Vetets bladfläcksjuka (Drechslera tritici-repentis)

Vetets bladfläcksjuka (Drechslera tritici-repentis) - sjukdomsutveckling och kemisk bekämpning Johanna Lindgren Examensarbeten/Seminarieuppsatser 67 Institutionen för ekologi och växtproduktionslära Uppsala 2004

Institutionen för ekologi Department of Ecology och växtproduktionslära and Crop Production Science SLU SLU Box 7043 P.O. Box 7043 750 07 UPPSALA S-750 07 UPPSALA, Sweden

Vetets bladfläcksjuka (Drechslera tritici-repentis) - sjukdomsutveckling och kemisk bekämpning Johanna Lindgren Institutionen för ekologi och växtproduktionslära Sveriges lantbruksuniversitet

Examensarbeten/Seminarieuppsatser - 67 Institutionen för ekologi och växtproduktionslära SLU Uppsala 2003 ISSN 1404-0409 Examinator: Paula Persson Handledare: Annika Djurle Ansvarig utgivare: Paula Persson

FÖRORD Jag vill tacka Gunilla Berg på Växtskyddscentralen i Alnarp för alla idéer hon bistått med och för att hon varit ett värdefullt bollplank under tidens gång. Den mest krävande uppförsbacken längs vägen visade sig vara statistiken men med inte så lite hjälp från Torbjön Ewaldz, Växtskyddscentralen Alnarp och Jonathan Yuen, Institutionen för ekologi- och växtproduktionslära är nu backen ett avklarat kapitel. Slutligen vill jag tacka min coach och handledare Annika Djurle, Institutionen för ekologi- och växtproduktionslära. Jag är glad över att vara i mål men också för samarbetet med Er. Examensarbetet gjordes för, och finansierades till stor del av, Växtskyddscentralen i Alnarp. 3

SAMMANFATTNING Lindgren, J. 2003. Vetets bladfläcksjuka (Drechslera tritici-repentis) Sjukdomsutveckling och kemisk bekämpning. Institutionen för ekologi och växtproduktionslära. Sveriges Lantbruksuniversitet. Uppsala. Examensarbete Nr 67. De senaste åren har den plöjningsfria arealen i Skåne ökat samtidigt som det allt oftare odlas vete efter vete. Det har gjort att vetets bladfläcksjuka som orsakas av svampen Drechslera tritici-repentis fått större betydelse. Syftet med det här arbetet har varit att belysa svampens utveckling och samtidigt undersöka hur svampen bäst bekämpas kemiskt i de fall angreppen är mycket starka. Fyra fungicidförsök placerades i höstvetefält där förfrukten varit höstvete och i två av fallen hade det tillämpats reducerad jordbearbetning. Angreppen av vetets bladfläcksjuka blev mycket starka och skördeökningarna således betydande, 30-70 % eller omkring 2000-2700 kg/ha i de bästa leden. Strobiluriner visade god effekt i bekämpningen av vetets bladfläcksjuka. Delade behandlingar och doser i det övre intervallet var lönsammaste alternativet i de flesta fall. Bästa tidpunkten för bekämpning var DC 37-39 (stråskjutning) samt DC 49-51 (axgång). Genom att jämföra höstvetesorter i sex sortförsök studerades variationen i mottaglighet för vetets bladfläcksjuka. Ingen sort visade resistens men däremot fanns skillnader i angreppsnivå mellan olika sorter. Marshal, Gigg, Cubus och Olivin visade större motståndskraft mot vetets bladfläcksjuka och lämpar sig därför bättre i plöjningsfria odlingssystem där vete följs av vete. Sorterna Revelj, Ritmo och Grommit var mindre motståndskraftiga. SUMMARY Lindgren, J. 2003. Tan spot (caused by Drechslera tritici-repentis) disease development and chemical control. Department of ecology and crop production science. The Swedish University of Agricultural Sciences. Uppsala. Undergraduate thesis no. 67. During the last years, minimum tillage has increased in the south of Sweden at the same time as winter wheat more often is grown continuously. It has resulted in problems with the foliar disease Tan Spot which is caused by the fungus Drechslera triciti-repentis. The purpose with this project has been to study the disease development and examine the best chemical strategy to control it. Four field trials were placed in fields with winter wheat and were winter wheat also was grown as the previous crop. Two of the fields were not plowed. The disease severity was high and chemical treatment resulted in yield increases of 30-70 % or 2000-2700 kg/ha. The chemical substance strobilurin gave, according to the trials, the best response. Two treatments and doses in the higher interval were most profitable. The best timing for chemical treatments was DC 37-39 and DC 49-51. Winter wheat varieties in six trials with different varieties were examined to see if the susceptibility to tan spot varied among the varieties. No variety showed resistance to Tan spot but the susceptibility differed. The varieties Marshal, Gigg, Cubus and Olivin were more resistant and are therefore more suitable for systems with continuous wheat crops and reduced tillage. The varieties Revelj, Ritmo and Grommit were less resistant. 4

INNEHÅLLSFÖRTECKNING SAMMANFATTNING 4 SUMMARY 4 INLEDNING 7 LITTERATURSTUDIE 7 Utbredning och betydelse 7 Nomenklatur 8 Värdar 8 Symptom 9 Livscykel 9 Omgivningsfaktorer 10 Bekämpning 11 Sortskillnader 12 MATERIAL OCH METODER 12 Försöksplaner 13 Prognosled 14 Preparat 15 Försöksplatser 15 Gradering av försöken 16 Identifiering 16 Lönsamhet 16 Gradering av sorter 17 Statistik 17 RESULTAT 18 Utveckling av vetets bladfläcksjuka 18 Identifiering 18 Väder 18 Obehandlade led 18 Bekämpning 20 Slutgradering och skörd, L15-1012 20 Slutgradering och skörd, L15-1043 23 Samband mellan angrepp och skörd 24 Sortskillnader 26 DISKUSSION 27 Utveckling 27 Obehandlade led 27 Behandlade led 28 Betydelse 28 Bekämpning 29 Tidpunkt och preparateffekter, L15-1012 29 Tidpunkt och preparateffekter, L15-1043 30 Prognosmodellen 30 Sortskillnader 30 SLUTSATSER 31 LITTERATUR 32 BILAGA 1. Bilder 35 BILAGA 2. Graderingar på Näsbyholm 37 BILAGA 3. Graderingar på Börringe 38 BILAGA 4. Graderingar på Fleninge 39 BILAGA 5. Graderingar och skörd på Halmstadgården 40 BILAGA 6. Slutgradering, L15-1012 41 BILAGA 7. Skörd, L15-1012 42 BILAGA 8. Gradering av sortförsök 43 5

6

INLEDNING Drechslera tritici-repentis, som orsakar vetets bladfläcksjuka, isolerades första gången i början av förra seklet (De Wolf et al., 1998). Under 1930-talet konstaterades svampen angripa vete men inte förrän fyrtio år senare ansågs den betydelsefull inom lantbruket, främst i de stora veteodlande länderna USA och Australien. I Sverige uppmärksammades svampen i början av 1980-talet (Svanold, 1982) och har sedan dess ökat i betydelse för att idag vara orsaken till en av de dominerande sjukdomarna på vete i Mellansverige. I Skåne har höstvetet de senaste tio åren framförallt angripits av svartpricksjuka, Septoria tritici, men med en ökande veteodling och större utbredning av reducerad jordbearbetning har vetets bladfläcksjuka ökat även i Skåne. I Danmark konstaterades vetets bladfläcksjuka nyligen och därför har ett antal fungicidförsök lagts ut för att med hjälp av dessa utveckla en lämplig bekämpningsstrategi. Under 2003 har det i Skåne legat fyra fältförsök. I serien L15-1012 ingick tre försök där syftet var att undersöka olika fungiciders och bekämpningstidpunkters effekt på vetets bladfläcksjuka och i ett fjärde försök, L15-1043, var syftet detsamma men försöksplanen annorlunda. Liknande försök som L15-1043 återfanns dessutom på två ställen i Östergötland och på två ställen i Danmark. Syftet med detta arbete har dels varit att belysa utvecklingen av vetets bladfläcksjuka och dess betydelse men också att undersöka när och med vad sjukdomen bäst bekämpas. Dessutom har ett antal höstvetesorter graderats för att se om det finns skillnader i mottaglighet mot vetets bladfläcksjuka i det sortmaterial vi odlar idag. LITTERATURSTUDIE Utbredning och betydelse Drechslera tritici-repentis isolerades från vete första gången under 1930-talet men ansågs inte som en allvarlig skadegörare förrän under 1970-talet då det blev vanligare med odling av vete efter vete och reducerad jordbearbetning (De Wolf et al., 1998). Det var vid denna tidpunkt forskning startade runt om i de stora veteodlande länderna såsom USA och Australien (De Wolf et al.,1998). I Sverige konstaterades vetets bladfläcksjuka för första gången 1981 och då på höstvete i Uppland, Östergötland och Västergötland (Svanold, 1982). Idag är det svartpricksjuka till följd av Septoria tritici, som dominerar i de skånska veteodlingarna men de senaste årens ökning i veteareal (figur 1) och större tillämpning av reducerad jordbearbetning har gjort att vetets bladfläcksjuka har fått större betydelse i Skåne. I Mellansverige är vetets bladfläcksjuka sedan 10-15 år tillbaka ansedd som den viktigaste bladfläcksjukdomen (Berg & Gustavsson, 2003). I Danmark observerades vetets bladfläcksjuka för första gången 1999 medan den i Tyskland, Frankrike, Belgien och Baltikum ansetts som allvarlig längre (Hansen & Jensen, 2002). Uppgifter om hur stort skördebortfall som orsakas av vetets bladfläcksjuka varierar i litteraturen men med mottagliga sorter och ett starkt smittotryck anses sjukdomen kunna halvera skörden (Hosford, Larez & Hammond, 1987) eller i alla fall minska den med 20-40 % 7

Höstvete Vårvete Totala vetearealen 25 % av totala åkermarsareale 20 15 10 5 0 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 År Figur 1. Diagram över vetearealens utveckling i Skåne 1989-2002. Källa: SCB. (Hansen & Jensen, 2002). En viktig faktor som påverkar skördeförlustens storlek är grödans utvecklingsstadium vid angrepp. Höstvete är som känsligast vid axets utveckling och fram till och med blomning (Shabeer & Bockus, 1988; Kremer & Hoffmann, 1992). Infektion därefter har mindre betydelse. Ett angrepp i stråskjutningen är betydelsefullt om det fortskrider men annars kan grödan "växa ifrån" sjukdomen genom att nya blad utvecklas och fotosyntetiserar vilket gör de gamla mindre viktiga. Skördeförlusten består främst i färre kärnor per ax och lägre tusenkornvikt. Försök visade att ca 17 % av den totala skördeförlusten kunde härledas till angrepp orsakade av ascosporer och halva skördeförlusten tillskrivas angrepp innan axet var utvecklat (Shabeer & Bockus, 1988). Nomenklatur Vetets bladfläcksjuka orsakas av en ascomycet kallad Pyrenophora tritici-repentis (Died) Drechs. i sitt sexuella stadium och Drechslera tritici-repentis i sitt asexuella. Svampen isolerades första gången 1902 och kallades då Pleospora trichostoma men döptes om året efter till Pleospora tritici-repentis (De Wolf et al., 1998). Sedan dess har den kallats vid åtskilliga namn men i Sverige är den mest känd som Drechslera tritici-repentis. Under många år ingick den i släktet Helminthosporium men 1959 delade Shoemaker upp detta släkte i Drechslera, Bipolaris och Helminthosporium. I släktet Drechslera återfinns arter med cylindriska konidier vilka kan gro från alla celler (De Wolf et al., 1998). I den engelska litteraturen kallas sjukdomen Tan Spot eller Yellow Tan Spot och vanligtvis används det latinska namnet för det sexuella stadiet, Pyrenophora tritici-repentis. Värdar Vetets bladfläcksjuka har en vid värdkrets där vete betraktas som den viktigaste värdväxten. Andra värdar är bl.a. råg, rågvete och ett stort antal olika gräsarter (Hosford, Larez & Hammond, 1987). Även korn kan angripas av denna Drechslera-art men angreppen utvecklas inte något nämnvärt (Rees & Platz 1979, cit. i Hyltén-Cavallius, 1984). 8

Trots att många gräsarter angrips visar en amerikansk studie att virulensen hos sjukdomen är låg på vilda gräs. Smittan kan dock utgöra en inokulumkälla och ge möjlighet till genetisk omkombination (Hosford, Larez & Hammond, 1987). Symptom Primär smitta förs med utsädet och ger symptom i form av smala, mörkfärgade strimmor längs koleoptilen. I enstaka fall sprids angreppet vidare upp till bladslidan och det första bladet där symptomen då kan ses som mörkbruna fläckar (Hyltén-Cavallius, 1984). Primära symptom är sällsynta i fält (Hyltén-Cavallius, 1984). Det mesta utsädet betas i dagsläget och betningen har god effekt mot D. tritici-repentis (Jensen et al., 2001). Symptomen orsakade av den sekundära smittan, konidier eller ascosporer, uppträder som ovala till diamantformade fläckar. Till en början är fläckarna ljusa i mitten med en mörk bård men efterhand mörknar fläcken och det bildas en gul bård (Olvång, 1998). Även i äldre fläckar skymtas ofta pricken i mitten. Äldre angrepp flyter lätt ihop och därför har sjukdomen även fått namnet Yellow Leaf Spot på engelska (De Wolf et al., 1998). Angreppen bidrar inte sällan till ett för tidigt vissnande (Olvång, 1998). Bilder på angrepp i olika ålder finns i bilaga 1. Livscykel Drechslera tritici-repentis överlever som ascosporer i sporhus, s.k. pseudothecier vilka kan ses på halm- och stubbrester (bilaga 1) som svartbruna upphöjningar med spröt runt sporhusmynningen (Olvång, 1998). Sporhusen kan även finnas på gräs eller spillsäd men de anses vara av underordnad betydelse som smittkälla. Bildningen av pseudothecier börjar i slutet av grödans utveckling och fortsätter sedan in i oktober. Därefter sker differentiering och mognad av ascosporerna (bilaga 1) som i tyskt klimat friges redan i slutet av februari. Huvudsakliga delen av ascosporerna sprids i början av april (Wolf & Hoffmann, 1993). Spridningen sker genom att ascosporerna skjuts ut ur sporhuset och förs iväg med vinden. Avståndet de sprids är dock begränsat, vanligtvis kortare än en meter. Utanpå tomma sporhus kan sedan konidier bildas (De Wolf et al., 1998). Infektionen från ascosporerna startar när grödan befinner sig i bestockningsfasen, DC 21 (Zadoks et al., 1974), för att sedan fortsätta fram till stråskjutningen, DC 31-33 (Wolf & Hoffmann, 1994). Sporerna gror på bladen och ger upphov till de ovan nämnda bladfläckarna. När nekrotisk vävnad bildats påbörjas produktionen av konidier (bilaga 1) vilket är svampens asexuella förökningssätt. Bildningen av konidierna är den mest betydelsefulla förökningen (Wolf & Hoffmann, 1993). De sprids 8-10m, alltså i huvudsak inom fältet men kan, om de blir luftburna, spridas kilometer till mil (Francl, 1997). Produktionen av konidier kan liknas vid en exponentiell kurva där spridningen ökar efterhand som grödan utvecklas. Den största spridningen sker därför mellan vetets blomning och kärnfyllning (Wolf & Hoffmann, 1994). Som tidigare nämnts kan Drechslera tritici-repentis även spridas med utsädet. Det sker genom att angreppet når axet där svampen överlever på kärnorna som vilmycel för att sedan utvecklas på koleoptilerna (De Wolf et al., 1998). I Hyltén-Cavallius examensarbete 1984 undersöktes utsädessmittans betydelse för plantornas uppkomst och utveckling. Det visade sig att det inte fanns några signifikanta skillnader mellan starkt kontaminerat utsäde och utsäde 9

där D. tritici-repentis inte kunde hittas. Däremot var plantorna från det kontaminerade utsädet lite kortare och hade något lägre vikt än dem från det icke kontaminerade utsädet vilket kan ha en viss betydelse för den fortsatta utvecklingen. Utsädessmittan av Drechslera triticirepentis är mindre allvarlig på vete jämfört med vad Drechslera teres är på korn (Hyltén- Cavallius, 1984). Omgivningsfaktorer Bildning och mognad av pseudothecier gynnas av fuktiga förhållanden medan torrt och svalt klimat ger en längre överlevnad (Summerell & Burgess, 1989 cit i Bailey & Duczek, 1996). Ovan jord kan Drechslera tritici-repentis överleva flera år (Rees & Platz, 1992). Summerell & Burgess (1989) konstaterade att mängden inokulum i skörderester på markytan hade minskat med 50 % efter två år. Antalet pseudothecier reduceras om växtresterna plöjs ner och under mark bildas inte heller nya pseudothecier då processen är ljuskrävande (Summerell & Burgess, 1988 cit i Bailey & Duczek, 1996). Vid ett försök då mängden inokulum jämfördes i tallriksharvade och icke bearbetade parceller visade resultat att bearbetade parceller innehöll endast 9 % av den inokulummängd som återfanns i de icke bearbetade. Förklaringen är dels mindre mängd halmrester i markytan men också att på de halmrester som fanns kvar producerades mindre mängd pseudothecier jämfört med i de icke bearbetade parcellerna. De rester som lämnas kvar på ytan efter bearbetning är ofta rester av ax och noder vilket är de delar av plantan som pseudothecier växer sämst på (Zhang, & Pfender, 1992 ). I en vetedominerad växtföljd förökas bladfläcksvampar oavsett bearbetningsmetod (Bailey et al., 1992; Sutton & Vyn 1990 cit. i Bailey & Duczek, 1996) men plöjning minskar angreppen signifikant jämfört med reducerad jordbearbetning (Bockus, 1992). Nedplöjning av växtresterna anses ha samma effekt som att bränna dem (Rees & Platz, 1979: Summerell et al., 1988, cit i Bockus, 1992) och är ett alternativ till bekämpning av vetets bladfläcksjuka i en vetedominerad växtföljd (Bockus, 1992). Ett år med avbrottsgröda minskade angreppsnivån i samma storleksordning som plöjning jämfört med vete efter vete och reducerad jordbearbetning (Bockus, 1992). Även i Sverige (Östergötland) har försök visat att växtföljden har stor betydelse för angreppsnivån. Redan tidigt på säsongen kunde kraftiga angrepp ses på de nedre bladen där vete föregåtts av vete till skillnad från där vete odlades efter raps och svampangrepp inte kunde konstateras. Vid slutgraderingen var angreppsnivån i det förstnämnda vetet dubbelt så hög som i det där förfrukten varit raps. Merskörden var 700-1870 kg/ha i vete efter raps jämfört med i vete efter vete. Den stora ökningen kan till en viss del förklaras med en minskning av svampangrepp men troligen föreligger även andra skillnader. Försöken visade också att reducerad jordbearbetning hade mindre betydelse jämfört med växtföljd. Plöjning gav drygt 350 kg/ha i merskörd jämfört med reducerad jordbearbetning om vete var förfrukt. Var i stället vårraps förfrukt gav den reducerade jordbearbetningen 200 kg/ha högre skörd, troligen pga att mindre mängd gamla halmrester rördes upp (Djurberg, 2002). Bockus noterade ingen skillnad i angreppsgrad med en avbrottsgröda vid olika bearbetningsmetoder (Bockus, 1992). I Östergötland misstänktes en viss utjämningseffekt ha skett mellan parcellerna vilket betyder att sambandet borde vara starkare i praktisk odling (Djurberg, 2002) medan utjämningeffekten i Bockus försök ansågs försumbar (Bockus, 1992). Smittade skörderester har signifikant betydelse för sjukdomsutvecklingen både torra och nederbördsrika år. Trots att den viktigaste spridningen sker via konidier påverkar mängden infekterat skördematerial utvecklingen av sjukdomen under hela säsongen. Detta genom att en 10

större mängd ascosporer ger mer nekrotisk vävnad i vilken större mängd konidier kan produceras (Adee & Pfender, 1989). I områden med intensiv veteodling anses pseudothecier på skörderester vara den mest betydande smittkällan (Hosford, 1982 Rees & Platz 1980 cit. i Francl 1997). Fält från vilka det sker en stor konidiespridning anses inte påverka sjukdomsintensiteten i närliggande fält som plöjts (Bockus, 1992). Produktion och spridning av konidier gynnas av hög luftfuktighet och hög temperatur. Försök har visat att fler konidier gror om fuktperioden är oavbruten en viss tid jämfört med om samma antal fukttimmar avbryts av ett par timmars torka (De Wolf et al., 1998). Torr väderlek under fem dagar eller längre, hindrar spridning (Wolf & Hoffmann, 1994). Den optimala temperaturen för bildning av konidier är 20-28 C och vid en hög luftfuktighet innebär det en latensperiod på 3-4 dagar (Jensen et al., 2001). Vid en temperatur på 15 C ökar latensperioden till 14 dagar (Hyltén-Cavallius, 1984). Tyska studier visar dessutom att spridningen av konidier varierar under dygnet. På natten är produktionen stor eftersom bladen är fuktiga. Morgonens ljus och ökande temperatur torkar bladen och gör det möjligt för konidierna att spridas med vinden. Spridningen ökar fram till middagstid för att sedan avta under eftermiddagen och helt avstanna under natten (Wolf & Hoffmann 1993 Francl, 1997). Längre bladfuktighetsperiod och högre temperatur ökar dessutom antalet groddar på konidierna och deras längd (Hosford, Larez & Hammond, 1987). Bekämpning I Tyskland har Wolf och Hoffman utvecklat en prognosmodell där beslut om bekämpning baseras på svampens sporuleringsfrekvens på en bestämd bladnivå (Wolf & Hoffmann, 1994). Prognosen startar i stråskjutningen, DC 32. I en modifierad variant av modellen används även väderleken i stora drag för att förutsäga infektion. Graderingen börjar i det fallet i sen stråskjutning, DC 37, såvida inte förfrukten varit vete då den i stället startar i DC 32 (Tischner, 2003 cit i Hagelskjær, 2003 opubl). I USA används i stället en modell som baseras på väderdata från meterologiska stationer de senaste 24 timmarna. Nederbörd, temperatur och relativ luftfuktighet noteras i ett datorprogram. Mer än fem timmar med fuktiga blad och temperatur på 16-24 C ökar risken för infektion. Dessutom finns antalet dagar med gynnsamma omständigheter lagrade i programmet för att kartlägga patogenens möjlighet till uppförökning. För att anpassa prognosen till fältnivå finns ett bedömningsschema att utgå från när graderingen görs. Även denna modell startar i DC 32 (De Wolf & Francl, 2000). I Sverige särskiljs normalt sett inte bladfläckar i vete eftersom det är svårt att skilja dem åt och senare på säsongen förekommer ofta svartpricksjuka och vetets bladfläcksjuka samt också brunfläcksjuka på samma blad och ibland även i samma fläck. I det praktiska lantbruket bekämpas bladfläcksvamparna på samma sätt, ofta med strobiluriner. Eftersom vetets bladfläcksjuka har betydligt kortare latensperiod än de övriga bladfläcksjukdomarna är det aktuellt att undersöka optimal bekämpningstidpunkt och dos för vetets bladfläcksjuka (G. Berg, pers. medd). Variationen i ekonomiskt optimal fungiciddos är stor mellan olika områden i Sverige och mellan olika år beroende på skillnader i väder och smittotryck. I östra Mellansverige har en axgångsbehandling oftast varit det mest lönsamma alternativet men eftersom det i Skåne vanligtvis är ett komplex av svampsjukdomar som förekommer samtidigt så kan ibland dubbla behandlingar i DC 31-32 (stråskjutning) och 51 (axgång) eller DC 37 och 55 vara 11

lönsamma (Berg & Gustavsson, 2003). I försök i Mellansverige under 1998-2000 jämfördes en behandling (flaggbladslidans vidgning, DC 49) med dubbel behandling (DC 32 och 49). Resultaten visade att det vid starka angrepp av vetets bladfläcksjuka var mer lönsamt att bekämpa två gånger än att applicera motsvarande dos en gång. Var angreppen svaga gav uppdelningen av dosen ingen merskörd (Berg & Gustavsson, 2003). I fungicidförsök i Skåne 2002 jämfördes en behandling i DC 53 med två behandlingar i DC 31 och DC 53. Resultaten visade att behandlingen i DC 53 gav huvuddelen av merskörden och var den viktigaste av tidpunkterna. Högst merskörd gav två behandlingar med strbilurinerna Comet och Acanto (0,5 l/ha) (Berg & Gustavsson, 2003). I Danska försök, under 2002, där angreppen var mycket starka visade sig en behandling i DC 39 inte vara tillräcklig och gav endast halva merskörden jämfört med behandlingar vid tre tillfällen DC 32, 39 och 65 (blomning) (Jörgensen et al., 2003). Resultaten visade även att strobilurinerna Opera, Comet, Acanto och Amistar hade god effekt mot vetets bladfläcksjuka tillsammans med propiconazoler såsom Tilt Top. I försöken odlades Ritmo som anses vara en mycket mottaglig sort. Ytterligare en dansk försöksserie med en relativt motståndskraftig sort tydde på att den bästa strategin var en kvarts dos Opera eller Acanto i sen stråskjutning, DC 37-39 samt under blomning, DC 65-71. Största merskörden var 4000 kg/ha i den första försöksserien och 1750 kg/ha i den andra. Även tyska och franska försök har visat att strobiluriner har god effekt men däremot framgår det inte hur reducerade doser står sig mot vetets bladfläcksjuka (Jensen et al., 2003). Sortskillnader Mottaglighet hos sorter har kunnat mätas i den tid bladen måste vara fuktiga för att infektion av svampen ska kunna ske. De mest mottagliga sorterna kräver bara 6-12 timmar med fuktiga blad för infektion medan de mindre mottagliga kan behöva upp till 48 timmar (Hosford, Larez & Hammond, 1987). I en tysk undersökning från 1995 (Wolf & Hoffmann, 1995) undersöktes 16 olika sorter under två säsonger från DC 32 till DC 85 (degmognad) med avseende på sjukdomens utveckling och sorternas eventuella resistens. De mindre mottagliga sorterna bedömdes vara de som utvecklade färre fläckar och därmed reducerade produktionen av konidier. Eftersom konidieproduktionen ökar under säsongen blev skillnaderna mellan mer och mindre mottagliga sorter större efterhand. De mindre mottagliga sorterna krävde inte kemisk bekämpning till en början men när infektionstrycket ökade höll inte deras resistens tillräckligt. Även en senare studie från Tyskland visar att resistens saknas men att sorter är mer eller mindre mottagliga. Vid högt infektionstryck angreps majoriteten av de testade sorterna mycket svårt (Mielke, 1999). MATERIAL OCH METODER Under 2003 lades tre länsförsök ut i Skåne (L15-1012; Näsbyholm, Fleninge och Börringe) med syfte att belysa betydelsen av vetets bladfläcksjuka men också för att undersöka effekten av olika fungicider och bekämpningstidpunkter. Förutom L15-1012 har även ett fjärde försök i Skåne ingått i denna undersökning, L15-1043 (Halmstadgården), som haft samma syfte men en annan försöksplan. Fälten som valdes hade en vetedominerad växtföljd och i två av fallen var de inte plöjda. Målet var att placera försöken i fält med mycket starka angrepp för att lättare kunna besvara frågeställningarna. Nederbördsmängd under tiden 15/5 till den 15/7 togs från närbelägna väderstationer. 12

Försöksplaner I L15-1012 (tabell 1) undersöktes doser och bekämpningstidpunkter. Valen av preparat har till stor del påverkats av olika bekämpningsmedelsföretag. L15-1043 (tabell 2) ingår i en försöksserie som samordnas med Danmarks Jordbrugsforskning och där ett försök funnits i Skåne, två stycken i Östergötland och två i Danmark. I detta arbete kommer i första hand det skånska försöket behandlas. Tabell 1. Försöksplan till försöksserien L15-1012. Led Behandling Dos/ha och tidpunkt DC 31-32 DC 37-39 DC 49-51 DC 65 A Obehandlat - - - - B Comet+Juventus 90-0,5+0,5 - - C Comet+Tilt Top - 0,5+0,5 - - D Comet+Juventus 90-0,5+0,5-0,5 Juventus 90 E Comet+Sportak och 0,25+0,25-0,5+0,5 - Comet+Tilt Top F Comet+Juventus 90 0,25+0,25-0,5+0,5 - Comet+Juventus 90 G Impuls och Stratego 0,75-0,5 - H Stratego och Stratego - 0,25 0,25 - I Stratego+Stratego - 0,375 0,375 - J Stratego+Stratego - 0,5 0,5 - K Acanto+Unix och 0,5+0,5-0,75+0,5 - Acanto+Tilt Top L Acanto+Tilt Top - 0,5+0,5 - - M Prognosled; Tilt Top enligt besked och Comet+Tilt Top och Comet+Tilt Top Tabell 2. Försöksplan till försöket på Halmstadgården, L15-1043. Led Behandling Dos/ha och tidpunkt DC 31-32 DC 37-39 DC 49-51 DC 65 A Obehandlat - - - - B Proline och 0,2-0,5+0,5 - Comet+Tilt Top C Tilt Top och Opera 0,25-0,75 - D Tilt Top och Opera 0,25 0,375-0,375 och Opera E Opera - 0,75 - - F Opera - 0,375 - - G Opera - - 0,75 - H Opera - - 0,375 - I Prognosled enligt besked Tilt Top + Comet Tilt Top + Comet 13

Prognosled Det sista ledet i försöken (M i L15-1012 och I i L15-1043) ingår i ett samarbete med Danmarks Jordbrugsforskning. Syftet är att utveckla en prognosmodell och hitta bekämpningströsklar för vetets bladfläcksjuka. I Danmark är avsikten att modellen ska ingå som en del i Plantevaern Online, en Internettjänst som erbjuder rådgivningsunderlag i bekämpningssituationer. Prognosmodellen, som beskrivs i tabell 3, skiljer mellan mottagliga och mindre mottagliga sorter. Graderingarna börjar i DC 30-31 i de fall fälten inte plöjts och förfrukten varit vete, annars i DC 32 respektive 39 beroende på sortens mottaglighet. När grödan befinner sig i DC 30-31 bedöms angreppet på hela plantor men från DC 32 graderas endast de tre översta bladnivåerna. Med en siffra på andelen angripna plantor och aktuellt utvecklingsstadium beräknar modellen en faktor mellan 0-3 beroende på mottagligheten hos sorten. Sker bekämpning graderas fältet på nytt efter 14 dagar, annars efter fem. Tabell 3. Förslag till nordisk prognosmodell för vetets bladfläcksjuka i höstvete. 0 = Ingen behandling 1 = Behandling om annan skadegörare kräver det eller om ogräsbekämpning är nödvändig. 2 = Behandling om annan skadegörare kräver det, om annan skadegörare nått faktor 2 eller om ogräsbekämpning är nödvändig. 3 = Behandling Mindre mottagliga sorter DC % angripna plantor 0 1-10 11-25 26-50 51-75 76-100 Gradering av hela plantor 30-31* (stråskjutning) 0 2 2 2 3 3 Gradering av de tre översta bladnivåerna på huvudskottet 32-37* (stråskjutning) 0 2 2 2 2 3 39-60 (stråskjutning till 0 2 2 2 3 3 blomning) 61-71 (blomning till 0 2 2 2 2 3 mjölkmognad) *Endast i fält med reducerad jordbearbetning och vete efter vete. Mottagliga sorter DC % angripna plantor 0 1-10 11-25 26-50 51-75 76-100 Gradering av hela plantor 30-31* 0 2 2 3 3 3 Gradering av de tre översta bladnivåerna på huvudskottet 32-37 0 2 2 3 3 3 39-60 0 2 2 3 3 3 61-71 0 2 2 2 3 3 *Endast i fält med reducerad jordbearbetning och vete efter vete. I försöken i L15-1012 rekommenderades bekämpning enligt modellen vid tre tillfällen (tabell 5) men missförstånd gjorde att försöket i Fleninge endast behandlades två gånger. Eftersom strobiluriner (Comet) inte bör användas mer än två gånger per säsong pga risk för utveckling av fungicidresistens behandlades försöken med Tilt Top första gången och vid de resterande två tillfällena användes en blandning av Comet och Tilt Top. Preparat innehållande 14

propikonazol (Tilt Top) valdes eftersom tidigare erfarenheter visat att de har god effekt mot vetets bladfläcksjuka (Jensen et al., 2003). Angreppen av vetets bladfläcksjuka i L15-1043 var inte lika starka som i övriga försök och därför rekommenderades bekämpning enligt modellen två gånger i stället för tre. Behandling skedde med Comet och Tilt Top och i likhet med försöken i serien L15-1012 användes ¼ dos per gång. Preparat Av de preparat som undersökts är en del registrerade i Sverige i dagsläget men dock inte alla. I tabell 4 finns en förteckning över de preparat som ingår i försöken samt deras kemiska tillhörighet och företagens dosrekommendationer. Tabell 4. Uppgifter om de i försöken använda preparaten. Källa: Bekämpningsrekommendationer 2003. Preparat Kemisk grupp Aktiv substans Högsta etikettdos Acanto* strobilurin picoxystrobin 1,0 l/ha Comet strobilurin pyraklostrobin 1,0 l/ha Impuls spiroketalaminer spiroxamin 1,5 l/ha Juventus 90* azol metkonazol 1,0 l/ha Opera* strobilurin och triazol pyraklostrobin och 1,5 l/ha epoxiconazol Proline* azol prothioconazol 1,0 l/ha Sportak azol prokloraz 1,0 l/ha Stratego* azol och strobilurin propikonazol och 1,0 l/ha trifloxystrobin Tilt Top morfolin och azol fenpropimorf och 1,0 l/ha propikonazol *) Preparatet är inte registrerat i Sverige. Tabell 5. Bekämpningar i led M och I i L15-1012 och L15-1043 enligt prognosmodell. Plats Datum DC Preparat Dos (l/ha) Näsbyholm 16/5 31 Tilt Top 0,25 31/5 37 Tilt Top+Comet 0,125+0,125 17/6 55 Tilt Top+Comet 0,125+0,125 Fleninge 16/5 31 Tilt Top 0,25 30/5 37 Tilt Top+Comet 0,125+0,125 Börringe 16/5 31 Tilt Top 0,25 28/5 37 Tilt Top+Comet 0,125+0,125 4/6 39 Tilt Top+Comet 0,125+0,125 Halmstadgården 16/5 32 Tilt Top+Comet 0,125+0,125 5/6 41 Tilt Top+Comet 0,125+0,125 Försöksplatser Näsbyholm, som var en av försöksplatserna i L15-1012, ligger strax utanför Skurup i södra Skåne. Jordarten är mellanlera (nmh ML) och de två senaste åren (2001 och 2002) hade det odlats höstvete på fältet. Höstvetet såddes sent eftersom det från början såtts raps men bristen på nederbörd gav dålig uppkomst och fältet fick således sås om. Hösten var varm och torr och det resulterade i en dålig etablering av vetet. Fältet hade inte plöjts vilket betydde att det vid graderingens start fanns stora mängder halm i markytan. Sorten Ritmo odlades i likhet med övriga försök i serien. 15

Börringe: På St Markie i Börringe några kilometer väster om Näsbyholm, låg ytterligare ett försök. Jordarten är lättlera (mmh moll) och de tre senaste åren har det odlats höstvete (2000-2002). Till skillnad från övriga försök i serien var fältet i Börringe plöjt. Fleninge: Det sista försöket i serien L15-1012, låg på Fleninge Boställe öster om Helsingborg. Jordarten är mellanlera (mmh ML) och förfrukten var höstvete. Höstvete har återkommit flera gånger de senaste åren, dock inte 2001 då det odlades vårraps. Fältet plöjs vanligtvis inte så i likhet med försöket på Näsbyholm fanns det stora mängder halm i markytan även i år. Bristen på nederbörd under hösten försvårade etableringen för vetet och det ledde till ökad ogräsförekomst. Halmstadgården: På Halmstadgården nordväst om Svalöv låg det fjärde försöket och det enda i serien L15-1043 i Skåne. I stället för Ritmo odlades sorten Tarso vilken är tidigare och något mindre mottaglig för vetets bladfläcksjuka. Jordarten är lättlera (nmh mj LL). År 2002 och 2000 odlades höstvete på fältet och däremellan korn. Fältet var plöjt. Gradering av försöken Första graderingen skedde den 15 maj innan någon bekämpning utförts. Då plockades totalt 25 strån från vardera försök och den angripna bladytan på de tre översta bladnivåerna graderades. Fältet i Näsbyholm var i DC 30 och övriga befann sig i DC 31. Fram till mitten av juli (mjölkmognad, DC 75-77) graderades försöken varje vecka genom att angripen bladyta uppskattades på de tre översta bladnivåerna på två olika ställen i samtliga parceller, sk screening. Dessutom valdes tio strån ut slumpmässigt från det obehandlade ledet och prognosledet för en gradering av andelen angripen bladyta på de tre översta bladnivåerna. Identifiering För att bekräfta att det var angrepp av vetets bladfläcksjuka i försöken samlades halmrester in för undersökning av pseudothecieförekomst och senare togs även blad in från de fyra platserna och lades i fuktig kammare (petriskål med fuktigt filtrerpapper) för att på så sätt stimulera konidiebildning. Graderingen av vetets bladfläcksjuka underlättades av att det i L15-1012 inte förekom andra svampsjukdomar på bladen med undantag för mjöldagg som noterades i liten utsträckning i Fleninge och Börringe. På Halmstadgården uppstod fysiologiska fläckar i juni vilket försvårade graderingen successivt. Mjöldagg noterades till en början men den avtog för att sedan öka mot slutet av säsongen. Lönsamhet I lönsamhetskalkylen (Ewaldz et al., 2003) är avdrag gjorda för kvalitetsregleringar och torkkostnader efter uppgifter från Lantmännen Skåne, HBK och Jönköping. Dessutom är korrigeringar gjorda för körkostnad (100 kr/tillfälle), körskada (0,4-1,0 % beroende på tidpunkter), vattenhalt (14%), rymdvikt, falltal samt proteinhalt. Priset på höstvetet är ett medeltal av Lantmännens slutpris under 2000-2002 och preparatpriserna är beräknade till 94 % av Lantmännens cirkapriser respektive de enligt tillverkaren uppskattade priserna i de fall preparaten inte är registrerade ännu. 16

Gradering av sorter Det låg ett antal olika sortförsök i Skåne under 2002/2003. Två av dessa försöksserier (Tabell 6) graderades med avseende på variation i angreppsgrad hos olika sorter. I ett av dem L7-1025, hade höstvetet föregåtts av höstvete, medan det i det andra, L7-105, varit varierande förfrukter. Vilka sorter som ingick i försöken visas i bilaga 7. Tabell 6. Sortförsökens belägenhet, förfrukt och graderingstillfälle med utvecklingsstadium. Försöksserie Plats Förfrukt Datum DC* L7-105 Ormastorp vallträda 7 juli 75 L7-105 Svedberga havre 4 juli 77 L7-105 Önnestad vall 22 juli 83 L7-1025 Staffanstorp höstvete 16 juli 77 L7-1025 Skurup höstvete 8 juli 77 L7-1025 Ingelstorp höstvete 21 juli 83 * Utvecklingsstadierna är en uppskattning då sorterna varierar i tidighet. Graderingen av merparten av försöken skedde genom att parcellerna jämfördes och bedömdes efter en skala mellan 1-10 där 1 representerade ett friskt blad och 10 ett fullständigt angripet. Eftersom det förekom flera olika typer av svampangrepp gjordes en uppskattning av andelen bladyta som angripits av D. tritici-repentis. För att styrka skillnaderna och få en uppfattning om angreppsgraden gjordes det i två av försöken i L5-107 också en gradering av andelen angripen bladyta på de tre översta bladnivåerna på tio strån. Sortförsöken graderades första till tredje veckan i juli. Statistik Bearbetning av graderings- och skördedata gjordes med hjälp av varians- och regressionsanalyser i SAS. Variansanalysen gjordes med SNK-test (Student Newman Keul). Beräkning av AUDPC (Area Under Disease Progress Curve) används ibland för att förutsäga eller uppskatta skördeförluster (Teng, 1987). Metoden är bäst anpassad till de sjukdomar som har en kort varaktighet och utvecklas sent under grödans utveckling och där skörden ackumuleras under en kort period. Den skiljer inte mellan en tidig och en senare utvecklingskurva utan har de samma area beräknas de ge samma förlust trots att grödan är olika känslig under sin utveckling (Large, 1952). AUDPC är en funktion av angrepp i procent och dagar och enheten är således procentdagar (Large, 1952). I det här fallet valdes graderingar från några representativa led (obehandlat, enkel- och dubbelbehandling samt prognosled) och värdena logittransformerades därefter så att de kunde anpassas till en rät linje. Den räta linjen kunde sedan ge ett teoretiskt värde på skördens storlek om fältet inte angripits av vetets bladfläcksjuka och dessutom ange hur mycket angreppen kostade i förluster dagligen. r (apparent infection rate) undersöktes med linjär regression (General Linear Models i SAS) för att studera utvecklingshastigheten hos vetets bladfläcksjuka i de olika leden. 17

RESULTAT Utveckling av vetets bladfläcksjuka Identifiering På de insamlade och undersökta halmresterna fanns perithecier och i dem ascosporer från D. tritici-repentis. På bladen som lades i fuktig kammare utvecklades konidier efter ett par dagar vilka sedan kunde prepareras och undersökas i mikroskop. Därmed blev det klarlagt att vetets bladfläcksjuka var den dominerande sjukdomen i försöksfälten. Bild på sporer och konidier visas i Fig 2. Väder Hösten 2002 var varm och nederbördsfattig vilket fick till följd att uppkomsten av höstvetet var dålig på många håll. Våren var kall och till en början torr. I slutet av april kom en del regn och därefter var vår och försommar nederbördsrika. Temperaturen vände successivt för att i slutet av juni vara så hög att grödorna mognade av snabbt. Obehandlade led Figurerna 2-5 visar utvecklingen av vetets bladfläcksjuka i de obehandlade leden tillsammans med nederbördsmängd. Mönstret för nederbörden var liknande på alla fyra platserna. Det regnade några dagar i mitten av maj och därmed under grödans stråskjutningsfas. I början av juni och fram till de första dagarna i juli regnade det med någon dags intervall. Grödorna befann sig då mellan sen stråskjutning och mjölkmognad, DC 39 till DC 75. Sjukdomsutvecklingen i vetet i Börringe och Fleninge var likartad. Angreppen av vetets bladfläcksjuka var något starkare i Fleninge vid graderingens start och redan vid DC 41 ökade angreppen på andra och tredje bladet. Vid blomningens slut, DC 69, sköt angreppen i höjden på båda platser. Utvecklingen av sjukdomen ökade dock så kraftigt efter DC 69 att vetet i Börringe vid slutgraderingen hade betydligt högre angreppsnivå än det i Fleninge. Vetets bladfläcksjuka var mer utbredd i Näsbyholm redan vid graderingens start, samtidigt som grödan inte utvecklats lika långt som på övriga platser. På tredje bladet i DC 30 (F-5) var hela 20 % av bladytan angripen. Angreppen på F-2, dvs tredje bladet sedan flaggbladet utvecklats, började så snart bladet utvecklats. Ökning i angripen bladyta på flaggblad och andra bladet F-1 blev större i mitten av axets utveckling, dvs DC 55. Vid slutgradering nådde flaggbladet (F) upp till 80 % angripen yta medan andra och tredje bladen i princip var täckta med fläckar till 100 %. Höstvetet i försöket på Halmstadgården visade tydliga symptom på vetets bladfläcksjuka vid graderingens start den 15 maj, DC 32. Sjukdomsutvecklingen var dock inte av samma karaktär som i serien L15-1012 utan låg på en lägre nivå. Eftersom Tarso är en tidig sort och dessutom ofta drabbad av fysiologiska fläckar, vissnade beståndet ner tidigare än i L15-1012. Det förekom dessutom mer mjöldagg i L15-1043 än i övriga försök men fortfarande var det vetets bladfläcksjuka som dominerande. Vid slutgraderingen den 9 juli, DC 77, var försöket på god väg till nedvissning vilket inte enbart berodde på svampangrepp. Tarso anses vara mindre mottaglig för vetets bladfläcksjuka än Ritmo. Graderingarna finns bifogade i bilaga 1-4. 18

100 40 Angripen bladyta, % 80 60 40 20 0 F-5 F-4 F-3 F-2 F-1 F 30 20 10 0 DC 30 DC 31 DC 32 DC 37 Nederbörd, mm DC 41 DC 55 DC 65 DC 71 DC 73 DC 75 15/5...1/6... 15/6...1/7... 15/7 Figur 2. Nederbörd samt utveckling av vetets bladfläcksjuka i obehandlade led på Näsbyholm. 100 40 Angripen bladyta, % 80 60 40 20 0 F-4 F-3 F-2 F-1 F 30 20 10 0 DC 31 DC 32 DC 37 DC 39 DC 41 DC 57 DC 69 Nederbörd, mm DC 73 DC 75 15/5...1/6... 15/6...1/7...9/7 Figur 3. Nederbörd samt utveckling av vetets bladfläcksjuka i obehandlade led i Fleninge. 100 40 Angripen bladyta, % 80 60 40 20 0 F-3 F-2 F-1 F DC 31 DC 32 DC 37 DC 39 DC 55 DC 65 DC 69 DC 73 DC 75 DC 77 30 20 10 0 Nederbörd, mm 15/5...1/6... 15/6...1/7... 15/7 Figur 4. Nederbörd samt utveckling av vetets bladfläcksjuka i obehandlade led i Börringe. 19

100 40 Angripen bladyta, % 80 60 40 20 0 F-3 F-1 F-2 F 30 20 10 0 DC 31 DC 32 DC 37 DC 47 DC 59 DC 69 DC 73 DC 75 Nederbörd, mm DC 77 15/5...1/6...15/6...1/7...9/7 Figur 5. Nederbörd samt utveckling av vetets bladfläcksjuka i obehandlade led på Halmstadgården. Bekämpning Slutgradering och skörd, L15-1012 I figurerna 6-8 samt tabell 8 redovisas resultaten från slutgradering och skörd i försöksserien L15-1012. Enligt graderingen av angripen bladyta i DC 75-77 (figur 10-11) visade led E, J och K lägre angreppsnivåer medan övriga behandlingar höll sämre gentemot angreppen av svampen. Angripen bladyta i % 100 80 60 40 20 0 Näsbyholm Fleninge Börringe A B C D E F G H I J K L M Led Figur 6. Angripen bladyta, i %, på flaggbladet (F) vid slutgradering DC 75-77. 20

Näsbyholm Fleninge Börringe Angripen bladyta i % 100 80 60 40 20 0 A B C D E F G H I J K L M Led Figur 7. Angripen bladyta, i %, på andra bladnivån (F-1) vid slutgradering DC 75-77. 180 Näsbyholm Fleninge Börringe Relativta 160 140 120 100 A B C D E F G H I J K L M Led Figur 8. Merskörd i relativtal. A(obehandlat led)=100. Den statistiska analysen av slutgraderingen (bilaga 1) visar att dubbla behandlingar i tidig - sen stråskjutning samt tidig axgång resulterat i minst angripen bladyta. Även skördesiffrorna pekar på större skördeökning vid en dubbel behandling. Skördenivån låg generellt något lägre i Skåne år 2003 jämfört med vad som är normalt. De största skördeökningarna erhölls i försöket på Näsbyholm där den bästa bekämpningen i genomsnitt gav 2690 kg/ha i merskörd vilket innebär 72 % mer än i obehandlat led. Obehandlat led på Näsbyholm gav 3750 kg/ha jämfört med 3520 kg/ha i Fleninge och 5540 kg/ha i Börringe. I Fleninge och Börringe låg det bästa ledet på 1920 kg/ha (55 %) respektive 1910 kg/ha (34 %) i merskörd jämfört med obehandlat led. 21

Tabell 7. Resultat från skörden av L15-1012. Led Behandling Dos l/ha Skörd och merskörd, kg/ha Lönsamhet, kr 31-32 37-39 49-51 65 N F B Medel N F B Medel A Obehandlat 3750 3520 5540 4270 2560 4680 2980 3410 B Comet + Juventus 90 0,5 + 0,5 1510 1170 810 1163 380 260 750 460 C Comet + Tilt Top 0,5 + 0,5 1850 1280 890 1340 540 350 1110 670 D Comet+Juventus 90 0,5+0,5 1760 1770 1380 1637 570 580 710 620 Juventus 90 0,5 E Comet+Sportak 0,25+0,25 0,5+0,5 2220 1460 1400 1693 320 590 1190 700 Comet+Tilt Top F Comet+Juventus 90 0,25+0,25 0,5+0,5 1620 1290 1580 1497 150 690 580 470 Comet+Juventus 90 G Impuls och Stratego 0,75 0,5 1420 1200 1150 1257 360 580 690 540 H Stratego och Stratego 0,25 0,25 1830 1240 1020 1363 600 620 1190 800 I Stratego och Stratego 0,375 0,375 2070 1350 1330 1583 500 770 1380 880 J Stratego och Stratego 0,5 0,5 2690 1920 1730 2113 960 1060 1900 1310 K Acanto+Unix 0,5+0,5 0,75+0,5 2380 1540 1910 1943 150 760 1040 650 Acanto+Tilt Top L Acanto+Tilt Top 0,5+0,5 1460 1070 1320 1283 400 870 860 710 M Tilt Top 0,25 0,125+0,125 0,125+0,125 1730 1060 1070 1287 510 500 1000 670 Comet+Tilt Top Comet+Tilt Top CV 7,3 2,8 5 3,7 5,1 LSD 500 280 390 350 350 För att få ett mått på preparatens effekt har andelen angripen bladyta på flaggbladen i de behandlade leden dividerats med angripen bladyta på flaggbladen i det obehandlade. Värdet har sedan gjorts om till procent och subtraherats från 100 vilket ger en procentsats som talar om hur mycket behandlingen sänkt angreppsgraden på flaggbladet jämfört med i det obehandlade ledet. I figur 13 visas effekten av preparaten i L15-1012 vid slutgraderingen. C om et+juventus 90 (B ) Comet+Tilt Top (C ) C om et+juventus 90 (D ) C om et+sportak+tilt Top (E ) C om et+juventus (F ) Im puls+stratego (G ) Stratego (H ) Stratego (I) Stratego (J) A canto+u nix+tilt Top (K ) A canto+tilt Top (L) Tilt Top+Comet (M ) 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100 % Effekt Figur 9. Behandlingarnas effekt i procent vid slutgradering av flaggbladet DC 75-77. Medeltal av försöken i L15-1012. 22

Slutgradering och skörd, L15-1043 I figurerna 10-11 och tabell 8 visas resultaten från gradering och skörd i L15-1043. Eftersom försöket snabbt vissnade ner i slutet av juli baseras figur 10 på graderingen den 4 juli, DC 75. Skillnaderna är små men fortfarande synbara jämfört med slutgraderingen då leden inte visade någon variation. I figur 11, som visar merskörden kan samma tendenser som figur i 10 observeras, nämligen att behandlingen i led C (dubbel behandling med Tilt Top och Opera) är effektivast medan den i led F (en behandling med låg dos Opera i DC 37-39) gett sämst resultat. Den statistiska analysen av slutgradering och skörd styrker dessa skillnader. Lönsamhetskalkylen visar dock bäst resultat för en axgångsbehandling. Den bästa behanlingen gav 900 kg eller 15 % bättre än obehandlat led som avkastade 6010 kg/ha. Den behandling som gav den minsta merskörden avkastade 7 % eller 400 kg mer än obehandlat led. Angripen bladyta, % 20 15 10 5 0 F F-1 A B C D E F G H I Led Figur 10. Angrepp av vetets bladfläcksjuka på flaggblad och andra bladnivån vid graderingen av L15-1043 den 4 juli. Merskörd, % 120 115 110 105 100 B C D E F G H I Led Figur 11. Relativ merskörd i de olika leden i L15-1043. Tabell 8. Resultat i merskörd, lönsamhet och effekt i L15-1043. Led Behandling Dos l/ha Skörd och merskörd, kg/ha Lönsamhet, kr Effekt, % 31-32 37-39 49-51 65 A Obehandlat 6010 B Proline 0,2 830 * 100 Comet + Tilt Top 0,5+0,5 C Tilt Top och Opera 0,25 0,75 900 60 100 Tilt Top och D Opera 0,25 0,375 780-10 100 Opera 0,375 E Opera 0,75 0,75 570 60 98 F Opera 0,375 0,375 400 110 88 G Opera 0,75 0,75 690 230 100 H Opera 0,375 0,375 560 220 98 I Tilt Top+Comet 0,125+0,125 460 10 100 Tilt Top+Comet 0,125+0,125 CV 2,5 LSD 240 *Prisuppgifter för Proline saknas. 23

Samband mellan angrepp och skörd Till analysen av sambandet mellan angreppsutveckling av vetets bladfläcksjuka och skörd valdes det obehandlade ledet (A), prognosledet (M), led C som representant för en enkel behandling och J som representant för en dubbel. I serien L15-1043 valdes förutom det obehandlade ledet (A) och prognosledet (I) också led F med en enkel behandling och led C med en dubbel. Ytan under sjukdomens utvecklingskurva bygger på angripen bladyta på flaggbladet från första veckan i juni till mitten av juli, DC 41 i Näsbyholm och Fleninge, DC 55 i Börringe och DC 59 på Halmstadgården. Figurerna 6-9 visar sambandet mellan yta och skörd på de olika platserna. Den punkt där en extrapolerad linje skulle skära y-axeln ger storleken på skörden som, teoretiskt sett, kunde ha erhållits om det inte funnits angrepp av vetets bladfläcksjuka. Hur mycket skörden sänks per dag och procents angrepp varierar med platsens potentiella skördenivå. På Näsbyholm sänktes skörden med ungefär 4 kg per dag, i Fleninge med 11,5 kg, i Börringe med 6,9 kg och på Halmstadgården sjönk skörden med 13 kg per hektar och dag samt procents angrepp. Skörd, kg/ha 8000 6000 4000 2000 J C M R 2 =0,79 A 0 0 200 400 600 800 1000 AUDPC Figur 12. Samband mellan angripen bladyta och skörd i Näsbyholm. AUDPC=f(angrepp i %*tid i dagar) 8000 Skörd, kg/ha 6000 4000 2000 J C M A R 2 =0,39 0 0 50 100 150 200 AUDPC Figur 13. Samband mellan angripen bladyta och skörd i Fleninge. 24

8000 Skörd, kg/ha 6000 4000 2000 J C M R 2 =0,65 A 0 0 50 100 150 200 250 300 350 AUDPC Figur 14. Samband mellan angripen bladyta och skörd i Börringe. 8000 I F A 6000 C Skörd, kg/ha 4000 2000 R 2 =0,66 0 0 10 20 30 40 50 60 70 AUDPC Figur 15. Samband mellan angripen bladyta och skörd på Halmstadgården. Några starka samband mellan olika utvecklingshastigheter, r, och behandling kunde inte ses. Däremot fanns trender att de, där de största merskördarna hade uppmätts och de svagaste angreppen vid slutgraderingen noterats, också hade den lägsta utvecklingshastigheten. I dosstegen i serien L15-1012 (led H, I och J med stegvis ökande fungiciddos) observerades en sjunkande utvecklingshastighet med ökande fungiciddos (tabell 7). Tabell 9. Sjukdomens utvecklingshastighet på tredje bladnivån i L15-1012. Näsbyholm Fleninge Börringe Led A 0,20 0,14 0,22 B 0,17 0,20 0,18 E 0,14 0,19 0,24 H 0,16 0,19 0,19 I 0,15 0,18 0,16 J 0,13 0,17 0,17 K 0,16 0,17 0,26 25

Sortskillnader Graderingen av sortförsöken L7-105 och L7-1025 visade att inga av de ingående sorterna var resistenta mot vetets bladfläcksjuka men att mottagligheten varierade. Både screening och den mer ingående graderingen i L7-105 i Önnestad och Ormastorp (figur 12) visade samma tendenser. Önnestad Ormastorp Angripen bladyta, % på flaggblad 80 70 60 50 40 30 20 10 0 Dansk sortblandning Svensk sortblandning Kosack Tarso Marshal Revelj Gnejs Agaton Hurtig Gigg Kris Grommit Smuggler Vector Sort Asketis Ritmo Olivin Figur 16. Angripen bladyta i % på flaggbladen i L7-105 Önnestad och Ormastorp. Bill Tommi Agami Cubus Henrietta Statistisk analys av graderingen i Ormastorp visar att Revelj var signifikant mer angripen än övriga sorter med avseende på flaggbladet. Grommit var signifikant mer angripen än de minst angripna sorterna Marshal, Gigg, Cubus och Olivin. I Önnestad var Grommit och Ritmo signifikant mer angripna än övriga sorter utom Revelj. Här var sorterna Cubus, Bill och Gigg minst angripna. I screeningarna av L17-105 (Önnestad, Ormastorp och Svedberga) visade återigen Revelj, Ritmo och Grommit på höga angreppsnivåer medan Tommi var mer motståndskraftig i likhet med Vector och Marshal. I L7-1025 ingick delvis andra sorter (Bilaga 2) och skillnaderna var mindre. I ett av försöken saknades signifikanta skillnader (Skurup) och i de båda andra visade Certo respektive Cardos på mindre mottaglighet. Marshal var trots brist på signifikans lite angripen. 26