Siri Margareta Augusta Suber

Transkript

1 Siri Margareta Augusta Suber Född: Linköpings Domkyrkoförsamling, Östergötlands län Död: Solna församling, Stockholms län Band 34, sida 177 Meriter Suber, Siri Margareta Augusta, f 2 nov 1892 i Linköping, Domk, d 6 april 1984 i Solna. Föräldrar: läkaren Johan Hjalmar S o Syster Siri Hildegard Kindbom. Elev vid Linköpings flickskola 02 09, studentex som privatist vid H a l i Linköping 14 juni 11, inskr vid UU ht 12, FM där 29 maj 15, korrespondent hos Sveriges allm exportfören 15 16, medarb i Sthlms Dagblad 16 mars 18, i SvD 21 24, led av styr för Sveriges författarfören 50, v ordf där 56 61, v ordf i styr för Sv PEN-klubben Förf. G 10 mars 1918 ( 31) i Sthlm, Jak, m kanslirådet Georg (Göran) Zakarias Topelius, f 11 okt 1893 i Hfors, d 1 sept 1985 i Sthlm, Finska, son till hovrådet Georg Leopold T o Nadine Kiseleff. Biografi Margareta S var under drygt 60 års tid en produktiv författare som skrev inom så vitt skilda genrer som sagor, romaner, noveller, poesi och reseskildringar. Hon inledde sin yrkesbana som journalist bevakade S det finska inbördeskriget som krigskorrespondent för Sthlms Dagblad och under 1920-talet ansvarade hon där för inslag om hem och barn. Under samma tid översatte hon också barnböcker. Dessa senare erfarenheter kan ha påverkat det egna tidiga författarskapet, S debuterade nämligen som barnboksförfattare. Hon var då sedan 1918 gift med Georg Topelius och publicerade sig under namnet Margareta Topelius. I sitt senare författarskap använde dock S sitt flicknamn. Som barnboksförfattare utgav hon Mor berättar

2 för sina små (1923), Negergossen Yoka (1924), Trollsaxen (1925) och en omarbetning för döva: De gamla goda sagorna (1926). Sagoberättandet och namnet till trots fanns inget närmare släktskap mellan S och Zacharias Topelius, hennes make tillhörde en annan gren av släkten. S var en mycket läst författare och hon fick goda vitsord från kritiken vad gäller analytisk skärpa, psykologisk trovärdighet och stilistisk elegans. Mest känd för eftervärlden är hon antagligen för sin vuxenromandebut Charlie (1932), bl a tack vare att texten gjorts tillgänglig genom en nyutgåva (2005) som gav romanen förnyad uppmärksamhet. Charlie har kallats den första lesbiska romanen i Sverige. Charlie, som är romanens kvinnliga huvudperson, vistas på en badort med kontinental prägel och aktivt socialt liv. Hon beskrivs som en levnadsglad och charmerande pojkflicka som omges av andras beundran. På badorten träffar hon änkan Sara Tungel och hennes två barn. Enligt S:s son, Christer Topelius, hade romanen verklighetsbakgrund: Det förhåller sig så, att mina båda systrar och jag tillbringade en sommar i Hangös kontinentala badortsmiljö tillsammans med vår mor och där dök Charlie upp med sin charmfulla, varma pojkaktighet, sin röda sportbil, sin hundvalp och sin resegrammofon med de allra senaste schlagerna hon blev helt naturligt dyrkad av oss barn. Romanens Charlie förälskar sig i Sara men inser inte att det är kärlek hon känner förrän hon läser en sexologisk bok som någon anonymt lämnat åt henne. Charlie börjar läsa boken, hon hade känt, att detta angick henne, att det på ett obevekligt, fruktansvärt sätt angick henne. Hon jämför det lästa med egna minnen och erfarenheter och inser att hon läser om sig själv, om sin egen tillvaro. Med sammansnörd strupe och värkande tinningar hade hon suttit där i timmar och läst om sitt liv, det som varit och det som väntade henne. Ja, det som väntade henne.

3 I Charlie nämns att författaren till den bok hon läser är Weininger. Det är sannolikt en hänvisning till sexologen Otto Weiningers Geschlecht und Charakter (Kön och karaktär) från I tiden fanns en liknande skönlitterär skildring, nämligen Radclyffe Halls roman The well of loneliness (Ensamhetens brunn). Det finns likheter mellan böckerna av Hall och S: båda romanerna har en könsöverskridande lesbisk kvinna med mansnamn i huvudrollen och som barn är båda flickorna oälskade av sina mödrar samt fysiskt utagerande. I The well of loneliness går protagonisten Stephen igenom de sexologiska böckerna i sin fars bibliotek och får därigenom insikt om sin homosexualitet. Även samtida recensenter gjorde kopplingen till Halls roman. S kan, bl a genom sina goda språkkunskaper, ha kommit i kontakt med The well of loneliness innan den översattes till svenska: originalutgåvan publicerades 1928 och den svenska översättningen kom samma år som Charlie gavs ut, nämligen I och med insikten om sin homosexualitet får Charlie en negativ självbild, men den blir inte förhärskande, utan negativa känslor växelverkar med positiva. Och med ungdomens förunderliga spännvidd på känslornas område slungade hon skräck och förtvivlan bakom sig och trädde ut i ett grällt flöde av extatisk hänförelse. Charlie kan se något positivt med allt som har hänt henne i och med att hon har läst Weiningers bok. Då vet jag i alla fall nu, att jag älskar dig, Sara, viskade hon, och du är hundra gånger mera värd att älskas än någon annan. Charlie gör fysiska närmanden efter att hon insett att hon älskar Sara. Med ett avväpnande leende i de gropiga mungiporna gick hon fram till Sara, fattade med starka händer om hennes skuldror och ruskade henne som på lek. Men nästa ögonblick hade hon pressat sina läppar hårt och lidelsefullt mot Saras mun. Kvinnornas relation fullbordas inte fysiskt, utan Sara lämnar badorten när hon inser vidden av Charlies känslor. Romanen uttrycker dock en optimistisk tro på kärleken och att Charlie kan leva det liv, för vilket vår Herre behagat skapa henne. Charlie är skriven utifrån ett psykologiserande synsätt och porträtterar i huvudsak kvinnor. Dessa båda aspekter

4 kännetecknar en stor del av S:s författarskap. S intresserade sig för mänskliga relationer och behandlade förhållandet mellan äkta makar, syskon samt föräldrar och barn. Subtila detaljer, inblickar i karaktärer och förändringar i stämningslägen fångas elegant av S:s luftiga och lätta stil där person- och miljöbeskrivningarna ofta är skissartade. Många karaktärer har inspirerats av människor i S:s omgivning. Under 1930-talet publicerade S utöver Charlie två romaner, nämligen Ett helsicke för en man (1933) och Du står mig emot (1939). De behandlar bägge konflikten mellan en sund, jordnära kvinna och en känslig, överspänd man samt kärlekens problematik i en relation mellan två sådana karaktärer. Konflikten är densamma medan miljön är olikartad: Ett helsicke för en man utspelas i finlandssvensk herrgårds- och storstadsmiljö medan en norrländsk by under första världskriget skildras i Du står mig emot. Den senare boken kan också, liksom S:s roman Jonna (1940), beskrivas som en folklivsskildring. Jonna var inspirerad av S:s mormor och behandlar såväl klassamhället som ogifta mödrars situation. Stilen är realistisk och bokens dialog skriven på dialekt. S var motståndare till nazismen. Hon skriver själv om året 1939: Hatet till nazismen och dess utövare blev som en börda i mitt inre som jag tyckte att jag inte orkade bära. 1942, under pågående världskrig, gav hon ut romanen Vänd ditt ansikte till mig, där hon kritiserar antisemitismen genom att skildra den svenska judendomen och konfrontera den nazistiska ideologin. Under 1940-talet kom ytterligare tre romaner från S:s penna, nämligen Inga änglavingar (1943), Mot rött ljus (1945) och Alla bära de svärd (1947). Under 1950-talet publicerade S en novellsamling, Musikanter på livstid (1950) och två romaner, De otrogna (1953) och Äkta paret ut (1958) kom S:s andra novellsamling, Ångest och dårskap och 1976 romanen Leva på italienska som handlar om en kvinnas kamp mot den italienska byråkratin. S:s romaner var mycket lästa, men kanske nådde hon sin största publik genom sina reseskildringar från Bulgarien,

5 Frankrike, Italien, Sardinien, Algeriet och Marocko med titlar som Solkatt på Frankrike (1946), Jag reste med Bellina (1948), Med Bellina i Nordafrika (1949) och Himmelsö (1955). S älskade medelhavsmiljön och särskilt Sardinien där hennes dotter bosatt sig. S var vittberest och språkkunnig och hon beskriver länderna genom sina egna upplevelser och möten med människor. Mot slutet av sitt liv återvände S på sätt och vis till sitt författarskaps början, i och med att hon återigen skrev en bok för unga. Det var På liv och död: äventyr på Sardinien (1984), som också blev hennes sista bok.