RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

SV SV SV

EUROPEISKA KOMMISSIONEN Bryssel den 28.2.2011 KOM(2011) 84 slutlig RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET om genomförandet och tillämpningen av vissa bestämmelser i direktiv 2008/94/EG om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens SV SV

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET om genomförandet och tillämpningen av vissa bestämmelser i direktiv 2008/94/EG om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens 1. INLEDNING Direktiv 2008/94/EG 1 (nedan kallat direktivet) är en kodifiering av rådets direktiv 80/987/EEG 2, som senast ändrades genom direktiv 2002/74/EG 3. Direktivets mål är att skydda arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens genom att bland annat garantera att deras fordringar utbetalas. För det ändamålet ska medlemsstaterna inrätta ett organ som garanterar att fordringarna utbetalas. Enligt artikel 15 i direktivet ska kommissionen för Europaparlamentet och rådet lägga fram en rapport om genomförandet och tillämpningen i medlemsstaterna av artiklarna 1 4, 9 och 10, artikel 11 andra stycket, artikel 12 c samt artiklarna 13 och 14. Inför denna rapport beställde kommissionen en undersökning utförd av oberoende experter, skickade ett frågeformulär till medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter på EU-nivå och bad dem lämna synpunkter på undersökningens resultat. 2. RÄCKVIDD OCH DEFINITIONER (ARTIKLARNA 1, 2 OCH 13) 2.1. Skyddade arbetstagare Förutom nedanstående undantag gäller direktivet för alla personer som betraktas som arbetstagare enligt nationell rätt. Kommissionen noterar att arbetstagare med ett avtal om att utföra ett visst beting inte omfattas av direktivets skydd i Tjeckien. Kommissionen kommer att undersöka om dessa personer inte betraktas som arbetstagare enligt tjeckisk arbetsrätt, eftersom det kan tänkas strida mot direktivet att undanta dem. Enligt direktivet är medlemsstaterna uttryckligen skyldiga att täcka deltidsanställda, visstidsanställda och arbetstagare med ett tillfälligt anställningsförhållande (artikel 2.2). Såvitt kommissionen känner till uppfyller samtliga medlemsstater detta krav. 1 2 3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94/EG av den 22 oktober 2008 om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens, EUT L 283, 28.10.2008, s. 36. Rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens, EGT L 283, 28.10.1980, s. 23. Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/74/EG av den 23 september 2002 om ändring av rådets direktiv 80/987/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens, EGT L 270, 8.10.2002, s. 10. SV 2 SV

Medlemsstaterna får inte fastställa en minsta tid för anställningsförhållande för att arbetstagarna ska komma i fråga för skyddet (artikel 2.3). Kommissionen noterar att cypriotisk lag kräver att en arbetstagare måste ha arbetat för samma arbetsgivare i minst 26 veckor i följd före arbetsgivarens insolvens för att ha rätt till utbetalningar. Detta kan enligt kommissionens mening strida mot direktivet. Medlemsstaterna får undanta vissa kategorier av arbetstagare: a) Vissa kategorier av arbetstagare får undantas om det finns andra former av garantier som ger arbetstagarna ett skydd motsvarande det som följer av direktivet (artikel 1.2). Tre medlemsstater har utnyttjat denna möjlighet. I Belgien är arbetstagare och lärlingar på företag som är anslutna till vissa gemensamma kommittéer eller underkommittéer undantagna från den allmänna garantifondens skydd, och skyddas i stället av branschfonder som inrättats genom kollektivavtal. I Cypern undantas icke-bofasta besättningsmän i handelsflottan. I Förenade kungariket undantas sjömän i handelsflottan. Kommissionen anser att den sjöpanträtt (maritime lien) 4 som förefaller vara det viktigaste skyddet för sjömän vid arbetsgivarens insolvens i dessa två medlemsstater kanske inte alltid ger ett skydd som är likvärdigt med garantiinstitutionens, eftersom fartygets värde inte alltid täcker de minsta belopp på fordringar som direktivet kräver. b) Arbetstagare i hushållet som är anställda av en fysisk person samt fiskare som avlönas separat får undantas, förutsatt att undantagen redan fanns i nationell rätt när direktiv 2002/74/EG trädde i kraft (artikel 1.3). Kommissionen noterar att fiskare som avlönas separat undantas i Grekland, Italien, Malta och Förenade kungariket, medan hushållsarbetstagare undantas i Spanien, Frankrike, Malta, Nederländerna och Polen. 2.2. Berörda arbetsgivare Direktivet är tillämpligt på alla arbetsgivare, enligt definitionen i nationell rätt, som är insolventa. Enligt direktivet får ingen arbetsgivarkategori undantas. En arbetsgivare anses insolvent (artikel 2.1) om en ansökan har inlämnats om att inleda ett kollektivt förfarande som grundas på arbetsgivarens insolvens i enlighet med nationell rätt och som innebär att arbetsgivarens tillgångar helt eller delvis tas i anspråk och att en förvaltare eller en person som utövar en liknande funktion utses, och den behöriga myndigheten har beslutat att inleda ett förfarande eller har fastställt att arbetsgivarens verksamhet definitivt har upphört och att befintliga tillgångar är otillräckliga för att motivera att förfarandet inleds. Kommissionen noterar att rådets förordning (EG) nr 1346/2000 5 är tillämplig på kollektiva insolvensförfaranden som innebär att gäldenärens tillgångar helt eller 4 5 Med sjöpanträtt på ett fartyg ges företräde till vissa fordringar (inklusive löner) över registrerade inteckningar, hypotek och avgifter (Internationella konventionen om sjöpanträtt och fartygshypotek 1993). Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden, EGT L 160, 30.6.2000, s. 1. SV 3 SV

delvis tas i anspråk och en förvaltare utses (artikel 1.1), dvs. samma insolvensförfaranden som direktivet omfattar. Medlemsstaterna har med några få undantag bekräftat för kommissionen att de nationella insolvensförfaranden som omfattas av direktivet är desamma som förtecknas i bilaga A till förordningen. Undantagen är Tyskland, där bara insolvensförfarande (Insolvenzverfahren) ger upphov till en fordran som skyddas av direktivet, Grekland, där man undantar ärenden där a) företaget sätts under provisoriskt förvaltarskap (fordringsägarnas förvaltning) och b) företaget sätts under konkursförvaltning så att ackord kan överenskommas med fordringsägarna, Irland, där förvaltarskap (examinership) och likvidation av enkla bolag (winding up of partnerships) är undantagna, Ungern, där bara likvidation (felszámolási eljárás) omfattas av de nationella genomförandebestämmelserna samt Slovenien, där skrajšani stečajni postopek och prisilna poravnava v stečaju inte omfattas. Eftersom definitionerna av de insolvensförfaranden som är aktuella är desamma i både direktivet och förordningen, kommer kommissionen att granska frågan ytterligare för att se till att alla relevanta insolvensförfaranden omfattas. Dessutom används i belgisk rätt begreppet avslutande av verksamhet i stället för insolvens. Med avslutande av verksamhet menas slutgiltig nedläggning av företagets huvudsakliga verksamhet, där antalet arbetstagare minskas till mindre än en fjärdedel av det antal som i genomsnitt varit anställda i företaget under de fyra kvartal närmast föregående det kvartal då den huvudsakliga verksamheten slutgiltigt nedlades 6. Det är möjligt att vissa insolvensfall som enligt definitionen i direktivet inte omfattas av den belgiska garantifonden. Danmark, som inte är bundet av förordningen, har meddelat kommissionen att följande situationer omfattas av den nationella garantifonden: a) konkurs, b) fall där arbetsgivaren slutar med sin verksamhet om det fastställs att han är insolvent, c) arbetsgivarens dödsfall, om hans dödsbo förvaltas som insolvent eller likvideras utan förvaltning. Under alla omständigheter medger direktivet (artikel 2.4) att medlemsstaterna utsträcker arbetstagarskyddet till andra fall av insolvens som inte uppfyller villkoren i artikel 2.1. Direktivet gör ingen åtskillnad mellan handlare och icke-handlare, stora eller små arbetsgivare eller vinstdrivande och icke-vinstdrivande arbetsgivare, och det bör inte medlemsstaternas garantisystem göra heller. Kommissionen noterar dock att bara vissa slags personer eller företag kan bli föremål för konkursförfaranden i Ungern. På liknande sätt kan konkursförfaranden i Luxemburg bara inledas mot ett handelsföretag eller en fysisk person som betraktas som handlare (commerçant). Detta kan leda till att personer som är anställda av vissa slags fysiska eller juridiska personer går miste om direktivets skydd. 3. FORDRINGAR SOM GARANTIINSTITUTIONEN TÄCKER (ARTIKLARNA 3 OCH 4) De fordringar som garantiinstitutionen ska ta över är obetalda löneanspråk enligt ett anställningsavtal avseende en period före eller efter ett visst datum som 6 Artikel 3.1 första strecksatsen i lagen av den 26 juni 2002. SV 4 SV

medlemsstaterna fastställer. Bulgarien, Tjeckien, Danmark, Grekland, Malta, Österrike och Portugal har fastställt en period på 6 månader före begäran om insolvens som fordringarna måste avse. Polen använder en period på 9 månader, Italien och Lettland 12 månader, Irland, Litauen och Slovakien 18 månader och Cypern 78 veckor. I Belgien gäller en period på 12 månader före företagets nedläggning till 13 månader efteråt. Flera medlemsstater har ingen angiven period utan bara ett datum som hitre eller bortre gräns för fordringarna, nämligen Spanien, Estland, Frankrike, Tyskland, Luxemburg, Ungern, Nederländerna, Rumänien, Slovenien, Finland, Sverige och Förenade kungariket. Vad som menas med lön regleras i nationell lagstiftning, vilket medför skillnader mellan medlemsstaterna i fråga om garantins omfattning. Den nationella lagstiftningen måste dock följa den allmänna principen om jämlikhet och ickediskriminering när lagstiftaren fastställer de förmåner som garantiinstitutionen står för 7. Enligt direktivet (artikel 4.1) får också medlemsstaterna begränsa garantiinstitutionens betalningsansvar på två sätt: a) Genom att bestämma längden på den period för vilken fordringar ska betalas, förutsatt att perioden minst omfattar lönen för de 3 senaste månaderna av anställningsförhållandet eller 8 veckor om perioden är minst 18 månader (artikel 4.2). Belgien, Danmark, Frankrike, Ungern, Österrike och Finland utnyttjar inte detta alternativ. Bulgarien, Tjeckien, Tyskland, Estland, Grekland, Italien, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Rumänien, Slovenien och Slovakien har satt en maximiperiod på 3 månader, medan den är 8 veckor i Irland och Förenade kungariket, 13 veckor i Cypern, 19 veckor i Nederländerna, 150 dagar i Spanien, 6 månader i Luxemburg och Portugal samt 8 månader i Sverige. b) Genom att sätta övre gränser för garantiinstitutionens utbetalningar, förutsatt att gränserna inte är lägre än en tröskel som är socialt förenlig med direktivets sociala målsättning (artikel 4.3). Alla medlemsstater utom Nederländerna har fastställt sådana gränser, men beräkningsmetoderna varierar mycket. Direktivet innehåller inga särskilda bestämmelser om detta, men som kommissionen nämnde i sin rapport om direktivets tillämpning från 1995 8 får man dock förutsätta att om garantiutbetalningar under beaktande av alla omständigheter är likvärdiga med socialstöd eller lagstadgad minimilön kan det ifrågasättas om direktivets sociala mål efterlevs. 4. GRÄNSÖVERSKRIDANDE SITUATIONER (ARTIKLARNA 9 OCH 10) Om ett företag som är verksamt i minst två medlemsstater är insolvent, är det enligt direktivet institutionen i den medlemsstat där arbetstagarna normalt utför eller utförde sitt arbete som ansvarar för betalningen av utestående fordringar till 7 8 Domstolens dom (första avdelningen) av den 16 december 2004 i mål C-520/03, José Vicente Olaso Valero mot Fondo de Garantía Salarial (Fogasa), REG 2004, s. I-12065, punkt 34. KOM(95) 164, 15.6.1995. SV 5 SV

arbetstagarna (artikel 9.1). I sin dom i mål C-310/07 9 fann domstolen att ett företag som är etablerat i en medlemsstat bara kan anses ha verksamhet i en annan medlemsstat om det har en varaktig ekonomisk närvaro i den senare staten, i form av personella resurser som gör det möjligt för företaget att bedriva verksamhet där, men däremot måste företaget inte ha en filial eller ett fast driftställe i den staten. Kommissionen noterar (se tabell 4 i bilagan) att det under 2006 2008 behandlades 239 ärenden där en garantiinstitution i en medlemsstat betalade ut pengar till arbetstagare vid ett insolvent företag i en annan medlemsstat. Antalet berörda arbetstagare var 1 158 personer och totalt betalades omkring 10,8 miljoner euro ut. Kommissionen har bistått medlemsstaterna med att utarbeta en snart färdigställd blankett som kan användas för informationsutbyte och underlätta tillämpningen av artikel 10.1 i direktivet. Kommissionen offentliggör och uppdaterar dessutom kontaktuppgifter till behöriga myndigheter och garantiinstitutioner på sin webbplats http://ec.europa.eu/social/main.jsp?catid=706&langid=en&intpageid=198 i enlighet med artikel 10.2 i direktivet. 5. KLAUSUL MOT FÖRSÄMRING (ARTIKEL 11 ANDRA STYCKET) Kommissionen har inte stött på fall där genomförande av direktivet lett till försämringar jämfört med läget i medlemsstaterna före direktivets ikraftträdande eller jämfört med arbetstagarnas allmänna skydd vid arbetsgivarens insolvens. Tvärtom har direktivet stärkt arbetstagarnas skydd, eftersom det inneburit att garantiinstitutioner har inrättats i medlemsstater som inte hade sådana tidigare. 6. ARBETSTAGARE SOM OCKSÅ ÄR ÄGARE (ARTIKEL 12 C) Enligt direktivet får medlemsstaterna vägra att ge skydd eller begränsa skyddet för arbetstagare som ensamma eller tillsammans med nära anförvanter var ägare till en väsentlig del av det aktuella företaget och hade ett betydande inflytande över verksamheten. Flera medlemsstater har utnyttjat denna möjlighet (Tjeckien, Danmark, Tyskland, Grekland, Cypern, Lettland, Malta, Nederländerna, Österrike, Slovenien och Sverige). I andra medlemsstater (Spanien, Irland och Finland) undantas sådana personer indirekt från skyddet genom definitionen av arbetstagare: personer som äger en del av företaget och har ett betydande inflytande över verksamheten räknas inte som arbetstagare. I Bulgarien räcker det att arbetstagaren är delägare eller ledamot i företagets styrelse för att han eller hon ska gå miste om skyddet. Eftersom det inte finns något krav på att ägandet ska vara väsentligt och att arbetstagarna ska ha betydande inflytande över verksamheten, förefaller detta inte vara förenligt med direktivet. Återstående medlemsstater (Belgien, Estland, Frankrike, Italien, Litauen, Luxemburg, Ungern, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien och Förenade kungariket) har inte utnyttjat denna möjlighet. 9 Domstolens dom av den 16 oktober 2008, svenska staten mot Anders Holmqvist. SV 6 SV

7. ÄRENDEN I början av 2010 skickade kommissionen ett frågeformulär till medlemsstaterna för att inhämta uppgifter om antal insolvensärenden som de nationella garantiinstitutionerna behandlat samt om antal berörda arbetstagare och utbetalda belopp (se tabellerna 1, 2 och 3 i bilagan) 10. Under 2006 2009 ingrep de nationella garantiinstitutionerna i mer än 420 000 insolvensärenden (se tabell 1 i bilagan). Samtidigt fick 3,4 miljoner arbetstagare ersättning från garantiinstitutionerna på grund av arbetsgivarens insolvens (se tabell 2 i bilagan). Garantiinstitutionerna betalade ut 17,7 miljarder euro till arbetstagarna (se tabell 3 i bilagan). Antalet arbetstagare per ärende var 2006 2009 i genomsnitt åtta personer, och medelbeloppet utbetalt till varje arbetstagare av en garantiinstitution var 5 187 euro. Kommissionen noterar den avsevärda ökningen i antalet ärenden mellan 2008 och 2009 (+19 %) och framför allt antalet arbetstagare (+61 %) och utbetalda belopp (+72 %), som torde bero på den ekonomiska krisen. Den genomsnittliga storleken på företag som blev insolventa under 2009 ökade också (från 7,4 arbetstagare per ärende 2008 till 10,0 arbetstagare per ärende 2009, en ökning med 35 %) liksom beloppen på obetald lön (från 5 059 euro per arbetstagare 2008 till 5 409 euro per arbetstagare 2009, en ökning med 7 %). Tyskland är medlemsstaten med flest ärenden (146 673 ärenden 2006 2009), medan Frankrike stod för det största antalet arbetstagare (953 887 personer 2006 2009) och de största utbetalningarna (6,4 miljarder euro). 8. ARBETSMARKNADSPARTERNAS ÅSIKTER De sju föreningar inom Businesseurope som lämnade kommentarer liksom Ueapme anser att direktivet uppnått sitt mål att ge ett minimiskydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens och att de övre gränserna enligt artikel 4.3 är socialt förenliga med direktivets sociala målsättning. EFS betraktar direktivet som ett omistligt inslag i EU-rätten för att ge arbetstagare i hela EU ett minimiskydd. Däremot är EFS mycket oroat för de låga övre gränser och de mycket snäva tidsgränser som medlemsstaterna fastställt enligt artikel 4.2 och 4.3. Enligt EFS har ett stort antal nationella medlemsföreningar uttryckt allvarliga betänkligheter för att många arbetstagare har obetalda löner som överstiger de gränser som anges i nationell rätt. Dessutom framhåller EFS att formuleringarna i artikel 4.2 och 4.3 är mycket vaga och ger medlemsstaterna stort utrymme att avsevärt försvaga sina skyldigheter enligt direktivet. Därför anser EFS att det bör övervägas att se över de bestämmelserna. Ett annat problem är enligt EFS åsikt direktivets räckvidd, särskilt tolkningen av utestående fordran, eftersom ett antal medlemsstater håller sig med en snäv definition av ersättning (och utesluter t.ex. avgångsvederlag, bonusar och återbetalningar av utlägg). Detta kan enligt EFS mening leda till att avsevärda fordringar inte gottgörs. 10 Italien och Luxemburg svarade inte på frågeformuläret. SV 7 SV

9. SLUTSATSER Mer än 30 år efter det att det ursprungliga direktivet antogs 1980 anser kommissionen att det fortsätter att ha central betydelse och ger ett minimiskydd för arbetstagarnas rättigheter på den inre marknaden. Medlemsstaterna har ålagts att bygga upp garantiinstitutioner som griper in vid insolvens för att täcka arbetstagarnas fordringar. De 3,4 miljoner arbetstagare som utnyttjat det här skyddsnätet de senaste fyra åren, framför allt under den ekonomiska krisen, visar att det är användbart. Ändringen 2002 förtydligade de juridiska följderna i gränsöverskridande situationer och anpassade bestämmelserna till ändringar av medlemsstaternas insolvensrätt, vilket stärkte rättssäkerheten. Analysen ovan visar att de bestämmelser som rapportkravet avser i stort sett har genomförts och tillämpats korrekt. Det finns dock några problemområden som kommissionen tänker ta itu med på lämpligt sätt, även med överträdelseförfaranden om det behövs. Kommissionen kommer att fortsätta att övervaka direktivets tillämpning, och ta hänsyn till utvecklingen inom arbetsrätt och insolvensrätt så att direktivets syfte uppfylls på bästa sätt. SV 8 SV

BILAGA Tabell 1: Antal ärenden där garantiinstitutionen ombetts gripa in 2006 2007 2008 2009 Totalt 2006 2009 Belgien 4 256 3 744 3 967 4 174 16 141 Bulgarien 6 3 9 18 Tjeckien 449 382 386 750 1 967 Danmark 1 221 1 091 1 847 3 167 7 326 Tyskland 38 133 38 711 35 447 34 382 146 673 Estland 131 94 176 491 892 Irland 167 194 287 671 1 319 Grekland - - - - - Spanien 12 431 12 654 13 229 16 466 54 780 Frankrike 19 655 19 577 24 046 27 113 90 391 Italien Cypern 7 5 1 2 15 Lettland 95 60 84 138 377 Litauen 379 293 300 340 1 312 Luxemburg Ungern 1 273 1 235 1 419 2 222 6 149 Malta 0 1 0 1 2 Nederländerna 3 796 2 392 2 580 4 641 13 409 Österrike 4 036 3 508 3 563 4 036 15 143 Polen 635 631 338 401 2 005 Portugal 583 795 1 216 2 889 5 483 Rumänien 4 22 47 73 Slovenien 92 88 76 108 364 Slovakien 80 58 62 174 374 Finland 2 167 2 098 2 243 2 965 9 473 Sverige 2 200 1 900 2 400 3 300 9 800 Förenade kungariket 9 369 8 036 7 593 12 135 37 133 EU-27 101 155 97 557 101 285 120 622 420 619 SV 9 SV

Tabell 2: Antal arbetstagare vars fordringar helt eller delvis betalats av garantiinstitutionen 2006 2007 2008 2009 Totalt 2006 2009 Belgien 19 104 16 628 17 414 18 922 72 068 Bulgarien 45 20 433 498 Tjeckien 7 549 6 888 5 055 19 451 38 943 Danmark 9 886 10 244 19 328 34 694 74 152 Tyskland 189 695 167 593 173 004 304 719 835 011 Estland 1 256 1 158 2 292 6 661 11 367 Irland 4 687 6 609 9 704 20 172 41 172 Grekland 758 284 432 148 1 622 Spanien 57 738 56 382 63 994 99 071 277 185 Frankrike 220 812 208 233 235 062 289 780 953 887 Italien 0 Cypern 48 16 2 63 129 Lettland 2 598 928 1 029 2 015 6 570 Litauen 11 140 5 794 6 894 8 110 31 938 Luxemburg 0 Ungern 21 319 15 888 12 665 28 664 78 536 Malta 0 32 0 17 49 Nederländerna 30 729 21 554 27 890 59 243 139 416 Österrike 34 521 30 986 28 219 36 191 129 917 Polen 20 321 17 151 20 319 35 674 93 465 Portugal 9 530 12 220 14 120 18 263 54 133 Rumänien 618 2 578 2 353 5 549 Slovenien 1 276 430 448 6 259 8 413 Slovakien 2 604 2 821 4 308 8 114 17 847 Finland 6 022 5 021 7 714 9 253 28 010 Sverige 17 100 14 000 19 100 29 100 79 300 Förenade kungariket 92 516 86 006 76 416 164 083 419 021 EU-27 761 209 687 529 748 007 1 201 453 3 398 198 SV 10 SV

Tabell 3: Belopp utbetalda av garantiinstitutionen (euro) 2006 2007 2008 2009 Totalt 2006 2009 Belgien 132 410 251 110 682 560 122 806 878 151 927 588 517 827 277 Bulgarien - 14 265 5 115 232 022 251 402 Tjeckien 6 477 066 7 060 182 6 026 217 31 928 617 51 492 081 Danmark 28 287 595 36 372 910 89 592 275 157 395 719 311 648 498 Tyskland 983 495 381 849 977 920 822 226 706 1 755 302 560 4 411 002 567 Estland 954 629 1 476 662 4 329 696 13 492 496 20 253 484 Irland 4 308 000 5 727 000 10 068 000 19 958 000 40 061 000 Grekland 2 130 303 496 418 986 256 311 315 3 924 292 Spanien 269 549 468 327 130 512 359 752 446 643 538 235 1 599 970 661 Frankrike 1 458 000 000 1 400 000 000 1 463 000 000 2 117 000 000 6 438 000 000 Italien Cypern 96 147 7 803 1 910 14 554 120 414 Lettland 1 937 982 821 591 1 850 184 2 724 831 7 334 587 Litauen 6 835 032 3 880 908 5 271 084 6 545 412 22 532 437 Luxemburg Ungern 21 360 781 16 841 854 18 043 815 32 734 634 88 981 085 Malta 0 35 816 0 22 062 57 878 Nederländerna 205 314 711 141 211 281 174 557 007 398 691 488 919 774 487 Österrike 184 854 654 208 047 412 208 055 837 277 579 642 878 537 545 Polen 18 203 753 21 036 816 27 170 354 43 977 262 110 388 185 Portugal 40 198 540 52 988 075 70 475 958 80 900 936 244 563 509 Rumänien - 431 282 1 067 814 1 168 956 2 668 052 Slovenien 2 163 308 744 805 849 295 13 321 203 17 078 611 Slovakien 2 570 000 2 304 056 5 111 233 9 872 000 19 857 289 Finland 18 930 558 16 447 990 24 135 752 35 396 292 94 910 592 Sverige 101 854 253 90 453 076 101 734 753 224 435 216 518 477 298 Förenade kungariket 415 375 589 245 454 000 267 021 651 479 967 226 1 407 818 465 EU-27 3 905 308 001 3 539 645 194 3 784 140 235 6 498 438 266 17 727 531 696 SV 11 SV

Tabell 4: Ingripanden av garantiinstitutionen 2006 2008 för arbetstagare mot vars arbetsgivare insolvensförfarande begärts i en annan medlemsstat Antal gränsöverskridande insolvenser per garantiinstitution Antal berörda arbetstagare Utbetalda belopp (euro) Belgien 48 156 2 093 600 Bulgarien 0 0 0 Tjeckien Danmark 2 2 19 119 Tyskland 26 188 400 850 Estland Irland 22 43 139 949 Grekland 0 0 0 Spanien 0 0 0 Frankrike 39 163 2 513 154 Italien 6 6 156 458 Cypern Lettland 0 0 0 Litauen 0 0 0 Luxemburg 1 29 129 368 Ungern 0 0 0 Malta 0 0 0 Nederländerna Uppgift saknas då den nederländska garantiinstitutionen inte registrerade gränsöverskridande ärenden separat Österrike 59 214 1 346 751 Polen 0 0 0 Portugal 1 17 111 172 Rumänien 0 0 0 Slovenien 1 3 3 855 Slovakien 0 0 0 Finland 15 69 434 253 Sverige 13 259 3 415 180 Förenade kungariket 6 9 65 214 EU-27 239 1 158 10 828 924 SV 12 SV

SV 13 SV