland både kvinnor och män. En viktig aspekt på karriärer i arbetslivet, inte minst avseende löneutveckling, är att befordras till en chefsposition. Att kombinera arbetsledning med deltidsarbete är ofta svårt. Figur 3 visar hur skillnaden mellan kvinnor och män i andelen med arbetsledande uppgifter utvecklas under loppet av ett arbetsliv.,50,45,40,35,30,25,20,15,10,05,00 24 31 41 50 60 kvinnor män I början av arbetslivet finns ingen skillnad mellan kvinnor och män vad gäller andelen med arbetsledande uppgifter. Från 25 till 40 års ålder uppstår så ett stort gap till kvinnors nackdel. Gapet minskar därefter mellan 40 och 50 års ålder för att sedan vara i det närmaste konstant mot arbetslivets slut. Medan många kvinnor går ner till deltid i samband med barnens ankomst fortsätter männen att arbeta heltid. Under samma tid i livet är det betydligt vanligare att befordras till arbetsledande uppgifter bland män än bland kvinnor. Det ligger nära till hands att se en koppling mellan arbetstidens utveckling och möjligheterna till befordran. Samspelet mellan familjeliv och arbetsliv är tydligt: 26
könsskillnader i fördelningen mellan hemarbete och förvärvsarbete har antagligen stora återverkningar på könsojämlikhet i arbetslivets belöningar. Troligen påverkas även lönenivåns utveckling av detta samspel. Figur 4 visar skillnader mellan kvinnors och mäns löneutveckling under loppet av ett arbetsliv. 150 140 130 120 110 kvinnor män 100 90 80 24 31 41 50 60 Liksom i fråga om hälsa har kvinnor genomgående ett underläge gentemot män avseende lönenivå, och i likhet med ohälsogapet förändras lönegapets storlek påtagligt under arbetslivets gång. I lönens fall är det åren mellan 30 och 40 som ser ut att vara avgörande, åtminstone för den kohort vi beskriver här, personer födda mellan 1946 och 1954. Det är den period då många kvinnor har arbetat deltid under ett antal år och många män befordras till arbetsledande ställning. Just denna fas i livet verkar vara central för könslönegapet; det är här gapet vidgas påtagligt, medan alla andra åldersperioder i arbetslivet snarare präglas av konstans eller viss utjämning. Mönstret illustrerar tydligt hur förhållandet mellan familj och arbete till väsentlig del bestämmer jämställdhetens utveckling. Mot 27
denna bakgrund är det viktigt att analysera hur arbetstider och löner har förändrats för yngre kohorter, en fråga vi strax ska belysa. Innan dess beskriver vi hur kvaliteten i arbetet utvecklas över livsförloppet. Som redan diskuterats (se avsnittet Data och variabelkonstruktioner) mäter vi arbetskvalitet med tre komponenter: (a) jobbets kvalifikationsnivå (mätt med utbildningskrav), (b) fysisk belastning och (c) negativ stress (höga mentala krav i kombination med litet utrymme för egna beslut). Dessa tre komponenter har valts ut och vägts med avseende på deras samvariation med hälsotillstånd: hälsa samvarierar positivt med kvalifikationsnivå och negativt med fysisk belastning och stress. Figur 4 visar hur den totala kvaliteten i arbetet (en sammanvägning av kvalifikationsnivå, fysisk belastning och stress) utvecklats från cirka 30 till 60 års ålder bland personer födda runt 1950 (1946 1954). (Den lägsta åldern, gruppen under 24 år, saknas i figuren eftersom en av de tre komponenterna av jobbkvalitet, negativ stress, ingår i Levnadsnivåundersökningarna först från och med intervjutillfället 1981. 65 60 55 kvinnor män 50 45 31 41 50 60 28
Totalt sett kan en tydligt stigande tendens skönjas i figuren, dvs. arbetets genomsnittliga kvalitet har tenderat att förbättras över livet för individer i denna kohort. Undantaget är den mellersta av de tre urskilda episoderna, från cirka 40 till 50 års ålder, då kvaliteten är i stort sett var konstant. Vad gäller skillnader mellan kvinnor och män är jobbkvaliteten lika hög för båda könen i början och i slutet av perioden mellan 30 och 60 års ålder, men kvinnorna har en lägre kvalitet i sina jobb än vad män har vid både 40 och 50 års ålder. Förbättringen av jobbkvaliteten är således långsammare för kvinnor än för män mellan 30 och 40 års ålder men snabbare för kvinnor än för män mellan 50 och 60 års ålder. Den angivna nivån vid de olika åldrarna är ett genomsnitt för alla anställda individer vid respektive tidpunkt, med restriktionen att alla personer som ingår i underlaget för beräkningarna är förvärvsarbetande vid alla de tre mellersta intervjutillfällena (dvs. vid 31, 40 och 50 års ålder). Eftersom antalet (och därmed andelen) individer som är anställda skiljer sig åt mellan tidpunkterna, särskilt mellan de tre mitt-tidpunkerna, å ena sidan, och den första respektive sista tidpunkten, å andra sidan, sammanhänger en del av jobbkvalitetens utveckling i figur 5 med förändringar av gruppens sammansättning snarare än med förändringar för enskilda individer. I allmänhet kan vi anta att jobbkvaliteten är något underskattad vid den första tidpunkten (24 års ålder) och något överskattad vid den sista tidpunkten (60 års ålder): individer med lång utbildning och därmed sammanhängande högre genomsnittlig jobbkvalitet är underrepresenterade bland de förvärvsaktiva i unga år (därför att de då studerar) men överrepresenterade bland de äldsta förvärvsaktiva (därför att de arbetar till relativt hög ålder beroende på bättre villkor vad gäller jobbkvalitet och hälsa och på att de har arbetat färre år än andra i samma ålder till följd av sitt senare arbetslivsinträde). Den relativa betydelsen av dessa två faktorer förändringar på individnivå och förändringar av gruppens sammansättning för den aggregerade utveckling som visas i figur 5 (och andra liknande figurer i rapporten) är möjlig att beräkna, men av utrymmesskäl gör vi inte det här. Vi kan nöja oss med att konstatera att den aggregerade utvecklingen domineras av förändringar på individnivå eftersom en klar majoritet av den urskilda gruppen förvärvsarbetar vid samtliga tidpunkter. Betydelsen av skiftande sammansättning är dock inte försumbar, och det är värt att hålla i minnet att de förändringar av jobbkvaliteten under arbetslivet som redovisas i huvudsak är en viss överskattning av positiva tendenser, åtminstone 29
i början och i slutet av arbetslivet. Längre fram i rapporten analyserar vi arbetslivets senare del mer i detalj, och får då anledning att återkomma till frågan om hur relativt tidiga utträden från arbetslivet sammanhänger med jobbets kvalitet. Det är av intresse att bryta ner måttet på jobbkvalitet i sina tre delkomponenter för att särskilja utvecklingen med avseende på olika sidor av arbetets karaktär. Figur 6 visar hur kvalifikationsnivån på arbetsuppgifterna förändras från 24 till 60 års ålder. 5,0 4,5 4,0 3,5 3,0 2,5 2,0 1,5 1,0,5,0 24 31 41 50 60 kvinnor män Över arbetslivet sker en kontinuerlig höjning av arbetsuppgifternas genomsnittliga kvalifikationsnivå, såväl bland kvinnor som bland män (men kom ihåg braskplappen angående förändringar i gruppens sammansättning som leder till en viss överskattning av förändringens storlek, särskilt i lägre och högre åldrar). Den genomsnittliga nivån bland kvinnor ligger något under männens under hela åldersperioden utom alldeles mot slutet då gapet tenderar att försvinna. I figur 7 visas utvecklingen av fysiska jobbkrav under arbetslivet. 30
50 45 40 35 30 25 20 15 10 5 kvinnor män 24 31 41 50 60 De fysiska jobbkraven under arbetslivet förändras klart långsammare än vad kvalifikationsnivån gör, men under vissa delar av livsförloppet sker en tydlig nedgång i belastningens nivå. För männen äger nedgången rum under arbetslivets första hälft, från cirka 25 till 40 års ålder. För kvinnorna sker i stället först en viss höjning av de fysiska kraven, och därefter en långsam sänkning som ökar i hastighet mot slutet av arbetslivet (kanske delvis beroende på en högre andel utträden från arbetsmarknaden bland individer med fysiskt krävande jobb; vi återkommer som sagt till denna fråga längre fram i rapporten). Figur 8 visar utvecklingen av negativ stress från cirka 30 till 60 års ålder (den yngsta åldersgruppen är inte med i figuren pga. att data om stress saknas från intervjutillfället 1974). 31
,35,30,25,20,15,10 kvinnor män,05,00 31 41 50 60 Andelen med negativ stress (höga mentala krav i kombination med låg grad av egen kontroll) i arbetet är klart högre under arbetslivets senare del än i yngre åldrar bland individer födda kring 1950 (1946-54). Hela denna höjning av stressnivån skedde mellan cirka 40 och 50 års ålder, en åldersperiod som för personer i denna kohort sammanfaller med 1990-talet och därmed med den stora ekonomiska krisen 1992 93 och den efterföljande åtstramningen i stora delar av arbetslivet med stigande arbetslöshet och uppdrivna krav i många av de jobb som fanns kvar. Vid 1990-talets slut och ingången i det nya seklet steg sjukskrivningstalen kraftigt, särskilt bland kvinnor i den åldersgrupp vi fokuserar på här, dvs. de som fyllde 50 cirka år 2000. Som synes är stressnivån genomgående klart högre bland kvinnor än bland män, till stor del beroende på arbetets art: det är framför allt i människoorienterat arbete ( people jobs ), t.ex. välfärdstjänster som vård, omsorg och undervisning, som den negativa stressen är utbredd (även om sådana jobb också kännetecknas av många positiva egenskaper), och i dessa jobb är kvinnor kraftigt överrepresenterade (se t.ex. le Grand m.fl. 2001). Ökningen av andelen med stressfyllt arbete mellan 40 och 50 års ålder, dvs. under 1990-talet för dessa individer, är också klart större 32
för kvinnor än för män även om försämringen är påtaglig för båda könen. Mellan 50 och 60 års ålder, dvs. under det senaste decenniet (00-talet), upphörde dock trenden mot ökad stress för denna kohort, och övergick bland kvinnorna till en viss minskning. Återigen får vi dock påminna om att differentiella utträden från arbetslivet kan påverka de aggregerade andelar som redovisas i figuren. Sammanfattningsvis kan vi karakterisera utvecklingen av jobbkvaliteten under arbetslivet för individer födda 1946 1954 på följande sätt. För det första höjs arbetets kvalifikationsnivå påtagligt och kontinuerligt. För det andra avtar de fysiska kraven, för män mest i början av arbetslivet och för kvinnor mest under arbetslivets senare del. För det tredje tilltar den negativa stressen, och hela denna ökning är förlagd till perioden mellan 40 och 50 års ålder (dvs. 1990-talet för denna kohort). Vad gäller könsskillnader har kvinnorna nästan genomgående en något lägre kvalifikationsnivå i arbetet, lägre fysiska krav men en högre andel stressfyllt arbete. Utvecklingen under loppet av ett arbetsliv är marginellt mer gynnsam för kvinnor än för män vad gäller kvalifikationsnivå och fysiska krav men klart mindre gynnsam för kvinnor än för män beträffande negativ stress. Den sammantagna jobbkvaliteten, dvs. en sammanvägning av arbetets kvalifikationsnivå, fysiska krav och mentala stressnivå, steg under arbetslivet för både kvinnor och män i denna kohort, utom mellan 40 och 50 års ålder (sammanfallande med 1990-talet). Den totala kvaliteten i arbetet var ungefär lika hög för kvinnor som för män i början och i slutet av arbetslivet, men klart lägre för kvinnor än för män under större delen av perioden däremellan (se figur 5). Vi avslutar detta avsnitt med att undersöka hur hälsans utveckling under loppet av ett arbetsliv sammanhänger med arbetets kvalitet. Analysen gäller sambandet mellan ohälsans förändring från 24 till 60 års ålder och arbetets genomsnittliga karaktär under tiden däremellan, dvs. vid 31, 40 och 50 års ålder. Avsikten är att detta samband ska kunna tolkas som åtminstone delvis kausalt, dvs. som en effekt av arbete på hälsa. Grunden för den kausala tolkningen är att utfallet avser förändring i hälsa mellan två tidpunkter (t1 och t5) medan prediktorn avser arbetets karaktär vid tre mellanliggande tidpunkter (t2, t3, t4). 3 Avsikten med denna specifikation är (a) att 3 Ett alternativ hade varit att skatta sambandet mellan förändringar i hälsa och förändringar i arbete (t.ex. med en s.k. fixed-effects -modell; vi förkortar denna typ av modeller med F, för förändring). Detta ser vi som ett sämre alternativ av flera skäl. För det första är det primära syftet med en ren förändringsmodell att undersöka huruvida ett samband mellan två variabler är kausalt eller ej snarare än att undersöka styrkan i sambandet. F-modeller bortser 33