gällande reglering av fiske efter ål

REMISS Datum Beteckning Avd. för resursförvaltning Handläggare 2010-11-16 13-2940-10 Johanna Eriksson 031-743 04 53 Johanna.eriksson@fiskeriverket.se Enligt sändlista Förslag till ändring i Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:36) om fiske i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön och Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:37) om fiske i sötvattensområdena; gällande reglering av fiske efter ål Härmed översänds ett förslag till ändring i Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:36) om fiske i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön och Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:37) om fiske i sötvattensområdena. Länsstyrelsen bör remittera förslaget till berörda intressenter. Yttranden bör ha kommit in till Fiskeriverket senast den 15 december 2010, gärna med e-post till registrator@fiskeriverket.se Mot bakgrund av att det europeiska ålbeståndet befinner sig i en allvarlig kris har Fiskeriverket sedan år 2007 infört en rad åtgärder för att väsentligt öka andelen ålar som ges möjlighet att ta sig till Sargassohavet för lek och därmed bidra till en återhämtning av ålbeståndet. Under år 2007 antog Europeiska unionen Rådets förordning (EG) nr 1100/2007 av den 18 september 2007 om åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål. Den övergripande målsättningen i denna plan är att varje medlemsstat ska uppnå en fyrtioprocentig utvandring av blankål från ett av människan opåverkat bestånd. Denna historiska nivå på blankålsutvandring är ytterst svår att beräkna. Mot bakgrund av detta sattes i den svenska planen som mål att på kort sikt uppnå att 90 % av all blankål som för närvarande naturligt skulle kunna produceras i svenska vatten ska ges möjlighet att överleva och bidra till reproduktionen. För att Sverige ska kunna nå upp till denna målsättning behöver de svenska ålfångsterna (i ton) minska med åtminstone 62 % från år 2007 till år 2013. De fiskeregleringar som införts efter år 2007 har givit en reduktion av fångsterna (i ton) med ca 30 %. Blankålsekvivalenter är en term som används då gulål räknas om till framtida blankål. År 2009 fångades ca 850 000 blankålsekvivalenter (ca 512 ton ål). För att på kort sikt uppnå etappmålet om 90 % återvandring av dagens möjliga blankålsproduktion till år 2013 får högst 400 000 blankålekvivalenter tas upp av fisket. För att öka utvandringen av blankål till Sargassohavet föreslår Fiskeriverket följande förvaltningsåtgärder fr.o.m. år 2011: Ett nationellt infiskningstak på enskilda tillstånd om max 8 ton införs. Postadress Besöksadress Telefon E-post Telefax Postgiro Box 423 401 26 GÖTEBORG Ekelundsgatan 1 031-743 03 00 fiskeriverket@fiskeriverket.se 031-743 04 44 1 56 92-7

Sida 2(14) Möjligheten att fiska ål i de sötvattensområden som nu är undantagna från ålfiskeförbudet, enligt bilaga 6 i Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:37) om fiske i sötvattensområdena, tas bort. Ålkistor och ållanor i sötvattensområdena skall ha flyktöppningar för ål. Ett fönsteruttag för ål på 65-85 cm införs i Östersjöns delområden 24-30. Ett fönsteruttag för ål på 65-85 cm i sötvattensområdena. Fr.o.m. år 2011 påbörjas en utfasning av gulålsfisket genom att minimåttet i Östersjöns delområde 23 (Öresund) samt i Skagerrak och Kattegatt höjs från 40 till 45 cm. Fr.o.m. år 2012 införs i Östersjöns delområde 23 (Öresund) ett fönsteruttag för ål på 65-85 cm och i Skagerrak och Kattegatt tillåts inte längre fiske efter ål. Föreslagna förvaltningsåtgärder föreslås träda ikraft den 1 januari 2011. Tilläggas kan att Fiskeriverket bereder ett förslag gällande utökade kontroll- och spårbarhetsåtgärder för ål och att verket avser att komma med ett förslag inom kort.

Sida 3(14) BAKGRUND Mot bakgrund av att det europeiska ålbeståndet befinner sig i en allvarlig kris har Fiskeriverket sedan år 2007 infört en rad åtgärder för att väsentligt öka andelen ålar som kan ta sig till Sargassohavet för lek och därmed bidra till en återhämtning av ålbeståndet. Under år 2007 antog Europeiska unionen Rådets förordning (EG) nr 1100/2007 av den 18 september 2007 om åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål. Den övergripande målsättningen i denna plan är att varje medlemsstat ska nå upp till en fyrtioprocentig utvandring av blankål från ett av människan opåverkat bestånd. Sverige har, baserat på EU:s återhämtningsplan, utarbetat en nationell plan för ålförvaltning. Den svenska ålförvaltningsplanen innehåller fyra huvudåtgärder för att uppnå denna målsättning. Dessa är förbättrade utvandringsmöjligheter för blankål, stödutsättningar, inskränkningar i fisket och åtgärder för utökad kontroll. Den svenska förvaltningsplanen för ål godkändes av EU den 14 oktober 2009. Den historiska nivån av blankålsutvandring i avsaknad av mänskligt genererad dödlighet är för svenska kust- och sötvatten svår att beräkna. I avvaktan på bättre kunskapsunderlag för att göra en korrekt beräkning av vilken den 40-procentiga målnivån faktiskt är, så är den svenska ålförvaltningsplanens ansats att snabbast möjligt dimensionera de svenska åtgärderna så att mängden utvandrande ålar ökar, för att i sin tur kunna öka reproduktionen. Detta förutsätter att åtgärder genomförs i motsvarande omfattning inom hela EU. En beräkning har gjorts som visar att det då krävs att blankålsutvandringen blir minst 80 % av den nuvarande i system där gulålsfisket dominerar och ca 90 % där blankålsfisket dominerar. Mot bakgrund av detta är planens mål på kort sikt att ca 90 % av all blankål som för närvarande naturligt skulle kunna produceras i svenska vatten skall komma att överleva och bidra till reproduktionen. I antal innebär detta ca 2.6 miljoner blankålar. Planen utgår från data och modeller utifrån den nuvarande situationen för ålbeståndet. Tiden för att nå målet är helt och hållet avhängigt av hur rekryteringen av glasål kommer att utvecklas, vilket i stor utsträckning bestäms av andra åtgärder än de som genomförs i Sverige. Modellberäkningar visar att det kommer att ta cirka 80 år för ålbeståndet att återhämta sig till sin historiska nivå om all mänskligt orsakad dödlighet upphör i hela ålens utbredningsområde. Tillåts någon nivå av mänsklig dödlighet förlängs återhämtningstiden väsentligt. Reglering av fisket Ålutsättningar förutsätts i planen leda till framtida bidrag till lekbiomassan och innebär att fisket inte behöver regleras i lika hög grad som annars hade varit fallet. I ålförvaltningsplanen förekom en dubbelräkning av utsatta ålar i den tidigare balanstabellen mellan påverkan och åtgärder, vilket här har justerats. Detta påverkar antalet blankålsindivider som kan tas ut i fiskerimortalitet. Blankålsekvivalenter är en term som används då gulål räknas om till framtida blankål. Genom att använda samma medelvikter som i ålförvaltningsplanen för blankål (0,93 kg i Östersjön) respektive gulål (0,15 kg på västkusten) samt en korrektionsfaktor för omräkning från gulålsstadie till blankålsstadie (om k=0,5) så kan förändringen i antalet blankålar som utsätts för fiskeridödlighet beräknas. I praktiken innebär varje kilo gulål av snittstorlek vid fångst förlust av drygt 3 potentiella blankålar. År 2009 fångades ca 95 ton ål i sötvatten, ca 309 ton ål i Östersjöns samtliga delområden och ca 107 ton ål i Skagerrak och Kattegatt. Omvandlat till

Sida 4(14) blankålsekvivalenter blir det totalt ca 850 000 blankålsindivider, fördelat på 102 000 blankålsekvivalenter i sötvatten, 393 000 i Östersjöns samtliga delområden (varav Öresund 37 500) och 355 000 i Skagerrak och Kattegatt. Utgår man från antal blankålsindivider som tas upp av fisket står således för västkusten för cirka hälften av det ålfiske som bedrivs på kusten. För att Sverige på kort sikt ska kunna uppnå etappmålet om 90 % återvandring av dagens blankålsproduktion behöver de svenska ålfångsterna (i ton) minska med minst 62 % från år 2007 till år 2013. De fiskeregleringar som införts efter år 2007 har givit en reduktion av fångsterna (i ton) med ca 30 %. Omvandlat till blankålsekvivalenter innebär det att högst 400 000 blankålsindivider får tas upp av fisket. I dagsläget finns 388 ålfisketillstånd. Fördelningen av dessa är 227 på östkusten, 90 på västkusten och 71 i sötvatten. INNEHÅLL OCH ANALYS GÄLLANDE FÖRESLAGNA FÖRVALTNINGSÅTGÄRDER (FIFS 2004:36 OCH FIFS 2004:37) Föreslagna förvaltningsåtgärder bygger på att nuvarande reglering gällande exempelvis tiden för ålfiskets bedrivande kvarstår och att inte en utökning av fiskeområden eller höjt antal redskap jämfört med tillståndsperioden 2009-2010 beviljas. Infiskningstak på 8 ton Ett generellt infiskningstak på enskilda tillstånd om max 8 ton införs fr.o.m. år 2011, vilket ger en samlad reduktion på ca 20 ton (ca 13 ton ostkusten och ca 7 ton västkusten) eller ca 30 000 blankålsekvivalenter. Möjligheten att fiska ål utan tillstånd i de sötvattensområden som idag är undantagna från ålfiskeförbudet tas bort Att ta bort möjligheten att fiska ål utan tillstånd i de sötvattensområden som idag är undantagna från ålfiskeförbudet, enligt bilaga 6 i Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:37) om fiske i sötvattensområdena, innebär en tydlig förbättring ur kontrollsynpunkt och spårbarhet. Inledningsvis leder denna åtgärd inte till någon större ökning av antalet blankålar som kan bidra till leken, men åtgärden ökar incitamentet för utökade utvandringsåtgärder. Yrkesfiskare som idag inte behöver tillstånd för att fiska ål i dessa områden, kan beviljas sådant tillstånd om de under åren 2007-2009 har bedrivit riktat, till Fiskeriverket rapporterat ålfiske som uppgått till i genomsnitt minst 400 kg ål per år eller om de på annat sätt haft en inkomst av den infiskade ålen på i genomsnitt minst 20 000 kr per år. Detta bidrar till ca 7,5 ton ål eller ca 8000 blankålsindivider p.g.a. upphört fritidsfiske. Flyktöppningar för ål införs i ålkistor och ållanor Ålkista är en fiskebyggnad som används för att fånga framförallt ål under dess vandring nedför strömdragen till havet (även lax och öring kan fångas i denna typ av redskap). Ållanor kan liknas vid en större strut sittandes på en ram vilken sänks ner i vattendraget. Fiske efter ål med ålkistor och ållanor kräver, liksom fiske med andra redskap, att särskilt ålfisketillstånd innehas. Det är därför rimligt att ålkistor och ållanor som inte används för tillståndsbelagt ålfiske utrustas med flyktöppningar. Ålkistor och ållanor föreslås därför vara försedda med två cirkulära flyktöppningar med en minsta diameter om 60 millimeter placerade på ett sådant sätt att ålens fria gång inte hindras. Ålfiske som bedrivs med ålfisketillstånd och i vattendragen som mynnar i havet inom Östersjöns delområde 31 får dock bedrivas med redskap utan flyktöppningar. I vattendrag mynnande i delområde 31

Sida 5(14) förekommer i stort inga ålar och inget ålfiske bedrivs, varför dessa vattendrag inte behöver omfattas av kravet på flyktöppningar. Om någon enstaka ål ändå skulle fångas som bifångst i denna typ av fiske kan ålen enkelt återutsättas. Fönsteruttag för ål på 65-85 cm införs i Östersjöns delområden 24-30 Ett fönsteruttag innebär att ål inom längdintervallet 65-85 cm får fångas. Skälet till fönsteruttaget, förutom dess reducerande effekt på ca 20 % i fångstvikt (ca 55 ton eller 60 000 blankålsindivider), är att släppa vidare de största honorna vilka kan antas ha en förhöjd vandrings- och reproduktionsframgång. I delområde 31 bedrivs inget ålfiske varför detta område inte behöver omfattas av ett minimi- och maximimått. Om någon enstaka ål ändå skulle fångas som bifångst i annat fiske med ryssjor och fasta redskap kan ålen enkelt återutsättas då dessa redskap fångar ålen levande. Fönsteruttag för ål på 65-85 cm införs i sötvattensområdena Ett fönsteruttag för ål på 65-85 cm för konsumtionsål i sötvatten ger en reduktion på ca 18 ton eller ca 19 000 blankålsindivider. I sötvatten får, med tillstånd av Fiskeriverket, även fortsättningsvis ål över 85 cm fångas om den på uppdrag av kraftbolagen ska transporteras förbi vandringshinder och sedan sättas ut där det är fria vandringsvägar till kusten. Utfasning av gulålsfisket i Öresund samt i Skagerrak och Kattegatt Under år 2011 höjs minimåttet i Östersjöns delområde 23 (Öresund) samt i Skagerrak och Kattegatt från 40 till 45 cm. Det ger en minskning av den totala fångsvikten av gulål med ca 20 %, dvs. 22 ton eller ca 75 000 blankålsekvivalenter. Fr.o.m. år 2012 införs i Öresund ett fönsteruttag för ål på 65-85 cm. Detta ger en reduktion på ca 6 ton blankål vilket i antal blankålar totalt motsvarar ca 6500 st. Fisket efter mindre gulål upphör och inkluderas i nedan angiven minskning. Fr.o.m. år 2012 tillåts inte längre fiske efter gulål i Skagerrak och Kattegatt. Eftersom det inte har bedrivits något historiskt blankålsfiske på västkusten infördes det under år 2009 ett förbud mot fångst av blankål i Skagerrak och Kattegatt norr om latituden 56 25, 00 N. Detta innebär i praktiken att allt fiske efter ål på västkusten förbjuds fr.o.m. år 2012. Denna åtgärd ger en minskning på ca 80 ton eller ca 270 000 blankålsekvivalenter. Utgår man från antal individer som tas upp av fisket står västkusten för cirka hälften av det svenska kustfisket efter ål. Då den ål som utvandrar från västkusten (norr om Kullen) inte utsätts för ytterligare fiske på sin väg mot lekområdet bidrar restriktioner i detta fiske fullt ut till en ökad lekvandring. En utfasning av gulålsfisket på västkusten är motiverat utifrån den stora påverkan i individantal räknat som detta fiske har i jämförelse med fiske på ål i huvudsak blankålsstorlek ( 65 cm). Medelvikten för gulål på västkusten är 150 gram att jämföra med medelvikten för blankål på ostkusten som är 930 gram. Vid dagens 40 cm minimimått på västkusten och i Öresund innebär det att 100 ton fångad gulål motsvarar drygt 300 ton blankål, efter avräknad överlevnad till blankålsstorlek. Med avräknad överlevnad till blankålsstorlek avses att det finns en naturlig dödlighet (i form av svält, sjukdomar, predation m.m.) för uppväxande ål, denna naturliga dödlighet har man tagit hänsyn till då gulål räknas om till blankål. Ett ton fångad gulål rymmer många fler individer än vad ett ton fångad blankål gör, fiskaren får också mer betalt per blankål än per gulål. En ål i blankålsstorlek har idag ett

Sida 6(14) marknadsmässigt individvärde i första led av ca 50-60 kr, medan en ål i storleksklassen 40-45 cm har ett individvärde på ca 15-20 kr, efter avräknad överlevnad till blankålsstorlek. Ett fortsatt fiske med ett bibehållet minimimått på 40-45 cm på västkusten och i Öresund innebär att antalet tillstånd måste reduceras avsevärt, ner till under 100 ålfisketillstånd, för att uppnå planens mål. De åtgärder som presenteras ovan innebär istället att ca 290 ålfiskare i hela landet, varav många bedriver ett småskaligt blandfiske, kan bedriva ett fiske där målsättningen om 90 % återvandring av dagens blankålsproduktion uppnås. Övrigt Fr.o.m. år 2012 inträder ett tidigare beslut om att länsstyrelsernas möjlighet att lämna dispens för grimgarn under 120 mm tas bort. Denna åtgärd bidrar till att reducera ålfiskets fångster med ca 10 ton eller ca 10 000 blankålar. Sammanfattningsvis Åtgärderna som vidtas under år 2011 reducerar fiskerimortaliteten med ytterligare ca 180 000 blankålsekvivalenter. Detta ger en prognostiserad fiskeridödlighet under år 2011 på ca 670 000 blankålsekvivalenter som under år 2012 når ner till målnivån om ca 400 000. KONSEKVENSUTREDNING VID REGELGIVNING En myndighet skall beakta vad som föreskrivs i 4 förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning. I förordningens 6 ges en beskrivning av vad en konsekvensutredning skall innehålla och i 7 listas ett antal frågeställningar på vilka utredningen bör grundas. Nedan följer en sådan konsekvensutredning. Vilket är problemet och vad skall uppnås? Ålen har tidigare varit en av de mest talrika och spridda fiskarterna i Europa, men i dagsläget minskar mängderna vuxen ål påtagligt och rekryteringen har under de senaste årtiondena fallit till rekordlåga nivåer. Ålens nedgång har varit så långvarig och kraftig att ålen nu förts upp på Artdatabankens rödlista såsom akut hotad. Fiskeriverket har därför tidigare beslutat om bland annat tillståndskrav för ålfiske från den 1 maj 2007. Under år 2007 har också EU enats om Rådets förordning (EG) nr 1100/2007 av den 18 september 2007 om åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål. Den övergripande målsättningen i denna plan är att varje medlemsstat ska nå upp till en fyrtioprocentig utvandring av blankål från ett av människan opåverkat bestånd. Sverige har, baserat på EU:s återhämtningsplan, utarbetat en nationell plan för ålförvaltning. Den svenska ålförvaltningsplanen innehåller fyra huvudåtgärder för att uppnå denna målsättning. Dessa är förbättrade utvandringsmöjligheter för blankål, stödutsättningar, inskränkningar i fisket och åtgärder för utökad kontroll. Den svenska ålförvaltningsplanen har som mål att på kort sikt uppnå att 90 % av all blankål som för närvarande naturligt skulle kunna produceras i svenska vatten ska ges möjlighet att överleva och bidra till reproduktionen. Förhoppningen är att detta leder till att mängden invandrande ålar ökar och att Sverige på längre sikt ska kunna nå EU:s mål om en 40 %-ig blankålsutvandring. För att uppnå det kortsiktiga etappmålet om 90 % återvandring av dagens blankålsproduktion behöver de svenska ålfångsterna (i ton) minska med åtminstone 62 % från år 2007 till år 2013. Omvandlat till blankålsekvivalenter (blankålsekvivalenter är en

Sida 7(14) term som används då gulål räknas om till framtida blankål) innebär det att högst 400 000 blankålsindivider får tas upp av fisket. De fiskeregleringar som införts efter år 2007 har givit en reduktion av fångsterna (i ton) med ca 30 %. Vilka alternativa lösningar finns och vad händer om ingen reglering sker? Om inga åtgärder vidtas riskerar ålen att som art utrotas. Vidare kräver EU att varje medlemsstat skall vidta åtgärder för att säkerställa en tillräcklig utvandring av blankål för lek. Andra åtgärder, än de nu föreslagna, som har diskuterats är att införa en nationell reglering med ett infiskningskrav på 1,8 ton och ett maxtak på 5 ton. Fångstredovisning under åren 2007-2009 visar att ett maxtak på 5 ton nationellt sett (inklusive västkust, ostkust och sötvatten) påverkar 22 ålfiskare, vilka hade fångster mellan 5 och 15 ton per år. Samma fångstredovisning visar att ett infiskningskrav på 1,8 ton skulle innebär att 26 av 90 gulålsfiskare på västkusten kan fortsätta fiska ål. För blankålsfisket i sjöarna innebär ett sådant infiskningskrav att 17 av 71 ålfiskare blir kvar och på ostkusten innebär det att 58 av 227 ålfiskare blir kvar. Totalt sett innebär det ca 100 ålfiskare kvar i hela landet. SFR har föreslagit ett alternativ som innebär att Sverige istället för att köpa in glasål från Europa skulle köpa in sättål från västkusten. Fiskarena på västkusten skulle därmed kunna fortsätta fiska ål, men istället för att fånga ål till konsumtion skulle den fångade ålen sättas ut i lämpliga uppväxtområden där den kan växa till sig och sedan vandra ut och bidra till leken i Sargassohavet. Enligt den svenska förvaltningsplanen för ål ska dock all utsättning ske med glasål, eftersom omflyttningar av ung gulål från västkust till ostkust och insjövatten inte kan antas ge någon egentlig ökning i blankålsutvandringen utan snarare en minskning. Anledningarna till att sådana omflyttningar inte antas bidra till någon ökning av blankålsutvandringen är flera. De utsättningar som idag sker görs utifrån antagandet att de ålar som sätts ut får en bättre överlevnad och slutlig lekframgång i mottagande vatten än om de skulle förbli i sitt ursprungliga vatten. Resonemanget bygger på att det finns ett lokalt överskott i de områden som denna ål tas ifrån och att detta överskott genom täthetsreglerande processer som dödlighet, konkurrens och predation inte skulle bidra till produktionen av lekvandrande ål från dessa områden. En omflyttning av glasål från sådana områden antas således ge ett nettotillskott av ål till Sverige, en omflyttning av ål inom Sverige ger inget sådant nettotillskott. Det är inte heller så att sötvattensområdena generellt sett erbjuder bättre uppväxtbetingelser än den marina miljön på västkusten. Vidare kan antas att risken för spridning av simblåseparasiten (Anguillicoloides crassus) till ännu inte infekterande vatten är betydligt högre vid användning av sättål från kusten än då karantäniserat ålyngel används. Detta kan antas gälla även för andra parasiter och vissa sjukdomar. Simblåseparasiten försämrar simblåsans funktion, vilket visat sig försvåra blankålens vandring. Då infektionen av simblåseparasiten i havet är låg jämfört med i sötvatten och bräckt vatten, gäller inte ovanstående resonemang vid utsättning i redan infekterade vattenområden. Istället riskerar då icke-infekterade ålar från kusten att infekteras av de ålar som redan finns i sötvattnet i fråga. Andel hanar och honor styrs av uppväxtbetingelserna, och honor antas vara mer värdefulla än hanar. Frekvensen hanål är låg på västkusten (mindre än 5,5 %). Uppflyttad sättål från västkusten kan dock inte förväntas ändra kön då de med största sannolikhet redan är könsdifferentierade vid den storlek som här diskuterats. Det är även troligt att ett fortsatt fiske har negativa effekter på

överlevnad och tillväxt på de ålar som hanteras, även om de inte omflyttas (ex. ökad dödlighet i samband med fångst). Sida 8(14) Med de förvaltningsåtgärder som föreslås i denna remiss kan ca 290 ålfiskare, varav många mycket småskaliga, bedriva ett fiske där det kortsiktiga etappmålet om 90 % återvandring av dagens blankålsproduktion uppnås. Förhoppningen är att detta leder till att mängden invandrande ålar ökar och att Sverige på längre sikt ska kunna nå EU:s mål om en 40 %-ig blankålsutvandring. Vilka berörs av regleringen? De 388 personer som har tillstånd att fiska ål berörs i varierande utsträckning. Främst påverkas de 90 ålfiskarena på västkusten men även ålfiskarena i Öresund påverkas i hög grad. Även fritidsfiskare berörs då möjligheten att fiska ål utan tillstånd i de sötvattensområden som idag är undantagna från ålfiskeförbudet tas bort. Fiske med ålkistor bedrivs främst som ett husbehovsfiske (fritidsfiske). Införandet av flyktöppningar i ålkistor och ållanor medför ett visst praktiskt arbete, men då fiske efter ål med denna typ av redskap redan idag kräver ålfisketillstånd (den som inte har sådant tillstånd måste återutsätta den ål som fångas) innebär det ingen förlust av fångsten. Under rubriken Vilka kostnadsmässiga och andra konsekvenser (administrativa, praktiska m.m.) medför regleringen? redogörs mer utförligt hur fiskarena påverkas av föreslagna förvaltningsåtgärder. Vilka kostnadsmässiga och andra konsekvenser (administrativa, praktiska m.m.) medför regleringen? Infiskningstak på 8 ton Fångstredovisning under åren 2007-2009 visar att ett infiskningstak på 8 ton påverkar totalt 7 ålfiskare på kusten, där den årliga infiskningen som högst legat runt 15 ton. I sjöarna påverkas ingen av ett maxtak på 8 ton. Fönsteruttag för ål på 65-85 cm i Östersjön och i sötvattensområdena Ett fönsteruttag innebär en reducerande effekt på ca 20 % i fångstvikt (ca 80 ton). För ålfiskarena innebär det ett intäktsbortfall i första led om 4-5 Mkr ojämnt fördelat på ca 290 utövare i sötvatten och Östersjön. För övrigt innebär denna regeländring ett påförande av ett maximimått kombinerat med det befintliga minimimåttet (som de är vana att hantera). Utfasning av gulålsfisket i Öresund samt i Skagerrak och Kattegatt En höjning av minimåttet i Östersjöns delområde 23 (Öresund) samt i Skagerrak och Kattegatt från 40 till 45 cm ger en minskning av den totala fångsvikten av gulål med ca 22 ton eller ca 75 000 blankålsekvivalenter. Fångstbortfallet innebär en samlad intäktsminskning på ca 1,2-1,4 Mkr fördelat på ett 90-tal utövare. Fr.o.m. år 2012 införs i Öresund ett fönsteruttag för ål på 65-85 cm. Minskningen i blankålsfisket av fönsteruttaget innebär en intäktsminskning på 300 000 400 000 kr och bortfallet av fisket på liten gulål utgör i Öresund en intäktsminskning på ca 250 000 300 000 kr. Förslaget att fr.o.m. år 2012 inte längre tillåta fiske efter ål på västkusten innebär att ca 90 ålfiskare måste sluta fiska ål. Nedan följer en kort beskrivning av denna grupp fiskare. En stor andel av dessa ålfiskare är äldre. 35 av dessa 90 ålfiskare är 65 år eller mer.

Sida 9(14) Tabell 1: Ålderskategorier hos ålfiskarena på västkusten Ålder Antal fiskare 20-29 7 30-39 8 40-49 21 50-59 16 60-69 14 70-79 20 80-89 4 Av de 90 fiskare som hade ålfisketillstånd på västkusten under åren 2009-2010 kunde 74 matchas mot minst ett fartyg där samma person som hade ålfisketillstånd hade fartygstillstånd under 2008 (år 2008 har här använts därför att de senaste tillgängliga uppgifterna som finns gällande förädlingsvärdet är för år 2008). Dessa 74 fiskare hade tillsammans 116 fartyg med fartygstillstånd. Under 2008 var 28 fartyg av dessa inaktiva i den meningen att de inte hade någon rapporterad effort eller någon infiskning. Denna grupp fiskare hade under åren 2007-2009 i genomsnitt ett totalt infiskat värde av samtliga arter på ca 18,2 miljoner kr/år varav ål stod för ca 6,8 miljoner kr. Den genomsnittliga intäkten för den enskilde fiskaren var ca 250 000 kr, varav ål stod för ca 90 000 kr. Förädlingsvärdet, för samma grupp fiskare, var under år 2008 ca 8,5 miljoner kr, se tabell 1. Förädlingsvärde utgörs av intäkter från fisket minus produktionskostnaderna för fisket. Förädlingsvärdet ska täcka arbetskraftskostnader, åter- och nyinvesteringar samt även en viss vinst. Förädlingsvärdena ska tolkas med viss försiktighet då Fiskeriverket har uppgifter om infiskat värde per fartyg men endast kostnader som genomsnitt per segment. Gruppen burar och fällor som ålfisket tillhör är ett extremt heterogent segment, varför kostnaderna kan vara missvisande för ålfisket. Tabell 2: Sammanlagda intäkter och förädlingsvärde för de 74 fiskarena med fartygstillstånd (74 fiskare, 116 fartyg) Genomsnittligt infiskat värde Ål 2007-2009 (sammanlagda intäkter Genomsnittligt infiskat värde övriga arter 2007-2009 Infiskat värde 2008 enligt datainsamlingen (sammanlagda intäkter Förädlingsvärde 2008 enligt datainsamlingen (summa för 116 fartyg) för 74 fiskare) (sammanlagda intäkter för 74 Fiskare) för 116 fartyg) 6 803 622 11 425 056 18 013 145 8 497 573 I figuren nedan (Figur 1) är denna grupp fiskare indelade i 10 stycken numerärt lika stora grupper rangordnade efter hur mycket de fiskar in på ål under ett genomsnittligt år beräknat på åren 2007-2009. Värdet på staplarna är genomsnittliga värden för grupp 1 t.o.m. grupp 10. Förädlingsvärdena är hämtade från den europeiska datainsamlingen 2008 som sker inom ramen för Data Collection Framework (DCF). Staplarna ska läsas som att värdena är det genomsnittliga värdet för den enskilde fiskaren i en grupp. Ex. för grupp 6 så är det genomsnittliga infiskade värdet på ål under ett år ungefär 70 000 kr, för övriga arter ungefär 130 000 kr och förädlingsvärdet är ungefär 60 000 kr per fiskare i gruppen. Samtliga fångstvärden är beräknade på ett årsgenomsnitt för åren 2007-2009. Förädlingsvärdet är beräknat för de senast tillgängliga uppgifter vilket är år 2008.

Sida 10(14) 400 000 350 000 300 000 250 000 200 000 150 000 100 000 50 000 0-50 000 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Ål (genomsnitt 2007-2009) Övriga art (Genomsnitt 2007-2009) Förädlingsvärde 2008 Figur 1: Fördelning av intäkter och förädlingsvärden för de 74 fiskarena med fartygstillstånd (74 fiskare, 116 fartyg). Y-axeln visar antal kr och x-axeln visar fiskarena grupperade efter hur stor infiskning de har under ett genomsnittligt år, beräknat på åren 2007-2009. Av de 90 fiskare som hade ålfisketillstånd på västkusten under 2009-2010 var det 16 som inte kunde matchas mot något fartyg under år 2008. Dessa fiskare hade tillsammans under åren 2007-2009 ett genomsnittligt infiskat värde av samtliga arter på ca 1,3 miljoner kr varav ål stod för ca 1,1 miljoner kr, se tabell 3. Räknat per fiskare var det infiskade värdet i genomsnitt ca 80 000 kr varav ål stod för ca 70 000 kr. Tabell 3: Sammanlagda intäkter för de 16 ålfiskarena utan fartygstillstånd (16 fiskare, 0 fartyg) Genomsnittligt infiskat Genomsnittligt infiskat värde Ål 2007-2009 värde Övriga arter 2007- (sammanlagda intäkter 2009 för 16 fiskare) (sammanlagda intäkter för 16 Fiskare) 1 101 371 234 622

Sida 11(14) 1 600 000 1 400 000 1 200 000 1 000 000 800 000 600 000 400 000 200 000 0 0-9% 10-19% 20-29% 30-39% 40-49% 50-59% 60-69% 70-79% 80-89% 90-99% 100% Figur 2: Genomsnittliga intäkter per fiskare samt max- och minimivärden för de 90 fiskarena på västkusten med ålfisketillstånd, uppdelat på hur stor del av inkomsten som kommer från ål. Y-axeln visar antal kr och x-axeln visar fiskarena grupperade utifrån hur stor del av den totala inkomsten som kommer från ål. Figur 2 är uppdelat på hur stor del av den totala inkomsten som kommer från ål ex. för gruppen 30-39 % kommer 30-39 % av den totala inkomsten från ål, för gruppen 100 % kommer 100 % av den totala inkomsten från ål. Den lila stapeln visar den genomsnittliga inkomsten för alla arter för den enskilda fiskaren i varje grupp. Den svarta linjen visar spännvidden för den högsta inkomsten och den minsta inkomsten från fisket (alla arter) inom gruppen. Samtliga genomsnitt, max- och minimivärden är beräknad på ett genomsnitt för åren 2007-2009. Sammanfattningsvis kan man säga att för många av de på västkusten som innehar ett ålfisketillstånd utgör ålen en betydande del av de totala intäkterna i genomsnitt. De genomsnittliga intäkterna från fisket visar också upp ett negativt samband med hur stor del av de totala intäkterna som utgörs av ål. Det vill säga den generella trenden är att de genomsnittliga intäkterna minskar då ålens andel av intäkterna ökar. En utfasning av gulålsfisket på västkusten är motiverat utifrån den stora påverkan i individantal räknat som detta fiske har i jämförelse med fiske på ål i huvudsak blankålsstorlek ( 65 cm). Medelvikten för gulål på västkusten är 150 gram att jämföra med medelvikten för blankål på ostkusten som är 930 gram. Vid dagens 40 cm minimimått på västkusten och i Öresund innebär det att 100 ton fångad gulål motsvarar drygt 300 ton framtida blankål, efter avräknad överlevnad till blankålsstorlek. Med avräknad överlevnad till blankålsstorlek avses att det finns en naturlig dödlighet (i form av svält, sjukdomar, predation m.m.) för uppväxande ål, denna naturliga dödlighet har man tagit hänsyn till då gulål räknas om till blankål.

Sida 12(14) Ett ton fångad gulål rymmer många fler individer än vad ett ton fångad blankål gör, vilket också innebär att fiskaren får mer betalt per blankål än gulål. En ål i blankålsstorlek har idag ett marknadsmässigt individvärde i första led av ca 50-60 kr, medan en ål i storleksklassen 40-45 cm har ett individvärde på ca 15-20 kr, efter avräknad överlevnad till blankålsstorlek. Avslutningsvis, en utfasning av gulålsfisket drabbar ålfiskarena på västkusten hårt. Fiskeriverket anser dock, mot bakgrund av ålbeståndets allvarliga situation, att ålfisket måste begränsas. Ett fortsatt fiske med ett minimimått på 40-45 cm på västkusten och i Öresund innebär att antalet tillstånd måste reduceras avsevärt, ner till under 100 ålfisketillstånd. Med de förvaltningsåtgärder som här presenteras kan ca 290 ålfiskare i hela landet, varav många bedriver ett småskaligt blandfiske, bedriva ett fiske där målsättningen om 90 % av återvandring av dagens blankålsproduktion uppnås. Överensstämmer regleringen med eller går utöver de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till Europeiska unionen? Beslutet överensstämmer med den övergripande målsättningen i rådets förordning (EG) nr 1100/2007 om att på sikt nå upp till en 40 %-ig utvandring av blankål från ett av människan opåverkat bestånd. Detta görs med hjälp av ett kortsiktigare etappmål i termer av dagens möjliga blankålsutvandring. Den svenska återhämtningsplanen för ål har godkänts av EU. Behöver särskilda hänsyn tas till tidpunkten för regleringens ikraftträdande och behövs särskilda informationsinsatser? För att Sverige på kort sikt ska uppnå att 90 % av all blankål som för närvarande naturligt skulle kunna produceras i svenska vatten ska ges möjlighet att överleva och bidra till reproduktionen behöver de svenska ålfångsterna (i ton) minska med drygt 62 % från år 2007 till år 2013 Förhoppningen är att detta på längre sikt skall leda till att Sverige når EU:s mål om en 40 %-ig blankålsutvandring. En utvärdering av planen ska rapporteras till EU kommissionen senast den 30 juni 2012, varför åtgärderna redan nu bör dimensioneras så att det kortsiktiga målet uppnås under år 2012. Föreskrifterna kungörs i Fiskeriverkets författningssamling. Samtidigt lämnas en allmän information. Berörda länsstyrelser lämnar information regionalt. Regeländringarna läggs också ut på verkets hemsida. Fiskeriverket kommer dessutom att informera genom pressmeddelanden. Kan reglerna komma att snedvrida konkurrensförhållandena till nackdel för småföretagen eller i övrigt försämra deras konkurrensförmåga? Då alla ålfiskeföretag som påverkas är att betrakta som småföretag kommer det inte generellt leda till någon snedvridning av konkurrens mellan stora och små företag. Reglerna slår däremot olika hårt på olika regioner, men företagen i de olika regionerna befinner sig inte i dagsläget i någon mellanregional konkurrens. Efterfrågan på mindre gulål ( 40 cm) är skild från efterfrågan på stor gulål ( 65 cm) och blankål. Både stor gulål ( 65 cm) och blankål fiskas i Östersjön och i sötvattensområdena medan liten gul ( 65 cm) fiskas i Öresund och på västkusten. Kommer reglerna att i andra avseenden påverka småföretagen? Ålfiskarena på västkusten kommer fr.o.m. år 2012 att helt få sluta fiska ål. Föreslagna begränsningar kan för ålfiskare i Östersjön och sötvatten innebära att det inte längre är lönsamt att bedriva ett fiske efter ål, vilket kan påverka fiskarens totala verksamhet.

Sida 13(14) Behöver särskilda hänsyn tas till små företag vid reglernas utformning? Regleringen vänder sig specifikt till ålfiskarena, vilka alla är att betrakta som småföretagare. Har samråd skett med näringslivet och de myndigheter som särskilt berörs, och vilka synpunkter har kommit fram? Samråd har hittills hållits med Länsstyrelsernas representanter under mars-april, samt med merparten av Länsfiskekonsulenterna den 17 september i Mariestad. Samråd med SFR:s Ålkommitté har hållits den 12 maj samt den 24 augusti. Samråd har också hållits separat med ålfiskarena i Hallands län. Ett särskilt informationsmöte där Fiskeriverket presenterade föreslagna förvaltningsåtgärder hölls med representanter från Sveriges Fiskares Riksförbund, Hallandsfiskarena och Öresundsfiskarena den 2 november. Detta på grund av att de representerar de fiskare som drabbas särskilt hårt. SFR presenterade under detta möte ett alternativ till föreslagna åtgärder, vilket i korthet bestod i att istället för att Sverige köper in glasål från Europa skall sättål tas från västkusten. Fiskarena på västkusten skulle således kunna fortsätta fiska ål men istället för att fånga ål till konsumtion skulle den fångade ålen sättas ut i lämpliga uppväxtområden där den kan växa till sig och sedan vandra ut och bidra till leken i Sargassohavet. Fiskeriverket anser dock att all utsättning skall ske med glasål, eftersom omflyttningar av ung gulål från västkust till ostkust och insjövatten inte kan antas ge någon egentlig ökning i blankålsutvandringen utan snarare en minskning. Alternativet med en kraftigt höjd infiskningsnivå för att beviljas ålfisketillstånd har av flera intressenter setts som en oönskad lösning då bland annat det småskaliga blandfisket skulle drabbas hårt. Idén att höja minimimåttet i Skagerrak, Kattegatt och Öresund till 45 cm har mötts av tydligt motstånd från fisket med motiveringen att det skulle reducera fisket mer än det som beräkningar utifrån längdfördelning i beståndet visar att det gör. Beslut om denna remiss har fattats av enhetschefen Patrik Persson efter föredragning av byrådirektören Johanna Eriksson. I den slutliga handläggningen av ärendet har chefsjuristen Bengt Högberg, avdelningsjuristen Barbro Söderberg, avdelningsdirektören Lars Ask, ålforskaren Håkan Wickström, ålforskaren Willem Dekker, fiskeribiologen Fredrik Larson samt avdelningsdirektören Martin Rydgren deltagit. I handläggningen har i övrigt tf avdelningschefen Inger Dahlgren, biträdande avdelningschefen Mårten Åström samt fiskeriekonomen Rikard Bengtsberg deltagit. Patrik Persson Johanna Eriksson

Sändlista Samtliga länsstyrelser Kustbevakningen, Centrala ledningen Sveriges Fiskares Riksförbund, SFR Sveriges Yrkesfiskares ekonomiska förening Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund Internationella Fiskesekretariatet Sveriges Fiskevattenägareförbund Sveriges kust och insjöfiskares organisation, SKIFO Vattenbrukarnas Riksförbund Näringslivets Regelnämnd, 103 30 Stockholm Regelrådet Naturvårdsverket Ekonomistyrningsverket Svenska Naturskyddsföreningen, SNF Världsnaturfonden, WWF Svensk Energi Göteborgs Fiskauktion Fiskbranschens Riksförbund Skärgårdarnas Riksförbund Sejrbo & Son Sida 14(14)