Det är försommarkväll i början av juni månad, och

Transkript

1 Guldkorn av vandringar och upplevelser Det är försommarkväll i början av juni månad, och jag går längs stigen ner mot Ovandalen på Halleberg. Redan då jag närmar mig det gamla granskogsreservatet känner jag en intensiv doft av lök. Det är bladen på ramslöken som doftar så starkt. I början av dalen växer den i enstaka grupper, men ju längre ner i dalen jag kommer, desto tätare växtbestånd och starkare lökdoft. Under promenaden ner i dalen slås jag än en gång av den mäktiga naturskogen med sina kraftfulla granar och grönskan som Ovandalen har att erbjuda. Det hela inramas av ljuvliga fågeldrillar från grönsångare vars läte kan liknas vid ett mynt som släpps ner på en bordsskiva och avstannar: titt-titt-titt-titt-titttittrrrrrrr. Sången avbryts emellanåt av lockropet tiu-tiu-tiutiu-tiu. Jag hör också en av den svenska fågelfaunans minsta fåglar; den lilla gärdsmygen, som med sin kraftfulla sång verkar betydligt större än sina ca 10 cm. Jag kan också njuta av några ännu mindre fåglar, kungsfåglar, som letar efter föda uppe i granarnas grenverk under sitt sirlande sri-sri-sri. Jag tar Hela Ovandalen präglas sommartid av en frodig grönska mig ner för backen och kommer så till lövskogen vid Vänerns strand. Åter får jag, som så många år tidigare, njuta av den fantastiska prakten av blommande ramslök. Solen håller på att gå ner, och väl nere vid stranden slår jag mig ner på en stubbe och insuper naturen i fulla drag. På håll ser jag en drillsnäppa som går vid strandkanten en bit bort och i kikaren kan jag också konstatera att ett antal gråtrutar och storskrakar ligger ute på det spegelblanka vattnet. Jag tar mig åter upp i dalen, och vandrar längs den Norra förkastningssluttningen upp mot Hallesnipens naturreservat. Väl där uppe kan jag blicka ner mot Ovandalen. Här finns det några öppna och fina berghällar, där jag ofta sitter ner för att njuta av den fina utsikten. Två korpar kommer plötsligt flygande, och några minuter senare svingar sig en annan och betydligt mer snabbflygande fågel ut från bergsbranten. Snabbt upp med kikaren! Jag konstaterar att det är en pilgrimsfalk, en hona, som ger sig ut över vattnet, troligen för att leta efter något lämpligt byte. Runt omkring finns gott om gamla ekar, granar, ädellövskog och gamla betesmarker. De gamla träden har fått stå kvar, och utgör på detta sätt en näringskälla för såväl insekter som hackspettar och mesar. Jag vandrar vidare genom gammal ekskog och över gamla igenväxta betesmarker bort till stigen som går ner till Predikstolen, en pelarlik klippa av diabas som är helt fristående från det övriga berget. Jag tar mig vidare på stigarna ner förbi Snipan, och vidare till Svallklev. Där finns fortfarande kvar en stenbrygga som påminner om den utskeppning av kalk och timmer som skedde här förr i tiden. Det finns också rester från såväl kalkbrytning som bränning längs stigen ner till stenbryggan. Efter en stund tar jag mig tillbaka till bilvägen. Då jag är framme vid bilen, har det mörknat ordentligt. Jag ställer mig och lyssnar en stund och får på håll, från Rörmossekanten, höra ett egendomligt läte i den tidiga försommarnatten. Likt en spinnrocks spinnande spelar nattskärran någonstans på en tallgren: errrurrr. Det är inte särskilt vanligt att man kan få höra dessa fåglar nu för tiden. Under många år var de nästan helt borta från bergen, men på senare år verkar de ha ökat i antal igen. På Öjemossarna har jag hört ett antal spelande nattskärror under de senaste åren. Strandparti av Vänern vid Ovandalen

2 I randskog och branter på södra Hunneberg Det är en tidig förmiddag i början av juni och jag har precis lämnat randskogen på den södra delen av Hunneberg och kommit fram till Bragnum Klint, en av de mäktigaste utsiktsplatserna på Hunneberg. Hela denna del av berget, rasbranterna och randskogen, omfattar ett område på ca meter som numera är naturreservat. Randskogen är egentligen en restskog från den tid kring 1830 då man bedrev skogsbruk på bergen. Träden sparades för att de skulle fungera som en skyddande zon, en kappa, åt skogen innanför mot hårda vindar och uttorkning. Många träd i randskogen är över 200 år gamla och området utgörs av relativt orörd natur. Där växer lövträd, som till exempel ek, lind och hassel men också tall och ek. Just här brukar jag ofta sitta och blicka ut över slättlandskapet. Branten, hammaren, nedanför mig, störtar delvis lodrätt rakt ner. Det är en fin och klar förmiddag och jag kan se långt ut över slätten. Jag tar mig en kopp kaffe och tittar i kikaren ut över landskapet. Jag ser bilarna långt där nere på riksväg 44, och nedanför branten är det full fart med diverse bestyr på en liten gård. I fjärran ser jag ett antal vindkraftverk, kyrkor och silos. En bit ifrån där jag sitter går Bragnums klev ner. Hela denna del av berget har en väl utvecklad brantvegetation som sträcker sig hela vägen nedifrån slättlandskapet och upp till själva randskogen. En rasbrant brukar indelas i olika partier eller zoner. Nederst finns i allmänhet ett lövskogsbälte, där ovanför rasmarken med grova block av nedrasad diabas, den så kalllade ökenuren. Ovanför denna växer ofta ett parti med lövskog, lövängsuren. Här finns också ett parti, finur, med finkrossat diabas. Ock så själva stupet, eller hammaren. Överst vidtar själva platån med karg barrskogsnatur. Branten ligger strategiskt mellan Dettern och Hullsjön och är en bra observationsplats för sträckande fåglar. Härifrån ser jag gott om grågäss och ringduvor, men också sträckande ormvråkar och trastar. En tidig och klar morgon kan soluppgången vara bedårande och chansen att se såväl älg som kronhjort i skogsmarkerna nedanför bergsbranten är också god. Jag kan sitta hur länge som helst och bara njuta av den mäktiga branten och det spännande landskapet nedanför. Vandringar på Häcklan, Ättestupan Jag befinner mig uppe vid utsiktsplatsen Häcklan på Halleberg och blickar ut över bygden. Här kan jag se Vargöns samhälle, Göta älv, Dalbosjön, och ända in till Vänersborgs stad. Det branta stupet har utrustats med skyddsräcke för att hindra människor att ta sig för nära branten och riskera att ramla ut för stupet. Varje nyår hälsas det nya året genom att en årskonstruktion i järn med plats för marshaller monteras upp och tänds upp inför tolvslaget av ett antal entusiaster från Vargöns samhälle. Hela platån, som Häcklan utgör, är skild från resten av Halleberg genom ravinen vid Draget och Bokedalen med sin planterade bokskog. Jag fortsätter stigen runt Häcklan och kommer så småningom fram till Ättestupan, Häcklans högsta punkt, där berget stupar nästan 50 meter rakt ner. Nedanför ligger Lilleskogsdalen, den Övre bilden: Från Hallesnipens västsida är det en fin utsikt över Ovandalen och Vänern. Nedre bilden: I randskogen finns gott om gamla ekar. Utsikten vid Ramleklint är en av de vackraste på Hunnebergs södra del. 14

3 ca 500 meter breda förkastningsdal som skiljer de båda bergen åt. I klart väder går det härifrån att se stora delar av Hunneberg. Härifrån har jag en bra överblick över ett stort område. Strax nedanför branten går bilvägen parallellt med järnvägsspåret genom dalen. I norr ser jag Vänern och mot söder Göta älv. Under mina vandringar på bergen brukar jag fundera på de myter och skrönor som berättas om de olika platserna. Som till exempel ättestörta som säte för Valhall, vilket Carl von Linné skrev om vid sitt besök här. Det enda som vid mitt besök just vid det här tillfället skulle kunna påminna om myterna är väl kanske ett par korpar som kraxande kommer flygande längs bergsbranten. Jag tar mig så vidare på stigen längs branten en bit och viker så småningom av ner mot Bokedalen, som ligger i förkastningsdalen. Att befinna sig i denna bokskog är alltid en upplevelse i sig. Framför allt i slutet av oktober månad då bokskogen med sin färgprakt av guldskimrande blad är som allra vackrast. Bokedalen utmynnar i Russ klev, där också rester från de stenvallar som utgjorde en del av Hallebergs fornborg fortfarande finns bevarade. Lilleskogsdalen med sin blomsterprakt är en ca 500 meter bred förkastningsdal som skiljer de båda bergen åt. Att besöka bokskogen en oktoberdag kan ge en guldskimrande upplevelse. Nästa uppslag: Vårbrytning vid Tunhems ekhagar. Västra Tunhem är en mycket gammal historisk bygd, med fornlämningar från bl a järnåldern. Prästgården har anor från 1500-talet, och låg ursprungligen närmare Västra Tunhems kyrka. I bygden finns också värdefulla ekhagar med mycket gamla ekar. Bakom prästgården växer två ekar som troligen är mer än 800 år gamla. Vitsippsbacke vid Klevebacken. Klevebacken- Kvarntorpsområdet ligger strax nedanför Lindås Klev vid Hallebergs västsida. Här finns en av bergens vackraste vattenfall, Skäktefallet, vars vatten kommer från Hallsjön. Hela området är mycket naturskönt. Framför allt på våren är vitsippsprakten överväldigande och vid fallet växer fullt av blåsippor. Här och var går det också att finna vätterosen, framför allt under hasselträden. Söderut, mot Vargön, ligger Halleskogen, ett område med fornåkrar, en järnåldersgrav och fina lövskogar med insprängda ängsmarker. Följande sida: Blommande tussilago vid Skäktefallet på Halleberg. 16

4 18 19

5 Västra Tunhem och Nygårds park Det är alltid väl värt att besöka Västra Tunhem och Nygårds park, såväl en kall vinterdag som en tidig försommardag eller en klar höstdag. De gamla ekarna kring prästgården i Västra Tunhem är magnifika, både i rimfrost och i höst- eller i vårskrud. Det är just den här platsen som Carl von Linné på sin västgötska resa 1746 uttryckte sin hänfördhet över för genom att skriva: ett jordiskt paradis på sydvästra sidan av Hunneberg. Beträffande prästgården tyckte han att det var den vackraste ibland alla jag sett. Två av ekarna strax norr om prästgården är cirka 800 år gamla. Ett vandringsmål som jag varmt kan rekommendera är skiffergrottorna vi Nygårds park, som man når från parkeringsplatsen vid Bråten. Här kan man under vintertid studera de fantastiska formationer av is som bildas då dränerat vatten passerar genom skifferlagren i grottans tak och bildar hängande isstalaktiter. Där dropparna träffar marken nedanför byggs på samma sätt upp isstalagmiter. När jag besöker grottorna reflekteras ljuset från den nedstigande solen och lyser upp dessa isformationer som får mitt hjärta som naturfotograf att slå några extra slag av ren hänförelse. Jag måste försöka fånga det jag upplever på bild. Men det är inte lätt att hitta fotovinklar här inne och det är trångt. Plötsligt ser jag att solen lyser upp några istappar som hänger från grottans tak. Jag fokuserar snabbt in motivet med kameran och lyckas få några bilder innan solstrålarna flyttar sig. Det gäller att vara extra försiktig och gärna vara utrustad med såväl hjälm som broddar, då det dels är halt inne på grottornas golv och dels finns en viss risk att istappar lossnar från grottans tak. Nygårds park kan också en tidig sommarmorgon eller försommarkväll bjuda på en underbar fågelkonsert av såväl grönsångare, lövsångare, härmsångare, trädgårdssångare och stenknäck. Ibland har jag också hört mer sällsynta arter här som till exempel sommargylling. Även en fin höstdag har mycket att erbjuda i parken med bokskogen som står i full guldprakt. Besök vid Klevebacken Kvarntorpsområdet Det är Valborgsmässoaftons förmiddag. Jag befinner mig vid Kvarntorpsbäcken som ligger söder om Vargön, strax nedanför Hallebergs mittersta västsida. Det är ett naturskönt och värdefullt område som jag ofta besöker, särskilt under våren. Jag går först upp längs stigen till Skäktefallet, eller Brudslöjan, där vattnet från Hallebergs enda sjö, Hallsjön, dräneras. Fallet är mycket imponerande och kan helt frysa till is under kalla vintrar. Jag tar mig sedan bort till vitsippsbacken vid Klevebacken. Vissa år är marken formligen täckt av dessa underbara vårblommor. Jag har aldrig vid mina tidigare besök sett så många blommande vitsippor här nere. Jag sätter mig ner och njuter av den vita mattan. Det har varit en kall vinter men just nu är det lätt mulet och ganska milt, så det känns verkligen befriande nu när våren tagit överhanden. Jag tar mig runt i området och försöker leta upp fotomotiv. Då och då hukar jag mig ner på marken för att studera och fotografera den blommande vita mattan. Jag försöker att efter bästa förmåga i bild fånga det som jag känslomässigt upplever just i det ögonblicket. Men det är en svår uppgift Uppe bland björkarna sjunger en lövsångare, som alldeles nyligen anlänt från sydligare nejder, och på marken hoppar en bofinkhane fram. Det känns verkligen som våren definitivt har kommit denna valborgsmässoaftons förmiddag. Cykelturer till sjöar och gamla boställen Att cykla eller vandra längs de avstängda vägarna är något som jag verkligen kan rekommendera, såväl en sen sommarkväll som en tidig morgon Det går inte att få samma helhetsupplevelse om man förflyttar sig genom området på bilvägarna. Många av sjöarna upptäcker man inte annat än från småvägarna. Tidiga mornar innan dimman lättar kan man få syn på såväl kanadagäss som grågäss som övernattat i sjöarna och varma sommardagar kan man ha turen att få se någon älg som tar sig en simtur. Och heta sommardagar går det utmärkt att svalka sig i någon av de många sjöarna, även om det i vissa av dem kan vara svårt att ta sig i eller upp från vattnet. En av sjöarna som ofta används som badsjö är Igelsjön. Här finns det berg och bryggor som gör att det är relativt lätt att ta sig i och upp ur sjön. Cykel är det bästa transportmedlet som jag ofta använder när jag ska besöka de gamla boställena med tillhörande gamla odlingsmarker som finns på bergen. Här går älg, kronhjort och rådjur regelbundet och betar. Det finns också en intressant flora på dessa gamla odlingsmarker, som kan vara väl värd att studera. Jungfru Marie nycklar och nattviol är exempel på några av de orkidéer som jag ofta hittar här. En tidig morgon tar jag mig per cykel till Flo klev på Hunneberg fram till det gamla bostället Trohult. Här är det en vacker gammal odlingsmiljö, där fåren håller landskapet öppet. Det enda som finns kvar av det gamla bostället är husgrunden samt en gammal jordkällare. Jag cyklar vidare på Trohultsvägen förbi fågelsjön och förbi Ekelunds gamla boställe. Här finns den gamla jordkällaren kvar alldeles vid vägen. Jag tar mig vidare på vägen bort till Långedalen. Också här håller fåren uppe det gamla odlingslandskapet. Det är dags för matrast, så jag sätter mig ner i gröngräset med en kopp kaffe och smörgås och njuter av den fina sommarmorgonen. Från Öjemossarna hör jag en gök gala, och borta i skogskanten börjar en rödstjärt sjunga. Rödstjärten är en fågel som i stort sett varit försvunnen från bergen under många år, men som nu börjat komma tillbaka igen. Jag tar mig efter fikat ut på den gamla banvallen mellan 21