MEDDELANDE TILL LEDAMÖTERNA

EUROPAPARLAMENTET 2009-2014 Utskottet för framställningar 29.8.2014 MEDDELANDE TILL LEDAMÖTERNA Ärende: Framställning nr 1831/2008, ingiven av Mustafa Irkan, brittisk medborgare, om indirekt diskriminering från de svenska myndigheternas sida Framställaren, som är brittisk medborgare av turkiskt ursprung, anser att han skulle bli utsatt för indirekt diskriminering av svenska myndigheter om han flyttade till Sverige eftersom han inte skulle ha rätt till sociala trygghetsförmåner. Framställaren har övervägt att flytta till Sverige i enlighet med direktiv 2004/38/EG och har sökt information om sociala trygghetsförmåner. Framställaren har fått veta att han inte har tillgång till sociala trygghetsförmåner om han inte har arbetat i Sverige. Framställaren hävdar att en sådan behandling är diskriminerande och strider mot gemenskapslagstiftningen eftersom den inte gäller svenska medborgare (svenska medborgare som aldrig har arbetat eller betalat skatt i Sverige, men däremot i andra medlemsstater, skulle ha rätt till sociala förmåner om de bodde i Sverige). Framställaren kan inte förutsäga hur lång tid det kommer att ta innan han får ett arbete i Sverige. Han anser därför att EU-medborgare som aktivt söker arbete borde ha samma sociala rättigheter som svenska medborgare. Framställaren ber Europaparlamentet att utreda frågan. 2. Tillåtlighet Framställningen förklarades tillåtlig den 8 april 2009. Kommissionen har uppmanats att lämna upplysningar (artikel 202.6 i arbetsordningen). 3. Kommissionens svar, mottaget den 26 oktober 2009. Framställaren, som är brittisk medborgare av turkiskt ursprung, vill flytta till Sverige med sin familj. Han klagar över att de svenska myndigheterna har uppgett att han, i motsats till svenska medborgare i liknande situation, inte skulle ha rätt till arbetslöshetsersättning och att han skulle vara tvungen att betala sina vårdkostnader till dess att han har en anställning. Han CM\1034201.doc PE430.498v04-00 Förenade i mångfalden

hävdar också att han troligtvis skulle bli diskriminerad på grund av sitt etniska ursprung eftersom den genomsnittliga arbetslösheten i Sverige är omkring 5 procent medan motsvarande siffra för etniska turkar är 45 procent. Han påstår att kombinationen av oproportionerligt hög arbetslöshet och frånvaron av socialt bistånd till arbetssökande har hindrat honom från att flytta till Sverige. Kommissionen har också mottagit klagomålet direkt och överlämnat en analys av ärendet till framställaren, mot bakgrund av den tillämpliga unionslagstiftningen. Rätten till arbetslöshetsförmåner är knuten till samordningen av sociala förmåner inom EU. EU:s lagstiftning på socialförsäkringsområdet syftar till att samordna, inte harmonisera, socialförsäkringssystemen. Det innebär att varje medlemsstat har rätt att upprätta egna regler för sina sociala trygghetssystem, inklusive typ av förmåner, villkor för berättigande till förmåner, hur dessa ska beräknas och hur mycket bidrag som ska betalas ut. Unionens bestämmelser, i synnerhet förordning (EEG) nr 1408/71, innehåller dock gemensamma regler och principer som måste följas av alla nationella myndigheter vid tillämpning av den nationella lagstiftningen. Dessa regler säkerställer att de olika nationella lagarna respekterar grundläggande principer om likabehandling och icke-diskriminering. Därigenom garanteras att personer som utnyttjar sin rätt till fri rörlighet i Europeiska unionen inte drabbas negativt av olika nationella lagstiftningar. Reglerna för samordning av arbetslöshetsersättning fastställs i kapitel 6 i förordning (EEG) nr 1408/71. En arbetstagare har i princip rätt att begära arbetslöshetsersättning endast i den medlemsstat där han eller hon senast var anställd. Om han eller hon vill söka arbete i en annan medlemsstat ges den möjligheten genom förordning (EEG) nr 1408/71, som fastställer regler om överföring av arbetslöshetsersättning (artikel 69). Enligt dessa regler kan en arbetssökande behålla rätten till arbetslöshetsersättning under en begränsad period då han eller hon reser till en eller flera andra medlemsstater för att söka arbete. Dessa regler är givetvis tillämpliga på alla EU-medborgare. Under denna överföringsperiod ska den arbetssökande vara inskriven på arbetsförmedlingen i den eller de medlemsstater som han eller hon reser till, och även genomgå det kontrollförfarande som anordnas där. Den arbetssökande bör kontakta den arbetsförmedling där han eller hon är inskriven för att få mer information. Det är också viktigt att klargöra att artikel 18 i EG-fördraget föreskriver att varje unionsmedborgare ska ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i detta fördrag och i bestämmelserna om genomförande av fördraget. Dessa begränsningar och villkor återfinns i direktiv 2004/38/EG 1. 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, EUT L 158, 30.4.2004, s. 77. PE430.498v04-00 2/7 CM\1034201.doc

Enligt EU-domstolens rättspraxis 1 får en arbetssökande stanna i den mottagande medlemsstaten under en period som är tillräcklig lång för att informera sig om [...] erbjudanden om anställning [...] och vidta nödvändiga åtgärder för att bli anställd. I detta fall ansåg EU-domstolen att sex månader var en rimlig period. Efter utgången av denna period får en utvisningsåtgärd under inga förhållanden vidtas mot den arbetssökande så länge denne kan styrka att han eller hon fortfarande söker arbete och verkligen har möjlighet att få anställning. Utan att det påverkar tillämpningen av ovanstående uppehållsrätt innebär artikel 24.2 i direktivet att medlemsstaterna har rätt att neka arbetssökande socialt bistånd. Syftet med denna regel är att undvika oskälig belastning av medlemsstaternas socialförsäkringssystem. Denna bestämmelse gäller samtliga EU-medborgare, oavsett etniskt ursprung. En ekonomisk förmån som är avsedd att underlätta tillgången till arbetsmarknaden kan inte anses utgöra socialt bistånd i den mening som avses i artikel 24.2 i detta direktiv 2. Detta gäller oberoende av hur förmånen betecknas i den nationella lagstiftningen. Denna regel omfattar i själva verket inte förmåner som är avsedda att underlätta tillgången till arbetsmarknaden när ett faktiskt samband föreligger mellan den arbetssökande och medlemsstatens arbetsmarknad. Ett sådant samband kan bland annat anses styrkt om personen i fråga under en rimlig tidsrymd verkligen har sökt arbete i den aktuella medlemsstaten 3. 4. Kommissionens kompletterande svar (REV), mottaget den 10 juni 2011 När det gäller de svenska myndigheternas beslut att inte bevilja framställaren bostadsbidrag vill kommissionen klargöra följande: Om framställaren har varit inskriven på en svensk arbetsförmedling sedan juni 2009 och sedan dess aktivt sökt arbete i Sverige är han enligt EU:s lagstiftning att betrakta som arbetssökande. I detta fall ger artikel 24.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier 4 den mottagande medlemsstaten möjlighet att neka socialt bistånd till arbetssökande. Att de svenska myndigheterna har nekat framställaren bostadsbidrag är därför inte oförenligt med EU:s lagstiftning om fri rörlighet. När det gäller framställarens påstående att de svenska myndigheterna har agerat i strid med rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung 5, kan noteras att Sverige har införlivat direktivets bestämmelser genom diskrimineringslagen (2008:567) och lagen om diskrimineringsombudsmannen (2008:568), som förbjuder diskriminering på olika grunder, däribland etniskt ursprung. Följaktligen bör framställaren inge sitt klagomål på nationell nivå. När det gäller de svenska myndigheternas beslut att inte registrera framställaren i enlighet med direktiv 2004/38/EG noteras att ett sådant beslut ska kunna överklagas. Artikel 15.1 i 1 Domstolens dom av den 26 februari 1991 i mål C-292/89, Antonissen, REG 1991, s. I-00745. 2 Domstolens dom av den 4 juni 2009 i de förenade målen C-22/08 och C-23/08, Vatsouras och Koupatantze. 3 Domstolens dom av den 23 mars 2004 i mål C-138/02, Collins, REG 2004, s. I-2703. 4 EUT L 158, 30.4.2004, s. 77. 5 EGT L 180, 19.7.2000, s. 22. CM\1034201.doc 3/7 PE430.498v04-00

förening med artikel 31.1 i direktiv 2004/38/EG ger unionens medborgare och deras familjemedlemmar rätt till domstolsprövning och, i förekommande fall, till prövning av administrativ myndighet, i den mottagande medlemsstaten för att överklaga beslut som fattats i enlighet med detta direktiv. Den 13 november 2009 informerades framställaren om att kommissionen registrerat det klagomål som framställaren ingivit om att Sverige inte uppfyllt rättssäkerhetsgarantierna i enlighet med artikel 15.1 i förening med artikel 31.1 i direktiv 2004/381/EG med anledning av att hans ansökan om registrering avslagits. Framställaren informerades om att kommissionen skulle ta upp frågan inom ramen för sina allmänna diskussioner med de svenska myndigheterna om anpassningen till direktiv 2004/38/EG. Den 8 mars 2011 informerades framställaren om att kommissionens avdelningar hade diskuterat frågan med de svenska myndigheterna. Han informerades också om att de svenska myndigheterna hade lämnat ett formellt skriftligt svar som höll på att analyseras av kommissionens avdelningar. Kommissionen håller för närvarande på att överväga lämpliga åtgärder, som vid behov skulle kunna omfatta ett överträdelseförfarande. 5. Kommissionens kompletterande svar, (REV II), mottaget den 30 oktober 2013 Framställaren lämnade in en överklagan till förvaltningsrätten mot försäkringskassans beslut av den 16 juni 2011 om att inte bevilja honom socialbidrag (vilket bland annat skulle täcka hans hyra), ett beslut som enligt framställaren är en följd av dess vägran att registrera honom och hans familj enligt artikel 8 i direktiv 2004/38/EG (direktivet om fri rörlighet) 1. Framställaren hade bestridit detta beslut eftersom han hävdade att det dels stred mot EU:s bestämmelser om fri rörlighet, i enlighet med domstolens tolkning 2, dels utgjorde indirekt diskriminering på grund av etnicitet, vilket är förbjudet enligt rådets direktiv 2000/43/EG 3. Framställarens överklagan avslogs den 22 maj 2012, med motiveringen att framställaren inte hade kunnat lägga fram tillräckliga bevis för att han aktivt sökt arbete i Sverige. Framställaren har förklarat sin avsikt att formellt bestrida den sistnämnda domen från förvaltningsrätten. Kommissionens iakttagelser Kommissionen påminner än en gång om att Sverige har införlivat bestämmelserna i direktiv 2000/43/EG i diskrimineringslagen (2008:567) och lagen om diskrimineringsombudsmannen (2008:568), som förbjuder diskriminering på olika grunder, däribland etniskt ursprung. Framställaren bör därför driva sitt ärende på nationell nivå, och även vända sig till diskrimineringsombudsmannen på nationell nivå. För det andra påminner kommissionen, med hänsyn till innehållet i förvaltningsrättens dom som framställaren bestrider, att en arbetssökande enligt EU-domstolens rättspraxis 4 får stanna i den mottagande medlemsstaten under en period som är tillräcklig lång för att informera sig om [...] erbjudanden om anställning [...] och vidta nödvändiga åtgärder för att bli anställd. 1 EUT L 158, 30.4.2004, s. 77. 2 Framställaren tar särskilt upp domstolens dom av den 23 mars 2004 i mål C-138/02, Collins, REG 2004, s. I-2703. 3 EGT L 180, 19.7.2000, s. 22. 4 Domstolens dom av den 26 februari 1991 i mål C-292/89, Antonissen, REG 1991, s. I-00745. PE430.498v04-00 4/7 CM\1034201.doc

Domstolen ansåg här att en period på sex månader kunde betraktas som en rimlig period. Enligt artikel 14.4 b i direktivet om fri rörlighet får, även efter utgången av denna period, en utvisningsåtgärd under inga förhållanden vidtas mot den arbetssökande så länge denne kan styrka att han eller hon fortfarande söker arbete och verkligen har möjlighet att få anställning. Som kommissionen redan har förklarat för framställaren är den mottagande medlemsstaten enligt artikel 24.2 i direktivet om fri rörlighet inte skyldig att bevilja socialt bistånd till, bland andra, arbetssökande under den period då den arbetssökande har rätt att uppehålla sig i medlemsstaten. Syftet med denna regel är att undvika att oskälig belastning av medlemsstaternas socialförsäkringssystem. Denna bestämmelse gäller samtliga EUmedborgare, oavsett etniskt ursprung, utan att det påverkar deras uppehållsrätt. En ekonomisk förmån som är avsedd att underlätta tillgången till arbetsmarknaden kan inte anses utgöra socialt bistånd i den mening som avses i artikel 24.2 i direktivet 1. Detta gäller oberoende av hur förmånen betecknas i den nationella lagstiftningen. Faktum är, vilket domstolen haft tillfälle att precisera, att unionsmedborgare som är förstagångsarbetssökande (dvs. de har ännu inte haft någon anställning i den mottagande medlemsstat där de är bosatta och där de söker arbete) inte har rätt till samma sociala och skattemässiga förmåner som landets egna medborgare (till skillnad från unionsmedborgare som redan har inträtt på arbetsmarknaden i den mottagande medlemsstaten), men de omfattas fortfarande av principen om likabehandling med avseende på tillträdet till arbetsmarknaden 2. Domstolens rättspraxis när det gäller ekonomiska förmåner som är avsedda att underlätta anställning på arbetsmarknaden i den mottagande medlemsstaten, visar att förmånerna i fråga är att jämställa med arbetslöshetsersättning och betalas ut på villkoret att den sökande är tillgänglig för arbete och aktivt söker arbete. 3 Enligt vad kommissionen erfar är den förmån det är fråga om här ett allmänt försörjningsstöd som är tänkt att täcka hyra, levnadskostnader och busskort för den sökande och dennes familj. Denna typ av förmån kan enligt kommissionens åsikt inte betraktas som en förmån som är avsedd att underlätta tillträdet till arbete på arbetsmarknaden i den mottagande medlemsstaten. Även om detta försörjningsbidrag, såsom framställaren hävdar, verkligen kan betraktas som en förmån avsedd att underlätta tillträdet till arbetsmarknaden, så är det mot bakgrund av dess beståndsdelar, i synnerhet dess ändamål och villkoren för beviljande av densamma 4 likväl legitimt att medlemsstaten beviljar en sådan ersättning först efter att ha säkerställt att det finns ett faktiskt samband mellan den arbetssökande och medlemsstatens arbetsmarknad 5. Vad gäller detta har domstolen slagit fast att ett sådant samband bland annat kan anses styrkt om 1 Domstolens dom av den 4 juni 2009 i de förenade målen C-22/08 och C-23/08, Vatsouras och Koupatantze, REG 2009, s. I-04585, punkt 45. 2 Domstolens dom av den 23 mars 2004 i mål C-138/02, Collins, som det hänvisas till ovan, punkt 31 och den rättspraxis som tas upp. 3 Domstolens dom av den 23 mars 2004 i mål C-138/02, Collins, som det hänvisas till ovan, punkt 68. De förenade målen C-22/08 och C-23/08, Vatsouras och Koupatantze, som det hänvisas till ovan. 4 Se domstolens dom av den 4 juni 2009 i de förenade målen C-22/08 och C-23/08, Vatsouras och Koupatantze, som det hänvisas till ovan, punkterna 41 43. 5 Se till exempel domstolens dom av den 4 juni 2009 i de förenade målen C-22/08 och C-23/08, Vatsouras och Koupatantze, som det hänvisas till ovan, punkt 38 och den rättspraxis som tas upp ovan. CM\1034201.doc 5/7 PE430.498v04-00

personen i fråga under en rimlig tidsrymd verkligen har sökt arbete i den aktuella medlemsstaten 1. Framställaren har varit inskriven vid en svensk arbetsförmedling sedan juni 2009 och hävdar att han kan bevisa att han sedan dess aktivt har sökt arbete i Sverige. Av de uppgifter som framställaren lämnat framgår det dock tydligt att den svenska förvaltningsrätten avslog hans överklagan mot de svenska myndigheternas beslut att inte bevilja honom socialbidrag just av det skälet att framställaren inte kunde bevisa att han aktivt sökte arbete i Sverige. Här måste tilläggas att detta är en omständighet som endast behöriga nationella myndigheter och, i förekommande fall, nationella domstolar, kan kontrollera 2. Om framställaren således anser att den svenska förvaltningsrättens beslut bygger på en felaktig bedömning av hans situation och de bevis som han lämnat in, bör han överklaga detta beslut genom att utnyttja de rättsmedel som finns på nationell nivå. Slutligen, när det gäller de svenska myndigheternas vägran att registrera framställaren enligt direktivet om fri rörlighet, har kommissionen konstaterat att ett sådant beslut ska kunna överklagas, mot bakgrund av artikel 15.1 i förening med artikel 31.1 i det direktivet. Detta informerades framställaren om redan 2009 och 2011, efter att kommissionen registrerat framställarens klagomål och tagit upp frågan med de svenska myndigheterna inom ramen för sina allmänna diskussioner med de svenska myndigheterna om införlivandet av direktivet om fri rörlighet i den svenska lagstiftningen. Kommissionen tog upp frågan med de svenska myndigheterna 2012 i en formell underrättelse och sedan i ett motiverat yttrande. I sitt svar på det motiverade yttrandet förklarade sig de svenska myndigheterna beredda att göra de nödvändiga anpassningarna av lagstiftningen. En lag om ändring av utlänningslagen trädde i kraft i augusti 2013, inom ramen för den pågående översynen av införlivandet av direktivet om fri rörlighet i den svenska rättsordningen. Slutsats Kommissionen kommer att bedöma de ändringar som antagits för att kontrollera huruvida de problem som tagits upp har åtgärdats på ett tillfredsställande sätt och kommer att besluta om en lämplig uppföljning, som vid behov kan komma att omfatta överträdelseförfaranden inför domstolen. 6. Kommissionens kompletterande svar (REV III), mottaget den 29 augusti 2014 Vad gäller de svenska myndigheternas vägran att registrera framställaren hos Migrationsverket, noterade kommissionen att ett sådant beslut ska kunna överklagas med hänvisning till artikel 15.1 i förening med artikel 31.1 i direktivet. 1 Domstolens dom av den 23 mars 2004 i mål C-138/02, Collins, som tas upp ovan, punkt 70 och domstolens dom av den 4 juni 2009 i de förenade målen C-22/08 och C-23/08, Vatsouras och Koupatantze, vilka det hänvisas till ovan, punkt 39. 2 Domstolens dom av den 4 juni 2009 i de förenade målen C-22/08 och C-23/08, Vatsouras och Koupatantze, som det hänvisas till ovan, punkt 41. PE430.498v04-00 6/7 CM\1034201.doc

Efter skriftväxling mellan kommissionen och de svenska myndigheterna och det överträdelseförfarande som kommissionen inledde i november 2009, har Sverige nu avskaffat det särskilda kravet på att migrerande EU-medborgare som vill stanna längre än tre månader i Sverige måste registrera sig hos Migrationsverket. Dessutom kan Migrationsverkets beslut om EU-medborgares uppehållsrätt nu överklagas till migrationsdomstolen. Dessa åtgärder vidtogs inom ramen för översynen av införlivandet av direktiv 2004/38/EG i den svenska rättsordningen. Ändringslagen (2014:198) trädde i kraft den 1 maj 2014. Slutsats Det problem som framställaren tar upp betraktas nu som lösta, tack vare de ovannämnda lagstiftningsändringarna. CM\1034201.doc 7/7 PE430.498v04-00