Utsikt över Halle- och Hunneberg, Västra Tunhem. Källa: DigitaltMuseum.
Var ligger världens största fornborg? Säkert kan inte någon i våra bygder svara på den frågan, men ändå kan vi när vi vill, titta på fornborgsområdet ifråga, ty världens största fornborg är nämligen Halleberg hela berget har ända in i historisk tid varit befolkningens reträttplats under ofredstider. Det är dock förvånansvärt hur litet denna märkliga fornborg uppmärksammats, men nu ska det bli annat av. Riksantikvarieämbetet har planer på att begära hela berget skyddat som fornminne. Dessa planer har diskuterats sedan länge och man vågar väl gissa att det är det sorgliga öde som nu drabbat grannberget med dess diabasbrytning, som gjort att man nu vill ha fram ett beslut. Hallsjön på Halleberg. Källa: DigitaltMuseum.
Landsantikvarie Sven-Axel Hallbäck berättar om dessa planer vid en intervju med vår tidning. Han säger att Halleberg är världens största fornborg. När man i vanliga fall talar om fornborgar tänker man närmast på de som finns på Öland och Gotland och vilka liksom är mer påtagliga. Och så har vi haft världens största fornborg alldeles in på knutarna. Hela Halleberg måste nämligen betraktas som en fornborg. Varje klev som leder upp till berget har varit befäst, fast befästningarna numera till stor del är raserade. Dock återstår ännu så mycket att karaktären av ett befäst berg är fullt tydlig. Det är också historiskt dokumenterat att Halleberg utnyttjats som reträttplats för befolkningen långt fram i historisk tid. När fornborgen först började byggas vet ingen. (Lundén uppgav i sin bok Tunhems Gäll att fornborgen sannolikt tillkommit någon gång på 500- talet.) Svårt dra gränslinjen Riksantikvarieämbetet har nu gått i författning om att skydda hela Halleberg som fornminne och landsantikvarien har fått i uppdrag att utreda och framlägga förslag om gränslinjebestämning av Halleberg. Landsantikvarien har gjort detta och kommer i dagarna att lägga fram ett förslag där berget delats upp i olika zoner. Han konstaterar att gränslinjebestämningen på vissa delar kan bli mycket svår, beroende på bebyggelsen. Där berget gränsar mot Vänern har vattenytan föreslagits utgöra gränslinje. I passet mellan bergen föreslås landsvägens norra del bli gränslinje i öster. Gränslinjen mellan Vänersnäsvägen och Vänern är svår att dra, liksom efter bergets västra sida från Nordkroken fram till Vargön. Där får man troligen tillgripa lantmäteriförfarande för att bestämma gränslinjen. Randbebyggelsen efter Halleberg längs vägen vid Lilleskog kommer alltså att ligga inom det skyddade området om Hallbäcks förslag vinner gehör. För husägarna innebär det strängt taget inget större intrång om de behåller "nuläget" däremot ställer det sig knivigare om de vill bygga till, öppna grustäkt eller dylikt. Rent principiellt måste det dock sägas att det är tokigt att hus överhuvudtaget fått byggas så som skett i området. Det finns ju massor av värdefulla fornminnen nedanför Ättestupan som hamnat mitt bland trädgårdarna. Ett annat ur natur-
synpunkt värdefullt område är klapperstensfältet vid Kvilla, som redan raserats en hel del innan det blev så att Hallbäcks förslag går till stopp för detta. Gången i ärendet blir nu det riksantikvarieämbetet som, sedan gränslinjen klart kunnat anges, hos länsstyrelsen begär att hela berget skyddas som fornminne. Och så får man hoppas att länsstyrelsen kan bifalla detta det är på tiden att västgötabergen bevaras. Branten mot vägen mellan Halle- och Hunneberg. Källa: DigitaltMuseum.
Vägen går längs södra sidan av det branta Halleberg. Munkesten ligger strax öster om Lilleskog mellan Hunne- och Halleberg. Kortet och bilen ser att vara från 1930-talet. Stämpelns årtal är tyvärr oläsligt, men frimärkena 5 öre "Stående lejon" utkom 1925 och användes en bra bit in på 1930-talet. Privat foto. Landsvägen vid Halleberg. Källa: DigitaltMuseum.
Hunnebergs framtid oklar Hur det ska gå med Hunneberg i en framtid vilar ännu i gudarnas knän AB Diabas äter sig allt längre in i berget. Deras nuvarande koncession utgår 1961 och bolaget har nu begärt nytt tillstånd. Man får hoppas att det blir avslag. Det finns så mycket sten i vårt land som kan röjas bort utan skada, att det kan vara onödigt att äta sig in i märkliga platåberg, som dessutom rymmer stora historiska minnen och en i rasbranten säregen flora och en natur, som vi inte har råd att mista. Det är länsstyrelsen i Mariestad som avgör frågan om AB Diabas framtid vid Hunneberg. Perspektiv På de senaste hundra åren har vårt svenska landskap förändrats oerhört och denna förändring kommer att fortsätta. Bondesamhällets leende ängsmarker har fått vika för rationellt åker- och skogsbruk och framförallt för floran har omdaningen medfört en katastrof som innebär en utarmning av en omfattning, som vi inte än kan fatta. Man kan fråga sig om vi inte skulle ha råd att här i västra Sverige avsätta ett rejält stycke mark att bevaras för framtiden inte så att området lades för fäfot ty det är tokigt det med, men på så sätt att området hävdades med sans och måtta. Vi har de västgötska platåbergen, vi har Fridéns märkliga stäppfloraområden i Falbygden, vi har stora delar av Dalsland, vi har ännu relativt orörda bohuslänska områden och vi har ett sjö- och skogsparti i Hjärtum, som är den enda vildmark vi nu kan uppleta i våra bygder. Naturvännerna och andra ansvariga borde ta sig en allvarlig funderare på vad som verkligen kan göras. Att fridlysa en och annan ek är närmast en parodi på naturvård, som en stor man uttryckt saken att fridlysa ett helt berg kan börja likna något.
Utsikt från Halleberg en junidag 2015 efter en promenad uppför Björkås trappor Privata foton.
och i maj 2018 Hallsjön, privat foto. Utsikt från Predikstolen, privat foto.