Metoder & ideér som fungerar. i projekt för unga om jämställdhet

Metoder & ideér som fungerar i projekt för unga om jämställdhet

Skriften kan rekvireras kostnadsfritt från fritidsförvaltningen i Jönköpings kommun, telefon 036-10 69 00. Kontaktperson: Liz Modin. Texter av Walkietalkie. Form och illustrationer: ESTER Tryck: ARK-Tryckaren, Jönköping. Skriften har producerats av fritidsförvaltningen i Jönköpings kommun.

INNEHÅLL GULDKORN Innehåll Inledning...5 Jönköping satsar på jämställdhet...6 En alternativ bild av verkligheten...8 Duger Jag Duger du?...13 Sesam på scen...17 Unga tjejer letar förebilder...21 Fikasnack för starkare självkänsla...25 Systrar som leder...29 Plats för tjejer...33 Mer makt till tjejerna...37 Du bestämmer!...41 Varför Guldkorn?...46 Andra projekt...48 Illustrationerna bygger på texter och collage av tonårstjejer i samband med projektet FLICKA:s Sverigeresa

GULDKORN INLEDNING 4

INLEDNING GULDKORN Guldkorn Den här skriften presenterar ett axplock av de hundratals projekt som drivs runt om i landet för att öka jämställdhet och stärka unga flickors självkänsla. Vi kallar dem Guldkorn och hoppas att deras arbetssätt, idéer och metoder kan inspirera andra. Idén till Guldkorn kom i samband med socialdepartementets FLICKA-satsning. Som avslutning på FLICKA arrangerade projektledaren Sara Damber och Jönköpings FLICKAsamordnare, Liz Modin, två inspirationsdagar i Jönköping under namnet Guldkornsdagar. Dit inbjöds alla de föreningar och organisationer som parallellt med satsningen på FLICKA hade fått stöd från Arvsfonden för att genomföra nyskapande jämställdhetsprojekt för unga tjejer och killar. I dag används begreppet Guldkorn av Arvsfonden i ett bredare sammanhang. Varje år utnämns tre så kallade Guldkorn projekt som fått stöd av Arvsfonden och som av olika anledningar förtjänar att framhållas särskilt. Guldkorn är långsiktiga, nyskapande projekt som har lyckats att både engagera och aktivera människor. Det handlar inte bara om jämställdhet, utan kan beröra alla de områden som Arvsfonden stödjer. Om Arvsfonden Den här metodhandboken har tillkommit med stöd från Arvsfonden och alla projekt som presenteras innanför pärmarna har möjliggjorts genom Arvsfondens stöd. Alla ideella föreningar och organisationer kan söka stöd ur Arvsfonden. Till exempel för att pröva nya idéer och utveckla nya verksamheter för barn, ungdomar eller personer med funktionshinder. Tanken med stödet är också att projekten ska fungera som goda exempel och inspiration för andra. Många projekt som beviljas stöd berör områden som jämställdhet, mångfald och tillgänglighet. För att få stöd ska verksamheten vara nyskapande och utvecklande. Pengarna kommer, som namnet antyder, genom arv från bortgångna. Om en avliden saknar make, maka eller närmare släktingar och inte har skrivit ett testamente, tillfaller egendomen Arvsfonden. Arvsfonden kan också få egendomar genom gåva, testamente eller försäkring. Läs mer på www.arvsfonden.se Om FLICKA FLICKA-projektet initierades och drevs av socialdepartementet. Under 2004 reste man genom Sverige för att lyssna på barn och unga och för att ge tips och råd om hur man kan tänka mer mediekritiskt. I 25 städer anordnades FLICKA-dagar tillsammans med kommunen och lokala organisationer, tjejgrupper och eldsjälar som arbetar med barn och ungdomar. Omkring 50 000 flickor och pojkar i åldrarna 10 15 år deltog. Nätverkssamarbete inleddes mellan ett 50-tal organisationer som arbetar med frågor som rör barn och ungdomar. Ett stort antal lokala jämställdhetsprojekt drogs i gång av föreningar med stöd från Arvsfonden. Ett flertal av dem presenteras i den här boken. 5

GULDKORN JÖNKÖPING Jönköping satsar på jämställdhet När FLICKA-projektet kom till Jönköping hade kommunen sedan länge satsat på ett långsiktigt ungdoms- och jämställdhetsarbete på fritidsgårdar och i skolor. Men kommunalrådet Ann-Mari Nilsson såg FLICKA som en chans till ökad samverkan och utbyte mellan olika aktörer. Vi såg hur värdefullt det är att dela med sig av erfarenheter och idéer. Därför kändes det också viktigt att samla ett antal goda exempel i den här metodhandboken, så att fler kan få inspiration och konkreta tips i sitt arbete med unga tjejer och killar. Ann-Mari växte upp med en politiskt aktiv mamma, något som inspirerade henne. För mig har det alltid känts naturligt att kvinnor och män ska kunna påverka på lika villkor. Men som ung uppmärksammar man inte alltid de ojämlikheter som finns i samhället. När man som jag har varit yrkesverksam i några år så upptäcker man tydligare den ojämlikhet som finns mellan könen. Jag har tagit mig fram i en ganska manlig värld, där det är nödvändigt att kvinnor backar upp varandra. Vi tjejer måste stötta och bekräfta varandra och man måste tidigt börja arbetet med att få killar och tjejer att möta varandra med respekt. Personliga upplevelser bidrar till insikten om att män och kvinnor ännu inte är jämställda. Det kan gälla föräldraledighet, löner eller att flickor och pojkar behandlas olika på dagis, i föreningslivet och i skolan. Under de senaste åren har skönhetsideal och bilder av kvinnor och män bidragit till ett klimat som är pressande för både tjejer och killar, menar Ann-Mari, som tycker att det är särskilt viktigt att stärka unga tjejer. Unga i dag är frimodiga och öppna. Det är vi vuxna som måste lyssna på deras röster och låta dem ta plats. Dagens ungdomar är mindre naiva än vi var förr. De vet hur världen fungerar och kan kämpa hårt för frågor de tycker är viktiga. När jag själv som ung gick med i ett politiskt ungdomsförbund var det mest för att alla andra var med och för att ha något att göra på fritiden. Sedan växte mitt politiska intresse genom studiecirklar och liv- liga diskussioner. I dag har de politiska ungdomsförbunden förlorat mark, men enskilda frågor som till exempel miljö och jämställdhet lockar många ungdomar. I Jönköpings kommun har man kommit en bra bit på vägen, men Ann-Mari är långt ifrån nöjd när det gäller jämställdheten mellan kvinnor och män. I svåra tider har andra kommuner dragit ner på stöd till fritidsförvaltningen och till jämställdhetsprojekt. Så har inte skett i Jönköping, utan vi har kämpat vidare. Vi vill skapa lika villkor för tjejer och killar inom kultur och fritid och ge tjejerna mer plats och resurser att växa. Ett annat viktigt steg är att länsstyrelsen har bildat ett jämställdhetsråd. Det är ett led i Jönköpings strategiska utvecklingsarbete för att integrera jämställdhet inom olika delar av samhället. Viktigast av allt är kanske att vi har fantastiska medarbetare på alla nivåer som brinner för de här frågorna. De måste också ges resurser för att vi ska nå målen. 6

JÖNKÖPING GULDKORN Collaget gjordes av tonårsflickor under projektet FLICKAs resa genom Sverige 7

GULDKORN TJEJFILM En alternativ bild av verkligheten Farida Chauhan, Rashida Khanbhai och Poonam Hirji sitter på ett kafé i centrala Jönköping. De har tagit en kort paus från arbetet med filmen Mellan två världar, ett projekt som tar det mesta av de tre unga regissörernas tid och energi just nu. Vi älskar Jönköping! säger de tre unisont. Det är världens bästa stad! Alla tre har rötterna i Råslätt, ett bostadsområde de tycker har oförtjänt dåligt rykte. Det händer att folk tror att de ska bli rånade om de åker till Råslätt, säger Rashida. Men det är inte det minsta farligt och många som bor i området trivs jättebra. I samband med att man deltog i socialdepartementets FLICKA-projekt startade ABF Norra Småland och fritidsförvaltningen i Jönköpings kommun ett projekt för att uppmuntra unga flickor med utländsk bakgrund att prova nya uttrycksformer. I första hand vände man sig till tjejer i bostadsområdet Råslätt utanför Jönköping. Man vill också skapa nätverk för att nå tjejer i andra områden, som till exempel Öxnehaga och Österängen. Med projektet ville man bygga upp alternativ till dagens ofta ensidiga mediebild och skapa ett kreativt centrum där unga tjejer kunde göra både film och musik. Flickorna skulle genom filmen och musiken få en möjlighet att visa upp en egen bild av sin verklighet. Jag blev jätteintresserad när jag hörde talas om projektet, minns Poonam. Jag har alltid varit intresserad av film och foto, så det är klart att jag ville hänga på när chansen kom. På första träffen lärde tjejerna känna varandra och diskuterade vad de ville göra och uppnå. Det var viktigt att höja tjejers självförtroende och det har i alla fall fungerat på oss som har jobbat med projektet, säger Farida och Rashida håller med. Förr kunde det kännas jobbigt bara att stå inför klassen och redovisa något i skolan. Men ingen av oss har några problem att leda arbetet med det här stora filmprojektet. Vi klarar av att tala om för andra vad de ska göra och har blivit mer självsäkra och utåtriktade. Vi vågar helt andra saker nu än innan vi började göra film. Det är ganska vanligt att unga tjejer har dålig självkänsla, tror Farida. Tjejer har andra problem än unga killar. Pojkar har ofta mer frihet att göra vad de vill, klä sig som de vill, vara ute när de vill. Föräldrar blir mer överbeskyddande med döttrar. Det gäller inte bara i familjer med utländsk bakgrund, menar Poonam. Vad är Film och musik för en alternativ bild av verkligheten? Med stöd från Arvsfonden genomför ABF i samarbete med fritidsförvaltningen i Jönköpings kommun ett projekt i Råslätt, där unga tjejerna genom film och musik får en möjlighet att visa upp sin egen verklighet. Flickorna får göra allt från att skriva manus, plocka skådespelare och dansare, sköta det praktiska och tekniska till att regissera och leda det konstnärliga arbetet. Kontakt: Henrik Hermansson, ABF Norra Småland E-post: henrik.hermansson@abf.se Telefon: 036-30 61 99 8

TJEJFILM GULDKORN 9

GULDKORN TJEJFILM Jag tror att alla tjejer kan känna att deras mammor är för mammiga och alla kan ha problem med kompisar eller stress i skolan. Så att stödja unga flickor känns viktigt. Man kan inte räkna med att alla ska må bra jämt, men har man bra självkänsla och självförtroende är det lättare att komma igen, säger Farida. projekt, säger Farida. Vi har dansare, koreografer och fantastiska skådespelare. Förväntningarna på den här filmen är förstås mycket högre nu när alla känner till oss och vet vad vi gör. Vi får mycket uppmärksamhet och nyfikenhet, alla vill veta hur det går med filmen. Det är väldigt roligt! Explosioner och specialeffekter Den första filmen fick namnet Vem är Zandibell och handlade om en vanlig svensk tjej som har det jobbigt med skolan och kompisarna. Det första man gjorde inför arbetet med filmen var att dela upp sig i grupper. Rashida och de andra i manusgruppen skrev ned idéer och berättelser som de ville ha med och tyckte var viktiga. Poonam ville hålla på med teknik. Jag gillar stora explosioner och specialeffekter. Vi visste ingenting om hur man gör film innan vi började inspelningen, säger Rashida. Vi fick läsa oss till hur man gör på hemsidor på nätet! Men det fungerade jättebra. Mest lär man sig faktiskt genom att göra misstag. Handledarna påpekar jämt att man alltid ska kolla batterierna i kameran innan en inspelning, säger Poonam. Men det är inte förrän man står utan på inspelningsdagen som man faktiskt förstår hur viktigt det är! Filmgänget fick lära sig att göra storyboards, teknik och redigering. De lärde sig det kreativa, men också hur viktigt det är att allt fungerar praktiskt på plats. Vi har lärt oss att man måste arbeta otroligt organiserat och disciplinerat när man gör film, säger Farida. Samarbetet är också viktigt, menar Rashida. Och att vi trivs tillsammans. Vi fick jättebra respons på premiären och det var väldigt kul att höra alla reaktioner och åsikter om filmen. Ny film på gång Nu är tjejerna på gång med ett nytt projekt, filmen Mellan två världar. Den utspelar sig i arabisk familjemiljö och tar upp kulturkrockar och familjeproblem. Filmen innehåller också massor av dans och musik. Tjejen i filmen vill dansa men hennes bror och föräldrar förbjuder henne, berättar Poonam, som betonar att det inte är någon eländesskildring. Vi vill göra en positiv film där man kan se försoning och förståelse mellan familjemedlemmarna. Den här gången har vi verkligen satt i gång ett jätte- BRA & KAN BLI BÄTTRE Bra: Kamratskapet har varit det allra bästa. Tjejerna inspireras och lär sig av varandra. Deltagarna har blivit mer målmedvetna och organiserade och har dessutom fantastiskt roligt. Tjejerna har lärt sig att ta ansvar för ett stort projekt med många inblandade. Det är de som bestämmer och deras ansvar om något inte fungerar. Det är en roll man växer i. Kan bli bättre Deltagarna gjorde många misstag under inspelningen av den första filmen. Nu har man lärt av misstagen, som till exempel: Det krävs mycket tid och man kan inte ändra saker i sista minuten. Det gäller att gå igenom allting i planering och utrustning i god tid och se till att allt fungerar innan inspelningen börjar. Att till exempel göra checklistor och att alltid kolla vädret dagen innan vid utomhusinspelning är andra saker som har gjort arbetet lättare. Alla måste vara bestämda och ta sitt ansvar under inspelningarna. Det skapar trygghet för alla inblandade i projektet. De som leder inspelningen måste alltså göra ett bra och säkert intryck, annars blir alla osäkra. 10

TJEJFILM GULDKORN Film och musik för en alternativ bild av verkligheten STEG FÖR STEG 1. Deltagarna i projektet samlas till en kick-off för att lära känna varandra. 2. Tjejerna delar upp sig i arbetsgrupper utifrån intresse. 3. En grupp skriver manus medan andra grupper lär sig teknik och andra färdigheter. 4. Skådespelare väljs ut till filmen. 5. Inspelningen förbereds och ett storyboard tas fram. 6. Inspelningen drar i gång. 7. Filmen redigeras. 8. Premiär! 9. Planeringen inför nästa film sätter i gång. Mål Projektet vill skapa alternativ till dagens mediebild och ge flickor stärkt självförtroende. Man vill ge flickor från Råslätt chansen att visa upp sin egen verklighet och berätta om sina upplevelser på egna villkor. 11

GULDKORN DUGER JAG 12

DUGER JAG GULDKORN Duger Jag duger du? Kunde kvinnorna på 1700-talet röra sig i sina hårt snörda korsetter? Hur känns det att gå runt i 20 centimeter höga platåskor? Med utställningen Duger Jag? väcktes frågor om hur skönhetsideal genom historien skapats, formulerats, bevarats och förändrats. Arbetet med utställningen på Värmlands Museum började långt innan dörrarna slogs upp till utställningslokalerna. Först ville projektledarna åka ut i skolorna och diskutera ideal, kropp, yta och mode med eleverna, för att få idéer och inspiration. Vi började med att ta kontakt med skolor runt om i Värmland, berättar Susanne Olsson på Stiftelsen Värmlands Museum. Vi var väldigt ambitiösa och pratade med lärare på alla hög- och mellanstadieskolor. Dessutom åkte museets skolombud ut och gjorde en presentation av projektet för alla skolledare i länet. Trots alla ansträngningar var det bara en enda skola i hela Värmland som anmälde intresse. Det gjorde oss ganska chockade! minns Susanne. Vi fick tänka om och började i stället skaka fram lärare genom våra barns klasser och via grannbarns lärare. Vi kontaktade också lärare som museet tidigare hade haft kontakt med. Plötsligt gick det mycket bättre och till slut hade vi intresserade klasser från nästan hela Värmlands- området. Från landsbygdsskolor till skolor i centrala Karlstad. Med kläder och föremål från museets samlingar i bagaget åkte projektledarna för Duger Jag? ut i klasserna för att diskutera och inspireras av skoleleverna. Vi berättade om projektet, gjorde övningar och visade upp historiska föremål och dräkter. Det väckte många frågor. Hur kändes det att bära dessa kläder? Hur såg samhället ut när folk använde tunga vadmalsplagg? Hur rörde sig kvinnor när det var på modet att bära hårt snörda korsetter? Och vad säger kläderna vi bär i dag om våra könsroller? Det var en kick och inspiration för Susanne och hennes kolleger att vara ute i klasserna. Många elever gjorde också egna utställningar. En del användes senare i museets utställning annat fungerade som idégivare. Kontakten med eleverna var väldigt viktig, säger Susanne. Deras synpunkter och tankar gjorde att vi strök en del frågor och tog upp andra saker som vi själva inte hade tänkt på. Vad är Duger Jag? Stiftelsen Värmlands Museum genomförde projektet Duger Jag? för att belysa frågor om kroppsliga skönhetsideal: hur de skapas, formuleras, vidmakthålls och förändras. Dessa frågor, menade man, är särskilt viktiga för ungdomar som står i begrepp att finna sin roll och sin identitet i samhället. Målgruppen var barn och ungdomar från skolår 4 upp till och med gymnasiet. Kontakt: Susanne Olsson, Stiftelsen Värmlands Museum. E-post: susanne.olsson@wermandsmuseum.se Telefon: 054-14 31 10 13

GULDKORN DUGER JAG Själva utställningen på museet i Karlstad byggdes i samarbete med en scenograf. Det handlade om ideal, kropp, hår, yta och mode. En del gick förstås in i varandra och överlappade. Temat yta handlade om huden, smink, piercing, hårborttagning, smycken människors fasad. Temat kropp tog upp sådant som former, träning och plastikoperationer. Utställningen innehöll allt från kroppsbyggarmaskiner till speglar som förvrängde kroppsbilden, säger Susanne. Vi bjöd in till skolvisningar av utställningen och det blev en stor succé. Ryktet spreds och visningarna var snart helt fullbokade. Plötsligt var alla skolor intresserade av att komma och titta. Vi hade en skapande verkstad med olika aktiviteter, bland annat medieanalys. På kvällarna vände vi oss till en äldre publik, med konserter och föreläsningar. Många skolklasser valde att dela upp eleverna i tjejoch killgrupper, något som Susanne tycker fungerade bra. Det blev livligare diskussioner och eleverna vågade tycka, fråga och prata på ett öppnare sätt. BRA & KAN BLI BÄTTRE Bra: En bra idé som låg i tiden och var engagerande för alla. Ryktet om utställningen spred sig snabbt och alla som sett den var positiva. Därför fungerade mun till mun-metoden utmärkt som marknadsföring. Tillräckligt med pengar från Arvsfonden gjorde att utställningen kunde bli som man tänkt sig. Förberedande samarbete med skolelever gjorde att rätt saker lyftes fram i utställningen. Kan bli bättre Det var svårt att nå ut till lärarna och få dem intresserade. Informationen till skolorna måste vara tydlig många verkade inledningsvis tro att de måste göra egna utställningar och att det skulle bli jobbigt och tidsödande. Beskedet om medel från Arvsfonden dröjde längre än väntat, vilket gjorde att man förlorade en del förberedelsetid. Mål Det var svårt att locka tillräckligt mycket folk till kvällsaktiviteterna, som vände sig till en vuxen publik. Utställningen och skolverksamheten Duger Jag? ville ge verktyg till och öka kunskapen bland ungdomar och vuxna i deras närhet för reflektion och diskussion kring kroppsliga skönhetsideal, i dag och genom historien. 14

DUGER JAG GULDKORN Duger Jag? STEG FÖR STEG 1. Omfattande kontakter tas med lärare och skolledare i hela Värmland, för att pejla intresset för att få besök från museet. 2. På grund av dålig respons tas i stället direktkontakt med lärare man känner eller känner till, med gott resultat. 3. Projektledarna ger sig ut i skolklasser. Man visar museiföremål och diskuterar skönhetsideal och mode genom tiderna. 4. En del klasser gör egna utställningar och material samlas in av projektledarna, som inspiration och underlag. 5. Utställningen byggs i samverkan med en scenograf. 4. Elever och allmänhet bjuds in till utställningen. Liknande projekt som fått stöd ur Allmänna Arvsfonden Min kropp.nu Sensus Studieförbund, Stockholm och Gotland Sensus Studieförbund bildade ett tjejnätverk, med organisationerna United Sisters, Elektra, Tjejzonen, Xist, Lava, Anorexi-Bulimi-kontakt, Bromma KFUK-KFUM och KFUK-KFUM Triangelförbund för att arrangera en tjejmässa. Målet är att den ska bli årligt återkommande och att organisationernas olika inriktning ska ge många ingångar till frågan om unga tjejers situation i samhället.www.sensus.se Kolla mej! Kolla mej! Virserums Konsthall, Virserum Med målsättningen att genomföra en utställning med installationer, samlade föreningen en referensgrupp med flickor mellan 12 och 16 år. De diskuterade främst mediernas stereotypa förebilder, med varandra och med sina föräldrar. Mor och dotter-relationen var extra viktig för projektet. www.virserumskonsthall.com 15

GULDKORN SESAM PÅ SCEN 16

SESAM PÅ SCEN GULDKORN Sesam på scen Hur är det att vara ung i dag? Ingen vet väl bättre än tonåringarna själva. Därför bestämde sig ett gäng tjejer mellan 14 16 år för att skriva om sina upplevelser och erfarenheter, och berätta för både ungdomar och vuxna om sin verklighet. Tjejerna i skrivargruppen Sesam träffades varannan vecka i Halmstads Kulturhus. Tillsammans skrev de dikter och noveller under ledning av en kulturpedagog. Våren 2004 bestämde man sig för att skriva en pjäs. När dialogen började växa fram kom idén om att sätta upp en riktig teaterföreställning, berättar Nikki, en av de skrivande tjejerna. Tjejerna i Sesam började samarbeta med en teatergrupp från Halmstad Kvartersteater, en amatörteaterförening som bedriver verksamhet för amatörer i alla åldrar. Nu satte arbetet med skrivande och improvisationsövningar i gång på allvar. Under hösten arbetade Sesam med manus och utvecklade dramats olika karaktärer. Vi skrev fem olika berättelser som berättade om fem liv. Sedan fick vi hjälp av vår ledare att binda ihop det till en pjäs, säger Caroline från skrivargruppen. Sesamtjejerna började skriva korta dialoger utifrån givna situationer. De skapade personer, miljöer, samtal och monologer. Det blev olika nedslag i ungas liv, med teman som självkänsla, anorexi, kärlek och framtidsdrömmar. Skådespelarna från Kvartersteatern handplockades till de olika rollerna. De var också med och påverkade innehållet med sina egna erfarenheter. Genom skrivande, improvisation och samtal började föreställningen ta form. Texter och nya scener lämnades kontinuerligt över till teatergruppen. Många, långa diskussioner Skrivargruppen träffades en gång i veckan och teatergruppen repeterade två gånger i veckan. Vid flera tillfällen hade man också gemensamma träffar, för att stämma av och bearbeta materialet. Många och långa diskussioner om hur det är att vara ung i dag fördes under hela arbetet. I januari 2005 var grundstommen klar. Det är olika saker att läsa en text och att spela den eller se den framföras på en scen, menar Caroline. Det kändes roligt att se om det skulle bli som man hade tänkt sig, och att se hur andra människor reagerade på det vi hade skrivit. Jag tror att de unga i publiken hade lättare att ta åt sig av vår pjäs, det blir mer verkligt när ungdomar Vad är Sesam på scen? Projektet var ett samarbete mellan skrivargruppen Sesam och Halmstads kvartersteater. Under 2004-2005 arbetade grupperna i Halmstads kulturhus med en teaterföreställning om unga tjejers vardag, föreställningen En vanlig torsdag - eller livet? spelades sedan på Kulturhuset i Halmstad för högstadieelever och lärare. Kontakt: Lovisa Nilsson, Halmstads kommun, Kulturförvaltningen. E-post: lovisa.nilsson@halmstad.se Telefon: 035-13 71 74 17

GULDKORN SESAM PÅ SCEN skriver själva och inte bara betraktas utifrån. När det var dags för premiär, bjöds högstadieelever och lärare i hela Halmstads kommun in till föreställningen på Kulturhuset i Halmstad. Det blev sju föreställningar med en publik på sammanlagt 350 personer. Föreställningen ingick även som en programpunkt under Barnkulturbiennalen i Halmstad. Ledarna för gruppen, Gun Bergström och Mymmel Blomberg, sammanfattar projektet som fantastiskt roligt och mycket lärorikt för alla inblandade. Teatergruppen tog till sig texterna direkt och överförde dem till sina karaktärer. Det berodde säkert på att texterna låg så nära deras egen vardag, tror både Gun och Mymmel. I dag är just det här teaterprojektet avslutat, men både skrivargruppen och teatergruppen finns kvar och jobbar med nya saker. Sesam har dessutom samlat sina texter i bokform under titeln My Darling Per Nilsson. Halmstads Kvartersteater jobbar vidare med andra pjäser, men eftersom projektet kändes så positivt finns det all anledning att anta att vi får se ett nytt samarbete så småningom. BRA & KAN BLI BÄTTRE Bra: En tydlig idé, ett tydligt mål, bra ledare och engagerade deltagare. Sesam och Kvartersteatern fanns i samma lokaler, vilket underlättade dialog och möten. Ungdomarna hade stort inflytande över projektets innehåll och utformning. Idéerna kom från dem och ledarna jobbade utifrån deras idéer och önskemål. Ekonomiskt bidrag från Arvsfonden gjorde att resurser fanns. Kan bli bättre Ont om tid, framför allt för skrivargruppen. De borde ha börjat skriva en termin innan teatergruppen började sitt arbete. Mål Att få ungdomar, framför allt unga tjejer, att reflektera över och berätta om sin vardag. Det handlade dels om den kreativa skaparprocessen och dels om mötet mellan text och teater. Ett konkret mål var naturligtvis det färdiga resultatet själva teaterföreställningen. Målet var att ge ungdomarna möjlighet att göra sina röster hörda och med egna ord berätta om hur det är att växa upp i dag. Man skulle gärna ha spelat för fler högstadieskolor, men det visade sig vara svårt att locka dem under kvällstid. Dagtid kunde deltagarna inte spela, då alla gick i skolan eller jobbade. 18

SESAM PÅ SCEN GULDKORN Sesam på scen STEG FÖR STEG 1. Skrivargruppen Sesam uttrycker en önskan om att skriva en pjäs om att vara ung i dag och sätta upp en teaterföreställning. Kontakt tas med den lokala Kvartersteatern. 2. Skrivargruppens ledare gör en projektplan tillsammans med Kvartersteatern och kulturförvaltningen. 3. Pengar söks och beviljas från Arvsfonden och kulturnämnden i Halmstad för att kunna driva projektet. 4. Arbetet startar med skrivande och improvisationsövningar. Skrivargruppen och teatergruppen arbetar under hösten, både på varsitt håll och tillsammans. 5. Manus är färdigt. Finslipning och finjusteringar görs under repetitionerna. Föreställningen En vanlig torsdag eller livet? har premiär på Kulturhuset i Halmstad. Liknande projekt som fått stöd ur Arvsfonden Dagboken Unga Örnar Bomhus, Gävle Föreningen ska tillsammans med amatörteaterföreningen Bohus Nästa sätta upp en musikal. Medverkande i musikalen är ungdomar från stadsdelen Bomhus i Gävle. Manuset byggde på dagböcker som deltagarna skrev med stöd av en projektledare. www.gavleborg.ungaornar.se Tjejbilder och tjejliv Studieförbundet Bilda, Örebro I samspel med tonårstjejer på en högstadieskola i Örebro producerade studieförbundet en teaterföreställning som problematiserar frågor om medier och verklighet, utseende, kropp och sex. Manuset skrevs med tonårstjejerna som experthjälp. www.bilda.nu 19

GULDKORN UNGA BEGÅVNINGSHANDIKAPPADE 20

UNGA BEGÅVNINGSHANDIKAPPADE GULDKORN Unga tjejer letar förebilder Unga tjejer som har ett begåvningshandikapp är ofta mer utsatta än andra unga flickor. De letar förebilder överallt, i veckotidningar och i dokusåpor. Ofta har de svårt att ifrågasätta och blir lätt offer för aggressiv marknadsföring och orealistiska skönhetsideal. För att stötta och stärka unga tjejer med begåvningshandikapp driver studieförbundet Vuxenskolan i Kalmar samtalsgrupper. Karin Hjort är ansvarig för projektet, som genomförs i samarbete med gymnasiesärskolan och FUB (Föreningen för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna). Vägledande för hela projektet är deltagarnas egen livssituation och deras önskemål, säger Karin. Vi vill hjälpa till att skapa en trygg inkörsport till vuxenlivet för unga flickor med förståndshandikapp. En viktig del i projektet är att göra tjejerna och deras föräldrar mer medvetna om sina rättigheter. Det finns många möjligheter att få extra stöd, både på fritiden och i skolan, som många inte känner till. Inledningsvis lades stor vikt vid att sprida information om projektet till lärare och föräldrar till elever på gymnasiesärskolan. Målet var förstås att göra dem positiva till projektet och känna betydelsen för flickorna av att delta. Deltagarna träffas i samtalsgrupper som också jobbat med skapande bild och form. Flickorna delar erfarenheter, diskuterar och övar sig på att ifrågasätta bilder och budskap i medier. Flickorna har hela tiden varit delaktiga i planeringen av aktiviteterna och har haft möjlighet att påverka under hela processen. Efter varje träff har man gjort en muntlig utvärdering enligt samtalsmetoden Rundan. Denna innebär att ordet går runt i gruppen så att varje deltagare har möjlighet att tala fritt. Ingen får avbryta, invända eller kommentera det som sägs. Gruppledarna är personer med lång erfarenhet. Anne Hegander och hennes kollega Ann Johansson har varit med i projektet från start. Till vardags arbetar de på gymnasiesärskolan i Kalmar. De berättar att de löpande försökt erbjuda spännande och för flickorna nya och Vad är projektet unga begåvningshandikappade flickors självbild? Projektet vänder sig till lätt begåvningshandikappade flickor mellan 15 och 25 år och fokuserar, i positiv anda, på hur tjejernas självbild påverkas av medier och reklam. Projektet drivs av studieförbundet Vuxenskolan i Kalmar, i samarbete med FUB i Kalmarbygden (Föreningen för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna) och gymnasiesärskolan. Deltagarna möts i samtalsgrupper där de kan dela erfarenheter och tankar. Arbetet bygger på de ungas eget engagemang, deras skapande förmåga och idéer. Kontakt: Karin Hjort, studieförbundet Vuxenskolan, Strömgatan 10, 392 32 Kalmar E-post: karin.hjort@sv.se Telefon: 0480-221 65 21

GULDKORN UNGA BEGÅVNINGSHANDIKAPPADE ovanliga upplevelser. Det handlar om enkla saker, allt ifrån att diskutera film till bad i bubbelpool, sminkkurser och utflykter. Vi hade exempelvis ett läger med övernattning i scoutstuga. För många var det första gången de sov i sovsäck på gummimadrass! berättar Anne. Det här är flickor som inte märks så mycket, säger Anne. De är mindre utagerande än de ADHD-killar som hänger i takkronorna. Därför får de också mindre uppmärksamhet. De ser ju ofta ut som vilka tjejer som helst. Man kan sällan se på utsidan att de har ett begåvningshandikapp. I vanliga skolklasser utsätts flickorna ofta för mobbning och blir utestängda. Många känner sig rädda, ensamma och osynliga och blir starkt påverkade av de budskap som pumpas ut i massmedier. De flesta tonårsflickor påverkas förstås av vad de ser på TV och läser i veckotidningar. Men för tjejer som har en lätt utvecklingsstörning kan det vara ännu svårare att skilja fiktion från verklighet, menar Anne. I dag finns ett enormt medieflöde som inte fanns när vi började jobba med de här frågorna på 1970-talet, säger Anne. Ibland tror flickorna också att de genom att efterlikna medieförebilder kan bli mer normala. De vill exempelvis se ut och klä sig som tjejerna i Big Brother men är sällan mogna för vad det kan innebära, till exempel i kontakten med killar. Anna säger att flickorna hon arbetar med gärna tror på reklamens budskap; att den som har de senaste kläderna, telefonen och sminket automatiskt blir populär. Därför är det lätt att pracka på dem saker de inte behöver. För flera av tjejerna i våra samtalsgrupper har det till exempel varit väldigt viktigt att ha en mobiltelefon, förklarar Anna. Men eftersom de inte har några vänner som ringer upp, blir de förtvivlade och förstår inte vad som är fel. Ibland tror de att lösningen är att skaffa ännu en mobiltelefon. Men egentligen söker de ju vänner, inte prylar. Tålamod ger resultat Efter en inledande pilotfas ska projektet nu fortsätta i ytterligare två år. Karin på Vuxenskolan säger att tålamod och långsiktighet är en viktig förutsättning för projektets framgång. Ledarna behöver tid för att vinna tjejernas förtroende och lära känna dem. Vi måste förstå vidden av deras svårigheter, instäm- mer Anne. Många av dem har ingen uppfattning om tid eller rum. Deras verklighet ser ibland inte ut som vi förväntar oss och man måste vara försiktig med att dra slutsatser och tro att man förstår. Ställer vi en fråga så svarar flickorna gärna vad de tror att vi vill höra inte vad de egentligen tycker. Tillsammans med de flickor som varit engagerade under den första projektperioden vill man nå nya och fler deltagare. Vi ska arbeta vidare med att stärka flickornas självbild och tillit till sina egna tankar och känslor. Det kräver metodiskt arbete med att förbättra, förändra och utveckla, säger Karin. Det handlar inte minst om synen på funktionshinder, utanförskap och mobbning. En idé är att starta fadderverksamhet för flickor som börjar i gymnasiesärskolan och producera ett material för tjejer om hur det är att vara ung och ha ett begåvningshandikapp. Karin Hjort pekar också på behovet av att stärka genusperspektivet och exempelvis diskutera könsdiskriminerande språkbruk bland ungdomarna. Hur slutresultatet blir och om vi når vårt mål vet vi inte i dag, säger Karin. Men vi vet att det är flickorna som påverkar och styr resultatet. Och vi känner stor tillförsikt och en stor glädje att få arbeta mot våra mål, avslutar Karin. Mål Målet är att stärka unga flickors självkänsla och uttrycksförmåga. Genom uppsökande verksamhet vill man få i gång diskussion och engagemang bland flickorna om vad som styr deras bild av sig själva och varandra. Målet är också att sprida erfarenheterna och idéerna till andra, i och utanför de egna organisationerna. 22