. W O R K S H O P I R O M 12-1 3 J A N U A R I 2 0 1 2
. I början av året genomfördes en workshop med tema Kulturarvsproblematik vid Svenska Institutet i Rom. Målsättningen var att finna nya diskussionsformer för kulturarvsrelaterade temata med utgångspunkt i projekt och fallstudier knutna till Rom och institutet. Tretton deltagare från olika forskningsfält och discipliner deltog under två mycket roliga, spännande och innehållsrika dagar. För att frångå traditionella presentationsformer genomfördes seminariet genom besök och diskussioner på plats ute i staden. Vi besökte Villa Giulia, Foro Italico, Stazione Termini och Serviusmuren, Palazzo Massimo alle Terme, Lateranbaptisteriet, Palatinen och Casa di Augusto, Forum Romanum med Curian, Porticus Octavia samt Foro Holitorium. Gruppen intresserade sig för specifika såväl som allmänna problemställningar och det diskuterade livligt på de respektive platserna. Behållningen av dagarna innefattade nya bekantskaper såväl som nya tankar och eventuella framtida samarbeten.
Museo Nazionale Etrusco di Villa Giulia Gåtfulla etrusker och glömda falisker: Rumsliga och hierarkiska aspekter i Villa Giulia. Anna Gustavsson, arkeolog, Göteborg, och Märit Simonsson, doktorand i museologi vid Umeå Univeritet, Romstipendiat. Det Etruskiska nationalmuseet invigdes år 1889 som en av två filialer under det nya statliga Museo Nazionale delle Antichità. Museet skulle visa Lazios kulturarv utanför den antika stadsmuren och museets verksamhet kom med åren att fokuseras på etruskerna. Samlingarna som består av ett oerhört rikt material är inrymda i Villa Giulia, ett påvligt palats från 1500-talet. Under årens lopp har förändringar i utställningen till största delen handlat om tekniska aspekter. Byggnaden i sig lyfts inte fram i utställningen.
Museo Nazionale Etrusco di Villa Giulia Frågor som diskuterades av gruppen var: -Vad tror vi är intentionen med museet och vem riktar man sig till? -Vad uppfattar vi att man vill förmedla i utställningarna? -Vad förväntar vi oss av ett (etruskiskt) nationalmuseum i Rom? -Vilka reflektioner kan göras kring museets externa status/placering bland Roms museer, respektive föremålsgruppernas interna status/placering i utställningarna? -Hur kan man lyfta fram byggnaden i relation till samlingarna? -Hur skulle man kunna göra utställningarna annorlunda?
Foro Italico
Foro Italico Foro Italico, tidigare Foro Mussolini, är en idrottsanläggning som invigdes 1932 i samband med tioårsjubileet av marschen mot Rom. De flesta komplexen stod klara vid krigsutbrottet men några har tillkommit senare. Foro Italico var en av huvudarenorna vid OS i Rom 1960 och idrottsanläggningen används fortfarande för sportevenemang och som träningsstadion för motionärer. Många av anläggningarna på Foro Italico uppvisar ett mer eller mindre explicit fascistiskt budskap. Håkan Hökerberg, kulturvård, forskare vid Rominstituitet. Vilket berättigande som kulturarv har fysiska objekt som representerar en negativ och ofta traumatisk historia? Medför en klassificering av sådana objekt som kulturarv en risk för cementering av politiska konflikter och att en nationell försoningsprocess försvåras?
Foro Italico Mosaikerna på Viale del Foro restaurerades senast inför fotbolls-vm 1990 och restaureringen av obelisken var färdig 2007. I Tyskland finns ofta dokumentation och informationsskyltar i anslutning till bevarade monument från nazitiden. Något liknande har inte varit aktuellt på Foro Italico i samband med restaureringarna. Hur bör belastade minnesmärken och byggnader bevaras och presenteras i ett nutida sammanhang? Innebär den lösning som man valt för Foro Italico (och för italiensk fascistisk arkitektur i allmänhet), där man bara uppmärksammar estetiska värden, att ideologiskt genomsyrad arkitektur avpolitiseras och normaliseras? Finns det en risk för att ett sådant förhållningssätt legitimerar det tidigare totalitära styret och att det uppmuntrar till en mytologisering av Foro Italico för obskyra politiska grupper?
Stazione Termini Servio Tullio prende il treno Serviusmuren och Stazione Termini Frederick Whtiling, forskare vid Rominstitutet. En av de viktigaste frågorna för den framtida utvecklingen av Roms topografi är hur man kan gå till väga för att tydliggöra funktionen och det kontextuella värdet för olika delar av staden. Detta ställs ofta i konflikt med det logistiska trycket från kommunikationer, teknologisk utveckling och ekonomiska påtryckningar. Jag har i andra sammanhang diskuterat termen lågstatusruiner för (antika) ruiner som saknar en förståelig kontext och som inte uppmärksammas nämnvärt. Serviusmuren vid Stazione Termini (ca. 378 f. Kr.) gränsar till en sådan, och kan bidra med värdefulla insikter gällande kulturarvshistoria. Serviusmuren har gradvis blivit mer och mer dekontextualiserad och marginaliserad inom själva stationskomplexet (den ursprungliga stationen uppfördes på 1860-talet, den nuvarande i två etapper på 1930- och -40-talen den färdigställdes jubileumsåret 1950). Efterkrigspolicyn att inkorporera muren med byggnaden på ett transparent vis är inte längre prioriterad, vilket illustreras av expansioner av det kommersiella området på entréplan. Efterkrigspolicyn att inkorporera muren med byggnaden på ett transparent vis är inte längre prioriterad, vilket illustreras av expansioner av det kommersiella området på entréplan. Sammanfattningsvis kan man säga att Serviusmuren har behållits primärt som en vittnesbörd om stadens tidiga försvar, vilket sammanföll väl med identitetsbygget kring det fascistiska romanitàbegreppet. Den bevarade delen av muren används i viss bemärkelse som en symbol för den en gång så viktiga stadsmuren.
Stazione Termini Efterkrigspolicyn att inkorporera muren med byggnaden på ett transparent vis är inte längre prioriterad, vilket illustreras av expansioner av det kommersiella området på entréplan. Förutom diskussioner kring varför vissa delar av Serviusmuren har bevarats och inte andra, vore det av vikt att fortsätta diskutera hur de antika lämningarna kan integreras mer effektivt med området. Kan stationens fysiska placering i staden användas i en definition av området som kulturarv? Vad kommer att hända framöver med Terminiområdet när Stazione Tiburtina blir allt viktigare? Sammanfattningsvis kan man säga att Serviusmuren har behållits primärt som en vittnesbörd om stadens tidiga försvar, vilket sammanföll väl med identitetsbygget kring det fascistiska romanitàbegreppet. Den bevarade delen av muren används i viss bemärkelse som en symbol för den en gång så viktiga stadsmuren. Vad skulle ske med området om hela stationskomplexet skulle diskuteras i kulturarvsperspektiv? Skulle detta påverka murlämningarnas integration med stationsbyggnaden? Detta kan med fördel diskuteras i en visualiseringskontext av multipla kontexter och samtidiga (parallella) kulturarv.
Palazzo Massimo alle Terme Where have all the colours gone? Barbro Santillo Frizell, direktör vid Rominstitutet. Traditionellt har de flesta arkeologiska museer presenterat sina samlingar av antik skulptur, inte som historiska utsagor eller bärare av kunskap om forntidens kultur och samhälle utan som konstföremål. Kommunikationen med museibesökaren förutsätter och kräver kännedom om antiken och vänder sig därmed inte till en bred allmänhet utan till personer med specialistkompetens. I nyöppnade museer och dagsaktuella utställningar lever traditionen vidare. I den nya permanenta utställningen (invigd 1998) i Palazzo Massimo alle Terme, som tillhör Roms nationalmuseum, är den vita estetiken dominerande. Utställningen återöppnades i december 2011 efter en renovering. Utan tillgång till ett statiskt underlag vågar jag påstå att de flesta människor som besöker museer med samlingar av antik konst inte känner till att den vita marmorn en gång var bemålad. Och den konsthistoriskt bildade elit som gör det verkar sakna intresse av att verkligen försöka förstå färgernas betydelse i sin ursprungskontext.
Palazzo Massimo alle Terme I museets utställning diskuterade gruppen: - Är det möjligt att i en utställning kombinera den estetiska upplevelsen av antik marmorskulptur, filtrerad genom de skönhetsideal som renässansen, barocken och nyklassicismen traderat med en sannare bild av den antika kontexten? - Skulle man kunna förmedla dessa lager av reception på ett sätt som gör de vita marmorobjekten intressantare för den publik som inte intresserar sig för konsten i sig? - Kan en kopia i total polykromi vistas i samma rum som ett bländvitt original?
Baptisteriet vid S. Giovanni in Laterano
Baptisteriet vid S. Giovanni in Laterano Hanna Menander, arkeolog RAÄ, Linköping, och Olof Brandt, arkeolog vid Pontificio Istituto di Archeologia Cristiana Lateranbaptisteriet fick sitt nuvarande utseende efter en rad viktiga ombyggnationer på 1500- och 1600-talen. Dessa ingrepp påverkade dock inte byggnadens senantika och tidigmedeltida form utan det var främst dekorationen, taket och fönstren som förändrades. Det medeltida komplexet bestod av en central åttkantig hall som byggdes av kejsar Konstantin på 300-talet. Den omgavs av kapell och andra byggnader från 400 till 600-talet. Den ursprungliga byggnaden hade troligen dörrar på alla sidor och små välvda fönster ovanför dörrarna. Takets utseende i den äldsta fasen är okänt. På 400-talet påbörjades en viktig ombyggnation av baptisteriet som fortsatte i flera årtionden. Den åttkantiga hallens väggar höjdes och fick nya, större och högre välvda fönster. Inne i byggnaden skapades en cirkelrund baldakin bestående av åtta kolonner i två våningar som troligen bar en liten kupol över byggnadens mittparti. De flesta omgivande byggnadsdelarna tillkom under 400-talets ombyggnad som de två små korsformade kapell mot sydväst och nordöst, en förhall mot sydost, och en portik som förenade baptisteriet med ett annat korsformat kapell mot nordväst. Idag finns bara ett av dessa korsformade kapell kvar i sin antika form.
Baptisteriet vid S. Giovanni in Laterano Sedan 2008 pågår det internationellta forskningsprojekt Nya metoder för byggnadsarkeologisk dokumentationsoch analysprocess i samarbete mellan Riksantikvarie - ämbetet, Arkeologiska uppdragsverksamheten, UV, Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom, Svenska institutet i Rom och Vatikanmuseerna. Projektets övergripande målsättningen är att stärka det byggnadsarkeologiska perspektivet så att det i framtiden kommer att utgöra en självklar och viktig del av kulturvården. Syftet är att vidareutveckla arbetet med att använda tredimensionella dokumentationsmetoder genom att utveckla nya rutiner och metoder för dokumentation, analys, tolkning och förmedling av resultat från byggnadsarkeologiska undersökningar. Målet är att undersökningarna skall generera fördjupad kunskap och resultat som levandegör byggnaderna och människorna som vistades i dem för dagens brukare.
Augustus hus på Palatinen
Augustus hus på Palatinen Jenny Hällström, Arkitektur och byggd miljö, Lund Utgrävningar på Palatinen under 1960-talet identifierade platsen som kejsar Augustus hus, med både privata och offentliga rum. Beläget nära det som vissa anser vara Lupercal, grottan där Romulus och Remus höll till, och som under augusteisk tid fick ny funktion genom att olika kulter förknippade platsen med Roms ursprung. Jenny är projektledare i ett projekt där bl a kemister, fysiker, biologer, konservatorer och arkitekter undersöker och dokumenterar statusen på några av rummen och de väggmålningar som finns bevarade. Idag är området stängt för allmänheten men planer finns på att ev öppna upp fler. Hon beskrev bl a hur viktigt det var att det inte skulle synas att de arbetade i rummen; en skärm sattes upp. Den allmänna bristen på information på denna plats som paradoxalt nog är en centralpunkt för romerskt identitetsskapande även i nutid. På platsen diskuterade vi kring: Osynlighet och tillgänglighet Legitimering av historia Hanterandet av kulturarv förhållningssättet noninvasive
Augustus hus på Palatinen
Porticus Octaviae och Marcellusteatern
Porticus Octaviae och Marcellusteatern DETOURS arkitektoniska studier av gränssnitt mellan stad och sevärdhet Ebba Hallin, arkitekturstipendiat, Rominstitutet. Mellan Octavias portik och Marcellusteatern: Vad är ett byggnadsminne? Historiska fakta? Berättelser? En sevärdhet i mån av sin ryktbarhet? Sightseeing är på många sätt en visuell kultur, utövad i takt med vårt axelererande bildbehandlande. Att uppleva är lika med att se och att se är lika med att fotografera. Både Octavias portik och Marcellusteatern är byggda av Augustus. De är upplösta och invuxna i dagens stad. Kanske är de till och med mer intressanta som fragment och lämningar än som ursprungliga strukturer; som stadens successiva förändring, påminnande om att byggnadsminnen egentligen bara kan förstås utifrån sin samtida kontext, liksom själva historien förverkligas genom oss som studerar den.
Porticus Octaviae och Marcellusteatern Mellan föreställning och handling finns, liksom mellan minnesmärke och samtida besökare/ brukare, ett moment av överföring. Som all kommunikation passerandes ett gränssnitt, format av föreställningsförmåga, av information och skyltar, av vad sinnena och vädret ägnar sig åt, men också av byggda strukturer som anpassar och dirigerar det faktiska rummet. Sådana substrukturer kan sägas fungera som scenteknik i jakten på den perfekta överföringen eller bilden; den ultimata upplevelsen. Kan man undersöka monumentens infrastruktur som arkitektur? Vad är det för element som ska visa oss minnesmärken utan att synas, eller åtminstone utan att fastna på bild? Är det faktiskt så att den förutbestämda rumsupplevelsen är mer dominant än den fysiska och vad säger i så fall det om byggnadsminnesmärkenas plats i sin samtidskontext?
Forum Holitorium/Sant Omobono-området
Forum Holitorium/Sant Omobono-området Sant Omobono: Från vit fläck till skamfläck. Utmaningar och möjligheter. Allan Klynne, antikvetare, Stockholms Universitet. Området vid kyrkan Sant Omobono grävdes ut 1937. Arkeologerna hittade bland annat mycket gammalt material, som en etruskisk inskrift från 500-talet, spår av arkaiska tempel samt några republikanska tempel. Utgrävningar pågår för närvarande säsongsvis, men denna plats ligger som ett anonymt och avspärrat ruinlandskap utan information. Borde man göra något med denna plats? Hur viktig är platsen? Räcker det att någon arkeologisk kurs besöker det då och då? Och omvänt finns det något problem, förutom bevarandeaspekten, med att lämna det som det är? Är det rentav provocerande att det finns ett utrymme som inte går att förstå?