TENTAMEN JUBN07, Allmän Avtalsrätt Datum: 2014-06-02 Tid: 14:00-18:00 Plats: Tetra Laval Examinator: Ola Svensson Tillåtna hjälpmedel: Lagtext, rättsfallsregister (se nedan). Som lagtext räknas även artikelsamlingarna Unidroit Principles of International Commercial Contracts 2004 utan kommentarer, Principles of European Contract Law utan kommentarer samt Draft Common Frame of Reference (se kursens hemsida). Vidare räknas som lagtext Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal utan kommentarer (se kursens hemsida). Bilaga 1 till rådets direktiv om otillbörliga affärsmetoder (den s.k. svarta listan) utgör lagtext. Även Christina Ramberg Avtalslagen 2010 får medtas utan kommentarer. Tillåtna anteckningar: Alla typer av anteckningar i medförd lagbok. Att anteckningar endast får göras i medförd lagbok innebär att anteckningar inte får ha gjorts i medtagna SFS-kopior och liknande. Anteckningar får enbart förekomma i en lagbok. Som anteckningar i lagbok räknas även egenhändigt utformade anteckningar för hand eller i maskinstil om minst 11 punkter som förts in på ett papper som i sin helhet klistrats in på ett tomt utrymme i lagboken. Sådana papper får däremot inte klistrars in i lagboken på ett sådant sätt att de täcker någon form av tryckt text, dvs. rättigheten i fråga gäller endast tomma utrymmen i lagboken. Vidare gäller att ett inklistrat papper inte får vara större än den sida på vilket det klistrats in. Anteckningar får vidare inte göras i fristående komplement (tillägg) till lagbok. Artikelsamlingarna Unidroit Principles of International Commercial Contracts 2004 och Principles of European Contract Law får som ovan angivits endast medtas utan kommentarer och anteckningar (se Tillåtna hjälpmedel). Samma sak gäller det ovan nämnda rådsdirektivet. När det gäller DCFR får anteckningar som har anknytning till artiklarna på sidan ifråga göras i marginalen, dock ej på baksidan till någon av de utskrivna sidorna. Rättsfallsregister: Rättsfallsregister i lagbok får kopieras. En student som har tagit med sig Nordstedts blå lagbok får alltså kopiera upp rättsfallsregistret i den röda lagboken (Thomson Fakta). Vidare får utan kommentarer rättsfallsingresser kopieras från Zeteo och tas med, inklusive de hänvisningar till andra rättsfall som kan finnas inom parantes direkt under ingressen. Däremot får inte någon annan del av rättsfallstexten kopieras och tas med, dvs. rättigheten i fråga gäller alltså endast sådan text utan kommentarer som angivits i föregående mening. Som ovan påpekats får anteckningar endast göras i en lagbok. No name test. Rättningen sker anonymt. Ange tillämpliga lagrum och motivera dina svar väl! Skrivningsresultatet kommer att anslås med skrivningsnumret på kursens hemsida. Tid och plats för skrivningsgenomgång kommer att anslås på kursens hemsida. Du har därefter möjlighet att till examinator inkomma med skriftliga synpunkter på rättningen. Rättningsprinciper: Skrivningen består av fyra frågor. Varje korrekt besvarad fråga kan ge maximalt 10 poäng. Därutöver tillkommer poäng för deltagande i projektet (maximalt 5 p (om förutsättningarna för erhållande av projektpoäng, se utdelat material)). Skrivningen i förening med projekten kan alltså maximalt ge 45 p. Betygsgränser: B=22-26 poäng Ba=27-32 poäng AB=minst 33 poäng
OBS! Om terminsräkning ej har uppvisats vid skrivningstillfället måste det göras snarast hos studieadministratören. Skrivningsresultatet meddelas inte förrän terminsräkning har visats upp. Skrivningsnummer Lycka till!
Fråga 1 Beata Assarsson äger varuhuset Trento i Malmö. Trento äger i sin tur Vinetta AB som anordnar koncerter och andra typer av uppträdanden på olika ställen i Skåne. För att kunna utveckla sin verksamhet beviljas Vinetta ett lån av finansmannen Märta Oscarsson. I samband med beviljandet av lånet undertecknar Beata som företrädare för Trento bland annat följande handling Avsiktsförklaring. Trento äger 100 % av aktierna i Vinetta och förbinder sig att behålla denna aktiepost till dess att Vinettas skuld är betald samt att noga följa bolagets utveckling. Trento har vidare för avsikt att finansiellt stödja Vinetta så att det har möjlighet att fullgöra sina åtaganden. Beata Assarsson, VD och behörig företrädare för Trento. Texten i handlingen är upprättad av Märtas advokat. Efter Beatas undertecknade överlämnas handlingen till Märta, medan Beata behåller en kopia. I början går allt bra, men med tiden går Vinettas affärer allt sämre. När Vinetta inte längre har förmågan att betala amorteringar och räntor på lånet kräver Märta att Trento ska betala Vinettas återstående skuld till Märta. Som stöd för sitt krav åberopar hon den ovan nämnda handlingen. Beata bestrider som företrädare för Trento Märtas krav och hävdar att Trento inte är juridisk skyldigt att uppfylla Märtas krav. A. Gör en rättslig bedömning av tvisten mellan parterna! Analysera tänkbara argument och aspekter! Sixten Götesson är anställd på Hansson Consulting som så kallad administrator. Arbetet går ut på att ge råd till nya företagare på den skånska marknaden och hjälpa dem att skapa kreativa och framgångsrika affärsplaner. Sixten är chef på sin avdelning som består av fem personer och han rapporterar direkt till ledningsgruppen för Hansson Consulting. Sixten är inte ansluten till någon fackförening, men han har ett individuellt anställningsavtal med företaget. I början av augusti blir Sixten uppsagt på grund av arbetsbrist. Sixten protesterar inte mot uppsägningen men hävdar att han enligt anställningsavtalet med Hansson Consulting är berättigad till ett betydande avgångsvederlag beräknat på visst sätt. Hanssons Consulting bestrider dock detta. När Sixten säger att han tänker skicka en stämningsansökan till tingsrätten svarar Hansson Consultings VD Olivia Hansson att detta inte är möjligt samt pekar på punkt 4 i anställningsavtalet, där det under rubriken Tvisteförfarande står Tvister om avtalets innehåll och verkningar ska avgöras av skiljemän enligt gällande svensk lag. Sixten svarar då att han efter uppsägningen kommer att stå utan arbete och att han inte har råd med ett skiljeförfarande. Han hävdar därför att han är berättigad att få sin sak prövad av tingsrätten. B. Gör en rättslig analys av tvisten mellan parterna!
Fråga 2 Företaget Moderna Verkstäder är intresserad av att köpa 20 procent av aktierna i bolaget Travenco av fabrikör Henrietta Filipsson. För att kunna bedöma om det pris om 10 miljoner kronor som Henrietta begär är rimligt ger Moderna Verkstäder kunskapsföretaget RSPV i uppdrag att värdera Travenco. I det uppdragsavtal som företrädare för Moderna Verkstäder och RSPV undertecknar står att RSPV åtar sig att utreda den finansiella statusen hos Travenco och bedöma företagets värde. Tre månader senare skickar RSPV ett brev till Moderna Verkstäder, där det står Inga väsentliga risker har identifierats i balansräkningen eller i den interna kontrollen av Travencos verksamhet. Utifrån lämnade prognoser och allmänt tillämpade värderingsmetoder finns det inget som indikerar att värdet av bolagets aktier skulle understiga femtio miljoner kronor. Brevet är undertecknat av en behörig företrädare för RSPV. Moderna Verkstäder köper därefter 20 % av aktierna i Travenco av Henrietta Filipsson för 10 miljoner kronor. Ett halvår senare visar det sig emellertid att Travenco är på obestånd och Moderna Verkstäder har ingen annan utväg än att sälja sitt aktieinnehav i Travenco till Redhall Industries Inc. för 10 kronor. Vid efterforskningar därefter visar det sig att RSPV i sin utvärdering inte uppmärksammat att Travencos danska dotterbolag var konkursmässigt och att Travenco både garanterat för dotterbolagets skulder och hade en mycket stor osäker fordran på dotterbolaget. Moderna Verkstäder hävdar att om det blivit korrekt informerat om den risk som detta gav upphov till så hade något aktieköp aldrig kommit till stånd. Bolaget kräver därför att RSPF ersätter Moderna Verkstäder för den förlust som det lider på grund av den missvisande värderingen som RSPV gjort. RSPV invänder dock dels att uppdraget inte omfattade en värdering av Travencos dotterbolag, dels att RSPV:s skadeståndsskyldighet i vart fall enligt det skriftliga avtalet mellan parterna är begränsad till två gånger av vad RSPV uppburit i ersättning enligt uppdraget eller 700 000 kronor. A. Gör en rättslig analys av Moderna Verkstäders möjligheter att få skadestånd fullt ut av RSPV! Möbeltillverkaren Ludvig Hillman säljer bland annat möbler till möbelhandlaren Asta Tuvesson. I början av maj skickar Ludvig ett anbud till Asta i vilket det står Anbud: Fem bord av märket TX 345. Ludvig Hillman. Efter att ha läst igenom anbudet skickar Asta följande svar Läst och godkänt. Pris 3 000 kronor per styck. Asta Tuvesson. En vecka senare levererar Ludvig borden till Astas affärslokaler. Efter ytterligare en tid skickar Ludvig en faktura till Asta, där det står att han kräver att Asta betalar 20 000 kronor för borden. Asta protesterar dock omgående och gör gällandet att priset var 3 000 kronor per styck. Alltså är jag endast skyldig att betala 15 000 kronor, säger hon. Ludvig svarar att de inte avtalat om något pris och att ett pris om 4 000 kr per styck är ett skäligt pris enligt 45 köplagen. Tilläggas kan att Asta i mars köpt samma slags bord av Ludvig för 3 000 kronor per styck. B. Vilka olika tänkbara grunder kan Asta åberopa till stöd för ståndpunkten att hon köpt borden för 15 000 kronor?
Fråga 3 Amanda Hillerts äger ett bageri med 30 anställda. I början av januari börjar hon föra förhandlingar med teknikföretaget Trulssons om köp av en bullmaskin. Tanken är att bullmaskinen ska tillverkas av Trulssons särkilt efter Amandas önskemål och anvisningar. I början går förhandlingarna trögt. Men efter hand förmår Amanda ta fram anvisningar och önskemål som Trulssons anser sig kunna använda. Trulssons framhåller också att det har förmågan att kunna leverera maskinen den 1 juli. Den 5 maj träffas parterna och för ett långt samtal om köpet. Mötet avslutas med att Amanda uppmanar Trulssons ägare och VD Herbert Trulsson att - som hon uttrycker saken - skicka ett papper om köpet, varpå Herbert svarar Visst kan jag det. Efter ytterligare någon dag skickar Herbert ett brev med bilaga till Amanda. I brevet står under rubriken Köp av bullmaskin följande Återkommande till vårt möte den 5 maj vill Trulssons framföra sin vilja att tillverka och överlåta en bullmaskin kallad Superbull 2014 till Amanda Hillerts på de villkor som framkom vid mötet den 5 maj (bilaga 1). Leverans 1 juli. Herbert Trulsson, behörig företrädare för Trulssons. När Trulssons folk därefter anländer till Amanda den 1 juli för att avlämna maskinen vägrar Amanda att ta emot den och betala med motiveringen att hon inte besvarat Herberts brev och att Trulssons inte kan tvinga henne att ingå avtalet. A. Kan Trulssons med framgång hävda att ett bindande köp kommit till stånd? Analysera olika tänkbara möjligheter! Amanda är vidare intresserad av att köpa samtliga aktier i bageribolaget Lavenco av Hilda Sunesson. Hon kontaktar därför den 2 juni Hilda och parterna inleder förhandlingar. Efter en månad undertecknar parterna ett så kallat letter of intent, där det står att de har ambitionen att slutföra förhandlingarna. Vidare förmår Hilda Amanda att inbetala 100 000 kronor i handpenning till Hildas konto i Svenska Banken. Amanda undertecknar också följande handling upprättad av Hilda: Handpenningåtagande. Amanda Hillerts bekräftar att hon frivilligt betalat 100 000 kronor som säkerhet till Hilda Sunesson. Därefter fortsätter parterna att förhandla och i slutet av augusti framstår undertecknandet av ett bindande köpekontrakt närmast som en formsak. Den 2 september skickar Amanda ett mail till Hilda i vilket det står att hon är övertygad om att ett bindande köpekontrakt kan undertecknas i slutet av september och att hon under de närmaste veckorna kommer att vidta en rad åtgärder inför övertagandet, varpå Hilda svarar Kör på. Den 29 september skickar Hilda dock ett meddelande till Amanda, där det står att hon på grund av oförutsedda händelser inte har möjlighet att underteckna något bindande köpekontrakt. Av en händelse får Amanda någon dag senare reda på att Hilda den 4 september sålt aktierna i Lavenco till fabrikör Ruben Tomasson. När Amanda kräver att få tillbaka handpenningen om 100 000 kronor svarar Hilda att handpenningåtagandet inte kan ges någon annan innebörd än att beloppet tillfaller Hilda om något aktieköp mellan parterna inte kommer till stånd. Amanda framhåller vidare att hon haft en rad utgifter under september månad som har blivit helt onyttiga på grund av att Hilda inte längre vill sälja sina aktier till henne. Även om Amanda godtar att något aktieköp inte kommit till stånd kräver hon att Hilda ska ersätta henne för denna förlust. Hilda bestrider detta krav. B. Gör en rättslig analys av tvisten mellan parterna!
Fråga fyra I kapitlet Ansvar i köprätten i boken Marknadens villkor (som ingår i Studiematerialet) har Göran Skogh gjort en rättsekonomisk analys av kontraktsrätten. Bland annat uppmärksammar han ett begrepp som han kallar för metakontraktet. A. Redogör för vad Göran Skogh avser med metakontraktet och vilken funktion han anser att det kan fylla! I boken Avtalstolkning (som ingår i kurslitteraturen) beskriver Bert Lehrberg - utifrån modern rättspraxis - vilka rättsföljder som en tillämpning av förutsättningsläran kan ge upphov till. B. Redogör för förutsättningslärans rättsföljder! Kurt Grönfors har i sin bok Avtalsgrundande rättsfakta framfört vissa åsikter om när avtalsrättslig bundenhet bör uppkomma mellan parter som har fört förhandlingar med varandra (utdrag av boken ingår i Studiematerialet). I en artikel (som också ingår i Studiematerialet) kritiserar Gotthard Calissendorff Grönfors uppfattning om avtalsgrundande rättsfakta vid förhandlingsavtal, något som särskilt gäller större företagsförvärv och uppförande av större anläggningar. C. Redogör för den kritik som Gotthard Calissendorff har framfört mot Kurt Grönfors uppfattning om avtalsgrundande rättsfakta vid förhandlingsavtal! I ditt Studiematerial beskriver R.A. Byron m.fl. bland annat en metod för påverkan som de kallar för the lowball procedure. D. Redogör för vad som kännetecknar den nämnda metoden för påverkan!
Typsvar till skrivningen i Allmän avtalsrätt den 2 juni 2014 Fråga 1 A. I detta fall uppkommer frågan om Trento är skyldigt att uppfylla Märtas krav. Handlingar av det slag som Beata för Trentos räkning undertecknat ( stödförklaringar ) har bedömts i Högsta domstolens praxis (se NJA 1992 s. 375, NJA 1994 s. 204 och NJA 1995 s. 586). Fastställandet av innehållet ska baseras på sedvanlig avtalstolkning, varvid hänsyn inte endast ska tas till ordalydelsen utan även till omständigheter vid handlingens utfärdande och parternas avsikter. Av frågan framgår inte om handlingen diskuterats mellan parterna och det är osäkert om det finns utrymme för en partsinriktad tolkning med hjälp av culpa eller dolusmodellen, alltså om någon av parterna insett eller bort inse motpartens uppfattning. Den möjligheten finns också att båda parter var medvetna om att de tolkade handlingen på olika sätt (jfr Bogdan Rekviem över Letter of Comfort som finns i Studiematerialet). Ifall en partsinriktad tolkning inte ger tillräcklig vägledning kan man övergå till en mer objektiverad tolkning. Om man enbart ser på ordalydelsen uppkommer frågan om handlingen ska bedömas som ett bindande åtagande (se NJA 1995 s. 586 som talar för denna lösning) eller enbart som en utfästelse rebus sic stantibus (se NJA 1994 s. 204 som talar för denna lösning, jfr Hovrätten över Skåne och Blekinge Dom T358-99 (som behandlats på ett seminarium) och som främst anknöt till 1994 års fall). Med att det är fråga om en utfästelse rebus sic stantibus avses att betalningsskyldighet endast inträder om det inte inträffat någon ursäktande omständighet som utställaren inte haft någon rimlig möjlighet att förutse (se Bogdans artikel). Ifall Trento inte kan åberopa någon ursäktande omständighet som bolaget inte rimligen borde ha räknat med talar detta för att bolaget kan bli betalningsskyldigt oberoende av om vägledning hämtas från 1994 års fall eller 1995 års fall. Om det förelåg några ursäktande omständigheter framgår dock inte av frågan. En ytterligare möjlighet är att handlingen tolkas som ett moraliskt åtagande som är helt oförbindande på det juridiska planet. Inom ramen för en objektiverad tolkning kan vidare ett resonemang föras om ändamålsinriktad tolkning, branschinriktad tolkning, skälighetsinriktad tolkning och så vidare. I vad mån dessa tolkningsmetoder kan ge tillräcklig vägledning är dock osäkert. Om det objektiverade innehållet är oklart kan rättsliga prioritetsregler i form av oklarhetsregeln eller minimiregeln tillämpas (se Lehrberg Avtalstolkning s. 169 ff.). Av frågan framgår att handlingen upprättats av Märtas advokat. Detta talar för att Märta är den av parterna som haft störst möjlighet att avvärja oklarheten och att handlingen därför ska tolkas till hennes nackdel om den objektiverande tolkningen inte löser tolkningstvisten (jfr Lehrberg s. 173 ff.). Samma utslag ger en tillämpning av minimiregeln, alltså att handlingen ska tolkas till förmån för den förpliktade parten Trento (jfr Lehrberg s. 191 ff.). (5 p.) B. I detta fall uppkommer frågan om Sixten är bunden av skiljeklausulen. Klausulen i fråga är intagen under rubriken Tvisteförfarande under punkt 4 i det individuellt upprättade avtalet, vilket gör att det kan hävdas att den på ett tillräckligt tydligt sätt blivit en del av avtalet (jfr NJA 1980 s. 46). Verkan av
skiljeklausuler har uppmärksammats av Arbetsdomstolen i ett antal fall. Av AD 2008 nr 29 (som behandlats på ett seminarium) framgår att domstolen i stor utsträckning godtar skiljeklausuler på arbetsrättens område. Det framhölls att ett jämviktsläge normalt uppkommer eftersom arbetstagaren kan räkna med stöd från sin fackliga organisation samt att en arbetstagare har möjlighet att organisera sig fackligt, låt vara att domstolen medgav att undantag kan förekomma som exempelvis när en arbetsgivare genomdrivit en skiljedomsklausul under sådana omständigheter och på ett sådant sätt att en tillämpning av skiljeklausulen blir oskälig. Det räcker enligt domstolen dock inte med att enbart hänvisa till parternas till inbördes ekonomiska styrkeförhållanden för att förklara en skiljeklausul som oskälig enligt 36 avtalslagen. Hänsyn måste också tas till om ett anställningsförhållande är av mer individualiserad karaktär avseende relativt kvalificerade arbetsuppgifter med inslag av förtroendeställning i förhållande till arbetsgivaren. I sådana fall föreligger enligt Arbetsdomstolen ofta skäl för att i händelse av tvist utnyttja det icke offentliga och förhållandevis snabba skiljeförfarandet. I det aktuella fallet är Sixten visserligen inte fackligt ansluten, men avtalet med företaget är individuellt upprättat. Sixten har vidare som administrator och chef på sin avdelning relativt avancerade arbetsuppgifter och med tanke på att han som chef rapporterar direkt till ledningsgruppen kan hans anställning sägas ha inslag av förtroendeställning i förhållandet till arbetsgivaren. Resultatet torde bli att Sixten är bunden av skiljeklausulen utifrån de kriterier som Arbetsdomstolen har ställt upp. (5 p.) Fråga 2 A. Detta fall anknyter till Svea Hovrätt T 1085-11 Bilaga 1 (Skiljedom). Även om denna dom (som behandlats på ett seminarium) inte har någon prejudikatverkan har den blivit uppmärksammad och det kan finnas anledning att beakta de aspekter som skiljemännen tog upp. I uppdragsavtalet står att RSPV ska bedöma den finansiella statusen hos Travenco och bedöma företagets värde. När det gäller RSPV:s påstående att uppdraget inte omfattade Travencos dotterbolag är ett ställningstagande till detta beroende av hur uppdragsavtalet ska tolkas. Utifrån en partsinriktad tolkning kan det hävdas att RSPV insett eller bort inse att Moderna Verkstäder utgick från att uppdraget omfattade i vart fall en bedömning av fordringar på dotterbolag och lämnade garantier till dessa (tillämpning av dolus eller culpamodellen). Om man utgår från en objektiverad tolkning kan det hävdas att en ändamålsenlig tolkning ( det förnuftiga syftet ) talar till förmån för Moderna Verkstäder. Moderna Verkstäder syfte var ju att få ett beslutsunderlag för att kunna ta ställning till om det skulle köpa 20 % av aktierna i Travenco och då spelar självfallet fordringar på dotterbolag och garantier till dessa en roll. Även ordalydelsen ( finansiella statusen och bedöma företagets värde ) talar till Moderna Verkstäders fördel. Någon annan tolkningsmetod inom ramen för den objektiverade tolkningen talar inte heller i någon annan riktning. Det kan därför hävdas att RSPV inte på ett tillräckligt tydigt sätt påtalat några inskränkningar i uppdraget (jfr skiljedomen). RSPV hävdar vidare att dess skadeståndsskyldighet enligt det skriftliga avtalet i vart fall är begränsat till två gånger av vad RSPV uppburit i ersättning eller 700 000 kr. Frågan är då om denna beloppsbegränsning kan åsidosättas eller jämkas med stöd av 36 avtalslagen. Kännetecknande för
uppdragsavtalet är att det har slutits mellan två näringsidkare och att det är svårt att hävda att någon av parterna intar en underlägsen ställning i generalklausulens mening. Det finns inte heller något som tyder på att RSPV använde sig av otillbörliga påtryckningsmedel vid avtalets ingående eller att Moderna Verkstäder inte haft möjlighet att bilda sig en uppfattning om beloppsbegränsningens innebörd. Det har också göras gällande att 36 ska tillämpas restriktivt mellan kommersiella aktörer. En möjlighet är dock att hävda att RSPV agerat grovt vårdslöst när det inte noggrannare bedömde Travencos förhållande till det danska dotterbolaget och utan reservationer framhåll att inga väsentliga risker identifierats i balansräkningen eller i den interna kontrollen av Travencos verksamhet. Att en ansvarsbegränsning kan jämkas eller åsidosättas om den skadeståndsskyldige agerat grovt vårdslöst är en välkänd princip i svensk avtalsrätt (se Bernitz Standardavtalsrätt s. 103 ff.). I den ovan nämnda skiljedomen framhölls dock att frågan i vad mån en ansvarsbegränsning kan sättas åt sidan bör bedömas med utgångspunkt i, inte främst hur klandervärd skadegöraren är utan vad som med hänsyn till samtliga omständigheter framstår som en rimlig riskavvägning. Det angavs också att om en riskbegränsning kan åstadkommas exempelvis genom en tydlig precisering av uppdraget, dess förutsättningar och begränsningar är detta ett förhållande som talar emot att en ansvarsbegränsning i form av ett takbelopp ska godtas. Hänsyn bör också tas till parternas möjligheter att teckna en försäkring. Vidare påpekades att det är av betydelse om det rör sig om ett centralt åtagande (jfr uttrycket kärnegenskap) eller om det rör sig om förpliktelser av mer perifer natur. Skiljemännen framhöll också att beloppsbegränsningen i det aktuella fallet var orimligt låg med tanke på att den omfattade alla slags ansvarssituationer. De hävdade att en nivå på 10-25 gånger uppburit arvode framstår som rimlig vid ett uppdragsförhållande av det ifrågavarande slaget. Som ovan påpekats har skiljedomen inte någon prejudikatverkan, vilket gör att det går att diskutera domen i olika avseenden. Eftersom tvisten mellan Moderna Verkstäder och RSPV är snarlik den tvist som skiljemännen bedömde är dock skiljemännens synpunkter värda att beakta i vår tvist. RSPV:s ansvarsbegränsning var allmänt hållen utan några inskränkningar och dess bristande riskutvärdering rörde uppdragets kärnområde. Vidare kan det hävdas att RSPV låg närmare att bära risken med tanke på dess möjlighet att teckna en ansvarsförsäkring. Beloppsbegränsningen var också orimligt låg utifrån de kriterier som skiljemännen satte upp. Om man utgår från skiljedomen torde alltså beloppsbegräsningen kunna jämkas. Huruvida detta synsätt kommer att påverka svensk rättspraxis framöver återstår dock att se. (5 p.) B. I detta fall uppkommer frågan vilka tänkbara grunder som Asta kan åberopa till stöd för sin uppfattning att hon köpt borden för 3 000 kr styck, alltså sammanlagt för 15 000 kr. För det första kan Asta hävda att det anbud som Ludvig skickade riktigt tolkat innehåller att han säljer borden för 3 000 kr stycket. Detta anges visserligen inte uttryckligen i anbudet, men Asta kan hävda att det är underförstått mellan parterna med tanke på att hon i mars köpt bord av detta slag för den nämnda summan och att hon förväntat sig att samma pris skulle gälla den här gången om inte något annat uttryckligen angavs i anbudet. Hon kan alltså göra gällande att hon har fog att sluta sig till att Ludvig
erbjöd sig att sälja borden för 3 000 kr styck och att Ludvig borde ha förstått detta när han skickade anbudet. Resultatet blir att Asta avgivit en ren accept, vilket innebär att ett bindande avtal enligt Astas tolkningsversion har kommit till stånd. Märk att detta hade gällt även om Ludvig utan oskäligt uppehåll reklamerat mot Astas accept (han är ju bunden av sitt anbud riktigt tolkat). Asta kan vidare hävda att även om hon avgivit en oren accept så måste Ludvig ha insett att hon ansåg att accepten överensstämde med anbudet. I så fall kommer enligt 6 andra stycket avtalslagen avtal till stånd enligt Astas orena accept om inte Ludvig reklamerar utan oskäligt uppehåll, vilket han inte har gjort. För det tredje kan Asta hävda att även om rekvisiten för passivitetsverkan enligt 6 andra stycket inte fullt ut är uppfyllda så är i vart fall 6 första stycket avtalslagen tillämplig, alltså att Astas orena accept får verkan som ett avslag i förening med nytt anbud. Hon kan då göra gällande att hon haft fog att sluta sig till att Ludvig accepterat den orena accepten/nya anbudet genom att leverera stolarna (konkludent accept) och att Ludvig bort förstå detta. Hon skulle också kunna ifrågasätta om det skäliga priset enligt 45 köplagen är 4 000 kr, men frågan ger inte (utöver Ludvigs påstående) någon närmare vägledning om vad som utgör ett skäligt pris enligt detta lagrum. 45 köplagen är dock dispositiv och gäller inte om någon av de ovan beskrivna alternativen är för handen (se 3 köplagen). (5 p.) Fråga 3 A. I det här fallet uppkommer frågan om Trulssons med framgång kan hävda att ett bindande köp kommit till stånd. En möjlighet är att se det brev som Herbert skickar efter parternas möte den 5 maj till Amanda som en bekräftelse på att ett avtal ingicks under mötet. I så fall kan 21 lagen om handelsagentur tillämpas analogt (jfr NJA 2006 s. 638) eftersom det är fråga om två näringsidkare (Amanda och Trulssons) som fört förhandlingar, den ena parten (Trulssons) skickat en bekräftelse till den andra (Amanda), och bekräftelsens mottagare (Amanda) inte reklamerat utan oskäligt uppehåll. Resultatet blir att bekräftelsen ges en presumtionsverkan, alltså att ett avtal kommit till stånd i enlighet med bekräftelsens innehåll om inte Amanda bevisar något annat. En ytterligare möjlighet är att tillämpa den så kallade kombinationsmodellen (tillämpning av 6 andra stycket och 9 avtalslagen i förening, jfr Håstads yttrande i NJA 2006 s. 638 och NJA 1962 s. 276). Under mötet den 5 maj uppmanade Amanda Trulssons att skicka ett papper om saken. Detta skulle kunna tolkas som en uppmaning att avge ett anbud. Herberts brev kan då ses som ett anbud som framkallats av denna uppmaning. Om vi vidare antar att Amanda måste ha insett inte bara att anbudet framkallats av henne utan också att Herbert utgår från att ett avtal kommer till stånd om inte Amanda ger något annat besked är rekvisiten för kombinationsmodellen uppfyllda, vilket innebär att ett avtal i enlighet med anbudets innehåll kommit till stånd mellan parterna. Huruvida Herberts brev är en bekräftelse eller ett anbud får avgöras genom sedvanlig tolkning. En ytterligare möjlighet skulle kunna vara att uppfatta Amandas uppmaning till Herbert den 5 maj som ett anbud och Herberts brev som en accept, men detta alternativ framstår dock som mindre närliggande (5 p.) B. I detta fall uppkommer frågan om Amanda har rätt till ersättning för de onyttiga utgifter som hon haft i september och om hon är berättigad att få tillbaka handpenningen. När det gäller ersättning
för utgifterna kan reglerna om prekontraktuellt ansvar under avtalsförhandlingar eller culpa in contrahendo tillämpas. Parterna har inlett förhandlingar och undertecknat ett så kallad letter of intent i juli. I handlingen benämnd letter of intent står att parterna har ambitionen att slutföra förhandlingarna. Det finns knappast stöd för att tolka denna handling som något annat än en oförbindande avsiktsförklaring. Men handlingen ger i förening med att förhandlingarna nått så långt att parterna var inriktade på att få ett avtal till stånd upphov till en förpliktelse för parterna att ta hänsyn till motpartens intressen (lojalitetsplikt, jfr NJA 1978 s. 147 och NJA 1990 s. 745). Amanda upplyser därefter Hilda i ett mail den 2 september att hon är övertygad om att bindande köpekontrakt kan undertecknas i slutet av september och att hon under de närmaste veckorna kommer att vidta en rad åtgärder inför övertagandet. När Hilda svarar Kör på bör hon förstå att Amanda invaggas i en befogad tilltro till att Hilda är inriktad på att slutföra förhandlingarna. Huruvida Hilda vid avsändandet av svaret hade denna avsikt framgår inte av frågan. Men det framgår att hon redan den 4 september säljer aktierna i Lavenco till fabrikör Ruben Tomasson. Om hon planerade denna försäljning redan när hon svarade på Amandas mail handlar hon självfallet högst klandervärt (jfr NJA 1963 s. 105). Men även om så inte var fallet handlar hon klandervärt när hon inte snarast efter försäljningen till Ruben underättade Amanda om att hon sålt aktierna till en annan person (jfr NJA 1990 s. 745 och Kleineman Skadeståndsgrundande uppträdande vid avtalsförhandlingar som ingår i Studiematerialet). Resultatet blir att Hilda blir ersättningsskyldig till Amanda enligt reglerna om culpa in contrahendo. Utgångspunkten är då ersättning enligt det negativa kontraktsintresset intresset, alltså att Amanda ska försättas i samma ekonomiska läge som om något vilseledande inte ägt rum (jfr NJA 1963 s. 105). Av detta följer att Amanda har rätt till ersättning för de onyttiga utgifter som hon haft under september (i vart fall avseende de utgifter som uppkommit efter det att Hilda åsidosatt sin lojalitetsplikt). Dessa hade ju kunna undvikas om Hilda i början av september omgående upplyst Amanda om att hon in längre tänkte sälja aktierna till henne (kausalsamband), jfr NJA 1990 s. 745. När det gäller kravet på att få tillbaka handpenningen uppkommer frågan om hur Amandas handpenningsåtagande ska tolkas. Under rubriken Handpenningåtagande står enbart att hon frivilligt betalat 100 000 kr som säkerhet till Hilda. Av ordalydelsen framgår visserligen inte vad säkerheten avser, men utifrån en ändamålsenlig tolkning framstår det som naturligt att uppfatta saken så att handpenningen utgjorde en säkerhet för att Hilda skulle få ersättning för de onyttiga kostnader som hon ådrog sig om Amanda drog sig ur förhandlingarna eller något liknande. Det förnuftiga syftet kan knappast ha varit att Hilda skulle få behålla handpenningen om det var hon själv som drog sig ur förhandlingarna på det sätt som skedde. I samma rikting talar en skälighetsinriktad tolkning, det skulle kunna hävdas att Hilda gör sig skyldig till en obehörig vinst om hon får behålla handpenningen när hon avbryter förhandlingarna med Amanda och säljer aktierna till en annan person. Något stöd för ett en systeminriktad, branschinriktad eller norminriktad tolkning skulle leda till något annat resultat finns knappast. Det kan också hävdas att redan en partsinriktad tolkning talar till Amandas förmån på så sätt att Hilda insett eller bort inse att Amanda när hon gjorde handpenningåtagandet inte delade hennes tolkning av åtagandet (tillämpning av dolus och culpamodellen). (5 p.)
Fråga 4 A. Kännetecknande för metakontrakter är enligt Göran Skogh att det beskriver vad parterna skulle ha kommit fram till i en värld utan transaktionskostnader och med fungerande konkurrens, det är alltså fråga om ett fullständigt kontrakt som reglerar alla tänkbara tvistefrågor. Det är givetvis svårt att sluta ett metakontrakt med hänsyn till de kostnader detta skulle medföra för parterna, Skogh ser metakontraktet närmast som en hypotetisk konstruktion eller idealbild. Men det kan ligga till grund för hur den dispositiva rätten ska utformas (t.ex. hur riskfördelningen mellan parterna bör utformas). Om parterna vet att det dispositiva rätten återspeglar metakontraktet innebär detta att de kan ingå ett avtal i förvissning om att den utfyllande rätten stämmer överens med vad de hade kommit fram till om de uppmärksammat frågan, låt vara bedömningen av praktiska skäl kan bli schabloniserad och ofullständig (se närmare Skoghs text i Studiematerialet). (2 poäng) B. Vilka rättsverkningar som förutsättningsläran kan ge upphov till har diskuterats. Den normala rättsföljden är dock att avtalet förklaras oförbindande (ogiltigt eller overksamt). I NJA 1989 s. 614 framhöll dock Högsta domstolen att förutsättningsläran inte får användas för att jämka ett avtal i skärpande riktning (vilket inte tycks utesluta en jämkning i modifierande riktning eller partiell ogiltighet). Vidare framhölls att ersättning enligt det positiva kontraktsintresset inte kan utdömas med stöd av förutsättningsläran (vilket inte tycks utesluta ersättning enligt det negativa kontraktsintresset). Se vidare Lehrberg s. 240 ff. (3 p.) C. Calissendorff är kritiskt inställd till Grönfors avtalsmodell om stegvis låsning vid avtal om större företagsförvärv och större anläggningar. Bland annat kritiserar han Grönfors ståndpunkt att om bara 10-15 % återstår till det färdiga avtalet kan en part åläggas att förhandla färdigt, om inte särskilda skäl talar emot detta. Callissendorff anser att detta uttalande går för långt. Han framhåller att vid bedömningen av hur ett avtal framskridit kan flera komplicerade värderingsfrågor uppkomma och han undrar hur dessa ska viktas mot varandra. Han skriver exempelvis Skall en beställare av en anläggning av domstol tvingas acceptera en ur hans synpunkt mindre tillfredsställande funktionsgaranti (om nu utformningen av denna garanti är den enda återstående tvistefrågan)? Eller en leverantör tvingas ge en garanti, som han inte anser sig kunna uppfylla? Från praktisk synpunkt är ett åläggande för part att förhandla färdigt i en sådan situation i de flesta fall en omöjlig lösning. Och ur rättssäkerhetssynpunkt måste en sådan lösning enligt min åsikt vara olämplig och ge upphov till att fler tvister än eljest skulle hänskjutas till avgörande av domstol eller skiljenämnd. Han beskriver vidare svårigheterna att beräkna ett skäligt pris om parterna inte förhandlat färdigt. Han påpekar också att om avtalsbundenhet skulle uppkomma om 10-15 % återstår så kan de delar som parterna ännu inte lyckats ena sig om gälla stora belopp ifall det är fråga om större affärer. Se vidare Callissendorffs artikel i Studiematerialet. (3 p.) E. Kännetecknande för the lowball procedure är att ett erbjudande görs mindre attraktivt efter det att kunden har bestämt sig. Först erbjuds exempelvis en kund av en försäljare att köpa en
bil för ett lågt pris. Efter det att kunden beslutat sig för att köpa bilen händer det något, exempelvis att det uppdagas att en felräkning ägt rum eller att chefen sätter sig på tvären om inte ytterligare avgifter betalas. Trots att erbjudandet härmed försämras kan kunden vara beredd att acceptera det försämrade erbjudandet eftersom han eller hon redan bestämt sig för att köpa bilen. Påverkansmetoden i fråga bygger på commitment orconsistency, se texten av Byron m.fl. i Studiematerialet. (2 p.)
Typsvar till skrivningen i Allmän avtalsrätt den 2 juni 2014 Fråga 1 A. I detta fall uppkommer frågan om Trento är skyldigt att uppfylla Märtas krav. Handlingar av det slag som Beata för Trentos räkning undertecknat ( stödförklaringar ) har bedömts i Högsta domstolens praxis (se NJA 1992 s. 375, NJA 1994 s. 204 och NJA 1995 s. 586). Fastställandet av innehållet ska baseras på sedvanlig avtalstolkning, varvid hänsyn inte endast ska tas till ordalydelsen utan även till omständigheter vid handlingens utfärdande och parternas avsikter. Av frågan framgår inte om handlingen diskuterats mellan parterna och det är osäkert om det finns utrymme för en partsinriktad tolkning med hjälp av culpa eller dolusmodellen, alltså om någon av parterna insett eller bort inse motpartens uppfattning. Den möjligheten finns också att båda parter var medvetna om att de tolkade handlingen på olika sätt (jfr Bogdan Rekviem över Letter of Comfort som finns i Studiematerialet). Ifall en partsinriktad tolkning inte ger tillräcklig vägledning kan man övergå till en mer objektiverad tolkning. Om man enbart ser på ordalydelsen uppkommer frågan om handlingen ska bedömas som ett bindande åtagande (se NJA 1995 s. 586 som talar för denna lösning) eller enbart som en utfästelse rebus sic stantibus (se NJA 1994 s. 204 som talar för denna lösning, jfr Hovrätten över Skåne och Blekinge Dom T358-99 (som behandlats på ett seminarium) och som främst anknöt till 1994 års fall). Med att det är fråga om en utfästelse rebus sic stantibus avses att betalningsskyldighet endast inträder om det inte inträffat någon ursäktande omständighet som utställaren inte haft någon rimlig möjlighet att förutse (se Bogdans artikel). Ifall Trento inte kan åberopa någon ursäktande omständighet som bolaget inte rimligen borde ha räknat med talar detta för att bolaget kan bli betalningsskyldigt oberoende av om vägledning hämtas från 1994 års fall eller 1995 års fall. Om det förelåg några ursäktande omständigheter framgår dock inte av frågan. En ytterligare möjlighet är att handlingen tolkas som ett moraliskt åtagande som är helt oförbindande på det juridiska planet. Inom ramen för en objektiverad tolkning kan vidare ett resonemang föras om ändamålsinriktad tolkning, branschinriktad tolkning, skälighetsinriktad tolkning och så vidare. I vad mån dessa tolkningsmetoder kan ge tillräcklig vägledning är dock osäkert. Om det objektiverade innehållet är oklart kan rättsliga prioritetsregler i form av oklarhetsregeln eller minimiregeln tillämpas (se Lehrberg Avtalstolkning s. 169 ff.). Av frågan framgår att handlingen upprättats av Märtas advokat. Detta talar för att Märta är den av parterna som haft störst möjlighet att avvärja oklarheten och att handlingen därför ska tolkas till hennes nackdel om den objektiverande tolkningen inte löser tolkningstvisten (jfr Lehrberg s. 173 ff.). Samma utslag ger en tillämpning av minimiregeln, alltså att handlingen ska tolkas till förmån för den förpliktade parten Trento (jfr Lehrberg s. 191 ff.). (5 p.) B. I detta fall uppkommer frågan om Sixten är bunden av skiljeklausulen. Klausulen i fråga är intagen under rubriken Tvisteförfarande under punkt 4 i det individuellt upprättade avtalet, vilket gör att det kan hävdas att den på ett tillräckligt tydligt sätt blivit en del av avtalet (jfr NJA 1980 s. 46). Verkan av
skiljeklausuler har uppmärksammats av Arbetsdomstolen i ett antal fall. Av AD 2008 nr 29 (som behandlats på ett seminarium) framgår att domstolen i stor utsträckning godtar skiljeklausuler på arbetsrättens område. Det framhölls att ett jämviktsläge normalt uppkommer eftersom arbetstagaren kan räkna med stöd från sin fackliga organisation samt att en arbetstagare har möjlighet att organisera sig fackligt, låt vara att domstolen medgav att undantag kan förekomma som exempelvis när en arbetsgivare genomdrivit en skiljedomsklausul under sådana omständigheter och på ett sådant sätt att en tillämpning av skiljeklausulen blir oskälig. Det räcker enligt domstolen dock inte med att enbart hänvisa till parternas till inbördes ekonomiska styrkeförhållanden för att förklara en skiljeklausul som oskälig enligt 36 avtalslagen. Hänsyn måste också tas till om ett anställningsförhållande är av mer individualiserad karaktär avseende relativt kvalificerade arbetsuppgifter med inslag av förtroendeställning i förhållande till arbetsgivaren. I sådana fall föreligger enligt Arbetsdomstolen ofta skäl för att i händelse av tvist utnyttja det icke offentliga och förhållandevis snabba skiljeförfarandet. I det aktuella fallet är Sixten visserligen inte fackligt ansluten, men avtalet med företaget är individuellt upprättat. Sixten har vidare som administrator och chef på sin avdelning relativt avancerade arbetsuppgifter och med tanke på att han som chef rapporterar direkt till ledningsgruppen kan hans anställning sägas ha inslag av förtroendeställning i förhållandet till arbetsgivaren. Resultatet torde bli att Sixten är bunden av skiljeklausulen utifrån de kriterier som Arbetsdomstolen har ställt upp. (5 p.) Fråga 2 A. Detta fall anknyter till Svea Hovrätt T 1085-11 Bilaga 1 (Skiljedom). Även om denna dom (som behandlats på ett seminarium) inte har någon prejudikatverkan har den blivit uppmärksammad och det kan finnas anledning att beakta de aspekter som skiljemännen tog upp. I uppdragsavtalet står att RSPV ska bedöma den finansiella statusen hos Travenco och bedöma företagets värde. När det gäller RSPV:s påstående att uppdraget inte omfattade Travencos dotterbolag är ett ställningstagande till detta beroende av hur uppdragsavtalet ska tolkas. Utifrån en partsinriktad tolkning kan det hävdas att RSPV insett eller bort inse att Moderna Verkstäder utgick från att uppdraget omfattade i vart fall en bedömning av fordringar på dotterbolag och lämnade garantier till dessa (tillämpning av dolus eller culpamodellen). Om man utgår från en objektiverad tolkning kan det hävdas att en ändamålsenlig tolkning ( det förnuftiga syftet ) talar till förmån för Moderna Verkstäder. Moderna Verkstäder syfte var ju att få ett beslutsunderlag för att kunna ta ställning till om det skulle köpa 20 % av aktierna i Travenco och då spelar självfallet fordringar på dotterbolag och garantier till dessa en roll. Även ordalydelsen ( finansiella statusen och bedöma företagets värde ) talar till Moderna Verkstäders fördel. Någon annan tolkningsmetod inom ramen för den objektiverade tolkningen talar inte heller i någon annan riktning. Det kan därför hävdas att RSPV inte på ett tillräckligt tydigt sätt påtalat några inskränkningar i uppdraget (jfr skiljedomen). RSPV hävdar vidare att dess skadeståndsskyldighet enligt det skriftliga avtalet i vart fall är begränsat till två gånger av vad RSPV uppburit i ersättning eller 700 000 kr. Frågan är då om denna beloppsbegränsning kan åsidosättas eller jämkas med stöd av 36 avtalslagen. Kännetecknande för
uppdragsavtalet är att det har slutits mellan två näringsidkare och att det är svårt att hävda att någon av parterna intar en underlägsen ställning i generalklausulens mening. Det finns inte heller något som tyder på att RSPV använde sig av otillbörliga påtryckningsmedel vid avtalets ingående eller att Moderna Verkstäder inte haft möjlighet att bilda sig en uppfattning om beloppsbegränsningens innebörd. Det har också göras gällande att 36 ska tillämpas restriktivt mellan kommersiella aktörer. En möjlighet är dock att hävda att RSPV agerat grovt vårdslöst när det inte noggrannare bedömde Travencos förhållande till det danska dotterbolaget och utan reservationer framhåll att inga väsentliga risker identifierats i balansräkningen eller i den interna kontrollen av Travencos verksamhet. Att en ansvarsbegränsning kan jämkas eller åsidosättas om den skadeståndsskyldige agerat grovt vårdslöst är en välkänd princip i svensk avtalsrätt (se Bernitz Standardavtalsrätt s. 103 ff.). I den ovan nämnda skiljedomen framhölls dock att frågan i vad mån en ansvarsbegränsning kan sättas åt sidan bör bedömas med utgångspunkt i, inte främst hur klandervärd skadegöraren är utan vad som med hänsyn till samtliga omständigheter framstår som en rimlig riskavvägning. Det angavs också att om en riskbegränsning kan åstadkommas exempelvis genom en tydlig precisering av uppdraget, dess förutsättningar och begränsningar är detta ett förhållande som talar emot att en ansvarsbegränsning i form av ett takbelopp ska godtas. Hänsyn bör också tas till parternas möjligheter att teckna en försäkring. Vidare påpekades att det är av betydelse om det rör sig om ett centralt åtagande (jfr uttrycket kärnegenskap) eller om det rör sig om förpliktelser av mer perifer natur. Skiljemännen framhöll också att beloppsbegränsningen i det aktuella fallet var orimligt låg med tanke på att den omfattade alla slags ansvarssituationer. De hävdade att en nivå på 10-25 gånger uppburit arvode framstår som rimlig vid ett uppdragsförhållande av det ifrågavarande slaget. Som ovan påpekats har skiljedomen inte någon prejudikatverkan, vilket gör att det går att diskutera domen i olika avseenden. Eftersom tvisten mellan Moderna Verkstäder och RSPV är snarlik den tvist som skiljemännen bedömde är dock skiljemännens synpunkter värda att beakta i vår tvist. RSPV:s ansvarsbegränsning var allmänt hållen utan några inskränkningar och dess bristande riskutvärdering rörde uppdragets kärnområde. Vidare kan det hävdas att RSPV låg närmare att bära risken med tanke på dess möjlighet att teckna en ansvarsförsäkring. Beloppsbegränsningen var också orimligt låg utifrån de kriterier som skiljemännen satte upp. Om man utgår från skiljedomen torde alltså beloppsbegräsningen kunna jämkas. Huruvida detta synsätt kommer att påverka svensk rättspraxis framöver återstår dock att se. (5 p.) B. I detta fall uppkommer frågan vilka tänkbara grunder som Asta kan åberopa till stöd för sin uppfattning att hon köpt borden för 3 000 kr styck, alltså sammanlagt för 15 000 kr. För det första kan Asta hävda att det anbud som Ludvig skickade riktigt tolkat innehåller att han säljer borden för 3 000 kr stycket. Detta anges visserligen inte uttryckligen i anbudet, men Asta kan hävda att det är underförstått mellan parterna med tanke på att hon i mars köpt bord av detta slag för den nämnda summan och att hon förväntat sig att samma pris skulle gälla den här gången om inte något annat uttryckligen angavs i anbudet. Hon kan alltså göra gällande att hon har fog att sluta sig till att Ludvig
erbjöd sig att sälja borden för 3 000 kr styck och att Ludvig borde ha förstått detta när han skickade anbudet. Resultatet blir att Asta avgivit en ren accept, vilket innebär att ett bindande avtal enligt Astas tolkningsversion har kommit till stånd. Märk att detta hade gällt även om Ludvig utan oskäligt uppehåll reklamerat mot Astas accept (han är ju bunden av sitt anbud riktigt tolkat). Asta kan vidare hävda att även om hon avgivit en oren accept så måste Ludvig ha insett att hon ansåg att accepten överensstämde med anbudet. I så fall kommer enligt 6 andra stycket avtalslagen avtal till stånd enligt Astas orena accept om inte Ludvig reklamerar utan oskäligt uppehåll, vilket han inte har gjort. För det tredje kan Asta hävda att även om rekvisiten för passivitetsverkan enligt 6 andra stycket inte fullt ut är uppfyllda så är i vart fall 6 första stycket avtalslagen tillämplig, alltså att Astas orena accept får verkan som ett avslag i förening med nytt anbud. Hon kan då göra gällande att hon haft fog att sluta sig till att Ludvig accepterat den orena accepten/nya anbudet genom att leverera stolarna (konkludent accept) och att Ludvig bort förstå detta. Hon skulle också kunna ifrågasätta om det skäliga priset enligt 45 köplagen är 4 000 kr, men frågan ger inte (utöver Ludvigs påstående) någon närmare vägledning om vad som utgör ett skäligt pris enligt detta lagrum. 45 köplagen är dock dispositiv och gäller inte om någon av de ovan beskrivna alternativen är för handen (se 3 köplagen). (5 p.) Fråga 3 A. I det här fallet uppkommer frågan om Trulssons med framgång kan hävda att ett bindande köp kommit till stånd. En möjlighet är att se det brev som Herbert skickar efter parternas möte den 5 maj till Amanda som en bekräftelse på att ett avtal ingicks under mötet. I så fall kan 21 lagen om handelsagentur tillämpas analogt (jfr NJA 2006 s. 638) eftersom det är fråga om två näringsidkare (Amanda och Trulssons) som fört förhandlingar, den ena parten (Trulssons) skickat en bekräftelse till den andra (Amanda), och bekräftelsens mottagare (Amanda) inte reklamerat utan oskäligt uppehåll. Resultatet blir att bekräftelsen ges en presumtionsverkan, alltså att ett avtal kommit till stånd i enlighet med bekräftelsens innehåll om inte Amanda bevisar något annat. En ytterligare möjlighet är att tillämpa den så kallade kombinationsmodellen (tillämpning av 6 andra stycket och 9 avtalslagen i förening, jfr Håstads yttrande i NJA 2006 s. 638 och NJA 1962 s. 276). Under mötet den 5 maj uppmanade Amanda Trulssons att skicka ett papper om saken. Detta skulle kunna tolkas som en uppmaning att avge ett anbud. Herberts brev kan då ses som ett anbud som framkallats av denna uppmaning. Om vi vidare antar att Amanda måste ha insett inte bara att anbudet framkallats av henne utan också att Herbert utgår från att ett avtal kommer till stånd om inte Amanda ger något annat besked är rekvisiten för kombinationsmodellen uppfyllda, vilket innebär att ett avtal i enlighet med anbudets innehåll kommit till stånd mellan parterna. Huruvida Herberts brev är en bekräftelse eller ett anbud får avgöras genom sedvanlig tolkning. En ytterligare möjlighet skulle kunna vara att uppfatta Amandas uppmaning till Herbert den 5 maj som ett anbud och Herberts brev som en accept, men detta alternativ framstår dock som mindre närliggande (5 p.) B. I detta fall uppkommer frågan om Amanda har rätt till ersättning för de onyttiga utgifter som hon haft i september och om hon är berättigad att få tillbaka handpenningen. När det gäller ersättning
för utgifterna kan reglerna om prekontraktuellt ansvar under avtalsförhandlingar eller culpa in contrahendo tillämpas. Parterna har inlett förhandlingar och undertecknat ett så kallad letter of intent i juli. I handlingen benämnd letter of intent står att parterna har ambitionen att slutföra förhandlingarna. Det finns knappast stöd för att tolka denna handling som något annat än en oförbindande avsiktsförklaring. Men handlingen ger i förening med att förhandlingarna nått så långt att parterna var inriktade på att få ett avtal till stånd upphov till en förpliktelse för parterna att ta hänsyn till motpartens intressen (lojalitetsplikt, jfr NJA 1978 s. 147 och NJA 1990 s. 745). Amanda upplyser därefter Hilda i ett mail den 2 september att hon är övertygad om att bindande köpekontrakt kan undertecknas i slutet av september och att hon under de närmaste veckorna kommer att vidta en rad åtgärder inför övertagandet. När Hilda svarar Kör på bör hon förstå att Amanda invaggas i en befogad tilltro till att Hilda är inriktad på att slutföra förhandlingarna. Huruvida Hilda vid avsändandet av svaret hade denna avsikt framgår inte av frågan. Men det framgår att hon redan den 4 september säljer aktierna i Lavenco till fabrikör Ruben Tomasson. Om hon planerade denna försäljning redan när hon svarade på Amandas mail handlar hon självfallet högst klandervärt (jfr NJA 1963 s. 105). Men även om så inte var fallet handlar hon klandervärt när hon inte snarast efter försäljningen till Ruben underättade Amanda om att hon sålt aktierna till en annan person (jfr NJA 1990 s. 745 och Kleineman Skadeståndsgrundande uppträdande vid avtalsförhandlingar som ingår i Studiematerialet). Resultatet blir att Hilda blir ersättningsskyldig till Amanda enligt reglerna om culpa in contrahendo. Utgångspunkten är då ersättning enligt det negativa kontraktsintresset intresset, alltså att Amanda ska försättas i samma ekonomiska läge som om något vilseledande inte ägt rum (jfr NJA 1963 s. 105). Av detta följer att Amanda har rätt till ersättning för de onyttiga utgifter som hon haft under september (i vart fall avseende de utgifter som uppkommit efter det att Hilda åsidosatt sin lojalitetsplikt). Dessa hade ju kunna undvikas om Hilda i början av september omgående upplyst Amanda om att hon in längre tänkte sälja aktierna till henne (kausalsamband), jfr NJA 1990 s. 745. När det gäller kravet på att få tillbaka handpenningen uppkommer frågan om hur Amandas handpenningsåtagande ska tolkas. Under rubriken Handpenningåtagande står enbart att hon frivilligt betalat 100 000 kr som säkerhet till Hilda. Av ordalydelsen framgår visserligen inte vad säkerheten avser, men utifrån en ändamålsenlig tolkning framstår det som naturligt att uppfatta saken så att handpenningen utgjorde en säkerhet för att Hilda skulle få ersättning för de onyttiga kostnader som hon ådrog sig om Amanda drog sig ur förhandlingarna eller något liknande. Det förnuftiga syftet kan knappast ha varit att Hilda skulle få behålla handpenningen om det var hon själv som drog sig ur förhandlingarna på det sätt som skedde. I samma rikting talar en skälighetsinriktad tolkning, det skulle kunna hävdas att Hilda gör sig skyldig till en obehörig vinst om hon får behålla handpenningen när hon avbryter förhandlingarna med Amanda och säljer aktierna till en annan person. Något stöd för ett en systeminriktad, branschinriktad eller norminriktad tolkning skulle leda till något annat resultat finns knappast. Det kan också hävdas att redan en partsinriktad tolkning talar till Amandas förmån på så sätt att Hilda insett eller bort inse att Amanda när hon gjorde handpenningåtagandet inte delade hennes tolkning av åtagandet (tillämpning av dolus och culpamodellen). (5 p.) Fråga 4