Vi ses på lunch klockan ett 10 sidor En historia om kärlek skriven våren 2013 av Gunnar Ljunggren Copyright Gunnar Ljunggren 2013
Varje dag precis klockan ett stod hon på samma plats i det stora varuhusets entré. Sommar som vinter. Det rådde många olika meningar om varför hon kom så punktligt varje dag. Stod hon och väntade på någon som aldrig kom? Ingen hade kommit på idén att fråga henne. Hon var vacker och på något sett oåtkomlig som en sagofigur. Svart hår, blek hy och röda läppar och eftersom ingen kände till hennes namn kallade man henne helt enkelt Snövit. Nu var Snövit borta. Ingen visste vart hon tagit vägen. Egentligen brydde sig ingen heller. Men hon saknades. Hon hade liksom alltid funnits där. Varje dag på slaget klockan ett stod han utanför sin stamkrog och väntade en stund innan han gick in och åt sin lunch. En vänlig men tystlåten man. Alltid satt han vid samma bord. Alltid ensam. Fisk på tisdagarna, ärtsoppa och pannkakor på torsdagarna. Övriga vardagar åt han dagens rätt. På lördagarna beställde han sillbricka och biffstek och på söndagarna slottsstek. Bestämda maträtter han aldrig ändrade på. Han drack alltid vatten till maten utom på lördagen då ville han ha dukat för två. Två sexor OP till sillen och två glas rödvin till biffen. Det kom aldrig någon ytterligare person. Ensam drack han sina två sexor OP och sina två glas vin. Vem den ensamme mannen var visste ingen. Man kallade honom helt enkelt Solo. Klockan blev ett. Bordet var tomt. Klockan blev två. Bordet förblev tomt. Solo var borta. Saknad av ingen förutom den gamle hovmästaren. Det enda som vittnade om att han en gång funnits var hans slitna hatt som låg kvarglömd på hatthyllan.
Trots att Rosemarie alltid varit intensivt uppvaktad av svenska pojkar hade det för Anna varit självklart att hon i stället skulle välja en mörk romantisk italienare. Rosemarie var en ohjälplig romantiker. Hela deras gemensamma uppväxttid hade hon svärmat för italiensk musik. Inte minst italiensk opera. Tillsammans hade de gråtit med Rudolfo och Mimi i Puccinis La boheme. När ridån gått ner efter sista akten i La Traviata och Violetta dött i Alfredos armar var Rosemarie alltid helt otröstlig. Det brukade ta Anna halva natten att få henne i balans igen. När de senare sett baletten Romeo och Julia hade det inte längre funnits någon återvändo. Till varje pris skulle Rosemarie till Verona och till varje pris skulle hon gifta sig men en italienare. En bättre väninna än Rosemarie hade Anna aldrig haft. Trots att många ansåg Anna vara både vackrare och mer spännande var det alltid Rosemarie som var mest omsvärmad. Annas klassiska drag hennes svarta hår, bruna ögon och allvarliga läggning hade skrämt bort många pojkar. Rosemaries drömmar gick så småningom i uppfyllelse. Luigi, en bildskön ung norditalienare från en förmögen lombardisk familj föll för hennes blonda charm. De gifte sig och flyttade in i en av de stora patriciervillorna i Bellagio en liten by vid södra delen av Lago di Como. Anna fann aldrig den rätte. Fick aldrig några egna barn men när Rosemarie och Luigi efter många år äntligen fick en dotter, Beatrice, blev Anna hennes gudmor. Beatrice växte upp till en underbart vacker kvinna. Hon var verkligen sin mors dotter. Blond men inte blåögd. Hon hade sin fars sammetsbruna ögon. Precis som sin mor älskade hon Italien och allt som hade med Italien att göra. De gånger de gick på Operan tillsammans grät de lika mycket. Luigi förstod aldrig varför de alltid valde operor som de redan från början visste att de slutade i stor tragedi. Hur ofta hade han inte lämnat av två glada och förväntansfulla damer utanför La Scala och hämtat två rödgråtna damer som det sedan tog halva natten att trösta. Nu var det inte bara opera som upptog Beatrices tid hon hade också ett brinnande intresse för konst och då särskilt Cinquecento högrenässansens mästare. Donato Bramante, Leonardo da Vinci, Michelangelo och de övriga stora 1400 och 1500-tals mästarna. I valet mellan musiken och konsten valde Beatrice konsten och utbildade sig till konservator i en av Italiens äldsta konstskolor. Rosemarie fick tyvärr aldrig uppleva sin dotters doktorsexamen eftersom hon, liksom Verdis Violetta, gick bort i lungsot alldeles för ung. Det kändes därför nu som ett stort privilegium för Anna att som gudmor få träda in i sin bästa väninnans ställe på sin guddotters bröllop.
Bröllopet i Como hade varit imponerande pampigt. Katedralen fullsatt till sista plats. Brudparet vackra som tagna ur en medeltidssaga. Middagen på Villa Flori vid stranden av Lago di Como kunde ha varit regisserad av Fellini. Alla var där. Som avslutning på festen hade Gud själv tagit över regin. Ett fantastiskt åskväder hade lyst upp bergen runt Lago di Como. Blixtarna avlöste varandra och speglade sig i det svarta vattnet. Som avslutning på skådespelet drog svarta moln ner en ridå av stilla regn och förvandlade sjön till vattrat siden. Festen var över. Anna hade tagit ett ömt farväl av Beatrice med ett ömsesidigt löfte att de aldrig skulle glömma bort varandra. Under ett paraply hade Anna sedan stått på bryggan och sett det unga paret i den blankfernissade Rivabåten försvinna bort över Lago di Como på väg till sitt nya hem. Från det romantiska Como stod nu Anna på den öppna platsen framför domen i Milano. Hon hade varit inne i Domen och tänt ett ljus för Rosemarie. Sedan suttit en stund på en bänk framme vid huvudaltaret och tyst för sig själv berättat för Rosemarie om bröllopet. Hur vacker hennes dotter varit när hon kom upp för mittgången i den vita sidenklänningen och spetsfloret som dolt hennes ansikte. Hur stilig hennes man var och hur lyckliga de sett ut när han lyft floret och kysst henne inför en fullsatt katedral. Hon berättar om festen och om löftet hon och Beatrice givit varandra. Rosemarie kunde känna sig lugn. Hon skulle fortsätta att hålla ett öga på dottern. Som en bekräftelse på att Rosemarie lyssnat till henne flyger en vit duva upp och sätter sig på en skulptur högt uppe under taket. Nöjd och lite förundrad lämnar Anna Domen för att blanda sig med folklivet på den öppna platsen utanför. Längs den långa arkaden till höger öppnar sig ingången till Galleria Vittorio Emanuele II en fantastisk galleria uppförd i slutet av 1800-talet. För att fördriva tiden innan tåget ska ta henne hem till Stockholm går hon in i gallerian. Under de välvda glastaken slår hon sig ner på ett av de äldsta caféerna, Il Biffi. Av en rakryggad hovmästare med aristokratiskt utseende beställer hon en espresso och en Amaretti, en söt liten mandelkaka. Hon njuter av den bitterljuva kakan och den krämiga espresson medan hon ägnar sig åt att betrakta folk som passerar. Tankarna får löpa hur de vill. Just nu känner hon sig anonym, lycklig och ansvarslös. En främmande fågel mitt i en värld av främmande fåglar. Vad hon fick idén ifrån visste hon inte men i ett skyltfönster mitt emot får hon syn på en hatt som hon bara måste ha. Det var egentligen en ganska fånig hatt med två långa fjädrar. Förmodligen från en påfågel. Men hon hade känt sig så präktig och svensk under hela bröllopet att hon ville bryta sig loss och bli lite yvig. Här var det ju ingen som kände henne så varför inte. Med nyinköpt hatt kände hon sig som hon ägde världen ända till hon kom in på tågstationen. Stazione di Milano Centrale. I den gigantiska ankomsthallen kröp hon ihop och kände sig plötsligt
liten och som en gråsparv vilket också varit Mussolinis mening den gången hallen byggdes. Som Italiens premiärminister hade det varit hans avsikt att hallen skulle representera styrkan i den nya fascistiska regimen. Alla som ankom eller avreste med tåg skulle känna att de var små och obetydliga och förstå att han var Primo Maresciallo dell Impero den störste och mäktigaste. Oroligt börjar hon leta efter information om tåget till Stockholm. Trots att hon hade god tid på sig kom stressen krypande. Stockholm Central var stor men Stazione Centrale i Milano var större än hon någonsin kunnat föreställa sig. Vilsen bland alla människor lämnar hon avgångshallen och ger sig av mot tågen. Under de välvda glastaken ligger perrongerna tätt och långa som autostrador framför henne. Hur skulle hon någonsin hitta sitt tåg? På knagglig skolengelska frågar hon en man i uniform efter tåget till Stockholm. Han hade bara skakat på huvudet och slagit ut med händerna i en oförstående gest. Tillhörde han stationspersonalen eller var han kanske militär? Hur som helst så dög tydligen varken hans eller hennes språkkunskaper. Bland allt folk som rusar kors och tvärs framför hennes fötter får hon syn på en lång gråhårig man. Han skilde sig verkligen från alla övriga. Dels för att han kom gående i maklig takt och dels för att han onekligen såg skandinavisk ut. Kanske skulle han i bästa fall förstå svenska eller i varje fall hennes skolengelska. Innan han hunnit försvinna i vimlet skyndar hon sig fram för att hejda honom. På stapplande engelska frågar hon om han kan upplysa henne om var hon kan hitta tåget till Stockholm. Han tittar oförstående på den lilla nervösa damen i den tokiga hatten och svarar med utpräglad stockholmsdialekt att det inte finns något tåg till Stockholm. För att komma till Stockholm krävdes två tågbyten. Ett i Hamburg och ett Köpenhamn. Han skulle själv till Stockholm. Så dum hon var. Hade hon inte varit så stressad utan sett efter på sin returbiljett hade hon sett att det var precis som han sagt. Tillsammans går de till det väntande tåget. Den ståtlige svensken hjälper henna att lägga upp väskan på bagagehyllan och lägger sin egen väska bredvid. Han tar av sig kavajen och sätter sig mittemot. Plötsligt känns hatten, som tidigare givit henne ett sånt självförtroende, lite löjlig. Utan att visa att hon känner sig generad tar hon av hatten och lägger upp den ovanpå sin väska. Så sätter hon sig och tittar envist ut genom fönstret när tåget sakta rullar ut från stationen. Så snart tåget fått upp fart bryter han tystnaden och sträcker fram sin hand. Anders, jag heter Anders Andersson. Anna avbryter sitt fönstertittande, vänder sig mot den främmande mannen och fattar hans hand. Hon hade suttit tyst så länge att rösten skar sig när hon piper fram - Anna, jag heter också Anna Andersson. Vad var det hon sa, han heter väl inte Anna Andersson. Hon blir irriterad på sig själv och känner hur hon rodnar. För att skyla över sin irritation
börjar hon forcerat berätta om varför hon befinner sig i Milano, om Rosemarie, om sin guddotters bröllop i Como. Med ens inser hon att hon bara sitter och svamlar. Vad hade han för intresse av vem hon var, eller varför hon befann sig här. Hon blir ännu mer irriterad på sig själv. Med en hastig ursäkt reser hon sig och försvinner bort mot toaletten i slutet av korridoren. Hon slår igen dörren och reglar den bakom sig. Vad hade det tagit åt henne. Gamla människan? Varför hade hon sagt att hon också hette Anna Andersson? Hennes annars så lugna och behärskade jag var som bortblåst. Hon sköljer ansiktet med kallt vatten. Tar några djupa andetag och ser sig i spegeln. En tant med rodnande kinder som betedde sig som en skolflicka. Vem var mannen som hjälpt henne till rätta? Inte såg han uppseendeväckande bra ut men där fanns något hos honom som gjorde att hon bar sig åt som aldrig förr. Hon bättrar på makeupen och sätter på mer läppstift men knäpper igen översta knappen i blusen och drar jackan tätare omkring sig innan hon återvänder till sin sittplats. Platsen mitt emot hennes är tom. Han var försvunnen. Både lättad och besviken slår hon sig ner och börjar planlöst bläddra i ett magasin hon fått med sig från hotellet. Hon kastar en blick upp mot bagagehyllan och konstaterar att hans bagage ligger kvar bredvid hennes. Vad skulle hon säga när han kom tillbaka? Förklara varför hon burit sig så konstigt åt? Be honom hjälpa henne ner med sin väska och flytta till en annan kupé? Innan hon hunnit tänka färdigt står han i dörröppningen. Med ett soligt leende i det solbruna ansiktet kliver han in och ställer en flaska vin på bordet mellan dem. Ur en påse plockar han upp två foccaiabröd fyllda med parmaskinka svarta oliver och soltorkade tomater. Hela kupén doftade av färsk rosmarin. Med en gång var all oro för vad hon skulle säga som bortblåst. Hungern tog överhand. Hon hade inte ätit något annat än en mandelkaka sedan hon lämnat Como. Foccacian smakade underbart och vinet gav ett behagligt rus. Under måltiden får hon veta att han har varit nere i Pompeii tillsammans med arkeologveteraner från hela världen för att bland annat studera erotiska fresker som under utgrävningar i Herculanum under 1800-talet på grund av tidens anständighetstänkande blivit övertäckta. En sorts arkeologisk censur. Eftersom Anna bara hade en ytlig kunskap om vad Vesuvius under ett utbrott år 79 e. Kr ställt till med fick hon nu hela historien berättad. Innan Anders avslutat sin berättelse hade de mörknat ute och han ber att få bjuda Anna på middag för att höra lite mer om bröllopet i Como. Anna rodnar igen. Hon hade kunnat bita tungan av sig. Varför hade hon börjat pladdra om ett fånigt bröllop? Hon ville höra mer om utgrävningarna i Pompeii och freskerna i Herculanum. Just som de ska ge sig iväg till restaurangvagnen kommer konduktören för att kontrollera biljetterna. Samtidigt som han klipper dessa passar han på att fråga om de önskar sovvagn. Det gick givetvis bra att sitta kvar och sova i kupén med det fanns en dubbelkupé kvar i en förstaklassvagn om de så önskade. Anna visste inte för vilken gång i ordningen hon rodnade. Vad var det med
henne? Vad tänkte hon på? Nu fick det vara nog. Vänligt men bestämt tackar hon för erbjudandet men det duger gott med kupén hon sitter i. De skulle ju ändå byta tåg i Hamburg. När konduktören förklarar att sovvagnen skulle gå med ända till Stockholm blir hon dock lite betänksam. Det skulle ju onekligen vara skönt med en natts sömn innan hon var framme. Hon kastar en orolig blick på Anders. Vad skulle han tro om hon tackade ja till erbjudandet. Anders bara ler när han ser hennes tveksamhet. Utan att tveka tackar han konduktören för erbjudandet och löser sovvagnsbiljett för dem båda. Sedan ger de sig av till restaurangvagnen. Allt hade gått så fort och Anna följer vinglande efter den långe mannen mot restaurangvagnen. Detta skulle bli första gången i hennes liv som hon först skulle äta middag med en vilt främmande man och sedan sova med honom i samma kupé. Visserligen med en dörr emellan men ändå. Lite fnissig tänker hon att nu var hon allt en dålig flicka. Eller rättare sagt en dålig tant. I jämförelse med de svenska restaurangvagnar Anna tidigare sett var detta något helt annorlunda. För det första var alla bord täckta med vita linnedukar och levande ljus spred ett milt sken i de mörkglänsande mahognyväggarna. Maten var också helt fantastisk. De börjar med en Carpaccio, lövtunna skivor av oxkött med olivolja och basilika. Anders berättar att namnet på rätten var uppkallat efter den venetianske konstnären Vittore Carpaccio. Ägaren till Harrys Bar i Venedig som ursprungligen komponerat rätten tyckte nämligen att färgerna påminde om Carpaccios målningar. Anna bara äter, njuter och lyssnar. Allt Anders berättar ger en extra dimension till maten. På Anders rekommendation beställer Anna en pasta med vinterpesto, skalad vitlök, valnötter och riven Parmigiano-Reggiano till varmrätt. Mer italiensk än så här kunde inte gärna måltiden bli. Genom hela måltiden dricker de en fyllig Barolo från Piemonte. Anders njöt av maten minst lika mycket som sällskapet med Anna. Att ha sällskap vid måltiden var något nytt. Till vardags åt han alltid ensam. Enkla måltider på sin stamkrog hemma runt hörnet. För att ge en värdig avslutning på en god måltid och trots att Anna förgäves förklarat att hon inte förmådde mer lyckades Anders övertala henne att som avslutning prova en liten portion Tiramisu och ett glas Limoncello. Under middagen hade de varken talat om utgrävningar i Pompeii eller bröllop i Como. Istället hade de som två vilsekomna tonåringar försiktigt närmat sig varandra genom att berätta lite ytligt om vilka de var och vad de tyckte om saker och ting. De hade gått fram på filttofflor rädda att förstöra den fina relationen som höll på att byggas upp. Anna fick veta att Anders levde ensam i en liten etta. Att han aldrig varit gift men en gång i sin ungdom varit häftigt förälskad i en flicka som hans föräldrar inte tyckt passa honom. Han hade övergivit henne. Ångrat att han lyssnat på sina föräldrar och aldrig funnit någon annan som kunnat inta hennes plats. Istället hade han ägnat all sin tid åt forskning och arkeologi. Grävt ner sig som han skämtsamt sa. Anna
hade i hans sorgsna ögon förstått att hans livsöde var betydligt mer allvarligt än han försökt påskina. Själv hade hon berättat om sin vackra och glada väninna Rosemarie. Om deras uppväxt. Om bådas kärlek till italiensk Opera. Om hur Rosemarie funnit sin kärlek i Luigi. Hur hon själv istället för att finna en man hade funnit glädjen och meningsfullheten i sitt liv genom att utbilda sig till barnmorska. Att få vara med att ge liv till en ny människa fick henne att inse att livet hon en gång fått var en gåva. Med eller utan en man. Eftersom båda nu hade uppnått den ålder när arbetslivet låg bakom dem och de ansågs vara mer tärande än givande för samhället så fördrev de tiden med att bara göra vad som för stunden roade dem. Vinet var urdrucket. Så var också Annas Limoncello och Anders Grappa. Dags för en välbehövlig vila efter en händelserik dag. De ger sig av mot sovvagnarna för att leta upp sin förstaklasskupé. Tack vare mycket mat och vin känner sig Anna både trött och avspänd. De finner kupén. Innan de säger godnatt och stänger dörren mellan sig tar Anders Annas huvud mellan sina händer, ser på henne med en road glimt i ögonen, tackar för en fin dag och ger henne en lätt kyss på pannan. Hon ryser ofrivilligt till vid beröringen. Hur länge sedan var det någon kysst henne? Inte sedan gymnasiet. För att han inte skulle missförstå hennes rysning ställer hon sig på tå och ger honom en lika lätt kyss på kinden innan hon stänger dörren mellan dem. Omtumlad av den oförberedda beröringen blir hon tvungen att sätta sig ner på sängen och tänka efter vad som hänt. Här satt hon, gamla människan med dunkande hjärta och försökte komma underfund med sina känslor. Var det här mannen hon väntat ett helt liv på att få möta? Det var så dags nu när hon inte hade långt kvar till sjuttio. Hon klär av sig. Tvättar sig och borstar tänderna i det minimala handfatet. Innan hon sätter på sig nattlinnet tar hon en sista titt i spegeln. Ler ett litet bittert leende åt vad hon ser. Inte för att hon var tjock men åren som gått gick ju inte att dölja. Det enda hon fortfarande var helt nöjd med var brösten. De var varken för stora eller för små och inte hängde de heller. Ganska nöjd drar hon på sig nattlinnet och kryper ner mellan svala lakan. I hytten bredvid står Anders och borstar tänderna. - Nåja jag får vara nöjd med att det är mina egna tänder jag borstar. Han drar in andan och spänner ut bröstkorgen. - Inte så jäkla tokigt för att just passerat sjuttio. Än finns det lite krut kvar i gubben. Så drar han på sig pyjamasbyxorna, tänder lampan över sängen, plockar fram Raleigh Trevelyans The Shadow of Vesuvius för att läsa några sidor innan han somnar. Efter att ha läst om samma stycke tre gånger ger han upp. Tankarna är på andra sidan den tunna väggen som skiljer hytterna åt. Han hör hur hon vänder sig. Det spolar i handfatet förmodligen hade hon gått upp för att dricka vatten.
Anna kunde inte heller sova trots att hon nyss känt sig trött efter dagens händelser. Det var den där sista beröringen som satt fart på känslor hon trott ligga begravda för tid och evighet. Genom en springa i dörren ser hon att ljuset fortfarande är tänt inne hos Anders. Skulle hon våga knacka på och fråga om han eventuellt hade en sömntablett? Nej det vore nog inte så klokt. Kanske skulle han uppfatta det som en invit. Invit? Vad tänkte hon på, inte skulle väl någon vettig människa ta det som en invit om en gammal kvinna bad om en sömntablett. Försiktigt knackar hon på dörren och väntar. Inifrån hör hon hur han rör sig. Tveksamt knackar hon en gång till. Nu hör hon hur han kliver ur sängen. Så dras dörren åt sidan. Plötsligt står de tätt inpå varandra. Hon i vitt nattlinne, han i randiga pyjamasbyxor och bar överkropp. Hon är så mycket kortare att hon nästan trycker näsan i hans håriga bröst. Undermedvetet hade nog båda tänkt samma tanke utan att någon av dem vågat ta det avgörande steget. Men när han lägger sina händer på hennes axlar flyger alla tankar på sömntabletter sin kos. Hon lutar sitt huvud mot honom och lägger armarna runt hans midja. Den natten och följande dag var båda närmare lyckan än de någonsin tidigare varit. När tåget rullar in på Stockholms Central tar de yra av lycka ett hastigt farväl. Innan hon försvinner ropar han efter henne. Glöm inte, vi ses klockan ett! Var de skulle ses hade de olika uppfattningar om. På slaget klockan ett väntade hon utanför ingången till det stora varuhuset. På slaget klockan ett väntade han på restaurangen runt hörnet. Väntan var förgäves. Eftersom ingen av dem kunde glömma den andre och ingen av dem hade något bättre för sig blev det till slut en vana att de varje dag klockan ett väntade. Var och en på sitt håll. En vacker dag kanske... Milano tio år senare Utanför klostret på Piazza Santa Maria delle Grazie står en samling speciellt inbjudan gäster för att bli de första som i små grupper ska få komma in och betrakta da Vincis mästerverk, målningen av den sista måltiden med Jesus och hans lärjungar. Il cenacolo, som Leonardo da Vinci på uppdrag av sina mecenater, greve Ludovico Sforza hertig av Milano och hans hustru Beatrice désta, utfört i slutet på 1400-talet. Den hade på grund av luftfuktighet och dåligt underhåll långsamt hållit på att förstöras men hade nu renoverats för den enorma summan av 40 milj. Kronor. Åter var den i sådant
skick att den gick att beskådas. Dock bara av ett begränsat antal besökare per dag och endast i små grupper. En av de inbjudna hedersgästerna är Annas guddotter Beatrice Salviati. Dels för att hon var aktiv medlem i ICCROM, det internationella centret för restaurering och bevarande av kulturella värden. Dels för att hon efter sin utbildning till konstkonservator varit en av de drivande krafterna bakom restaureringen av da Vinchifresken. Eftersom hon saknade en mor att ta med hade hon tillsammans med en flygbiljett skickat en inbjudan till sin gudmor att se den första visningen i klostret. Nu skulle de tillsammans med en förväntansfull skara inbjudna vara de första att se mästerverket efter restaureringen. I Bergamo fyra mil norr om Milano sitter Anders tillsammans med medlemmar ur ICCROM samma organisation som Beatrice tillhörde. Som senior och hedersmedlem har han blivit inbjuden att beskåda den nyrestaurerade fresken i klostret nere i Milano. Aldrig hade han tänkt sig att få denna inbjudan efter så många år men så var det också en speciell anledning. Han hade ju en gång varit den drivande kraften vid utgrävningarna och restaureringen av de kontroversiella erotiska freskerna i Herkulanum. Idag var det invigning av en restaurerad fresk med ett helt annat motiv. Tillsammans med några andra gråhåriga herrar intar han sin frukost på Restaurante El Piano högst uppe på klippan i den antika delen av Bergamo. Utsikten över de snötäckta bergen i fjärran är fantastisk. Anders njuter. Om några timmar ska han tillsammans med övriga inbjudna samlas framför klostret på Piazza Santa Maria delle Grazie. Trots lite stela leder och skraltiga ben tar han sig ner genom de smala gränderna mot torget för att ta linbanan, la funicolare, ner till den moderna delen av staden och den väntande bussen. Alla har fått inbjudningskort med noga angivna tider när de ska bli insläppta men redan nu börjar folk utanför klostret oroligt röra på sig. Det är bara tillåtet att i små grupper om tjugofem personer under en kort stund får betrakta målningen innan de sedan slussas vidare ut igen. Anders kastar ett öga på sitt kort och konstaterar att han har fått förmånen att bli insläppt bland de första 13.15. På Annas kort står samma tid. Slumpen var ingen tillfällighet. Men vem var det som styrde? Klockan 13.10 står gruppen om tjugofem personer samlade utanför ingången. Exakt på slaget 13.15 öppnas dörren och de blir förda in i en luftsluss. Tätt sammanpackad med en grupp okända människor tycker sig Anders känna igen en doft. En parfym som han förknippar med ett minne i en tågkupé för länge sedan. Doftminnet är något som
aldrig sviker. Han ser sig oroligt omkring för att finna var doften kommer ifrån. Eftersom han är huvudet längre än de som står runt honom har han en god överblick. Där snett framför honom stod hon. Doften, hennes svarta hår och vita hy gör att han omedelbart känner igen henne. Även om det föreföll osannolikt fanns det ingen tvekan. För ett ögonblick tänker han ropa hennes namn men behärskar sig. Eftersom hon säkert var i sällskap med någon ville han inte genera henne. En blond kvinna håller Anna under armen. Någon annan kunde han inte se i hennes närhet. Luftslussen öppnas och gruppen tillåts komma in för att på nära håll betrakta da Vincis stora fresk. Det blir onaturligt tyst när alla andaktsfullt samlas framför målningen. Nu kunde Anders inte hålla sig längre. Han ställer sig tätt bakom Anna, lägger sin händer på hennes axlar, lutar sig fram och viskar i hennes öra. - Sa vi inte klockan ett? Du är lite sen.