FÖREBYGGANDE ARBETE, TIDIGA INSATSER OCH SAMVERKAN... kring barn som far illa eller riskerar att fara illa. Barbro Hindberg

FÖREBYGGANDE ARBETE, TIDIGA INSATSER OCH SAMVERKAN... kring barn som far illa eller riskerar att fara illa Barbro Hindberg

Förord Min utredning ska betraktas som en tämligen snabbt (två månader) formad bild av Sigtuna kommuns verksamheter för barn och föräldrar. Det kan finnas aspekter som jag missat, men jag hoppas att de inte är av så väsentlig art att analys och slutsatser borde se annorlunda ut. Jag förutsätter att utredningen kommer att följas av diskussioner om förebyggande arbete och tidiga insatser, då det kommer att ges tillfälle att komplettera rapporten. Upprinnelsen till utredningen var en tragisk händelse, men i övrigt har det varit ett inspirerande och trevligt uppdrag. Det har varit enkelt på så sätt att jag snabbt fått tillgång till det material jag behövt och det har varit lätt få till stånd möten med de personer jag velat träffa. Var och en av dem har bidragit till den helhetsbild av förebyggande arbete i Sigtuna kommun som jag försökt få fram. Jag har vävt ihop informationen från anställda i kommunen med kunskap från andra håll och med min egen kunskap från många års arbete med frågor kring barn som far illa och samhällets ansvar för dem. I vissa frågor har jag landat i slutsatser och konkreta förslag, i andra stannat vid beskrivningar av sakernas tillstånd och funderingar kring olika sätt att se på en viss fråga eller lösa ett visst problem. Vägvalet görs ibland bäst av kommunen själv, framför allt när det förutsätter politiska prioriteringar. Min förhoppning är att min rapport ska bidra till utvecklingen av det förebyggande arbete i Sigtuna kommun. Att det är bättre att stämma i bäcken än i ån gäller i högsta grad barn som riskerar att fara illa. Stockholm i januari 2012 Barbro Hindberg

2 Innehåll Förord Uppdraget 4 Genomförande 6 När det ofattbara händer 7 Några inledande ord om 10 barn som far illa eller riskerar att fara illa. 10 barnperspektiv 11 helhetssyn... 12 förebyggande arbete 13 tidiga insatser.. 14 Att upptäcka barn som far illa eller riskerar att fara illa 16 Barnen vi inte ser 20 Små barn 20 Barn med funktionshinder. 20 Försummade barn.. 21 Good enough ett tänjbart begrepp 22 Kunskaper måste omsättas i praktiken 23 Att anmäla eller inte anmäla det är frågan 24 Sigtuna kommun - några allmänna intryck och reflektioner 27 Verksamheter för barn och/eller föräldrar i kommunen 29 Socialtjänstens myndighetsavdelning 29 Missbruksgruppen och missbruksvården 31 Handikappomsorgen... 33 Familjecentrum och Familjeteamet.. 34 Enheten för försörjningsstöd 35 Socialjouren Nordväst 36 Familjevåldsteam Nordväst... 37

3 Familjerättsbyrån 38 Förskolan 39 Skolan 41 Fritidshem.. 43 Elevhälsan.. 44 Preventionssamordnaren 46 Samverkan 48 Förebyggande arbete och tidiga insatser 54 Generellt föräldrastöd.. 54 Stöd i anknytning och samspel 56 Skol- och familjeteam.. 57 Enhet för förebyggande arbete. 61 Våld i nära relationer 63 Slutord 65 Sammanfattning av förslagen 68 Referenser 71

4 Uppdraget Med anledning av två små pojkars tragiska död i Sigtuna i slutet av september 2011 beslutade Sigtuna kommun att en utredning skulle göras av en extern utredare. Händelsen väckte funderingar kring hur det förebyggande arbetet för barn som riskerar att fara illa fungerar i kommunen. Utredningen skulle utgå från ett barnperspektiv och ge en helhetsbild av de verksamheter i kommunen som möter barn och föräldrar. Fokus skulle ligga på det förebyggande arbetet och samarbetsfrågor, framför allt samarbetet mellan socialtjänsten, förskolan och skolan. Även det interna samarbetet mellan socialtjänstens olika delar skulle genomlysas. Uppdraget skulle utmynna i en rapport innehållande beskrivning, analys, reflektioner och slutsatser rörande kommunens förutsättningar att tidigt upptäcka barn som riskerar att fara illa. Eventuella brister skulle identifieras och förslag till förbättringar presenteras. Kommunen tog inte initiativ till denna utredning för att man misstänkte att några misstag begåtts i samband med de två pojkarnas död. Om några fel trots allt hade begåtts skulle det framkomma i Socialstyrelsens och Skolinspektionens tillsyn. Min utredning har således inte närmare berört omständigheterna kring de två pojkarnas död. Det har heller inte varit möjligt eftersom de och deras mamma inte varit aktuella i någon av socialtjänstens verksamheter. Det har inte funnits något ärende att granska eller någon annan information om familjen överhuvudtaget inom socialtjänsten. Det har inte heller funnits några problem i förskolan och skolan som skulle ha kunnat signalera att något inte stod rätt till före skolstarten den 22 augusti. Det är bara rättsväsendet som kan kasta ljus över det som hände. Eftersom utredningen skulle fokusera förebyggande arbete och tidiga insatser har min målgrupp varit barn 0 9 år, d.v.s. från födelsen t.o.m. lågstadiet. En annan avgränsning är att min utredning enbart omfattar kommunala verksamheter. Då ansvaret för små barns hälsa och utveckling är delat mellan kommunen och landstinget, och då behovet av samverkan mellan de bägge verksamhetsområdena är stort, är min förhoppning

5 att utredningen kommer att följas av diskussioner med landstinget om behovet av ett närmare samarbete över huvudmannaskapsgränserna.

6 Genomförande Jag har gått igenom relevanta dokument, exempelvis riktlinjer, policydokument, verksamhetsberättelser och verksamhetsplaner, uppföljningar/utvärderingar, tillsynsrapporter och statistik. Dessutom har jag intervjuat nyckelpersoner i följande verksamheter: Mottagningsgruppen, myndighetsavdelningen Missbruksgruppen, myndighetsavdelningen Öppenvård för vuxna med beroendeproblematik och inackorderingshemmet Pallas Familjecentrum samtliga vid socialförvaltningen, individ- och familjeomsorgen Myndighetsgruppen, avdelningen för äldre- och handikappomsorg Försörjningsstödsenheten, utbildnings- och arbetsmarknadsförvaltningen Socialjouren Nordväst Familjevåldsteam Nordväst Familjerättsbyrån, Upplands Väsby Elevhälsan, barn- och ungdomsförvaltningen Förskolan Karusellen, barn- och ungdomsförvaltningen S:t Pers skola, barn- och ungdomsförvaltningen Preventionssamordnaren, Kommunledningskontoret Chefer och tjänstemän i Sigtuna kommun Skol- och familjeteamet, Sollentuna kommun Jag har intervjuat/samtalat med sammanlagt 27 personer (varav två män). Min kontaktperson och bollplank har varit Heléne Nellvik, utvecklingsledare vid socialförvaltningen.

7 När det ofattbara händer Den 22 augusti startade skolorna i Sigtuna kommun. Åttaårige Tevin kom inte till skolstarten och hans fyraårige bror Elias kom inte till förskolan. Tevins lärare ringde samma dag till mamman men fick inget svar. Mamman skickade senare ett SMS, där hon skrev att sonen var sjuk. Den 28 augusti mötte förskolans personal mamman i Sigtuna stad och frågade när Elias skulle komma tillbaka. Mamman svarade att han inte skulle komma riktigt än men att hon skulle höra av sig. Den 30 augusti ringde skolan igen. Inget svar. Dagen därpå skickade mamman ett SMS där hon berättade vilken sjukdom sonen hade. I månadsskiftet augustiseptember ringde förskolan 4-5 gånger. Inget svar. Den 2 september skickade skolan ett SMS, men fick inget svar. Den 7 september skickade skolan ett brev där det står att Tevin har skolplikt och att skolan kommer att kontakta socialtjänsten om mamman inte hör av sig. Den 12 september ringde skolan åter utan att få svar. Förskolan ringde samma dag till Elias pappa som sa att mamman hade nytt telefonnummer. Hon svarade emellertid inte på det numret heller. Den 13 september gjorde skolpersonal ett hembesök hos familjen, men ingen öppnade. Skolan skickade då en anmälan till socialtjänsten. I anmälan uttrycktes ingen oro för barnet utan den föranleddes av att Tevin inte kommit till skolan och riskerade att komma efter med skolarbetet. Skolinspektionen konstaterar i sitt beslut (Dnr 41-2011:4655) att Sigtuna kommun har rutiner för att upptäcka barn som inte går i skolan dels genom rutiner vid frånvaro, dels genom olika registerkontroller. Kommunen har även rutiner för att få barnen tillbaka till skolan. Skolinspektionen anser att skolan vidtagit skäliga åtgärder i detta fall. Den 18 september ringde mamman till Elias pappa och sa att något fruktansvärt hänt. Pappan larmade polisen. De letade sedan tillsammans med polisen efter pojkarna. Den 19 september hittades pojkarnas kroppar av polisens dykare i vattnet vid Munkholmen i Sigtuna. Vid en brygga i närheten hittades deras kläder. Mamman anhölls men nekade till brott. Den 21 september erkände hon i förhör att hon dödat sönerna. Den rättspsykiatriska undersökningen visar att hon lider av en allvarlig psykisk störning. Hon kommer att åtalas för mord genom att ha knuffat sina barn i vattnet så att de drunknade.

8 Mamman har sitt ursprung i Kenya, där också Tevin är född och bodde tills han var sex år. Då kom han till Sverige och förenades med sin mamma och sin lillebror, som hon hade ensam vårdnad om. Det har fungerat bra med båda pojkarna i förskolan och skolan och samarbetet med mamman har varit gott. Det har inte funnits några signaler om att allt inte stod rätt till förrän sommaren 2011. Visserligen fanns flera riskfaktorer i familjen; ensamstående mamma, utländsk härkomst och dålig ekonomi. Dessutom skall det alltid betraktas som en allvarlig varningssignal när en familj isolerar sig. Dessa riskfaktorer kan dock inte förklara att någon dödar sina barn. Det förtjänar upprepas att kvinnan och barnen inte var aktuella för några insatser hos socialtjänsten, särskilt stöd i förskola eller skola eller hos någon annan verksamhet överhuvudtaget, såvitt känt. Inte heller hade elen, som påståtts, stängts av i hemmet. När mordet på de två pojkarna blev känt aktiverades kommunens krisorganisation. I mina intervjuer har åsikterna om huruvida krisorganisationen fungerade bra eller inte gått isär. Av den anledningen finns det anledning för kommunen att göra en uppföljning av hur krisberedskapen fungerade i detta fall och att se över rutinerna. Det som hände är synnerligen ovanligt. Antalet barn som dödas har sjunkit kraftigt i Sverige sedan 1990-talet. Numera dödas i genomsnitt fem barn varje år. Föräldrar som dödar sina barn kan grovt sett delas in i tre grupper: Mammor som dödar sina spädbarn Föräldrar som dödar barnet och sedan begår självmord, s.k. utvidgade självmord Barn som misshandlas till döds. Morden på de två pojkarna i Sigtuna kan sägas ingå i gruppen utvidgade självmord, trots att mamman inte begick självmord. Hennes avsikt var dock att drunkna tillsammans med pojkarna, men modet svek henne. Det är inte särskilt mycket vanligare att män dödar sina barn än att kvinnor gör det, men det finns en könsskillnad när det gäller motiven till morden. För män handlar det ofta om svartsjuka och hämnd gentemot mamman, medan kvinnorna ser det som enda lösningen på en outhärdlig situation, vilket verkar ha varit fallet med mamman i Sigtuna. Svår livssituation,

9 relationsproblem, vårdnadstvister, psykisk sjukdom och missbruk är nyckelord när det gäller dessa mord. När barn avlidit på grund av brott och varit i behov av skydd ska Socialstyrelsen genomföra en utredning (lag 2007:606) i syfte att få underlag till åtgärder som förebygger att barn far illa. Genom att systematiskt analysera fall där barn avlidit på grund av brott kan också slutsatser dras om vilka förbättringar som behövs i det allmänna barnavårdsarbetet. Utredningarna görs av en expertgrupp där personer med medicinsk, juridisk och social kompetens ingår. En sådan utredning kommer troligen att genomföras när det gäller Tevin och Elias. Vartannat år ska Socialstyrelsen redovisa vilka slutsatser som dragits av de utredningar som gjorts. En första rapport, som bygger på sju dödsfall, lämnades 2010. Följande slutsatser drogs i rapporten: Barns utsatta situation och eventuella hjälpbehov måste uppmärksammas vid vuxnas kontakter med myndigheter exempelvis vuxenpsykiatrin, missbrukarvården och socialtjänstens enheter för försörjningsstöd. Barns behov måste fångas upp tidigt, annars finns en risk för att hjälpbehoven eskalerar. Det är viktigt att anmälningsskyldigheten följs. Socialnämnden måste utan dröjsmål inleda utredning när ett barn kan behöva skydd eller stöd. Det är viktigt att myndigheter samverkar i frågor som rör barn som far illa. Dessa slutsatser äger inte giltighet bara när det gäller att förebygga att barn dödas utan även när det gäller att förebygga att barn far illa i allmänhet.

10 Några inledande ord om I uppdraget talas om barn som far illa eller riskerar att fara illa, barnperspektiv, helhetssyn och förebyggande arbete. Det är begrepp som ofta används men som kan ha olika innebörd i olika sammanhang och under olika tidsepoker. Nedan beskrivs hur jag uppfattar dessa begrepp och hur jag använder dem i rapporten. Barn som far illa eller riskerar att fara illa Det finns ingen allmänt accepterad definition av begreppet barn som far illa, men man brukar avse att föräldrarna eller de som har omvårdnaden om barnet, skadar det fysiskt och/eller psykiskt eller försummar det så allvarligt att barnets hälsa och utveckling är i fara. Barn kan fara illa därför att det utsätts för: Fysisk misshandel Psykisk misshandel Vanvård/försummelse Sexuella övergrepp/sexuell exploatering Barn kan också fara illa eller riskera att fara på grund av förälders: missbruksproblem intellektuella funktionshinder psykiska funktionshinder våld mot mamma kriminalitet/fängelsestraff svåra relationsproblem, umgänges- och vårdnadskonflikter Medvetenheten om att barn kan utsättas för misshandel och sexuella övergrepp är numera hög både bland professionella och allmänheten, men försummelse är ett problem som rönt liten uppmärksamhet. Ändå är försummelse kanske det problem som har störst omfattning och det kan ge lika allvarliga fysiska och psykiska skador som våld och övergrepp.

11 Ytterligare några riskfaktorer är: Fattigdom, särskilt långvarigt beroende av försörjningsstöd Funktionshinder hos barnet Flyktingskap Brister i anknytning och samspel Att leva med skyddade personuppgifter Ofta finns flera problem i ett och samma ärende. Risken är att man fastnar i det som är mest synligt, det som någon kan beskriva och som kan bevisas, men det är inte säkert att barnet tar mest skada av det mest uppenbara problemet. Det är viktigt att se hela problembilden eftersom problemen inte bara överlappar varandra utan också förstärker varandra ömsesidigt. Riskfaktorer kan drabba olika beroende på vilka skyddsfaktorer som finns hos barnet och dess omgivning. Egenskaper hos barnet som kan fungera som ett skydd är god kognitiv och social kompetens, humor, gott självförtroende och att de är duktiga på att hantera stress. Den skyddsfaktor som brukar lyfts fram som särskilt viktig är att barnet har en god och kontinuerlig kontakt med någon utanför familjen. Hög kvalitet i förskola och skola och stimulerande fritidsaktiviteter kan också verka skyddande. Å andra sidan kan dåligt fungerande förskolor och skolor vara riskfaktorer. Hög kvalitet i förskolan och skolan är särskilt viktigt för barn i riskzon. Samspelet mellan risk- och skyddsfaktorer avgör risken i varje enskilt fall. Barnperspektivet Sverige ratificerade FN:s konvention om barnets rättigheter 1990. Under de drygt 20 år som gått sedan dess har mycket förändrats i synsätt, lagstiftning, arbetsmetoder etc. Att barns bästa ska komma i främsta rummet finns nu inskrivet i stort sett i alla lagar som på något sätt berör barn och barn ges rätt att komma till tals i många sammanhang där deras röster tidigare inte fanns. Det finns ingen allmänt accepterad definition av begreppet barnperspektiv. Det kan handla både om barns perspektiv och om vuxnas perspektiv på barn. Med barns perspektiv menas att

12 man försöker förstå hur barnet tänker, känner och uppfattar människorna och världen runt omkring sig. Barns rätt att komma till tals är central när man talar om barns perspektiv. Med begreppet barnperspektiv menas vuxnas syn på barn, deras behov och rättigheter. I socialtjänsten innebär det att man ser det enskilda barnet, strävar efter att förstå det och vidtar åtgärder som bedöms vara till just det barnets bästa. En förutsättning för att man ska kunna säga att man arbetar utifrån ett barnperspektiv är att man tagit reda på vilket barnets perspektiv är, om det inte av någon anledning är olämpligt eller omöjligt. Ordet barnperspektiv kan uppfattas som okontroversiellt och är det också i teorin, men inte alltid i praktiken. Ibland krockar barnperspektivet med vuxenperspektivet och ibland kan myndigheter inte vidta de åtgärder som bedöms vara bäst för barnet t.ex. för att föräldrarna motsätter sig det. En komplikation är också att det finns ett samhälleligt budskap som säger att föräldrar är experter på sina barn och alltid vet vad som är bäst för dem. Det gör att det inte alltid är så lätt att hävda barnperspektivet och sin professionella kunskap. De senaste decenniernas strävan att arbeta utifrån ett barnperspektiv har trots allt medfört att medvetenheten om vikten av att synliggöra barnen och ta hänsyn till deras behov och rättigheter blivit betydligt högre. För att kunna arbeta utifrån ett barnperspektiv behövs, förutom en lagstiftning som gör det möjligt, att det i alla verksamheter som möter barn och föräldrar finns kunskap om barns behov och utveckling, risk- och skyddsfaktorer. För att barnperspektivet ska få genomslag i exempelvis kommunerna fordras också engagerade politiker som systematiskt arbetar för att förankra ett syn- och arbetssätt som genomsyras av barnperspektivet. Det uppnås inte en gång för alla utan måste ständigt hållas levande, vilket inte bara fordrar kunskap om barn, policydokument och checklistor utan också mod och civilkurage. Helhetssyn Att se människor i sitt sammanhang var en av de bärande principerna när socialtjänstlagen infördes 1980. Socialtjänsten skulle organiseras utifrån familjeprincipen. Tanken var god, men den medförde snabbt att vuxenperspektivet tog överhanden. Barnen blev förlorarna när helhetssynen skulle praktiseras.

13 Sedan dess har barns situation, behov och rättigheter undan för undan lyfts fram i ljuset. Både Barnkonventionen och BBIC-systemet för handläggning och dokumentation utgår från en helhetssyn på barn som starkt påverkat barns ställning i socialtjänsten och i samhället i stort. BBIC utgår från ett utvecklingsekologiskt synsätt och bygger på en tankemodell i form av en triangel med barnet i centrum. De tre sidorna består av barnets behov, föräldrarnas omsorgsförmåga och familjen/miljön. Barnskyddsutredningen föreslår i sitt slutbetänkande (SOU 2009:68) att socialtjänstlagens delar om barn och unga och Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) ska slås samman till en ny lag; Lag om stöd och skydd för barn och unga. Det innebär inte att helhetssynen har spelat ut sin roll. Socialtjänsten ska även fortsättningsvis ha ett brett perspektiv på enskilda människors situation, problem och behov. Att se helheten är särskilt viktigt i socialtjänsten. I sitt utredande arbete har socialtjänsten möjlighet att inhämta information från andra verksamheter för att så småningom kunna forma en helhetsbild. Socialtjänsten blir därmed en spindel i nätet och är den enda myndighet som sitter inne med all information i ett visst ärende. En helhetssyn kan också anläggas på organisationsfrågor. Frågan är exempelvis om kommunen är organiserad så att dess olika verksamheter motsvarar invånarnas skiftande behov, så att människor inte faller mellan stolarna och så att dubbelarbete undviks. Förebyggande arbete Akademikerförbundet SSR definierar förebyggande socialt arbete som generella eller riktade insatser till individer eller grupper med syfte at främja hälsa och förhindra att problem uppstår eller förvärras (2011). De begrepp som alltmer börjat användas för att beskriva förebyggande arbete på olika nivåer är universell, selektiv och indikativ prevention. Målet med universella insatser, som riktar sig till alla barn, är att de inte ska drabbas av sociala problem eller psykisk ohälsa. Målet med selektiva insatser, som riktas till riskgrupper, är att minska riskerna. Indikativa insatser riktas mot enskilda individer eller grupper där problem redan uppstått i syfte att eliminera eller minska dem eller i alla fall hindra att de förvärras.

14 Universella förebyggande insatser i detta sammanhang kan vara hög kvalitet i förskola, skola och annan pedagogisk verksamhet. Den viktigaste förebyggande insatsen för förskolebarn är utan tvekan mindre grupper i förskolan. En annan universell prevention är generellt föräldrastöd och ytterligare en är att tillförsäkra barnfamiljer en rimlig ekonomisk standard. Selektiv prevention kan exempelvis bestå av föräldrastöd till vissa grupper som ensamstående mammor och föräldrar till barn med särskilda behov, rådgivning, gruppverksamhet för barn som bevittnat våld, barn till missbrukare eller psykiskt sjuka eller barn till skilda föräldrar. Socialtjänstens serviceinriktade arbete, d.v.s. insatser som inte fordrar beslut om bistånd, kan betecknas som selektiv prevention. Indikativ prevention förekommer på både individ- och gruppnivå när problem redan uppstått eller risken för en ogynnsam utveckling är stor. Insatserna är frivilliga och handlar mer om stöd än om skydd. Gränsen mellan selektiv och indikativ prevention är inte helt klar. I vissa fall kan en insats, t.ex. samtalsgrupper för barn, betecknas som både selektiv och indikativ. Olika myndigheters ansvar för förebyggande arbete nämns i socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen och skollagen. I socialtjänstlagen (5 kap. 1 ) står att socialtjänstlagen aktivt ska arbeta för att förebygga och motverka missbruk bland barn och ungdom. Barnskyddsutredningen föreslår i sitt betänkande att ansvaret för förebyggande arbete ska utvidgas till att omfatta barn i alla åldrar och inriktas på riskmiljöer och riskgrupper överhuvudtaget, d.v.s. insatser på den selektiva och indikativa nivån. I hälso- och sjukvårdslagens krav på hälso- och sjukvården ingår att den ska arbeta för att förebygga ohälsa (2c ). I skollagen (25 ) sägs att elevhälsan främst ska vara förebyggande och hälsofrämjande. Ingen myndighet kan sägas ha ett tydligt och brett uppdrag att arbeta förebyggande. I vilken utsträckning det görs beror på prioriteringarna på det lokala planet. Hittills har förebyggande arbete mest handlat om att förebygga missbruk av alkohol och droger. Att förebygga att barn far illa eller riskerar att fara illa är något relativt nytt. Tidiga insatser Med tidiga insatser kan avses både att en insats ges tidigt i barnets liv och att den ges i början på en ogynnsam utveckling. I denna utredning används begreppet i den förstnämnda betydelsen.

15 Det torde råda total enighet om vikten av att barn vilkas hälsa och utveckling hotas uppmärksammas och att insatser sätts in tidigt. Ändå är det ett faktum att samhället reagerar sent, ibland för sent eller inte alls. Ett tecken på det är anmälningarna till socialtjänsten. Mycket få anmälningar görs av BVC och förskolan, trots att problemen ofta kan skönjas redan där. Det ligger en stor fara i att tro att BVC utgör ett skyddsnät för små barn bara för att de träffar nästan alla barn. Många kommuner erbjuder numera insatser i form av service, d.v.s. utan utredning och biståndsbeslut. Den är öppen för alla som tillhör den grupp som verksamheten vänder sig till. Det rör sig i allmänhet om råd och stöd, t.ex. föräldrastödsprogram och gruppverksamheter för barn. Ett syfte med insatserna är att tidigt kunna nå människor som är i behov av stöd men som inte skulle vända sig till socialtjänsten om stödet förutsatte utredning, registrering och dokumentation. Den stora utmaningen för socialtjänsten är att komma in tidigare och vidta åtgärder när möjligheterna att vända en negativ utveckling är som störst, d.v.s. i förskoleåldern. Eftersom det är BVC och förskolan/skolan som har de breda kontaktytorna med barn och föräldrar ligger huvudansvaret för att tidigt identifiera barn som kan vara i behov av stöd där. Dessa basverksamheter bör också själva ha tillgång till vissa insatser för stöd och hjälp.

16 Att upptäcka barn som far illa eller riskerar att fara illa Det är smärtsamt för vuxna som arbetar med barn att tvingas inse att barnet saknar skydd från dem som skulle skydda och älska barnet. ( ) Hela vår kultur vilar ytterst på tanken att vuxna inte förgriper sig på barn och att familjen (framför allt mamma) står för omtanke och skydd. När det visar sig att detta inte alltid stämmer, är det en mycket omskakande erfarenhet för de flesta av oss. (Ur broschyren Tecken på barnmisshandel och försummelse. Kommittén mot barnmisshandel) Många utsatta barn har i vuxen ålder vittnat om en svår barndom och om att ingen såg eller reagerade för att hjälpa dem. Vad man ser varierar med kunskapsnivån, personliga egenskaper och erfarenheter, vilken kultur och tidsepok man lever i och vilket system man arbetar inom. Viljan att se utsatta barn och att reagera beror också på om det finns någon hjälp att erbjuda. I annat fall kan det upplevas som meningslöst, eller till och med oetiskt, att gripa in. En första förutsättning för att barn som far illa eller riskerar att fara illa ska kunna identifieras är att den personal som möter barn och föräldrar har kunskap om barns behov och fysiska, motoriska, sociala och känslomässiga utveckling. De bör kunna känna igen avvikande utveckling och också ha grundläggande kunskaper om barn som far illa. Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för barn som far illa, men har få naturliga kontaktytor med barn och föräldrar. Det har MVC/BVC, förskolan och skolan, som träffar nästan alla barn. Socialtjänsten är beroende av att dessa verksamheter uppmärksammar barn som far illa och gör en anmälan till socialtjänsten för att kunna fullgöra sitt uppdrag. Alternativet är att de har tillgång till egna resurser för stöd och hjälp, som kan vara tillräckliga om det inte rör sig om allvarliga missförhållanden. Att det finns goda möjligheter att upptäcka riskfamiljer tidigt visar bl.a. en undersökning gjord vid MVC i Linköping (Sydsjö, Wadsby och Svedin 1995). I undersökningen definierades en rad riskfaktorer bland annat missbruk och psykisk ohälsa och/eller sociala problem hos kvinnan. Motsvarande fem procent av samtliga gravida kvinnor identifierades som riskmödrar. De och deras barn jämfördes med en lika stor kontrollgrupp. Redan under graviditeten fanns skillnader mellan de bägge grupperna. Kvinnorna i riskgruppen var oftare på läkarbesök och i 55 procent av fallen bedömdes graviditeterna som komplicerade. På BB bedömdes mor-

17 barnkontakten av en barnsjuksköterska. Vid en jämförelse framgick att mammorna i riskgruppen ägnade mindre tid åt barnen, hade mindre kropps- och ögonkontakt, talade mindre med barnet, tröstade det mindre och visade mer irritation gentemot barnet. Vid uppföljningen när barnet var sex månader kvarstod dessa problem i mor barnkontakten och vid 18 månaders ålder hade de förvärrats. När barnet var fyra år betecknades bara 1/3 av barnen i riskgruppen som normalt utvecklade somatiskt, motoriskt och psykiskt. När barnen var åtta år uppvisade 36 procent av barnen i riskgruppen och 12 procent i jämförelsegruppen ett stört beteende. Vid 16 års ålder hade riskbarnen sämre psykisk hälsa och fr.a. pojkarna var mer utagerande än barnen i kontrollgruppen. 15 gånger så många hade varit omhändertagna och 27 gånger så många utredda p.g.a. misstankar om misshandel jämfört med kontrollgruppen. Anmälningsskyldigheten gäller inte ofödda barn. Däremot gör undantag från sekretessen det möjligt att lämna uppgifter om gravid kvinna eller någon närstående till henne, om det behövs för en nödvändig insats till skydd för barnet (SekrL 14 kap. 2, 6:e stycket) I Stockholms läns landstings årsrapport 2010 över barnhälsovården framgår att BVC under 2010 anmälde 242 barn till socialtjänsten. Detta motsvarar 0,1 procent av alla barn som var inskrivna på BVC i länet den 31 december 2010. Antalet barn som BVC och socialtjänsten samarbetar kring var 0,7 procent i länet. I jämförelse med hela länet ligger Sigtuna mycket lågt vad gäller anmälningar och på genomsnittlig nivå när det gäller samarbete med socialtjänsten (vilket är oacceptabelt lågt). BVC upptäcker alltså ytterst få barn som riskerar att fara illa. En alternativ hypotes är att de faktiskt upptäcker problem hos barn och/eller föräldrar, men att det inte anmäls till socialtjänsten. Det är viktigt att verksamheten organiseras, personalen utbildas och samarbetet med socialtjänsten utvecklas med tanke på BVC:s avgörande betydelse för små barns hälsa och utveckling. I ett forskningsprojekt (Lundén 2004) undersöktes hur många barn som förskolepersonalen oroade sig för, hur många de trodde var utsatta för omsorgssvikt och hur många de visste for illa. Personalen oroade sig för 7 procent, trodde att 10 procent var utsatta för omsorgssvikt och visste att 14 procent av barnen for illa. Det blir sammantaget nästan en tredjedel av barnen. Av de barn som man trodde eller visste var utsatta för omsorgssvikt anmäldes 11 procent. Med all säkerhet borde fler ha anmälts, men självklart inte alla. För många skulle det nog ha räckt med ett frivilligt stöd i öppna former, men förmodligen fick de ingen insats alls därför att den typen av stöd i allmänhet saknas. Det finns behov av en verksamhet dit

18 förskolpersonal kan hänvisa familjer eller dit föräldrar själva kan vända sig. Se vidare förslaget om Skol- och familjeteam. I skolan kan barn i riskzon upptäckas av lärare, fritidshemspersonal och av den del av elevhälsan som är placerad på skolor, d.v.s. skolsköterskor och kuratorer. I förskolan är barnen helt beroende av pedagogernas förmåga att se och förstå när ett barn inte har det bra. Förskolepersonalen har inte bara kontakt med barnen utan också daglig kontakt med föräldrarna vid hämtning och lämning. Kontakten varar i 4-5 år, vilket ger dem goda möjligheter att uppmärksamma barn som far illa eller riskerar att fara illa. Ändå kommer få anmälningar till socialtjänsten från förskolan. Visserligen ska barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling få det stöd som deras speciella behov kräver (Skollagen 8 kap. 9 ), men pedagogiskt stöd är inte alltid tillräckligt utan kan behöva kompletteras med sociala och psykologiska insatser för både barn och föräldrar. Barn som far illa eller riskerar att fara illa kan också upptäckas av andra delar inom socialtjänsten som socialjouren, missbruksvården, familjerätten, enheterna för försörjningsstöd och handikappomsorg. Verksamheter inom socialtjänsten har skyldighet att vidarebefordra uppgifter om barn och unga som är i behov av stöd eller skydd till den enhet som tar emot ansökningar och anmälningar. För verksamheter som ligger under annan nämnd föreligger anmälningsskyldighet i vanlig ordning. Nyss nämnda verksamheter har inte barn som primär målgrupp, men ska ändå arbeta utifrån ett barnperspektiv. Utbildningen Föra barnen på tal som genomförs bland annat för personal inom missbrukarvården i Sigtuna kommun är ett sätt att försöka se till att barnen inte tappas bort. Enheten för försörjningsstöd som tillhör utbildnings- och arbetsmarknadsförvaltningen möter många barnfamiljer. 2011 var 42 procent av dem som erhöll försörjningsstöd barnfamiljer. 11,9 procent av barnen i Sigtuna kommun levde 2008 i ekonomiskt utsatta hushåll enligt Rädda Barnens statistik, byggd på måtten låg inkomststandard och försörjningsstöd. (Rädda Barnen 2010) Jämfört med andra kommuner i Stockholms län är den siffran hög. Bara fyra kommuner ligger högre. Förklaringen till att en så stor andel av familjerna i Sigtuna har låga inkomster eller inga inkomster alls av förvärvsarbete är att många familjer med utländsk bakgrund bor i kommunen. De har ofta många barn och arbetslösheten är högre än bland svenskar. Under 1960-talet byggdes flerfamiljshus hus i miljonprogramssatsningen, där

19 fortfarande många fattiga familjer bor. En annan förklaring är att det fortfarande byggs hyresrätter i kommunen och att andrahandsmarknaden är god. Långvarigt ekonomiskt bistånd är en riskfaktor. Den låga normen är förmodligen en rest från 1984 då socialtjänstlagen kom och man trodde att ekonomiskt bistånd skulle vara temporärt, men många är i behov av bistånd under lång tid. För dem blir det svårt att klara sig på de snålt tilltagna normerna. År 2011 hade 61,3 procent av de hushåll i Sigtuna som erhöll försörjningsstöd under året haft det i mindre än ett år och 12,1 procent i mer än tre år." Andelen hushåll med försörjningsstöd i mer än tre år har minskat med tio procent under den senaste femårsperioden. Även om socialtjänsten inte träffar alla barn och föräldrar träffar man fler än tidigare genom att man i allt högre grad kan erbjuda öppna insatser i form av service. Bakom utbyggnaden av service ligger en strävan att utveckla det förebyggande arbetet, öka tillgängligheten och nå människor som drar sig för att bli utredda och registrerade. Det kan också vara ett sätt att utveckla samarbetet med annan huvudman. I Sigtuna är Familjecentrum exempel på en sådan verksamhet liksom Familjeteamet som, förutom biståndsbedömt stöd, kan ge stöd utan föregående utredning och biståndsbeslut.