Spara det finlandssvenska talet

Plan för projektet Spara det finlandssvenska talet av Ann-Marie Ivars När jag i mitten av 1990-talet skrev boken Stad och bygd. Finlandssvenska stadsmål i ett regionalt och socialt perspektiv (1996) upptäckte jag att det på Folkkultursarkivet inte fanns samtida inspelningar att tillgå för den jämförelse jag skulle göra mellan språket i de aktuella städerna och språket på den omgivande landsbygden. De fyra städer jag beskriver i boken är Jakobstad, Kristinestad, Ekenäs och Lovisa. För Jakobstads del visade det sig att det inte hade gjorts några inspelningar alls i den närmaste omgivningen, för Kristinestads, Ekenäs och Lovisas del fick jag gå tjugo år tillbaka i tiden, till mitten av 1970-talet, för att hitta de inspelningar jag behövde. Inspelningen av dialekt hade under 1980-talet praktiskt taget stannat av. Det hotar bli ett hål i kulturarvet, om vi inte snart får i gång en insamling på bred front av svenskan sådan den talas i stad och bygd i Finland i dag. Ansvaret för en insamling av nytt språkmaterial vilar tungt på Svenska litteratursällskapet, vars uppgift det är att samla, bearbeta och offentliggöra vittnesbörden om den svenska kulturens uppkomst och utveckling i Finland och främja inhemsk forskning rörande svenska språket och litteraturen. När jag fick uppdraget att utarbeta en insamlingsplan för sällskapets språkarkiv föll det sig naturligt att starta med en återblick på inspelningsaktiviteten under 50 år, 1952 2002: hur den kom igång, hur den växte, hur den så småningom avtog för att på 1980-talet upphöra nästan helt och hållet, och hur vi i dag kan se ett spirande intresse för nyinsamling av talat språk i dess regionala och sociala skiftningar. För återblicken har jag gjort en översikt av inspelningarna som de framträder i FMK:s/FOCIS:s och SLS:s gemensamma bandkatalog. Översikten, som medföljer som Bilaga 1 4, redovisar antalet katalogiserade band med språkligt innehåll, inte antalet inspelade timmar eller informanter. Den har av lätt insedda skäl inte den exakthet som de exakta siffrorna ger sken av: Gränsen mellan band med å ena sidan språkligt och å andra sidan etnologiskt/folkloristiskt innehåll är ofta dragen i vatten. Ett kriterium jag använt mig av är inspelningsledaren eller intervjuaren, det vill säga som talspråksinspelningar har jag kategoriserat band som är inspelade av personer med lingvistisk utbildning. Det insamlingsprojekt som skisseras i planen har flera inspirationskällor, som jag redovisar i ett eget avsnitt, kallat Nordisk utblick. Efter Återblick och Nordisk utblick följer den egentliga projektplanen, som är disponerad i Syfte, Inspelningsorter, Informanturval, Insamlingsmetoder, talsituationer, teknik, Resursbehov, Referenser. Insamlingsplanen nedan kan klandras för att inte vara anpassad till personalstyrkan på Språkarkivet, som ju är ett enmansarkiv. När jag äntligen fick chansen att arbeta med en sak som ligger mig varmt om hjärtat att få till stånd en dokumentation av det finlandssvenska talet i början av 2000-talet var det ett rätt ambitiöst insamlingsprojekt som började ta form. Om planen antas kommer den att kräva betydligt större resurser än Språkarkivet kan tillhandahålla, och det gäller både personal och finansiering. Projektet har jag med anspelning på Rädda det finlandssvenska ljudet gett arbetsnamnet Spara det finlandssvenska talet.

En stor del av sällskapets språksamlingar har kommit till genom uppteckning. Behovet av fortsatt uppteckning kommer jag att bortse från i det här sammanhanget, för att i stället ta fasta på inspelning av talspråk med metoder som den nya digitala tekniken erbjuder. Så mycket kan sägas att situationen för uppteckningarnas del är densamma som för inspelningarnas: arbetet ligger nere. Det var en verksamhet som kom i gång i mitten av 1800- talet och i stort sett upphörde med övergången till 1980-talet. (Bilaga 5.) 1 Återblick I drygt femtio år har det varit möjligt att ta upp tal, sång och musik på band. Inspelningsaktiviteten har skiftat under de femtio år som gått sedan starten 1952. De flesta inspelningarna i sällskapets bandarkiv kom till under 1960- och 1970-talen. På 1980-talet upphörde insamlingen nästan helt. Dåvarande professorn i nordiska språk/hu Olav Ahlbäck och amanuensen vid FMK Lars Huldén framstår som pionjärer på området. De gjorde de första dialektinspelningarna i norra Österbotten 1952 och fortsatte fältarbetet i samma område 1954. Åren 1954 och 1955 59 spelade Olav Ahlbäck in dialekt på olika håll i Österbotten, samtidigt som Per Henrik Solstrand och Kurt Zilliacus började spela in dialekt på Åland, i Åboland och i Nyland. Så såg den ut, den rätt blygsamma starten på 1950-talet, när målet synes ha varit två eller tre inspelningar som prov på varje lokal dialekt som talas i Svenskfinland. Antalet inspelningar uppgick till 34 under perioden 1952 54 och till 68 under femårsperioden 1955 59, vilket framgår av statistiken i Bilaga 1 4. Av översikten i bilagorna kan vi se hur inspelningsverksamheten utvecklades under 50 år, från 1952 till 2002. Efter den anspråkslösa starten på 1950-talet sker under 1960-talet en markant ökning i antalet inspelningar: 1960 64 uppgår de till 173 och 1965 69 till 275. Toppen nås under 1970-talet, med 281 inspelningar 1970 74 och 288 inspelningar 1975 79. Sedan sjunker antalet inspelningar brant: under 1980-talets förra hälft uppgår de till 114, för att under dess senare hälft och under 1990-talet falla till 1950-talets nivå. Siffrorna för respektive period skulle i grafisk framställning bilda en typisk gausskurva. Den ökade aktiviteten under 1960- och 1970-talen står i samband med den expansion som då ägde rum i arkivverksamheten överlag. Nya medarbetare anställdes (Häggman, Ivars, Lönnqvist), vilket ger klart utslag i statistiken och har sin förklaring i den fältarbetsplikt som dåförtiden ingick i en arkivanställning: en del av sommaren skulle arkivpersonalen använda till att samla in nytt material i fält. En betydande del av inspelningarna har dessutom kommit till tack vare det stipendiatsystem som då var rådande. Flitiga stipendiater i fält under 1970-talet var bl.a. Ebba Selenius och Åke Karlsson, vilket märks i statistiken för västra respektive östra Nyland. Den livliga men osystematiskt bedrivna insamlingen blev mot slutet av 1970-talet föremål för kritik. Det hette att det var en insamling för insamlingens egen skull, att det mesta av det som samlades in aldrig skulle komma forskningen till godo utan samla damm på arkivhyllorna, att den dokumentation av genuin dialekt man syftat till i själva verket var slutförd. Varje insamling skulle i stället vara målinriktad, sades det. Man skulle samla material planenligt med sikte på bestämda undersökningar, bestämda projekt. Ändå tror jag att vi, med det perspektiv vi nu har, kan slå fast att de inspelningar som gjordes under guldåldern på 1960- och 1970-talen bildar en samling av oskattbart värde. De representerar ett kulturarv som vi inte för någonting i världen ville vara utan. Översikten av inspelningsverksamheten efter 1980 visar att kritiken mot den osystematiskt bedrivna insamlingen tog skruv. De större serier av inspelningar från 1980- och 1990-talen som är deponerade på FKA och tas upp i bandkatalogen hade andra finansiärer än SLS och 2

FOCIS. De gjordes för speciella syften, som fallet var med de material jag 1982 själv samlade in, dels för doktorsavhandlingen (finansierad av Finlands Akademi, 1986), dels för boken om Närpesdialekten på 1980-talet (finansierad av Närpes kommun, 1988). Ett FA-finansierat projekt, Finlandssvenska stadsmål, står för alla de inspelningar som gjordes 1990 94; de 34 inspelningar som registrerats för denna period gäller stadsmålsprojektet och städerna Jakobstad, Kristinestad, Ekenäs och Lovisa samt pilotstudien om språket i Vasa och Borgå. Också metoderna förändrades. Den nya insamlingen hade sociolingvistiska förtecken, vilket innebar att man inte längre sökte sig till traditionsbärarna utan valde informanterna utifrån sociala bakgrundsvariabler som ålder, kön och utbildning. Så visst finns det fog för påståendet att sällskapet de senaste 20 åren svikit sin uppgift att samla vittnesbörden och främja inhemsk forskning rörande svenska språket. Till sällskapets försvar kan ändå nämnas Bergöprojektet och språkarkivets ungdomsspråksprojekt, som ger utslag i statistiken under de allra senaste åren (1995 ). Försummelsen kompenseras i någon mån också av SweDia 2000 (finansierat av Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond, se nedan), som för sin stort upplagda undersökning av de svenska dialekternas fonetik och fonologi har spelat in dialekt på 97 orter i Sverige och 10 i det svenska Finland. En följd av kritiken mot den oplanerade insamlingen under 1960- och 1970-talen och inte minst mot dialektologin i traditionell tappning blev samtidigt att den äldre generationen dialektologer på arkiven, med namn som Solstrand och Zilliacus, Ivars och Harling-Kranck, knappast fått några efterföljare alls. Eller rättare sagt: de som finns är knutna till Ordbok över Finlands svenska folkmål, där de är fullt upptagna med redigeringen av nya volymer av ordboken. Den bristande återväxten inom dialektologin och nedgången i insamlingen är trösterikt nog inte något enastående för den svenska språkforskningen i Finland utan kan sättas in i ett större sammanhang. En liknande utveckling har skett även i andra länder, där verksamheten på de gamla dialektarkiven kraftigt kringskurits. Förklaringar till det bristande intresset för dialekter och dialektforskning har man där sökt också i själva språkutvecklingen: Det er let nok at jamre over dialektologiens situation i almindelighet og den nordiske dialektologis i særdeleshed: Dialekterne dør, dvs. forskningsgenstanden forsvinner, eller må omdefineres fra levende talesprog til arkivmateriale, optegnet eller båndoptaget og hvis man fastholder at dialektologi bør beskrive levende, talt sprog, viser nutidens talesprog sig at være vanskeligt at gribe og beskrive. Variationen er så kompleks at det giver metodeproblemer at rumme den inden for en helhedsbeskrivelse. Oven i købet ser det ud til at ikke blot dialekterne forsvinder, men dialektologer er også en uddøende race. Målførearkivet i Oslo er næsten affolket, ULMA er ved at blive omstruktureret, og i København har vi heller ikke undgået nedskæringer, omend de er foretaget på en måde der giver visse manøvremuligheder, der så blot gør det mere besværligt at være institutleder (et personligt hjertesuk fra en snart mangeårig sådan). Og samme billede tegner sig hvis vi udvider synsfeltet: Marburg er en skygge af sig selv, og Meertens Instituttet i Amsterdam er under voldsom og konfliktfyldt omstrukturering. Det er jammerligt det hele! (Pedersen 2000:257.) Vid SOFI i Uppsala t.ex. (som ULMA i dag är en del av) har man satsat på digitalisering i stället för på insamling. Den insamling som på senare år bedrivits i liten skala (i Norsjö i Västerbotten och Häverö i Uppland) har bekostats av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Det finska bandarkivet (Suomen kielen nauhoitearkisto, FOCIS) anser sig sakna möjligheter till ett eget insamlingsprogram. Personalen räcker inte till. Trots sämre betingelser för dialektarkiven kan vi i dag skönja ett nytt intresse för studiet av både dialekt och stadsmål ur olika aspekter. Sociolingvistiken, som upplevde sin glansperiod på 1970-talet, har kommit igen i en rad nya projekt. Återbesök har gjorts i Eskilstuna, i syfte att kartlägga ett stycke nutida språkhistoria med hjälp av ett nytt talarsampel (Sundgren 2002). I Norge har flera institutioner gått samman i ett projekt Talemålsendring i Noreg, som studerar förändringar i både bymål och bygdemål. Ett 3

samnordiskt projekt i dialektsyntax håller på att ta form. Nauhoitearkisto har planer på en bred dokumentation av nutida talspråk, förutsatt att finansiering kan ordnas. Samtidigt tas inom dialektologin äldre arkivmaterial till heders igen, i undersökningar som ofta kombinerar en dialektologisk aspekt med en språkhistorisk (Nyström 2000, Bihl 2001, Horneman Hansen 2001). Men även från annat än traditionellt sociolingvistiskt eller dialektologiskt håll visas intresse för dialekterna i dagens samhälle. Ett exempel på det är SweDia 2000 (se nedan), som är ett samprojekt för institutionerna i fonetik vid Lunds, Stockholms och Umeå universitet och finansieras av Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond. I nästa avsnitt presenterar jag några projekt som jag har låtit mig inspireras av vid utarbetandet av projektplanen. Målet för projekten är bl.a. talspråkskorpusar för framtida studier av språkutvecklingen eller forskning i sambandet mellan språkförändring och samhällsförändring. 2 Nordisk utblick Suomi puhuu v. 2020 2030 (enligt Bilaga 1 i Suomen kielen nauhoitearkisto. Tulevien vuosien toimintaa ja suunnitelmia) Suomen kielen nauhoitearkisto ställer frågan om man återigen skulle kunna sätta igång en lika bred insamling som den som bedrevs under 1960- och 1970-talen och resulterade i en samling som år för år får en ökad historisk betydelse. Skulle det också på 2000-talet gå att samla in språkprov i varje kommun i landet, inklusive städerna? Ett sådant tvärsnitt av nutida tal, insamlat under en relativt kort tid, skulle ha ett värde i sig men vore i relation till 1900- talsmaterialet enastående i sitt slag. Nauhoitearkisto ställer också frågan om det finns ekonomiska resurser att genomföra ett sådant projekt, när städerna och kommunerna är ca 500 till antalet och inspelningarna skulle uppgår till 15 000 timmar (30 timmar per stad/kommun). Det finns anledning tro att kommunerna är villiga att stödja ett sådant projekt ekonomiskt, och dessutom vore det värt att ta reda på i vilken mån EU kunde ha intresse av att stödja en verksamhet av detta slag. SweDia 2000 (enligt Bruce, Engstrand & Eriksson, De svenska dialekternas fonetik och fonologi år 2000 (SweDia 2000) en projektbeskrivning). Projektet SweDia 2000 vill bidra till en bättre kännedom om de fonetiska och fonologiska förhållandena i de svenska dialekterna. Begreppet dialekt definieras i projektet som sådana talspråksformer som används (på mindre orter) av en bred lokalbefolkning med förankring i gammalt folkmål (s. 2). Man är alltså inte ute efter att studera vare sig urbana dialekter som i sociolingvistiken eller riktigt gammalt folkmål som i den traditionella dialektologin. Det är fonetiker i Lund, Stockholm och Umeå som står bakom projektet, som har ett tvåfaldigt syfte: att forska i dialekternas fonetik och fonologi och att i allmänbildande syfte upprätta en databas med talprover från ett stort antal dialekter. Materialet i den allmänbildande delen av databasen ska kunna användas i skolans svenskundervisning, i universitetens kursprogram samt av den språk- och hembygdsintresserade allmänheten. Databasen utnyttjar modern multimediateknik som förenar tal med text (utskrifter) och bild (kartmaterial o.d.) och finns tillgänglig över nätet (s. 2). I det dialekturval som gjorts ingår 97 områden inom Sveriges gränser och 10 orter i Finland. Med denna rätt täta sampling har man velat fånga den viktigaste dialektala variationen vad gäller svenskt uttal kring millenieskiftet (s. 3). 4

Projektet arbetar med två informantgrupper, äldre vuxna (55 75 år) och unga vuxna (20 30 år), där båda könen är jämnt representerade. Syftet med åldersuppdelningen är att skapa ett underlag för studiet av generationsbetingade förändringar i dialekterna: De äldre informanterna erbjuder en anknytning bakåt till dialektarkivens material och de traditionella dialektbeskrivningarna; de yngre speglar utvecklingen i tiden och antyder en projektion in i framtiden (s. 3). Efter provinspelningar fastställdes antalet informanter per ort till 12, dvs. 3 i varje kategori (2 åldersgrupper x 3 män + 3 kvinnor). Det sammanlagda antalet informanter uppgår således till drygt 1 200. Det bedömdes vara realistiskt att spela in 12 informanter under en veckas vistelse på inspelningsorten. Orterna valdes till att börja med bland platser som någon av projektpersonalen var bekant med, för att det skulle bli lätt att rekrytera informanter. Senare har hembygdsföreningar och liknande organisationer kontaktats för upplysningar om lämpliga personer till inspelningarna. Erfarenheter från fältarbetet visar att det har varit lättare att rekrytera äldre vuxna än unga vuxna, och att det har blivit längre inspelningar med de äldre informanterna än med de yngre. Inspelningarna varierar i tid från ca 45 minuter upp till två timmar. Två fältassistenter medverkade vid inspelningarna: den ena stod för intervjun och den andra skötte det tekniska (digital s.k. DAT-bandspelare av walkman-typ + mikrofon typ mygga ). För att det dialektala avståndet mellan intervjuare och informant inte ska bli alltför stort vore idealet att det på varje ny inspelningsort fanns en intervjuare med lokal förankring i bygden, men för konstansens och professionalitetens skull valde SweDia 2000 att ha samma assistenter för olika inspelningar runtom i en landsdel. För att få tag på den lokala dialekten lät man ibland spela in två informanter som samtalar med varandra. SweDia 2000 samlade in både ett spontantalsmaterial och ett eliciterat material. Intresset för SweDia 2000 har varit stort. Reportage om projektet har förekommit i dagstidningar och tidskrifter, i riksradio och lokalradio samt i TV. Öresundsbroprojektet (enligt Delsing & Kärrlander, The Öresund Bridge Project. Swedish- Danish Intercomprehension) Öresundsbron, som öppnades den 1 juli 2000, har väckt förhoppningar om en integration mellan Skåne å ena sidan och Själland å den andra. En eventuell integration ger stoff till undersökningar av olika slag: förståelse, tvåspråkighet, diglossi, språkkontaktfenomen. Som ett samprojekt för Lunds och Köpenhamns universitet genomförs som bäst en undersökning av svensk-dansk språkförståelse. De danska forskarna studerar utifrån intervjuer och gruppsamtal accommodation i både enspråkiga och tvåspråkiga miljöer. Lundensarna har för avsikt att studera språkförståelse i Öresundsregionen vid tiden för öppnandet av bron och fem och tio år senare. De vill ha reda på om den förväntade integrationen ökar förståelsen mellan de två systerspråken. De test som utarbetats styrs av tanken att undersökningen med jämna mellanrum ska kunna upprepas. Lundaprojektet har gymnasister som informanter (17 18-åringar, viktig åldersgrupp med hänsyn till planerna på en longitudinell undersökning). Två områden inom och ett utanför regionen ingår i undersökningen, dvs. ändpunkterna av bron + Helsingborg/Helsingør + Växjö/Næstved. Både läs- och hörförståelse testas. Uppgifter om informanter, deras ålder, kön, hemspråk och föräldrars yrke samlas in. Olika slag av gymnasier är representerade i undersökningen. Informanterna har att besvara frågor om attityder mot den nybyggda bron, grannlandet, dess folk och språk m.m. Mest intressant med öresundsbroprojektet är tanken på upprepad undersökning om fem eller tio år. Man förmodar att invånarna i regionen blir bättre på att förstå varandras språk. 5

Talemålsendring i Noreg (enligt Prosjektbeskrivelse) Talemålsendring i Noreg är ett paraplyprojekt för en rad mindre projekt ( typeprosjekt ) som genomförs vid fem universitet i Norge. Det har sålunda en lösare struktur än SweDia 2000. Nyckelordet för projektet är språklig regionalisering. Man utgår från att dialekterna faktiskt är stadda i förändring, och att en central rörelse är den som för de lokala dialekterna i riktning mot ett mer ensartat språk. Det är en process som troligen har accelererat i styrka de senaste årtiondena, och ett forskningsobjekt som formligen ropar efter att bli undersökt. Ett viktigt mål för projektet är att granska regionaliseringen utifrån den roll ungdomsspråket har i processen. I projektbeskrivningen ägnas den sociala och kulturella sidan av språkförändringarna större uppmärksamhet än den lingvistiska. Dels vill man få insikt i de faktorer som inverkar på språkförändring i Norge, dels utveckla en teori för att förstå varför förändringar sker, dels testa teorierna och modellerna genom studier av språklig regionalisering som geografiskt mönster för språkförändring. För att testa teorin är det naturligt att leta efter dialektområden med stor språkförändring och områden med liten sådan. Både bymål och bygdemål ingår i undersökningen. Vi ønsker med andre ord å finne forklaringer på og få forståelse av språkendring som fenomen (s. 2). De fem typeprosjekt som återfinns under paraplyet är: 1. Regionale kontrastanalyser, Trøndelagsregionen Projektet inriktar sig på lokalsamhällen som på ett eller annat sätt kan hållas upp mot varandra, som alltså bildar motsatspar med hänsyn till språkutvecklingen. Undersökningen genomförs i tre lokalsamhällen av olika art: Tynset och Røros jämförs inbördes och Oppdal med andra skidsportorter i landet (Geilo, Gol m.fl.). Oppdal, ett turistcentrum som fört med sig stora demografiska och sociala förändringar, speglar mötet mellan en traditionell och en urban livsstil präglad av (inter)nationella standarder och normer. Informanterna är ca 20 ungdomar som rekryteras i 2 klassen i den videregående skolan jämte en referensgrupp på 4 5 personer ur far-/morföräldragenerationen. Man söker svar på frågan om det har utvecklat sig ett nytt centrumsmål i Oppdal, och hur detta förhåller sig till trondheimsmål och normaliserad östnorska. I Tynset och Røros kommer olika utvecklingstendenser till uttryck: ungdomsspråket i Tynset är starkt normaliserat, i Røros upprätthålls den traditionella dialekten. Den metodiska uppläggningen är analog med Oppdal. 2. Nordnorsk syntax, Tromsø Syftet är att beskriva a) nordnorsk syntax, med tonvikt på avvikelser från syntaxen i norskan i övrigt, b) ev. systematiska syntaktiska skillnader mellan nordnorska dialekter, c) ev. historiska förändringar i förhållande till äldre dialektbeskrivningar, samt d) att analysera/förklara teoretiskt intressanta förändringar/skillnader mellan dialekter. Undersökningen baseras på tidigare insamlat material, men även egen insamling kan bli aktuell. 3. Ett eller flere egdemål? Regionalspråkstendenser i sørlandske talemål, Kristiansand Syftet är att studera utvecklingstendenser i sörländsk dialekt efter kriget och att systematisera tendenserna i dagens språkutveckling på Agder. Den samlade analysen ska så fullständigt som möjligt beskriva pågående språkförändringar och sannsynliggöra talspråksutvecklingen i den närmaste framtiden. 6

Projektet utgår från tillgänglig information om språkutvecklingen efter kriget. Detta material suppleras med egna undersökningar av talspråket i centrala och perifera delar av ett antal angivna regionalspråkliga områden. Inspelning av talspråk bland ungdomar bildar underlag för analysen av utbredningen av språkdrag. 4. Regionalisering i Oslo-regionen, Oslo Huvudsyftet är att undersöka språkförändring i talspråket på Østlandet, i dimensionerna regionalisering och åldersskillnader. Fonologisk, morfologisk och lexikal variation studeras, dvs. de nivåer där variationen regionalt och socialt sett är störst och där förändringarna är lättast att spåra. En eller flera regionaliseringsprocesser antas pågå. Materialinsamlingen sker i huvudsak genom inspelning av ett urval informanter, i någon mån utnyttjas även video och frågelistor. Frågor man söker svar på bl.a.: Hur är förhållandet mellan de två traditionella varieteterna i Oslo? Hur är den åldersbetingade variationen (vuxna/äldre och ungdom)? Är det skillnader mellan pojkars och flickors språkbruk? 5. Regionalisering på Vestlandet, Bergen Utgångspunkten är att den språkliga regionaliseringen på Vestlandet har samband med en språklig hierarkisering, och tonvikten läggs vid den geografiska spridningen av språkförändringar (från centrum till periferi, från ett urbant område till ett annat). Projektet intresserar sig för samverkan mellan språklig realisering och sociala variabler som kön, ålder och socioekonomiska faktorer som yrke och utbildning samt för sambandet mellan sociala nätverk och språk m.m. Informanturval och insamlingsmetod är inte närmare beskrivna. I talemålsendringsprojektet ingår utöver typeprosjekten en rad delprosjekt, som anställda vid de fem institutionerna arbetar med inom ramen för egen forskningstid. Broprojektet Broprojektet i Danmark är föranlett av bron över Stora Bält 1998. Projektet avser att ta pulsen på talspråket på Fyn, speciellt i Odense, innan de nya kommunikationsmönster som bron väntas föra med sig ska ha hunnit påverka talspråket. Syftet är att skapa en korpus som kan bilda bakgrund för framtida undersökningar av språkbruket på Fyn, t.ex. 20 år efter den fasta förbindelsen med Själland. I projektet ingår även en attitydundersökning. (Pedersen 2000:257 f., 270 f.) 3 Projektplan Det står klart att situationen för talspråket i det svensktalande Finland i dag är en annan än den som rådde för bara några årtionden sedan när huvudparten av inspelningarna i sällskapets arkiv kom till. (Jfr t.ex. svaren på Språkarkivets frågebrev 1992 Vad talar du och 1998 Dialekt och talspråk i dag, Melin-Köpilä 1996, Leinonen & Tandefelt 2000, projektbeskrivningen till Talemålsendring i Noreg, Tandefelt 2003 och Ivars (under utgivning).) De samhällsförändringar som brukar gälla som orsaker till språkförändringar känner vi väl till: Bilen har gjort det möjligt att söka arbete över större områden än tidigare, genom datanätet har vi blivit medlemmar av det internationella språksamfundet, genom etermedierna hör vi språk och språkliga varieteter av alla de slag, utbildningsnivån är högre än någonsin 7

förr, det har blivit allt vanligare att söka sin äktenskapspartner utanför den lokala miljön och den egna språkgruppen. Inom familjerna är det inte ovanligt att föräldrarna talar olika språk eller dialekter, och det händer att barn har ett annat talspråk än föräldrarna. Dagens barn lär sig ofta lokalspråket av andra barn, detta går inte längre självklart i arv från föräldrar eller far/morföräldrar till barn och barnbarn. För många är det nödvändigt att vara flerspråkig på dialekt, standardspråk, finska, engelska. Osv. Sådana faktorer som de ovannämnda förklarar mycket men inte allt, för det ligger dessutom i språkets natur att utvecklas och förändras. För det svenska Finlands del kan den ökande tvåspråkigheten inom samhällssfären lika väl som inom den privata sfären antas bidra till utvecklingen på åtminstone två sätt, dels så att dialekterna jämnas ut inbördes eller i riktning mot standardspråket genom att drag med geografiskt begränsad utbredning överges, dels så att de traditionella dialekterna får sällskap av en regional variation som hänger samman med graden av finskt inflytande i närmiljön. Tvåspråkighet kan antas föra med sig förändringar i identitetsuppfattningen, vilket får konsekvenser för språket på individnivån. Den informalisering av samhället som vi kan lägga märke till i dag och som innebär att den formella stilen i många sammanhang får ge vika för en informell stil bidrar på sitt sätt till språkutvecklingen i stort. Följden blir en avnormalisering av språket och en försvagad känsla för stil och valör, något som t.ex. diskussionen om scenspråket i HBL våren 2002 uttryckte bekymmer över. Informaliseringen kan samtidigt ha till följd att kravet att lägga om språket för att bli förstådd inte är lika starkt som förr, eftersom folk nuförtiden är mer vana vid språklig variation än vad fallet var för bara ett par generationer tillbaka. Det börjar i varje fall bli hög tid att dokumentera språkförändringarna, att fånga upp det nutida språket i hela dess brokiga mångfald. Svenska litteratursällskapet har i kraft av sina stadgar ett särskilt ansvar för att denna dokumentation blir av. Vi har redan nu ett gap på 3 4 generationer från dagens unga vuxna till de informanter som spelades in under 1950 1970- talen. Det gapet får inte bli större än det redan är. Den plan som presenteras nedan är avsedd att bilda underlag för diskussion och vidare planering. Den innehåller många aspekter som kräver noggrant övervägande, det är många bitar som ska falla på plats innan det är dags att skrida till praktisk handling. Syfte Det projekt jag har i tankarna syftar till en bred insamling av svenskan sådan den talas i regionala och sociala varianter i Finland i dag, även om gränser naturligtvis finns för vad vi kan tänkas mäkta med. En utgångspunkt för planen är det spänningsfält mellan lokalt regionalt nationellt - internationellt som särskilt de yngre generationerna befinner sig i idag (jfr Pedersen 2000:272 f.). De ungas språk ses i de nordiska projekt som refererades ovan som något som pekar framåt: de yngre speglar utvecklingen i tiden och är en projektion in i framtiden (SweDia 2000). Vill vi få kunskap om den framtida utvecklingen för svenskan i Finland är det med andra ord unga informanters språkbruk vi ska sikta in oss på. Det nationella perspektivet har då ett dubbelt intresse: Hur kommer inflytandet från det överregionala standardspråket till uttryck i dialekterna? Hur kommer inflytandet från finskan till synes i det spontana talspråket? Vart är utvecklingen på väg, var hämtar man normerna? Det internationella perspektivet reser för sin del frågan om finlandssvenskan alltjämt är mer puristisk än sverigesvenskan gentemot engelskan samt i vilken mån sverigesvenskan utövar inflytande på finlandssvenskan. En liten studie jag själv gjort på stadsmålsmaterialet visar att unga informanter inte är särskilt mycket influerade av engelskan, men klart mer influerade än äldre. 8

Åldersvariabeln hade jag till en början tänkt bortse från genom att låta arkivmaterialet fungera som referens bakåt i tiden, till de traditionella dialekterna. Vid närmare eftertanke har jag kommit fram till att både en yngre och en äldre generation bör få komma till tals i inspelningarna. Annars skulle det bli ett avstånd på hela tre till fyra generationer till de informanter som framträder i arkivinspelningarna (se Informanturval nedan). Vid samtal med kolleger har det kommit fram önskemål om en stilistiskt varierad insamling. Vi behöver å ena sidan mer kunskap om det informella vardagsspråket i trygg hemmiljö, å andra sidan mer kunskap om mötet mellan olika varieteter i främmande miljö, t.ex. på studie- eller högskoleorterna. Vilken är den minsta gemensamma nämnaren, när folk från olika trakter i Finland möts? Fortsätter man att tala sina dialekter, eller närmar man sig standardspråket? Hur talar man i strikt formella sammanhang, när man håller föredrag t.ex.? Högsvenskan, finns den? Med tanke på framtida forskning vore det således många aspekter vi skulle få belysta med en insamling på bred bas av talspråket i dagens Svenskfinland. Med en bred insamling menar jag då inspelningar som regionalt sett skulle vara så täckande som möjligt, och stilistiskt spegla språket i både hemmiljö och studiemiljö, i någon mån även i strikt formella sammanhang. Det övergripande syftet med insamlingsprojektet skulle sammanfattningsvis vara tvåfaldigt: 1) att upprätta en talspråkskorpus som kan ligga till grund för framtida forskning i språkutvecklingen, 2) att (efter mönster från SweDia 2000) upprätta en databas inriktad på utbildning och allmänbildning. Databasen skulle utnyttja modern multimediateknik, där ljud länkas till text (utskrifter) och bild (kartmaterial m.m.). Det vore dessutom önskvärt att den insamling som förhoppningsvis kommer till stånd ska kunna upprepas i framtiden, om förslagsvis 15 och 30 år. Inspelningsorter Den breda insamling som planen syftar till skulle gälla både landsbygdsdialekter och urbana dialekter inklusive talspråket i Helsingfors. En tänkbar utgångspunkt för valet av inspelningsorter vore de nuvarande högstadiedistrikten, som är 53 till antalet. Dessa sträcker sig (bortsett från större städer) över ett vidare område än de traditionella, ortsbundna dialekterna, som uppgår till ett åttiotal. Med högstadiedistrikten som inspelningsområden skulle det bli möjligt att få svar på frågan vilken roll högstadierna har i den nutida språkutvecklingen. För Österbotten t.ex. förutspås att de nuvarande trettio lokala dialekterna i sinom tid kommer att reduceras till ett antal som motsvarar högstadiedistrikten (Wiik 2002:363). Från landskapen i söder kommer rapporter som tyder på en utjämning av de lokala dialekterna till förmån för regionalspråk på en egen nivå på skalan dialekt standardspråk: åländska, åboländska, västnyländska, östnyländska. På många håll råder sannolikt ett övergångsstadium där dessa begrepp avser inte bara regionala varieteter som talas till vardags utan också stilistiska varieteter som man går över till i sammanhang som kräver ett mer riksspråkstillnärmat språkbruk. Det har nu gått ca 30 år sedan grundskolan infördes (1972 77) och de tidigaste kommunsammanslagningarna genomfördes (1973). Den perioden bör vara tillräckligt lång för att lämna spår i språket och ge anledning till forskningsinsatser. Valet av orter för inspelningarna i studiemiljö bestäms naturligt nog av högskolornas placering. De orter som i första hand kommer i fråga är Vasa, Åbo och Helsingfors. 9

Informanturval Tidlegare har ein tenkt seg og dette har nok også vore mønsteret gjennom historia at nye generasjonar fikk overført språket frå foreldre- og besteforeldregenerasjonen. Slik kan det ikkje vere i dag når foreldra for ein stor del ikkje har eit talemål som hører til på den staden dei bur, og når barna ofte er hos dagmamma, i barnehage, i førskole eller skole mens foreldra er på arbeid. Men også i tilfelle der bare ein liten del av dei vaksne bruker det lokale talemålet, lærer så godt som alle barna i det norske språksamfunnet den lokale dialekten utan nemnande problem. Forklaringa kan vere at dagens barn lærer det lokale talemålet av andra barn i større utstrekning enn tidligare. I staden for at yngste generasjonen lærer lokalspråket av eldre generasjonar, kan vi nå tenke oss at overføringa til dei yngste barna ofte skjer frå dei litt eldre barna på staden. Endringa inneber at språkbruken til dei vaksne og eldre får mindre å seie for måten ein tileignar seg språket på. Derimot får ungdomsspråk (og slang) meir vekt, og sannsynlegvis har utviklingstendensar i språket nå lettere for å få gjennomslag enn tidlegare, ettersom vaksenspråket eller det etablerte språket ikkje har same normstatus som før. I staden er det truleg ungdomsspråket som nå er norma for mange. (Talemålsendring i Noreg, s. 8.) Det står klart att den insamling som nu planeras i huvudsak bör inriktas på yngre talare. Egen erfarenhet från projektet Finlandssvenska stadsmål samt erfarenheter från sällskapets ungdomsprojekt och från SweDia 2000 talar för en insamling bland unga vuxna i åldern 20 30 år (+/-25), inte bland tonårstalare. Ju yngre talarna är desto mindre har de att tala om, det är en erfarenhet som säkert delas av många som bedrivit fältarbete bland människor i olika ålderskategorier. För någorlunda fylliga språkprov vore det således skäl att välja informanterna i kategorin unga vuxna, och dessa får gärna vara av det mer talföra slaget. En erfarenhet som även talar till unga vuxnas fördel är ett mer stabiliserat språk än tonårsspråket, som ännu söker sin form. Målet bör vara ett tillförlitligt material att grunda studier i språkutvecklingen på. Informanter av båda könen ska vara jämnt representerade i insamlingen. Ett kriterium för valet av informanter är vidare att dessa för inspelningarna i hemmiljö ska vara födda och uppväxta på inspelningsorten. Informanterna för insamlingen i studiemiljö ska för sin del representera ett brett spektrum av hemorter, så att insamlingen geografiskt sett även där blir så täckande som möjligt. Som ovan framgått hade jag från början tänkt att bredden i insamlingen skulle ligga på det geografiska planet, inte det åldersmässiga. Sedan har jag frågat mig om detta vore så särdeles välbetänkt. Det som fått mig att tänka om är åldern på informanterna i arkivet. När dialekterna spelades in under 1950-, 1960- och 1970-talen hörde det till saken att man skulle söka upp de äldsta och mest genuina talarna på en ort. Det betyder att informanterna i arkivinspelningarna är födda i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, medan hålet i kulturarvet bildas av dem som är födda ca 1910. Jag tror faktiskt de är lätt räknade de informanter som är födda efter 1915, men det är en sak som jag inte har undersökt närmare i bandkatalogen. Det är således mycket som talar för att även den glömda delen av befolkningen får komma till tals i insamlingen, förslagsvis äldre vuxna i åldern 55 75 år (födda 1930 50, eller samma kategori som i SweDia 2000 bildar den äldre informantgruppen). En bred insamling innebär ett stort antal informanter. Exakt var gränsen kvantitativt sett ska dras är en fråga som kräver noggrant övervägande och slutgiltigt bör avgöras i den planeringsgrupp som krävs för ett projekt av den storleksordning det nu är fråga om. Som jämförelse kan nämnas Finlandssvenska stadsmål, där 94 informanter på två månader spelades in av en enda inspelningsledare (4 deltagare i 6 samtal i 4 städer, 4 x 6 x 4). Två veckor per stad och 24 informanter åtgick med andra ord till materialinsamlingen. (Gullmets- Wik 1994.) En motsvarande tidsåtgång redovisar SweDia 2000: det är realistiskt att spela in 12 informanter under en veckas vistelse på inspelningsorten. Inspelningen av deras drygt 1 200 informanter fördelade på 107 orter kom att ta 100 arbetsveckor i anspråk. 10

Vid inspelningarna för SweDia 2000 arbetade anställda projektassistenter i lag om två personer. Varje lag spelade in en dialekt (12 informanter) per vecka, och det inträffade aldrig att de inte hann med en dialekt under en vecka. Däremot hände det att de blev klara med en ort på mindre än fem arbetsdagar, men man valde att låta en vecka åtgå per dialekt för att få bättre kontroll över tidsplaneringen. Om assistenterna kom hem för tidigt fick de ägna sig åt efterarbete med materialet under resterande dag/dagar den veckan. Om man ska spela in 10 12 personer per dialekt kan man alltså räkna med en dialekt per vecka per två medarbetare. Det går att klara på en medarbetare per ort, men då blir det stressigt och kan ta längre tid, så det är inte säkert att man egentligen tjänar något på det. (Kommunikation per e-post med Anders Eriksson i SweDia 2000.) Det ska inte vara omöjligt att ta efter prestationerna ovan, men det kräver förstås större resurser än Språkarkivet förfogar över i dag. Låt oss göra räkneexperimentet att insamlingen innefattar 60 orter med 18 informanter för inspelning i hemmiljö, 20 orter i vartdera Österbotten och Nyland, 10 i vartdera Åland och Åboland, samt tre högskoleorter med 120 informanter för inspelning i studiemiljö. Var och en av de 60 orterna är representerad med 18 talare, 12 yngre och 6 äldre, hälften män och hälften kvinnor. Det gör sammanlagt 1080 informanter (60 x 12+6). Antalet informanter i studiemiljö är lägre, låt oss säga 60 universitets- och 60 yrkeshögskolestuderande i vartdera Vasa, Åbo, Helsingfors med omgivningar. Det gör sammanlagt 360 informanter (3 x 60 + 60). Det är möjligt att det finns viss prutmån i det senare fallet: 3x 40 + 40 = 240 informanter. Beroende på hur vi räknar får vi ett sammanlagt antal informanter om 1 440 (1 080 + 360) resp. 1 320 (1 080 + 240). Om vi som ovan utgår från att 12 informanter per vecka spelas in, skulle det totala antalet veckor i fält uppgå till 120 resp. 110. Fördelade på en treårsperiod skulle det handla om ca 40 inspelningsveckor per år, som i sin tur fördelas på ett antal arbetslag om två assistenter i vart lag (grovt räknat t.ex. 10 lag i vartdera Österbotten och Nyland, 5 i Åland och Åboland). Med en veckas arbete i fält per lag och år skulle fältarbetet kunna slutföras på tre år, 2005 2007, vilket ger tid för planering av fältarbetet under 2004. Inspelningsmetoder, talsituationer, teknik Insamlingsmetoden bestämmer vilka slutsatser man kan dra av framtida undersökningar baserade på det inspelade materialet. Eller omvänt: syftet är avgörande för insamlingsmetoden. I vårt fall skulle det i främsta rummet handla om studier inriktade på den språkliga strukturen och variabiliteten, på frågor som ligger i skärningspunkten mellan dialektologi och sociolingvistik inklusive språkkontakt. Det skulle då gälla att spela in tal som är representativt för informanternas normala språkform när de inte är observerade. (För metoder vid dialektologisk och sociolingvistisk datainsamling, se Thelander (red.) 1982:80 119.) Som ovan framgått är ett av syftena med insamlingen att fånga den stilistiska variationen mellan hemmiljö och studiemiljö. En utgångspunkt för insamlingen är att talarna i det nutida samhället är flerstilistiska, att de anpassar sitt språk efter situationen. Formalitetsgraden är den dimension den situationella variationen ofta definierats efter. Ett kriterium på formalitetsgrad är den grad av uppmärksamhet man ägnar sitt tal i olika sammanhang, ett annat distinktionen 11

offentlig privat, t.ex. i vilken utsträckning man riktar sitt tal till mottagare innanför eller utanför den privata umgängeskretsen. Om vi då samlar in ett material i dels hemmiljö och dels studiemiljö, kan vi i det förra fallet räkna med att komma åt vardagsnära och oreflekterat tal, i det senare fallet vardagsnära men reflekterat tal. Tanken är att man i studiemiljö, i samtal med studenter från andra landsändar än den man själv kommer från, ägnar språket mer uppmärksamhet än i samtal med ortsbor. En formalitetsgrad på ännu högre nivå representerar för sin del de föredrag som projektet även avser att dokumentera. De två metoder som främst har kommit till användning vid datainsamling för språkliga syften är intervjun och gruppsamtalet. De flesta av de inspelningar som finns i SLS:s arkiv har kommit till genom informella samtal ( informella intervjuer, samtalsliknande intervjuer, dialoger), där det för fältarbetaren gällt att vinna informanternas förtroende och skapa förutsättningar för ett lugnt och avspänt samtal. Det är en metod som fungerar väl när fältarbetaren själv är ortsbo med lokal- och personkännedom om trakten där insamlingen görs. Är man ute efter det språk som naturligt hör hemma i talgemenskapen, gäller det att använda fältarbetare som matchar informanterna i fråga om sociala egenskaper. Ett annat sätt att få informanterna att tala så som de gör i naturliga kontakter med infödda ortsbor är att utnyttja gruppsamtalet som insamlingsmetod. Jämfört med intervjun och dialogen har gruppsamtalet vissa nackdelar. Det är svårare att arrangera och erbjuder större tekniska problem eftersom flera personer är inblandade. Risken är också större för ojämn talaraktivitet. Men fördelarna är också många. Det är en välkänd och vanlig situation i vardagslivet, och det ger god kontroll över talets stilnivå. Gruppsamtalet tillämpades med framgång t.ex. i projektet Finlandssvenska stadsmål, där inspelningarna håller en informell stilnivå och har lyckats väl med att återge informanternas vardagsspråk. Grupperna var självrekryterade, och deltagarna utövade en inbördes social kontroll över varandras sätt att tala. I gruppsamtal går det inte att förställa sig och tala på ett sätt som man inte normalt gör i talgemenskapen. Förslag till insamlingsmetoder, med beaktande även av den strikt formella stilen: 1. Intervju. För de inspelningar som görs i hemmiljö och syftar till att locka fram ett vardagligt, lokalpräglat språk är intervjun (dialogen) att föredra. Det förutsätter självfallet att projektet rekryterar assistenter som talar den lokala dialekten eller någon angränsande dialekt. Vill vi ha tag på det språk som talas bland infödda på respektive ort, får det språkliga avståndet mellan intervjuare och intervjuad inte vara alltför stort. 2. Gruppsamtal. För inspelning av talspråk i studiemiljö är för sin del gruppsamtalet att föredra. Det skulle då handla om arrangerade samtal mellan förslagsvis tre till fyra deltagare, som rekryteras bland studerande vid yrkeshögskolor och universitet. En förutsättning för att insamlingen ska gå vägen är att projektet har tillgång till assistenter med kännedom om de sociala nätverken vid högskolan/universitetet i fråga. Ett naturligt forum för rekryteringen av informanter vore ämnesföreningarna eller institutionerna, däremot inte nationerna där man kan anta att studenterna inte är lika uppmärksamma på sitt språk utan mer eller mindre talar den egna landsändans dialekter. 3. Föredrag. Den formella stilen, som kännetecknar föredrag och andra offentliga framträdanden, vore det enklast att komma åt genom inspelning av sällskapets Studia Generalia-serier. Det förutsätter självfallet medgivande av respektive föredragshållare. I 12

sammanhanget kan nämnas två materialsamlingar på formell nivå som redan är tillgängliga för digitalisering: Svenska Finlands folktings sessioner och Svenska Folkpartiets partidagar. Teknik. Digitalisering skulle (på rekommendation av SweDia 2000) ske direkt i anslutning till inspelningen i fält. Vid insamling av talspråksmaterial har det ofta förekommit även andra insamlingsmetoder för specifika syften, såsom elicitation, attitydtest o.d. Jag skulle personligen rekommendera att det insamlingsprojekt som nu planeras ägnar sig bara åt inspelning, enligt regeln Den som gapar efter mycket En bred insamling måste enligt min erfarenhet och bedömning följa ett koncept som är så klart och enkelt som möjligt, detta även mot bakgrunden av eventuell upprepad dokumentation efter ett visst antal år. Det kan däremot bli nödvändigt att utarbeta en frågelista för intervjuarna att stödja sig mot, och där kan förstås frågor som gäller både språkbruk och attityder ingå. 4 Resursbehov Det är otänkbart att språkarkivarien ensam skulle gå iland med en uppgift av den art och omfattning som ovan skisserats, men språkarkivet skulle självfallet ha en funktion som bas för projektet. Arkivarien behövs som sekreterare i den arbetsgrupp som bör tillsättas för planeringen av fältarbetet samt i mån av möjlighet även för efterarbetet bestående i arkivering, upprättande av databas och utskrift av inspelningarna. Projektet kommer att behöva en egen ledningsgrupp, möjligen identisk med den planeringsgrupp som krävs för planeringen av fältarbetet under 2004. För det praktiska genomförandet av fältarbetet kommer projektet att behöva dels en projektassistent anställd på heltid i tre års tid, dels ett antal projektassistenter för fältinspelningar på månadsverksbasis. Projektassistenterna skulle ta hand om de inspelningar som planeras ske med infödda informanter i hemmiljö. Rekryteringen av assistenter blir en första rangens uppgift för projektet; de bör ha en nära språklig anknytning till de talgemenskaper där insamlingen görs. För fältarbetet i hemmiljö ute i regionerna kan rekryteringen lämpligen ske bland studenter, på institutionerna i nordiska språk i Helsingfors och Åbo samt vid pedagogiska fakulteten i Vasa. Ett återinförande av stipendiatinstitutionen kan bli aktuell, eller också anställning på det antal månader som beräknas åtgå för arbetet. Fältarbetet skulle då genomföras som sommarjobb som meriterar för kommande yrken som lärare, forskare etc. Vid inspelningarna i hemmiljö skulle den heltidsanställda assistenten medverka genom att sköta det tekniska, medan de tillfälligt anställda projektassistenterna skulle göra intervjuerna. Inspelningarna i studiemiljö kräver andra arrangemang. Här kommer den heltidsanställda assistenten återigen in i bilden som organisatör av fältarbetet, genom att vara den som skaffar kontaktpersoner bland de studerande i ämnesföreningar och liknande och fungerar som inspelningsledare vid gruppsamtalen. Det är för konstansens och professionalitetens skull (som SweDia 2000 säger) som det vore bra med en projektassistent på heltid så länge insamlingen pågår. Mellan inspelningarna och när tiden det medger skulle den heltidsanställda assistenten medverka i efterbehandlingen av materialet (katalogisering, databas, innehållssammandrag, utskrift m.m.). De blivande projektassistenterna kommer att behöva utbildning, innan de skickas ut på fältet. Det kan bli fråga om en till två utbildningsdagar per år, ifall insamlingen sträcker sig över flera år. Om vi utgår från kalkylen under Informanturval skulle fältarbetet i hemmiljö komma att omfatta sammanlagt 24 månadsverken (60 orter x 18 informanter à 12 informanter per vecka 13

ger 90 veckor i fält fördelade på tre år = 30 veckor eller knappa 8 månader/år, totalt 24 månadsverken). Ett månadsstipendium på lågt räknat 1 000 euro ger slutsumman 24 000 euro. Den heltidsanställda projektassistenten skulle för sin del kunna få en lön som motsvarar universitetsassistentlön (3 år x A 20?). Huruvida denna assistent ska vara underställd språkarkivet eller språkvetenskapliga nämnden är en fråga som kan diskuteras. Ska projektet som helhet vara underställt språkarkivet eller vara ett samprojekt för språkarkivet och språkvetenskapliga nämnden? Till lönerna kommer utgifter för resor, övernattning och dagtraktamenten, till vilka belopp blir en uppgift för planeringsgruppen att räkna ut. För planeringsgruppens del förslås att 2 500 euro reserveras i budgeten 2004. Ett projekt av ovan skisserat slag kostar pengar, det kommer vi inte ifrån. Samtidigt måste vi hålla i minnet att Svenska litteratursällskapet på många år praktiskt taget inte har haft några kostnader alls för insamling av språkmaterial. Större delen av insamlingen under 1960- och 1970-talen bekostades med statliga medel, genom anställda och stipendiater vid namnarkivet och Folkmålskommissionen, som 1976 båda blev en del av den nyinrättade Forskningscentralen för de inhemska språken. Både språkliga och kulturhistoriska skäl talar för en ny insamling motsvarande ett tvärsnitt av dagens svenska språkbruk i Finland. Det är på tiden att sällskapet tar sitt ansvar genom att finansiera insamlingen av ett material som speglar den verklighet det svensktalande Finland befinner sig i idag, efter inträdet i det tredje årtusendet. 5 Referenser Bihl, Björn, 2001: Möten i dialektalt gränsland. Dialektala övergångar genom Närke. Uppsala: Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet. De svenska dialekternas fonetik och fonologi år 2000 (SweDia 2000) en projektbeskrivning. www.ling.su.se/fon/perilus_03.pdf Delsing, Lars-Olof & Kärrlander, Eva: The Öresund Bridge Project. Swedish-Danish Intercomprehension. Dialekt och talspråk i dag. Språkarkivets frågebrev 1998. FO = Ordbok över Finlands svenska folkmål I. Helsingfors: Forskningscentralen för de inhemska språken. 1982. Gullmets-Wik, Marie-Charlotte, 1994: Morfologisk variation i finlandssvenska stadsmål. Opublicerad licentiatavhandling. Helsingfors universitet: Humanistiska fakultetens bibliotek. Horneman Hansen, Lise, 2001: Jysk de-bøjning. En undersøgelse af svag præteritumbøjning. Uppsala: Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet. Ivars, Ann-Marie, 1988: Närpesdialekten på 1980-talet. Studier i nordisk filologi 70. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland r.f. Ivars, Ann-Marie, 1996: Stad och bygd. Finlandssvenska stadsmål i ett regionalt och socialt perspektiv. Folkmålsstudier 37. Helsingfors: Föreningen för nordisk filologi r.f. Ivars, Ann-Marie, (under utg.): Lokalt och regionalt i svenskan i Finland tendenser i språkutvecklingen i norr och söder. Plenarföredrag på Sjunde nordiska dialektologkonferensen i Voss, 14 18 augusti 2002. Katalog över Folkkultursarkivets och Folkmålskommissionens samlingar. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 1978. Leinonen, Therese & Tandefelt, Marika, 2000: Svenskan i Finland ett språk i kläm. 14

Helsingfors: Forskningsrapporter från Svenska Handelshögskolan 50. Melin-Köpilä, Christina, 1996: Om normer och normkonflikter i finlandssvenskan. Språkliga studier med utgångspunkt i nutida elevtexter. Uppsala: Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet. Nyström, Lars, 2000: Alg, pytare och skridstång. Sälfångstens och säljaktens terminologi i finlandssvenska folkmål. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 623. Helsingfors. Pedersen, Inge Lise, 2000: Lille fag hvad nu? I: Folkmålsstudier 39. Helsingfors: Föreningen för nordisk filologi. S. 257 276. Sundgren, Eva, 2002: Återbesök i Eskilstuna. En undersökning av morfologisk variation och förändring i nutida talspråk. Uppsala: Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet. Suomen kielen nauhoitearkisto. Tulevien vuosien toimintaa ja suunnitelmia. Maj 2003. Talemålsendring i Noreg. Prosjektbeskrivelse. Tandefelt, Marika, 2003: Tänk om Svenska språknämndens förslag till handlingsprogram för svenskan i Finland. Helsingfors: Forskningscentralen för de inhemska språken. Thelander, Mats (red.), 1982: Talspråksforskning i Norden. Mål material metoder. Lund: Studentlitteratur. Vad talar du? Språkarkivets frågebrev 1992. Wiik, Barbro, 2002: Studier i de österbottniska dialekternas fonologi och morfologi. Studier i nordisk filologi 80. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 15