Örter och gräs i trafikmiljöer Sedan några år pågår en utveckling av vegetation lämpad för tätortsnära trafikmiljöer. För att undvika ogräsförekomst i hårdgjorda ytor används örter och gräs som klarar den tuffa miljön i vägrummet. Vegetationen måste vara lättskött. Den bidrar till en lugnare trafikrytm och ska på sikt vara ekonomiskt försvarbar. Faktabladet beskriver det nuvarande kunskapsläget kring örter och gräs i trafikmiljöer erfarenheter från både anläggnings- och förvaltningsskedet. Växtbäddar och växtmaterial står i fokus. Av Mark Huisman GRÖNA FAKTA 3/2000
GRONA FAKTA 3/2000 Vägkanten eller gatan är ingen idealisk plats för en växt. Några år efter det att biltätheten ökade kraftigt i Europa i början av 1960-talet kom de första larmrapporterna om träd och buskar som dött i stor mängd utmed de tyska motorvägarna. Vägsaltet skadade växterna och en tysk forskare publicerade redan 1972 resultat från en försöksserie där 240 busk- och trädarters salttålighet testats. Ett flertal liknande undersökningar gjordes i Tyskland och Storbritannien. Även i Sverige gjorde Väg- och transportforskningsinstitutet 1980 en mindre undersökning om salttåligheten hos träd. Gemensamt för dessa, och även senare undersökningar, är att de berör träd och buskar. Mycket lite forskning finns dock kring örter i trafikmiljö. I sökandet efter lämpligt växtmaterial till stadens utsatta trafikmiljöer framkom att minimal skötsel var en viktig faktor, eftersom även de som arbetar med skötseln av grönytorna är utsatta. Gräsytor med stort klippbehov var således inget alternativ. Buskar uteslöts på många platser av trafiksäkerhetsskäl, då de ofta blir så höga att de skymmer sikten. Även utifrån ett renhållningsperspektiv innebär buskar ofta ett problem eftersom skräp fastnar i dem. "Gröna tak" på marken Idealet skötselfrihet, och därmed bildligt talat nolltillväxt, ledde blickarna till de gröna, lätta taken och den torktåliga, lågväxande kompositionen av fetknoppsarter och mossor. Se bild 1. Mossor och fetknoppsarter kombineras ofta med olika torrängsörter. Vegetationen på taken togs i mitten på 1990- tal et "ner på jorden" och provades som marktäckare i refuger, mittremsor och rondeller. En av landets äldsta anläggningar med prefabricerad moss-sedumvegetation är från våren 1992 och finns i Jönköping vid Elmia-rondellen. En grovindelning i två ståndorter kan göras i trafikmiljö, nämligen den saltpåverkade miljön och den opåverkade eller ytterst ringa saltpåverkade miljön. Med saltpåverkan menas salt som kommer i direktkontakt med växtens yttre delar såsom bark, blad- och blomknoppar. Genom stänk och luftburen dimma når saltet växten. Saltskador genom upptagning av salt ur jorden förekommer, men är inte lika vanliga då saltet oftast hinner spädas ut och sköljas ur de övre marklagren innan det tas upp av växternas rötter. Salttålighet hos växter finns nedärvd och de örter som klarar salttåliga miljöer finns ofta vildväxande på havsstränder och i kusttrakter. Saltskador kan undvikas eller begränsas på olika sätt. Om refugen är bred eller om det handlar om en cirkulationsplats, finns möjligheten att undvika växter närmast körbanan och istället anlägga en krans av hårdgjord yta där. Hastighetsbegränsning kan också bidra till minskade saltskador då saltstänkets räckvidd ökar med stigande hastighet på fordonen. Tänk också på växtplatsen. Är det blåsigt? Ligger växtplatsen helt eller delvis i skugga? Torrängsarter har stora krav på direkt ljus. Örter ger fri sikt Förutom rent botaniska kriterier, som torktålighet och spridningsförmåga, finns ofta ett krav på att örterna inte får vara särskilt höga för att inte skymma sikten. Ur städsynpunkt bör örterna inte bidra till intryck av nedskräpning genom att papper och annat fastnar i växterna. Vidare bör inhemskt växtmaterial av lämplig proveniens användas. I vissa fall kanske refugen rent av kan fungera som tillflykt för lokalt hotade arter. Stråk av vegetativa ytor i den hårdgjorda miljön fungerar som infiltrationsytor och minskar vattenmängderna i körbanan och ledningsnätet. Torräng förebild Torktåliga örter hittar vi på den magra torrängen med sitt ofta tunna jordtäcke och sin relativt näringsfattiga, vattengenomsläppliga jord. Torktåliga gräs växer ofta i grunda jordlager på berghällar. Ölands färgsprakande alvar kan vara förebild för refugbiotopen. Grunda, gräsheklädda berghällar är inspirationskälla till de torktåliga och långsamväxande gräsytorna i staden. För att lyckas med en skötselextensiv plantering i gatumiljö är det viktigt att vara mycket noggrann vid anläggningen av växtbädden. Detta oavsett om det handlar om en växtbädd för salttåliga örter, torktåligt gräs eller torktåliga örter. När idén väl tagit form och projekterats, är rationellt byggande och minimal skötsel ledstjärnor. Det kanske viktigaste kriteriet på växtbädden är att den är så extrem i sin vattenhållande förmåga och i sitt näringsinnehåll att inga oönskade växter kan överleva där. Om ett ogräsfrö landar i planteringen, kan det eventuellt gro vid fuktig väderlek, men dukar snart under på grund av brist på näring och vatten. En spärr undertill och avgränsning mot andra ytor i sidled hindrar inväxning av oönskade arter. Se bild 3. Ogräs- och vattenspärrar Som spärr mellan underliggande terrass och växtbädd läggs en glest perforerad plastfolie. En 1 millimeter tjock, perforerad folie med 5 millimeter stora, runda hål med ett c/c avstånd på 20 centimeter fungerar bra, enligt Per Nyström på Nordiska Gröntak AB. Han har nära tio års erfarenheter av sedumvegetation. Spärren stoppar både rotogräs och vattenförsörjning underifrån. Det är viktigt att ansluta så väl som möjligt mot kantstenen för att undvika att fickor uppstår där ogräs kan etablera sig. Vid skarvning, överlappa med god marginal. När plastfolien är på plats är det bara att fylla på med jordsubstratet. De olika materialfraktionernas kornstorlekssaminansättning och andel av substratet är troligen den största utmaningen i arbetet med denna typ av vegetation i trafikmiljö. Val av material och dimensionering avgör växtbäddens framtida vatten- och näringsförhållanden. Liten andel vattenhållande finmaterial är en första viktig Bild 1. De gröna, lätta taken har blivit allt vanligare i Sverige under 1990-talet, som här på en återvinningsstation i Jönköping. Växtbäddsuppbyggnad och växtmaterial från dessa tak är förebilder för vegetationsytorna i trafikmiljö.
GRONA FAKTA 3/2000 princip. I vissa situationer kan den vattenhållande förmågan hos växtbädden bli alltför dålig. Etableringsresultatet blir helt enkelt för svagt då växterna har för liten vattentillgång. Den vattenhållande förmågan kan förbättras med hjälp av hygroskopisk stenull av fabrikatet Grodan 12/35. Utvecklingsarbetet med att utforma den ideala växtbädden för våra torktåliga gräs och örter har inte pågått så länge och ett stort behov av uppföljning finns på området. Att redan idag utpeka den ideala växtbädden låter sig inte göras, men förhoppningsvis kommer en påbörjad försöksserie att kunna ge vägledning framöver. Positiva erfarenheter Kjell Svensson, arbetschef på gatu- och parkavdelningen i Jönköping, har positiva erfarenheter av refuger med salttåliga örter och är även positiv till moss-sedum-örtvegetation. Detta märks inte minst i ett stort engagemang i det pågående utvecklingsarbetet. Förutom torrängsytor i Kommunförbundets försöksserie, har en rad nya planteringar med salttåliga örter anlagts utmed den hårt trafikerade Munksjöleden i staden. En erfarenhet från Jönköping är att strandråg (Leymus arenarius) är så aggressiv i sin spridning att någon form av vertikal rotspärr måste anläggas om den inte ska ta över en planteringsyta. Enligt Kjell Svensson är moss-sedumvegetation känslig för mekaniskt slitage, exempelvis plogsnö som rasar in. En annan uppfattning är att skadorna ute i kantzonen på sedumvegetadonen orsakas av saltstänk från fordon. Båda teorierna talar för en hårdgjord yta närmast körbanan när man arbetar med mosssedumvegetation. Gödsla vid etablering Moss-sedumvegetation bör gödslas i etableringsfasen, oavsett om den är platsbyggd eller prefabricerad. Det är i synnerhet fetknopp= som reagerar positivt på gödsling. En giva under de två första åren kan räcka, men även äldre bestånd har reagerat positivt på framförallt kvävegödsling. Gödsling förutsätter att man har en horisontell växtbäddsavgränsare i form av en folie, i annat fall finns risken att oönskade arter rar del av gödselgivan och gör sitt intåg. På några platser i Sverige har den gula fetknoppen (Sedum acre) utvecklats mycket bra medan den vita fetknoppen (Sedum album) nästan gått ut. På andra platser har situationen varit den omvända. Detta talar starkt för blandningar där de båda fetknoppsarterna ingår, enligt Per Nyström. Han har även goda erfarenheter av sedumvegetation från Luleå och Härjedalen, där det till stor del rör sig om takvegetation. Tidpunkten för sådd av framförallt sedumskott varierar naturligtvis över landet. Ett riktmärke är att sådd av sedumsticklingar bör ske 1 juni-15 september.
GRONA FAKTA 3/2000 Försöksserie i fyra städer Som ett led i utvecklingen au vegetationsytor i trafikrummet startades 1999 en försöksserie i Gävle, Göteborg, Helsingborg och Jönköping, där framför allt växtbäddens uppbyggnad studeras men också växtmaterialet. Finansiär är Svenska Kommunförbundet och projektet leds av SLU Alnarp. Slutredovisning beräknas ske 2002. Syftet är att försöka få fram en helhetslösning för såväl växtbädd som växtmaterial som är realistisk att använda även på större arealer. Här provas en fröblandning med en torktålig fårsvingel som bas och en inblandning av 16 olika örter. De viktigaste urvalskriterierna har varit kortväxthet, torktålighet, salttålighet och låga krav på näring. Observera att dessa kriterier inte uppfylls av alla de ingående arterna. Blandningen domineras av 90 % fårsvingel. Se bild 4. Salttåliga arter fröblandningen ingår ett flertal arter som med känd kunskap bedöms som salttåliga. Dit hör bland annat strandtrift (Armeria maritima) och gråfibbla (Hieracium pilosella). Andra i försöksblandningen ingående arter härstammar från torra, sandiga ängsbackar, exempelvis tjärblomster (Lychnis viscaria) och mandelblom (Saxifraga granulata). Förutom gräs- och örtfröer spreds även skottdelar av vit fetknopp (Sedum album) och gul fetknopp (Sedum acre) in på försöksplatserna. Fetknoppen är mycket torktålig och har en mycket god förmåga att kolonisera ytor där andra arter inte fått fotfäste. Osäkerhet råder huruvida fetknoppsarter är salttåliga eller ej. Tre substrat På försöksorterna testas för närvarande tre substratblandningar, där B-substratet är torrast. Se bild 5. En strävan är att ansluta den egna blandningen så nära som möjligt till kurva A eller B. Här påverkar naturligtvis lokala materialval slutprodukten. Den branta lutningen på kurvan innebär att i stort sett allt vatten i växtbädden dräneras bort samtidigt. Den vattenhållande förmågan i materialet är begränsad. Bild 4. Substrat utläggning på Birkagatan i Helsingborg. Den svarta folien skall förhindra ogräs att växa in underifrån och från sidorna, samt hindra vatten från att stiga underifrån in i växtbädden. I försöken studeras också olika tillförsel av organiskt material i ytskiktet och dess påverkan på etableringsresultatet vid sådd. Tillförsel av torvmull sker på växtbädd A och B, en variant med 10 liter mull/m 2 och en variant med 30 liter mull/m 2. Torven måste vara ogräsfri liksom övrigt material! A B C 15 % grus (2-20 mm), 80 % sand 0,2-2 mm) och 5 % material finare än sand (mindre än 0,2 mm). 85 % finmakadam (2-8 mm), 15 % fraktion 0.06-2 mm Konventionell 0-18 samkrossblandning Trafiksäkerheten har varit i fokus de senaste åren. I Vägverkets nollvision satsas stora belopp på att öka säkerheten i trafiken, inte minst för de oskyddade trafikanterna. Ett led i detta är ombyggnaden av många korsningar till cirkulationsplatser. I den nya trafikförordningen från 1998 (VÄGVERKET 1998:1276) ges kommunerna nya instrument i arbetet med trafiksäkerheten. Många övergångsställen byggs om och en flora av hastighetsdämpande hinder anläggs i våra tätorter.
GRÖNA FAKTA 3/2000 Äldre perenner i trafikmiljö Idealet "ingen skötsel" manifesterades i Sverige 1996 i skriften Nolltillväxten - så förebygger vi ogräsproblemen på hårda ytor, utgiven av Svenska Kommunförbundet. I skriften beskrivs några av landets äldsta perenner i trafikmiljö. Bland dem kan nämnas refugen i Tingsryd, planterad med praktfunkia (Hosta crispula). Ännu efter 15 år är den i bra skick. Den är relativt lindrigt påverkad av snöröjning och saltstänk och täcks vintertid med granris. Andra skötsel insatser förekommer inte. Se bild 6. Även i Enköping finns perenner i gatumiljö som funnits några år. I Salarondellen växer bland annat rosenflockel (Eupatorium maculaunn 'Atropurpureum ), strålrudbeckia (Rudbeckia fillgidi var. Sullivanti 'Goldsturtn) och jättedaggkåpa (Alchemilla mollis). Andra Bild 6. Praktfunkiarefug i Tingsryd. En oas i öknen. arter som funnits lite längre i gatumiljö är nävor som flocknäva (Geranium macrorrhizum) och kaukasisk näva (Geranium magnificum). För att skydda växterna mot saltets negativa inverkan har Salarondellen en två meter bred krans med smågatsten. Skötselinsatserna i Enköping består av nermalning av vinterståndarna på våren samt ogräsrensning och vattning vid behov. Gemensamt för dessa planteringsytor, som får stå modell för våra äldsta perenner i trafikmiljö, är att de fordrar viss skötsel samt att de är skyddade från saltets negativa inverkan vintertid. Torktåligt gräs i Helsingborg 1 Helsingborg har gräsytor bestående av torktåliga gräsarter anlagts på en mager växtbädd i gatumiljö. I Tyskland kallas denna typ av gräsyta för just Magerrasen. Den äldsta gräsytan i Helsingborg anlades 1995. Växtbädden består av 17 centimeter stenfritt fyllnadsgrus med en såbädd på tre centimeter ogräsfri kompostjord. Tre år senare anlades ytterligare ytor, denna gång med 15 centimeter stenfritt fyllnadsgrus och fem centimeter ogräsfri kompostjord. I båda fallen saknas vatten- och ogrässpärr. Under de första åren klippte nian två till tre gånger, men är nu nere på en klippning per år, Bild 7. Pluggplantor i Jönköping, sommaren 1998. Planteringen är här två år gammal. Gåsörten (Potentilla anserina) i förgrunden täcker redan väldigt bra. Även strandråg (Leymus arenarius) och strandtrift (Armeria maritima) har spridit sig bra. V
LiKUNIA I-AK I A 3/2000 Bild 8. Prefabricerad moss-sedummatta i spårvägsspår ger färdig vegetationsyta direkt och är särskilt fördelaktig där växtbädden tillfälligt behöver avlägsnas. vilket var den ursprungliga målsättningen. Vid långvarig torka gulnar visserligen gräsytan, men kommer igen vid nästa normala regn. Den magra växtbädden har i kombination med valet av torktåliga gräsarter gett en yta med ett mycket lågt klippningsbehov och därmed låg underhållskostnad! Skötselansvariga i kommunen är nöjda med ytorna och menar att den skötselnivå som önskades har uppnåtts. Salttåliga örter i Jönköping Salttålighet hos örter har under några år provats, bland annat i Jönköping, i ett samarbete mellan Jönköpings kommun och Nordiska Gröntak AB. Se bild 7. På en intensivt trafikerad genomfartsgata har ett tjugotal arter testats, varav flera är typiska havsstrandsväxter. Här anlades hösten 1996 tre olika växtbäddar med ett djup på 30 centimeter för plantering med örtpluggplantor. Dessa sattes i refuger, på de flesta ställen i direkt anslutning till körbanan med enbart kantstenen som avskiljare. Efter att ha startat med en blandning av 50 % naturtorv och 50 % 0-18 naturgrus provades rent naturgrus. Försök gjordes också med Grodan TT 100/40 (stenullsskivor) för att öka växtbäddens vattenhållande förmåga. Grodan-mattan lades ytligt i planteringen och täcktes med några centimeter jord på toppen. Pluggplantorna sattes sedan i själva grodanmattan. Uppföljningar av ytorna har skett under två till tre växtsäsonger. Vid en jämförelse mellan de tre typerna av växtbäddar konstateras att ingen skillnad förelåg mellan torv/grusväxtbädden och Grodan TT 100/40-växtbädden när det gällde pluggplantornas etableringsresultat. Även mellan torv/grus-ytan och den rena grusytan med 0-18-fraktionen förelåg inga större skillnader i etableringsresultat hos pluggplantorna. Slutsatsen blev att 0-18- växtbäddcn är att föredra, särskilt då ogräsförekomsten är låg i denna typ av substrat. Tåligaste arterna Ett antal arter som klarade den tuffa miljön utkristalliserades. Tabell 1 redovisar några av de arter som klarat sig bäst. Höjdkriteriet "låg" i tabellen står för en maxhöjd av 15 centimeter. Växtbädden är uppbyggd av ett 30 centimeter lager av 50 % torv och 50 % 0-18 naturgrus. Saltmängden är c:a 1 ton per kilometer väg och år. Notera att arterna i tabell 1 inte har provats under särskilt lång tid i vägmiljö. Samtidigt härstammar flera av dem från havsstrandsmiljöer, vilket borgar för trovärdigheten i resultaten vad gäller salttålighet. Substratet här var blandningen mellan torv och 0-18 naturgrus. Som nämndes ovan förordas en ren 0-18-fraktion utan inblandning av torv. Erfarenhet från Jönköping säger också att krossmaterial fungerar minst lika bra som naturgrus. Förekomsten av ogräsfrön är i det närmaste obefintlig i krossmaterial, emedan ogräsfrön kan finnas i naturgrus. Pluggplantor täcker snabbt De pluggplantor som använts i de saltutsatta refugerna ger en direkt effekt utseendemässigt och har en god täckninggrad redan första året om de planteras tätt. I försöksytorna i Jönköping satte man ungefär 25 pluggplantor per kvadratmeter. Detta ger en relativt hög kostnad för växtmaterial per ytenhet. Genom att välja arter med god täcknings- och spridningsförmåga kan antalet plantor per kvadratmeter minskas. Sådd av gräs och örtfröer kan vara ett alternativ, gärna kompletterat med sedumsticklingar och mossdelar. Prefabricerad vegetationsmatta är ett annat alternativ som är "färdigt" omedelbart. Se bild 8. VI
Spårvägar är numera ovanliga i Sverige. Växtbäddens uppbyggnad och växtmaterialet som används är emellertid i stort identiskt visavi refug och spårområde. En liten skiljepunkt är mötet mellan växtbädd och räls kontra mötet växtbädd och kantsten. Annars finns mycket erfarenheter att hämta från gröna spår. Några saker måste dock beaktas vid byggandet av spår med vegetation. En är att växtbädden måste isoleras från strömförande delar i marken för att undvika eltekniska problem. En annan är att gräsklippningen blir besvärlig. Klippningen kan dock minskas genom ett bra artval och en korrekt växtbäddsuppbyggnad. En viktig egenskap hos en grön yta är att den absorberar buller betydligt bättre än en hårdgjord yta. Denna egenskap borde göra den mycket intressant även i vägmiljö som alternativ till hårdgjorda slitlager som asfaltoch betongplattor. Moss-sedumvegetation fungerar bra överallt i spårvägsspår utom vid hållplatser och vid övergångar. Detta beror på att fetknoppsväxter och mossor är mycket känsliga för slitage och de bör därför undvikas i lägen där människor rör sig. Vegetation i spår får inte vara högre än ungefär 15 centimeter. Detta krav klarar fetknopparter och de flesta torktåliga örterna utmärkt. Kvävegödsling rekommenderas då och då. Av skötseltekniska skäl är det bra om sedumvegetation också anläggs ungefär en meter på ömse sidor om rälsen. Gröna spår i Göteborg I Göteborg finns sedan hösten 1997 en försökssträcka med prefabricerad mosssedum-matta i spårvägsspår. Se bild 9. Att kunna lyfta undan mattan och lätt lägga tillbaka den igen är en viktig egenskap i spårmiljö. Justering av räls eller markarbeten kan äga rum utan att det nedlagda kapitalet på vegetation förverkas. Merparten av den närmast i tiden tillkommande arealen gröna spår utgörs av sträckor med torktåligt, långsamväxande gräs. Spårområdet skall vara körbart, vilket kan lösas genom att gräset sås i så kallade pelleplattor. Pelleplattan är en slags gräsarmeringsplatta av hård polyeten som klarar mycket höga laster. Plattan bygger 50 millimeter på höjden och under bör man bygga upp med 50 millimeter 0-18-substrat. Som ogrässpärr bör man ha en perforerad folie i botten. Som en liten utvidgning av försöken i Kommunförbundets regi har fyra demonstrationsytor med "gröna" refuger anlagts utmed en del av Högsbogatan i Göteborg. En av refugerna har planterats med pluggplantor, en är besådd med torktåligt gräs, en har klätts med prefabricerade moss-sedummattor och en är besådd med försöksblandningen. Försök i Berlin I Berlin finns åtta km gröna spår. Det är moss-sedum och moss-sedum/örtytor, antingen platsbyggda genom sådd av frön och spridning av moss-sedumsticklingar eller byggda med prefabricerade moss-sedum (ört) mattor. I staden finns ett antal försöksytor som följs upp av Agrar- och stadsekologiska institutet på Humboldtuniversitetet. Institutet fokuserar i synnerhet på sed umvegetationens klimatförbättrande verkan i storstaden. De studerar och utvärderar även växtbäddens funktion och moss-sedumvegetationens utveckling i stadsmiljö. En slutsats är att ett substratdjup, i detta fall stenullsmatta, på ungefär fem centimeter är idealet för moss-sedumvegetationen.
"Grön" refug - prisvärd investering? Investeringskostnader för anläggning av en moss-sedumrefug eller en torktålig armerad gräsyta i gaturummet är naturligtvis intressant. I tabell 2 finns exempel på anläggningskostnadens storleksordning för några av vegetationsytorna i detta faktablad. Av tabellen kan utläsas att försöksblandningen är relativt billig i förhållande till exempelvis pluggplantor och moss-sedumma tta. Här bör dock beaktas att man inte fullt ut tagit hänsyn till höga kostnader för vissa i blandningen ingående frösorter. Fröpriset är baserat på en konventionell ängsfröblandning. Kostnaden för pluggplantsalternativet kan nedbringas genom att minska antalet plantor per ytenhet. Är då vegetationsytor med torktåliga örter, torktåligt gräs eller salttåliga örter en bra lösning för gröna trafikytor i vägmiljö? Estetiskt och ekologiskt torde svaret vara ja. Mycket talar för att dessa skötselextensiva ytor är att föredra ur såväl kostnads- som arbetsmiljösynpunkt, även om de långsiktiga skötselerfarenheterna är begränsade ännu. Anläggningskostnaden kan avskräcka, men även här finns olika kostnadslägen. Försöksblandningens kostnad understiger sannolikt dc flesta hårdgjorda slitlager i anläggningskostnad. Lästips: Ogräskonkurrerande vegetation. Skötsel- och nyetableringsaspekter hos vegetation med betoning på väg- och spårområde. 1998. Rapport 234, institutionen för lantbruksteknik, avdelningen för park- och trädgårdsteknik, SLU. Av Mark Huisman, Allan Gunnarsson och Håkan Schroeder. Nolltillväxten - så förebygger vi ogräsproblemen på hårda ytor. 1996. Svenska Kommunförbundet. Kommentus förlag. Stockholm. Produktkatalog 98-99. Veg Tech AB, Vislanda (tidigare Svenska Lövträd AB & Nordiska Gröntak AB).