em kommer ihåg Margareta Suber? Bland yngre litteraturintresserade

64 lambda nordiea Charlie Av Birgitta Stenberg Vem skrev den svenska motsvarigheten till Radclyffe Halls Ensamhetens brunn? Det förklarar författaren Birgitta Stenberg och läter oss stifta bekantskap med Margareta Suber. em kommer ihåg Margareta Suber? Bland yngre litteraturintresserade har jag inte hittat många som känner till vad hon har skrivit. Trots att hon debuterade med den bok som kan sägas vara den svenska motsvarigheten till Ensamhetens brunn, tycks inte heller många bland belästa lesbiska feminister veta vem hon var. Kanske beror deras okunskap delvis på att hon därefter i sin produktion ald rig mer gjorde det ämnet till sitt, men ännu troligare är att litteraturhistoriens utformning bär skulden. Det blir nästan ~atigt att påpeka att en litteraturhistoria skriven av män om män fö r män inte har stort utrymme till övers för några andra. När också samma manliga författare och kritiker kände sig hotade av den ända sedan 1880-

Birgitta Stenberg 65 talet framstormande kvinnliga författarkåren som stal och sljäl sin del av läsekretsen från dem, kan man begripa att de alltid gjort vad de kan för att hålla kvinnorna borta från antologier, kultursidor, uppslagsverk och litteraturhistorien. Metoden att skuffa undan kvinnliga författare är oförändrad än idag. om någon nu trodde att situationen förändrats. Det nättaste exemplet är väl att inte ens Karin Boye fått vara med i gymnasiernas lärobok om Sveriges författare. Visst läser många Suber! Men om Margareta Suber är okänd i litteraturhistorien, är hon betydligt bättre ihågkommen hos den läsande allmänheten, detta väldiga, stillatigande konglomerat som med somnambulisk säkerhet alltid letar sig fram till den levande litteraturen. Förhållandet skulle antagligen ha gjort henne rätt nöjd, hon var en av dessa som skrev tör att de hade något allmängiltigt att berätta. Den sortens författare vill gärna nå en vid publik Hon debuterade som vuxenförfattare hos Bonniers 1932 men gick senare över till Norstedts förlag, som hade den goda iden att i nytryck ge ut en serie på sex-sju av hennes böcker någon gång under femtiotalet. Jag minns att jag frågade en redaktör däruppe på förlaget om det verkligen kunde bära sig, för redan då hade tystnaden sänkt sig kompakt över henne. - Men visst, svarade han, Suber är det många som läser. Och fortfarande 1989 kan man hitta Norstedtsserien på många bibliotek. Däremot finns inte mycket material om hennes liv. Margareta Suber föddes i Linköping 1892. Hon låg i Uppsala där hon tog en fil mag, sedan blev hon journalist och bosatte sig i Stockholm. Hon gifte sig 1918 med kanslisekreteraren Georg Zacharias Topelius. Efter vad jag hört men inte fått bekräftat var han barnbarn till den store sagoförtäljaren. Hur som helst började hon skriva barnböcker under namnet Margareta Topelius innan hon debuterade som vuxenförfattare.

66 lambda nordiea Den första hette Mor berattar för sina sm4 och kom ut 1923, sedan följde NegergosselI Yoka nästa år och därefter ytterligare en, Troll. saxen. De gamla goda sagorna omarbetade hon 1926 för dövstumma barn och jag har inte lyckats ta reda på om hon hade något samband med de barnen på a1u1at vis. Detta var 1925. Det måste ha varit något aven överraskning när sagoberätterskan 1932 helt djärvt debuterade med en vuxenbok om en lesbisk flicka, Charlie, som också blev bokens titel. Eller var det egentligen djärvt? Så här i efterhand och med tanke på hur få böcker det finns med öppet lesbiskt huvudmotiv, kan det ju verka så. Men trettiotalet bjöd egentligen på något aven litterär våg i genren. Till synes berodde det på att fördänmingama brutits med romanen The Well of Loneliness, (Ensamhetens bruml), av Radclyffe Hall, som kom ut 1928. Den drogs till att börja med in av censuren i England men gick fri i USA och väckte överallt en enorm uppmärksamhet. För att klargöra förhållandena kan det vara på sin plats att berätta lite om denna så viktiga bok. Den handlar om en kvinna som är född med maskulina drag och får en pojkes uppfostran med ritt och jakt. Som vuxen klär hon sig i manskläder och förälskar sig i en kvinna. Boken igenom förbannar hon sitt öde att vara född onormal till läggning och fysil<- Den trista poängen med Ensamhetens brunn är att huvudpersonen medvetet väljer att avstå från sin älskade och arrangerar så att denna istället faller i armarna på en välartad man som länge älskat henne. Boken är tin stora delar självbiografisk men sannerligen inte i det sorgliga slutet, som var tillrättalagt enbart för att passa den heterosexuel1a läsande allmänheten. Jag vet detta eftersom jag 1950 träffade Una Troubridge i Florens, hon som var Radclyffe Halls livsledsagare och som berättade detta för mig. Tragiska lesbiska romanintriger kunde samhället alltså tillåta. Så länge det gick illa för de avvikande kvinnorna blev de också förlåtna. Mot denna bakgrund lyser Margareta Subers bök om lilla Charlie desto friskare och stolt obstinat. Med journalistens känsla för

Birgitta Stenberg 67 hur man bäst framför ett budskap låter hon, som synes här nedan, den allra sista raden i sin bok eka som en segerfanfar. Hyser en passionerad förbjuden kärlek Suber använder ett språk som i sin helhet är expressivt och ofta elegant och som dessutom är utomordentligt exakt när det gäller att ringa in ett karaktärsdrag eller en växling i stämningar. Se bara på den här bilden av den unga pojkflickan som delvis älskar, delvis avskyr sin far och nu har träffat en annan person att istället ägna all sin tillgivenhet, den unga änkan Sara Tungel. Här har fadern konunit resande efter Charlie till en badort som kritikerna tolkade som ett mellanting medan Falsterbo och Sandhamn. Han hyr en svit på hotellet och tvingar sin unga dotter att bo hos sig. Med den tidens föräldraauktoritet var han helt i sin rätt att ha kontroll över henne och skilja henne från hennes vänner och särskilt denna Sara, som han anser har ett dåligt inflytande på henne. Suber beskriver Charlies passion för Sara med genomtänkta, subtila detaljer. Hon lyckas med konststycket att övertyga läsaren om att Charlie inte själv inser att det är en passionerad förbjuden kärlek hon hyser. Ovetande om vad som driver henne söker hon sig ständigt till Sara vars halvvuxna dotter i sin tur genast söker sig till Charlie. Så här beskriver hon Charlies reaktioner när hon är på hemväg från Sara till den sovande fadern: Charlie vandrade hem med bultande tinningar och halvöppen mun. Hon kände en värkande trötthet i korsryggen, en matthet i lårmusklerna, som kom hen ~ nes knän att skälva. Hon vek av in pä en stig i skogen och kastade sig ner i den nattkalla fukten bland hala barr och bläbärsru. Hon läg framstupa och tryckte sin upphettade kropp hårt mot marken. Doften av mylla och växtlighet steg som en ånga upp emot hennes ansikte, som hon stödde i sina starka händer. Hon slängde sig över på rygg. De märka silhuetterna av träden och den svartblå rymden förekomma henne som et! mäktigt ackord, i vilket hon fanns med. Hennes

68 lambda nordiea tankar voro orediga och bubblade upp till halvt med. vetande som lösryckta jubelskrin. -Det här är mitt liv o mitt vackra liv. Så Sara lyser, håret, ögonen, leendet. Jag blir ljus och varm av henne, jag vill vara oändligt god. 0, Gud s,!i underbart at! fll vara god mot henne. Kanske hon behöver mig. hon behöver mig - jag är sä mycket starkare, jag orkar vad som helst. Så spensliga hennes handleder är, som ett barns. My baby, my little låd. Jag tog för hårt i henne, hon blev nästan rädd, så tokigt, jag som bara vill göra henne aui gott på jorden. Gula rosor ska hon få, de stora som stod i fönstret. Tänk, att hon finns till, att hon kanske också tänker på mig just nu. Hon blev inte ond på mig. då jag tog henne i famn. Och hon förlät mig d umheten med Babo. Hennes Wla varma hand på mitt huvud. Bobo? Hon blev kvar. Då hämtar jag henne där i morgon. I morgon finns Sara, hon finns aua dagar nu.

Birgitta Stenberg 69 Sara - vad kan det betyda? Ljuvling? Ja ljuvling, ljuv Iing... I ett underligt rus steg hon upp och vandrade sakta ut på vägen igen. Det hade blivit senl. En sömnig hisspojke släppte in henne genom hotelldörren och åkte med henne upp. Han hade svullna ögonlock och verkade förkrympt i sin för stora uniform. Han snörvlade oaptitligt och luktade inte gott. Charlie slöt ögonen och försökte hålla andan fö r alt värja sig mot det osköna, som ville tränga sig in i henne. Hon stannade ett ögonblick utanför sin dörr - skulle faderns dörr stå öppen, skulle han vakna eller ännu värre, ligga vaken, skulle hon behöva tala med honom? Hon vred sakta om dörrlåset, gardinen fö r balkongdörren fläktad e i draget, från havet kom en mat! halvdager in i rummet och gav den breda lakansfållen i den orörda bädden en kall vithet. Som vanligt hade fadern lämnat sin dörr halvöppen. Charlie kunde höra hans tunga andedrag med ett litet fulsande biljud. - En sovande, tänkte Charlie, blir en antingen kärare eller mera motbjudande i sin sömn. Med ett knäpp fick hon igen dörren och hon lyssnade med äterhållen andedräkt till hur fadern vände sig i sängen och mumlade några ord i halvvaket tillstånd. Då hon kände faderns närhet, var det som skulle han ha rivit henne med elakt v.1l1d bort ifr1!.n Sara bara genom alt finn as till sä kroppsligen nära. Hans därvaro betydde, att han misstänksamt bevakade henne och hennes känslor, att han ville trampa henne i hälarna i en återvändsgränd, där bara han och hon funnas i en hopplös, ändlös brottning. Den tillförsikt hon nyss klint till sina oförbrukade, unga krafter, sjönk. nu undan, och hon överväldigades aven mattighet så stor, at! hon kände den som ett fys iskt illam.1lende. Med osäkra händer knäppte hon av sig sina kläder och stod där naken i den overkliga dagern. Hennes slanka ben vilade i säker balans på hela fot ytorna och bura som en alltför lätt börda upp den höftsmala bälen. De raka skuldrorna sköta de unga flickbrösten ifrån sig, utan vekhet, i stram spänstighet Men kindlinjen var besynnerligt mj uk och rundad, det var som hade naturen velat ödsla på ett håll till gengäld för den linjernas

70 lambda nordiea kvinnliga vekhet, som den förmenat hennes kropp i övrigt. Hon blev varse sin bild i klädskåpets stora spegel och kände ett plötsligt sting av obehag. Hon såg den frän sidan med de fasta brösten i skarp profil, och hon dolde dem hastigt med sina händer. Detta är sannerligen ingen osäker debutantprosa. Margareta Suber visste från första stund vad hon ville få sagt och hur hon skulle använda språket. Det finns en okänd person som vill Charlie illa där på Subers lustigt osvenska semesterort med dess lilla internationella jetset där man tilltalar varandra på diverse utländska språk som om det varit i Saint-Tropez. Åtminstone tror hon att det måste vara en Badliv i Hangt5. Bilderna som illustrerar Birgitta Stenbtrgs och Krister Topelius' artiklar (lr alla Mm/adt fr4n familjen Topelius' fotoalbum. De tir fr4n Hang61931 och de flesta lir dessutom tagna av Mllrgarela Topeliu.s (d v s Suber).

Birgitta Stenberg 71 fiende som en morgon har placerat en bok på hennes stol nere vid stranden. Hon läser den och hela hennes värld störtar samman: I den strandkorg hon mest brukade sitta i utanför hotellet, hade en dag legat en tysk bok. Hon hade sökt efter ägarens namn på titelbladet, men det var tomt. Hon hade först tänkt genast gå in till portiem med boken, men hon hade sedan av lättja blivit sittande med boken i hand. Hon hade bö~at bläddra i den, hade läst författarens namn: Weininger. Det hade ingenting sagt henne. Hon hade slagit upp den på mm! och börjat läsa. En del hade hon förstått, annal var henne obegripligt. Men hon hade känt, all detta angick henne, at! det på ett obevekligt, fruktansvärt sätt angick henne. Emellanåt hade hon låtit boken sjunka för att med sammandragna ögonbryn stava och lägga ihop det hon läst med sina tidiga minnen och upplevelser som vuxen. Det hade passat in förunderligt väl. Det hade varit som att passa ihop bitarna i ett puzzlespel, som någon tvingat henne i händerna, och hon hade gjort det med en förkänsla av dov ångest för alt spelet skulle komma att stärruna. Men hon hade lika fullt inte kunnat förmå sig att kasta bitarna åt sidan och uppge försöket. Med sammansnörd strupe och värkande tinningar hade hon suttit där i timmar och läst om sitt liv, det som varit och det som väntade henne. Ja, det som väntade henne. Slutligen hade hon kastat sig upp i sin bil och kört, bara kört, men den lilla röda sportbilen hade inte kun-' nat spränga henne och hennes livsöde ut ur den förhatliga samhällsbildning, där hon ändå ingen berättigad plats hade. Vacklande av inre spänning och trötthet hade hon kommit hem, glltt ned till strandkorgen för att hämta boken, men då hade den varit borta. Det hade förefallit henne, som om hon hade varit påpassad, utspionerad, utsatt för en outhärdlig skymf. Vem var då denne Weininger som gjorde ett så starkt intryck på Charlie och vad skrev han? Som en av ytterst få tjugotreåringar finns han med i både Nordisk familjebok och Svensk upps1agsbok. Otto Weininger var österrikare och filosof, född 1880. Den

72 lambda nordiea bok Charlie läste måste ha varit Geschlecht und Charakter (Kön och karaktär), där han gör en dualistisk uppdelning i en manlig princip, som innefattar det positiva, produktiva och moraliska, och en kvinnlig, som innefattar det negativa, improduktiva och omoraliska. Han hävdade också au de kvinnliga kvinnorna saknade fantasi. Boken kom ut 1906 och gick en oerhört inflytelserik framtid till mötes. Tongångarna i den var väl inte helt nya, kvinnorna hade hört dem förut, men dess budskap togs för sanning aven internationell och entusiastisk manlig läsekrets. För kvinnliga intellektuella var det en annan av den unge Weiningers teorier som blev mycket viktig. Han fastslog nämligen att de enda kvinnor som ägde fantasi var de som delvis var manliga. För en expert, förklarade han, "avslöjar alla kvinnor som är verkligt berömda och har en iögonfallande intellektuell förmåga,, - Kritikernn pli 30-lalet fick den till "ett mellanting me/lnll Falsterbo och $alldljamn ". Birgitta Stellberg skriver om MMnrgnreta Subcrs lustigt osr~7,ska badort... di1r miln tilltalar varandra pli diverse utltjndska spr/tk som om det varit Saint-Tropez". Badorten oor Hang6. Det var Mr Chnrlie 1931 trtiffade Margareta SubeT och hennes jamilj.

Birgitta Stenberg 73 några av mannens anatomiska karakteristika, någon kroppslig likhet med mannen". Vidare anförde han att "den kvinna som attraherar och är attraherad av andra kvinnor i sig själv är till hälften man". Även Gertrude Stein klippte sitt långa h år En som helt delade hans åsikter om detta var Gertrude Stein och hon var inte den enda. Överallt började kvinnliga konstnärer, bohemer och intellektuella att klä sig i manskläder. Suffragetternas skjortblusar och lärarinnornas slipsar och kostymjackor till lång kjol och små lätta promenadkäppar, allt hörde till det här modet. Colettes kortklippta hår och manskostymer var en annan följd. Ä ven Gertrude Stein klippte sitt långa hår, något som Ernest Hemingway noterade med besvikelse. När en av Colettes väninnor upptäckte att hennes fötter såg löjligt små ut till kostym, köpte hon sig mansskor som var flera nummer för stora och fyllde ut dem med tidningspapper i tån. Det var inte bara de lesbiska som underströk sina maskulina sidor, alla yrkeskvinnor försökte ivrigt bevisa att de ägde dessa åtråvärda manliga drag och alltså inte tillhörde de föraktliga och mindervärdiga kvinnliga kvinnorna. Det var lite löjligt och mycket rörande, förstås, sett så här i perspektiv. Men Otto Weiningers ideer betydde troligen mer än nagot annat för att de lesbiska författarinnorna vid den här tiden plötsligt skulle våga visa upp sin särart, vilken alltså också Margareta Suber härhemma i Sverige så skickligt fångade upp. Det kan nämnas att Otto Weininger som ~ugotreåring tog sitt liv i rädsla för att bli mördare. Detta hade också att göra med hans tro på en dualism, där två krafter kämpar mot varandra. På fullt allvar räknade han sig som "förbrytare" i ständig kamp mot "intets" kraft, vilken ledde till brott. För att belysa sin unga Charlies svåra situation från alla håll låter Suber hennes bror Bruno dyka upp på semesterorten tillsammans med en bekant, Ole Viken. Charlie tvingas bevittna hur Sara

74 lambda IJordica genast blir attraherad av Bruno, som är mycket lik Charlie och alltså en äkta manlig variant av henne: -Det ser ut, som om vi skulle kunna förmå Bruno att stanna i land i alla fall, smålog Ole och iakttog Brunos ivriga ansikte intill Saras. Charlie såg dit, och hon kände hur blodet långsamt liksom ebbade bort ur kroppen. En kall fuktighet trängde fram i pannan och på överläppen, och det lade sig som en dimma för ögonen. - Bruno? Bruno? Bruno! Brurw! Jag vill. sldla med dig! Med tänderna hackande mot glaset skålade hon med honom. Sara säg upp och mötte hennes blick. Hon kände Charlies smärta som eh skarpt hugg inom sis- men hon hade inte klart för sig orsaken till den. Charlie reste sig just och lämnade bordet med Ole Viken för att dansa med honom. Sara såg efter dem, då frllgade Bruno, om hon också ville dansa. Han förde säkert och med god hållning.. men trängseln var omåttlig. Hennes huvud pressades mot hans vita skjortbröst, som luktade gott, med armen som höll om henne, skyddade han henne för knuffar och kollisioner. I vimlet stötte de på Charlie och Ole Viken, men Charlie såg inte upp. Det såg ut, som höll Ole Viken henne uppe. Inte heller Sara har det lätt med Charlie, hon anar hennes passionerade kärlek men tillåter sig inte att veta. Här ger Suber ännu en fint skildrad aspekt på Charlies annorlunda person i en "nonnal" värld, i detta att hon överallt väcker oro och ångest och känslor som människorna kring henne föredrar att inte förklara för sig själva men som ändå finns där. Charlie är oerfaren och därför ren också i sina egna ägon. Så länge inte hennes passion tar sig mer fysiska uttryck än att hon klamrar sig fast vid Sara med heta omfamningar behöver varken Sara eller de andra som omger dem uppträda som om de visste att där fanns ett okänt djup under den klart speglande ytan av tillgivenhet.

Birgitta Stenberg 75 I slutet av boken träffar Charlie Elisaweta, en äldre kvinna som hon länge känt och som fö rst nu berättar om sin tillfälliga bindning till en flicka i sin tidigaste ungdom. Hon hade lämnat henne och levat ett heterosexuellt liv men undrade ofta vad som blivit av henne. När Charlie lyssnat till berättelsen reste hon sig och gick fram till fönstret. Regnet slog snett och hårt mot rutan, bilarna hoppade i den ojämna gatubeläggningen, och regnvattnet skvätte omkring stänkskärmarna. Lyktorna lyste med ett dimmigt ljus i den väta skynmingen, få människor skyndade förbi. Sommaren var oändligt långt borta. Var fanns Sara? Tjänade det något till att minnas henne? Och vad hon hade sagt att hon önskat? "Försök att leva ditt liv så vackert du kan" - hon mindes det, antingen hon ville eller inte. Likaså Sara själv, hon levde innanför ögonlocken som en fullkomligt tydlig bild och som en värkande saknad i hennes hjärta. Hade Sara verkligen handlat rätt, då hon reste? De gamla frågorna stormade an som en här vana plågoandar. Hon vände sig hastigt in mot rummet. Elisaweta satt uppkrupen i soffan och tycktes vara långt borta med sina tankar. Charlie satte sig i en stol framför henne och började tala om en konsert, kläder, böcker, vad som helst som var tryggt och opersonligt. Elisaweta svarade håglöst och såg förbi Charlie. Hon reste sig snart för att gå, och Charlie hjälpte henne på med ytterkläderna, som doftade starkt av Elisawetas söta parfym. Charlie gick tidigt till sängs och låg och bläddrade i ett litet album med amatörfotografier. De föreställde alla Sara. Hon lade det under huvudkudden, släckte sin lampa och föll i en djup, sund sömn. Lakansspetsen höjde och sänkte sig med hennes jämna, långa andetag. Hon hämtade nya krafter i ungdomens helhjärtade, obrutna vila, som fullbordar det som växer. Hennes kropp var nu mogen att börja leva det liv, för vilket vår Herre behagat skapa henne.

76 lambda IJordica Margareta Suber i Hanga med Clwrlies hund AU Baba. Med denna härligt trotsiga mening slutar alltså romanen Charlie. Suber går djärvt emot den gängse bilden av de homosexuella som varande fysiskt ochl eller psykiskt missbildade och värda enbart medlidande eller förakt. Skilde sig Margareta Suber eller blev hon änka 1931, året innan Charlie kom ut? Oavsett vilket tog hon ju tillbaka sitt flicknamn när hon debuterade som vuxenförfattare. Recensenten GS i Bonniers littertl.ta magasin låter ana en misstanke om att författaren kanske skildrar sin egen situation i Sara och skriver så här: "Charlie är en förvånande bra bok för att vara en debut. Den är nära nog fulländad i sitt lilja format. Hjältinnan är både som typ och individ övertygande och porträttet av fadern obarmhärtigt sant. Det förekommer även flera lyckade bifigurer, fångade med ett minimum av iakttagelser. Att den älskade, kvinnan med sunda känslor och vackra, sunda barn, ensam vägrat att ta gestalt, gör egentligen denna aven kvinna skrivna bok blott mer gripande." Författarinnornas ständiga underläge När det gällde Charlie hade däremot [dun inte mycket till övers för Subers ämnesval, det kunde fortfarande uppfattas som tabu hos den borgerliga läsekretsen. I sin korta notis påpekar recensenten BA att "bokens hjältinna Charlie representerar i sin WIa förtjusan-

Birgitta Ste"berg 77 de själfulla person ett så allvarligt problem att boken, för den som läser utan förutfattade åsikter, blir en liten upplevelse". Margareta Suber skriver som sagt ingen mer roman med homosexualitet som huvudämne. Under trettiotalet ger hon ut ytterligare två böcker. Den första är En skildring av ett äktenskap som går sönder, Ett helsicke ftjr en man, som kom 1933. Den behandlar en konflikt som hon också i nästa bok, Du stllr mig emot, ska återkomma till: den mellan den jordnära kvinnan som vuxit upp på landet och stadsmannen, denna känsliga och neurotiska varelse, alldeles för rikt utrustad med egocentricitet och nerver för att klara av vardagen. I Ett helsicke f6r ell man upplever han en så intensiv motvilja mot hustruns andra havandeskap, det till och med stör hans konstnärliga sinne, så att han glider bort från henne när hon som mest skulle behöva honom. l Ord och Bild hade Ivar Harrie 1934 påtagit sig uppdraget att expediera en samlingsrecension över kvinnliga författare, som enligt vanlig sed därigenom placeras i en grupp för sig som endast behöver jämföras inbördes. På samma tvåspaltiga sida, stor som ett halvt A4:a, som behandlar Subers roman Du sldr mig emot, hittar man också Sonja Sjöstrands "bagatellbok", Elisabeth Krey Langes "förströelseroman", och ytterligare en dylik som dessutom tillhör "den pikantare sensationsgenren", av Tora Nordström-Bonnier, två "korrekta skoluppsatser" över examensämnet "Kort roman i Bromfields maner" av Signe Engström och Monica Wasasljerna. Han finner att Tora Nordström-Bonniers "påtagliga ambition" ligger i att bli en svensk Vidd Baum och kommer sedan fram till att Margareta Suber har "större anspråk. hon vill åstadkomma konst". Vad hon skrivit är "indignationslitteratur, som man tar del av icke utan en obehaglig förnimmelse att vara ofrivilligt vittne till någon personlig och privat uppgörelse". I slutet av sin recension av Ett hels icke f6y en man kommer Harrie fram till ett motvilligt erkännande: "Denna studie över den lille egocentriker, som onekligen bor någonstans i allt mankön, är utfö rd med en intensiv, kattlik ilska, som nästan gär Margareta Suber till konstnär,"

78 lambda llordica Den här nedlåtande tonen var inte något speciellt för just Ivar Harrie. Än idag kan man lätt se om en recensent skriver om en kvinnlig eller manlig författare, även om man stryker vederbörandes namn. Att dessa skrivande kvinnor orkade fortsätta arbeta trots det kompakta motståndet från manliga kritiker tyder pä det obändliga behov de hade att visa hur världen såg ut, livet såg ut, betraktat med deras ögon. IIdun skrev Ulla Alm i en nonnalt bedömande recension, att "Ett hels icke för en man har samma personliga prägel, samma fasta uppläggning och förunderligt levande stil, som den föregående." Dessutom jämför hon Margareta Suber och Agnes von Krusenstierna och det gör hon till Subers fönnån: "Man har påpekat en del beröringspunkter", skriver hon, "samma djärva grepp på ömtåliga ämnen, samma naket ärliga ord. Men det tycks mig som Suber vore överlägsen i stilkänsla; den ger henne varliga ord, som aldrig smutsa." Kanske är detta något av förklaringen till att Margareta Suber tillhör de hittills försvunna författarinnorna. Krusenstiemas böcker har överlevt åldrandet och fortfarande kommer hon ut i nytryck. Hon skrev med större smärta och större vrede och under läsningen känner man hennes närvaro i texten på ett helt annat sätt än man känner Suber, som tvärtom sätter en ära i att underordna sig sitt ämne och försvinna ur synfältet. Dessutom vårdar Suber sig om att inte skriva sådant som av hennes samtid kunde uppfattas som smaklöst eller grovt. Men smaken förändras, tiderna förändras. Läsekretsens psykologiska insikter växer ständigt och leder till större förståelse: det som på trettiotalet var chockerande att säga rent ut betraktas idag som objektiva iakttagelser av mänskligt beteende. Alltid en stor förtrogenhet med ämnet Margareta Suber ägde en suverän begåvning vilken hon kunde utnyttja under hela sitt långa produktiva författande: Vilken miljö hon än skildrade så visade hon sig ha en djup kännedom om dess dolda egenheter. Hon har skrivit om så skiftande ämnen som

Birgitta Stenberg 79 judarnas situation i Sverige under andra världskriget, la dolce vita i Rom, en ensam kvinnas kamp vid mitten av 1800-talet och andra exotiska öden och miljöer. Vad hon än gav sig i kast med så visade hon en stor förtrogenhet med ämnet. För att ge ett exempel: Aldrig har jag sett någon annan så väl beskriva hur det kändes att förr färdas på dåliga vägar i en av dessa uselt fjädrade trillor. Här sitter fyra vuxna män som förhåller sig fullständigt lealösa, de låter kropparna dansa som de vill vid alla stötar. Detta är det sätt att färdas som tröttar minst och kommer ur mångårig vana. Beskrivningen hittade jag i den sista bok hon gav ut på 3D-talet, Du stdr mig emot, den korn 1939 efter sex års tystnad. Handlingen utspelar sig under första världskriget i en norrländsk by och hennes kunskaper om det här aparta livet tycktes mig lika överraskande som dem Strindberg visade prov på i Hemsöboma. Men Margareta Suber var dotter till en provinsialläkare och en sköterska, och det verkar troligt att det är sina barndomsupplevelser som hon lagt till grund för den här boken. Du smr mig emot är en stor kvinnoroman där huvudpersonerna är den ljusa kloka med goda intentioner som ställs mot den mörka dåliga som lever ut sin sexualitet och i skam jagas från bygden. Men naturligtvis stannar inte Suber där, hon tar oss med in i båda dessa kvinnor och innan romanen är slut har de bytt roller och läsaren inser varför den mörka dåliga utvecklades som hon gjorde och varför den ljusa goda i svartsjuka och med avsikt att döda slungar en yxa i hennes bröst. Det är melodramatiskt men det skrivs fullstämligt trovärdigt. Min enda personliga kontakt med Margareta Suber hade jag bara i tredje hand, och sedan mitten av sextiotalet har jag burit lite agg mot den då sjuttioåriga författarinnan. En av mina bästa vänner, en 45-årig och mycket originell banktjänsteman, stod i begrepp att förlova sig med Margareta Subers dotter. Dottern berättade för bankmannen att hon till sin mamma nämnt att han kände mig. Margareta Suber skulle då ha svarat: Jaså. Och jag som trodde Arne var en fin pojke.

BO lambda nordica Jag hade just uppfångats av pressen och presenterats som raggardrottning efter att ha gett ut och fått filmad en bok som hette Chans. Det såg förstås inte särskilt damigt ut. Men idag, efter att ha läst allt av Margareta Suber, med hennes penetrerande inblickar i människorna och hennes förmåga till medlevande, är jag nästan övertygad om att dottern bara ville retas med min vän. Om författaren Birgitta Stenberg debuterade som författare 1956 med romanen Mikael och poeten. Hon har skrivit ett tiotal romaner, varav två kommit som film (Chans och Raskenstam). 1988 äterutgavs de självbiografiska Klirlek i Europa, Apelsinmannen, Spanska trappan och Rapport i pocketupplaga. Samma år kom barnbilderboken Knninmysteriet och romanen Tusenbrädenro, vilken kom ut i år som pocketbok tillsammans med Chans. I Birgitta Stenbergs rikliga produktion finner man också barnböcker, lyrik. radio- och TV-dramatik. 1989 har hon givit ut romanen Detta med Doris och är huvudredaktör för antologin Lustans labyrinter, en "erotisk samling noveller" I som kom under hösten. Birgitta Stenberg bor på ön Åstol i Marstrandsfjorden och delar sin tid mellan författarskap, fiske och biodling.