Kina, Sverige och globaliseringen nr 1 2006 årgång 34 Kinas, Indiens och Östeuropas inträde på världsmarknaden kan ses som en kraftig ökning av det globala arbetsutbudet. En sådan utbudsökning leder troligen till ett fall i reallönen för västvärlden. I den mån lönenivåerna hålls uppe med konstlade medel blir det också en ökad och bestående arbetslöshet, vilket vi idag kan observera på flera håll i Europa. Världsekonomin står inför sin kanske största omvälvning på många decennier. Men nationalekonomerna verkar märkligt ointresserade eller omedvetna om vad som håller på att hända. Om man frågade ett representativt urval av Sveriges nationalekonomer vilken de anser vara den allvarligaste ekonomiska utmaningen idag, skulle man få en rad olika svar. Somliga skulle nog peka på sjukskrivningarna, eller på skatterna, eller på Riksbankens räntepolitik som det största problemet. Andra skulle säkert peka på arbetslösheten som envist vägrar att gå ner och skylla på räntepolitiken, eller kanske på skatterna, eller på reglerna för a-kassan. Frågan skulle få likartade svar om den ställdes till ekonomer i andra europeiska länder eller i Nordamerika. Alla dessa problem är viktiga. Om vi vill ha en smidigt fungerande ekonomi med låg arbetslöshet är det naturligtvis nödvändigt att penningpolitiken sköts rationellt och att a-kassan fungerar bra. Men det finns en aktuell utmaning som enligt vår uppfattning är mycket viktigare. MATS PERSSON OCH MARIAN RADETZKI Mats Persson är professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet. Han har i sin forskning främst sysslat med makroekonomi och den offentliga sektorns ekonomi. mp@iies.su.se Marian Radetzki är professor i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet. Fokus i hans forskning har legat på internationella energi- och råvarumarknader. radetzki@chello.se 1. En utbudschock på den globala arbetsmarknaden Efter kommunismens kollaps i Östeuropa, och det senaste decenniets reformer i Kina, Indien och andra folkrika stater i södra och östra Asien, har dessa regioners arbetskraft integrerats i den internationella ekonomin. Därmed har det globala arbetskraftsutbudet stigit dramatiskt, med kanske trettio procent eller mer. 1 Lagen om utbud och efterfrågan, nationalekono- 1 Siffran 30 procent är inte mer än en kvalificerad gissning som bygger på följande enkla kalkyl. Mellan 1994 och 2004 ökade Kinas export med 470 miljarder USA-dollar. Hur många jobb motsvarar det? Vi antar att förädlingsvärdet i exporten är 90 procent (Kina är i huvudsak ett råvaruimporterande land) och att de anställda i exportsektorn presterade ett snittvärde på 2 500 dollar (ett rimligt antagande, givet landets BNP/capita på ca 1 000 dollar och en snittlön i Kinas exportsektor som enligt många vittnesmål understiger 10 procent av lönen i Västeuropa). Dessa siffror innebär att Kina under den senaste 10-årsperioden bjudit ut ytterligare 170 miljoner personer på den internationella arbetsmarknaden. OECDs totala arbetsstyrka kan uppskattas till 600 miljoner. Det kinesiska tillskottet motsvarar således nästan 30 kina, sverige och globaliseringen 5
mins grundbult, borde då rimligen träda i kraft: Om utbudet av en nyttighet ökar, faller priset. Nyttigheten i det aktuella fallet är produktionsfaktorn arbetskraft, och priset på arbetskraft är detsamma som reallönen. Utbudschocken kan därför förväntas leda till fallande reallön, för att arbetsmarknaden ska förbli i balans. Nu invänder kanske många att Kinas och Indiens inträde på marknaden inte bara innebär att reallönen faller, utan också att priserna faller och med billigare konsumtionsvaror får vi det bättre, trots allt. Ett sådant resonemang kan avfärdas som ett rent missförstånd. Reallönen är lika med nominallönen dividerad med prisnivån. Om vi utgår från att ett ökat utbud leder till att reallönen faller, och vi även inser att prisnivån kommer att falla ja, då måste nominallönen falla ännu mer för att det ska bli jämvikt på arbetsmarknaden. Den enda möjligheten att förena ett kraftigt prisfall med ett mindre fall i nominallönen är att tro att ett ökat utbud av arbetskraft skulle resultera i en höjd reallön ett osannolikt scenario som vi återkommer till längre fram i artikeln. Effekterna av utbudschocken har ännu bara börjat, men har redan skapat betydande oro hos arbetskraftens företrädare och bland samhällsdebattörerna. Ett vanligt sätt att tolka det som håller på att hända har varit att västvärldens konkurrenskraft skulle ha försvagats, med följd att jobben försvinner till Asien och Östeuropa. Nationalekonomerna har dock varit lugna på den punkten: konkurrenskraften faller inte, varje land har sina komparativa fördelar, det gäller bara att identifiera dessa och omallokera produktionsresurserna, så ordnar sig saken. Och inga jobb försvinner däremot kan det bli en viss strukturomvandling, med åtföljande tillfällig strukturarbetslöshet, till dess vi hittat våra nya framtidsbranscher. Själva fruktar vi att nationalekonomernas optimism på denna punkt är obefogad, och att omallokering inte räcker för att anpassa Europa och Nordamerika till den framväxande situationen. Det är inget fel på teorin om komparativa fördelar. Alla länder har sina komparativa fördelar, och dessa varierar över tiden. Om Sverige inte längre har fördelar inom biltillverkning och telekommunikationer, kommer vi småningom att hitta andra branscher för vår specialisering. Inte heller är det något fel på det internationella handelsutbytet som en kraftfullt välfärdsskapande mekanism. Vårt välstånd skulle kollapsa om vi, likt ett annat Nordkorea, skulle säga nej till den internationella arbetsfördelningen. Men nu handlar det om någonting helt annat. Nu har inte världsmarknadspriset sjunkit på en viss vara, som vi tidigare specialiserat oss på att tillverka, med åtföljande krav på strukturanpassning från vår sida. I stället har nu utbudet av arbetskraft, den viktigaste bland produktionsfaktorerna, plötsligt ökat explosionsartat, vilket betyder att även om vi omallokerar vår procent. Världens arbetsmarknad är förvisso större än OECDs, men dessutom tillkommer tillskotten från andra länder än Kina. Vå r gissning på 30 procent framstår därfö r som rimlig. Och detta är bara början. Den amerikanske ekonomen Richard Freeman har gissat att utbudschocken från Kina, Indien och Östeuropa på sikt innebär en fö rdubbling av arbetskraftsutbudet i världen (Freeman 2005a). 6 mats persson och marian radetzki
produktion, så bestäms likafullt priset på arbetskraft av lagen om utbud och efterfrågan. Utbudschocken på den globala arbetsmarknaden leder till att västvärldens ekonomier står inför fallande reallöner; en anpassning som lär bli svårare och smärtsammare än den ständigt pågående strukturomvandlingen för rätt positionering i det internationella arbetsutbytet. De flesta politiker och nationalekonomer söker värja sig med skygglappar mot detta enkla men obehagliga förhållande. nr 1 2006 årgång 34 2. Effekter i allmän jämvikt I ett försök att trots allt hålla fast vid en viss optimism kan man kanske hävda att utbudsökningen av arbetskraft inte är det enda som inträffat i samband med kommunismens fall. De miljoner människor i Asien och Östeuropa som nu sätts i arbete kommer att få inkomster som de tidigare knappast kunde drömma om, och de kommer därför också att börja efterfråga konsumtionsvaror i stor skala. Kan detta skapa en ny marknad för svenska tillverkare? Med detta argument säger man egentligen att frågan om vad som kommer att hända med reallönen bara kan besvaras med hjälp av en allmän jämviktsmodell. Och det är alldeles riktigt; i partiell jämvikt leder ett ökat utbud till att priset faller, men i allmän jämvikt finns en rad komplicerade anpassningsmekanismer. Det finns här två intressanta resonemang. Det första, och enklaste, finns i en nyligen publicerad artikel av nationalekonomins grand old man, nobelpristagaren Paul Samuelson (2004). I artikeln nyttjar Samuelson en enkel allmän jämviktsmodell för att visa att en ökning av arbetskraftsutbudet från Kina kan driva ner jämviktslönen i västerlandet ganska mycket. Det behöver inte nödvändigtvis bli så, men Samuelsons argumentering pekar på en betydande sannolikhet för detta. Artikeln har utsatts för åtskillig kritik. 2 Kritiken har i huvudsak gått ut på att Samuelsons modell är alltför enkel, och att verkligheten är betydligt mer komplicerad. Den kritiken är en smula förvånande, eftersom Samuelsons huvudpoäng är att man till och med i en mycket enkel modell kan få sådana effekter. En mer komplicerad (och mer realistisk) allmän jämviktsmodell är den vi under flera decennier har använt i utrikeshandelsteorin, vilken leder fram till det s k Stolper-Samuelson-teoremet. Detta teorem säger att skillnader i reallöner tenderar att utjämnas mellan länder som handlar med varandra. 3 I detta fall skulle alltså löneskillnaderna utjämnas mellan Kina-Indien-Östeuropa å ena sidan och västvärlden å andra sidan. Det sker genom att de två regionernas lönenivåer rör sig mot varandra. Var någonstans de kommer att mötas om det blir närmast den kinesiska reallönen eller närmast den västerländska säger inte teorin; det beror på de två regionernas relativa storlek. Eftersom man knappast kan säga att arbetskraften i Kina och Indien är 2 Se t ex Bhagwati m fl (2004) och Dixit och Grossman (2005). 3 Se t ex Krugman och Obstfeld (2006). kina, sverige och globaliseringen 7
obetydlig i förhållande till arbetskraften i västvärlden finns det inte några starka skäl att förmoda att den nya jämviktsnivån kommer att hamna särskilt nära den gamla reallönenivån i västvärlden. Men från att ha varit ett tämligen abstrakt teorem i forskarkurserna i utrikeshandelsteori har plötsligt faktorprisutjämning, och ett fall i reallönen i västerlandet, blivit en högst konkret realitet. Då väljer de flesta nationalekonomer att blunda för teoremet, och/eller att krångla till modellerna ytterligare, så att lönenivån inte nödvändigtvis behöver falla och sedan slår de sig till ro. Varpå sjukskrivningarna, skatterna och riksbankspolitiken fortsätter att dominera våra ledande debattfora och tankesmedjor, också inom den nationalekonomiska professionen. En nyutkommen skrift från OECDs sekretariat (OECD 2005a) med titeln Trade and Structural Adjustment sjunger globaliseringens lov, samtidigt som dess författare, sekretariatets ekonomer, breder ut sig i texten om det minst smärtsamma sättet att strukturanpassa rika och fattiga ekonomier till ett intensifierat internationellt handelsutbyte. Men det är symptomatiskt att skriften överhuvudtaget inte nämner utbudschocken på den globala arbetsmarknaden. Författarna verkar inte heller vara medvetna om Stolper-Samuelson-teoremet Vi anser att oviljan bland nationalekonomerna att tackla utbudschockens utmaningar är skrämmande. Mycket speciella omständigheter måste till för att ett kraftigt ökat utbud av produktionsfaktorn arbetskraft ska resultera i oförändrade eller rentav stigande reallöner. Visst kommer Kinas expanderande efterfrågan att mildra anpassningsbehovet i västerlandet. Och visst går det att konstruera en komplicerad allmän jämviktsmodell med allehanda trögheter, informationsbrist och imperfekt konkurrens, för att teoretiskt visa att Kinas inträde på världsmarknaden leder till att jämviktslönen i Sverige stiger men handen på hjärtat: hur troligt är det, egentligen? Allt talar i stället för att anpassningen nedåt i jämviktslönen, trots allt, kommer att bli betydande. 3. Andra trösterika blinda fläckar Chocken drabbar blott de lågutbildade En cynisk förklaring till välutbildade nationalekonomers obenägenhet att ta sig an utbudschockens problem kan vara en övertygelse att effekterna begränsas till okvalificerad arbetskraft, och inte kommer att drabba dem själva. Det är faktiskt en mycket vanlig uppfattning att utbudet av arbetskraft från Kina, Indien och Östeuropa avser lågutbildad arbetskraft och att detta utbud knappast kommer att påverka lönerna för de i huvudsak högkvalificerade arbetstagarna i Sverige och övriga västvärlden. Det går faktiskt att hävda att om okvalificerad och kvalificerad arbetskraft är komplement, kan en ökning av utbudet av den förra från Kina m fl länder (och därmed en sänkning av jämviktslönen för raw labor ) leda till en 8 mats persson och marian radetzki
nr 1 2006 årgång 34 höjning av lönen för den senare, i huvudsak i västvärlden. Det finns dessutom en omfattande forskning som tyder på att den tekniska utvecklingen numera är sådan att efterfrågan på högutbildad arbetskraft ökar mer än efterfrågan på lågutbildad. 4 I så fall skulle västvärlden, med sin höga utbildningsnivå, komma lindrigt undan. Resonemanget är teoretiskt oantastligt, och vi tror gärna att det kan ha en viss relevans, i alla fall på kort sikt. I ett något längre perspektiv hamnar dock det empiriska antagandet om det nya arbetskraftsutbudets kvalitet helt fel. Östeuropas arbetskraft är redan i stora stycken lika kvalificerad som den i Västeuropa. Kina och Indien ökar inte bara utbudet av okvalificerad arbetskraft. Sedan ett bra tag tillbaka genomför dessa länder massiva utbildningssatsningar som nu mognar fram i stor skala. Idag utexamineras i södra och östra Asien ungefär lika många ingenjörer per år som i hela västvärlden, och de Tekniska Instituten i Indien rankas bland de allra bästa i världen. Asiens nya ingenjörer är inte bara lika kvalificerade som sina motsvarigheter i västerlandet. Trots att deras löner utgör blott en bråkdel av de svenska, är de högt motiverade, och beredda att jobba både länge och hårt. Där de möts på världsmarknaden, och det gör de allt oftare, är ingenjörerna från KTH och Chalmers med sina höga löneanspråk och krav på arbetsmiljö chanslösa i konkurrensen. Floden av outsourcing till Indien av kvalificerade IT-tjänster, och till Kina av avancerade tillverkningsprocesser, demonstrerar detta förhållande. 5 Från medicin och vård hämtar vi andra belysande exempel på högt kvalificerat arbetskraftsutbud från de nya länderna som kommer att tvinga fram en löneanpassning i väst också inom dessa sektorer. Mötet på världsmarknaden mellan de två har formen av insourcing såväl som outsourcing. En betydande andel av de praktiserande läkarna i USA, Kanada och England har sin utbildning från Indien, och polska läkare håller på att bli allt vanligare i Sverige. Denna insourcing från Indien och Polen sker visserligen till värdlandets lönenivåer, men självfallet leder det ökade läkarutbudet till en dämpning eller stagnation i löneutvecklingen. Outsourcing skärper lönekonkurrensen och resulterar på sikt i en nedgång i reallönerna. Danskar, svenskar och tyskar reser numera i stort antal till Polen för att få sina tänder lagade, och för många patienter blir detta billigare även när de inte kan dra nytta av sina hemländers subventioner. Främst genom låga kostnader för högkvalificerad personal på det medicinska men också det juridiska området skördar indiska medicintillverkare stora globala framgångar på marknader för läkemedel där patenten just löpt ut. Sjukhuset i Madras annonserar i amerikansk press om avancerade bypassoperationer som inklusive flyg och en mer personalintensiv eftervård kostar betydligt mindre än i USA. När 4 För en kort presentation av diskussionen om s k skill-biased technological change, se Krusell (2000). 5 Ytterligare ett sifferexempel: USA utbildar idag ungefär 18 000 doktorer per år i naturvetenskapliga ämnen, och siffran är tämligen konstant över åren. Kina utbildar idag över 13 000 doktorer i naturvetenskapliga ämnen, och siffran ökar snabbt (se Freeman 2005b). Omkring år 2010 förväntas Kina producera fler doktorer än USA. kina, sverige och globaliseringen 9
ekonomiskt trängda landsting inte längre orkar stå emot sådana erbjudanden, och vården flyttar ut, blir det konkurrens head-on mellan den svenska och indiska vårdarbetskraften, och den svenska lönenivån får anpassa sig en bra bit nedåt mot den indiska. Det massiva internationella utbudet av kvalificerad arbetskraft från de nya länderna har nätt och jämnt börjat. Det kommer att tillta i omfattning och breddas. Knappast något yrke kan skyddas från den konkurrens som utbudschocken kommer att utlösa. Blott internationellt handlade varor (och tjänster) kommer att drabbas Många vill förringa utbudschockens utmaningar genom att hävda att även om utbudet av både okvalificerad och kvalificerad arbetskraft ökar, så får detta konsekvenser blott för en del av ekonomin, nämligen den som producerar internationellt handlade varor. De som förfäktar denna uppfattning menar att ingenting förändrats för hemmasektorn som även framgent kommer att tåla oförändrade reallöner. Vi anser att en sådan argumentering påminner om strutsens benägenhet att stoppa huvudet i sanden och vägra se verkligheten i vitögat. I själva verket finns ingen skarp skiljelinje mellan handlade och icke-handlade varor. Med tillräcklig tid för anpassning kommer praktiskt taget alla varor och tjänster att utsättas för internationell konkurrens (om vi inte väljer välståndsförstörande isolering som Nordkorea eller Burma, och tidigare Albanien, gjort). Tandvård och sjukvård har allmänt betraktats som typiska hemmanyttigheter, men som vi visat ovan gäller detta inte längre i den globaliserande ekonomin. Nyttigheterna kan erbjudas från utlandet, men konkurrensen på vår arbetsmarknad skärps också genom en accentuerad invandring av sjukvårdspersonal. Det omtalade bygget i Vaxholm, där ett lettiskt företag lämnade det lägsta anbudet, är bara ett exempel i raden som visar att inte heller byggsektorn numera är en inhemsk, skyddad sektor. Visserligen vann svensk fackföreningsrörelse en tillfällig seger; det lettiska företaget kastades ut och gick därefter i konkurs. Men oavsett utfallet i EUs rättsinstanser, där frågan nu behandlas, lär kluriga entreprenörer snart lära sig hur de ska forcera kvarvarande gränshinder. Facket får till exempel svårt att ingripa om det mesta av byggjobbet görs i Lettland nästa gång det blir aktuellt, och blott slutmonteringen i Sverige drabbas av den höga svenska lönenivån. Det förefaller också som om facket givit upp sina försök att stävja den allt stridare strömmen av polska byggjobbare som i skilda former bjuder ut sin arbetskraft i Sverige. Med viss förvåning noterar vi också fackets uppenbara handlingsförlamning i förhållandet till företag från Sydafrika respektive Thailand, som rest in i Sverige tillsammans med sina lågavlönade arbetare för att riva norrländska industrianläggningar, eller för att svetsa ihop raffinaderier på Västkusten. Ibland pekas detaljhandeln och turismen ut som definitivt skyddade hemmasektorer, men frågan är om de är det. På senare år har danska, norska, 10 mats persson och marian radetzki
nr 1 2006 årgång 34 tyska och amerikanska detaljhandlare framgångsrikt etablerat sig i Sverige, och inte sällan har de försökt tumma på den svenska arbetslagstiftningen. Det dröjer nog inte alltför länge innan också thailändska och kinesiska företag är på plats, och deras lönenivåer lär bli lika svåra att kontrollera, eller till och med att observera, som lönerna på de många kinesiska restaurangerna i landet. Vi tror att SAS i konkurrensen med Ryanair inte klarar att behålla sina skandinaviska besättningar till nuvarande löner. Antingen tvingas personalen acceptera en reallönesänkning, eller också kommer den att successivt ersättas med folk från andra länder som är beredda att jobba längre och hårdare för mindre. Den bistra sanningen för Nordamerikas och Västeuropas arbetskraft är att den i sin helhet kommer att påverkas av utbudschocken. Reallönerna kommer att justeras ned oavsett bransch och yrke. Vi tror att inte ens de extremt högavlönade storföretagsledarna kommer undan skadeslösa. Anekdoten om den taiwanesiske företagschefens irritation över den långa lunchen med fem sorters bestick som värdarna bjöd på under hans affärsbesök i Paris, när tiden i stället kunde använts för arbete, är belysande. Kommer aktieägarna i våra företag att tolerera de höga lönerna, de kostsamma fringisarna och de utsträckta älgjakterna, när ett snålare och effektivare alternativ successivt växer fram? Vi har klarat det tidigare De som är äldre, och har ett historiskt perspektiv, hävdar gärna att utbudschocker på den internationella arbetsmarknaden inträffat tidigare, och att vi lyckats ta oss ur problemen utan större anpassningssmärta. Se till exempel på när Japan, Sydkorea och Hong Kong stormade in på världsmarknaden på 1960-talet inte ledde det till någon sänkt reallön i Sverige! Tvärtom ökade reallönerna då snabbare än både förr och senare. Det historiska argumentet låter bestickande, men vi vill peka på fyra viktiga skillnader mellan 1960-talets chock och dagens. För det fö örsta var Japan, Sydkorea och Hong Kong faktiskt rätt små i världsekonomin i jämförelse med Kina, Indien och Östeuropa i dag. Konsekvenserna av de förras inträde på världsmarknaden på 1960-talet var följaktligen mindre accentuerade. Stolper-Samuelson-teoremet gällde naturligtvis även på 1960-talet, och då fungerade faktorprisutjämningen så att de nya, små ländernas löner drogs upp mot de gamla, stora ländernas nivåer. För det andra var diskrepansen i lönenivåerna mellan åtminstone Japan och Hong Kong å ena sidan och Västeuropa och Nordamerika å den andra på 1960-talet betydligt mindre än mellan nykomlingarna och västerlandet på 2000-talet. Pressen på reallönerna i de rika länderna var följaktligen svagare. För det tredje var världen betydligt mindre globaliserad för 40 år sedan än i dag, i mycket beroende på att kostnaderna för transporter och kommunikationer då var flerdubbelt högre. För det fjä rde, slutligen, inträffade 1960-talets utbudschock under en period av historiskt exceptionellt snabb teknologisk utveckling i den då industrialiserade världen, vilket kompenserade tendenserna till nedpress- kina, sverige och globaliseringen 11
ning av reallönerna. Om den tekniska utvecklingen ska rädda lönenivån i Europa och Nordamerika idag, krävs att den ska vara betydligt snabbare än den var på 1960-talet vilket kanske är teoretiskt möjligt, men knappast troligt i verkligheten. De fyra skälen sammantagna pekar i vår mening på att västvärldens anpassning till den aktuella utbudschocken kommer att bli betydligt mer omfattande och smärtsam än vad som gällde på 1960-talet. Låga räntor är oförenliga med en utbudschock på arbetsmarknaden Om utbudet av arbetskraft verkligen ökat, borde (enligt vanlig mikroekonomisk teori) kapitalavkastningen gå upp. Men i västvärlden ligger räntorna på en historiskt mycket låg nivå, vilket ställer argumentet om en chockartad stegring i det globala arbetskraftsutbudet i tvivelsmål. Det är visserligen sant att räntorna varit mycket låga under de senaste åren, av orsaker som vi strax ska gå in på. Men först vill vi påpeka att det finns flera sätt att mäta kapitalavkastningen, och det finns inga tecken som tyder på att avkastningen på realkapital skulle vara låg. I själva verket har de internationella aktiebörserna utvecklat sig riktigt hyggligt alltsedan IT-kraschen i början av 2000-talet. Då ska man dessutom bära i minnet att många av de företag som är noterade på de västerländska börserna i huvudsak äger realkapital som är lokaliserat till västvärlden. I den mån detta realkapital nu blir obsolet på grund av höga kostnader för arbetskraften, borde kurserna på dessa bolags aktier sjunka såvida inte bolagen kan kompensera för detta genom att investera i stor skala i Indien och Kina och Östeuropa. Det är exakt vad dessa företag gör, och detta beteende utgör en viktig förklaring till den positiva aktiekursutvecklingen. 6 Obligationsräntorna kan mycket väl pressas ner helt oberoende av förhållandena på den globala arbetsmarknaden, bl a på grund av placerarnas portföljval. Även om den högsta avkastningen kan uppnås genom investeringar i realkapital i Kina och Indien, vill investeraren normalt inte lägga alla sina ägg i en korg, vilket gäller både västerländska och kinesiska eller indiska placerare. Eftersom såväl Kina som Indien och Ryssland uppvisar betydande bytesbalansöverskott sedan flera år tillbaka (även detta är förenligt med ett ökande arbetskraftsutbud och en dramatisk höjning av avkastningen på realkapital i dessa länder) är det inte överraskande att en del av detta överskott placeras i amerikanska statsobligationer i syfte att uppnå en önskvärd riskspridning. Dessa placeringar pressar i sin tur ner obligationsräntan. Slutligen är det uppenbart att Kinas, Indiens och Östeuropas inträde på världsmarknaden pressat priserna på de flesta konsumentvaror. Vi ser 6 Enligt nyligen publicerade siffror har avkastningen på investerat kapital under de senaste tio åren varit 7-8 procent i västvärlden, medan den varit 14 15 procent i de av Asiens nya industriländer för vilka data finns tillgängliga (tyvärr finns ingen tillförlitlig statistik för Kina). Se IMF (2005, s 101). 12 mats persson och marian radetzki
nr 1 2006 årgång 34 sålunda utbudschocken som kanske den främsta förklaringen till låga inflationstal under senare år. Fallande inflationstakter har i sin tur lett till att västvärldens centralbanker sänkt sina styrräntor till historiskt mycket låga nivåer. Därigenom har hela avkastningskurvan skiftat nedåt, vad gäller såväl de långa obligationsräntorna (pga låga inflationsförväntningar) som de korta penningmarknadsräntorna (pga låga styrräntor). Att räntorna är låga, samtidigt som avkastningen på nyinstallerat realkapital i Kina, Indien och Östeuropa är hög, är därför inte särskilt konstigt. Låga räntor är med vårt resonemang fullt förenliga med synen att det globala utbudet av arbetskraft ökat. Svåra frågor har sällan entydiga svar Som synes finns det således en rad argument mot synen på att arbetskraftsutbudet i världen har ökat. Men varje argument har i sin tur en rad motargument som behöver analyseras och bearbetas i den vetenskapliga diskussionen. Detta är knappast förvånande. Svåra frågor kan inte avgöras på något enkelt sätt för då vore de ju inte svåra frågor. Utbudschockens djup, omfattning och konsekvenser reser dessutom ett antal svåra frågor på vilka det inte alltid finns några entydiga svar. I själva verket är det bara genom en fortgående diskussion, där argument och motargument blir genomlysta och granskade, som vi så småningom kan komma fram till en samsyn inom den nationalekonomiska professionen om vad som håller på att hända. En sådan process tar tid. I värsta fall kanske det dröjer flera decennier innan vi fått ett sådant perspektiv att vi med någorlunda säkerhet kan säga vad som egentligen hände under de där dramatiska åren kring 2000-talets början. 4. Sänkta reallöner eller ökad arbetslöshet Vi är själva övertygade om att världen står inför en utbudschock på arbetsmarknaden av en aldrig tidigare skådad storleksordning, och att denna chock får djupgående konsekvenser på västvärldens ekonomier. Men chocken kommer att slå olika på respektive sida om Atlanten, på grund av skillnaderna i arbetsmarknadens organisation. I USA, vars arbetsmarknad kännetecknas av stor löneflexibilitet, blir utbudschockens effekt främst ett betydande fall i reallönerna. Det blir smärtsamt och kan leda till svåra sociala spänningar, i synnerhet som chocken lär bidra till ökade klyftor i samhället, men sannolikt inte mellan olika yrkeskategorier. I stället blir de som har huvuddelen av sina inkomster i form av aktieavkastning inte särskilt drabbade. Dessa grupper kommer att gå som relativa vinnande ur processen. Rentiererna kan rentav bli vinnare också i absoluta termer. Som vi framhållit ovan, finns det nämligen tecken på att försigkomna företag och deras ägare har mycket att vinna på att arbetskraftsutbudet ökar i världen. I Europa blir dock bilden dystrare. Orsaken till vår pessimism är att europeiska arbetsmarknader karaktäriseras av en betydande lönestelhet. kina, sverige och globaliseringen 13
Om de faktiska lönerna inte tillåts anpassa sig till den nya jämviktsnivån, utan hålls uppe med allt strängare arbetsmarknadsregleringar, blir resultatet ökad utslagning med åtföljande arbetslöshet. Europeiska företag, som pressas på en internationaliserad marknad, tvingas då flytta utomlands i mycket snabbare takt än de amerikanska. I denna speciella mening har de rätt som säger att globaliseringen leder till att jobben försvinner från Europa men de försvinner inte till följd av globaliseringen i sig, utan på grund av att marknadsmekanismen inte tillåts slå igenom på den europeiska arbetsmarknaden. Effekterna av detta har vi redan börjat se. I flera av Europas länder har arbetslösheten bitit sig fast på en hög nivå. I debatten får man intrycket att detta enbart beror på centralbankernas räntepolitik, eller skattesystemet, eller reglerna för a-kassan. Sådana förklaringar känns naturligtvis betryggande, för de antyder att vi någorlunda lätt kan lösa problemen: det behövs bara en bättre penningpolitik, eller ett bättre skattesystem, eller bättre regler för a-kassan. Men i det globala perspektiv vi har målat upp i denna artikel blir sådana åtgärder krusningar på ytan. Den huvudsakliga orsaken till arbetslösheten är en helt annan. Till skillnad från de flesta av våra kollegor anser vi att konsekvenserna av utbudschocken på den globala arbetsmarknaden är djupt oroande, och då särskilt för Europa. Arbetslösheten kan bli svår att hantera, ty de bakomliggande mekanismerna är radikalt annorlunda mot vad vi är vana vid. Sedan Keynes dagar har vi vant oss vid att se arbetslöshet som ett tecken på alltför låg efterfrågan. Och en låg efterfrågan kan lätt avhjälpas genom en expansiv penning- eller finanspolitik. Men nu handlar det om något helt annat. Nu uppstår arbetslösheten på grund av att vårt löneläge är för högt i förhållande till den internationellt bestämda jämviktslönen, som sätts i Shanghai och Bangalore, inte i Detroit och Stuttgart. Det är ett förkeynesianskt betraktelsesätt som plötsligt gör sig gällande. För ett sådant betraktelsesätt har vi ingen intellektuell beredskap, så det kommer att ta tid att utveckla en politik som verksamt kan tackla de kommande utmaningarna. Vad som kommer att hända med våra samhällen om en mycket hög arbetslöshet blir bestående ja, det vågar vi knappt tänka på. Vad ska då européerna göra åt saken? Om vi varken kan acceptera att lönerna faller eller att arbetslösheten ökar, vilken politik bör vi då föra? Många debattörer kommer säkert att ta sin tillflykt till protektionismen. De kommer att hävda att arbetslösheten är globaliseringens fel, och att om vi bara isolerar oss från omvärlden, så kommer sysselsättning och reallöner att hållas uppe. Det argumentet är djupt vilseledande. Eftersom så gott som alla varor och tjänster idag är internationellt handlade blir inte svenska exportföretag hjälpta av att vi stoppar import och arbetskraft vid gränsen. Förmodligen kommer vi att få ett större fall i vår levnadsstandard än vi annars skulle ha fått, om vi försöker isolera oss från omvärlden. En mer rimlig försvarslinje vore en offensiv satsning på utbildning så att hela arbetskraften blir mera kvalificerad. Den ofrånkomliga reallöne- 14 mats persson och marian radetzki
nr 1 2006 årgång 34 nedgången kommer då att kompenseras i någon mån av att tidigare okvalificerad arbetskraft får ägna sig åt mer sofistikerade uppgifter. Det är dock osäkert om detta kommer att hjälpa särskilt mycket. Redan idag tillbringar den genomsnittlige svensken 12 13 år i skolan, och över en tredjedel av varje årskull får högskoleutbildning. Siffrorna är likartade för alla västländer, 7 och frågan är om en ytterligare utbyggnad av utbildningssektorn är möjlig utan drastiska sänkningar av kvaliteten. Dessutom kommer, om alla västländer svarar med massiva utbildningssatsningar, detta i sig att ytterligare pressa ner lönerna för den högutbildade arbetskraften. En lindring kan det också bli med starkare incitament till nyföretagande. Kluriga företagare i Småland kanske kan hitta på fiffiga idéer som ska visa sig ge just de produkter där Sverige har sina komparativa fördelar. Den lindringen blir i bästa fall kortvarig. Klurigheten gör det sannolikt att dessa företagare snart nog upptäcker att lönsamheten och livskraften i deras entreprenörskap blir mycket högre i Indien eller Kina, där de slipper bördan av en oflexibel och hög lönenivå. Vi tvingas därför upprepa vår slutsats: Utbudschocken på den globala arbetsmarknaden leder antingen till en nedgång i reallönerna eller till stigande arbetslöshet. 5. Försök till en optimistisk betraktelse Vi vill trots allt avsluta i en positiv anda. För det första innebär naturligtvis inte utbudschocken att vår reallön ska falla till Indiens eller Kinas nivå. Stolper-Samuelson-teoremet säger att lönenivån hamnar någonstans däremellan, och exakt var den hamnar beror på de olika regionernas relativa storlek. Exakt hur stor del av Indiens och Kinas befolkning som är integrerad eller kommer att bli integrerad med världsmarknaden, är oklart. Om man vill vara optimistisk vad gäller vår egen lönenivå kan man därför hävda att dessa länder, i ekonomiskt avseende, trots allt ännu inte är så stora. 8 Dessutom kommer den höga tillväxten i de nya länderna att minska den löneklyfta som behöver överbryggas. För det andra finns det fortfarande outnyttjade produktivitetsvinster att hämta hem i västvärlden. En rad marknader, inte minst inom EU, är hårt reglerade och plågas därför av låg produktivitet. Man kan säga att utbudschocken på arbetsmarknaden gör det extra angeläget att ta till vara alla produktivitetsreserver som finns tillgängliga även om dessa reserver är svartsjukt bevakade av olika särintressen. Om utbudschocken skapar politiska 7 OECD (2005b). 8 Den kinesiska exportsekten är dock ganska betydande och uppgick 2004 till 590 miljarder USA-dollar, vilket motsvarar 36 procent av BNP en andel som till och med överstiger lilla Sveriges. Det betyder dock inte att 36 procent av Kinas befolkning är sysselsatta inom exportsektorn; på grund av de enorma inkomstskillnaderna mellan den moderna och den traditionella sektorn är den förras sysselsättningsandel betydligt mindre. Å andra sidan innebär naturligtvis dessa inkomstskillnader ett kraftfullt incitament för de delar av befolkningen som ännu inte integrerats med världsmarknaden att snabbt söka sig till den moderna sektorn. kina, sverige och globaliseringen 15
öppningar sådana att dessa intressegruppers maktpositioner kan brytas, kommer kanske produktivitetsutvecklingen inom EU att skjuta fart, och den nödvändiga reallönesänkningen kan därför mildras. För det tredje kan man se det som nu händer i världen i termer av u-hjälp och internationell solidaritet. De människor i Indien och Kina som tillåts bjuda ut sin arbetskraft på världsmarknaden har börjat få smaka på en levnadsstandard som de aldrig skulle ha haft en chans att uppnå under det gamla systemet med planekonomi och självhushållning. Globaliseringen blir härigenom det hittills starkaste medlet för att åstadkomma en utjämning av de ofantliga globala inkomstklyftorna, av många med rätta betraktade som orättfärdiga och som världens största gissel. Utbudschocken på den globala arbetsmarknaden ger den lettiske byggnadsjobbaren, den kinesiske fabriksarbetaren och den indiske datorprogrammeraren en chans att höja sin levnadsstandard inte till svensk nivå, men i alla fall i den riktningen. Priset vi i västvärlden får betala är en viss nedgång av våra lönenivåer. Vissa väljer att kalla det för lönedumpning, men det är nog korrektare att kalla det för u-hjälp. Och då handlar det om verklig u-hjälp. Inte något futtigt enprocentmål, som är kringvävt av svårgenomskådliga motköps avtal och protektionistiska villkor, som riskerar att försvinna hos givarnas u-hjälpsbyråkrater, internationella konsulter och lokala ministrar, och som våra politiker dessutom aldrig vill realisera när det kommer till kritan. I jämförelse med denna traditionella u-hjälp erbjuder globaliseringen något mycket mer. Den öppnar möjligheterna till en anständig tillvaro för många miljoner människor. Viljan att acceptera en reallönesänkning i vår del av världen kan utgöra ett test på vår verkliga solidaritet med Kina och Indien. Bara vi inte går och schabblar bort det hela genom att försöka blunda för reallöneanpassningen, så att vi ställer till med ännu högre arbetslöshet här hemma. REFERENSER Bhagwati, J, A Panagariya och T N Srinivasan (2004), The Muddles over Outsorcing, Journal of Economic Perspectives, vol 18, nr 4, s 93-114. Dixit, A K och G Grossman (2005), The Limits of Free Trade, Journal of Economic Perspectives, vol 19, nr 3, s 241-242. Freeman, R (2005a), China, India and the Doubling of the Global Labor Force, The Globalist, June 2005. Freeman, R (2005b), Does Globalization of the Scientific/Engineering Workforce Threaten U.S. Economic Leadership?, NBER Working Paper nr. 11457. IMF (2005), World Economic Outlook, September 2005. Krugman, P och M Obstfeld (2006), International Economics. Theory & Policy, 7:e upplagan, Addison-Wesley, Boston. Krusell, P (2000), Ny teknik och produktivitet vad vet vi?, Ekonomisk Debatt, årg 28, nr 6, s 567-74. OECD (2005a), Trade and Structural Adjustment, Paris. OECD (2005b), Education at a Glance, Paris. Samuelson, P (2004), Where Ricardo and Mill Rebut and Confirm Arguments of Mainstream Economists Supporting Globalization, Journal of Economic Perspectives, vol 18, nr 3, s 135-146. 16 mats persson och marian radetzki
Globalisering, löner och arbetslöshet LARS CALMFORS är professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet. Hans forskningsområden är arbetsmarknads- och makroekonomi. Han är tillträdande ordförande i European Economic Advisory Group vid CESifoinstitutet i München. lars.calmfors@ iies.su.se Det finns en teoretisk presumtion för att globaliseringen kan komma att kräva lägre relativlöner för lågutbildade och en generellt långsammare reallöneutveckling i västvärlden om inte arbetslösheten ska öka. Men osäkerheten är mycket stor. Det går inte att nu veta hur stora anpassningskraven blir. Det är emellertid viktigt att i tid tänka igenom olika handlingsalternativ. Vi bör i första hand anpassa oss genom omstruktureringar och produktivitetshöjningar. Men löneflexibiliteten kan också behöva öka. Möjliga förändringar i syfte att åstadkomma det senare är mer decentraliserad lönebildning, arbetstidsförlängning, lägre arbetslöshetsersättning, skatterabatter på arbetsinkomster för lågavlönade och en förskjutning av styrkebalansen mellan parterna på arbetsmarknaden. Sådana förändringar skulle bidra till lägre arbetslöshet också i frånvaro av starka globaliseringseffekter. Jag är tacksam för assistenthjälp av David von Below, Dario Caldara och Erik Meyersson, för sekreterarhjälp av Astrid Wåke och för synpunkter från Hans Calmfors, Harry Flam, Rikard Forslid, Anna Larsson, Per Skedinger och Jonas Vlachos. Inträdet av nya länder (Kina, Indien, andra asiatiska ekonomier, Brasilien, Mexiko, de nya EU-länderna osv) i det internationella handelssystemet har inneburit en kraftig ökning av det utbud av arbetskraft som producerar för världsmarknaden. Debatten om vad globaliseringen i denna mening innebär för vår arbetsmarknad har stimulerats av den nyligen publicerade artikeln av Mats Persson och Marian Radetzki i denna tidskrift (Persson och Radetzki 2006). De hävdar där att utbudschocken på den globala arbetsmarknaden kan väntas kräva en sänkning av reallönen i västvärlden om inte arbetslösheten ska öka kraftigt. Perssons och Radetzkis alarmistiska budskap har kritiserats av Bigsten och Holmlund (2006). Eftersom handelskonkurrensen bara ökar gradvis, är det inte troligt att den skulle slå ut de reallöneökningar som produktivitetstillväxten möjliggör. Ett rimligare scenario är i stället att reallönerna kan behöva öka långsammare än som annars skulle ha varit fallet. Det kan leda till att löneandelen av BNP faller. 1 En sådan minskning av löneandelen har också skett i både USA och Västeuropa över de senaste trettio åren (figur 1). 2 1 Detta inträffar om reallönens ökningstakt understiger den teknologiska utvecklingstakten och om en minskning av reallönen leder till en förhållandevis liten sysselsättningsökning (villkoret är att den s k substitutionselasticiteten mellan arbetskraft och kapital är mindre än ett). Se Blanchard (2006). 2 Persson och Radetzkis artikel innehåller en rad besynnerliga påståenden av typen att nationalekonomerna verkar märkligt ointresserade eller omedvetna om de arbetsmarknadsproblem som globaliseringen kan medföra och att oviljan bland nationalekonomerna att tackla utbudschockens utmaningar är skrämmande. Det pågår sedan 10 15 år en intensiv ekonomdebatt om dessa frågor. Aktuella internationella rapporter som behandlar frågeställningen är t ex EEAG (2005) och OECD (2005). På svenska har nyligen olika aspekter på 34 lars calmfors
80 76 Figur 1 Lönesumman i procent av BNP 72 EU-15 USA 68 nr 4 2006 årgång 34 64 60 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 Kä älla: Statistical Annex of European Economy Autumn 2005. Denna artikel har två syften. För det första ska jag ge en översikt av vad handels- och arbetsmarknadsteori kan säga om globaliseringens arbetsmarknadseffekter, och då särskilt om konsekvenserna för sysselsättningen. Jag ska göra det genom att använda tre olika modeller som belyser olika aspekter på globaliseringsproblematiken. För det andra ska jag diskutera hur eventuella oönskade effekter kan motverkas. 1. Olika kanaler för globaliseringens arbetsmarknadseffekter Ett ökat arbetskraftsutbud i andra delar av världen kan påverka arbetsmarknaderna i västvärlden på tre sätt: (1) genom utrikeshandeln; (2) genom rörlighet av kapital; och (3) genom rörlighet av arbetskraft. Den sista kanalen är av mindre betydelse: även inom EU, där det i princip råder fri arbetskraftsrörlighet, tillämpar fortfarande de flesta av de gamla EU-länderna restriktioner mot arbetskraftsimmigration från de nya medlemsstaterna. Och i de fall där restriktioner inte införts (Irland, Storbritannien och Sverige) har arbetskraftsinvandringen än så länge varit begränsad (EU-kommissionen 2006). Jag ska därför koncentrera mig på de första två kanalerna. Hög- och lågutbildade som produktionsfaktorer i Heckscher Ohlinmodellen (modell 1) Det mesta av den hittillsvarande diskussionen har fokuserat på effekterna via handeln. De kan illustreras med den traditionella handelsteorins Heckscher-Ohlin-modell. 3 I sin enklaste form är det en modell för handel mellan globaliseringens arbetsmarknadseffekter studerats av t ex Ekholm (2003), Hansson (2004) och Forslid och Leamer (2006). Calmfors (2006) diskuterar hur sysselsättningspolitiken i Sverige kan behöva anpassas till globaliseringsproblematiken. 3 Pedagogiska läroboksframställningar finns i Caves, Frankel och Jones (1999) och Krugman och Obstfeld (2006). globalisering, löner och arbetslöshet 35
Figur 2 Heckscher Ohlinmodellen Arbetsintensiv vara P T P C III E A B D II P I P T Kunskapsintensiv vara två länder som producerar två varor med två produktionsfaktorer under konstant skalavkastning och perfekt konkurrens. 4 Ett sätt att använda modellen för att analysera de nya ländernas inträde i världshandelssystemet är att låta de två produktionsfaktorerna vara hög- respektive lågutbildad arbetskraft. (I syfte att fokusera på effekterna för dessa två typer av arbetskraft bortser man då från att också kapital är en produktionsfaktor.) De gamla länderna har fler högutbildade i förhållande till lågutbildade än de nya länderna. Båda regionerna antas producera samma två varor: en kunskapsintensiv och en arbetsintensiv vara. Produktion av den kunskapsintensiva varan kräver relativt sett mer högutbildad arbetskraft än den arbetsintensiva. Situationen i de gamla länderna beskrivs i figur 2. TT -kurvan är en s k produktionsmöjlighetskurva. Den visar de kombinationer av de två varorna som kan produceras med full sysselsättning av båda typerna av arbetskraft. Relativpriset mellan de två varorna (priset för den arbetsintensiva varan i termer av den kunskapsintensiva) innan man börjar handla med de nya länderna anges av lutningen på prislinjen PP. Med vinstmaximerande företag sker ekonomins produktion i punkten A. Denna anger också konsumtionen. Ekonomin når därmed indifferenskurvan I, som visar befolkningens samlade nytta. 5 4 Konstant skalavkastning betyder att en proportionell ökning av insatserna av alla produk- tionsfaktorer leder till en lika stor proportionell ökning av produktionen. 5 Indifferenskurvan ska tolkas som en samhällelig indifferenskurva som anger de kombinationer av konsumtion av de två varorna som ger en viss total nytta (en viss summa av nyttorna för alla individer). Om man antar att individerna har samma s k homotetiska preferensfunktion konsumerar alla de två varorna i samma proportion (även om individernas inkomster skiljer sig åt). 36 lars calmfors
nr 4 2006 årgång 34 Anta nu att handel öppnas med de nya länderna, som har relativt sett större tillgång på lågutbildad arbetskraft och därför kan producera den arbetsintensiva varan billigare än de gamla länderna. Då kommer dess relativpris att falla i de gamla länderna. Det nya relativpriset anges av prislinjen P P. Det blir därför optimalt att i stället producera i punkten B: produktionen ökar av den kunskapsintensiva varan och minskar av den arbetsintensiva. Handeln innebär att konsumtionen av varje vara inte längre behöver sammanfalla med produktionen. Konsumenterna uppnår nu högst nytta om ekonomin i stället konsumerar i punkten C. För den kunskapsintensiva varan är då produktionen större än konsumtionen, medan det omvända gäller för den arbetsintensiva varan: den kunskapsintensiva varan exporteras och den arbetsintensiva importeras. Eftersom indifferenskurvan II ligger högre än indifferenskurvan I, inne- bär handeln en total välfärdsvinst för de gamla länderna (på motsvarande sätt får också de nya länderna en välfärdsvinst). Men alla arbetstagare får inte del av vinsten utan kompletterande fördelningspolitiska åtgärder. Enligt det s k Stolper-Samuelson-teoremet innebär relativprissänkningen på den arbetsintensiva varan att relativlön och reallön sjunker för lågutbildade (som används mest intensivt i produktionen av denna vara), medan relativlön och reallön stiger för högutbildade. 6 Stelheter i lönebildningen och arbetslöshet Analysen ovan förutsätter att relativlönen för lågutbildade verkligen tillåts falla. Om det inte sker på grund av lagstiftade minimilöner (som i Frankrike) eller kollektivavtal (som i de flesta västeuropeiska länder), leder handelskonkurrensen i stället till arbetslöshet. Detta har analyserats av Krugman (1995). Också denna analys kan åskådliggöras i figur 2. Anta nu att relativlönen mellan låg- och högutbildade i de gamla länderna är låst. 7 Anta vidare att båda regionerna producerar båda varorna också efter de nya ländernas inträde på världsmarknaden. I så fall måste det ursprungliga relativpriset mellan varorna bestå: med ett lägre relativpris för den arbetsintensiva varan skulle, till följd av den fixa relativlönen, annars all produktion av denna vara slås ut i de gamla länderna. Den nya produktionsjämvikten i de gamla länderna blir en punkt som D. Den ligger innanför produktionsmöjlighetskurvan, vilket betyder att produktionsresurserna inte längre är fullt utnyttjade. Det som inträffar när den arbetsintensiva varan börjar importeras är att producenterna av denna i de gamla länderna förlorar en del av sin marknad och därför drar ner sin produktion. Det minskar efterfrågan på lågutbildade. Eftersom relativlönen inte tillåts falla, blir följden arbetslöshet bland dessa. De gamla ländernas 6 Enligt Stolper-Samuelson-teoremet finns det en ett-till-ett-relation mellan relativpriset mellan de två varorna och relativlönen mellan de två typerna av arbetskraft: ett givet relativpris motsvarar en given relativlön och ett lägre relativpris för den arbetsintensiva varan motsvarar en lägre relativlön för lågutbildade (och vice versa). 7 Analysen blir likartad om man i stället antar att reallönen för lågutbildade inte kan falla (Brecher 1974). globalisering, löner och arbetslöshet 37
produktion av den arbetsintensiva varan minskar mer i detta fall än i fallet med rörliga löner (D ligger under B). Däremot ökar produktionen av den kunskapsintensiva varan fortfarande i förhållande till utgångsläget (D ligger till höger om A). 8 Konsumtionen anges nu av en punkt som E. Eftersom produktionen av den kunskapsintensiva varan också i detta fall överstiger konsumtionen, exporteras denna vara även nu. För den arbetsintensiva varan gäller det omvända, vilket betyder att den importeras. Även med stel lönebildning innebär handeln således specialisering: de två regionerna omstrukturerar sin produktion efter sina komparativa fördelar (som styrs av faktortillgångarna). Man kan rentav tala om en över- specialisering, eftersom handeln blir mer omfattande än i fallet med rörliga löner: såväl export som import i de gamla länderna blir större (Srinivasan 1995). En avgörande skillnad mot fallet med rörliga löner är att handeln inte längre innebär någon samhällsekonomisk välfärdsvinst för de gamla länderna. Det framgår av att indifferenskurvan III ligger under den ursprungliga indifferenskurvan I. Orsaken är att handeln i kombination med lönestelhet leder till arbetslöshet bland lågutbildade och en överutslagning av arbetsintensiv produktion. Kapital och arbetskraft som produktionsfaktorer i Heckscher Ohlinmodellen (modell 2) Modellen ovan belyser hur effekterna av globaliseringen kan skilja sig åt mellan låg- och högutbildade. En annan fråga är hur inkomstfördelningen mellan kapital och arbete påverkas. Detta kan belysas av en liknande Heckscher-Ohlin-modell om man antar att de två produktionsfaktorerna i stället är kapital och arbetskraft och att produktionen består av kapital- respektive arbetskraftsintensiva varor. (Man bortser då från att det finns olika typer av arbetskraft.) Handel mellan de gamla länderna (med mycket kapital i förhållande till arbetskraft) och de nya (med mycket arbetskraft i förhållande till kapital) leder då till att de förra exporterar kapitalintensiva varor och de senare arbetskraftsintensiva. Med rörliga priser och löner faller relativpriset på arbetskraftintensiva varor i de gamla länderna. I frånvaro av produktivitetsstegringar, innebär det en sänkning av reallönen. Med en fortgående produktivitetsökning minskar reallönen i förhållande till vad den annars skulle ha blivit. Med stela reallöner (eller ett tillräckligt högt golv för reallöneökningarna), uppstår i stället generell arbetslöshet. Modellernas tillämplighet Modellerna ovan har ibland använts för att kontrastera USA och Europa. Antagandet om lönerörlighet skulle då karakterisera USA, där endast en mindre del av arbetsmarknaden omfattas av kollektivavtal och de lagstiftade minimilönerna är låga. Antagandet om lönestelhet passar i stället in på 8 Enligt det s k Rybczynskiteoremet leder en minskning i användningen av en produktionsfaktor vid ett givet relativpris till att produktionen av den vara som utnyttjar denna faktor mest intensivt faller, medan produktionen av den andra varan i stället ökar. 38 lars calmfors
de flesta länder i Västeuropa. Alternativt kan modellerna med lönestelheter användas för att karakterisera de europeiska ekonomierna på kort och medellång sikt, medan modellerna med rörliga löner kan antas fånga utvecklingen på lång sikt. Hur stora löneeffekter ska man vänta sig på lång sikt? Enligt det s k faktorprisutjä ämningsteoremet kan handel under vissa förutsättningar leda till en fullständig konvergens av lönerna. Men det kräver mycket starka antaganden: nr 4 2006 årgång 34 1. Varu- och arbetsmarknaderna ska kännetecknas av perfekt konkurrens. 2. Det får inte finnas några transportkostnader eller andra handelshinder. 3. Länderna ska använda sig av samma produktionsteknologi med konstant skalavkastning. 4. De ursprungliga faktorproportionerna (kvoten mellan hög- och lågutbildade i den första modellen, kvoten mellan kapitalstock och arbetskraft i den andra) får inte skilja sig alltför mycket åt mellan områdena. 5. Det får inte förekomma s k factor intensity reversals, dvs produktionen av den ena varan måste vara mer intensiv i användningen av en faktor än den andra vid alla faktorprisrelationer. Om alla dessa förutsättningar gäller, leder handel till fullständig faktorprisutjämning på samma sätt som om arbetskraft eller kapital kan röra sig fritt. Kapital- och arbetskraftsrörlighet kan då inte ge någon ytterligare konvergens av faktorpriserna. I verkligheten är förutsättningarna långt ifrån uppfyllda. De flesta varor produceras under någon form av imperfekt konkurrens. 9 Transportkostnader och andra handelshinder existerar, även om de successivt minskat. Olika länder har inte tillgång till samma produktionsteknologi. De gamla och de nya länderna producerar till stor del olika varor. Den rimliga slutsatsen är därför att handel på sikt visserligen kan åstadkomma en betydande sammanpressning av lönerna mellan de gamla och de nya länderna, men det kommer långt ifrån att bli någon fullständig faktorprisutjämning. Resonemanget visar att det finns en prisutjämnade roll kvar för faktorrörlighet. Det relevanta är då att diskutera effekterna av kapitalrörlighet. En omallokering av investeringarna i världen är nämligen också en central del av globaliseringen. Detta framgår av att investeringskvoterna är högre i Kina, andra asiatiska länder och de nya EU-länderna än i Västeuropa och USA (tabell 1). En ytterligare illustration ges i tabell 2, som visar att bruttoinvesteringarna som andel av världens samlade BNP fallit med cirka 1,5 procentenheter i EU-15 mellan 1975 79 och 2000 04, medan Kina och emerging Asia svarat för en nästan lika stor ökning. Ett inslag är att multinationella företag flyttar färdigvaruproduktion till låglöneländer. 9 Antaganden om monopolistisk konkurrens utgör grunden för den nya handelsteorin, som syftar till att förklara inombranschhandel i likartade varor och handel med halvfabrikat och komponenter. I den mån handeln leder till bättre utnyttjande av sådana stordriftsfördelar kan alla produktionsfaktorer tjäna på den. Se t ex Helpman och Krugman (1985). globalisering, löner och arbetslöshet 39
Tabell 1 Bruttoinvesteringar i procent av respektive regions (lands) BNP 1975 79 1980 84 1985 89 1990 94 1995 99 2000 04 EU-15 23,0 21,5 21,0 20,8 19,6 19,6 Japan 31,6 29,7 29,2 30,5 27,5 24,8 USA 19,6 19,6 18,9 16,8 18,7 18,8 Emerging Asia b) 19,2 c) 24,8 24,9 30,7 29,6 24,7 EU-8 a) - - - 21,0 23,8 22,7 Kina 29,1 28,3 29,6 31,2 32,7 35,5 Anm: a) Estland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern; b) Filippinerna, Hongkong, Indien, Indonesien, Korea, Malaysia, Singapore och Thailand; c) Exklusive Indonesien. Kä älla : WDI Online, World Bank Group (http://devdata.worldbank.org/dataonline/). Andra inslag är offshoring (inom samma koncern) och outsourcing av produktionen av olika komponenter och halvfabrikat till utländska underleverantörer, vilket underlättas av minskande transportkostnader och ökade möjligheter att administrera produktionsflöden mellan enheter i olika länder till följd av IT-teknikens utveckling. 10 Omallokeringen av kapital kan antas vara väl så viktig för arbetsmarknadsutvecklingen i västvärlden som handeln. Nästa avsnitt diskuterar en enkel ensektormodell (som bortser från handel i olika varor) för att belysa arbetsmarknadseffekterna av internationell kapitalrörlighet. Arbetsmarknadseffekterna av en omallokering av världens kapitalstock (modell 3) 11 Anta att de gamla och de nya länderna producerar samma vara och att det inte finns några handelskostnader. Priset på varan måste då vara detsamma i de båda regionerna. Produktionen sker med hjälp av arbetskraft och kapital under konstant skalavkastning. Före globaliseringen är kapitalet instängt i respektive område. Tillgången på kapital i förhållande till arbetskraft är större i de gamla länderna än i de nya. Kapitalavkastningen är därför lägre och reallönen högre i de gamla länderna. Anta nu att globaliseringen innebär fri rörlighet för kapital. Det leder till en omallokering av kapital från de gamla till de nya länderna, som fortsätter till dess kapitalavkastningen utjämnats mellan de två områdena. Den kapitalavkastning som etableras på den internationella kapitalmarknaden bestämmer den på sikt möjliga reallönen i respektive region. 12 10 Se kapitel 2 i EEAG (2005). 11 Analysen bygger på kapitel 3 i EEAG (2005). 12 Vinstmaximerande företag använder kapital upp till den punkt där den reala kapitalkostnaden är lika med kapitalets marginalprodukt och arbetskraft upp till den punkt där reallönen är lika med arbetskraftens marginalprodukt. Under konstant skalavkastning är såväl kapitalet som arbetskraftens marginalprodukt funktioner av kapitalintensiteten (kvoten mellan kapital och arbetskraft). Följaktligen svarar en given internationell kapitalavkastning mot en viss kapitalintensitet i varje region och denna svarar i sin tur mot en viss reallön. Se t ex Bean (1994) eller Calmfors och Holmlund (2000). 40 lars calmfors
1975 79 1980 84 1985 89 1990 94 1995 99 2000 04 EU-15 7,0 5,9 5,9 6,4 5,7 5,4 Japan 3,1 3,0 4,1 4,9 4,2 3,2 USA 5,4 5,7 5,6 4,4 5,2 5,8 Tabell 2 Bruttoinvesteringar i procent av BNP i världen Emerging Asia b) 0,7 c) 1,1 1,1 1,5 1,6 1,3 EU-8 a) - - - 0,2 0,3 0,3 Kina 0,7 0,5 0,6 0,6 1,0 1,6 nr 4 2006 årgång 34 Anm: a) Estland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern; b) Filippinerna, Hongkong, Indien, Indonesien, Korea, Malaysia, Singapore och Thailand; c) Exklusive Indonesien. Kä älla : WDI Online, World Bank Group (http://devdata.worldbank.org/dataonline/) En högre reallön än den långsiktigt möjliga i den ena regionen skulle innebära en lägre kapitalavkastning än i den andra och därför en successiv omflyttning av kapitalstocken. I långsiktig jämvikt måste lönebildningsprocessen i varje enskild ekonomi leda till en reallön som är konsistent med det internationella kapitalavkastningskravet. Det innebär att den långsiktiga sysselsättningsnivån måste vara sådan att den får löneförhandlarna att välja just den möjliga reallönenivån. Resonemanget illustreras för ett typiskt gammalt land i figur 3. Den horisontella linjen visar den långsiktigt möjliga reallönen efter globaliseringen. Linjen kan tolkas som en (fullständigt elastisk) långsiktig efterfrågekurva för arbetskraft. Den ska skiljas från den kortsiktiga nedåtlutande efterfrågekurva som gäller med en given kapitalstock. Den uppåtlutande kurvan är en lönesättningskurva som visar hur högre sysselsättning leder till en högre reallön (därför att de anställdas förhandlingsposition blir starkare ju fler jobb det finns). 13 Före globaliseringen befinner sig ekonomin i punkten A, som utgör skärningen mellan lönesättningskurvan och den nedåtlutande efterfrågekurva som gäller med den ursprungliga kapitalstocken. Efter globaliseringen är den möjliga reallönen lägre än den ursprungliga reallönen (egentligen den reallön som skulle gälla om globaliseringen inte ägt rum). Innebörden är att kapitalavkastningen är lägre än i de nya länderna. Kapital flyttas därför ut. Det förskjuter successivt den kortsiktiga efterfrågekurvan åt vänster. Processen fortsätter tills ekonomin når punkten B, där lönesättningskurvan skär den horisontella linjen som visar den långsiktigt möjliga reallönen. I B har kapitalstocken minskat så mycket att också den kortsiktiga efterfrågekurvan passerar genom skärningspunkten mellan de två andra sambanden. Modellen visar hur fri kapitalrörlighet kan leda till en minskad reallön (jämfört med vad den annars skulle ha blivit) i de gamla länderna. Modellen visar också att sysselsättningen kan minska om lönebildningen inte är 13 Se t ex Nickell och Layard (1999), Calmfors och Holmlund (2000) eller Blanchard (2006). globalisering, löner och arbetslöshet 41