MEDDELANDE TILL LEDAMÖTERNA

Transkript

1 EUROPAPARLAMENTET Utskottet för framställningar MEDDELANDE TILL LEDAMÖTERNA Ärende: Framställning nr 0895/2011, ingiven av Anthony Webb, brittisk medborgare, om nekat bidrag till arbetssökande i enlighet med förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen i Finland 1. Sammanfattning av framställningen Framställningen handlar om huruvida Finland har införlivat och tillämpar förordning (EG) nr 883/2004 på ett korrekt sätt. Den brittiska framställaren var under perioden juni december 2010 verksam som egenföretagare. Han skrev in sig som arbetssökande i januari Arbetsförmedlingen godkände hans ansökan medan socialförsäkringsmyndigheten hela tiden har hävdat att han inte uppfyller bosättningskravet, som verkar göra åtskillnad mellan finska medborgare och andra EU-medborgare som har flyttat till Finland. 2. Tillåtlighet Framställningen förklarades tillåtlig den 5 december Kommissionen har uppmanats att lämna upplysningar (artikel i arbetsordningen). 3. Kommissionens svar, mottaget den 16 mars 2012 Framställaren är en brittisk medborgare som sedan mars 2010 är bosatt i Finland. Under perioden juni december 2010 var han verksam som egenföretagare. Efter att ha upphört med denna verksamhet skrev framställaren in sig som arbetssökande i Finland. Den finska socialförsäkringsmyndigheten Folkpensionsanstalten (FPA) vägrade att ansluta honom till det finska sociala trygghetssystemet. FPA har hela tiden hävdat att han inte uppfyller bosättningskravet, som verkar göra åtskillnad mellan finska medborgare och andra EU-medborgare som har flyttat till Finland. CM\ doc PE v03-00 Förenade i mångfalden

2 Kommissionens iakttagelser Vid första anblicken verkar finska medborgare, enligt den finska lagen nr 1573/1993, automatiskt kunna anslutas till det finska sociala trygghetssystemet när de flyttar tillbaka eller anländer till Finland. EU-medborgare som inte är finska medborgare, men som har bosatt sig i Finland, måste däremot uppfylla vissa kompletterande villkor. Kommissionen anser att en sådan bestämmelse inte är förenlig med förordningarna (EG) nr 883/2004 och (EG) nr 987/2009, såsom EU-domstolen har tolkat dessa i sin rättspraxis om socialförsäkringsförmåner 1. Artikel 4 i förordning (EG) nr 883/2004 förbjuder varje form av direkt eller indirekt diskriminering på grund av nationalitet från den berörda medlemsstatens sida. Kommissionen har som praxis att kontakta den berörda medlemsstatens myndigheter för att begära upplysningar eller för att försöka lösa problem. Det är enda sättet att få alla fakta och rättsliga ståndpunkter bekräftade och dra lämpliga slutsatser. I februari 2012 inledde kommissionen därför ett förfarande 2. De finska myndigheterna har tio veckor på sig att svara kommissionen. Slutsats Efter en första analys anser kommissionen att det i de villkor för anslutning till det finska sociala trygghetssystemet som anges i den nationella lagstiftningen görs åtskillnad mellan finska medborgare och andra EU-medborgare. I februari 2012 uppmanade kommissionen de finska myndigheterna att utan dröjsmål se till att förordning (EG) nr 883/2004 tillämpas på ett korrekt sätt, och särskilt att principen om likabehandling iakttas. Kommissionen kommer att fatta beslut om hur den går vidare i ärendet baserat på de finska myndigheternas svar (som förväntas i slutet av april 2012). Eftersom kommissionens åtgärder inte kan ersätta de rättsliga åtgärder på nationell nivå som eventuellt kan behövas för att skydda medborgarens rättigheter rekommenderas framställaren att se till att han inte missar någon relevant tidsfrist för att vidta åtgärder i enlighet med de nationella förfarandena. 4. Kommissionens svar (REV), mottaget den 28 september 2012 Kommissionen vände sig till de finska myndigheterna med en officiell begäran om upplysningar om den finska lagstiftningen. I sitt svar av den 12 april 2012 gav de finska myndigheterna en detaljerad redogörelse av framställarens ärende och de nationella bestämmelserna. Kommissionen har även informerats om att framställaren under tiden hade fått ett FPA-kort och varit ansluten till det finska sociala trygghetssystemet sedan januari Se dom av den 25 februari 1999 i mål C-90/97, Swaddling, REG 1999, s. I och, i tillämpliga delar, dom av den 8 juli 1992 i mål C-102/91, Knoch, REG 1992, s. I-4341 och dom av den 17 februari 1977 i mål C-76/76, Di Paolo, REG 1977, s Se för ytterligare information. PE v /6 CM\ doc

3 När det gäller den finska lagstiftningen, dvs. lag nr 1573/1993, förklarade social- och hälsovårdsministeriet att en person som kommer till Finland inte kan anslutas till det sociala trygghetssystemet enbart av det skälet att personen är finsk medborgare. Även för finska medborgare som kommer från utlandet till Finland krävs det att personen har för avsikt att varaktigt bosätta sig i landet, vilket ska styrkas genom objektiva omständigheter. Den nationella bestämmelsen om att en person kan anses ha flyttat permanent till Finland om personen är av finskt ursprung avser utlänningar med finskt påbrå som bodde i f.d. Sovjetunionen och som fick permanent uppehållstillstånd när de bestämde sig för att flytta till Finland (Ingermanlandsfinnar). Dessa personer definieras i avsnitt 2a.10 i anslutningsakten. Bestämmelsen gäller därför bara ett fåtal personer som var bosatta i f.d. Sovjetunionen, men den gör inte någon åtskillnad mellan finska medborgare och andra länders medborgare. När det gäller framställarens ställning som anställd och egenföretagare i Finland påminner de finska myndigheterna om att det i EU:s lagstiftning på socialförsäkringsområdet endast föreskrivs en samordning av medlemsstaternas sociala trygghetssystem. Detta innebär att varje medlemsstat har rätt att själv upprätta regler för sina egna sociala trygghetssystem, inklusive typ av förmåner, villkor för berättigande till förmåner, hur dessa ska beräknas och hur mycket bidrag som ska betalas ut. EU-lagstiftningen, särskilt förordning (EG) nr 883/2004, berättigar inte till socialförsäkringsförmåner utan fastställer bara vilka gemensamma regler och principer som alla nationella myndigheter måste iaktta när de tillämpar sin nationella lagstiftning. Dessa regler säkerställer att de olika nationella lagarna respekterar grundläggande principer om likabehandling och icke-diskriminering. Förordningen innehåller lagvalsregler för att fastställa vilken medlemsstat som ansvarar för den sociala tryggheten för personer som flyttar inom EU. På grundval av dessa bestämmelser omfattas anställda och egenföretagare av lagstiftningen i den stat där de arbetar eller är verksamma som egenföretagare, medan icke-yrkesverksamma personer omfattas av lagstiftningen i den stat där de bor. Förhållandet mellan lagvalsreglerna i avdelning II och frågan om anslutning beskrivs i skäl 17a i förordning (EG) nr 883/2004, som har följande lydelse: När en medlemsstats lagstiftning blir tillämplig på en person enligt avdelning II i denna förordning, bör villkoren för anslutning och rätt till förmåner fastställas genom den behöriga medlemsstatens lagstiftning, varvid gemenskapslagstiftningen bör respekteras. Detta innebär att även om en person med stöd av lagvalsreglerna i förordningen omfattas av lagstiftningen om social trygghet i en viss medlemsstat medför detta inte nödvändigtvis att personen ansluts till den medlemsstatens sociala trygghetssystem. Anslutningsvillkoren fastställs i den aktuella medlemsstatens lagstiftning om de olika systemen. Så var fallet med beslutet om framställarens ansökan om anslutning för den period han var verksam som egenföretagare. Enligt den finska lagen om pension för företagare (lag nr 1272/2006) bär egenföretagare själva ansvaret för sin lagstadgade pension. Även om framställaren var verksam som egenföretagare i Finland under perioden juni december 2010 uppfyllde han inte de villkor i lagstiftningen om social trygghet som fastställs i den lagen, eftersom han inte var försäkrad i CM\ doc 3/6 PE v03-00

4 enlighet med lagen om pension för företagare. Följaktligen var han inte ansluten till socialförsäkringssystemet som egenföretagare. När det gäller FPA:s beslut om framställarens bosättning i Finland har de finska myndigheterna fattat ett självständigt beslut med beaktande av de samlade omständigheterna. Enligt FPA:s samlade bedömning från december 2010 ansågs framställaren inte varaktigt bosatt i Finland vid tidpunkten för hans krav, med beaktande av alla omständigheter såsom verksamhetens natur, familjeband och vistelsens längd. Situationen kan bli föremål för en ny bedömning längre fram om banden till Finland, grundat på en samlad bedömning, har börjat bli starkare än banden till en annan medlemsstat. I detta avseende måste medlemsstaterna enligt EU-lagstiftningen om samordning av de sociala trygghetssystemen, dvs. förordningarna (EG) nr 883/2004 och (EG) nr 987/2009, i varje enskilt fall fastställa var en person har sin stadigvarande bosättning. De nationella myndigheterna måste utföra en sådan kontroll av den stadigvarande bosättningen i enlighet med de kriterier som EU-domstolen har angett (dom av den 25 februari 1999 i mål C-90/97, Swaddling, REG 1999, s. I-1075, punkt 29). För detta krävs att samtliga omständigheter beaktas, såsom verksamhetens natur (t.ex. anställningsavtalets stabilitet och varaktighet, familjerättslig ställning och familjeband, utövandet av oavlönad verksamhet, inkomstkälla, bostadssituation, personens avsikter). Framställaren tog avslutningsvis upp en fråga om studiebidrag för en kurs i finska. Studiebidraget är en form av socialt bistånd, som inte omfattas av förordning (EG) nr 883/2004. Enligt artikel 24.2 i direktiv 2004/38/EG är medlemsstaterna inte skyldiga att bevilja socialt bistånd under uppehållets första tre månader. Denna period kan förlängas för arbetssökande och icke-yrkesverksamma personer som ännu inte har beviljats uppehållsrätt i Finland i enlighet med direktiv 2004/38/EG. Enligt artikel 13 i direktiv 2004/38/EG är ett krav för uppehållsrätten att de berörda personerna kan visa att de är anställda eller egenföretagare eller har tillräckliga tillgångar för att försörja sig själva och sina familjemedlemmar, så att de inte blir en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under sin uppehållsperiod, och har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlemsstaten, eller att de är medlemmar i den familj som en person som uppfyller dessa krav redan har bildat i den mottagande medlemsstaten. Samtidigt som medlemsstaterna inte kan hindra en person att bosätta sig inom dess territorium får medlemsstaterna därför under det första bosättningsåret begränsa tillgången till sociala välfärdsförmåner, eftersom personer som inte arbetar förväntas ha tillräckliga tillgångar och sjukförsäkring, och därför inte behöver utnyttja offentliga medel i värdmedlemsstaten. Det får till och med ställas ännu strängare villkor i samband med förmåner för studier, som inte behöver beviljas personer som inte är varaktigt bosatta i den berörda medlemsstaten i enlighet med direktiv 2004/38/EG. Enligt direktivet förvärvar en person permanent uppehållsrätt efter att ha varit bosatt i landet i fem år. Slutsats PE v /6 CM\ doc

5 Kommissionen anser inte att de nationella bestämmelserna strider mot EU-lagstiftningen. När det gäller framställarens bedömning av stadigvarande bosättning är kommissionen inte i stånd att undersöka de faktiska omständigheter som leder fram till de nationella institutionernas slutsatser om en persons registrering av bosättning i enskilda fall. Dessa frågor kräver en undersökning av relevanta faktiska omständigheter, och det är upp till den nationella förvaltningen eller domstolen att utföra en sådan undersökning. Om framställaren anser att FPA gjorde en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna i ärendet när detta organ utnyttjade sin rätt till skönsmässig bedömning måste han vända sig till de nationella förvaltnings- och rättsinstanserna. Framställaren bör därför se till att han inte missar någon relevant tidsfrist för att vidta åtgärder i enlighet med de nationella förfarandena. 5. Kommissionens svar (REV II), mottaget den 16 december 2014 I sina e-postmeddelanden av den 3 och 8 oktober 2012 framförde framställaren två nya klagomål. Dessa rörde dels tröskeln för utbetalning av socialförsäkringsförmåner i Finland, dels en privat arbetsgivares agerande. Framställaren klagar framför allt över att han inte omfattades av den finska socialförsäkringen, eftersom hans inkomster var för låga och eftersom det bidrag han erhöll inte behandlades som inkomst av näringsverksamhet. Han klagar dessutom över att en privat arbetsgivare införde ett krav på kunskaper i finska för ett arbete som bestod i att dela ut tidningar från kl till kl När det gäller framställarens första klagomål, att han inte omfattades av den finska socialförsäkringen på grund av att han hade för låg inkomst, påminner kommissionen om att det i EU-lagstiftningen på socialförsäkringsområdet endast anges att medlemsstaterna ska samordna sina sociala trygghetssystem. Detta innebär att varje medlemsstat har rätt att själv upprätta regler för sina egna sociala trygghetssystem, inklusive typ av förmåner, villkor för berättigande till förmåner, hur dessa ska beräknas och vilka bidrag som ska betalas ut. Det är upp till den nationella lagstiftaren att fastställa vid vilken inkomstnivå en person har rätt till utbetalning av socialförsäkringsförmåner. Skattelagstiftningen är inte heller harmoniserad i EU, och det är upp till lagstiftaren att, med iakttagande av principen om icke-diskriminering, i den nationella lagstiftningen fastställa vad som ska betraktas som inkomst av näringsverksamhet respektive inkomst av tjänst. När det gäller den andra klagomålet, om språkkrav, är det enligt i artikel 3.2 i förordning (EG) nr 492/2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen möjligt för arbetsgivare att ställa villkor i form av vilka särskilda språkkunskaper som krävs på grund av den lediga tjänstens natur. EU-domstolen (dom av den 28 november 1989 i mål C-379/87 ECLI:EU:C:1989:599) har emellertid framhållit att denna bestämmelse utgör ett undantag från principen om likabehandling och bör tolkas restriktivt. Språkkrav får endast införas om detta är rimligt och nödvändigt på grund av tjänstens natur. Det kan diskuteras om det är nödvändigt med kunskaper i finska för att dela ut tidningar. Framställaren klagar emellertid över att en privat arbetsgivare har infört språkkrav och att arbetsgivaren eventuellt har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning. Kommissionen har inte befogenhet att ingripa när det gäller hur privata parter agerar i samband arbetskraftens fria rörlighet. När det gäller detta klagomål uppmanas framställaren därför att vända sig till nationella domstolar och använda sig av nationella förfaranden. CM\ doc 5/6 PE v03-00

6 Slutsats Kommissionen anser inte att det faktum att framställaren inte omfattades av den finska socialförsäkringen strider mot EU-lagstiftningen. När det gäller språkkraven är det möjligt att den privata arbetsgivarens krav på kunskaper i finska inte är förenligt med kraven i EU-lagstiftningen. Kommissionen kan emellertid inte verkställa EU-bestämmelser gentemot privata arbetsgivare, och framställaren uppmanas därför att vända sig till nationella domstolar eller att använda sig av andra relevanta nationella förfaranden för att gå vidare i ärendet. PE v /6 CM\ doc