Inspirations- och lärarmaterial till föreställningen Av Astrid Lindgren Karl Johans gata 1 252 67 Helsingborg Tel: 042-10 68 00 E-post: stadsteatern@helsingborg.se
Mio Min Mio Av: Astrid Lindgren Dramatisering: Kristina Lugn Regi: Dennis Sandin Scenografi och kostym: Marie í Dali Musik och sångtexter: Erik Gedeon Ljus och videodesign: Ulrik Gad Förlag: Nordiska ApS Köpenhamn Inspirations- och lärarmaterial Redaktion: Michael Mania Form: Tom Larsson Spelas 27/11 21/1 STORAN Helsingborgs stadsteater ägs av Helsingborgs stad och är en del av Helsingborg Arena och Scen AB. I rollerna: Tuva B. Larsen, Evamaria Björk, Vilhelm Blomgren*, Tobias Borvin, Jörgen Düberg, Omar Khalil, Annika Kofoed, Thomas Stokke* och elever från Lunds dans- och musikalgymnasium. *Praktikanter från Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet Välkomna till Helsingborgs stadsteater! Vi är glada att ni snart ska komma till vår teater och vi hoppas att ni får en givande upplevelse tillsammans med era elever! I det här häftet hittar ni material som är avsett att vara ett stöd i ert förberedande arbete med eleverna. Även själva teaterbesöket kan behöva viss förberedelse, titta därför gärna på följande inför ert besök. 1. Dela ut biljetterna till varje elev. 2. Kom i tid. Senast 20 minuter innan föreställ ningen bör ni vara på plats, så att ni hinner hänga in era ytterkläder. Kontakta oss på telefon 042-10 68 10 eller 10 68 15 om ni blir försenade. 3. Klädförvaring i garderobskåp kostar 1 krona i pant. 4. Observera att mat, dryck och ytterkläder ej får medföras in i salongen enligt direktiv från Brandskyddsmyndigheten. Däremot går det bra att äta medhavd mat i den övre foajén. 5. Kontakta oss i förväg om någon elev är rullstolsburen så att vi kan förbereda en så bra plats som möjligt. 6. Fråga gärna någon av våra publikvärdar om ni behöver hjälp med något på teatern. 7. Mobiltelefoner ska vara helt avstängda. 8. Det är inte tillåtet att fotografera under pågående föreställning. 9. Föreställningens längd är 2 timmar inklusive paus. Är det något ytterligare ni undrar över är ni varmt välkomna att ringa oss på telefon 042-10 68 10 eller 042-10 68 15. Varmt välkomna!
Fantasi Tom W-O Silkeberg, dramaturg När du var nio år, vad längtade du efter allra mest då? Om du hade fått det, vad hade då hänt? Om du hade fått se det du allra helst ville se? Om du fick träffa den du allra mest önskade dig att möta? Och vad hade hänt om du kom dit du längtade mest i hela världen? Och tänk, om du dessutom hade fått dela det med någon annan? Fantasin kan både vara fruktansvärd och fantastisk, läbbig och underbar. I Mio, min Mio, Astrid Lindgrens klassiska saga om Bosse som bor hos sina tråkiga fosterföräldrar, men som genom mötet med en ande förs till Landet i fjärran, får vi höra historien om fantasins oändliga kraft. Mio, min Mio är en berättelse om att hela tiden längta bort, om att sakna någon så mycket att man gör vad som helst för att få komma dit. Det är en berättelse om identitet och tillhörighet, om vad längtan kan få en att göra och vart fantasin kan ta en. Mio är ett mycket ensamt, inåtvänt barn, och den här historien handlar om barnets förmåga att med kraften i sina tankar komma bort från sorg och smärta och skapa sig en värld som kan bekräfta att man finns till. Längtan kan tyckas irrationell, men vara fullkomligt verklig för den som längtar. Det är för sent för att gå ut, glassen är slut, det går inte att ta sig över gränsen, den filmen är för obehaglig att se, föräldrarna är faktiskt bortresta. Det finns vissa saker man bara inte kan eller får göra. Platser det inte går att åka till, eller saker man inte kan köpa. Men tanken har ingen gräns och drömmar är inte förhandlingsbara. I Mio, min Mio skapar vi tillsammans ett rum där längtan och fantasin kan få utrymme, för att prata om det där man längtar efter och det man är allra mest rädd för. En utgångspunkt för att öppna upp för ett samtal som kan få leva långt efter vår Mio min Mio. För vi tror att det är bättre att längta tillsammans än att sakna utan att någon vet om det! Synopsis Tom W-O Silkeberg, dramaturg Mio min Mio handlar om Bo Villhelm Olsson, en nioårig pojke som lever med sina två fosterföräldrar Edla och Sixten i Stockholms-stadsdelen Vasastan. Han har en bästa kompis som heter Benka och som har något Bosse inte har: en pappa att leka med. Sent en höstdag blir han ivägskickad av Edla för att handla. På väg till affären stöter han på tant Lundin, som ger honom ett äpple och ber om att skicka ett mystiskt brev åt henne till Landet i Fjärran. När han på vägen sätter sig för att vila i en park upptäcker han en pantflaska på marken. Ur flaskan stiger en ande och med ens förvandlas hans äpple till skimrande guld. Pojken bönar och ber anden om att ta honom med till Landet i Fjärran. När anden, som först tvekar, får se guldäpplet förstår han att det är ett tecken: det är honom han kommit för att hämta. Och så startar äventyret. I landet i fjärran får Bosse, eller prins Mio som han heter där, äntligen återse sin pappa som är kung i landet. Dessutom träffar han pojken Jum-Jum och hästen Miramis. Men paradiset förmörkas snart av nyheten om att en Riddare Kato härskar bortom Dunka Skogen, i något som kallas Landet Utanför. Och snart slungas Mio på nytt ut i farliga äventyr.
Under-jorden Denis Sandin, Regissör stationerna skiftade betydelse: Alvik blev alv-riket, Gullmarsplan blev planeten guld-mars, Ropsten blev De tystade ropens ö Det är inte så konstigt att känna sig liten i en stor stad. Jag kände mig nog också rätt ensam som barn. I Stockholm där jag växte upp brukade jag, när jag var i Bosses ålder, därför ha en lek. Den gick ut på att jag skulle se hur länge jag kunde vara borta innan mina föräldrar började sakna mig. Tunnelbanans linjer sträckte sig som labyrinter över staden: den havsbottens-gröna från söder till väster, den nattlikt blå från väster till öster och den blödande röda från söder till norr. Ibland på eftermiddagarna efter skolan valde jag omsorgsfullt vilken labyrint jag skulle förirra mig i. Tunnelbanan blev med ens ett rymdskepp, en ubåt eller en tidsmaskin. I tunnelbanan kunde de främmande människorna vara vilka som helst, en man med skägg och arbetskläder förvandlades till en listig sjöfarare från något främmande land, en tjej i tonåren kunde vara en förklädd fakir, och kvinnan med yvigt hår kunde bli en magisk häxa. Och inuti tunnelbanans trummande läte kunde också jag förvandla mig till en annan: en hjälte med förmågan att bli osynlig, eller en staty med levande ögon. Också stationerna skiftade betydelse: Alvik blev alvriket, Gullmarsplan blev planeten guld-mars, Ropsten blev De tystade ropens ö. Min favoritstation var Kista, Spionernas hemliga högkvarter. Om jag hann dit utan att bli upptäckt brukade jag kliva av och med stor tillförsikt gömma mig i en sån där himmelsblå sandlåda, ni vet? Noga förvissad om att ingen sett mig kröp jag ned. Där, i skydd av den blå sandlådan i Kista centrum kisade jag ut, spanade på fiender eller allierade. När jag sen kom hem, för det gjorde jag alltid på det ena eller andra sättet, upptäckte jag allt som oftast att ingen ens märkt att jag varit borta. Men det gjorde inte så mycket. För vid middagsbordet sen kände jag det som att jag bar på en stor hemlighet, om en hemlig resa till en främmande planet, ett skrämmande slott, eller förvillad i underjorden, på en plats långt bort i fjärran. Och även om jag idag kan skratta åt det vansinne varmed jag företog mig de här utflykterna så minns jag den kraften, att fastän jag egentligen bara rört mig en mycket, mycket liten bit, så hade jag varit på en resa som gjort världen en aning mer begriplig och mig lite mindre ensam.
Fantasi för att överleva Lars H Gustafsson, Barnläkare Ett viktigt tema i Astrid Lindgrens författarskap är hur barn i svåra livssituationer använder sin fantasi för att överleva. Mio, min Mio är, kanske vid sidan av Allrakäraste syster och Bröderna Lejonhjärta, det bästa exemplet på det. Mio, min Mio skrevs redan 1954. Det har gått mer än 60 år sedan dess. Ändå känns boken märkvärdigt modern, ja rentav aktuell. För mig som sedan lång tid arbetat just med barn i kris, så som barn med svåra familjeförhållanden och barn i krig och på flykt, är det märkligt att se hur Bo Vilhelm Olssons flykt från Upplandsgatan 13 till Landet i Fjärran så väl gestaltar den kunskap vi har idag om det vi kallar överlevnadsmekanismer. Bosse har verkligen inget lätt liv. Mamman är död, pappan missbrukar och fosterföräldrarna tycker inte om honom. Han är ensam på mer än ett sätt. De enda som bryr sig om honom är vännen Benka och kanske Benkas pappa. Och så tant Lundin, som kommer att få betydelse på ett särskilt sätt. Så Bosse lämnar Tegnérlunden och ger sig iväg till Landet i Fjärran. Finns det landet bara i Bosses fantasi, eller finns det på riktigt? Om vi frågade Astrid själv misstänker jag att hon skulle svara: Men hur ska jag kunna veta det? Så det vet inte jag heller. Men låt mig också få fantisera en stund. Och då föreställer jag mig att Landet i Fjärran finns inom Bosse, alltså i hans fantasi. Från arbetet med krisdrabbade barn vet vi att förmågan att fantisera kan betyda skillnaden mellan liv och död, både bokstavligen och mentalt. Det barn som har kvar förmågan att leka och fantisera, och som på det sättet mitt i eländet kan skapa en egen alternativ värld att vistas i, klarar sig faktiskt bäst. Det är ett sätt att gömma sig och göra sig oåtkomlig för den ondska barnet möter i sin omgivning. Ett sätt att hålla själen intakt i väntan på bättre tider. Så den vuxne som säger till ett barn: Skärp dig, och sluta fantisera nu! ska tänka sig för. Varför vissa barn, liksom Bosse, har en större förmåga att behålla sin fantasi är fortfarande inte helt klarlagt. Men några saker vet vi. Den kanske viktigaste faktorn tycks vara att det längs vägen dyker upp personer som, ofta med små medel, lyckas förmedla: Jag ser dig, jag förstår hur du har det. Det kan tyckas obetydligt, men de där ögonblicken av samförstånd kan barnet uppleva som viktiga budskap, ja som gåvor med nästan magisk innebörd. Tant Lundin ger Bosse ett guldäpple. Och i Landet i Fjärran får Mio en osynlighetsmantel av Nonos farmor och ett svärd av Svärdsmidaren. Alltså några som bara finns där, liksom av en tillfällighet, som fattar och ger av vad de har just det som Mio behöver för sitt uppdrag. En kompis är också värd sin vikt i guld för utsatta barn, en kompis som inte behöver vara särskilt stark eller modig men som inte sviker. Som Benka och Jumjum. Men så lyfter Astrid Lindgren fram ännu något som vi efter hand allt bättre förstått vikten av: musiken och sagorna som barnet hört alldeles i början av livet. När vallpojken spelar på sin flöjt känner Mio igen melodin utan att veta när han hört den. Och när brunnen börjar viska om kvällen hörs glömda sagor och sånger, sådana som funnits i världen för länge sedan och som man glömt för länge sedan. Hos krigsdrabbade barn och barn på flykt har jag själv sett vilken smått undergörande kraft det kan ha när någon tar sig tid att på barnets modersmål berätta eller sjunga sådant som barnet fick höra som mycket litet. Vem är då Riddare Kato som Mio måste besegra? Ondskan själv förstås. Men på vägen dit är det ett par andra svåra hinder som Mio först måste övervinna.
fortsättning Fantasi för att överleva Lars H Gustafsson, Barnläkare Det ena är tron på att det goda till slut kan segra, alltså att uppdraget är möjligt, trots att allt ser mörkt ut. Det barn som tappar sitt hopp, och sådant händer, är illa ute. Det andra är Mios egen rädsla. Mio är rädd, och flera gånger är han beredd att ge efter för sin rädsla. Också det ett tema som kommer igen i flera av Astrid Lindgrens böcker. Att jag måste våga, också när jag är rädd. Annars blir jag bara en liten lort. När Mio fått tillbaka hoppet och övervunnit sin rädsla går kampen mot Riddar Kato förvånansvärt lätt. Det är som om Astrid Lindgren vill säga till oss som möter barn i svåra livssituationer: Det är inte så krångligt egentligen. Det är bara några saker ni behöver tänka på: Se barnen, visa att ni fattar! Förmedla hopp och ingjut mod! Resten klarar barnen själva med hjälp av sin fantasi. Låt oss hoppas att det faktiskt kan vara så. Fakta Mio, min Mio källa: Denna dagen, ett liv av Jens Andersen Atrid Lindgren skrev Mio, min Mio 1954. Hon skrev färdigt boken på bara två månader. Mio, min Mio tar sitt episka avstamp i en tidigare novell; Han färdades genom dag och natt, som Astrid Lindgren år 1950 skrev till tidskriften Iduns julnummer. Mio, min Mio är Lindgrens första fantasy-roman. Hon återvände sedan till den genren genom böckerna Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter. När Mio, min Mio publicerades hade Atrid Lindgren flera framgångsrika böcker bakom sig: Pippi Långstrump, Alla vi barn i Bullerbyn och Nils Karlsson Pyssling. I boken Nils Karlsson Pyssling fanns berättelsen I skymningslandet där en förlamad pojke reser ut i fantasin. Astrid Lindgren hade genom hela sitt yrkesverksamma liv ett stort engagemang för utsatta barns sak, och för att förebygga utsatthet. I en intervju i tidskriften Perspektiv hävdar Lindgren att ingen senare behandling kan ersätta den kärlek som ett barn inte får innan hon fyllt tio år: inget är säkrare än att världens öde avgörs i barnkamrarna. Även de statsmän, som ska leda folkens öden i morgondagens värld, är små barn i dag. Mio, min Mio har blivit känd som Lindgrens mest klaustrofobiska och melankoliska saga. De två vanligast förekommande orden i Mio, min Mio är svart och mörker, de förekommer nästan 100 gånger. Den stora svarta fågeln är med under större delen av resan genom Mio, min Mio, som en påminnelse om sorgen som livsvillkor. Astrid Lindgren förklarade det gärna med ett kinesiskt ordspråk Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem att bygga bo i ditt hår.
Att prata om föreställningen Tom W-O Silkeberg, dramaturg Teater kan vara läskigt, roligt, konstigt eller chockerande, men något av det bästa med teater, liksom konst i allmänhet, är att man speglar sig själv i det man ser. Föreställningen fungerar helt enkelt som en reflektionsyta för ens egna bekymmer och värderingar. Som lärare behöver man inte vara expert på en teaterföreställning. Du som lärare är också en åskådare och har precis som dina elever din egen upplevelse av det ni har sett tillsammans. Att prata om en teaterföreställning kan både vara svårt och problematiskt. Var skall man börja och hur kan man ta samtalet vidare? Ofta fastnar man i om huruvida föreställningen var bra eller dålig och så har man inte mer att säga efter det. Syftet med att prata om en teaterupplevelse efteråt kan vara att ge var och en i klassen möjlighet till en djupare förståelse för just vad hen har sett. Konst är subjektiv och i en teaterföreställning så består allt du ser av olika val: ljuset är lila av någon anledning, scenen är grå av någon anledning liksom sakerna som står på scenen står där av någon anledning. Men vilken anledningen är finns det oändligt många svar på. Genom att prata om upplevelserna uppstår också möjligheten till att lyssna på andras helt egna tolkningar utan att för den sakens skull bli oeniga om vem som har rätt eller fel i värderingen av föreställningen. Att tillsammans i grupp kunna diskutera upplevelser och lyssna på andra stärker oss som individer och på så sätt lär vi oss också att förstå andra saker i samhället.
1. Samtal ÖVNINGAR Syfte Att låta föreställningen landa hos eleverna och fånga upp deras tankar och känslor. Uppgift Klassrumssamtal om föreställningen. Exempel på inledande frågor att arbeta med: Vilka tankar har ni om föreställningen? Var det något särskilt i föreställningen ni reagerade på? Vad? Varför? Är det någon scen som ni särskilt kommer ihåg? Var det någonting i föreställningen som ni inte förstod? Vad? Föreställningen heter Mio Min Mio. Finns Mio på riktigt eller är han Bosses fantasi? 2. Hem ÖVNINGAR Syfte Det finns en utsaga om att hem är att vara där man är önskad. Ibland går det en tunn linje mellan att vara innanför och utanför. Vad krävs det för att känna tillhörighet och när blir man utanför? Sökandet efter ett hem en plats där man känner tillhörighet är gemensam för alla. Men makten att förverkliga sina drömmar ser olika ut beroende på var man vuxit upp och med vem. Material Tidningar, penna och papper Gör så här: 1. Läs upp följande utdrag ur pjäsen så att eleverna kommer ihåg slutet. Jag tänker sällan på den tiden, när jag bodde på Upplandsgatan. Bara Benka tänker jag på ibland, för han är så lik Jum-Jum. Det händer att jag tänker på tant Edla och farbror Sixten också någon gång, och jag är inte arg på dem längre. Jag bara undrar, vad de sa när jag försvann. Om de nu har märkt att jag försvann. Tant Edla, hon kanske tror, att om hon bara går ner i Tegnérlunden och letar, så ska hon hitta mig där på en bänk. Hon kanske tror, att jag sitter där och stirrar upp mot husen, där det lyser i fönstren och där barn sitter och äter middag med sina mammor och pappor. Men hon tror fel, tant Edla. Å, vad hon tror fel! Det sitter ingen Bosse på någon bänk i Tegnérlunden. För han är i Landet i Fjärran. Han är i Landet i Fjärran, säger jag. Han är där silverpopplarna susar... där herdarnas flöjter hörs över ängarna... där det finns bröd som mättar hunger... och där han har sin fader konungen, som han tycker så mycket om och som tycker så mycket om honom. Ja, så är det. Bo Wilhelm Olsson är i Landet i Fjärran och har det så bra så bra hos sin fader konungen. 2. Be eleverna att fantisera om sitt eget Land i Fjärran. Låt dem sedan skriva ett brev till en kompis för att berätta hur det ser ut, t.ex. om det är varmt eller kallt, farligt eller tryggt, vilka som är där och vad man kan göra. 3. Följ upp uppgiften på det sätt som fungerar bäst för dina elever, t.ex. genom att låta eleverna läsa upp sina brev genom att prata om utanförskap, fantasi och låtsaskompisar.