R 8115/2001 Stockholm den 11 oktober 2001 Till Europeiska kommissionen Meddelande om europeisk avtalsrätt Europeiska kommissionen publicerade den 11 juli 2001 Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om europeisk avtalsrätt (KOM (2001) 398 slutlig). Kommissionen bjöd i samband med publikationen in berörda parter att bidra till debatten genom att svara på de i meddelandet angivna frågorna och presentera sina synpunkter. Sveriges advokatsamfund ber i anledning av detta härmed att få avgiva följande utlåtande. Inledning Kommissionens meddelande har i sin svenska översättning fått namnet om europeisk avtalsrätt. Denna översättning torde dock vara något missvisande enär meddelandet förefaller beröra i vart fall alla obligationsrättsliga aspekter av gränsöverskridande transaktioner. Dessutom förefaller meddelandet även avse till exempel den utomobligatoriska skadeståndsrättens inverkan på sådana transaktioner samt möjligen därtill sakrättsliga aspekter (jämför meddelandets stycke 13). Förutom att diskrepansen mellan meddelandets titel och dess innehåll skapar viss oklarhet om dess syfte, innebär det också att meddelandet, och därmed också eventuella svar därpå, berör en betydligt större del av rättssystemet än som kan synas vara fallet vid en första anblick. Advokatsamfundet har i sitt utlåtande tagit hänsyn till det ovanstående. Detta utlåtande behandlar kommissionens frågeställningar i två delar. I den första delen behandlas problem som, enligt Advokatsamfundets förmenande, följer eller kan följa av olikheter i Europeiska unionens olika medlemsstaters förmögenhetsrättsliga regleringar. I den andra delen behandlas frågan hur dessa eventuella problem kan hanteras, det vill säga, hur den Europeiska unionen eventuellt bör agera för att åtgärda de eventuella problem som observeras.
2 Problem med olikheter i medlemsstaternas förmögenhetsrättsliga regler Det ligger i sakens natur att ju mer tillämpliga rättsregler i olika länder skiljer sig åt och ju fler rättssystem som berörs, desto mer tid och resurser går åt till utredning av vad som, i rättsligt hänseende, krävs för att kunna genomföra en transaktion. Detta innebär att de olika rättssystemen i den Europeiska unionens medlemsstater i sig kan vara ett hinder för den inre marknadens utveckling. Det har, i detta avseende, mindre betydelse i vilken mån de materiella rättsreglerna faktiskt skiljer sig åt; det betydelsefulla är att rättsläget i varje enskild medlemsstat måste undersökas innan en transaktion kan genomföras. Detta innebär i synnerhet en nackdel för mindre och medelstora aktörer på marknaden, eftersom dessa sällan har tillgång till samma juridiska expertis som de större företagen. De större företagen kan anlita den juridiska kompetens de behöver för att genomföra en transaktion, oavsett om denna sker inom landet med inhemska jurister eller utom landet med utländska jurister, och påverkas således inte på samma sätt som de mindre aktörerna av skillnader i de olika rättssystemen. Detta ökar, enligt Sveriges advokatsamfunds förmenande, risken för att många små och medelstora aktörer undviker att agera på den europeiska marknaden eftersom de anser det för dyrt och komplicerat att vidta nödvändiga utredningsåtgärder. Styrkan i dessa farhågor kan förvisso diskuteras, men det viktiga är att olikheterna som sådana riskerar att hämma och fördyra de internationella transaktionerna. Generellt kan även skillnader i olika länders rättsregler sägas minska rättsäkerheten för inblandade aktörer och reducera transparensen i europeiska gränsöverskridande transaktioner. De problem som således riskerar att drabba små och medelstora företag kan förstås i än högre grad befaras gälla även för konsumenter i deras gränsöverskridande handlande. Den Europeiska unionen har också agerat på ett antal rättsområden som typiskt sett berörs av konsumenters transnationella agerande (se vidare nedan, avsnitt 3). I detta sammanhang bör det emellertid påpekas att det inte endast är skillnader i medlemsstaternas rättssystem som har en negativ inverkan på företags och konsumenters vilja och förmåga att genomföra gränsöverskridande transaktioner. Språkliga barriärer och kulturella skillnader torde också, enligt Advokatsamfundets erfarenhet, ha en minst lika stor betydelse i detta avseende. Det skall också noteras att andra problem av rättslig natur, som dock inte rör förmögenhetsrättsliga reglers innehåll, ofta är väl så viktiga vid genomförandet av gränsöverskridande transaktioner. Här avses främst behovet av olika offentliga tillstånd och dylikt i flera jurisdiktioner, där konkurrensrättsliga regler torde utgöra det viktigaste exemplet. Förslag på hantering av problemen Historiskt sett har den Europeiska unionen tillgodosett det behov av harmonisering av medlemsstaternas civilrättsliga regler som uppmärksammats genom sektorsvis reglering.
3 Konkreta problemområden har identifierats och därefter hanterats på det sätt som ansetts mest ändamålsenligt och i enlighet med EG-rätten. De områden på vilka direkt gemenskapsrättslig reglering har ansetts nödvändig har ofta varit områden där konsumentskyddsintresset på ett eller annat sätt varit stort. Exempel på sådan reglering är rådets direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal och rådets direktiv 90/314/EEG om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang. Det finns, enligt samfundets uppfattning, goda skäl för denna strategi. För det första lämpar sig det förmögenhetsrättsliga området endast delvis för övergripande lagstiftning. I Sverige, liksom i de flesta andra medlemsstater, utvecklas obligations- och sakrätten inom näringslivet främst genom rättspraxis och marknadsaktörernas fria avtalsslutande, medan lagstiftning på dessa områden sällan kan göras tillräckligt flexibel. På vissa speciella områden främst med anknytning till konsumentskydd framstår dock lagstiftning, på nationell och europeisk nivå, ofta som nödvändig. För det andra brukar de aktörer främst större företag vars inbördes transnationella transaktioner inte redan är föremål för gemenskapsrättslig lagstiftning, förmå att hantera eventuella lagvalsproblem och relaterade frågor genom bland annat väl utvecklad och sofistikerad avtalsskrivning, och upplever, enligt samfundets erfarenhet, sällan dessa problem som allvarliga. För det tredje bör noteras att en effektiv harmonisering av medlemsstaternas förmögenhetsrättsliga regler dessutom torde kräva en enhetlig europeisk rättspraxis på samtliga berörda områden. Något sådant torde dock, i princip, förutsätta en enhetlig europeisk judiciell struktur vilket, enligt samfundets uppfattning, inte förefaller lämpligt eller möjligt. Dessutom bör inte de uppenbara problem underskattas, vilka är förknippade med medlemsstaternas delvis väsentligt olika rättsteoretiska och processuella traditioner. Det är därför Sveriges advokatsamfunds uppfattning att den hittillsvarande strategin bör bibehållas även i framtiden. Endast på de områden av civilrätten där klara och tydliga behov kan visas föreligga bör Europeiska unionens institutioner agera för att på ett eller annat sätt införa regleringar. Att på unionsnivå söka skapa enhetliga rättsregler utom denna ram torde stå i strid med både subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen. Genom att konkreta problem angrips efterhand som de uppkommer lämnas också möjligheten öppen för Europeiska unionen att agera på det sätt som är bäst i varje enskild situation, för att på så sätt garantera att insatserna blir effektiva och välriktade. Advokatsamfundet tar med andra ord avstånd från förslag nummer fyra i kommissionens meddelande, vilket skulle innebära att ny heltäckande lagstiftning antas på EG-nivå. Sveriges advokatsamfund har också svårt att se att det skulle finnas något egentligt syfte med att, i enlighet med vad som föreslås i alternativ två i meddelandet, söka finna Europeiska unionens gemensamma avtalsrättsliga principer. En dylik genomgång torde endast ha akademiskt intresse och förefaller inte kunna leda till den ökade konvergens kommissionen hoppas på. För att hjälpa kommissionen i dess uppgift att upptäcka de områden där insatser kan behövas och föreslå förändringar, skulle istället exempelvis inrättandet av ett europeiskt rättsvetenskapligt institut kunna övervägas (jämför med det förslag som lämnades i not
4 från det svenska ordförandeskapet till Kommittén för civilrättsliga frågor 2001-06-20, Harmonisering av civilrätten och inrättande av ett europeiskt rättsvetenskapligt institut, dokumentnummer 9747/01). Detta institut kunde ha till uppgift att, som en fristående akademisk enhet, verka för att eventuella problem inom olika rättsområden upptäcks och analyseras. Institutet skulle vidare kunna presentera förslag till åtgärder utifrån sina analyser. SVERIGES ADVOKATSAMFUND Axel Calissendorff Anne Ramberg c.c. Justitiedepartementet, Enheten för familjerätt och allmän förmögenhetsrätt
5