En dag på flykt 7 december 2015 Foto: Marcus Lundstedt Text: Ola Richardsson
Vägen mot framtiden går genom en liten port i taggtrådsstängslet vid gränsen mellan Grekland och Makedonien. En miljon människor har passerat här sedan i somras. I transitlägret i Gevgelija samlas de syrier, irakier och afghaner som har korrekta dokument. Alla de övriga får stanna i tälten i ingenmanslandet. På fel sida taggtråden. Alla har de rest över dödens hav från Turkiet. Alla har de lämnat sina gamla liv bakom sig. De sista sakerna lämnades på stranden i Turkiet, för att fler skulle få plats på de små båtarna över Egeiska havets vågor. De flesta har tvingats sova utomhus i kylan. I We Effects tält får barn och mammor ett par timmars andrum, med filtar, lite mat, hygienartiklar och varma stövlar. Barnen får sova en stund, eller rita och leka. Sedan går resan vidare, på överfulla tåg, norrut. Mot framtiden.
Grekland till vänster och Makedonien till höger. Staketet sattes upp i början av december efter sammandrabbningar mellan flyktningar och polis, sedan Makedoniens regering beslutat att bara Syrier, Irakier och Afghaner hade rätt att söka asyl i landet. Flera flyktingar av andra nationaliteter protesterade genom att matvägra och sy igen sina egna munnar.
09:00
Alla är rädda. Och trötta. De vuxna som tillbringat veckor eller månader på flykt, till fots, på bussar, vingliga båtar och till fots igen. Nya människor överallt. Nya folkslag. Nya gränser. Barnen som känner föräldrarnas oro. Och vakterna vid gränsen och i transitlägret. Men pistolen i sidan och batongen i handen. Rädda. Och trötta.
Läget är mycket spänt. En grupp flyktingar från Syrien väntar på att få gå in i lägret. Polisen vill inte att någon fotograferar. Ni framställer alltid oss som onda, säger en polisman.
I We Effects tält i transitlägret i Gevgelija får barn och mammor ett par timmars andrum, filtar, mat, hygienartiklar och varma stövlar. Efter ännu en iskall natt får barnen sova en stund, rita eller leka. Och ibland, som för treåriga Mariam Abu Samat från Syrien, lite värme på foten från Jasmina Dimishkovska.
När Mariam tinat upp, fått lite mat och nya stövlar kommer en rolig överraskning. Farbror ringer från Tyskland.
Selma Abdal Razak Ibrahim ger sonen Lovan en puss. De kommer från Syrien och är på väg till Tyskland, där de har släkt. - Jag var oerhört rädd under båtfärden. Vi var 40 personer i liten båt. Nu tänker jag mycket på min syster, berättar Selma medan tårarna rinner längs kinderna.
11:00
Barnen väljer färger med sina känslor och motiv ur sina huvuden. Mari Naumova, som jobbar i tältet, bläddrar i en stor bunt med sparade teckningar. De med fjärilar, fåglar och fotbollar är upphängda längs med tältväggarna. Men många andra är undanlagda. Barnen har tecknat båtar, en del där det ligger människor i vattnet. Vapen. En hängd människa. En ängel som lyfter en människa ur vattnet. Motiv ur barnens huvuden. Sedan skyndar de med sina föräldrar bort till överfulla tåg som rullar norrut mot Serbiens gräns. Kvar ligger teckningarna, som vittnesmål om det som händer i Europa 2015.
Dalija Fraag Toomuska
Mohamed Said
14.00
De flesta berättar samma historia: Vi sålde allt av värde. Vi tog med oss vad vi kunde bära. Vi var tvungna att lämna det mesta på stranden i Turkiet, för att fler skulle kunna komma ombord på den lilla båten. De stannar i Gevelija ett par timmar, kanske en dag. Sedan bär färden vidare norrut. Ofta med en idé om det slutliga målet, men också med en vetskap om att det är högst osäkert om familjen blir välkomnad.
Dagen före de själva satte sig i en liten gummibåt hade 40 personer omkommit på havet mot Grekland. Men familjen Barakat, kurder från Syrien, hade inget val. De betalade 700 dollar per person. Chansade. Och klarade sig. Målet är att ta sig till Tyskland.
De flesta reser vidare samma dag i nedgångna tåg som går i skytteltrafik till serbiska gränsen. 25 euro per person kostar tåget. I transitlägret i Serbien upprepas samma procedur som i Gevgelija.
Ahmad Arnaouti, cancerläkare från Syrien, visar upp familjens bombade lägenhet i Damaskus. Deras tredje hem som bombats på kort tid. Nu vill de till Belgien eller Sverige.
Ahmad Arnaouti med sin familj, hustrun Ula Eöbek, dottern Lin Arnaouti, 6 och sonen Hanin Arnaouti, 4, som sover i pappas famn.
Kl 16.00
De flesta har samma flyktväg, genom Turkiet, över Egeiska havet och sedan genom Grekland. Nu Makedonien, och det är fortfarande människor överallt. Men när ett fullt tåg har lämnat, och innan det släpps igenom ytterligare några hundra människor genom taggtrådsstängslet, blir det plötsligt ganska lugnt. Och några få kvardröjande får något de längtat efter: en plats för sig själv. Om så bara en kort stund.
Zakia Omar kommer från Syrien. I We Effects tält kan hon amma sonen Zebula i fred och får några minuters andrum från kaoset utanför. Många mammor på flykt kan inte amma. De är så stressade och upprivna att amningen slutar fungera. I We Effects tält får de bröstmjölksersättning.
Lekhästen åker fram och tillbaka på plywood-golvet och Danish Ali, 2, bara skrattar. Tillslut kan mamma Fatima Ali få på sonen en varm stövel på fötterna. Det är närmare nollan på nätterna och många flyktingar tvingas sova utomhus. Varma kläder kan vara skillnaden på liv och död.
Kl 18.00
Det är kallt. Och mörkt. Dieselaggregaten ser till att några lampor kastar gult ljus i tälten och över gruset emellan dem. Det kommer ytterligare 400 människor till Gevgelija, vandrande ett par hundra meter från taggtråden till transitlägrets första tält, det med matpaketen. 400 individer, med tankar, minnen, drömmar och hopp. Jag hoppas på människor. Tror på dem, säger Mohammed och hoppas att det inte ska vara mörkt och kallt när han väl kommer fram.
Hej då. För Mohamed Abeer och tvååriga dottern Maream från Syrien fortsätter flykten genom natten. Mot ett land som förhoppningsvis tar emot dem med en varm famn.
En dag på flykt 7 december 2015