Sammanfattning Den psykiska ohälsan har under de sista femton åren stadigt ökat och mellan 20 40 procent av Sveriges befolkning uppskattas idag lida av psykisk ohälsa. Den största ökningen har skett bland unga kvinnor i åldrarna 16 34 år. Ökningen av den psykiska ohälsan och ett, sedan mitten av 1990-talet, förändrat uppdrag för primärvården har inneburit att en stor del av primärvårdens patienter idag söker vård för psykiska eller psykosomatiska besvär. Föreliggande studie är en uppföljning av befolkningsstudien Östgötens Psykiska Hälsa 2002 (ÖPH) med begränsning till unga vuxna. Det övergripande syftet var att beskriva den självskattade psykiska hälsan år 2006 hos patienter i åldersgruppen 22 33 år, som sökt vid en vårdcentral i Östergötland fyra år tidigare och fått någon av diagnoserna depression, ångest, stress eller krisreaktion. Mer specifikt var avsikten att undersöka kontaktorsak år 2002, erhållen behandling, patienternas åsikt om denna, och deras förslag till förbättringar. Den självskattade psykiska hälsan mättes med två skattningsinstrument, Mental Health Inventory -5 (MHI- 5) och Hospital and Anxiety and Depression Rating Scale (HADS). Undersökningen genomfördes som en enkätstudie och frågeformuläret besvarades av 224 personer, varav 173 kvinnor. En stor andel av dessa hade återkommande eller fortsatta besvär och var på nytt i behov av vård. De yngre kvinnorna, 22 27 år, mådde sämst. Det var en större andel av de yngre kvinnorna som hade uttalade besvär enligt MHI-5 och som i högre grad led av trolig depression och ångest enligt HADS. Patienterna uppgav att den vård de har fått har hjälpt dem att klara av sina besvär på ett bättre sätt. Däremot påvisades brister i bemötande och det framfördes önskemål om en ökad satsning på samtalsbehandling. Patienterna saknade också i flera fall uppföljning av behandlingen. Jämförelse mellan skattningsskalorna MHI-5 och HADS visade god samstämmighet mellan skalorna. Användning av skattningsskalor är ett hjälpmedel vid diagnostisering och uppföljning av depression och ångest, och bidrar till ett förbättrat omhändertagande av dessa patienter. Behandlingsresultatet kan därmed följas på ett tydligare sätt. MHI-5 har tidigare använts bland annat i studien ÖPH. Detta instrument kan vara ett av flera som kan användas för kvalitetsjämförelser i framtiden. Uppföljning kan göras såväl på individ- som på gruppnivå och jämförelse kan göras med befolkningens självskattade hälsa. Unga kvinnor med psykisk ohälsa är en utsatt grupp och många söker hjälp inom primärvården. För att primärvården ska kunna erbjuda dessa patienter ett optimalt omhändertagande krävs fortsatt utveckling av arbetsmetoder, att samverkan med andra vårdgivare fördjupas och att personalens kompetens inom ämnesområdet utvecklas.
Förkortningar CSQ FoU-enheten HADS Client Satisfaction Questionnaire Forsknings- och utvecklingsenheten för närsjukvården i Östergötland Hospital Anxiety and Depression Rating Scale MHI-5 Mental Health Inventory -5 PH-UV SF-36 Psykisk Hälsa Unga Vuxna 36-Item Short-Form Health Survey ÖPH Östgötens Psykiska Hälsa 2002 ICD-10 International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems, Tenth- Revision
Innehållsförteckning Sid nr Sammanfattning Summary Förkortningar Inledning 1 Bakgrund 3 Tidigare kartläggning av östgötens psykiska hälsa 3 Primärvårdens uppdrag 3 Olika behandlingsalternativ inom primärvården 5 Depression 6 Ångest 8 Kris 9 Stress 9 Syfte 11 Metod 12 Urval 12 Procedur 12 Frågeformuläret 13 Allmänna frågor 13 Psykiska besvär år 2002 13 Tillfredsställelse med vården för psykiska 14 besvär sedan 2002 Psykiska besvär under de senaste 12 månaderna 14 Nuvarande hälsa 14 Kvalitativ analys för patientkommentarer 15 Databearbetning 15 Etiska överväganden 15 Resultat 16 Bortfall 16 Allmänna frågor 16 Psykiska besvär år 2002 17 Tillfredsställelse med vården för psykiska besvär sedan 2002 19 Vårdkontakter och sjukskrivning de senaste 12 månaderna 22 Nuvarande hälsa 23 Patientens behov av vård 26 Överensstämmelse mellan MHI-5 och HADS 28
Diskussion 30 Unga vuxna kvinnor en utsatt grupp 30 Vem skall ta hand om patienter med psykisk ohälsa i primärvården? 30 Psykiska besvär 2002 32 Behandling av psykiska besvär år 2002 vid vårdcentralen 32 Tillfredsställelse med vården för psykiska besvär sedan 2002 33 Vårdkontakter och sjukskrivning de senaste 12 månaderna 34 Nuvarande hälsa 34 Patientens behov av vård 35 MHI-5 - en tänkbar kvalitetsindikator i primärvården? 36 Representativitet 36 Validitet och reliabilitet 37 Slutkommentar och diskussionsfrågor 38 Referenser 40 Bilagor Bilaga 1. Förfrågan om deltagande till vårdcentraler, Intyg om deltagande Bilaga 2. Förfrågan om deltagande till patienter Bilaga 3. Svarskort Bilaga 4. Frågeformulär
Inledning Av Sveriges befolkning uppskattas idag mellan 20 40 procent lida av psykisk ohälsa (1). Andelen av dem som lider av de allvarligaste psykiska sjukdomarna ligger på en konstant nivå sedan 1950-talet, men en omfattande ökning har skett av annan psykisk ohälsa sedan början av 1990-talet. Senare siffror tyder på att ökningen tycks plana ut men det är för tidigt att dra några slutsatser av detta (2). Den största ökningen har skett bland unga kvinnor i åldrarna 16 34 år (1). Undersökningar om levnadsförhållanden som genomförs regelbundet av Statistiska Centralbyrån, visar under tioårsperioden 1988 1998 en ökning av den psykiska ohälsan hos unga kvinnor mellan 20 24 år från 9 procent till 27 procent (3). En försämring av den psykiska hälsan för gruppen unga kvinnor i åldern 18 29 år framkommer även i undersökningen Östgötens psykiska hälsa 2002 (ÖPH) (4). Tjugo procent av kvinnorna i denna åldersgrupp uppger uttalade besvär medan siffran för män i motsvarande åldersgrupp är nio procent. I Folkhälsorapporten från år 2005 skriver Socialstyrelsen att det finns starka samband mellan samhällsutvecklingen och den psykiska ohälsan (1). De samhällsförändringar som skedde i början av 1990-talet slog hårt mot ungdomar och de unga är stora förlorare jämfört med andra grupper vad det gäller olika välfärdskomponenter, till exempel tillgång till arbete och ekonomiska resurser. Arbetsvillkoren har genomgått en förändring från fast anställning till projekt- och tidsbegränsade anställningar och det krävs även allt oftare hög kompetens för att få anställning. Studier visar att en stor del av dem som söker vård inom primärvården har psykiska och psykosomatiska besvär (2, 5). Var fjärde till var femte primärvårdspatient lider av ett primärt psykiatriskt tillstånd (6). Diagnoserna som dominerar är depression, ångest, alkoholmissbruk och psykosomatiska tillstånd. Kontaktorsaken är i regel somatisk men vårdbehovet innehåller ofta även en psykosocial problematik. Ensamhet, familjeproblem och konflikter på arbetsplatsen är de vanligaste problemen som distriktsläkarna möter bland patienterna (5). Patienter med lätt till medelsvår psykisk ohälsa behandlades tidigare i stor utsträckning inom den psykiatriska vården men vårdas nu i första hand inom primärvården. I Socialstyrelsens sammanfattning, Antidepressiva läkemedel vid psykisk ohälsa, framkommer att flertalet verksamhetschefer inom primärvården anser att resurser inte har tillförts primärvården i motsvarande grad som vårdbehovet ökat (2). Det saknas även kompetens i primärvården för att möta detta behov. Troligtvis finns ett stort mörkertal när det gäller diagnostisering av psykisk ohälsa. En studie genomförd vid sju vårdcentraler i Umeå visade att 50 70 procent av 1
patienterna som led av depression inte diagnostiserades som deprimerade vid besök hos allmänläkare (7). I Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU):s rapport från 2005 framkom att tillgänglig diagnosstatistik från allmänläkarmottagningar i regel visade betydligt lägre frekvens av depressioner än vad som motsvarar sjukdomens förekomst i befolkningen (8). Patienter med psykisk ohälsa har högre öppenvårdskonsumtion och mer än tre gånger så många sjukskrivningsdagar som övriga patienter. Vårdkostnaderna för patientgruppen beräknas till mellan en tredjedel och hälften av de totala sjukvårdskostnaderna (9). Psykisk ohälsa är ofta orsak till förtidspension, för personer under 35 år i ungefär hälften av fallen (10). 2
Bakgrund Tidigare kartläggning av Östgötens Psykiska Hälsa Föreliggande studie är en uppföljning av ÖPH 2002 med begränsning till gruppen unga vuxna i åldersgruppen 22 33 år. ÖPH är en tvärsnittsstudie baserad på ett frågeformulär till ett slumpmässigt urval om totalt 12 900, personer 18 90 år bosatta i Östergötland. Svarsfrekvensen var 66 procent. Resultatet visade att det framför allt var unga personer och i synnerhet kvinnor som rapporterade den sämsta psykiska hälsan. Den första kontakten med vården togs oftast på en vårdcentral (4). För åldersgruppen 22 33 år var andelen gifta eller sammanboende 70 procent, ensamstående 25 procent och 5 procent svarade annat. Högskoleutbildning hade 24 procent, 70 procent hade gymnasieutbildning och 6 procent grundskoleutbildning, som högsta utbildning. Bra ekonomi uppgav 58 procent och 13 procent uppgav dålig ekonomi. Övriga uppgav att deras ekonomi var varken bra eller dålig. Det var 61 procent som hade fast anställning och 3 procent var egenföretagare, 16 procent uppgav tidsbegränsad anställning medan 20 procent varken hade anställning eller eget företag. Tio procent hade varit sjukskrivna eller sjukanmälda under de senaste 12 månaderna för psykiska besvär. Primärvårdens uppdrag WHO:s europaregion har tagit fram en introduktion om mål för hälsooch sjukvård, Hälsa 21, vilken antogs av Sverige 1998 (11). Här finns delmål för primärvården och nyckelorden är helhetssyn, kontinuitet, olika yrkeskompetenser och patientens delaktighet och ansvar. Ett annat delmål gäller kvalitet i vården där patienttillfredsställelse, kvalitet på den hälso- och sjukvård som erhållits och respekt för patientens rättigheter betonas. Delmålet för en bättre psykisk hälsa är att till år 2020 ska människors psykosociala välbefinnande förbättras och ett väl utbyggt och mångsidigt vårdsystem finnas tillgängligt för dem som har psykiska hälsoproblem. Mål för svensk hälso- och sjukvård formuleras i Hälso- och sjukvårdslagen 2 (12): Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor. I Hälso- och sjukvårdslagens 5 klargörs primärvårdens ansvarsområde (12): Primärvården skall som en del av den öppna vården utan avgränsning vad gäller sjukdomar, ålder eller patientgrupper 3
svara för befolkningens behov av sådan grundläggande medicinsk behandling, omvårdnad, förebyggande arbete och rehabilitering som inte kräver sjukhusens medicinska och tekniska resurser eller annan särskild kompetens. Det är en vid formulering av primärvårdens uppdrag i lagstiftningen och preciseringen av ansvarsområdet har överlåtits till hälso- och sjukvårdshuvudmännen. Detta har inneburit att primärvården i landet ser olika ut när det gäller såväl organisation som innehåll. Primärvårdens uppdrag är på många håll fortfarande otydligt medan förväntningarna på primärvården är höga (13). Att uppdraget inte är tydliggjort har inneburit att gränsdragningen mellan primärvården och den psykiatriska vårdens ansvarsområde är oklar (2). Vidare påverkas primärvården negativt av att organisationen är diffus, då olika organisationsmodeller finns som utgår från exempelvis geografiskt ansvar, familjeläkarsystem och närsjukvård (14). Davidsson tar upp i sin bok, Primärvård en vårdnivå, vad som anses vara hälso- och sjukvårdens svaga sidor (15). Dessa är: ineffektiv resursanvändning, dålig samordning av olika åtgärder, brist på valfrihet, brist på lyhördhet för patienterna och en relativt dålig prioritering av primärvården. En Sifo-undersökning år 2006 genomförd i Göteborg visade att var femte patient kände sig illa bemött i vården. Bland de yngre kvinnorna i åldrarna 18 29 år upplevde var tredje individ att hon blivit ganska eller mycket illa bemött i sina kontakter med vården (16). I Socialstyrelsens sammanställning om antidepressiva läkemedel gjordes bedömningen att vid behandling av patienter med psykiska problem i primärvård är det angeläget att (2): 1. Sjukvårdshuvudmännen uppmärksammar behovet av personal med adekvat kompetens för samtalsbehandling vid depression, ångest och annan psykisk ohälsa. 2. Lokala vårdprogram och rutiner betonar vikten av systematiskt utförd och dokumenterad diagnostik, regelbunden uppföljning, utvärdering och omprövning av behandling med antidepressiva läkemedel. 3. Sjukvårdshuvudmännen uppmärksammar betydelsen av vårdgivarens bemötande och helhetssyn samt patientens delaktighet för ett tillfredställande behandlingsresultat vid depression, ångest och annan psykisk ohälsa. Socialstyrelsen betonar vikten av att ta del av patienternas erfarenheter av vården när kvaliteten på vård och behandling ska analyseras och bedömas (2). Det finns flera instrument som skattar patienttillfredsställelse/upplevelse. Client Satisfaction Questionnaire (CSQ) är ett instrument som togs fram under slutet av 1970-talet för sjukvården och andra människovårdande verksamheter (17). Patienttillfredsställelse är ett mått på hur 4
vården har upplevts av patienten inom områden som bemötande, information och patientens delaktighet i behandling och beslut. Ökningen av den psykiska ohälsan har uppmärksammats och resurser till primärvården har tillkommit under de senaste åren. I Östergötland har idag vårdcentralerna tillgång till personal med adekvat kompetens för samtalsbehandling, men i olika omfattning. En undersökning gjord vid Forsknings- och utvecklingsenheten för Närsjukvården i Östergötland (FoU-enheten) år 2005 visade att omräknat i heltidstjänster är kuratorns ansvarsområde mellan 7 500 65 000 listade personer (18). Psykiatrioch habiliteringsenheten inom Närsjukvården i västra Östergötland har sedan 2005 ett lokalt vårdprogram för depression (19). Inom samma enhet pågår även arbetet med att ta fram vårdprogram för ångest. Cheferna för primärvården i Östergötland har beslutat att vårdprogrammet för depression ska gälla även för primärvårdens verksamheter. Olika behandlingsalternativ inom primärvården Socialstyrelsen ger i Hälso- och sjukvårdsrapporten 2001 en sammanställning över vilka behandlingsinslag som bör ingå i vården vid psykisk ohälsa (10). Inslagen är somatisk behandling, psykoterapi, psykosociala åtgärder, psykopedagogiska och psykoedukativa metoder, sjukgymnastik och arbetsterapeutisk behandling samt rehabilitering. Somatisk behandling innefattar framförallt läkemedel och används som symtomlindrande eller botande behandling (10). Försäljningen av antidepressiva mediciner, lugnande läkemedel och sömnmedel har enligt Apotekets statistik ökat med 25 procent mellan åren 1997 och 2001. Ökningen har varit störst i åldrarna 15 29 år (20). Det är dubbelt så vanligt att kvinnor får antidepressiva läkemedel som män. Detta är förekommande i alla åldrar upp till 70 år. Bidragande orsaker kan vara att kvinnor oftare söker vård för psykisk ohälsa och att behandlingskrävande depressioner är vanligare bland kvinnor än bland män. Behandlingstiden är ofta längre för kvinnor förutom i åldersgruppen 15 24 år där den är lika för kvinnor och män (2). Psykoterapi är en av flera former av samtalsbehandling som finns inom psykiatri och primärvård. Psykoterapi bygger på erkänd psykologisk teori och beprövad metod och ges av personer med olika terapeutisk utbildning (21). Terapiformer som används är kognitiv psykoterapi, kognitiv beteendeterapi, psykodynamisk terapi, icke verbala terapiformer (exempelvis bildterapi, musikterapi), grupp- och familjeterapi eller nätverksterapi (10). Andra samtalsformer är exempelvis krissamtal och stödsamtal. Samtalsbehandling har dokumenterat goda effekter vid flera psykiatriska tillstånd och kan användas i olika syften, till exempel för att hjälpa en person över en akut kris eller för att lära en person att handskas bättre med sociala relationer. Behandlingen kan sträcka sig från några samtal till behandling under flera år. I primärvården ges samtalsbehandling av 5
olika yrkeskategorier. Vanligast förekommande inom primärvården i Östergötland är socionomer vilka utgör två tredjedelar av dem som ger samtalsbehandling (2). Patienter i de yngre åldersgrupperna, mellan 15 24 år, erbjuds oftare samtalsbehandling än övriga åldersgrupper. Psykosociala åtgärder syftar till att hjälpa patienten att skapa så bra förutsättningar som möjligt i hans/hennes livssituation. Om man lyckas minska funktionshindret får patienten ökad livskvalitet. I denna process förutsätts att de olika huvudmännen, framförallt landsting och kommun, samarbetar (10). I psykopedagogiska och psykoedukativa metoder ingår pedagogiska arbetssätt, som undervisning av såväl patienter som anhöriga. Det ger möjlighet att känna igen sjukdomssignaler i ett tidigt skede och fortsatt sjukdomsutveckling förhindras (10). Sjukgymnastisk och arbetsterapeutisk behandling kan leda till att öka patientens fysiska funktionsförmåga, arbetsförmåga, förmåga till självständigt liv och sociala kontakter. Det kan ske med till exempel avspänningsträning, basal kroppskännedom, fysisk funktionsträning, ADLträning (aktiviteter för dagligt liv), boendeträning och arbetsträning (10). Rehabiliteringens syfte är att förbättra eller återställa patientens psykiska funktionsförmåga. Detta kräver ofta en samordning av olika behandlingsinsatser. Patienter med depressions- eller ångesttillstånd har ofta stora rehabiliteringsbehov, framförallt när det gäller arbetslivsinriktad rehabilitering eftersom de ofta blir sjukskrivna under lång tid och i hög grad blir beroende av sjukersättning (10). Folkhälsorapporten 2001 betonar att i en behandling förenar man medicinska, psykologiska och sociala aspekter i enlighet med patientens individuella behov. Rapporten tar även upp vikten av att informera patienten om olika behandlingsalternativ, då en välinformerad patient också har lättare att medverka i behandlingsplaneringen och delaktighet bidrar till ett tillfredsställande behandlingsresultat (10). Depression Det som kännetecknar depressionssjukdom är långdragna perioder med nedstämdhet, känslor av meningslöshet och hopplöshet (8). Hellström och medarbetare undersökte förekomst av depression bland Stockholms läns befolkningen (22). Resultaten visade att 6,6 procent av kvinnorna och 4,1 procent av männen hade symtom på depression. Flertalet patienter med depression behandlas enbart eller huvudsakligen i primärvård. En vanlig uppskattning är att 5-10 procent av dem som söker allmänläkare är deprimerade (8). En studie genomförd vid 25 vårdcentraler i Stockholm visade en 35 procentig ökning av antalet läkarbesök på grund av psykiska problem under tiden 2001 2003, varav patienter med depression stod för en tredjedel (2). Ökningen var mest påtaglig 6
bland personer mellan 20 44 år. Ungefär hälften till två tredjedelar av deprimerade patienter som sökte primärvård fick en korrekt diagnos och ungefär samma andel fick adekvat behandling (8). Sex procent av Sveriges befolkning behandlas med antidepressiva läkemedel (2). I Socialstyrelsens sammanställning framkom att i 43 procent av fallen ansåg sig läkaren kunna bedöma effekten av läkemedelsbehandlingen som måttlig och i vart sjunde fall fanns ingen eller obetydlig effekt. Varannan patient uppgav att de någon gång behövt byta läkemedel på grund av dålig effekt eller biverkningar. SBU:s rapport visar liknande siffror där effekten var otillfredsställande i en tredjedel av fallen (8). I samma rapport framkom att 40 procent av patienterna inte har fått tid för uppföljning av behandling, varken genom besök eller genom telefonkontakt. Vikten av uppföljning betonas i vårdprogrammet för depression som framtagits inom Närsjukvården i västra Östergötland (19). Sedan början av 1990-talet har det skett en övergång från tricykliska antidepressiva till selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI). Behandling med SSRIpreparat är den mest vanligt förekommande behandlingen i primärvård vid depression (8). Följsamheten vid läkemedelsordinationer är låg, vid långtidsbehandling inte över 50 procent (23). För att få bästa följsamhet är det flera faktorer som visat sig ha betydelse. Förutom vikten av uppföljning, har bland annat en god patient-läkarrelation och att patienten har goda kunskaper om sin sjukdom och behandling, stor betydelse för följsamheten (23). De allmänläkare som hade bäst kunskap om sina patienter avvaktade dessutom i större utsträckning än de med sämre kunskap om patienten med att fatta beslut om behandling (24). Ett positivt samband mellan ett gott omhändertagande och goda behandlingsresultat framkom i Socialstyrelsens rapport, Antidepressiva läkemedel vid psykisk ohälsa (2). Samtalsbehandling förekommer allt oftare inom primärvården vid depressionstillstånd och efterfrågas alltmer av patienterna (8). De patienter som enbart får läkemedelsbehandling vill oftast även ha samtalsbehandling och de som får samtalsbehandling vill gärna ha längre kontakt (4). Flera slags psykoterapier har visat sig ha väl dokumenterad effekt i behandlingen av depressioner hos vuxna och en gles fortsatt psykoterapeutisk kontakt minskar eller fördröjer återinsjuknande, framförallt då akutbehandling med läkemedel eller psykoterapi inte resulterat i full symtomfrihet (8). 7
Ångest Ångest definieras som olustkänslor eller kroppsliga spänningssymtom inför förväntad fara eller olycka där det upplevda hotet kan komma utifrån eller inifrån. Ångesttillstånd kan medföra panikattacker, fobier och tvångstankar/tvångshandlingar. Ångest är också förknippat med hög överdödlighet, bland annat då det föreligger en ökad risk att utveckla somatiska sjukdomar. Vid paniksyndrom är dödligheten dubbelt så hög som för normalbefolkningen och betydligt högre än vid depression (25). Ångestsyndrom är vanligt förekommande och uppskattningsvis kommer var fjärde person någon gång i livet att drabbas av ångestsyndrom (25). I studien ÖPH uppgav tio procent av befolkningen att de i viss utsträckning hade återkommande perioder av ångest och panik och två procent uppgav att de hade det i stor utsträckning (4). Det var vanligast förekommande hos kvinnor och framförallt bland de yngre, i åldrarna 18 29 år. Samsjukligheten är stor för psykisk ohälsa och kroppsliga sjukdomar. Cirka 70 procent av de vuxna patienterna med ångestbesvär finns inom primärvården och ofta söker patienten vård för kroppsliga symtom som bröstsmärtor, hjärtklappning eller magbesvär. Enligt SBU:s rapport presenterade hela 80 procent av patienterna med ångest och depression sina besvär som rent kroppsliga (25). Ett flertal av dessa patienter diagnostiserade inte som ångestsyndrom trots långvarig läkarkontakt (6). Enligt Bodlund identifierades endast en fjärdedel av patienterna med ångestbesvär. Detta kan förutom samtidig kroppsliga symtom bero på att patienten har lindrigare symtom än inom specialistpsykiatrin och även att de söker läkarvård tidigare. Diagnostiseringen kan enligt Bodlund förbättras med exempelvis strukturerade intervjuunderlag eller skattningsskalor (6). Behandling som visat sig ha väldokumenterad effekt vid ospecifika ångesttillstånd är bensodiazepiner. Det är dock vanligt att ångesten återkommer efter en tids behandling. Dessutom föreligger en stor risk för beroende. Det finns även evidens för att antidepressiva läkemedel har viss effekt vid ångesttillstånd (25). Kognitiv beteendeterapi (KBT) har visat sig lindra symtomen vid flera ångesttillstånd, exempelvis social fobi, generaliserad ångest, tvångssyndrom och posttraumatiskt stressyndrom. Terapier baserade på psykodynamiska teorier har studerats i mycket liten omfattning vid ångestsyndrom (25). Enligt Ottosson uppnås den bästa effekten genom en kombination av läkemedel och psykoterapi (26). Ett ensidigt val är direkt felaktigt. Patienten behöver både få hjälp med att dämpa sina besvär likväl som att få hjälp med att förstå vad ångest är och träna upp sin förmåga att hantera den. 8
Kris Cullbergs definition av kristillstånd är då en person råkar in i en livssituation där tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att kunna förstå och psykiskt bemästra den aktuella situationen (27). Han skiljer på traumatiska kriser och utvecklings- och livskriser. Cullberg delar in krisförloppet i fyra olika faser: chock-, reaktions-, bearbetnings- och nyorienteringsfasen. Han menar att kris är en förutsättning för utveckling och självkännedom men som även kan innebära inkörsport till livslång psykisk invaliditet. Enligt Cullberg behövs det ett helhetsperspektiv i behandlingen. Detta innefattar en förståelse för de utlösande orsakerna, personens psykologiska utveckling och hennes sociala förutsättningar. Läkemedel och sjukskrivning är enligt Cullberg felaktigt eller otillräckligt då patienten även är i behov av samtalsbehandling. Hillgard och medarbetare (28) beskriver krisen som ett kortvarigt tillstånd bestående av tre delar som måste förekomma samtidigt, en yttre händelse som leder till förlust eller hot om förlust av väsentliga livsvärden, en känsloöversvämning vilken innebär våldsamma och ofta motstridiga känslor samt förvirring med bristande problemlösningsförmåga. Krisupplevelsen skiljer sig från person till person då den är en individuell tolkning. Då en person inte har lyckats bearbeta sin kris utan fastnat i ett tillstånd som hindrar vidare livsutveckling kan kristerapi bli aktuell som behandlingsinsats. Primärvården möter ofta patienten i reaktionsfasen eller då krisutvecklingen av någon anledning låst sig. Hjälpbehovet uttrycks ofta i form av ängslan, nedstämdhet, sömnsvårigheter, ångestattacker, alkoholproblem eller fysiska symtom. I reaktionsfasen är det viktigt att få tala om det som hänt, att i ord få uttrycka smärtan och andra känslor som är förbundna med det som hänt. Denna verbalisering betyder att känslan får ett konkretare innehåll och har stor betydelse för det egna erkännandet av sina upplevelser (27). Stress Stress beskrivs som kroppens och själens reaktioner på olika typer av påfrestningar, utmaningar och krav (29). När möjligheterna att bemästra eller kontrollera situationen är bristfälliga, upplever personen stress. Om stressen består och personen inte får tillfälle till återhämtning finns risk för att immunförsvaret blir försvagat vilket bland annat ökar risken för infektioner. Även kroppens förmåga att återhämta sig kommer gradvis att försämras. Andra symtom vid detta tillstånd är trötthet, huvudvärk, muskelsmärtor, oro, ångest och sömnsvårigheter. Depression kan uppstå sekundärt (30). Utmattningssyndrom och kroniskt trötthetssyndrom är diagnoser som utgör nästa steg och som ofta är kopplade till långvarig sjukskrivning. 9
I studien ÖPH uppgav en tiondel av befolkningen att de kände sig stressade hela tiden eller mesta delen av tiden (4). Betydligt fler yngre än äldre kände sig stressade. En skillnad mellan könen kunde utläsas och det var kvinnorna som kände sig mer stressade än männen. Var femte kvinna i åldrarna 18 29 år kände sig ofta stressad. Stressbesvär har även ett starkt samband med psykiskt välbefinnande. Av de i studien som ofta kände sig stressade under de senaste fyra veckorna hade 85 procent av kvinnorna och 80 procent av männen lindriga eller uttalade psykiska besvär skattade med Mental Health Inventory (MHI-5). Primärvårdsläkaren möter patienter i stressens alla faser. Vid den svåraste formen är det viktigt med stressavlastning i form av sjukskrivning (31). Sjukskrivningsperioden kan bli lång men det betyder inte att personen inte kan återgå till arbete. Det som är avgörande är att återhämtningen sker i en takt som inte i onödan aktiverar stressystemen eftersom detta direkt leder till symtomrecidiv. Ett professionellt samtalsstöd är viktigt och ibland krävs en längre kontakt. De individuella förutsättningarna är mycket olika och sambanden mellan kropp själ omgivning är komplexa. Det är viktigt att personen förstår helheten för att kunna förändra sin situation och finna en balans mellan påfrestningarna (30). En utvärdering av en gruppbehandlingsmodell för patienter med stressrelaterad ohälsa är gjord vid Motala lasarett (32). Behandlingen var baserad på beteendeterapeutiska metoder och över hälften av de deltagande patienterna var remitterade från primärvård. Av utvärderingen framgår att behandlingsprogrammet gett positiva resultat. I ovanstående sammanställning om primärvårdens uppdrag, vård och behandling vid psykisk ohälsa har det framkommit flera områden där det finns behov av ökad kunskap och forskning, bland annat när det gäller uppföljande studier, effektmått och bedömningsinstrument. 10
Syfte Studiens övergripande syfte var att beskriva den självskattade psykiska hälsan och upplevelsen av vården hos patienter i åldersgruppen 22 33 år, som sökt vid en vårdcentral i Östergötland år 2002 och då fick någon av diagnoserna depression, ångest, stress eller krisreaktion enligt International Classification of Diseases (ICD-10). Delsyften med studien var att: Kartlägga kontaktorsak och erhållen behandling i samband med läkarbesök vid vårdcentral i Östergötland år 2002. Studera patienttillfredsställelsen/upplevelsen med vården för psykiska besvär sedan 2002 enligt Client Satisfaction Questionnaire (CSQ) med betoning på läkemedelsbehandling och samtalsbehandling. Kartlägga vårdkontakter och sjukskrivning för psykisk ohälsa vid undersökningstillfället, år 2006. Beskriva patienternas förslag till förbättringar av vården. Jämföra överensstämmelsen mellan skattningsskalorna Mental Health Inventory (MHI-5) och Hospital Anxiety and Depression Scale (HADS). 11
Metod Urval Patientunderlaget till studien utgörs av det totala antalet personer i åldrarna 22 33 år, som under år 2002 uppsökte läkarvård vid en vårdcentral i Östergötland och då fick någon av diagnoserna depression, ångest, stress eller kris enligt International Statistical Classification of Diseases (ICD-10). Vid det aktuella läkarbesöket år 2002 var personerna i åldrarna 18 29 år. I resultatredovisningen kommer undersökningsgruppen i tabeller och figurer förkortas med PH-UV (Psykisk Hälsa Unga Vuxna). Uppgifter om de personer som tillfrågats om deltagande i studien är hämtade från respektive vårdcentrals journalsystem. Procedur Information om studien och förfrågan om intresse för att delta i studien skickades till 41 vårdcentralschefer i Östergötland (figur 1) (bilaga 1). De vårdcentralschefer som tackade ja till deltagande fick skriftligen samtycka till att studien fick äga rum på vårdcentralen (bilaga 1). Vårdcentralerna fick sedan veta vilka diagnosgrupper som skulle ingå i studien och utifrån dessa kunde personuppgifter tas fram från datajournalen. Från vårdcentralerna skickades därefter en förfrågan om deltagande inklusive ett frankerat svarsbrev till alla patienter som uppfyllde inklusionskriteierna (bilaga 2). Efter två veckor skickades en påminnelse. Av sekretesskäl ombesörjdes dessa utskick av respektive vårdcentral. FoU-enheten sände därefter svarskort (bilaga 3) och frågeformulär (bilaga 4) till dem som tackat ja till att delta i studien. Svarskort och frågeformulär skickades tillbaka i separata försändelser till FoU-enheten. Endast svarskortet var kodat, vilket innebar att frågeformuläret inte kunde kopplas samman med enskild person. En påminnelse skickades ut efter två veckor. 12
Förfrågan från FoU-enheten till vårdcentralscheferna om deltagande i studien Deltar ej Deltar Förfrågan från vårdcentralerna till patienter Ej svar Svar om deltagande från patienter till FoU-enheten Nej Ja Utskick av svarskort och frågeformulär till patienter Figur 1. Flödesschema över proceduren från förfrågan till vårdcentralscheferna till utskick av frågeformulär och svarskort till patienterna. Frågeformuläret Frågeformuläret omfattade allmänna frågor, psykiska besvär år 2002, tillfredsställelse/upplevelse med vården under tiden 2002-2006, psykiska besvär under de senaste 12 månaderna samt frågor om nuvarande hälsa med fokus på den psykiska hälsan. Formuläret innehöll också möjlighet för egna kommentarer (bilaga 4). Allmänna frågor Frågorna om bakgrundsfaktorer är hämtade från ÖPH. Frågorna gällde kön, ålder, civilstånd, född i Sverige eller i annat land än Sverige, ekonomi, utbildningsnivå, sysselsättning och om eventuell pågående sjukskrivning för psykiska besvär. Psykiska besvär år 2002 Formuläret innehöll tre frågor om psykiska besvär år 2002, varför personen sökte vård, för vilka besvär hon/han sökte hjälp och vilken behandling personen erhöll. 13
Tillfredställelse med vården för psykiska besvär sedan 2002 Tillfredsställelsen/upplevelsen med vården 2002 2006 skattades med CSQ som består av åtta frågor (17, 33). Varje fråga har fyra svarsalternativ, som regel två positiva och två negativa. Instrumentet har kompletterats med en öppen fråga - Om Du inte fått den vård Du ville ha, vad saknade Du? Angående instrumentets validitet och reliabilitet, se rubriken Validitet och reliabilitet. Psykiska besvär under de senaste 12 månaderna Tre frågor berörde personens psykiska besvär de senaste 12 månaderna. Frågorna ger svar på om personen sökt vård och i så fall var, i vilken utsträckning hon/han varit sjukskriven för psykiska besvär och om personen hade någon speciell person inom vården att vända sig till vid psykiska besvär. Nuvarande hälsa En fråga beskrev personens självskattade allmänna hälsa. Frågan har fem svarsalternativ, graderad från utmärkt till dåligt. Denna fråga ingår i det större hälsorelaterade livskvalitetsinstrumentet 36-item short-form health survey (SF-36) som också ingick i studien ÖPH (34). SF-36 består av 36 frågor som bildar åtta index, fyra som mäter fysisk hälsa och fyra som mäter psykisk hälsa. Den psykiska hälsan för de senaste fyra veckorna skattades med Mental Health Inventory-5 (MHI-5) som är ett generellt mått på psykiskt välbefinnande och är ett index i SF-36. MHI-5 består av fem frågor vilka vardera har sex svarsalternativ som ger ett sammanlagt index. Indexet kan anta värden från 0 till 100 där 0 står för sämsta tänkbara hälsa och 100 för bästa tänkbara hälsa. Poängen ligger till grund för en indelning i tre kategorier, 0-50 Uttalade besvär, 51-65 Lindriga besvär och 66-100 Inga besvär. Dessa kategorier har använts i befolkningsstudien ÖPH (4). I undersökningen ställdes tre frågor om personens upplevelse av stress och sömnproblem. Även de frågorna ingår i ÖPH. Frågorna har sex svarsalternativ där personen skattar sina problem från att ha besvär hela tiden till ingen del av tiden. Den nuvarande psykiska hälsan skattades även med HADS (35), vilket är ett självskattningsinstrument som ursprungligen var tänkt att skatta inneliggande patienters psykiska hälsa, men som sedan visats fungera väl såväl i primärvård som i befolkningsstudier (10). Formuläret har visat god överensstämmelse mellan patientsvar och strukturerade intervjuer enligt Diagnostic and Statistical manual of Mental Disorders (DSM-III) (6). HADS består av 14 påståenden, sju vardera för ångest och för depression, vilka ger ett mått på den psykiska hälsan senaste veckan. Varje 14
påstående har fyra svarsalternativ som graderas mellan 0-3. Maximalt kan personen uppnå 21 ångest- och 21 depressionspoäng. Poängen delas in i tre kategorier, 0-7 ingen depression eller ångest, 8-10 misstänkt depression eller ångest och 11-21 sannolik depression eller ångest (35). Angående instrumentens validitet och reliabilitet, se rubriken Validitet och reliabilitet. Två frågor, hämtade ur ÖPH rör personens alkoholvanor. Kvalitativ analys av patientkommentarer Den avslutande öppna frågan analyserades med hjälp av en kvalitativ metod, utifrån en deskriptiv design med en latent innehållsanalys. Innehållsanalys består i att utvalda, bestämda ord eller teman identifieras i en skriven text, sorteras, bearbetas och kategoriseras (36). Den latenta innehållsanalysen innebär att man analyserar vad texten talar om och tar hänsyn till samband och den underliggande meningen i texten (37). Databearbetning Databearbetningen i denna deskriptiva studie utfördes i statistikprogrammet Statistical Package for the Social Sciences (SPSS) version 15.0. Sambandet mellan MHI-5 och HADS har beräknats enligt Spearmans korrelation. Då data i föreliggande studie jämfördes med data från ÖPH (befolkningsdata), delades åldersgrupperna in i två kategorier, 22 27 år och 28 33 år, för vissa av frågorna. För befolkningsdata har nya beräkningar gjorts, som anpassats till åldersgrupperna i föreliggande studie. Etiska överväganden Då studien var riktad till en utvald patientgrupp med psykisk ohälsa var det viktigt att överväga nyttan med studien och de olägenheter och risker den skulle kunna medföra för den enskilde personen eller gruppen. En ansökan gjordes till Regionala etikprövningsnämnden i Linköping vilken gav sitt godkännande till studiens genomförande, diarienummer 132/05. Efter ansökans godkännande skrev verksamhetscheferna på vårdcentralerna en förfrågan till patienterna om deltagande i studien (bilaga 2). Svarskortet (bilaga 3) och frågeformuläret (bilaga 4) skickades till patienten först efter det att patienten tackat ja till att deltaga. På detta sätt erhölls informerat samtycke. Anledningen var att patienterna inte visste att de skulle ingå i en studie år 2006, då de sökte vård år 2002. Studieupplägget garanterade dessutom deltagarna anonymitet. Endast svarskorten var kodade för att påminnelse skulle kunna skickas ut, svarskort och frågeformulär kunde därmed inte kopplas samman. 15
Resultat I resultatredovisningen har vissa jämförelser gjorts i avsnittet Nuvarande psykisk hälsa mellan undersökningsgruppen och motsvarande åldersgrupper i ÖPH (befolkningsdata). Bortfall I figur 2 beskrivs urvalsprocessen inklusive bortfall. 41 vårdcentraler 1895 patienter med någon av diagnoserna depression, ångest, stress eller kris Deltar ej Deltar 19 vårdcentraler 995 patienter 22 vårdcentraler 900 patienter fick förfrågan om deltagande 53 adressaten okänd 427 svarade ej 420 svarade Nej Ja 153 patienter 267 patienter fick frågeformulär varav 224 svar inkom till FoUenheten och utgör Undersökningsgrupp Figur 2. Flödesschema över urval, bortfall och undersökningsgrupp. Allmänna frågor Kvinnorna utgjorde en stor andel (77 %) av undersökningsgruppen. Fyrtio procent saknade fast anställning och 28 procent hade tidsbegränsad anställning (tabell 1). 16
Tabell 1. Bakgrundsdata för undersökningsgruppen(ph-uv) år 2006. Kön Man Kvinna Född i Sverige Ja Nej Civilstånd Ensamstående Gift/sambo Annat Utbildningsnivå Grundskola 2 år gymn/folkhögskola 3-4 år gymnasium Högskola/universitet Ekonomi Mycket/ganska bra Varken bra eller dåligt Ganska/mycket dålig Sysselsättning senaste 4 veckorna Arbete Studier Arbete/studier Föräldraledig Arbetslös Annat* Fast anställning eller företag Nej Fast anställning Tidsbegränsad anställning Eget företag Sjukskriven Ja Nej PH-UV (n=224) % *I svarsalternativet Annat har uppgivits aktivitetsersättning, arbetsträning, timvikarie och sjukpension. 23 77 89 11 36 57 7 9 10 57 24 59 28 13 39 25 5 9 15 7 40 31 28 1 10 90 Psykiska besvär år 2002 De vanligaste orsakerna (63 %) till att söka hjälp för psykiska besvär var att besvären blev alltför svåra att klara av på annat sätt eller att inte orka arbeta/studera. För 23 procent var det en anhörig eller bekant som uppmuntrade eller övertalade personen att söka vård. Oro/ångest och nedstämdhet/depression var de vanligaste kontaktorsakerna och var lika vanligt förekommande bland kvinnorna som bland männen (figur 3). Åtta procent har uppgivit andra besvär som kontaktor- 17
sak. De har bland annat sökt vård för sömnsvårigheter, trötthet, hjärtklappning/tryck över bröstet, utmattning på grund av stress, panikattacker och dödsfall i familjen. Drygt 70 procent uppgav att de hade två eller flera besvär vid tillfället då de sökte vård och 25 procent uppgav tre eller flera besvär. I gruppen som sökt vård på grund av tre eller flera besvär var det fler kvinnor (28 %, 49/172) än män (22 %, 11/51). % 50 45 40 35 30 25 20 15 10 5 0 Oro/Ångest Nedstämdhet/ depression Stress Kris Andra besvär Kvinnor Män Figur 3. Av personen angiven kontaktorsak vid besök på vårdcentral år 2006. Kvinnorna har angivit 348 kontaktorsaker (n=172) och männen har angivit 99 kontaktorsaker (n=51). Läkemedel i kombination med samtalsbehandling var den vanligast förekommande behandlingsformen, vilket uppgavs av 38 procent (figur 4). Enbart läkemedelsbehandling uppgav 33 procent och 15 procent enbart samtalsbehandling. I gruppen annan behandling har uppgivits flera olika alternativ och det mest vanligt förekommande var behandling hos sjukgymnast, privat samtalsterapeut och remiss till den psykiatriska vården. 18
Figur 4. Erhållen behandling för psykiska besvär år 2002, n=224. Läkemedel som behandlingsalternativ förekom oftast vid oro/ångestbesvär som enda kontaktorsak (40 %, 10/25), vid oro/ångest i kombination med ett eller flera besvär förekom detta behandlingsalternativ i 32 procent (41/130). Motsvarande siffror för nedstämdhet/depression var 33 procent (10/30) och kombinerat med ett eller flera besvär 22 procent (43/202). Samtalsbehandling i kombination med läkemedel var mest vanligt vid förekomst av nedstämdhet/depression, vid kris och för patienter som sökt vård för två eller fler besvär. Fem av åtta som sökt på grund av kris hade fått samtalsbehandling. Enbart läkemedelsbehandling förekom inte i denna diagnosgrupp. Personer med stressproblematik var de som oftast erbjöds annan behandling. Tillfredsställelse med vården för psykiska besvär sedan 2002 Tre fjärdedelar av undersökningsgruppen upplevde att den vård de fått, hjälpt dem att klara av problemen på ett bättre sätt (tabell 2). Drygt 60 procent skulle söka hjälp på samma ställe igen och 68 procent skulle rekommendera vården till en vän med liknande behov. Det var 71 procent som ansåg att kvaliteten på den vård de fått är godkänd, bra eller utmärkt, medan resterande 29 procent upplevt den som dålig. Femtioen procent ansåg att de hade fått den vård de ville ha och 53 procent ansåg att vården hade tillgodosett deras behov. Vid jämförelse mellan könen ses endast små skillnader för de olika frågorna. 19
Tabell 2. Tillfredsställelse med vården för psykiska besvär mellan åren 2002-2006 enligt Client Satisfaction Questionnaire (CSQ), n=221. CSQ 1 1 2 1 3 1 4 1 % % % % a) Hur bedömer du kvaliteten på den vård du fått? 29 31 31 9 b) Har du fått den slags vård du ville ha? 16 33 41 10 c) I vilken utsträckning har vården tillgodosett dina behov? 12 35 37 16 d) Om en vän var i liknande behov, skulle du då rekommendera den vård du fått? 13 19 50 18 e) Hur tillfredsställd är du med omfattningen av den hjälp du fått? 18 36 37 9 f) Har den vård du fått hjälpt dig att klara av dina problem på ett bättre sätt? 2 24 38 36 g) Generellt sett, hur tillfredsställd är du med den vård du fått? 17 34 38 11 h) Om du skulle behöva söka vård igen, skulle du söka på samma ställe? 17 22 46 15 1 För att uppnå större överskådlighet är svarsalternativen omsatta till siffror, där 1 står för det mest negativa svarsalternativet och 4 för det mest positiva. För fråga a representerar poängen 2 ett positivt svar och för frågorna e och g representerar poängen 2 ett neutralt svar (bilaga 4). Figur 5 visar tillfredsställelsen med den vård som erhållits. Sextioen procent (48/78) av dem som fått läkemedelsbehandling kombinerat med samtalsbehandling var mycket- eller huvudsakligen nöjda. Av dem som enbart erhållit samtalsbehandling var 56 procent (17/30) mycket eller huvudsakligen nöjda. Bland dem som inte erhållit någon behandling alls var 33 procent (6/18) mycket missnöjda och av dem som enbart erhållit läkemedelsbehandling var det 21 procent (14/67) som var mycket missnöjda. 20
% 70 60 Mycket/huvudsakligen nöjd Varken nöjd eller missnöjd Mycket missnöjd 50 40 30 20 10 0 Ingen behandling n=18 Läkemedelsbehandling n=67 Samtalsbehandling n=30 Läkemedels- och samtalsbeh. n=78 A nnan behandling n=25 Figur 5. Tillfredsställelse med vården för psykiska besvär mellan åren 2002-2006, beroende på typ av behandling. På den öppna frågan Om Du inte har fått den vård Du ville ha, vad saknar Du var det 112 som svarade. Av dessa saknade 42 procent samtalsbehandling och 32 procent saknade uppföljning av behandling (figur 6). Gruppen som svarat att de saknat annat, har bland annat angett avsaknad av: alternativ behandling, valfrihet av behandling, engagemang, förståelse för situationen och kunskap hos vårdpersonalen. Samtalsbehandling 10% Uppföljning Annat 16% Att bli tagen på allvar 42% 32% Figur 6. Fördelning av svaren på den öppna frågan - Om Du inte har fått den vård Du ville ha, vad saknar Du? n = 112 21
Vårdkontakter och sjukskrivning de senaste 12 månaderna Etthundratjugo personer (54 %, 120/224), hade under de senaste 12 månaderna haft kontakt med någon vårdgivare för psykiska besvär. Av dessa hade 38 procent sökt hjälp vid vårdcentral och 18 procent vid psykiatrisk mottagning (figur 7). Som annan vårdgivare har uppgivits företagshälsovård, kyrkans samtalstjänst, mödravård, psyklog/psykoterapimottagning och kurator inom sluten vård. Kombination av befintliga vårdgivare är bland annat vårdcentral och annan vårdgivare eller vårdcentral, företagshälsovård och psykiatrisk mottagning. % 50 40 30 20 10 0 Vårdcentral Psykiatrisk mottagning Vårdcentral och psykiatrisk mottagning Kombination av befintliga vårdgivare Annan vårdgivare Studenthälsan Privat vårdgivare Figur 7. Vårdgivare som har kontaktats för psykiska besvär, från undersökningstillfället år 2006 och 12 månader bakåt i tiden, n=120. Drygt hälften (54 %, 122/224) av personerna hade inte någon speciell person inom vården att vända sig till vid psykiska besvär. Tjugotre procent uppgav att de hade läkare, sjuksköterska eller annan personal på vårdcentralen att vända sig till och 17 procent att de hade någon personal vid psykiatrisk mottagning. Sex procent uppgav att de hade annan person att vända sig till och de vanligaste svarsalternativen var familjen, privat psykoterapeut eller läkare, psykolog och kurator vid studenthälsan, företagshälsovården eller privatmottagning. Tjugo procent (46/224) uppgav att de varit sjukskrivna för psykiska besvär under de senaste 12 månaderna. 22
Nuvarande hälsa Figur 8 visar svarsfördelningen på frågan I allmänhet, skulle Du vilja säga att Din hälsa är. Svaren jämförs med resultat från befolkningsstudien ÖPH, som visar hur ett slumpmässigt urval av befolkningen i Östergötland svarade på frågan år 2002. Denna jämförelse görs också för indexet MH. Det är 60 procent som svarar att deras hälsa är utmärkt, mycket god eller god. I jämförelse mellan könen syns ingen nämnvärd skillnad förutom för dem som har skattat sin hälsa som dålig, 12 procent (20/173) av kvinnorna och 6 procent (3/51) av männen. Det är framförallt de yngre kvinnorna, 22 27 år, som skattar sin hälsa som dålig. % 50 40 PH-UV Befolkningsdata 30 20 74 67 10 48 23 0 11 Utmärkt Mycket god God Någorlunda Dålig Figur 8. De svarandes självskattade hälsa år 2006 (n=223), jämfört med befolkningsdata från 2002 (ÖPH). I staplarna anges faktiska tal. Som framgår av figur 9 har de svarande delats in i tre grupper beroende på hur de har svarat på MHI, nämligen de med Uttalade besvär (MHI 0-50), Lindriga besvär (MHI 51-65) och Inga besvär (MHI 66-100). Det är en större andel kvinnor (32 %, 55/171) än män (20 %, 10/51) i gruppen med Uttalade besvär och det är 56 procent (96/171) av kvinnorna och 45 procent (23/51) av männen som uppger Uttalade eller lindriga besvär (MHI 0-65). Det är de yngre kvinnorna, 22 27 år, som skattar sin hälsa sämst. I åldersgruppen 22 27 år är det 41 procent (31/76) med Uttalade besvär. Motsvarande andel för åldersgruppen 28 33 år är 25 procent (24/95). 23
% 100 80 Kvinnor PH-UV (n=171) Män PH-UV (n=51) Befolkningsdata kvinnor Befolkningsdata män 60 40 75 28 20 0 41 13 55 10 Inga besvär Lindriga besvär Uttalade besvär Figur 9. Andelen svarande med Inga besvär, Lindriga besvär eller Uttalade besvär enligt självskattning med Mental Health Inventory (MHI-5) år 2006 (n=222), jämfört med befolkningsdata från 2002 (ÖPH). I staplarna anges faktiska tal. Det var de yngre kvinnorna och männen, 22 27 år, som uppgav att de i större grad än kvinnorna och männen i åldersgruppen 28 33 år haft svårt att somna hela tiden, största delen av tiden eller en hel del av tiden de senaste fyra veckorna (tabell 3). Tabell 3. Antal (%) svarande som år 2006 (n=222) jämfört med befolkningsdata från 2002 (ÖPH), haft svårt att somna hela tiden, största delen av tiden eller en hel del av tiden de senaste 4 veckorna, fördelat på ålder och kön. 22-27 år 28-33 år Kvinnor Män Kvinnor Män PH-UV Befolkningsdata 31 (39) 53 (16) 6 (40) 40 (14) 23 (24) 61 (18) 8 (24) 47 (19) Att sova dåligt var mest vanligt förekommande bland de yngre kvinnorna, 22 27 år, där 44 procent uppgett att de sovit dåligt. För männen i samma åldersgrupp och för både kvinnorna och männen i åldersgruppen 28 33 år är motsvarande andel 27 procent (tabell 4). 24
Tabell 4. Antal (%) svarande som år 2006 (n=222), jämfört med befolkningsdata från 2002 (ÖPH), sovit dåligt hela tiden, största delen av tiden eller en hel del av tiden de senaste 4 veckorna, fördelat på ålder och kön. 22-27 år 28-33 år Kvinnor Män Kvinnor Män PH-UV Befolkningsdata 34 (44) 64 (20) 4 (27) 41 (17) 26 (27) 82 (23) 9 (27) 54 (19) Det var en större andel av kvinnorna i den yngre åldersgruppen, 22 27 år, som uppgav att de hade varit spända eller stressade hela tiden, största delen av tiden eller en hel del av tiden de senaste fyra veckorna, än vad det var bland männen i samma åldersgrupp och för både kvinnor och män i åldersgruppen 28 33 år (tabell 5). Tabell 5. Antal (%) svarande som år 2006 (n=222), jämfört med befolkningsdata från 2002 (ÖPH), känt sig spända eller stressade hela tiden, största delen av tiden eller en hel del av tiden de senaste 4 veckorna, fördelat på ålder och kön. 22-27 år 28-33 år Kvinnor Män Kvinnor Män PH-UV Befolkningsdata 48 (62) 110 (39) 6 (40) 58 (26) 38 (40) 105 (27) 14 (41) 75 (24) Det var 24 procent som uppgav att de aldrig dricker alkohol (figur 10), samma andel för både kvinnor och män. Det var något vanligare att männen drack alkohol 2 4 gånger per månad eller 2 3 gånger per vecka eller mer än kvinnorna. % 60 PH-UV Befolkningsdata 50 40 30 83 74 20 53 10 0 Aldrig Högst en g/mån 2-4 ggr/mån 2-3 ggr/v eller mer 11 Figur10. De svarandes alkoholvanor år 2006 (n=221), jämfört med befolkningsdata från 2002 (ÖPH). I staplarna anges faktiska tal. 25