Friheten har ett pris Översyn av fria dansgrupper/koreografer

Statens kulturråd Oktober 2000 Friheten har ett pris Översyn av fria dansgrupper/koreografer av Susanne Jansson på uppdrag av Statens kulturråd

Innehåll 3 Förord 4 Sammanfattning 6 Inledning 8 Den fria dansens utveckling och villkor 14 Offentliga bidrag till den fria dansen 19 Genomgång av enkätsvaren 55 Treåriga bidrag tar form 62 Sammanfattande diskussion 69 Källor 2

Förord De fria dansgruppernas/koreografernas betydelse för dansområdet i Sverige är stor. Under 1998 stod exempelvis fria dansgrupper med statligt stöd för nästan hälften av det totala antalet dansföreställningar och runt en tredjedel av den totala danspubliken. Samma år gick ungefär 165 mkr till dansinstitutionernas verksamhet av statliga medel, medan de fria grupperna delade på knappt 10 mkr för verksamhet och projekt. Lite krasst kan man säga att man får mycket för pengarna från de fria dansgrupperna, trots att de enligt rapport efter rapport lever under knappa ekonomiska förhållanden. Friheten har ett pris ger både en informativ tillbakablick över den fria dansens utveckling sedan 1970-talet och en nulägesrapport baserad på en enkät som genomfördes under våren. Tyngdpunkten ligger på vad som framkommit i enkätsvaren, så det är koreografernas/gruppernas syn som lyfts fram. Del fyra av rapporten,»genomgång av enkätsvaren«, kan synas omfångsrik, men den är mycket läsvärd många intressanta infallsvinklar och tankar ryms i denna detaljrika granskning av svaren. Översynen av de fria dansgrupperna/koreograferna är en del av en serie översyner på teater-, dans- och musikområdet som Kulturrådet låtit ta fram under de senaste åren och som är tänkta att ligga till grund för en diskussion om framtida förslag om de statliga stödens utformning och storlek. Tillsammans med utvärderingar och översyner av stödet till de regionala danskonsulenterna, DPS-verksamheten, behovet av produktionsstöd för fria grupper/koreografer, prisfrågan beträffande dansföreställningar, samt slutsatser av Dans i hela landet-samarbetet, kommer denna översyn att ligga till grund för de förändringar som Kulturrådet föreslår på dansområdet inför budgeten 2002. Ett av resultaten av denna översyn genomfördes redan innan rapporten skrivits färdigt: att treåriga verksamhetsbidrag infördes på en försöksperiod om fyra år från och med 2001. Det innebär att ett antal grupper/koreografer redan för år 2001 kan komma i fråga för treårigt bidrag. ANITA JONSSON T.f. Generaldirektör vid Statens kulturråd 3

Sammanfattning Under våren/sommaren 2000 har Kulturrådet arbetat med en översyn av stödet till de fria dansgrupperna/koreograferna. Syftet med översynen har varit att belysa de fria dansgruppernas/koreografernas villkor och se över Kulturrådets nuvarande bidragsformer. Som en viktig del av översynen utformades en enkät i april månad som skickades ut till de 33 fria koreografer/dansgrupper som erhållit verksamhets- och/eller projektbidrag för 1999 och/eller 2000. Sammanlagt 26 dansgrupper/koreografer besvarade enkäten. Resultaten bekräftar på flera sätt den bild som Kulturutredningen (SOU 1995:84) och Teaterförbundet (»Dansares arbetssituation och deras fackförbund«, 1999) har gett. Många av danskonstnärerna lever under knappa förhållanden. Resultaten i enkäten visar bland annat att en stor del av de tillfrågade dansgrupperna/ koreograferna anser att deras ekonomiska resurser inte är tillfredställande för att kunna bedriva sin verksamhet/sina projekt. En följd av detta är att många ofta arbetar utan en producent trots att de har ett mycket stort behov av en sådan. Dessutom använder dansgrupperna/koreograferna alldeles för små resurser till att sälja sina föreställningar. Många uppger också att de endast kan ge ett ytterst begränsat antal föreställningar trots att de bedömer att det finns ett publikunderlag för betydligt fler föreställningar. När det gäller Kulturrådets bidragsformer svarade flera koreografer/grupper att bidragen är för låga och att man sällan får det belopp man sökt. En följd av detta blir bland annat att avtalsenliga löner inte alltid betalas ut. Dessutom uppger några koreografer/dansgrupper att dansarna endast får lön för en del av repetitionsperioden och att repetitionsperioden dessutom ofta är alldeles för kort på grund av den snäva/snålt tilltagna budgeten. När det gäller fleråriga/treåriga bidrag är majoriteten av koreograferna/grupperna positivt inställda. Fördelarna de ser är att gruppen då skulle kunna arbeta mer långsiktigt och få en kontinuitet och därmed möjlighet att utveckla det konstnärliga arbetet. Nackdelarna de ser är att fleråriga bidrag kan leda till att färre grupper får bidrag och att detta låser ett visst antal bidragstagare, vilket i sin tur kan ge en likriktning inom dansområdet. Som en del av översynen anordnade Kulturrådet ett seminarium med fria koreografer och producenter. Av diskussionen framkom bland annat att seminariedeltagarna anser att treåriga bidrag ska vara flexiblare än de övriga bidragsformerna. Det är alltså viktigt att koreograferna/dansgrupperna inte låses att arbeta på ett visst sätt. Det absolut främsta kriteriet borde vara den konstnärligt höga kvalitén i koreografernas/dansgruppernas arbete, ansåg flera seminariedeltagare. Resultatet av dansöversynen blev bland annat att Kulturrådet i mitten av juni beslutade att införa treåriga bidrag på försök under 4 år med början år 2001. Detta med bakgrund av koreografernas/gruppernas generellt sett positiva inställning till fleråriga/treåriga bidrag, som kom fram i enkätsvaren och efter många diskussioner 4

inom Kulturrådet och dess dansreferensgrupp. Slutsatserna kan sammanfattas i tre punkter. Treårigt verksamhetsbidrag till fria dansgrupper/koreografer bör prövas (och prövas redan). Anslaget till fria dansgrupper/koreografer bör höjas och/eller koncentreras till färre grupper/koreografer. Kommuner och landsting/regioner bör ta ett större ekonomiskt ansvar för dansproduktion och gästspelsverksamhet. 5

Inledning Kulturrådets översyn»i flera år har samma förfarande skett. Vi ansöker om en massa pengar som inte finns och så tilldelas vi en summa, som är mycket mindre än det sökta beloppet sedan skall vi klara oss Samma produktion genomförs och slutresultatet blir lyckat eller mindre lyckat Vi åläggs en massa saker: turnéer, nyskapande, ytterstadsprojekt, ungdomar skall motiveras vi skall finna lösningar på de problem som finns, inbyggda sedan flera år Jag tycker att många har klarat sig bra Men till vilket pris? ( ) Vi står inför ett val, där vi måste ta ställning till hur vårt arbete skall se ut i framtiden ( ) Vi har tagit ett principbeslut att det är omöjligt att fortsätta under liknande omständigheter «Dessa ord kommer från en fri koreograf/dansgrupp (nedan kallat omväxlande koreograf eller grupp) som inför år 2000 ansökte om bidrag från Kulturrådet. Året innan hade koreografen av ekonomiska skäl själv fått arbeta som producent. Citatet sammanfattar flera av de synpunkter som dansgrupperna under många års tid har uttryckt som danskonstnär handlar det ständigt om att försöka överleva och balansera på gränsen för vad alla inblandade klarar av. Under våren och sommaren 2000 har Kulturrådet, mot bakgrund av de synpunkter som kommit fram i samband med ansökningar och i samtal med koreografer, arbetat med en översyn av stödet till de fria dansgrupperna. Översynen har genomförts av kulturvetare Susanne Jansson i samråd med avdelningschef Anita Jonsson och danshandläggare Ann-Cathrine Nilsson. Syftet med översynen har varit att belysa koreografernas villkor och se över Kulturrådets nuvarande bidragsformer, bl.a. med sikte på eventuella fleråriga bidrag. Översynen har mynnat ut i denna rapport. Som en del av översynen utformades en enkät (se bilaga 1) i april månad som skickades ut till de 33 koreografer/grupper som erhållit verksamhets- och/eller projektbidrag för 1999 och/eller 2000. Frågorna i enkäten berörde gruppernas verksamhet, finansiering och Kulturrådets bidragsformer. Sammanlagt svarade 26 koreografer/grupper på enkätfrågorna. Att antalet grupper som fick enkäten var begränsat berodde helt enkelt på att tiden för rapportens genomförande var begränsad. De 33 koreograferna som fick ankäten ansågs vara en representativ grupp då den bestod av koreografer/dansgrupper med olika bakgrund och erfarenheter. Några har varit etablerade under en lång tid och bedriver helårsverksamhet medan andra är mindre etablerade och arbetar i projektform. Vissa har fått bidrag från Kulturrådet för första gången medan andra har fått det under en längre tid. En fråga som diskuterats inom Kulturrådet och inom referensgruppen för fria dansgrupper under senare år är ett eventuellt införande av fleråriga bidrag. Under många år har verksamma koreografer/grupper understrukit ett behov av detta i sina ansökningar och i samtal med Kulturrådet. Ett syfte med denna översyn har därför varit att få svar på om denna positiva inställning finns hos flertalet fria koreografer/ dansgrupper eller inte. Enkäten innehöll därför ett antal frågor om fleråriga bidrag. I 6

juni bjöd Kulturrådet in de koreografer/dansgrupper som fått enkäten till ett seminarium för att diskutera frågan om fleråriga bidrag närmare. I rapporten ingår också en översikt av den fria dansens utveckling från 1970-talet och fram till idag. Det är första gången Kulturrådet gör en mer omfattande översyn av de fria dansgrupperna/koreograferna. 1979 skrev Anki Sander för Kulturrådets räkning ett PM, kallat»dansen«(pm-s 1979:15). Avsikten med detta PM var att ge en överblick över hur dansområdet i stort såg ut just då, men behandlade bara kort de fria dansgruppernas situation. Rapportens disposition Rapporten består av tre huvuddelar en teoretisk del som beskriver de fria dansgruppernas villkor, en empirisk del med en omfattande genomgång av enkätsvaren och slutligen en sammanfattning av översynens viktigaste resultat. I den första delen beskrivs den fria dansens utveckling och villkor under de senaste trettio åren fram till idag. Denna del bygger på det som hittills skrivits om de fria dansgruppernas/koreografernas villkor bland annat i SOU, regeringspropositioner, material från Kulturrådet (PM, rapporter och statisktik) och från Teaterförbundet (»Dansares arbetssituation och deras fackförbund«, 1999 samt»manifest för den fria scenkonstens utveckling«, Stockholm 2000). En detaljerad källförteckning finns som bilaga. Den andra delen av rapporten är en sammanställning och analys av enkätsvaren. Här följer samtliga frågor och svar i den ordning de fanns i enkäten. Tanken med detta kapitel är att det ska användas som ett»uppslagsverk«för den som är intresserad av att titta närmare på särskilda frågor. Det går bra att läsa rapporten utan att läsa fjärde kapitlet, eftersom de viktigaste enkätresultaten sammanfattas i sjätte kapitlet, men enkätgenomgången ger en detaljerad bild av enkätsvaren och är ett viktigt komplement till den sammanfattande diskussionen. Därför placerades enkätgenomgången i rapporten istället för som bilaga, vilket många gånger blir fallet med enkätundersökningar. Genomgången består av tre delar:»del A: Verksamhet«,»Del B: Finansiering«samt»Del C: Kulturrådets bidragsformer«. Varje del är uppdelad i olika områdesavsnitt för att göra det lättare för läsaren att hitta de områden man är intresserad av. För att ytterligare underlätta för läsaren finns dessutom en kortare sammanfattning av enkätsvaren i slutet av varje avsnitt. Den tredje och sista delen av rapporten består av en sammanfattning av översynens viktigaste resultat. De synpunkter som kom fram under seminariet om fleråriga/ treåriga bidrag sammanfattas och det beslut som sedan togs om att införa treåriga bidrag på försök redovisas. Till sist följer en sammanfattande diskussion om viktiga synpunkter som kom fram i enkätundersökningen och under seminariet. 7

Den fria dansens utveckling och villkor 1. Sander, Anki, Dansen, PM-S 1979:15, 39. 2. SOU 1995:85, 15. 3. Sander, 1979, 39 40 4. Proposition 1996/97:3, Kulturpolitik, 73 5. Sander, Anki, Dansen, PM-S 1979:15, 40 41. Fria dansgrupper bildas Fria dansgrupper började arbeta ungefär samtidigt som deras intresseorganisation Danscentrum bildades 1971. 1 Såväl teater- som musikgrupper hade då redan inlett sina verksamheter och då liksom nu fanns hos dansgrupperna ett flertal likheter med teatergrupperna. Bland annat hade det inom dansens område kontinuerligt pågått en diskussion om hur man skulle vidga dansens publik och göra den till en angelägenhet för många fler. Dessutom hade vissa utbildningsreformer ägt rum inom dansen precis som inom teaterområdet. Bland annat inrättades den treåriga statliga Danshögskolan 1978 som bl.a. utbildar danspedagoger, koreografer och dansare. Den naturliga dialog och ömsesidiga påverkan som skedde mellan dansens och teaterns utövare medverkade till att fria dansgrupper bildades under denna tid. Men något som särskilt starkt påverkade utvecklingen var det allmänna samhällsklimat som rådde i början på 1970-talet. Med 1974 års kulturpolitik gavs tydliga signaler till kulturlivet att ett kulturutbud utanför institutionerna var viktigt. Bidragen till fria grupper på musik-, teater-, och dansområdet, liksom till enskilda konstskapare började därmed byggas upp. 2 Många dansare och koreografer upplevde dessutom begränsade utvecklingsmöjligheter inom institutionernas ramar, vilket sannolikt påverkade dem att försöka finna former för att utveckla en fri, uppsökande dans utanför institutionerna. Hitintills hade endast Cullberg- och Cramérbaletterna svarat för en turnéverksamhet i landet i någon större omfattning. 3 I början av 1970-talet var dansen ett relativt litet konstområde i Sverige. Dans kunde i princip bara ses i våra tre storstäder och det innebar att majoriteten av svenska folket då aldrig hade sett en dansföreställning. Över huvud taget har dansen haft små möjligheter att få fotfäste i hela Sverige. Det gäller särskilt de fria grupperna och de regionala institutionernas dansensembler. 4 Kunskaperna om dans var dessutom (liksom idag) begränsade. Det man visste allra minst om var»modern dance«, det vill säga fridansen, alltså den teknik som under 1900-talets första hälft utvecklades som motpol mot den klassiska baletten. Det var denna teknik som de fria grupperna i störst utsträckning använde sig av. Men just denna dansteknik var minst uppmärksammad i media och grupperna fick därför avsätta mycket tid till att marknadsföra sina produktioner, vilket många gånger inkräktade på det konstnärliga arbetet. 5 Sedan mitten av 1980-talet har danskonsten i Sverige varit stadd i en kontinuerlig om än långsam utveckling. Efter en rad initiativ från koreografer och dansare kunde först Glashuset (invigdes som scen i december 1985) sedan Moderna Dansteatern (etablerad som scen 1986) starta sina verksamheter, och i början på 90-talet invigdes Dansens Hus (1991) och Dansstationen (1991) i Malmö, nödvändiga plattformar för såväl konstnärlig utveckling som mångfald. I Göteborg har Unga Atalante sedan säsongen 1986/87 varit ett viktigt forum för danskonst. Ett mått på att dansen alltmer uppmärksammas är att dansen i den senaste kulturutredningen förlänades ett eget kapitel (SOU 1995:85). Allt detta hade inte varit möjligt utan statens satsningar 8

och vilja att ge danskonsten förutsättningar att etableras, växa och utvecklas. Under 1990-talet ändrade de fria dansgrupperna, i likhet med de fria teatergrupperna, karaktär då den kollektiva formen med kontinuerligt samarbetande kompanier ersattes av koreografprojekt. 6 Dansområdet är ännu relativt litet i förhållande till teaterområdet. Idag finns endast ett svagt utvecklat nät av arrangörer, distributörer, producenter och främjare av olika slag och den professionella dansen är än i idag i stort sett koncentrerad till storstadsområdena. Men intresset för dans har börjat växa i andra regioner och kommuner under 90-talet. Med anledning av de infrastrukturella brister som har funnits och fortfarande finns inom dansområdet har ett antal centrala initiativ tagits, däribland projektet Dans i hela landet och etablerandet av regionalt baserade danskonsulenter. Det förstnämnda är ett treårigt samarbetsprojekt mellan Dansens hus, Riksteatern, Kungliga Operan och Kulturrådet och har som övergripande mål att stärka, sprida och öka intresset för dansen i landet. Detta sker bland annat genom att öka turnéverksamheten och bearbeta arrangörer. I detta sammanhang kan nämnas att Kulturrådet i regeringens budgetproposition 1998/99:1 tillfördes två miljoner kronor för insatser att främja danskonsten i hela landet samt ge utrymme för en förlängning av Dansproduktionsservice-kontoret (DPS) under ytterligare ett år. 7 När det gäller etablerandet av länsdanskonsulenter kan nämnas att staten via Kulturrådet från och med 1992 har gett stöd till inrättande av danskonsulenttjänster i syfte att bland annat skapa ett regionalt nätverk för dansområdet. Danskonsulentverksamheten är en av de tydligaste åtgärderna som gjorts för att stimulera uppbyggnaden av en regional struktur för dansen. Just frågan om att regionalt sprida danskonsten är något som särskilt utvecklats under 90-talet. Dansen blev aldrig en del av den regionalisering som ingick i 1974 års kulturpolitik. 6. SOU 1994: 52, Teaterns roller, 243. 7. DPS: Verksamhet med service och uppdragsförmedling till koreografer och dansare 1995 1999. Läs mer om detta i Utvärdering av DPS-kontoret av Ann-Cathrine Nilsson, Statens kulturråd 1999. 8. Prop. 1999/2000:1 Utgiftsområde 17, 50. 9. Om världen 2000 Kulturrådets omvärldsanalys 2000, 38 Intresset för dans ökar Dansen har en svag institutionell förankring i den meningen att det finns få rena dansinstitutioner. En positiv utveckling av dansen i regionerna har dock inletts bland annat genom de regionala danskonsulenterna. Det utvecklingsarbete som är påbörjat i 12 regioner i landet (Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland, Värmland, Halland, Skåne, Gotland, Dalarna, Västra Götaland, Uppsala län samt Stockholms och Göteborgs kommun) under ledning av de regionala danskonsulenterna har visat sig vara framgångsrikt. Den regionala danskonsulenten håller ihop, vidareutvecklar och stärker dansen som helhet i regionen. Det finns också ett ökat intresse från länsteatrarnas sida att arbeta med musik och dans. 8 Länsteatern är på flera håll i landet den enda scen som kan ta emot fria dansproduktioner vars föreställningar behöver teknik och personal på plats. På några håll i landet är det dessutom länsteatern som tillhandahåller de bästa scenerna för dans. 9 Dansgruppernas publikunderlag ökar nu åter efter en nedgång i mitten av 1990-talet, men fortfarande når alltså relativt få föreställningar utanför storstadsregionerna. Nedan syns utvecklingen av antalet dansföreställningar och besök under 1995 1998: 9

Tabell 5.4 Antal dansföreställningar 10 (12 mån) 1995/96 1997 1998 Institutioner 369 364 556 Fria grupper 470 544 609 Summa 839 908 1 165 Tabell 5.5 Antal besök (12 mån) 1995/96 1997 1998 Institutioner 181 700 203 000 259 875 Fria grupper 57 300 61 900 80 441 Summa 239 000 264 900 340 316 10. Institutionerna är Operabaletten, Göteborgsoperans balett, Cullbergbaletten, Skånes dansteater, Norrdans (fr.o.m. 1997) och Östgötabaletten (t.o.m. 1996). Av de 25 fria dansgrupper som ingår i statistiken för år 1998 är 18 verksamma i Stockholm och sex i Göteborg. Det totala antalet föreställningar liksom det totala antalet besökare vid sådana föreställningar har ökat under de senaste åren. Någon fullständig turnéstatistik finns inte tillgänglig, men allt tyder på att det fortfarande ä förhållandevis få föreställningar som når utanför storstadsregionerna. Prop. 1999/2000:1, Utgiftsområde 17, 51. 11. Nilsson, Sven, Kulturens vägar, 1999, 248. 12. Om världen 2000 Kulturrådets Omvärldsanalys 2000, 38. 13. Ibid, 39. De fria dansgrupperna med statligt stöd ger idag mellan 500 och 700 föreställningar per år för en publik på cirka 75 80 000 besökare. Knappt 3 procent av befolkningen har någon gång under året sett en dansföreställning. Betydligt fler möter dansen som ett inslag i opera eller musikaler. 11 Men trots ett ökat intresse för dans och en allt större publik är speltillfällena fortfarande få. Enligt Kulturrådets statistik för 1998 visades i genomsnitt sju föreställningar av varje dansproduktion av de fria dansgrupperna. Detta kan jämföras med 32 föreställningar per produktion inom de fria teatergrupperna. Motsvarade siffra för institutionerna med dansensemble är 11 föreställningar per produktion. En av orsakerna till detta är bristen på lämpliga spelplatser/scener för dansföreställningar. De fria dansgrupperna/koreograferna har normalt sett ingen egen scen till skillnad från teaterområdet där flertalet grupper har en fast scen. 12 Att antalet spelplatser för fria dansgrupper är så litet beror bland annat på att dansföreställningar ställer andra krav på lokalen än en teaterföreställning. De fria dansscener som finns idag Moderna Dansteatern i Stockholm, Atalante i Göteborg och Dansstationen i Malmö är därför av stor betydelse för det fria danslivets möjligheter att framträda. Scenerna är dessutom avgörande för nyutexaminerade koreografers möjligheter att pröva sina kunskaper inför en publik. Det är där som de får möjlighet att framträda med sina produktioner och skapa sig en plattform. De fria dansscenerna fungerar dessutom ofta som en plantskola för nya koreografer. När det gäller dans inom institutioner finns endast fem fasta dansensembler Cullbergbaletten vid Riksteatern, Kungliga Operans balett, GöteborgsOperans balett, NorrDans och Skånes Dansteater. Dessa är viktiga även för det fria danslivet. Men inom dansområdet saknas många av de möjligheter som finns inom teaterområdet när det gäller att försörja sig inom institutionerna under kortare perioder. Förutom statliga och kommunala teatrar finns ett brett nät av länsteatrar vilket underlättar försörjningsmöjligheterna för frilansare inom teaterområdet. Denna möjlighet saknas alltså eller är mycket begränsad inom danslivet. 13 Även Dansens Hus har varit ett viktigt nav för många av de fria grupperna/koreograferna, både vad gäller föreställningstillfällen, men också genom initiativ som projekten med huskoreograf och DPS-kontoret och som samproducerande enhet. 10

Problem för fria dansgrupper enligt Kulturutredningen Att fria dansgrupper/koreografer generellt sett lever under svåra och knappa förhållanden har konstaterats i flera rapporter och utredningar under 90-talet. I Kulturutredningens slutbetänkande (SOU 1995:84) pekar man på en rad problem inom dansområdet som i mångt och mycket gäller än idag. Ett problem som tas upp är att de flesta scener runt om i landet är byggda för annan scenisk verksamhet än dans och att det framför allt är på institutionerna med dansensembler och på ett fåtal särskilda dansscener som de tekniska förutsättningarna och den administrativa kompetensen finns. 14 Dessutom pekar man på det kostsamma turnerandet för dansare och bristen på arrangörer:»för att kunna nå ut till en större del av landet krävs produktioner i mindre format. De produceras i dag huvudsakligen av grupper från det fria danslivet. Det saknas dock ett nät av arrangörer ute i landet. Det är vissa teaterföreställningar, kommunala kulturnämnder och skolor som köper föreställningar från det fria danslivet. Många andra teaterföreningar och arrangörer vågar inte satsa på dans eller vill inte prioritera dansen inom ramen för sina knappa resurser«. 15 Kulturutredningen understryker dessutom att arrangörerna ute i landet saknar kunskaper om de särskilda förutsättningar som ett dansarrangemang kräver, vilket får konsekvenser både för det tekniska genomförandet och för marknadsföring och publikarbete. Utredarna pekar också på svårigheterna för många dansgrupper att sälja och marknadsföra sina dansföreställningar till arrangörerna. Det är en process som kräver särskild kompetens.»många dansgrupper har inte råd att anställa en producent utan koreograf och dansare sköter själva dessa uppgifter«. 16 Utredningen tar också upp problemet med de små produktionsresurserna för fria dansgrupper/koreografer.»att genomföra en dansföreställning är resurs- och tidskrävande. Nya koreografiska verk saknar ofta»manus«och skapas genom en gemensam process av koreograf och dansare vilket kräver längre repetitionstid än en instudering av ett färdigt koreografiskt verk, en teaterpjäs eller ett musikstycke. I många fall används nyskriven musik och de tekniska behoven är ofta större än för en teaterföreställning«. 17 14 SOU 1995:84, 381. 15 Ibid. 16 Ibid, 382. 17 Ibid, 382. De begränsade intäktsmöjligheterna för fria koreografer/grupper beror bland annat på att danspubliken är förhållandevis liten, påpekar Kulturutredningen och pekar på att behovet av offentliga bidrag därför blir relativt sett stort. De tillgängliga resurserna är i många fall otillräckliga för mer omfattande turnéer och längre föreställningsserier. Kulturutredningen tar också upp problematiken kring den begränsade arbetsmarknaden som finns för dansgrupperna. Det framgår bland annat att fria dansgrupper och koreografer som erhåller statliga bidrag sysselsätter ett hundratal dansare under längre eller kortare perioder. Av de 22 koreografer och grupper som erhöll bidrag från Kulturrådet 1993/94 kunde endast en erbjuda dansarna mer kontinuerlig anställning. Övriga grupper saknade ekonomi att avlöna dansarna på helårs- 11

basis, skriver utredarna. 18 Sveriges teaterverksammas arbetslöshetskassa uppvisade i statistik för 1994 att medeltalet arbetslösa för de anslutna medlemmarna uppgick till 22,2 procent. Motsvarande siffror för 1974 var 4 procent. 19»Frilansdansarna har en extremt låg lönenivå«, poängterade Kulturrådet i sin fördjupade anslagsframställning för 1997 1999 20 och hänvisade till en rapport, som initierades av Danscentrum och Svenska Teaterförbundet (Fakta om frilansdansare och koreografer 1992 och 1993) där man uppskattade att A-kassan stod för ca 24 procent av inkomsterna. 58 procent av inkomsterna kom från arbete med dansverksamhet.»de fria koreograferna intar en särställning till A-kassan. Koreograferna betraktas som arbetsgivare i myndigheternas ögon, vilket gör att koreograferna inte kan ta del av A-kassan. Detta är otillfredsställande«, underströk Kulturrådet i sin fördjupade anslagsframställning. Teaterförbundets rapport och manifest»villkoren för dansare är under all kritik. Arbetsplatserna är få och under ständigt ekonomiskt tryck. Fria koreografer och projekt saknar i stor utsträckning medel för att tillgodose rimliga krav på arbetsförhållanden och löner. Många fantastiska konstnärliga visioner kan aldrig realiseras och därmed är arbetsmarknaden mindre än den kunde vara. Arbetsmarknadspolitiken hotar hela frilanssektorn och slår hårt mot dansare.«18. SOU 1995:84, 383. 19. Statens Kulturråd, Fördjupad anslagsframställning 1997 1999, 189. 20. Ibid. 21. Dansares arbetssituation och deras fackförbund, Utredning av Satu Mariia Harjanne och Ann-Louise Moberg, Teaterförbundet, Riksavdelningen för Dans, maj 1999. 22. Ibid, 4. 23. Ibid, 19. 24. Ibid, 11. Detta hävdar utredarna Satu Mariia Harjanne och Ann-Louise Moberg i sin rapport Dansares situation och deras fackförbund, från Teaterförbundet, Riksavdelningen för dans. 21 Bakgrunden till rapporten är att Teaterförbundet under 1999 valde att lyfta fram och utveckla förbundets arbete med dansfrågor. En arbetsgrupp tillsattes Arbetsgruppen för dans som fick till uppgift att genomlysa dansarnas yrkes- och arbetsmarknadssituation samt lägga förslag om förbundets arbete på dansområdet. Dansrapporten bygger bland annat på en enkät som skickades ut till förbundets samtliga dansare. Trettio procent av medlemmarna inom Riksavdelningen för Dans besvarade enkäten, dvs. 175 personer. Bland dem som har besvarat enkäten är ca 55 procent frilansare och 45 procent tillsvidareanställda. De vanligaste arbetsplatserna är tillfälliga dansprojekt, fria dansgrupper, institutioner, show, revy och privatteater. 22 Utredarna menar att den dåliga situationen för dansare hänger samman med den undanskymda plats dansen har i vårt kulturliv i stort.»dansare har låg status i omvärlden och har därmed haft det också inom facket. Dansaren måste få det erkännande som tillkommer en högt kvalificerad yrkesmänniska och konstnär. Dansaren och dansen måste få en status som är värdig konstarten«, menar utredarna. Teaterförbundet har en stor uppgift i att medverka till och arbeta för att dansens status höjs. Denna arbete går hand i hand med krav om bättre arbetsvillkor och rimliga arbetstider och löner, understryker utredarna. 23 Här följer några kortfattade resultat som kommit fram av enkätsvaren: 24»Under 1998 hade 82 dansare inkomst från A-kassan, varav 65 var kvinnor och 17 män.«12

»Att 97 kvinnor och 30 män någon gång har repeterat utan lön, framgår av de totalt 175 (95,4 procent)av de dansare som besvarat enkäten har 105 bisysslor, varav 69 inom dansområdet.under 1998 fick 98 personer inkomst från Försäkringskassan, varav den övervägande delen var kvinnor.normal månadslön var för 8 personer mindre än 15 000 kronor, för 34 personer 15 17 500, för 17 personer 17 500 20 000 och för 10 personer mer än 20 000 kronor. Sextionio av 175 besvarade frågan.sex personer anser att en rimlig månadslön är 10 14 000 kronor, 37 anser att 15 17 500 är en rimlig lön, 60 att 17 500 20 000 kronor är rimligt och 28 tycker att en rimlig lön är mer än 20 000, upp till 40 000 kronor. Medellönen man önskar är 19 556 och medianlönen 20 000. Frågan om rimlig månadslön besvarades av 131 dansare av 175 enkätsvar (74,8 procent). Kvinnliga dansare anser sig generellt vara värda mindre lön än de manliga dansarna.«förutom dansrapporten kom Teaterförbundet i år ut med ett Manifest för den fria scenkonstens utveckling. 25 I den fria scenkonsten ingår teater, dans, sång m m som utövas vid sidan av institutionerna och som inte bedrivs på kommersiella villkor.»de ekonomiska förhållandena för dem som helt eller delvis är verksamma inom den fria scenkonsten är, trots dess betydelse, fullständigt oanständiga. Sanningen är att anslagspolitiken drivit fram en situation där de verksamma i praktiken subventionerar en för samhället viktig kulturpolitisk verksamhet genom personliga uppoffringar«, skriver Teaterförbundets ordförande Tomas Bolme i förordet till manifestet. Han påpekar också att:»utan den fria scenkonsten skulle antalet scenföreställningar minska med närmare en tredjedel, för barn och ungdom med ca hälften. Den har också stor betydelse för nytänkande och konstnärlig utveckling«. Kulturrådet uppmanas i manifestet att ta ett ökat ansvar för den fria scenkonstens långsiktiga utveckling. 26»I detta ligger uppgiften att bidra till att kvalitetssäkra den fria scenkonsten«. Det understryks också att det inte finns något skäl till att den som arbetar i en fri grupp ska ha sämre villkor än om han eller hon arbetar på en institution. Teaterförbundet ställer i manifestet krav på att Kulturrådet måste ta ansvar för att de yrkesverksamma inom den fria scenkonsten garanteras att: avtalsenlig lön kan betalas för utfört arbete, de omfattas av arbetsmarknadsförsäkringar, de omfattas av ett avtal om pension. 25 Manifest för den fia konstens utveckling, Teaterförbundet, Stockholm 2000. 26 Ibid 13. 27 Ibid, 13 14. Kulturrådet bör därför kräva att ansökningar från professionellt verksamma är baserade på kostnader för avtalsenliga löner, försäkringar och pensioner, menar Teaterförbundet och poängterar att de som arbetar inom den fria scenkonsten inte ska tvingas acceptera dåliga arbetsvillkor och gratisarbete för att verksamheten ska fungera. 27 13

Offentliga bidrag till den fria dansen Kulturrådets bidragsformer Statens insatser är en förutsättning för mycket av danskonsten i Sverige. Det gäller både de fria grupperna, de regionala institutionernas dansensembler och de nationella institutionerna. Så mycket som 60 procent av de fria gruppernas intäkter är statligt stöd. 28 Sedan 1997 har Kulturrådets bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper förstärkts etappvis med sammanlagt 15 miljoner kronor, varav 10 miljoner kronor från och med år 1999 (varav 2,7 mkr till dansen). Efter denna ökning uppgår stödet till totalt drygt 63 miljoner kronor. Antalet ansökningar från de fria grupperna har varit i stort sett konstant, möjligen med en tendens till svag ökning den senaste treårsperioden. De allra flesta ansökningarna kommer från grupper med hemvist i de tre storstadsregionerna. Den övervägande delen av bidragen går också till dessa regioner. För att stödet skall komma det övriga landet till del i form av ett större utbud har insatserna för att stimulera turnéverksamhet ökat. Detta har bland annat skett i form av bidrag för turnéprojekt. På dansens område görs dessutom särskilda utvecklingsinsatser av främjandekaraktär bland annat i form av att öka det regionala ansvarstagandet för dansen genom att introducera danskonsulentverksamhet till nya regioner. Av det totala anslaget för utvecklingsverksamhet 1999 var 2 miljoner kronor reserverade för insatser i syfte att främja danskonsten i hela landet inklusive stöd till Dansproduktionsservice-kontoret (DPS). Av det totala statsunderstödda teater- och dansutbudet utgör turnéarrangemang nästan 50 procent. På musikområdet är motsvarande andel ännu högre. Idag disponerar Kulturrådet en totalram på 13 miljoner kronor som går till de fria dansgrupperna. I denna pott ingår verksamhets-, projekt- och turnébidrag till fria dansgrupper/koreografer (9 miljoner kronor), stöd till dansscener och daglig träning för frilansdansare. Nedan följer den ekonomiska utvecklingen av Kulturrådets bidrag i tusental kronor till de fria koreograferna/dansgrupperna 1976 1999. Bidrag från Kulturrådet till fria dansgrupper/koreografer 1976/77 1999 29 År 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1998/89 991/92 1992/93 Bidrag 300 839 1 518 1 917 3 685 4 728 6 019 År 1993/94 1994/95 1995/96 1997 1998 1999 Bidrag 6 378 6 580 6 115 6 434 7 855 9 695 28. Prop. 1996/97:3, 73. 29. Anslagen angivna i löpande penningvärde 1976/ 77 1993/94 enligt SOU 1995:85, Tjugo års kulturpolitik 1974 1994, Tabellbilaga, 145, resterande uppgifter är tagna från Kulturrådets skrifter Teater- och dansstatistik. Inför de kommande tre åren hoppas Kulturrådet på en ökning av anslaget till fria grupper. I budgetunderlaget för år 2001 2003 föreslår Kulturrådet bland annat att bidraget till fria teater-, dans-, och musikgrupper samt arrangerande musikföreningar ökar med ytterligare 10 mkr år 2001. Detta föreslogs trots att översynen av stödet till de fria grupperna vid denna tidpunkt ännu ej var avslutad. Kulturrådet ansåg redan då att det var uppenbart att en förstärkning av stödet borde göras redan för år 2001. 14

Hur många dansgrupper är det då som har fått statligt stöd genom åren? I Kulturutredningens rapport,»tjugo års kulturpolitik«30 framgår att antalet fria koreografer/dansgrupper som fick statligt stöd under 1974 1994 ökade från knappt ett tiotal per år till mellan 15 och 20. De flesta av dem hade sin hemvist i Stockholmsregionen, vilket gjorde att dansutbudet var starkt koncentrerat till huvudstadsområdet. Nedan följer en tabell som visar hur många fria dansgrupper/koreografer som har fått bidrag under åren 1976/77 1999. Antalet fria dansgrupper/koreografer som erhöll bidrag från Kulturrådet: 1976 1999 31 År 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1998/89 1991/92 1992/93 Antal 8 15 14 10 13 16 16 År 1993/94 1994/95 1995/96 1997 1998 1999 Antal 18 19 16 24 18 32 Av tabellen framgår bland annat att så många som 24 koreografer/grupper beviljades bidrag från Kulturrådet under 1997, vilket är betydligt fler än under tidigare år. Antalet sjunker igen under 1998 för att 1999 öka markant. 30. SOU 1995:85, 142 31. Anslagen angivna i löpande penningvärde 1976/ 77 1993/94 enligt SOU 1995:85, Tjugo års kulturpolitik 1974 1994, Tabellbilaga, 145, resterande uppgifter är tagna från Kulturrådets skrifter Teater- och dansstatistik. Kulturrådets riktlinjer för fördelning av bidrag Kulturrådet fördelar bidrag dels i form av årligt stöd för den totala verksamheten, dels för särskilt angivet ändamål, t.ex. projekt eller turné. Turnébidrag kan sökas under hela året medan ansökningarna till verksamhetsbidrag kan sökas en gång på hösten och projektbidrag en gång på hösten och en gång våren. Avsikten med verksamhetsbidraget är att stödja grupper som arbetar kontinuerligt med hög kvalitet, medan projektbidragen främst ska gå till enstaka produktioner och främja förnyelse och flexibilitet. Vilka riktlinjer gäller då för fria koreografer/dansgrupper som ansöker om bidrag från Kulturrådet? Nedan följer Kulturrådets fastställda riktlinjer för statsbidrag till yrkesverksamma dansgrupper/koreografer (för nya särskilda principer för fördelning av treåriga bidrag, se avsnitt Treårsbidrag på försök fr.o.m 2001). Det statsbidrag som Kulturrådet fördelar till fria dansgrupper/koreografer utgår i form av helårsbidrag eller för särskilt angivna ändamål t.ex. projekt, turnéer eller dylikt. Bidrag kan utgå till grupp/koreograf som arbetar under yrkesmässiga former och som bedriver en publik verksamhet. Bidraget bör inte splittras på ett alltför stort antal grupper/koreografer. Bidrag skall inriktas på grupper/koreografer vars verksamhet kan bedömas vara av stor konstnärlig och stor kulturpolitisk betydelse. Av de grupper som uppfyller det övergripande kvalitetskriteriet skall de prioriteras som bedriver verksamhet även utanför storstadsregionerna. Stor hänsyn tas också till verksamhet som innebär en utveckling och förnyelse inom danskonsten. Vid bidragsfördelningen skall särskild uppmärksamhet ägnas grupper/koreogra- 15

fer som verkar bland barn och ungdom och som övrigt strävar efter att nå nya publikgrupper. Vid fastställande av bidragets storlek tas vidare hänsyn till gruppens lokala/ regionala förankring vad gäller bidrag och verksamhet. En samlad bedömning av respektive grupps/koreografs konstnärliga kvalitet och verksamhet görs i enlighet med riktlinjerna ovan. Ansökningarna bereds av en särskild referensgrupp som utses av Kulturrådets styrelse. Medlemmarna i dansreferensgruppen kommer från olika yrkesgrupper inom dansområdet och väljs för tvåårsperioder med möjlighet till en förnyad period. Om treårigt verksamhetsbidrag Från och med år 2001 kommer Kulturrådet att påbörja en försöksverksamhet under fyra år med treåriga verksamhetsbidrag till ett begränsat antal fria dansgrupper. Redan i Teaterutredningens betänkande»teaterns roller«från 1994 32 nämns idén om fleråriga bidrag.»för att få till stånd rimliga arbetsförhållanden inom den utominstitutionella dansen förespråkar Efva Lilja Dansproduktion fleråriga grundbelopp också till den fria dansen«, skriver Teaterutredningen. Här utvecklas inte idén närmare, men i Kulturutredningens slutbetänkande från 1995 behandlas treåriga bidrag mer utförligt. 33 Utredarna anser att det är viktigt att det statliga stödet till fria grupper ökar och att en del av medlen på försök bör koncentreras till några treåriga verksamhetsbidrag för att skapa en möjlighet att bedriva långsiktigt arbete. För att behålla rörligheten i systemet och för att möta de koreografer som föredrar att arbeta i projektform bör dock huvuddelen av medlen även fortsättningsvis utgå som projektbidrag, menar utredarna. De fortsätter att föreslå att bidragen bör koncentreras till ett begränsat antal projekt med mer substantiella belopp.»det skapar bättre förutsättningar för konstnärlig utveckling och ökar möjligheten till turnerande. Professionella krafter kan engageras även till de icke konstnärliga funktionerna, vilket förbättrar publikarbete, turnéplanering och marknadsföring«. 34 I sitt yttrande över Kulturutredningens slutbetänkande betonar Kulturrådet att man finner förslaget om ett antal treåriga verksamhetsbidrag intressant. Men Kulturrådet skriver också att: 32. SOU 1994:52, Teaterns roller, Stockholm1994, 206. 33. SOU 1995:84, Kulturpolitikens inriktning, 387. 34. Ibid. 35. Yttrande över Kulturutredningens slutbetänkande, Statens kulturråd, 1996-01-29. 36. Om världen 2000, Kulturrådets omvärldsanalys 2000, 37.»Det som man trots allt behöver komma ihåg är att balansen mellan kortare projekt och längre verksamhetsbidrag alltid måste ställas emot möjligheterna att ta till vara nyare strömningar inom dansområdet, liksom möjligheten att ge nyutbildade koreografer ett stimulansbidrag. Detta är en generell synpunkt som även gäller andra konstområden.«35 Först i Kulturrådets omvärldsanalys inför år 2000 tar man återigen upp planerna på fleråriga bidrag till de fria dansgrupperna.»införande av fleråriga bidrag är en naturlig utveckling i den expansiva fas som dansen befinner sig i«, skriver Kulturrådet men betonar samtidigt att man då måste vara medveten om att det fria området fortfarande behöver hålla sin flexibilitet och rörlighet. 36 Kulturrådet understryker att en 16

fastare bidragsform inte får leda till att en dansgrupp utvecklas till en mindre institution.»det är viktigt att betona att det fleråriga bidraget ger möjlighet för en koreograf att under en begränsad period arbeta mer kontinuerligt och långsiktigt men även att bidragsnivån kan komma att återgå till en lägre efter denna period«, påpekar Kulturrådet. Dessutom poängteras att endast ett fåtal grupper kan komma ifråga så att man kan behålla flexibiliteten i systemet. Teaterförbundet har länge varit förespråkare för mer koncentrerade bidrag till de fria grupperna. Detta betonas bland annat i det tidigare refererade Manifest för den fria scenkonstent, där förbundet kritiserar Kulturrådet för att inte vilja koncentrera bidragsgivningen till fria grupper.»under en längre tid har anslagspolitiken präglats av att ge lite till många verksamheter. Statens kulturråd, som är den myndighet som på regeringens uppdrag fördelar det statliga stödet, tycks inte ha tagit intryck av att regeringen i samma proposition framhåller att En ökning och koncentration av de statliga bidragen ger bättre överlevnads- och utvecklingsmöjligheter åt de fria grupperna.«37 Teaterförbundet och fortsätter att betona att det självklart måste finnas goda möjligheter att få anslag till projekt och nya verksamheter men lika självklart är att i första hand utveckla stödet till den långsiktiga verksamheten man börjat stödja till en anständig nivå.»måste anslagsgivaren prioritera, menar vi, att långsiktiga verksamheter bör ha företräde och att stödet till projekt ska vara ett komplement«, skriver Teaterförbundet. 38 Teaterförbundet betonar i manifestet att en rimlig ordning vore att Kulturrådet tydligare skiljde mellan medel till långsiktig verksamhet och medel till projekt, som t.ex. intressanta konstnärliga försök, nya konstellationer och liknande. 37. MANIFEST för den fria scenkonstens utveckling, Teaterförbundet fackförbundet för scen & media, Stockholm 2000, 12. 38. Ibid, 13. 39. SOU 1995:84, Kulturpolitikens inriktning, 387 40. Ibid, 387 388. 41. Statens Kulturråd, Fördjupad anslagsframställning 1997 99,185 Bidrag från kommun och landsting/region Dansen blev aldrig en del av den regionalisering av kulturpolitiken som påbörjades 1974. I Kulturutredningens slutbetänkande 1995 konstaterades att kommunernas och landstingens/regionernas bidrag direkt till fria dansgrupper är små. 39 Det poängterades också att»det är viktigt att det statliga stödet till fria dansgrupper höjs«. Genom ökade statliga insatser för dansen förutsatte man också att kommuner och landsting skulle stimuleras att i högre grad främja de fria dansgruppernas verksamhet. Kulturutredningen konstaterade att statsbidraget för flertalet grupper utgjorde 90 procent av det offentliga stödet och föreslog att kommuner och landsting framför allt borde inrikta sig på att stimulera arrangörer och köpare av dansföreställningar.»det behövs aktivt arbete för att ge dansen ökad spridning«. 40 Under senare år har detta också börjat ske men det går ännu långsamt. Fortfarande är bidragen från kommuner och landsting/regioner procentuellt sett betydligt lägre för fria dansgrupper än för till exempel fria teatergrupper. Enligt Kulturrådets fördjupade anslagsframställning 1997 99 finansieras teaterverksamheten av kommunerna i genomsnitt med 18 procent och av landstingen med 6 procent jämfört med dansens 11 respektive 3 procent. 41 En orsak till att kommuner och landsting betalar mindre till 17

fria dansgrupper kan vara att dansverksamheten är koncentrerad till storstadsområdena och således till ett begränsat antal kommuner. I viss utsträckning subventioneras också de fria gruppernas föreställningsverksamhet indirekt med stöd till gästspelsscenerna. 42 Under 90-talet särskilt under den senare hälften märks en ökning av kommunernas och landstingens/regionernas bidrag till de fria dansgrupperna/koreograferna, åtminstone om man ser på hur bidragsfördelningen har sett ut för de grupper som erhållit statsbidrag från Kulturrådet. Nedan syns utvecklingen av anslagen från kommun och landsting/region till de grupper som fått statliga bidrag från Kulturrådet under perioden 1976/77 1999: Anslag från kommun och landsting/region i kronor till samtliga fria dansgrupper/koreografer som fick bidrag från Kulturrådet under åren 1976/77 1999 43 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1998/89 1991/92 Landsting 18 000 4 000 238 000 197000 Kommun 16 000 1 856 000 1 148 000 1992/93 1993/94 1994/95 1995/96 1997 1998 1999 Landsting 330 420 000 445 000 426 000 678 000 1 173 000 985 000 A Kommun 1 360 1 686 000 1 490 000 1 960 000 2 284 000 1 943 000 2 000 000 A A 5 av 32 redovisningar hade ej inkommit vid tillfället för sammanställningen, vilket gör denna siffra ungefärlig. 42. Ibid 43. Anslagen angivna i löpande penningvärde 1976/ 77 1993/94 enligt SOU 1995:85, Tjugo års kulturpolitik 1974 1994, Tabellbilaga, 145, resterande uppgifter är tagna från Kulturrådets skrifter Teater- och dansstatistik. 44. Enligt Kulturrådets årliga serie Kulturen i siffror, Teater- och Dansstatistik 1995/96, 1997 samt 1998. 45. Om världen 2000 Kulturrådets omvärldsanalys 2000, 89. Övriga intäkter Som nämnts ovan, finansierar de fria dansgrupperna en betydande del av sin verksamhet med bidrag från Kulturrådet. Under den senare hälften av 90-talet har Kulturrådet i genomsnitt stått för ca 40 procent av gruppernas totala intäkter medan intäkterna från landstingen/regionerna har täckt ca 4 procent och kommunernas bidrag ca 12 procent 44. I Kulturutredningen, konstaterade man dessutom som nämndes i föregående avsnitt att statsbidraget utgjorde över 90 procent av den totala offentliga stödet till flertalet grupper. Denna siffra är dock inte dagsaktuell men ger ändå en bild av den snedvridna fördelningen mellan statliga och övriga offentliga bidrag. Vilka övriga intäkter finansierar de fria koreografernas/dansgruppernas verksamhet? Biljettintäkter täcker i genomsnitt en fjärdedel av de fria dansgruppernas totala intäkter och är alltså en betydande inkomstkälla för grupperna. Andra intäkter är offentligt stöd i form av stipendier och bidrag från bland annat Framtidens kultur och EU/strukturfonder. När det gäller sponsring av verksamheten är denna ytterst begränsad. Av de 18 dansgrupper som fick bidrag från Kulturrådet 1998 har endast en grupp uppgivit att de blev sponsrade. Summan var på 1 000 kronor ett obetydligt belopp om man ser det i relation till den totala finansieringen. Att sponsring står för en så liten del av de fria dansgruppernas intäkter är inte förvånande med tanke på att kultursponsring idag generellt sett är koncentrerad till de större, mer prestigefyllda kulturinstitutionerna och musikområdet. Kulturrådet kunde för 1997 uppskatta den totala omfattningen av kultursponsring till ca en procent av den ekonomiska omslutningen för de statligt stödda kulturinstitutionerna. 45 18

Genomgång av enkätsvaren I detta kapitel följer en detaljerad genomgång av koreografernas/gruppernas samtliga enkätsvar. Tanken med detta kapitel är inte att man ska läsa det i ett sträck, utan det ska kunna användas som ett»uppslagsverk«för den som är intresserad av att titta närmare de frågor som verkar intressanta. Sammanlagt fick 33 koreografer/dansgrupper enkäten (bilaga 1) hemskickad under april månad år 2000. Sammanlagt 26 av dem svarade på frågorna. Några av dem har i vissa fall valt att inte svara på vissa frågor. Ibland är detta naturligt eftersom frågorna inte rör deras verksamhet, medan det i andra fall saknas svar av okänd anledning. Dessa svar har hamnat i kategorin»bortfall«. Enkäten består av både kvantitativa och kvalitativa frågor. De kvantitativa frågorna redovisas i rutor medan de kvalitativa frågorna, som ofta är följdfrågor till de kvantitativa frågorna av typen Motivera gärna ert svar, redovisas i en sammanhängande text efter varje fråga. De kvantitativa frågorna har i vissa fall besvarats dubbelt, det vill säga en och samma koreograf/dansgrupp har ibland kryssat för flera svarsalternativ trots att de egentligen endast skulle uppge ett av dem. I dessa fall har svaren hamnat i kategorin Specialsvar. Verksamhet Enkätens allra första fråga gäller vilken typ av verksamhet koreografen/gruppen bedriver, det vill säga helårs- eller projektinriktad verksamhet. Fråga 1. Vilken typ av verksamhet bedriver ni? Antal Procent Helårsverksamhet 10 38,5 Projektinriktad verksamhet 15 57,7 Specialsvar 1 3,8 Summa 26 100 Av svaren framgår att enkätens urvalsgrupp består av både mindre och mer etablerade grupper. Att fler arbetar projektinriktat än med helårsverksamhet är naturligt med tanke på att det tar tid att etablera sig. De allra flesta arbetar ju från början projektinriktat och får projektbidrag från Kulturrådet innan de erhåller verksamhetsbidrag för att arbeta på helårsbasis. Att urvalsgruppen består av både grupper som arbetar med helårsverksamhet och projektinriktad verksamhet, ger resultaten en bättre grund eftersom det är viktigt att flera olika typer av grupper/verksamheter är representerade. 19

Föreställningsverksamhet Fråga 2. Hur många föreställningar gav ni totalt (inkl. utomlands) under 1999? 0, 3, 3, 3, 4, 5, 6, 14, 15, 17, 21, 26, 29, 38, 40, 44, 51, 53, 54, 60, 67, 70, 80, 101 Totalt 804 Sammanlagt 24 koreografer/dansgrupper svarade på frågan om antalet föreställningar (de två resterande svarade med ett frågetecken). Resultatet visar att antalet föreställningar som gavs förra året sträcker sig från 0 till 101 föreställningar. Vad den stora skillnaden beror på går det bara att spekulera i. Men en orsak kan vara att vissa koreografer/grupper bedrev en ytterst begränsad verksamhet under 1999. En koreograf/grupp hade dessutom en vilande verksamhet under 1999 (den som svarade att gruppen gav»0«föreställningar). Dessutom kanske vissa ägnade en stor del av året åt instudering av ett nytt verk medan andra snabbare kom ut på turné. Förutom dessa orsaker kan de stora kvantitativa skillnaderna bero på att produktionerna och arbetssättet skiljer sig mycket åt hos de olika dansgrupperna/koreograferna. För vissa kanske det också har varit betydligt svårare att komma ut med föreställningarna än för andra. Det är ju till syvende och sist en ekonomisk fråga. Totalt spelade de 24 koreograferna/dansgrupperna 804 föreställningar under 1999, vilket ger ett medeltal på 33,5 föreställningar/grupp. Medianen ligger på 27,5 föreställningar/grupp. Frågan är då hur svårt eller lätt det är att nå ut med dansföreställningar för koreograferna/grupperna. Fråga 3. Har ni svårt att nå ut med era dansföreställningar? Antal Procent Ja 6 21,3 Delvis 16 61,5 Nej 4 15,4 Vet ej - - Summa 26 100 Sammanlagt 21 koreografer valde att motivera sitt svar. Av de sex koreografer/grupper som svarat att de har svårt att nå ut, har fem motiverat sitt svar. Ett stort problem som samtliga nämner är att man saknar tillräckliga resurser att marknadsföra sina föreställningar.»vi kan ej betala annonsering och spelar inte på fast scen«, skriver till exempel en koreograf/grupp. Tre koreografer/ grupper nämner är att de inte har råd med en producent som i så fall skulle ha haft hand om marknadsföringen. Andra hinder som nämns är att det finns ett allmänt ointresse för och motstånd till konst och danskonst i stort i det svenska samhället. Av de sexton koreografer/grupper som svarade att de delvis har svårt att nå ut med sina föreställningar, har fjorton motiverat sitt svar. Flera av dessa nämner, liksom koreograferna/dansgrupperna ovan, att det finns för små resurser till marknadsfö- 20