Blenda Sandén
Kapitel 1 Flygkrasche n Flygvärdinnan går förbi och ger mig en mugg med te. Jag tittar ut och ser jag Stillahavet. Min tidning som är några år gammal tar jag fram ur min väska, det handlar om en tjej som kraschat med ett plan. Jag sitter bredvid en man, vi småpratar och han berättar att han är lite rädd för oväder som kraschar planet. Jag säger att det är väldigt ovanligt att det händer, så han suckar och rätar på sig. Plötsligt skakar planet till.
Planet skjuter ner genom luften som ett spjut och skakar. Jag upptäcker att något är fel. Jag tittar ut och ser ett oväder som leker med planet. Vissa skriker och andra svimmar av rädsla. Syrgasmasker faller ned och jag greppar snabbt tag i min. Jag tittar bak och ser en kvinna som försöker sätta på sin avsvimmade man masken, hon är livrädd. Det luktar bränt och olja. Vi närmar oss marken och jag grips av panik. Jag kommer dö, jag kommer dö, tänker jag. Planet slås mot ett berg och delas i två. Jag får blodsmak i munnen. Vinden viner och kommer in i planet. Jag fryser. Människor flyger ut, väskor flyger ner och en dunkar en dam i huvudet. Planet kommer till marken och allt blir svart.
Kapitel 2 Djungeln Vågorna rullar in från havet och skummar. Solen färgar himlen röd och gul. Det är så vackert. Jag känner den varma sanden under fötterna, huvudet och armarna. Jag känner vattnet som stänker upp i ansiktet och solen som lyser på mig. Måsarna skriker och jag kan inte sova mer. Det ligger stockar här och där på stranden som antagligen spolats upp. Jag har sett på tv en kille som bygger ett hus, eller kanske en koja förresten, av sådant man hittar i skogen. Jag börjar bygga. Jag tar lianer och binder ihop stockarna till sex st. kvadrater. Och så knyter jag även fast stora palmblad så att kvadraterna blir som väggar. Fyra i en fyrkant och två så att det blir ett tak. Bakom mig finns en skog. Jag bestämmer mig för att utforska den.
Jag smyger försiktigt. Det är mörkt, träden täcker solnedgången och inget ljus kommer in. En buske skakar till och en hare skuttar fram. En varg ylar i sin ensamhet. Gräset är fuktigt och jag blir blöt om fötterna. Jag ser fruktträd och det luktar bark och löv. Jag vill försöka plocka lite frukt så att jag får någon mat. Jag hör aporna ropa och hoppa från träd till träd. Frukten är bökig att bära på. Skogen är lång och mörk. Det känns som om jag gått i en evighet, säkert flera timmar i alla fall. I en liten glänta ser jag en liten, övergiven stuga.
Kapitel 3 Du är inte ensam Jag smyger fram, men det är inte så lätt med all frukt. Jag närmar mig och ser fönstren lysa. Tio meter. Fem meter. Två. Framme, jag tar ett djupt andetag, samlar mod och knackar på. Det går ett tag och tillslut rör handtaget sig och framför mig står en flicka som är i 23-årsåldern, hon ser ut att vara ungefär 1,65-170 cm. Hon har ljusbrunt utsläppt hår. En läderkappa täcker benen och bara fötterna syns, läderpåsar på fötterna med snöre runt fotleden. Jag flämtar till när jag ser hennes ögon. De är ljusgrå.
Ff.. år jag komma in? frågar jag nervöst. Hon svarar inte men nickar försiktigt. Vi går mjukt och smidigt in och ser hennes hus. Det är väldigt mysigt, i rummet är det kanske 15 kvadratmeter, men det får plats ett vardagsrum och ett kök, eller kök och kök det är typ en liten ugn och en vattenhink. Jag tar ett steg till men hon stoppar mig. Lämna frukta utanför, du må ikke ha den. Men Lämna den. I vardagsrummet är det en matta gjord av flätade blad, och soffan av en massiv klump av blad. Det är en liten trappa upp och där finns en säng och
Mat!!! Mmm, hummar hon. Förresten, vad heter du? frågar jag. Noomi Ursäkta? Noomi, säger hon, det lät som om hon inte ville avslöja sitt namn, men jag tvingade henne. Sängen ser mjuk ut och jag känner hur ögonlocken klistrade sig och huvudet blir tungt. Får jag sova över? För jag kan inte gå tillbaka nu, frågar jag med min mjukaste röst. Det går bra, säger hon. Jag lägger mig i sängen och allt slocknar.
Kapitel 4 Hotet Jag vaknar upp, utvilad och nöjd tills jag ser en kniv under min haka. Jag blir svettig och tittar upp, Noomi, den förrädaren. Hon erbjöd mig mat och säng som jag gick på. Jag känner hur ansiktet blir rött och svettigt. Ilska och rädsla tar över mig och jag kan inte styra mig själv. Vad vill du? undrade jag. Under så månge år jag varit här, började hon, under så många år ingen försökt hjälpe mig, flygplan, helikopter, båt och andra fordon. Det är inte säkert att de ser jag menar var bodde du innan du hamnade här? Norge, svarade hon.
Jag måste ta mig härifrån. Jag tar tag i hennes hand med kniven och puttar undan så hon ramlar bakåt. Jag springer ner för trappan och ut ur huset. Mitt hjärta bultar hårdare än någonsin. Jag vill inte dö. Stranden börjar synas och jag blir så lättad. Mitt hus kommer till användning och jag gör en båt. Noomi kommer till mig. Jag hör något dunkande och det sista jag hör är Du kan ikke fly från mi och allt svartnar. Sedan när jag vaknar förvirrad och rädd sitter jag fast. Mina armar och ben sover och jag fastspänd vid ett bord. Noomi är framför mig och säger :
Äntligen vakna du, du må hjälpe me och bygga båt, annars, klchhhh!!! Hon håller handen vid sidan av halsen och drar till andra sidan. Det sista jag ser innan jag svimmar är en kommunikationsapparat, tänk om
Kapitel 5 Kommunikati on Jag vaknar upp och ingen är här, kanske är det en chans för mig att fly! Plötsligt kommer Noomi och jag låtsas fortfarande vara avsvimmad. Jasså, du sove fortfarande, okej det gör inge, sov du. Mitt hjärta dunkar hårt, tänk om hon upptäcker att jag är vaken. Jag slutar tänka den tanken och väntar tills Noomi gått. Jag ska hämta mer frukt, vänte här.
Hon går ut och jag ser min chans. Jag spänner min arm och drar allt jag kan så att banden går sönder. Jag gör samma sak med mina ben och min andra arm. Plötsligt hör jag något utanför huset och jag svettas. Hon är tillbaka. Jag går ner och springer och bryter upp dörren. Men det var inte Noomi utan en oskyldig liten apa som sett frukten som jag lagt när jag kom hit. Jag blir så lättad att jag suckar djupt. Jag går mot stranden och den blir mer och mer synlig och jag hör Noomi. Stopp!!! skriker hon, STOPP!!! Mitt hjärta bultar och jag svettas, jag tänker inte sluta springa, eller Jag stannar och vänder mig om, jag tar en tjock gren som är bredvid mig och dunkar henne i huvudet. Hon svimmar och tar henne till stranden. Solen steker och jag svettas. Vatten, jag vill ha vatten, jag stapplar fram och tar en klunk. Salt, för salt men min törst tar över mig. Jag dricker och dricker tills min mun är söndersaltad. Jag tittar på solen och det var allt jag minns.
Jag vaknar upp men jag ser inga neutrala färger som på ön. Allt är vitt och ljusblått. En dam står framför mig och jag uppfattade några ord, : Doktor till rum 147 A. Jag öppnar ögonen men ljuset är för starkt. Jag sätter mig upp och ser var jag är. Sjukhuset. Hur hamnade jag här? De hörde din signal och skickade direkt en räddar helikopter och skickade dig direkt hit. Signalen. De hade hört den. Jag hann precis skicka en signal innan jag sprang ner till lilla apan som jag trodde var Noomi. Vänta, vad hade hänt med henne? Jo, din vän på ön tog vi med hit och hon hade en mental sjukdom. Hon kommer aldrig bli som vanlig. A, vän exakt det jag menade. Noomi, min vän, ha! Hon dödade mig nästan! Men det var nog bäst att inte säga något.
Tre dagar senare fick jag komma hem och lämna sjukhuset. Allt var som vanligt, men vad hade hänt med Noomi, henne hade jag inte sett på ett tag. Jag ringde sjukhuset och frågade. De sa att hon hamnat i koma och lämnat oss. Av någon anledning tyckte jag synd om henne. Men vad kunde jag göra? Ingenting. Detta är slutet på min berättelse, så jag säger: Slut