Eldbunden Ylva Lee Lindell

Eldbunden Ylva Lee Lindell

Eldbunden 2013 Ylva Lee Lindell ISBN e-bok: 978-91-87015-96-0 Mörkersdottir förlag Smashwords edition

Mindra Jag minns bara mörker, en plötslig vindpust och en gnisslande grind. En kall natt och en blöt jacka och en liten hand som varsamt ledde mig in genom den stora dörren till hallen. På det vräkiga mahognyskrivbordet stod att läsa: Välkommen till Sankt Mikas internatskola. Ett nytt liv skulle börja från och med nu. Jag vaknade som vanligt till ljudet av Lissette och Mikaela som grälade, ingen visste om vad, förmodligen inte de heller. Barnsliga som ett par tioåringar. De tunna väggarna som delade de små rummen måste ha en tjocklek som papier maché med tanke på att alla ljud verkade gå rakt igenom dem. Jag gäspade och klädde på mig det som låg överst i högen av kringkastade kläder. Valet föll på en grå stickad klänning och varma strumpbyxor. Jag kände på mig att det behövdes idag. Klänningen var av ylle och den stack lite men värmde bra de gånger jag satt i avstängningsrummet nere i källaren. Där var det så kallt att man hade behövt både klänning, tröja och jacka. Jag satte upp mitt kastanjebruna hår i en hästsvans, tog mina böcker och gick mot frukosten. Jag var som vanligt ensam vid mitt bord men det störde mig inte så mycket längre. Jag hade nog inte heller vågat sitta nära någon som hade oturen att få saker att börja brinna hela tiden. Första skeden av flingorna med mjölk smakade järn så jag tog min tallrik till disken och skrapade av den fort innan någon såg att jag hade lämnat mat igen. Med raska steg styrde jag mot första lektionen. Jag visste att det bara var tisdag och att en hel vecka av studier låg framför mig. Studier och kvarsittningar. Många kvarsittningar hade det blivit de senaste veckorna. Jag hade inga problem med det egentligen, under tiden jag satt där nere i tystnaden kunde jag ägna mig åt alla de läxor som jag inte hann med i vanliga fall. Mitt problem var snarare att jag inte kunde göra något för att påverka dem. Jag förstod inte varför allt konstigt bara hände mig. Jag hade alltid råkat ut för märkliga saker men de senaste veckorna hade de kulminerat till något slags tragiskt crescendo. Brandlarmet gick igång stup i kvarten och mitt i röran satt jag med brinnande böcker, svedda skolbänkar och dåligt samvete. Jag lyckades alltid vara i närheten när saker tog fyr. Det började plötsligt och jag visste aldrig varför men på något sätt utgick alla nuförtiden ifrån att det var mitt fel. Mindra tjejen med glöd, pyromanen och ur askan i elden-mindra var fraser som mina klasskompisar nuförtiden slängde sig med. På dörren till skyddsrummet där jag satt medan alla andra evakuerades hade någon ristat in Mindra - eldstartarens studierum. Lång mening med ett träffande innehåll. Att vara själv var inget problem, jag trivdes med det. Men att alla var rädda för mig och att jag inte kunde förklara varför skrämde mig faktiskt. Jag kände mig ärligt talat jäkligt vilse. Vilse och ensam.

På sista tiden hade jag i brist på annan respons börjat prata för mig själv också så nu trodde förmodligen alla att jag verkligen var galen på riktigt. Jag vecklade upp ännu en källa till oro. En dubbelvikt post-it-lapp. Jag hade kommit ut från historieklassen med en enorm hemuppgift om andra världskriget under armen och letat efter min rumsnyckel när jag hade hittat lappen instoppad i ytterfickan på jackan. Min första undran var vem det var som ville vara rolig. Någon hade förmodligen haft tråkigt och ville ha en reaktion på en fyndig förolämpning som han eller hon skrivit ihop under hejarop från någon annan som förmodligen hade lika tråkigt. Men ingen verkade ta notis om att jag hade stannat mitt i korridoren. Ingen verkade vara nyfiken på om jag skulle läsa den eller inte. Alla rusade mot matsalen. Jag vecklade upp lappen försiktigt. Med krokig liten handstil stod: Vem är du? Vem jag var? Vilken fråga Mindra, sexton vindpinade höstar gammal och fosterhemsbarn med trassligt hår och blå ögon. Vattnigt blå men om man var snäll kunde man säga att de var blekt blågröna. Med en förmåga att råka ut för absurda omständigheter såsom misströstande lärare, brinnande skolböcker och rörigt inre känsloliv. Vad var jag? Vilse? Ensam? Ovanligt otursdrabbad? Förbannat negativ Kom man någonsin på vem man var? Jag hade inte tid med det här just nu, jag sköt tanken åt sidan. Jag ville inte ens tänka på vem det var som hade klottrat den där lilla meningen på den förbryllande lappen. Men med tanke på frågan så undrade jag hur personen förväntade sig att jag skulle svara om inte ens lappen hade en avsändare. Efter lunchen som bestod av sönderkokt torsk och gröna ägg med smaklös spenat gick jag en sväng till biblioteket för att forska lite om Madrid och ett specialarbete som skulle avslutas innan terminen var slut. I dörren till geografiavdelningen slog den emot mig. Doften av sand, vind och något som alltid påminde mig om röran i mitt gamla liv - fjädrar. Höns, kackel och oredan i hönshuset tidiga mornar innan mitt liv förändrades. Jag tog ett djupt andetag och började sortera bland mina anteckningar. Jag var så djupt inne i mina funderingar kring huruvida Spaniens officiella språk var spanska eller baskiska eller om det var både och att jag inte märkte att alla andra hade avlägsnat sig. En snabb titt på klockan avslöjade att det verkligen var dags att packa ihop. Och jag som inte ens hade hunnit avverka hälften av det jag skulle. Med en tung suck insåg jag att jag skulle få jobba stenhårt i helgen. Igen. Nuförtiden verkade aldrig tiden räcka till, hur jag än bar mig åt var jag alltid för ofokuserad för uppgiften. När jag svängde runt hörnet mot sovsalarna stannade jag. En dam i röd skinnrock och boots stod och väntade vid receptionsdisken. Hon verkade inte lägga märke till mig och jag backade försiktigt runt hörnet för att kunna iaktta henne. Hon pratade snabbt med någon i telefonen. Hennes hårda och något stressade ton fick mig att inse att hon var här i ett brådskande ärende. Hennes målade läppar rörde sig snabbt som ett rinnande vatten när hon förmodligen skällde på den som borde ha varit här för

att möta henne. Lätta steg avslöjade att någon var på väg ner för den stora svängda trappan som förband receptionen med internatets många salar. Mina ögonbryn höjdes när jag såg vår späda rektor i nattlinne och morgonrock hälsa damen med en vinkning när hon gick över det klinkersklädda golvet för att möta sin besökare. Jag stod kvar av morbid nyfikenhet kring vad det här kunde röra sig om. Inte kunde det väl komma någon nu? De flesta nya elever som kom hit brukade lämnas av mitt på dagen, dessutom brukade man alltid se till att de gick runt några dagar och bekantade sig med skolan, lärarna och rektorn. Vi hade inte haft några besök den senaste tiden, det visste jag eftersom det vanligtvis brukade leda till konstant skvaller i flera dagar och hopplösa spekulationer om hur den nya såg ut eller kom ifrån. Rektorn och damen pratade snabbt i några minuter, bytte artigheter och överlämnade papper och intyg. Sedan gick de snabbt ut genom den stora dubbeldörren som ledde mot gården. Jag kom på mig själv med att hålla andan av spänningen. En försiktig harkling i det övrigt så tysta rummet fick nästan hjärtat att stanna. Jag vände mig sakta om för att inte låta personen ifråga tro att jag stod och spionerade. Den ljusa och obehagligt lugna vaktmästaren rynkade ögonbrynen i en bekymrad min. Läggdags Mindra, tycker du inte? Förmodligen avslöjade mitt rodnande ansikte vad jag hade hållit på med och jag nickade svagt och gick mot sovsalarna med långa kliv. Jag hade egentligen lust att springa men det nöjet tänkte jag inte ge honom. När jag svängde runt hörnet och var på väg uppför samma trappa som rektorn hade kommit nedför innan, såg jag att han gick med snabba steg mot ytterdörren. Det luktade märkligt unket när jag skyndade uppför trappstegen. Med andan i halsen slängde jag mig innanför min dörr. Obehagliga Vika som alltid ställde självklara frågor med en skeptisk ton. Jag bet mig i läppen och kikade ut genom mitt skitiga fönster. Ingen befann sig längre på gården, det enda jag såg var de röda baklyktorna på en svart taxi som sakta körde nerför grusvägen som ledde mot skogen. Vad var det frågan om? När jag drog på mig min pyjamas och kröp under täcket gick mina tankar till den överbefolkade receptionen och jag funderade på vem det var som kunde ha kommit. Kanske en kändis eller någon med skyddad identitet. Kanske. Jag kunde inte komma på någon annan anledning för någon att flytta hit mitt i natten. Innan jag somnade snurrade tankarna i huvudet om vem som behövt all eskort. Lukten av fjädrar och den salta smaken av något som bäst kunde liknas vid havsvatten hängde också kvar i minnet innan sömnen till slut lät mig svepas in i mörker.

Välkommen En knackning på dörren väckte mig ur den icke-verklighet som jag hade befunnit mig i. Jag ruskade snabbt på huvudet för att jaga de sista dimmorna ur huvudet. Mindra, du missar frukosten! Mikaelas gälla röst vrålade genom den tunna trädörren. En sekund, jag kommer. Jag bryr mig inte, för min del hade du fått ligga hela dagen. Hennes mening avslutades med en trött suck och en smäll från dörren som ledde ut till korridoren. Snabbt reste jag på mig och borstade igenom håret, samlade ihop alla böcker jag kunde hitta och sprang vidare ut mot lektionssalarna. För att hinna till första lektionen i tid tvingades jag hoppa över frukosten och magen kurrade redan när jag satte mig i engelskasalen. Det stod en ny bänk längst bak i klassrummet. En trave böcker låg staplade på den mörka ekskivan. Det hade kommit någon ny. Sorlet var redan så pass högt att jag kunde höra alla spekulationer. Alla tröttsamma kommentarer gav mig huvudvärk så jag gömde ansiktet i engelsk grammatik och valde att vänta och se istället för att låta skvallret göra jobbet. Hela klassen väntade andäktigt på den nya förmågan som i sitt förra liv inte verkat ha haft någon klocka. Minuterna kröp fram och trots att både läraren (idag en vikarie på grund av att Beatrice Keller låg i magsjuka) och alla övriga elever hade kommit och lektionen var i full gång, var det ingen mer som dök upp. Efter en och en halv timme med glosor, grammatik och bokrapporter var jag helt färdig i huvudet och min mage krampade efter mat. Jag var som vanligt inte klar med allt jag skulle ha gjort och var sist kvar när läraren började packa ihop sina grejer. Har du inte ätit idag, Mindra? Hon stod plötsligt precis framför mig och tittade ner med sina uppseendeväckande gröna ögon. Som glittrande smaragder. Jag svalde och såg ner i bänken. Hon lät mig inte svara på frågan utan räckte mig ett äpple. Nej tack. Jag är inte hungrig. Tack ändå. Jag skämdes lite över min knorrande mage men kände verkligen inte för att äta just nu. Jag mådde redan smått illa och det skulle räcka med en tugga för att innehållet skulle komma upp igen lika snabbt som jag svalt det. Vikarien med de gröna ögonen gick tillbaka till sitt skrivbord och med en liten suck satte hon sig ner på bordsskivan. Jag tänkte bara försöka förhindra en sådan där olycka igen. Hon blinkade åt mig. Synd att tända eld på fler böcker, eller hur? Jag reste mig snabbt upp och samlade ihop mina saker.

Det kommer inte att hända igen, mumlade jag. Jag rotade fram en färdig uppgift som jag skulle ha redovisat men inte hunnit med föregående vecka och räckte den till läraren innan jag skyndade mig därifrån. Ta hand om dig Mindra, sa hon innan jag hunnit ut genom dörren. Huvudvärken vägrade ge sig och jag kisade när jag gick genom den långa korridoren som tog alla elever vidare till nästa lektion. Dagen som följde passerade med en geografilektion och en timmes fysik innan lunch. Trots att jag höll ögonen öppna efter den nyanlände såg jag inga nya tillskott i elevskaran. Bara det gamla surret om vilka som skulle åka hem till helgen och vilka som snart skulle få flytta. Hemmet hade grundats i början av 1900-talet av den helgonförklarade syster Mika. Den grå stenkyrkan som brunnit ner till grunden i slutet av 1800-talet hade byggts upp och byggts ut i början av 1910 och invigdes som en fristad för hemlösa barn och ungdomar. Med tidens gång hade dock samhället hittat andra lösningar på barnhemsbarnens problem och hemmet ändrade profil till en ungdomsvårdsskola på mitten av 1900-talet och nu på senare tvåtusental ägnade sig skolan mest åt så kallad internatundervisning. Elva- till artonåringar vars föräldrar hade råd att ge dem en bra start i livet skickades iväg hemifrån för att i bästa regi få ta till sig engelska, matte, geografi och annat som skulle göra dem bättre rustade för livet. För två år sedan hade även en berömd ballerina börjat undervisa i en av skolans mindre lokaler och nu fokuserades stor energi på att göra S:t Mikas till en av landets stora dansskolor. Skolans klientel var alltså inte de fattigaste små mössen i världen och det väckte varje dag stora frågor i mitt huvud. Vad gjorde jag här? Till skillnad från de andra tjejerna och killarna i min klass, även de i klasserna under mig besatt jag inga medel av direkt värde. De två resväskor jag hade haft med mig till hemmet när jag för två år sedan flyttades hit var fortfarande det enda jag ägde. Mina föräldrar var sedan länge borta från jordelivet och de underbara fosterföräldrar jag hade haft tills de bestämde att jag skulle tillbringa all min tid här hade inga stora slott eller vingårdar i Frankrike. Däremot hade de två andra fosterbarn att ta hand om och hade enligt egen utsago inte tid för ett sådant problembarn som jag. När bränderna började med att jag hade tänt eld först på min egen säng och sedan på den stora ladan hade de kontaktat varenda läkare och hjärnskrynklare de kunnat hitta. Efter många samtal och bekymrade miner hade de fått förklarat för sig att de inte kunde lämna de andra barnen i samma rum som mig. Jag var psykiskt instabil och kanske till och med självmordsbenägen. Det hade varit droppen för mina stackars vårdnadshavare och efter en kontakt med det hem som jag kommit ifrån som liten bebis där jag blivit lämnad på en trapp hade de fått adressen till en styrelsemedlem för S:t Mikas. En mörk natt i duggregn och bitande blåst med en pälskappa vid min sida hade jag anlänt med mina två slitna resväskor och ett brustet hjärta. Jag hade aldrig någonsin känt mig så oönskad eller orättvist behandlad som då.

Från och med dagen jag anlände beslutade jag mig för att bekämpa alla känslor genom att le. Le och vara tyst Och det hade fungerat. Så länge jag log och var tyst var alla snälla. Så länge jag räckte upp handen och åt upp maten och alltid hade alla rätt på proven var det ingen som ifrågasatte fattiglappen som varken hade dyra märkeskläder eller några föräldrar. Och precis när jag trodde att allt skulle börja ordna upp sig kom det tillbaka. En dålig dag med grå himmel och för lite sömn avslutades med förfärade föräldrar som praktiskt taget ringde ner skolans växel och krävde att få veta vilken unge som hade tänt eld på hela cafeterian. Och sedan fortsatte det bara. Om jag hade önskat bort mig själv från min egen existens när den första branden hade ägt rum i det gamla huset på landet innan jag kom till internatet var det ingenting i jämförelse med hur jag kände nu. Skammen över att behöva gå upp till rektorn med mina gång på gång sönderbrända böcker eller med de gråtande flickor som hade råkat ut för mina olyckor vid min sida, fick mig att önska att jag aldrig hade blivit född. Trots mina envetna försök att begrava huvudet bland läxor tog skammen alltid över. De få elever som jag faktiskt hade fått kontakt med slutade snart att hälsa och ingen satte sig någonsin bredvid mig - vare sig i matsalen eller på lektionerna. Jag var återigen oönskad. Kanske till och med lite fruktad. Efter en lång dag som avslutats som den hade börjat - i en lektionssal - var huvudvärken på väg mot något som bäst kunde liknas vid migrän. Jag beslöt mig för att gå från kvällsmaten direkt i säng för att försöka sova bort värken. När jag blundade avtecknade sig blixtar mot ögonlocken och det susade i öronen. Då gick larmet. Brandlarmet samlade alla på utrymningsrutan på innergården. Mina anteckningar låg återigen i en blöt, skrynklig massa på det brända trägolvet. Jag var på väg mot avstängningsrummet. Igen. Den knarrande branddörren avbröt mina dystra funderingar och mina ögon sökte sig mot ljudet som avslöjat att ännu en ordningsbrytare var på väg. Det brukade bara var en person åt gången i de här rummen så jag måste erkänna att det stack i mig av nyfikenhet när steg hördes mot stengolvet. Vem den än var fick stanken av sot och blött trä mig att rysa. Han var smal, lång och blek. Hans mörka hår stod i kontrast till hans ljusa hy. Hans svarta långärmade tröja såg blöt ut. Håret hängde i ögonen som om han skulle behöva en klippning. Det roliga var att jag inte kände igen honom, det här måste vara killen som allt ståhejet hade handlat om igår i receptionen. Är det du som är pyromanen?

Ögonblickligen försvann all eventuell sympati jag kunde ha känt för denna nya hittills oinvigde människa. Han stod där mitt på golvet med frågan hängande i luften. Han drog med ena handen över sina blöta kläder och suckade. För om du är det är du skyldig mig ett par nya jeans. Han pekade på sina skitiga byxor. Jeansen var svarta av sot och de droppade av vatten som jag antog kom från elevhemmets nyinköpta sprinklersystem. Han suckade och satte sig ner mitt emot mig. Jag fortsatte läsa och beslöt mig för att ignorera hans forskande blick. Det är oartigt att inte svara på tilltal, sa han släpigt samtidigt som han ansträngde sig för att inte börja skratta. Vad är det som är så himla roligt? Jag ser inte det lustiga i situationen, sa jag vresigt och slog ihop boken som trots mina ansträngningar inte hade lyckats jaga iväg mina oroliga tankar. Jag tycker det är ganska underhållande att tjejen som har för mening att bränna ner hela skolan sitter och läser en bok om hur man gör upp eld och bygger en flotte. Har du inget annat att fördriva tiden med än Robinson Crusoe? Du kanske skulle ägna de andra där uppe en tanke? Vissa av dem var ganska ledsna. Jag spände ögonen i honom och tog fram vad jag trodde var den kallaste, ondaste blick jag kunde frammana. Som en såpaskådis i sitt mörkaste ögonblick. Nu ska jag tala om något för dig, eftersom det verkar ha undsluppit dig helt - det finns inte en enda nerv i min kropp som inte har försökt att stoppa det som precis hände. Det där som händer är ingenting jag ens kan styra över. Kunde jag styra över det som gör att saker plötsligt självantänder i närheten av mig och som gör så att jag nästan brinner inne tre gånger i veckan skulle jag till att börja med inte sitta här nere instängd i ett skyddsrum med dig. Herregud, jag skulle inte ens befinna mig på det här miserabla, djävla hemmet utan en endaste normal människa i närheten. Om jag kunde styra det skulle jag aldrig lämnat mitt liv och alla jag kände och jag och alla andra hade sluppit uthärda att ständigt befinna sig i eventuell livsfara! Jag hämtade andan, mina kinder rodnade av ansträngningen och huvudvärken brände återigen bakom ögonlocken. Jag ansträngde mig för att tänka bort värken och fokuserade på den långe, droppande blöta och synnerligen irriterande men tillfälligt chockade killen som nu stod precis framför mig. Jag skulle inte kunna tända eld på någonting utan vare sig tändstickor eller tändare, jag vet att det låter helt vansinnigt och det rubbar säkert din och alla andras underbara teorier men såvida jag inte kan framkalla eld via ren luft finns det ingen möjlighet att ens kunna tänka tanken att tutta på någonstans. Nöjd? Jag hämtade andan igen och drog fingrarna genom håret. Jag förväntade mig inte att han skulle lyssna, det var aldrig någon som lyssnade längre. De utgick ifrån att jag var galen. Det spelade i alla fall ingen roll, nu hade jag sagt hur det var och sedan fick han tycka och tänka precis vad han ville. Wow!

Han tog ett snabbt steg fram mot mig. Han var lång, jag kom på mig själv att titta upp på honom. De där mörkt blå ögonen omgärdades av återhållet skratt och hans panna var lite rynkad. Jag hade gett guld och gröna skogar för att få reda på vad han tänkte nu. Han verkade dock mer intresserad än skrämd, mer förtjust än äcklad. Ovanligt med tanke på att någon sällan ville komma närmare en pyroman än nödvändigt men här stod han nu mindre än en halvmeter ifrån mig. Hans axel nuddade nästan min kind. Vet du att dina ögon glöder när du är arg? Rätt fascinerande att du kan ha så mycket ilska inom dig med tanke på din längd. Han rufsade snabbt om mitt hår innan han vände sig om och gick fram till fönstret. Han tittade tyst upp mot fönstergallret som bildade ett avancerat rosmönster som inte bara var vackert utan också skyddade mot inbrott. Jag satte mig ner på golvet. Helt färdig fysiskt och psykiskt lutade jag armarna mot knäna. Jag var arg och samtidigt lättad. Och irriterad. Vem trodde han att han var? Man rufsar inte om främlingar i håret, speciellt inte mig. Han kanske var galen på riktigt. Eller ännu värre. Tröttheten tog över och jag orkade inte fundera på honom längre. Klockan stod på tio minuter över elva. Imorgon skulle jag vara ännu tröttare än idag och det verkade inte som om alla hade somnat däruppe än. Vaktmästaren brukade inte låta mig gå och lägga mig förrän han visste att alla sov ordentligt. Förmodligen för att skona både mig och de andra. Brandkårens sirener hade tystnat men bilarna hade fortfarande inte åkt. Jag visste vad de skulle säga när jag kom upp till rektorn. Jag blev förflyttad om jag inte kunde lägga av med det här. De kunde snart inte riskera de andra elevernas hälsa längre. Någon kunde bli skadad, kanske till och med dö om någon annan än jag kom i vägen för lågorna. Naturligtvis kunde jag också bli skadad men det var väl något man fick räkna med när man tände eld på saker och ting så fort man mådde dåligt. Rektorns inställning var klar och tydlig - sluta ställ till det eller så blir du förflyttad. Fullmåne. Hans sträva röst bortifrån fönstret verkade avlägsen. Nästan drömmande på något sätt. Han vände sig om och jag tvingade mig att höja huvudet för att höra honom bättre. Ja, vad då? Innan jag kom hit för ett par dagar sedan betydde det att vi red ut i skogen och fiskade vid ån. Min farbror och jag tog alltid hästarna och red i skogen under fullmåne. Djuren är annorlunda då. Mer levande. Märkligt eller hur? Varför stannade du inte där på den där hästryggen om det nu var så fantastiskt? Min röst som jag försökt hålla så neutral som möjligt skar sig vid de sista stavelserna. Jag vågade inte ens tänka på hemma längre, än mindre prata om det. Det fanns inget att prata om, för mig var det här hemma nu och här stod han ändå och höll sig kvar vid minnen som om det vore den självklaraste saken i världen. Vi är nog inte så olika som du tror. Han log torrt och kom närmare. Den plötsliga doften av bränt hår och sot slog återigen emot mig. Han satte sig på huk bredvid mig och rörde vid min axel där mitt

hår hade trasslat ihop sig efter nattens kaos. Försiktigt redde han ut en stor tuss med hoptrasslat hår. Han såg allvarlig ut. Min farbror kunde inte riskera något. Jag var tvungen att flytta. Han tystnade och svalde. Jag ställde mig snabbt upp. Han ramlade nästan baklänges av min plötsliga rörelse. Vad gör du här nere förresten? Du har ju inte gjort något, jag är skurken här. Du borde inte ens vara i närheten av källaren, än mindre i det här rummet. Vad var det för korkad lärare som tog ner dig hit? Mitt hjärta började slå snabbare. Tänk om jag hade blivit så uppriven att jag hade fått något annat att börja brinna? Tänk om jag skadade honom? Jag ville se vem som nästan brände ner halva övervåningen. Han reste sakta på sig och lutade sin långa kroppshydda mot den murade väggen. Nu överdriver du faktiskt. Elden tog sig aldrig längre än till mitt rum och sedan gick sprinklersystemet igång. Det var bara massa rök på grund av vattnet sa de ju. Brandmännen hade pratat med rektorn när Vika och jag skyndat förbi dem på väg till skyddsrummet. Du ljuger! Min röst darrade. Varför kom du hit? Inom mig visste jag redan svaret. Han hade gått ner hit själv. På eget bevåg. Utan rädsla. Jag tyckte inte att du skulle sitta här nere själv och ja, jag ville träffa dig. Duger det? Han skruvade lite på sig. Det var tydligen obekvämt att erkänna att man ville ta sig en titt på apan i buren. Alla känner apan, apan känner ingen. Precis så. Varför? För att se mig i mitt elände? För att kunna berätta för alla hur ledsen jag är? Hur dåligt jag mår? Beskriva monstret? Jag skrek nu. Det sved i ögonen, tårarna rann. Blixtarna bakom ögonlocken kulminerade tills de var det enda jag såg. Ända tills värmen tog över och förblindade mitt synfält. En kraftig knuff rakt i magen tog udden av mitt raseriutbrott. Hans andedräkt kittlade mot min hals och gjorde mig vimmelkantig. Trycket av hans händer mot revbenen var så hårt att jag tappade andan. Han bytte grepp och lade händerna om mitt ansikte och höll det nära sitt bröst. Mindra, du brinner. Igen. Det är fantastiskt vackert men du måste sluta. Du kan vara förbannad på mig sen. Stoppa det innan någon hinner in genom dörren. Hans röst var hes som en viskning, stressad och orolig. Plötsligt hörde jag vad han redan hade upptäckt. Jag brann som en stor mänsklig fackla och ett par fötter förflyttade sig snabbt genom korridorren i stenkällaren där vi satt. Nej! Jag tog ett djupt andetag och blundade, andades långsamt ut lite luft i taget. Han smekte mina axlar för att göra mig lugnare, få mig att sluta brinna. Ärligt talat hade det snarare motsatt effekt. I samma ögonblick som någon stannade utanför dörren försvann värmen från huden. Jag öppnade ögonen igen. Hur kunde han stå så nära? Varför skrek han inte? Varför brann han inte? Jag fortsatte andas med korta ryckiga andetag. Hans mörkt blå ögon tittade ner på mig med det där återhållna skrattet igen. Han höll hårt i mig. Nära. Han var kall trots att mina hysteriska lågor precis slocknat. Hans lediga hand strök gång på gång över mitt hår. Det knastrade av statisk elektricitet. Jag

ville inte röra mig någonsin igen. Jag kunde inte komma på något som var viktigare just nu än att stå kvar här med hans armar omkring mig i all evighet och bara andas. Dörren knarrade olycksbådande när ett ljust huvud med tillhörande sotlukt avslöjade sig i rummets dämpade skuggor. Han hade precis som resten av personalen haft en hård natt, det syntes. Det vanligtvis ljusa håret hade en touch av rökfärgat och munnen hade stelnat i ett tröstande, medkännande leende. Nu kan ni komma ut. Det värsta har lagt sig. Han suckade. Vår vaktmästare såg ovanligt sliten ut. Med en trött gest visade han att vi skulle följa efter och vi gick före medan han låste dörren till skyddsrummet. Mindra. Den plötsliga tystnaden bröts av hans trötta röst och vi stannade. Jag följer dig till ditt nya rum. Nya? Min röst var dämpad. Ni två har fått rum på samma plan. I byggnaden längst bort mot skogen. Du kanske förstår att vi inte kan ha dig i samma sovsalar som de andra längre. I ärlighetens namn ska vi vara glada om nattens olycka inte leder till att vi får slå igen hela stället. Han skyndade fram genom korridorerna medan vi småsprang efter. Innanför mina fyra nya egna väggar sköljde skammen över mig. Vad hade jag gjort? Alla där ute som inte skulle kunna sova inatt måste hata mig. Med all rätt. Jag var en ond människa, en ond människa som förstörde folks liv. Och vad hade egentligen hänt där nere? Jag hade blivit räddad av en kille jag inte ens visste namnet på. Jag var inte säker på någonting faktiskt. Hur hade han fått mig att sluta brinna? Min ilska och stora sorg över att bli behandlad annorlunda, att ses som en olycka hade fått mina lågor att brinna helt hysteriskt. De hade förmodligen slickat både taket och de murade väggarna. Men han hade inte varit rädd. Han hade inte ens bränt sig när han hållit om mig. Eller? Om han bränt sig hade han hållit tyst om det. Alla andra hade blivit rädda, inte brända men rädda. Ingen annan hade någonsin kommit så nära när jag brann. Varför var han inte rädd? Och varför kändes det som en välsignelse att han hade hittat mig där nere? Jag somnade med ena handen tryckt mot väggen. Den väggen gränsade mot hans. Killen utan namn.

Ses igen Jag vaknade kallsvettig, elementet var iskallt och utanför yrde snön för första gången i år. Ett par minuter passerade innan jag kom ihåg att jag låg i en ny säng, i ett nytt rum, i ett nytt hus. Den här byggnaden var den sista som byggdes innan hemmet gjordes om till ungdomshem på 1910-talet. De stora rummen i vitkalkad sten hade enorma fönster i handblåst glas. De bubbliga glasen avslöjade att ganska mycket snö hade fallit sedan jag somnade. Jag letade reda på en kjol och en vit skjorta som någon i en brådska hade lyckats knöla ner i en kasse innan brandkåren utrymt sovsalarna i går kväll. Min svarta kofta luktade fortfarande lite rök men eftersom vintern uppenbarligen inte tänkte vänta på att mina kläder blev tvättade hade jag inget annat val. Över hela gården kastades snöbollar när jag kom gående, ingen stannade mig för att prata, inte heller för att bråka med mig. Jag hade väntat mig det sista men ingen verkade ens lägga märka till mig så jag skyndade vidare med blicken i backen. Ingen behövde prata med mig om hur arga de var. Det visste jag redan. Precis när jag skulle gå in genom den stora dubbeldörren vid entrén kom en snöboll farande. Den var spetsad med stora stenar som lägligt nog hade vassa kanter. Han verkade dyka upp som från ingenstans. Hans bleka hand fångade upp projektilen förvånansvärt smidigt och kastade tillbaka snöbollen med enorm kraft i en enda snabb rörelse. I ögonvrån såg jag att den exploderade i en skur av småsten och is mot väggen mindre än två centimeter från min banemans huvud. Jag kom på mig själv med att ha höjt händerna för att försvara mig. Hela händelseförloppet gick på några sekunder. Hej. Han stod med ena handen i fickan, den andra vilade på utsidan av låret. Den var blöt efter snöbollen. Han var förtvivlat vacker i det yrande snövädret. Hans hår som i gårdagens skumma belysning sett svart ut skimrade i mörkbrunt med svarta reflexer. Han log. Jag vågade nästan inte andas. Han såg så surrealistiskt omänsklig ut i det vita vinterljuset. Man brukar hälsa tillbaka. Han tog tag i dörren med sin ena hand och öppnade den för att släppa in mig. Han luktade fortfarande rök. Det sved när jag tänkte på gårdagskvällen. Hade jag gjort honom väldigt illa? Hej. Mitt hej var snabbt och min följdfråga var kort och bestämd. Har du ont? Jag menar Jag tvekade. Det var inte meningen att jag skulle göra dig illa, jag vet inte vad som hände, jag menar det brukar inte Du bara tog tag i mig, jag menade inte att men du ville inte släppa mig och jag kan inte styra det som händer.

Jag var medveten om att jag pratade väldigt fort och att jag verkade kungligt förvirrad men jag ville verkligen förklara mig och framför allt ville jag kanske be om ursäkt och kanske mest av allt - att han inte skulle hata mig. Som svar på min fråga tog han min hand. Jag blundade för jag visste nästan säkert vad som skulle komma och jag räknade sekunderna. Här kommer det: Du-är-inte-klok-talet eller Det-är-nog-inte-såbra-om-vi eller kanske för omväxlings skull Det-vore-nog-bäst-om-vi-inte-umgicks-förklaringen. Jag visste att jag hade sabbat det innan det ens hade börjat. Människor som jag ska inte ha vänner och jag visste det men för en sekund hade jag verkligen trott att han kanske var annorlunda. Hans lätta kyss mot min panna kom som en total överraskning och tårarna steg i ögonen. Nej, nej jag har inte ont, mumlade han. Jag är glad att se dig igen och du gjorde mig inte illa. Du skulle omöjligt kunna göra mig illa. Han tystnade och tryckte sin kalla hand i min varma. Hans tumme strök sakta över min handled. Men? Min röst var så nära gråt den kunde komma utan att faktiskt skära sig. Jag nickade och vände mig om för att gå innan jag ramlade ihop i en hög av sårade känslor. Nej, inga men. Han log mot mig, tog ett fastare tag runt min handled och vände mig om så vi stod ansikte mot ansikte. Idag hade vi visst inga lektioner ihop. Han la sina långa armar runt min midja. Jag rös. Jag ses gärna sen. Innan du ska åka hem. Du vet, innan helgen. Jag kommer vara kvar här. Jag kanske kommer sakna dig i helgen. Va? Jag blinkade upp mot hans blå ögon. Sakna mig? Men jag, vad menar du med att jag inte... gjorde dig illa? Jag brände ju dig. Det måste jag ha gjort. Jag svalde hårt flera gånger och såg forskande på honom. Nej. Han log igen och hans ögon glittrade avväpnande. Inte ett dugg. Och jag menade det jag sa med att jag vill träffa dig innan du åker hem. Han släppte mig och började gå uppför trappan till första lektionen. Det ringde in och jag blev nästan nersprungen av alla elever som skulle in till sina respektive lektioner. Jag kunde inte fatta att det var sant. Tyst för mig själv och de tomma korridorerna viskade jag: Jag ska inte heller åka hem.

Rådet Två trappor ifrån de väldiga trädörrarna innanför ännu en enorm trädörr med svarta smideshandtag utbröt ett praktgräl. Vad hade du nu tänkt att vi skulle göra? Skolans rektor slog irriterat med sina rostbruna vingar som med lätthet mätte tre meter i diameter. Hennes mörkt grå ögon omgärdades av långa kolsvarta ögonfransar och hennes kinder var blossande röda. Jag vet inte om jag tänkte så långt om jag ska vara ärlig. Skolans allt-i-allo, tillika hennes make sedan hundra år tillbaka sippade försiktigt på dagens första kopp kaffe. De varma kaffeångorna steg mot taket och doften spred sig sakta i rummet. Hur kan du ens tänka på att dricka kaffe just nu? Hans fru bet på naglarna av frustration. De kommer att hänga oss för det här, jag hoppas verkligen att du är beredd på det. Alla i rådet är emot sådana här risker. Hur kunde du ta hit honom när du vet hur ansträngd situationen är? Han slog förstrött med de smutsgrå vingarna som på grund av sin frus nervösa flaxande hade svårt att vara stilla. Han ryckte på axlarna och suckade. Vi var ju tvungna att göra någonting för att förbättra situationen och eftersom du inte gjorde något så Han slog ut med händerna i en uppgiven gest. Ett hest väsande avslöjade att hans frus raseriutbrott närmade sig sin höjdpunkt. Så då ansåg du dig vara tvungen att strunta i mitt tycke och ämbete och dra hit en delvis bortlovad och till på köpet outvecklad skyddsängel? Vi vet ju för jösse namn inte ens vad Mindra kommer att utvecklas till än och den första åtgärd du tycker är lämplig för att hantera hennes situation är att dra hit ännu ett enormt problem för oss att handskas med? Du får försvara det här för rådet i eftermiddag bara så du vet! Hon slängde igen dörren till deras gemensamma sovrum med en smäll som fick hela rummet att skaka. Ibland trodde han att han hade haft det bättre utan henne och hennes ombytliga humör. Han hade länge funderat på om skolverksamhet över huvud taget var något som sådana av hans sort skulle hålla på med. Alla dessa oroliga själar som ständigt rörde sig över skolans område och begick både det ena och det andra ofoget kunde driva vem som helst till vansinne, inte minst hans mycket lättpåverkade maka. De var väldigt känsliga mot alla dessa lättantändliga känslor som alla ungdomar dagligen omgav sig med. Skyddsänglar var verkligen inte det bästa materialet för det här uppdraget och lika fullt höll han med henne om att det varit ett dumt tilltag att ta hit en ofärdig. Men när han rannsakade sig själv så här i efterhand kunde han tyvärr inte, trots ihärdiga ansträngningar, komma på en annan lösning.

Halva felet var Mayas och halva var hans eget. Maya hade på sätt och vis ställt till det rätt rejält men i slutänden hade det varit han som hade bestämt sig för att ta hand om Mindra. Hon var helt ensam och behövde tas omhand. Dessutom var det bara tillfälligt. Bara tills hon visade någon form av begåvning. Andra halvan av problemet var bara hans eget fel. Under en pubrunda med en kär vän som sällskap som slutade i pastaköket på Oxford street runt halv fyra på morgonen hade de glidit in på saker som inte normalt diskuterades. Vika hade då gett sitt ord. Han hade gett sitt ord som skyddsängel att på alla sätt hjälpa till om det någonsin skulle bli problem som visade sig vara svårlösta. Det hade visat sig hända fortare än kvickt. Flygturen som följde en timme senare var full av ångest och oro. Han kände att hon var orolig och han visste varför. Det fanns personer i det där rummet som hade offrat både sina förmågor och möjligen en halv vinge för att få vara med och bråka om det här. På sista tiden hade situationen i rådsalen där de alla samlades emellanåt för att stämma av läget varit ytterst spänd. Fler gånger än han kunnat räkna hade stolar välts, kaffekoppar kastats och eder svurits om att aldrig någonsin samarbeta mer. Fast när man förhandlade med både stora och små organisationer var det sådant man fick lära sig att hantera. Men det här. Ja, det kunde definitivt bli en utmaning. Han beslutade sig för att hålla tand för tunga tills de visste mer om situationen. Det kanske utvecklades riktigt bra eller så kanske det självdog och aldrig blev någon riktig kris att reda ut. Onödigt att göra alla nervösa från början, speciellt om det inte var någon panik. Hotellet de kommit fram till ståtade med reveterad utsida och stora glasytor. Den smutsiga mattan hade en gång varit röd och hissen som löpte på utsidan av väggen på väg upp mot konferenslokalerna hade sett sina bästa dagar. Platsen var inte speciellt vacker men utsikten, utsikten var fantastisk. Stora oisolerade fönster löpte längs med hela ena sidan av hotellet och visade upp hela den västra delen av den lilla bergskedja som sträckte sig över hela kusten. Vattnet glimmade och reflekterade sig i de stora fönstren. Han älskade det här stället. Det var här han hade fötts och ända sedan han lämnat rådets fasta plats för över hundra år sedan hade han alltid blivit lika glad att se det igen. Han hörde hemma här. De var nästan först. De slätade till vingarna, fällde in dem och gick bestämt in genom dörren. På den slitna persiska mattan satt Delhad. Han bytte kvickt form för att kunna prata med dem. Musen han hade roat sig med kilade snabbt iväg, glad över att ha klarat sig med livet i behåll. Vika, Ellinor. Bra väder att flyga i? Vädret är fantastiskt när solen ligger på, eller hur? Det sista var ett konstaterande från hans sida snarare än en fråga. Han såg väldigt uppjagad ut. Vika hade hört redan på förra mötet att han låtit stressad när utbrytarnas första drabbningar rapporterats.

Utbrytarna som var ett par familjer som flytt från de norra bosättningarna i före detta Sovjetunionen hade förklarat att de inte längre var intresserade av något samarbete med rådet. De hade skruvat på sig länge och till slut fick de nog. Vika och resten av rådet misstänkte att det hade något att göra med att släppa in halvbloden i rådet igen. Utbrytarna som var kända för sin abnorma fixering vid renrasighet hade mötet efter förklarat att de inte längre var intresserade om samarbetet hängde på de villkoren. Ellinor och Vika intog sina platser vid det runda bordet. Ordförandeklubban som gått i arv generation efter generation av skyddsänglar låg emellan dem. Hon såg samlad ut. Om vi inte säger något Vi kan vänta. Hennes klara stämma hördes i hans huvud. Han nickade tyst. De hade alltid varit så samstämmiga att den här formen av kommunikation sällan behövdes men ibland var det bra att verkligen vara säker på sin sak. Han tryckte hennes svala hand. Älskade Ellinor, hon om någon visste precis hur han kände. Han såg in i hennes ögon och kom ihåg hur det hade känts första gången han såg hennes irisar. Han mindes hur mycket ångest och smärta hon hade befriat honom ifrån. Deras situation hade inte varit så olik Bastians och Mindras och fastän Ellinor nästan hade glömt det så var han henne fortfarande tacksam för sin existens. På samma sorts hem fast i en annan tid, hans hetsiga humör, hennes lugnande andetag. Hon hade räddat honom. Vika! En hård kram och ett spinnande avslöjade att Maya hade kommit. Han besvarade den ivriga kramen från den lilla dryaden. Hennes hår blommade för tillfället i vitt och doftade av magnolia. Hon drog ut en blomma som hon satte bakom hans öra. Sedan satte hon även en bakom Ellinors. Han skrattade när han hörde sin frus medvetande morra. Hon gillade inte Maya, hade aldrig gjort och skulle förmodligen hellre tappa båda vingarna och bli av med ordförandeskapet innan hon accepterade Maya som en fast del av hans förflutna. Han var tacksam när hon hoppade ner igen och med en sista kyss på kinden hoppade hon vidare för att hälsa på alla andra. Dryader, underbara och spontana, och med noll känslighet för svartsjuka. Han vände sig mot bordet igen och försökte förtränga Ellinors mörka blickar. Alla hade anlänt. Skepnadsskiftarna och dryaderna och till och med en representant från de för tillfället krigande hämndänglarna i södra regionen. Av det ovala bordets sex platser var det bara en som gapade tom. Utbrytarnas ordförande hade som sagt deklarerat att de inte fortsättningsvis skulle visa sig här mer. Om vi kunde börja? Ellinors retoriska fråga hade både skärpa och auktoritet att avbryta samtliga samtal som pågick och alla vände sig mot henne när hon förklarade mötet av Rådet för raserna öppnat. Dagordningen följdes till punkt och pricka och även om dryadernas skratt och vissa skepnadsskiftares naturliga jaktinstinkt

att jaga möss ibland bröt igenom diskussionerna var hela mötet avklarat på mindre än två timmar. Ingen hade nämnt deras nya skyddslingar med så mycket som ett ord. Hämndänglarnas representant rapporterade om ökade och oroliga strider i de norra områdena och dryaderna gnällde om den ökade markexploateringen på de skyddade områden där många av dem bosatt sig. Problemen skulle gås igenom i detalj på senare möte och skepnadskiftarna suckade djupt. De orkade inte hålla fokus på långa möten och eftersom de själva inte var inblandade bad de om att få avstå då de hade andra problem som var viktigare att ta hand om. Detta godkändes av rådet och efter livliga återupptagna diskussioner angående om blandraser, även kallade blandblod, skulle få delta som rådsrepresentanter avslutades mötet med en röstning som slutade 3-3. Vika förstod sin motståndarsida även om han själv inte såg någon annan lösning i framtiden än att blandraserna skulle få delta. Det fanns knappt några helt renrasiga släkter längre. Genpolen var helt enkelt för liten. I rådande stund fanns det två släkter med hämndänglar som just för tillfället till råga på allt stred mot varandra. Deras speciella egenskaper med eldfängt humör, hämndtendenser och krigskunskaper var på upphällningen, delvis på grund av strider mellan släkterna och även på grund av uppblandningen med andra raser i det en gång så renrasiga blodet. Vika tyckte att det var till det bättre. Hämndänglar, renrasiga sådana var inget man gärna beblandade sig med. Att komma på kant med det släktet var lika med att underteckna sin egen dödsdom. Ellinors och hans egen ras fanns det fler av men det var inte många. Just nu fanns det fem helt renrasiga släkter skyddsänglar men antalet krympte fort med tanke på hur många de varit förr i tiden. Hela Europa hade i början av 1800-talet kryllat av dem. På den tiden var de alla helblod men om det fortsatte i den här takten skulle snart den renrasigheten också vara ett minne blott. Sedan fanns det förstås också de hårt decimerade släkterna fredsänglar och dödsänglar. Halva världen låg i konstant konflikt så de få fredsänglar som faktiskt fanns kvar hade varken tid eller möjlighet att slå sig ner någonstans och bilda familj. Dödsänglar, i sin tur, var ovanliga redan från början. Vika såg inget problem i det. Att möta sin dödsängel var trots allt det mest skrämmande man kunde göra och ju fler som slapp den upplevelsen desto bättre. Naturen löste ju döden på sitt eget vis och traditionen att på något sätt förbereda döende människor, och änglar för den delen, för det som komma skulle verkade vara överkurs i denna moderna, nya tid de levde i. Vissa valde ju till och med att frysa ner sig istället för att dö så vad fanns det för mening med den guidningen egentligen? Vika misstänkte att de olika raserna inom de angliska släkterna skulle vara utplånad inom ytterligare hundra år. Genpoolen kunde inte tillgodose alla dessa släkter utan att blanda sig med varandra. Skepnadskiftarna å sin sida hade dock inga problem beträffande genpoolen. I och för sig hade de heller aldrig varit helt renrasiga. Dryader och människor, änglar och skiftare, dryader och änglar. Alla

dessa kombinationer kunde på sikt avla fram skepnadsskiftare. Det enda som kännetecknade dem var egentligen att avkomman i fråga skulle kunna transformeras till något som den inte föddes som. Det vanligaste var att välja form som en katt eller hund eller något annat domesticerat djur. Det fanns förstås undantag. Delhad till exempel. Hans föräldrar hade nästan satt söndagsfisken i halsen när han hade valt att transformeras till en snöleopard. De bodde trots allt i centrala Chicago. Det kanske var på grund av sin välkomnande inställning till blodblandningar som den här sorten ökade mest av alla raserna. Avslutningsvis fanns dryaderna. De hade inte heller något emot blandbloden. De hade väl egentligen inte något emot någon när Vika tänkte efter. Dryader var väldigt öppna med att alla var unika och att man snarare skulle se till person än ras. De ansåg att så länge ingen skadade någon eller något fick alla vara som de ville. Deras fnittrande existens drev många i rådet till vansinne, det visste han men han var faktiskt även där beredd att hålla med. Varför skulle inte alla få vara som de var? Vem var det som sa att renrasighet var det ultimata tillståndet för alltings existens? De behövde moderniseras och föryngra sig, annars skulle de snart dö ut. Precis som dronten, tänkte han medan han tankspritt sa hej då till alla deltagarna och det var inte förrän han satte sig med dagens fjärde kopp kaffe på balkongen efter mötet som han märkte den sprudlande närvaron av någon annan. I huvudet Dryadens kärleksfulla tilltal verkade komma från alla håll. Han kände nästan doften från magnolian i hennes hår. Vika vännen, du glömde nog tala om en sak. Hon spann som en katt. En nöjd katt som ätit färsk tonfisk till lunch. Nu förstår jag inte vad du syftar på käraste. Jag vet att du är ett naturfenomen precis som kastvindar och jordskred och att dina problem med att vara konkret är väl omtalade men du får nog faktiskt specificera dig lite. Hon suckade som ett otåligt barn. Smicker hjälper inte denna gång söta du. Mindra? Har hon dött eller är hon helt normal nuförtiden eftersom du inte nämnt henne? Hennes ljusa röst steg en ton eller två i slutet av meningen. Aj då Han tog ett djupt andetag. Hur skulle han säga det här utan att det blev ett herrans liv? Hon mår bra, jag tror inte att det blir mycket värre. Hon verkar ha lugnat ner sig. Han svalde. Meddela mig om det ändrar sig, vi vill ju inte ha en möjlig halvgalning springande lös eller hur? Hennes tidigare så översvallande varma röst var nu betydligt kyligare med en dovt varnande morrning i bakgrunden. Han kände Maya, ärligt talat kände han Maya betydligt bättre än många av hennes artfränder, ängel som han var och allt. Hon hade varit den som skrapat upp honom från sin egen misär. Hon hade varit allt som Ellinor nu var. Hon kände honom bättre än någon annan varelse, människa som skiftare som ängel, och han visste bättre än att göra henne förbannad. Han hade sett henne framkalla jordskred stora

som laviner och jordbävningar som ödelagt städer stora som hela Los Angeles. Det var förstås väldigt länge sedan men ränderna går nog inte ur som man säger. Jag ska absolut meddela om det blir värre. Han log ett påklistrat leende, inte för att hon kunde se honom utan mer för att han var rädd att Maya skulle höra att han ljög om han betedde sig annorlunda än han brukade. Gulle dig. Hälsa Ellinor att hon har världens bästa make. Hon försvann ur hans huvud med ett litet poff som meddelade att kontakten mellan dem var bruten. Nära ögat, tänkte han. Väldigt nära.