STENBROTTET I YXHULT 1931. FOTO: MÅRTEN SJÖBECK/ATA Berget 139
Inom länets gränser har tillgången på brytbara malmer och stenarter varit god. Dessutom har den rikliga tillgången på vatten som drivkraft och transportmedel gynnat regionen. Moränen, som är Bergslagens vanligaste jordart, har givit en bra grogrund för skog till ved och som råvara för kolning. Det har inneburit att större delen av länets befolkning i äldre tider direkt eller indirekt varit i kontakt med bergshanteringen. Mellan bondebygd och bergsmansbygd har ett utbyte av varor i form av livsmedel, smidesprodukter, kol, foror och arbetskraft ägt rum. I stenbrott har kalksten och skiffer brutits, som använts vid uppförande av större byggnadsverk som kyrkor, stadsbebyggelse och slott, men också inom bergsbruket. GEOLOGI Urberget i Örebro län tillhör de så kallade svenskfinska, svekokarelska, bergarterna och har en ålder av ca 1 750 miljoner år. Malmen i Bergslagen bildades då området var vulkaniskt och låg under havsytan. Havsvatten, som trängde ner i kilometerdjupa sprickor i havsbottnen, drevs mot vulkanerna. När vattnet värmdes upp av vulkanerna, löste det ut olika ämnen ur berget. När vattnet åter strömmade ut och mötte kallare vatten fälldes ämnena ut i form av malmbildningar. På så sätt har till exempel järn-, koppar-, zink- och blymalm bildats. Kambrosilurtiden började för cirka 570 miljoner år sedan och varade fram till cirka 395 miljoner år sedan. Under denna period uppträdde de första formerna av flercelliga organismer. Länet var då täckt av ett varmt hav, med korallrev och bläckfiskar. Vår berggrund, som ständigt är stadd i rörelse över jordklotet befann sig då i trakterna av ekvatorn. Under kambrosilurtiden bildades sedimentära bergarter av sand, grus och lera som blandades med rester av döda djur och växter. På Närkeslätten finns större sammanhängande områden av sedimentära bergarter kvar, i form av sandsten, skiffer och kalksten. Även i bergslagstrakterna finns kalksten men den utgörs av urkalksten. Inom bergsbruket kan man tidigt tala om produktionsformer vilka kan kallas tidigindustriella. Redan under 1600-talet hade den tekniska utvecklingen nått en industriell fas, och arbetsdelning i produktionen införts. Stenindustrin var däremot hantverksmässig in i vårt århundrade. I samband med stenstädernas framväxt i slutet av förra århundradet ökade efterfrågan på huggna och ornamenterade stenprodukter. Näringens storhetstid inträffade under första hälften av 1900-talet. Av naturliga skäl är betoningen på metallframställningen stark bland industriminnen i Örebro län. Järnframställning har en lång tradition i länet och några av landets tidigast daterade järnframställningsområden finns här. Redan under förromersk järnålder förekom järnframställning i enkla blästugnar, de äldsta daterade till 700-talet f Kr. En reglering av bergsbruket tog form under 1300-talet, bland annat genom bekräftelse 140
av äldre privilegier och från 1340 finns de första kända privilegierna för Västra berget i Närke. I Bergslagen finns många objekt och miljöer som minner om den vikt bergshanteringen haft, såväl fysiska lämningar som namnformer på orter och naturplatser. Berg med namn som Järnberget och Kopparberget vittnar ofta om vilka metaller som där utvunnits. Länets omfattande järnhantering avspeglas också i de många ortnamnen med efterleden -hyttan. På några platser finns fortfarande synliga rester efter hyttor men i många fall vittnar endast namnet om platsens historia. Koloniseringen av Bergslagen har skett etappvis. I bergslagsbygden var fisket och jakten gynnsam. Tillsammans med den framväxande bergshanteringen utgjorde detta ett värdefullt komplement till det svaga jordbruket. Bebyggelsen var länge gles i de perifera områdena, men under Vasatiden inträder en period med begynnande finnkolonisation. Många finnar hade erfarenheter från järnproduktion i sitt hemland och flera av dem blev med tiden bergsmän. Lösfinnar kunde säsongsvis försörja sig som gruvdrängar. Under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet påbörjades bergsbrukets stora expansion och många av dagens ortsbildningar i bergslagstrakterna tog form. BERGSLAG Med Bergslagen som geografiskt begrepp menar man de malmrika trakterna inom Dalarna, Västmanland, Värmland där man sedan tidig medeltid brutit malm ur bergen för att framställa järn och ädla metaller. Begreppet bergslag har emellertid ett mångtydigt innehåll. De områden som motsvarar jordbruksbygdernas härader kallas i bergslagsområdet för bergslag. Det är alltså en juridisk term. För dessa områden fanns särskilda bergsstadgor, kungliga förordnanden, och privilegier som reglerade rättsväsendet inom områdena, bergets lag. Men begreppet har också använts för de arbetsgemenskaper, lag av bergsmän som gemensamt verkat inom ett gruvområde och haft gemensam hyttanläggning. Under 1300-talet utfärdades de äldsta kända privilegierna för Västra berget. Bergsmännen på Västra berget ville få samma reth och lagh som de som rådde för Östra berget. Vad Västra berget står för vet man inte med säkerhet, några menar att det är Lekebergslagen man syftar på, medan andra anser att det istället skulle kunna vara Vikers bergslag. Samma sak gäller Östra berget, som ansetts syfta på endera Lerbäcks bergslag eller Nora bergslag. De prickade områdena utgör länets bergslagsområden, Nora bergslag, Linde bergslag och Lekebergslagen i norr samt Lerbäcks bergslag i söder. Efter Skyllberg 1998. 141
Anrikningsverket i Stripa gruva. Rören i taket fördelar sig till skakborden, där järnmalmen rensades från gråberg. Skakborden har senare även använts för sortering av andra material. FOTO: LARS HAGSTRÖM/LINDESBERGS MUSEUM Gruvor och brytningsplatser Den första malmen som människor kunde tillgodogöra sig hämtades upp ur mossar och vattendrag i form av myrmalm, rödjord och sjömalm. Under tidig medeltid, 1100-1200-talet, hade teknik för brytning ur fast berg utvecklats. Två slags bergmalmer har kommit till användning i järnframställningen, svartmalm och blodstensmalm. Under 1300- talet fick bergsmännen privilegiebrev som gav dem ensamrätt att utnyttja gruvorna, men under bestämda villkor, till exempel beskattning av produktionen. Den malmbrytningsmetod som ursprungligen användes var tillmakning i dagbrott. Stora, bränsleslukande eldar tändes på brytningsplatsen för att hetta upp berget. Av hettan bildades sprickor och med brytspett och berghackor lossade man stycken av det skörbrända berget. Tillgången på brytbara malmer har varit god i länet. Ett träsnitt från 1555 i Olaus Magnus Historia om de Nordiska folken visar ett berg med malmådror...fördelade liksom organen i en människokropp: somliga går i riktning uppåt, andra nedåt, somliga åt höger, andra åt vänster. Brytningstekniken utvecklas Under 1600-talet började man i de större gruvorna övergå till underjordsbrytning. Malmen bröts i horisontella rum, så kallade orter och uppfordrades i vertikala gruvschakt. För att förhindra att gruvorna rasade ihop lämnades bergsfästen i form av sparade pelare kvar. Man förstärkte även gruvorterna med timmerkonstruktioner och murar som stöd. Under 1700-talet började man spränga berg med krut, vilket medförde en högst betydande bränslebesparing. Nitroglycerin eller så kallad sprängolja infördes under 1800-talets senare hälft. Det var ett effektivt sprängmedel som i olika former användes till 1800-talets slut. Dynamiten gjorde då sitt intåg. Den hade bra sprängkraft men var framförallt säkrare att handskas med. Bergsprängning med dynamit är den metod som fortfarande tillämpas. Under 1800-talets senare del började även tryckluftsborrar användas inom brytningen. De bergsmän som ingick i ett gruvlag svarade själva, med hjälp av hela sitt hushåll, för brytningen. Både män och kvinnor deltog. Ibland anlitades säsongsarbetskraft. Under senare delen av 1800-talet uppkom en fast gruvarbetarstam. 142
FOTO: ELISABETH KARLSSON Stånggång vid Pershyttan. Från vattenhjulet (till höger i bild) överfördes den roterande rörelsen via axelvevar till fram- och återgående stänger. Dessa var upphängda på stolpar på ett sådant sätt att friktionen vid stängernas rörelse blev så liten som möjligt under den långa färden från hjulaxeln till gruvpumparna. Under 1600-talet utvecklade svenska bergsingenjörer tekniskt avancerade uppfinningar för länspumpning och uppfordring, vilka drevs av hästvandringar eller vattenhjul. Med vattenhjulen och pumpverkens införande inleddes en storhetstid för den svenska bergshanteringen. Järnproduktionen ökade och bidrog till att göra Sverige till en europeisk stormakt under 1600-talet. Stånggångarnas funktion innebar att kraften från vattenhjulen kunde överföras över långa sträckor och med hjälp av vändbrott kunde stånggångens riktning ändras för att nå gruvan. Man var inte längre beroende av en kraftkälla alldeles invid gruvan. Vid Pershyttan, utanför Nora, finns ännu vattenhjul och stånggång kvar, vilka var i drift in på 1930-talet. Först en bit in på 1800-talet utkonkurrerades vattenhjulen som kraftkälla för gruvdriften av turbiner och ångmaskiner. Under 1800-talets sista decennier slog elektriciteten igenom som kraftkälla inom gruvindustrin. Brytning av kalk och ädla metaller Förutom järnmalm bröts också andra malmer, till exempel koppar och silver. Dessa ädla metaller intresserade statsmakterna mest, eftersom de gav ett större ekonomiskt utbyte än järnet. På många håll i bergslagen bröts även kalksten, som av bergsmännen kallades limsten. Den var en viktig tillsats vid tackjärnsframställningen. Vid uppsättningen (påfyllning av träkol och malm) i masugnen användes kalksten som flussmedel (slaggskiljare) för trögsmälta, kiselrika malmer. Kalken band till sig föroreningar i malmen och gjorde den mer lättreducerad. Kalkfyndigheter i bergslagstrakterna utnyttjades till helt nyligen i till exempel Larsbo, söder om Guldsmedshyttan. Spåren efter gruvdriften Hela Bergslagen är översållad med vattenfyllda dagöppningar och andra spår efter gruvdrift. De flesta anläggningarna ovan jord är numera borta. Varphögar och fundament vittnar om den bebyggelse som tidigare fun- 143
FOTO: LARS HAGSTRÖM/ LINDESBERGS MUSEUM GRUVMOR I STRÅSSA Maria Olsdotter, Gruvmor i Stråssa (1763-1856) var av gammal bergsmanssläkt och var dotter till en gruvfogde. Hon kom genom giftermål med gruvfogden Eric Larsson att bli bosatt på gruvgården i Stråssa. Där deltog hon i arbetet och gemenskapen vid gruvan. Hon blev en sägenomspunnen person, känd som skicklig skytt och jägare men också för sin elakhet. När maken dog 1817, strömmade friare till som försökte göra ett gott parti, men Gruvmor läxade upp dem. Efter makens död hade hon sålt sina andelar i gruvan men hon fick besittningsrätt på gården under sin livstid, vilken skulle bli lång. Av samma släkt som Gruvmor kom Lars Molin, Lasse-Maja och Levi Ricksson, Jeremias i Tröstlösa. Länets sista järngruva, Stråssa gruva, lades ner 1983. Gruvan har traditioner från tidig medeltid. En större brand ödelade gruvbyggnaderna 1950 men under 1960-talet återupptogs driften i en ny anläggning som kom att bli Europas modernaste gruva. nits på platsen. I några fall finns gruvlavar, ofta av sent datum, bevarade. Två exempel på välbevarade gruvmiljöer i länet är Stråssa gruva och Stripa gruva. Den senare utgör med sin kompletta maskinpark en unik industrihistorisk miljö från 1900-talet. Hyttor Flera arkeologiska fynd av järnframställningsplatser från tiden före Kristi födelse har gjorts i länet. De äldre platserna speglar ofta hela produktionskedjan och är därför mycket intressanta. Bevarade lämningar efter medeltida hyttor är ganska sällsynta, eftersom de förstörts av senare tiders anläggningar som byggts på platsen. Det medeltida bergsbruket och järnhanteringen var en kombinationsnäring tillsammans med jordbruk, boskapsskötsel, jakt och fiske. Bergsmännen, som ägde hyttorna kollektivt, blåste sitt järn efter den turordning som lottats fram på hyttstämman. Blåsningstiden bestämdes efter antal andelar i hyttelaget. Man var bero- I närheten av Mariedamm ligger länets enda väl bevarade mulltimmermasugn. Trehörnings masugn anlades av bergsmän 1636 i anslutning till några närliggande gruvor. På 1750- talet moderniserades masugnen och fick då en nederdel helt i sten. Masugnen blåstes ned 1889. FOTO: MIA GEIJER 144
Hyttor som varit i drift i Örebro län under perioden 1500-1900. Ur Hyttor i Örebro län, Nisser 1974. ende av god vattenföring och tillgång till kol, som ofta kolades av dagsverkskarlar. Dessutom krävde malmbrytning, förberedning av malmen samt alla transporter en stor arbetsinsats av bergsmannen och hans hushåll. Själva framställningsperioden var därför kort och produktionen varierande. De tidiga hyttorna Det järn som framställdes vid låg temperatur i små blästugnar under förhistorisk tid blev smidbart direkt, eftersom järnet hade låg kolhalt. Utbytet av järn ur malmen var emellertid lågt. Under medeltiden förbättrades tekniken, först genom modifierade myrmalmsugnar. Under 1200- och 1300-talen utvecklades masugnar, som påminner om de 145
BERGSKOLLEGIUM Bergshanteringen var redan från medeltiden välorganiserad och reglerad. Staten hade starkt intresse i metallframställningen, eftersom det gav landet viktiga inkomster från export. Kvalitetskontroll infördes och från 1649 handhades denna av ett särskilt ämbetsverk, Bergskollegium. Ämbetsverket fungerade också som hovrätt för bergslagen, som hade sin egen rättsskipning. Den viktigaste uppgiften var dock utvecklingen av järnhanteringen. Flera av järnteknologins förgrundsmän har varit verksamma vid Bergskollegium, till exempel Urban Hiärne, Christoffer Polhem och Sven Rinman. mulltimmerhyttor som här och var finns bevarade. Influenser kom från kontinenten, till exempel från tyskar vilka tidigt intresserade sig för de svenska bergslagen. Masugnsjärnet framställdes vid högre temperaturer som gav flytande järn och slagg. Masugnsframställt tackjärn var inte smidbart eftersom det under masugnsprocessen tagit upp kol, som gjorde järnet sprött. För att minska kolhalten färskades järnet och delades sedan upp i kakor, osmundar, som var smidbara. Osmundjärnet såldes både inom landet och till de nordtyska hansestäderna. 1600-talet, järnhanteringens storhetstid Gustav Vasa och hans söner strävade efter en utveckling av bergshanteringen. De ville framförallt ändra produktionen från osmundjärn till stångjärn, eftersom stångjärnet gav ett högre pris på den europeiska marknaden. Exporten av osmundjärn förbjöds därför av riksdagen 1604. I Örebro län har det under perioden 1500-1900 funnits ungefär 200 hyttor. Många av dem har anor från medeltiden. Under 1600-talets andra hälft inleddes en expansiv period då många nya hyttor anlades. Perioden kännetecknas även av en mer formell organisation av bergslagen. Örebro Hyttan i Pershyttan. Industrimiljön i Pershyttan intar en särställning i både nationella och internationella sammanhang. Här ligger spår efter bergshanteringens tidiga skede sida vid sida med moderna anläggningar, varav några var i drift ända fram till 1960-talet. FOTO: ELISABETH KARLSSON 146
län hade under medeltiden 10 bergslag. Genom bergsmännens privilegier reglerades deras rätt till del i gruvor och hytta. Privilegierna innebar skyldigheter mot staten men även fördelar som bland annat frihet från krigstjänst. Dessa speciella regler formades under medeltiden och bestod ända fram till 1859. Viktiga faktorer i utvecklingen var tekniska landvinningar som till exempel förbättrade blästermetoder och nya metoder för utnyttjande av vattenkraften. Andra faktorer var förbättrade kommunikationsmöjligheter och samordning av driften, vilket gav längre och tätare blåsningstider. Under tidigare perioder, när blåsningen skedde individuellt, var det inte ovanligt att hyttan bara blåstes en till två månader om året eller ännu mer sällan. Det enskilda bergsmanshushållet hade svårt att få fram material för annat än korta blåsningar. Dammbyggnadstekniken hade heller inte varit tillräckligt utvecklad för att kunna driva de stora bälgar, vilka krävdes för blåsning av större kvantiteter. Under perioden genomfördes också administrativa förändringar. Det blev möjligt att få en särskild handling som bekräftade hyttans privilegier. Tidigare hade hyttor anlagts med de allmänna privilegier som gällde inom de olika bergslagen. Till det nya privilegiebrevet kopplades ofta förmåner så som frihet från tionde under en tioårsperiod. Genom att myndigheterna från 1600-talet, för att råda bot på den hotande skogsbristen, strävade efter att geografiskt särskilja stångjärnsframställningsplatser från tackjärnsframställningen kom de större bruken att lokaliseras utanför de egentliga bergslagsområdena. Bergsmännen blev leverantörer till bruken i Närke och Uppland och handeln med järn koncentrerades till städerna, till exempel Nora, Lindesberg, Örebro, Kristinehamn och Arboga. Bergsmännens byar och gårdar I den äldsta organiserade formen av järnframställning bröts malm ur gruvor av självständiga bergsmän med andelar i gruvorna. Bergsmännen, eller bergsfrälset som de kallades eftersom de befriades från knekt- FOTO: JAN NORRMAN/RIKSANTIVARIEÄMBETET Runt hyttan och hyttbacken låg bergsmännens gårdar fritt grupperade. På flygbilden ses Pershyttans hytta med omkringliggande bergsmansgårdar. Strax till vänster om hyttan ligger Domargården och snett ovanför till höger syns Nämdemansgården. 147
BERGSMANNENS ÅR Vintern var hästforornas tid. Det var lättare att transportera ved, kol, malm och färdigt järn på is och snö än på de usla sommarvägarna. Kol, malm och limsten skulle finnas på plats vid hyttan när vårfloden började. På vårvintern var skogsarbetet en viktig syssla. Då fälldes skog till kolning, byggnadstimmer och ved. Så snart vårfloden kom igång blev arbetet med hyttans drift intensivt. Ursprungligen sköttes dessa arbeten av bergsmännen själva, men under 1600-talet påbörjades en utveckling då allt större del av verksamheten kom att skötas av specialiserad arbetskraft. Blåsningstiden varierade beroende på hyttelagets storlek och tillgången på råvaror och vattenkraft. Under våren skulle vårbruket med plöjning och sådd också skötas. Under sommaren arbetade man i gruvorna. Här var även kvinnorna sysselsatta. Vid malmvaskningen ovan jord arbetade mest kvinnor och barn. Sommaren ägnades även åt slåtter och lövtäkt för att vintertid kunna föda den stora mängd dragdjur som bergsbruket krävde. Innan en kår av gruvarbetare uppstått, vid mitten av 1800-talet, skötte bergsmannen och hans hushåll själva arbetet i gruvorna under sommaren. Under hösten skördades åkrarna. Sedan vidtog tröskning av säden. I skogen skulle milorna iordningställas så att de kunde tändas i slutet av september. Arbetet sköttes ofta av särskilda kolartorpare. Vardagens hårda slit avbröts av de många marknaderna. Det var vid marknaderna som järnet försåldes samt husdjur och förnödenheter till hushållet införskaffades. Marknadslivet gav också tillfälle till förströelse och nyhetsspridning. Under bergslagens blomstringsperiod i slutet av 1700-talet och ett gott stycke in på 1800-talet blev bergsmännen kända för sina påkostade festligheter i samband med familje- och kyrkohögtider. TECKNING: ELISABETH KARLSSON Bergsmansgårdarna kännetecknas av sina skorstenar i gjutjärn, ofta med utsirade kronor. Skorsten från Pershyttan. utskrivning och senare rusthåll, fick sina speciella privilegier och skyldigheter under medeltiden och de bestod ända fram till 1859. Enligt täktekarlsrätten, som ingick i bergslagens medeltida privilegier, hade bergsmännen rätt att fritt röja, odla och bygga på mark i närheten av gruvan och sedan lämna gården i arv. De hade också rätt att fritt utnyttja vattenströmmar till hyttdrift. Hyttor byggdes vid ett vattendrag och dessa fungerade som samlande punkt. Själva hyttan ägdes gemensamt och hyttlagets medlemmar svarade tillsammans för driften och underhållet av den i så kallade hyttlag. Hyttlaget bestod ursprungligen av en bergsmansby med en hytta men under 1700-talets slut och 1800-talets början blåstes många hyttor ned och de tillhörande hyttlagen slogs samman med ett närbeläget hyttlag som fortfarande drev sin verksamhet. Under 1600-talet verkade myndigheterna för att yrkesskickliga arbetare, under ledning av en masmästare, skulle finnas vid bergsmanshyttorna. På hyttbacken fanns både gemensamma och enskilt ägda byggnader. Runt hyttbacken låg bergsmännens gårdar fritt grupperade. Hyttan fick inte delas upp i hur många andelar som helst, vilket garanterade en viss status åt bergsmännen. En särling bland bergsmansgårdarna, Siggebohyttan får ofta stå som representant för bergsmansbebyggelsen. Mera 148
typiska bergsmansgårdar, med bevarade jordbruksbyggnader, finns i bergsmansbyarna, till exempel Pershyttan, Skrikarhyttan och Västgöthyttan. I bergsmännens ekonomi kompletterade bergsbruk och jordbruk varandra. Byns organisation motsvarade i mångt och mycket jordbruksbyns, men hur de enskilda markslagen brukades anpassades till bergsbrukets behov. De äldsta bergsmansgårdarna skilde sig inte nämnvärt från bebyggelsen i jordbruksbygderna, men gårdsformerna var ofta mycket välslutna fyrkanter. Bostadshusen utgjordes ursprungligen av enkelstugor, ibland kompletterade med en källarstuga. Med ökat välstånd blev parstugan en allt vanligare byggnadsform i bergsmansbyarna. Under 1800- talet uppfördes många stora ståtliga bergsmansgårdar med sexdelad plan, där den stora salen spelade en viktig roll som statusmarkering. Bergsmansbyarna som vi idag känner dem motsvarar den sista ekonomiska storhetstiden för bergslagens järnframställning under 1800-talets första hälft. Förutom huvudbyggnadernas storlek, kännetecknas bergsmansgården av skorstenar i gjutjärn, ofta försedda med kronor, som bekräftar gårdsinnehavarens värdighet. Av en beskrivning av bebyggelsen i Nora bergslag vid 1784 års slut framgår hur bebyggelsen vanligen utformades. Ordningen bestå av en liten fyrkant: en stugubyggnad med hvardagsstuga, litet kök och ett annat rum; gemenligen en så kallad källarestuga öfver källaren, hvartill är 4 à 5 trappsteg; ett brygghus och en bodbyggning samt stallet med foderlada. Uppå de flesta ställen nyttjas hvardagsstugan till både kök och bagarestuga och den lilla kammaren av husbondefolket själva eller att sätta undan uti. Husen äro af trä med torftak och alla skorstenar af järn, ofta med krona utsirade, ofta äro husen rödfärgade. Bergsmans- och allmogesmide Runt om på landsbygden har bergsmän och bönder smidit för husbehov, men också för avsalu. En stor del av allmogesmidet för avsalu i södra länsdelen bestod av spik och nubb. I Västmanland ägnade bergsmännen i huvudsak sin tid åt stångjärnssmide, men redskap som yxor, skovlar och hackor tillverkades också. Gevärsfaktoriets smeder kunde vid sidan av sina leveranser till kronan smida vapen för avsalu. Avsaluproduktionen av spik och nubb var särskilt stor i södra Närke. I en samling statistiska uppgifter över länet från 1840-talet anges att: I Lerbäcks socken är nubbsmide för hand en egen folknäring, som under de 6 á 7 månader då jordbruket vilar, sysselsätter minst 1 200 personer, hvaraf de flesta gossar som, från 7 á 8 års ålder, inöfvas i denna hantering. (...) Jernet utsträckes först från stångjärn till smala tenar, vid fyra inom socknen belägna s. k. Räck- eller Tenhamrar. 149
Vid sidan om husbehovssmidet var smide för försäljning vanligt bland både bergsmän och bönder. Det var främst nubb och spik som smiddes för försäljning, men i vissa trakter var vapensmide också vanligt. Smedjorna lades alltid en bit från själva gården på grund av brandrisken. På bilden ses den välbevarade gårdssmedjan vid Munkerud. FOTO: JONAS JANSSON Spiksmidet hade en så stor omfattning i området att järnskatt till kronan skulle erläggas i form av smidd spik. Smidesprodukterna såldes vid frimarknader i avskeppningsorterna Kristinehamn, Askersund, Motala och Hult för att föras till Göteborg, och i Örebro och Arboga för att föras till Stockholm. Hindersmässan, som fortfarande hålls i Örebro i januari månad, var årets stora järnhandelsmarknad för såväl stora som små smidesproducenter. På många gårdar fanns smedjor, något avsides belägna från tomten på grund av brandrisken. I smedjan underhölls och lagades redskap och hästar skoddes. Om någon i byn var särskilt skicklig på smide kunde han lejas som bysmed. Ibland byggde byn eller till och med socknen en gemensam smedja. Järnet kunde man byta till sig som betalning för livsmedel eller köpa för kontanter. Ett stort antal gårds- och bysmedjor finns fortfarande bevarade men allmogesmidet har upphört nästan helt sedan verktyg och redskap blivit billiga att köpa och många redskap blivit så avancerade att underhållet av dem kräver verkstäder. Behovet av skoning av arbetshästar har också i det närmaste upphört. Tackjärnsframställning och manufaktursmide vid bruken Stångjärnet krävde en tyngre och mer mekaniskt driven hammarutrustning. Järnsmedjorna kom nu att bli större industribyggen med flera vattenhjul. På bilden från mitten av 1500-talet ses en smältugn med vattendriven bälg, samt tre vattendrivna hammare. Träsnitt i Olaus Magnus Historia om de nordiska folken 1555. Det järn som exporterades under medeltiden hade en låg förädlingsgrad. Osmundjärnet exporterades till trakterna kring Danzig och Lübeck, där det smiddes till stångjärn som såldes vidare med dubbla inkomster. Därmed gick kronan miste om exportinkomster. För att öka kronans inkomster från järnhanteringen verkade myndigheterna för en övergång till stångjärnssmide inom landet. Gustav Vasa förbjöd osmundexport, men först en bit in på 1600-talet dominerade stångjärnet järnexporten. Stångjärnssmide innebar att tackjärn som inte var smidbart på grund av för hög kolhalt måste färskas. Det omsmältes i en träkolshärd och bearbetades under inblåsning av luft. Sedan pressades järnet samman 150
under en vattendriven hammare tills det var fritt från slagg. Smältan delades till smältstycken som sedan räcktes ut under stångjärnshammaren till stänger, stångjärn. Metoder av äldre datum är så kallat butsmide och tysksmide. Kronobruken Det var ur nationalekonomisk synpunkt viktigt att nå en så hög förädlingsgrad av järnet som möjligt inom landets gränser. Under 1500-talet anlades därför kronobruk. De var de tidigaste bruksanläggningarna. Kronobruken ägnade sig ofta åt gjutning av kanoner, vapensmide eller amunitionstillverkning. Ett tidigt exempel är Guldsmedshyttans kronobruk. Arbetskraften var ofta en bristvara. Kronobruken nyttjade därför ibland arbetskraft från utlandet, i Gyttorp fanns till exempel franska lodstöpare. Kvinnor, dömda för otukt, kunde skickas som arbetare till kronobruken. Kronobruken kunde ha varierande struktur. Under 1600-talet anlades ett gevärsfaktori med huvudort i Örebro. Järnet hämtades till stor del från västra Västmanland. Smederna utgjordes av hantverksskickliga bönder, varav drygt hälften bodde i Kumla och Hallsbergs socknar. I sin tjänst hade mästarsmederna mästarsvenner, drängar och lärgossar. Kronan försökte förmå sina faktorismeder att flytta in till faktoriet, men det var främst frälse- och kronobönderna som följde denna uppmaning medan skattebönderna föredrog att behålla sina gårdar och upphöra med faktorismidet. För de smeder som flyttade in i Örebro iordningställdes smedjebacken, på mark som tidigare varit slottets hästhage. I Attersta, Gällersta socken, och i Snavlunda, sydväst om Karlslund, fanns borrhus där gevärspiporna borrades upp med hjälp av vattenkraft. Tillverkningen inom ramen för faktoriets organisation kännetecknas av arbetsdelning. Varorna producerades av de enskilda smederna efter förbeställning. 1795 upphörde Örebros vapenfaktori och verksamheten flyttade till Huskvarna. Stångjärnsstämpel från Bofors, 1740-tal. C F kommer av Chrispin Flygge, en av de tidiga ägarna till Bofors och Björkborns hammare. Huvudstämpel för Garphytte bruk. Privata bruk Under 1600-talet inträder nya aktörer i de svenska bruken. De mest framgångsrika företrädarna för bruksrörelsen var utländska fordringsägare, som kom till Sverige för att realisera sina inteckningar i den svenska järnproduktionen. Den svenska adeln och den burgna delen av borgerskapet tillhörde också dem som anlade eller köpte bruksanläggningar. Så småningom började allt fler av de privata bruken förädla sitt stångjärn, till exempel genom plåtsmide för leverans till kronans vapenfaktorier. Knipphammare, hammare för järn av klenare dimensioner som buntades i knippor, anlades av både smeder, bergsmän och ståndspersoner under 1500- och 1600-talen. Bergsmanshamrarna sågs med motvilja av myndigheterna eftersom kvalitén ofta var låg. I kombination med den av gruvor och masugnar orsakade skogsbristen ledde detta till förbud mot anläggande av hammare som inte hade egen tackjärnstillverkning inom de befintliga bergslagen från år 1636. Järnstämpel från Degerfors övre hammare, 1850-tal. Ägaren till hammaren hette Camitz och k:et stod därför för Camitz (vilket i Sverige uttalas med k-ljud). 151
Vallonerna I början av 1600-talet lockades valloner till de svenska järnbruken. De medförde en smidessmetod som resulterade i ett högklassigt stål som gjorde det svenska stålet berömt. Vallonsmidet var komplicerat och fick aldrig någon större genomslagskraft i Bergslagen, men större bruk, till exempel Breven, rekryterade ett antal valloner. Ryktet om de svenska järnprodukternas kvalitet fick en skjuts av Vallonsmidet. Vallonbruken blev också något av ett föredöme för hur de patriarkaliskt uppbyggda bruken skulle ordnas. Lancashiremidet Under 1800-talets första del ökade konkurrensen från England, där de stora kolfälten nu kunde tas i anspråk för framställande av ett billigt stål av hög kvalitet genom puddleprocessen. Tysksmidet gav en ojämn kvalitet och krävde stora mängder träkol, vilket genom skogsskövlingar blivit något av en bristvara. Lancashiresmidet som infördes under 1830-talet gav bruken en ny konkurrensmöjlighet. Lancaschiresmedjan innehöll mer specialiserad utrustning, bland annat nya, bränslesnåla härdar som till skillnad från tidigare härdar var täckta. Arbetet delades upp i fler moment, vilket resulterade i arbetsdelning och specialisering inom arbetsorganisationen. Framställning av smidbart järn och stål i länet 1860 och 1890. Under några årtionden genomgick järnframställningen en rationalisering och driftskoncentration som resulterade i att bruken blev färre och större. Efter Jonsson 1983. Bruksdöden Konkurrensen från billigt järn och stål från utlandet ledde till bruksdöden under 1800-talet. Småbruken missgynnades av den tekniska utvecklingen som krävde stora investeringar och många tvingades att lägga ned. De nya näringslagarna medförde att många enskilt ägda bruk om- 152
vandlades till aktiebolag. Några bruk, till exempel Laxå, Skyllberg och Brevens bruk satsade på vidareförädling av sina produkter, vilket gjorde att de kunde överleva, trots den hårdnande konkurrensen. Spiktillverkning, tråddragning och jordbruksredskap är exempel på vanliga produkter. En del bruk förvandlades till jord- och skogsbruksföretag. Andra har efterhand fått helt andra funktioner, Villingsberg blev artilleriskjutskola, Svartå pensionat och Yxe ålderdomshem. Bruksmiljöer Några enhetliga bruksmiljöer, av uppländsk typ, förekommer inte i länet. Kanske är det en följd av myndigheternas medvetna politik att lokalisera förädlingsplatserna utanför de egentliga bergslagsområdena. Bergslagsområdet var i första hand en plats för råvaruframställning. Vallonsk arbetskraft förekom, som tidigare nämnts, inte i någon större utsträckning i länet och inte heller den starkt betonade sociala rangordning som kännetecknar de östsvenska bruken. Däremot finns flera särpräglade bruksmiljöer av stort kulturhistoriskt intresse och i några fall har en viss enhetlighet i bebyggelsen utvecklats som till exempel i Åmmeberg och Brevens bruk. Bruksherrgårdar Även om brukens produktionsbebyggelse sällan inordnades i ett enhetligt bebyggelsemönster satsade också bergslagsbrukens innehavare på anläggandet av ståndsmässiga bruksherrgårdar. En del av bruksherrgårdarna har föregångare som jordbruksegendomar, Aspa gård är exempelvis känd sedan 1415. Gränserna är flytande för när en gård kan räknas som bruksherrgård. Det var angeläget för bruksägarna att manifestera brukens bärkraftighet genom anläggandet av herrgårdsliknande mangårdar. Jordbruket var ett viktigt inslag också på dessa herrgårdar, eftersom en stor del av födan måste produceras lokalt. Antalet anställda för skötseln av jord och boskap var ofta större än antalet arbetare som ägnade sig direkt åt järnhanteringen. I länet finns många bruksherrgårdar som både genom sin arkitektur och sitt samband med bergshanteringen har kulturhistoriskt värde. Stora Lassåna anlades under 1680-talet och har invändigt dekorerats med tidstypiska målningar. Flera välbevarade 1700-talsanläggningar finns exempelvis i Stadra och Frötuna. Från järnbrukens sista storhetstid under 1800- talet finns en rad bruksherrgårdar av kulturhistoriskt värde, exempelvis Ölsboda och Dohnafors. Se även Brukssamhällen under Staden. FOTO: ÖREBRO LÄNS MUSEUMS ARKIV Även bruksägarna anlade ståndsmässiga herrgårdar. Den välbevarade bruksherrgården Frötuna har byggnader från 1600- och 1700-talen. Från 1600-talet och fram till 1860- talet fanns här ett stångjärnsbruk. Den industriella revolutionen Under en period av endast 150 år har Sverige genomgått den största samhällsförändringen sedan människan blev bofast och började odla jorden. Från att ha varit ett land, där den största andelen av befolkningen bodde på landsbygden och direkt eller indirekt arbetade med att till- 153
AB Sågbladsfabriken i Nora grundades i Gullspång år 1898. Redan 1905 flyttade fabriken till Nora och etablerades invid Hagbyån i området kring Kvarnbacken. Bilden visar sågbladsfabriken år 1936. Fabriken var då ännu inte utbyggd i den omfattning den har idag. FOTO: ÅKE MOSSBERGS SAMLING verka livsmedel, kom Sverige under denna period att förvandlas till ett industriland, där majoriteten av befolkningen bor i städer och lever av att tillverka varor och tjänster. Vid mitten av 1800-talet var mer än tre fjärdedelar av landets befolkning sysselsatta inom jordbruket, vid sekelskiftet 2000 är jordbruket så rationaliserat att bara några få procent av befolkningen är sysselsatt inom jordbruket. Industrialismen som startade på 1700-talet i England, kom relativt sent till Sverige. Genombrottet kom vid 1800-talets mitt, men det är först kring 1870-talet som industrialiseringen börjar ta fart på allvar. Industrialiseringen innebar kortfattat att saker började tillverkas på ett nytt sätt. Handverktyg och muskelkraft ersattes med maskiner som drevs med vattenkraft eller ångmaskiner. Arbetsprocessen fördelades på olika personer som blev specialiserade på en begränsad uppgift. Tillverkningen koncentrerades till vissa orter och många arbetare fördes samman i stora fabrikslokaler. Ett nytt samhällsskikt utvecklades, arbetarklassen. Tillverkningen blev storskalig och produktionen per timme ökade explosionsartat i jämförelse med tidigare tillverkningssätt. Bakom denna utveckling låg en rad olika faktorer. En massproduktion av varor kräver en köpstark marknad och stora fabriker förutsätter tillgång på kapital, specialiserad kunskap och inte minst arbetskraft. En viktig faktor var de många reformer som genomförts inom jordbruket under 1800-talet och som resulterat i en snabbt ökande produktion. Framförallt var det havren, som kunde odlas även på magrare jordar, som kom att bli en expansiv gröda. Nu kunde många småbönder odla havre och sälja sitt överskott för export. För första gången kunde dessa grupper disponera kontanta medel och tänka penningekonomiskt. Samtidigt resulterade den stora befolkningsökningen i en allt större underklass av jordlösa, som torpare och backstugesittare. Det rationaliserade jordbruket skapade på så sätt många av industrialismens förutsättningar: en marknad, tillgång på arbetskraft och råvaror. 1800-talets liberalisering av ekonomin innebar bland annat att skråsystemet luckrades upp och den strängt reglerade järnhanteringen successivt släpptes fri. I princip kunde vem som helst efter 1864 idka han- 154
dels- eller fabriksrörelse. Banker växte upp i takt med att industrierna krävde större krediter och lån för att kunna finansiera sina investeringar. Enligt utländska förebilder togs 1848 en lag om aktiebolag, en sammanslutning där flera kunde gå samman och satsa en summa pengar, utan att riskera att förlora mer än de satsat. Nödvändiga för industrialismen var också de nya tekniska landvinningarna som järnvägen och ångkraften. Länge hade verksamheter lokaliserats i anslutning till vatten, vilket behövdes dels som kraftkälla, dels för transport. Staten engagerade sig tidigt i projekt som syftade till att förbättra förutsättningarna för det svenska näringslivet. Det viktigaste gällde transporterna. Ett statligt stambanenät av järnväg drogs fram genom landet under 1800-talets slut. Industrialiseringen byggde på sätt och vis också vidare på en tradition som redan fanns. Inom bergshanteringen, den ur regional- och nationalhistorisk synpunkt viktigaste näringen, utvecklades tidigt industriella produktionsformer. Redan på medeltiden fanns yrkeskunniga arbetare och företagare med erfarenheter från internationella marknader. Under 1600-talet hade den tekniska utvecklingen inom bergshanteringen nått en industriell fas av stordrift, specialisering och arbetsdelning inom produktionen. Även inom jordbrukssamhället hade en specialiserad varuproduktion utvecklats redan innan industrierna växte fram. Bönderna bedrev faktorismide av gevär, smidde spik, sydde skor och tillverkade andra hemslöjdsalster vid sidan om jordbruket. Under 1700-talet anlades manufakturer inom en rad olika branscher, men företrädesvis inom textil-, garveri-, och färgeriproduktion. Dessa anlades i merkantilistisk anda, men trots statliga stöd och omsorger uteblev framgångarna. Idag finns ytterst få lämningar från dessa verksamheter, endast textiltillverkningen har överlevt in i våra dagar, dock inte i vårt län. Efter 1800-talets mitt började allt fler branscher utveckla en industriell varuproduktion. I Örebro hölls industri- och jordbruksutställningar, efter internationella förebilder, vid två tillfällen i slutet av seklet. Kring sekelskiftet och något årtionde in på 1900-talet växte industrin mycket snabbt. Produktionen ökade fem gånger under en 30-årsperiod. Den svenska industrin som tidigare i huvudsak varit något av en råvaruleverantör, blev nu mer inriktad på den egna hemmamarknaden och började förädla de inhemska råvarorna på hemmaplan. Många nya tekniska innovationer gjordes, varav flera kom från svenska företag. Framförallt kom den nya elkraften att få en omvälvande betydelse för industrin. Mycket mera kraft kunde nu utnyttjas och överföras långa sträckor utan problem, kraften var inte längre platsbunden och arbetet kunde därför organiseras annorlunda. I takt med att fabrikerna blev större samt att mekaniseringen och specialiseringen ökade, fick arbetsplatserna en strängare ordning och en mer utvecklad arbetsdelning. Verkstadsindustrin producerade under denna tid många av de varor som utgjorde basen för mekaniseringen av jordbruket, utbyggandet av järnvägsnätet och vattenkraften med mera. Sedan 1800-talets slut hade Sverige blivit indraget i den internationella ekonomin och påverkades således ekonomiskt av de dramatiska världshändelserna mellan det tidiga 1900-talet och andra världskrigets 155
slut. Trots den internationella turbulensen fortsatte i Sverige den redan tidigare påbörjade tillväxtperioden. Flera kriser tvingade dock den svenska industrin att anpassa sig till de internationella förutsättningarna, exempelvis efter första världskrigets slut, då många svenska banker och företag gick i konkurs. Efter några år expanderade dock industrin igen. Resterna av den traditionella järnhanteringen var nu försvunna, några av de gamla bruken hade omvandlat sin produktion och blivit t ex järnverk eller skogsföretag. Under 1930-talet fick landet en ny ekonomisk politik och Den svenska modellen, där staten fick en allt viktigare roll i uppbyggnaden av välfärdssamhället, utvecklades. Efter andra världskriget kunde den svenska industrin, som undgått förstörelse av krigshandlingar, förse den europeiska marknaden med konsumtionsvaror. Den svenska ekonomin kom att växa som aldrig förr och Sverige tog en viktig plats i utrikeshandelns nätverk. Det var först vid mitten av 1970-talet som framgångarna vände och denna gång drabbades Sverige extra svårt av nedgången i världskonjunkturen. Under 1980-talet återhämtade sig den svenska industrin något, men i början av 1990-talet drabbades den svenska finansiella sektorn av en stor kris, vilket resulterade i ännu en konjunkturnedgång. Industriproduktionen i Sverige sjönk under 1990-talets början med hela 15 procent och ett stort antal industriarbeten försvann i landet. Den industriella tradition som präglat vårt land i mer än ett sekel, började definitivt mattas av. Produktionen inriktas idag allt mer på tjänster. Kvar finns fabriksanläggningar som minnesmärken av landets industriella storhetsperiod. Spåren efter 1800- och 1900-talets industrialisering är många och finns spridda över hela länet. I länet kan fyra huvudnäringar urskiljas; bergshanteringen, stenindustrin, livsmedelsindustrin och skoindustrin. De har en stark anknytning till regionens produktionsförutsättningar och skildras därför under respektive temaområde: bergs- och stenindustrin under Berget (nedan i detta temaområde), livsmedels- och skoindustrin ovan under Jorden. Dessa fyra huvudnäringar har alla bidragit till uppkomsten av en rad andra näringar, till exempel trävaruindustrin, kemiskteknisk industri, byggmaterialindustri, vapenindustri och verkstadsindustri. Industrins bebyggelse Den svenska industrialiseringens vagga stod på landsbygden. Bruken i Bergslagen är tydliga exempel på detta. Vid de expansiva bruken uppstod snart samhällsbildningar där också andra yrkesgrupper, som inte i första hand var knutna till bruket, fanns representerade. Den äldre industrin var nästan alltid beroende av vattenkraft och anlades därför nära vattendrag. Fortfarande under det sena 1800-talet förlades nyetablerade industrier i städerna inte längre från stadskärnan än att vi idag uppfattar dem som inslag i stadsmiljön. Ångkraften som kom i mitten av 1800-talet, och sedan elektriciteten vid sekelskiftet 1900, gav större valfrihet när det gällde fabrikernas placering. Sedan funktionalismens planideal slagit igenom efter 1930-talet har en tydlig strävan att lokalisera företag utanför stadskärnan lett till att planerade 156
industriområden uppstått. Tillgången till goda kommunikationer var en viktig faktor i fabrikernas lokalisering, men också närheten till kunder, råvaror och arbetskraft. Fabriker anlades både i städerna och på landsbygden. På landsbygden fanns ofta god tillgång på råvaror och byggbar mark. I vissa fall kom helt nya samhällen att växa upp kring en industri på landsbygden, som till exempel Hällefors. Fabriker som förlades till staden hade begränsat tomtutrymme men istället nära till kunder och arbetskraft. Industrier som var vanliga på landsbygden var ofta så kallade processfabriker, där tillverkningen skedde i olika led och fördelades på flera byggnader, exempelvis järn-, pappers- och tegelbruk, liksom sågverk och gruvor av olika slag. Fram till en bit in på 1900-talet fanns också i var och varannan by en kvarn och en såg. I exempelvis Mullhyttan finns ett helt stråk av industrilämningar längs en åsträckning. Till städerna lokaliserades verksamheter med mera samlade anläggningar, som till exempel tryckerier, bryggerier, mekaniska verkstäder, skofabriker och livsmedelsindustrins fabriker. För industribyggnaderna, från små verkstäder till stora anläggningar, har funktionen ofta varit av stor betydelse för formgivningen. Byggnadskropparna varierade i längd, höjd och bredd, allt efter vilken verksamhet som skulle inrymmas. Fabriksbyggnaden sågs ofta som en symbol för företagets stabilitet och kvalitet, därför lade man ofta ned stor möda på byggnadsutförandet. Formen på många av sekelskiftets fabriksbyggnader hämtades från historiens arkitektur, gärna från borgar, slott och palats. Fabrikerna uppfördes i huvudsak av bruksbyggmästare och ingenjörer, men under 1900-talet började det bli allt vanligare att fabriksbyggnaderna ritades av arkitekter. Det var framförallt de större fabriksbyggnaderna som gavs en arkitektonisk utformning och oftast enbart fasaden. I länet är det främst skoindustrin och järnhanteringen som markerat sin betydelse genom mera påkostad industriarkitektur. Järnindustrin behöll dock länge en traditionell utformning av sin bebyggelse, anknytningen till lokalt formspråk och byggnadsteknik är många gånger påfallande. De tidiga småindustrierna som hyttor, sågar och smedjor var byggda av trä eller sten enligt lokala traditioner. På fabriksbyggnaderna ställdes ELISE SAHLQVIST Elise Sahlqvist (1843-1904) är ett exempel på kvinnlig företagsamhet under 1800-talet. Hon föddes i Örebro men flyttade till Hallsberg på 1870-talet där hennes svåger, handelsmannen Adolf Bergöö redan bosatt sig. Bergöö inkallade en schweizare för att utveckla den i området traditionella halmslöjden och hattillverkningen. Elise Sahlqvist samordnade tillverkningen och köpte de flätor som framställdes. Hon anställde några flickor som sydde samman flätorna till hattar. Hattillverkningen utvecklades så småningom till industriell skala och också filthattar tillverkades. Företaget fick efterföljare både i Sverige och utomlands. Verksamheten lades ned 1928. Byggnaden som uppförts för hattfabriken förstördes genom brand år 1964. Elise Sahlqvist. 157
många olika krav. De skulle vara rymliga och ljusa, ha en stomme som klarade av vibrationerna från maskinerna, vara byggda av brandhärdiga och hållbara material och så vidare. Det dominerande byggnadsmaterialet i större fabriker under sekelskiftet var tegel. Fasaderna avslutades ofta längs takfoten med en mönstermurad fris. Under 1800-talets slut introducerades skelettkonstruktioner, där gjutjärns- eller betongpelare bar upp balkar av järn. Detta konstruktionssätt öppnade nya möjligheter till att skapa stora, öppna och flexibla lokaler. Men ända in på 1900-talet uppfördes flertalet fabriker helt i murkonstruktion, det vill säga med bärande ytterväggar i tegel och några inre bärande hjärtväggar. Sekelskiftets fabriksbyggnadstyper kan delas i tre huvudgrupper: flervåningsbyggnaden, hallbyggnaden och sågtaksbyggnaden. Dessa byggnadstyper kunde också kombineras. Sågtaksbyggnaderna var envåniga och byggdes ofta för verksamheter där extra god belysning krävdes. Halloch flervåningsbyggnaderna kunde däremot byggas i två eller flera våningar och utnyttjade därmed tomtmarken mer effektivt. Många verksamheter var ljuskrävande och krävde stora fönsterytor. De bärande massiva tegelväggarna begränsade dock storleken på fönstren. Allt eftersom skelettkonstruktionen förfinades kom murytorna att ersättas av glas eller annat lätt material. Under 1900-talets början växer den rationella och funktionalistiska arkitekturen fram. Förebilderna fanns i Tyskland, England och USA. Den nya arkitekturen hänger samman med den nya synen på arbete och arbetsledning som växer fram vid denna tid. Målet var en effektiv och rationell produktion med överblick och kontroll. Fabrikslokalerna skulle vara hygieniska, det vill säga ljusa och ventilerade, med särskilda lunchrum och omklädningsrum för arbetarna. Fabrikslokalerna delades in efter funktion. Denna ordning avspeglade sig i fabrikernas fasader. Väggarna bröts alltmer upp av fönsterytor och glaset blev det dominerande elementet i fasaderna. Fabriken blev en öppen och genomskinlig produktionsmaskin. Efter andra världskriget blev industribyggnaderna mindre intressant som arkitekturområde. Det spreds en uppfattning, både i Europa och i Ett bra exempel på den industriarkitektur som blev vanlig under 1900-talets början, utgör det gamla gasverket i Skebäck, Örebro. Byggnaden, som bär tydliga drag av medeltidens borgarkitektur, är uppförd i tegel under åren 1913-1915. FOTO: ELISABETH KARLSSON 158
USA, om att en industribyggnad borde vara neutralt utformad och billig att uppföra. Fabriksbyggnaden skulle helst vara en enkel, och på så sätt flexibel, hallbyggnad. Men under 1980-talet väcktes intresset för arbetsmiljöns betydelse som avspeglas i en mer nyanserad gestaltning av byggnader och lokaler. En industrimiljö består inte enbart av själva produktionsbyggnaderna, det vill säga fabrikerna, utan också av lager- och magasinsbyggnader, kontorsbyggnader, disponentbostäder, tjänstemanna- och arbetarbostäder med mera. Då ledning och ibland en stor del av arbetskraften hämtades in utifrån, byggdes många bruksmiljöer upp med utländska förebilder. En av länets ur arkitekturhistorisk synvinkel mest särpräglade industrimiljöer är Åmmeberg, där företaget Vielle Montagne under uppbyggnaden hämtade arbetsledare från Belgien och Tyskland. Huvuddelen av industribebyggelsen är uppförd i rött tegel och med ett formspråk som saknar motstycke i länet. FOTO: RAOUL HJÄRTSTRÖM Ett tydligt exempel på den rationella industriarkitekturen är skofabriken Oscaria. Enligt främst tyska förebilder gavs byggnaden en fasad, med stora fönsterytor, som släppte in rikligt med dagsljus till arbetslokalerna. Arbetarbostäder De första arbetarbostäderna uppkom vid gruvorna och järnbruken. Redan på medeltiden förlades klungor av enkla bostäder kring gruvorna. För att kunna locka till sig arbetare svarade bruken tidigt för fria bostäder. Till varje arbetarbostad hörde ofta en trädgårdstäppa för husbehovsodling, liksom möjligheten att ha en gris eller en ko, några får och höns. Vidare fanns till varje bostad vanligen en förrådsbod, ett fähus, en källare samt tillgång till bak- och tvättstugor. Dessa förmåner var i huvudsak likartade fram till början av 1900-talet. Bruksledningens kontroll över bostäderna var en maktfaktor. Misshagliga arbetare kunde vräkas och en ogift arbetare var beroende av bruksledningen för att få en passande bostad vid eventuellt gifte. Arbetarbostäder uppfördes också vid en del bergsmanshyttor, som till exempel i Stimmebo i Nora bergslag. Arbetare som behövdes säsongsvis i samband med blåsningarna fick sova i labbit i direkt anslutning till hyttan. FOTO: ELISABETH KARLSSON En föraning av funktionalismens formspråk kan anas i den fabriksbyggnad Hallsbergs Läderfabrik uppförde kring 1920 i Hallsberg. De släta väggpartierna ramar in de stora fönsterytorna och skapar ett geometriskt formspråk. FOTO: MIA GEIJER Industrimiljön i Åmmeberg har fått en säregen prägel. Med sig till Åmmeberg tog det belgiska företaget Vieille Montagne inte bara arbetskraft utan också den egna byggnadstraditionen. 159