Amanda Maier-Röntgen.

Transkript

1 Stockholm, Fedagen den 14 augusti N: 33 (452) Penumeationspis p å: Idun e n s a m _. k. Iduns M o d e t., fjotondagsuppl.» Iduns Modet., mänadsuppl.» Bangadeoben _» 5: o: 3: 3: Byå: KedaMö och utgifvae: Klaa söda kykog. 1 6, 1 t. FRITHIOF HELLBERG. l l m. telef Penumeation ske ä alla postanstalte i iket. hvaje helgfi Redaktionssek.: J. Tyckei ktiebolag. 9:de åg. Utgifningstid: Täffas säkast kl Iduns fedag. L ö s n u m m e p i s 15 ö e Nodling. (lösn: endast fö kompletteinga.) nnonspis: 35 öe p nonpaeillead. F ö»platssökande» o.»lediga platse» 25 öe fö hvaje päböjadt tiotal stafv. Utländska annons. 7 0 öe p nonp- ad manda Maie-Röntgen. -kö någon tid sedan föekom i pessen en notis om en fest, ägnad minnet af den konstnäinna,som bä ofvanstående namn. Nämnda minnesfest hölls i Hoffmanska pianofabiken i hufvudstaden och va anodnad af dennas innehafvainna. Vid densamma utfödes flee af den botgångnas tonvek i nävao af botåt ett hundatal famstående konstnäe och musikvänne. En kotfattad skilding af den aflidnas lefnadsbana skall möjligen intessea Iduns läskets. manda Eika Maie va född den 20 febuai 1854 i Landskona. Då hon tidigt öjde sina musikaliska anlag, fick hon den fösta undevisningen i violin och piano af sin fade, en fån Sydtyskland hitkommen musike. Faden föstod snat, att de ika anlagen måste vådas af de mest famstående läae och han sände henne däfö till Stockholm, i hvas konsevatoium hon i unga å ehöll intäde. mandas jänflit gjode, att hon blef sina läaes stoa gunstling, och hon hade många sådana, efte som hon beslutat taga diektösexamen. Denna anade hon äfven vid 19 ås ålde 1873, hvilket vid den tiden ansågs vaa en fullkomligt enastånde händelse. Ingen kvinna hade dittills tagit denna examen, och icke helle sedan ha någon kvinna följt manda Maie i spåen. Det mäkvädiga i själfva saken ökades däigenom att hon ehöll högsta betyget i de flesta ämnen. Med ski fade föetog nu den unga kvinnodiektöen en esa till Sydtyskland. Hufvudändamålet va att besöka släktinga, men esan hade ock ett annat syfte. manda skulle nämligen stanna i Leipzig fö att intäda vid dess konsevatoium. Vid denna väldsbeömda läoanstalt ehöll manda till läae män af det stösta anseende i sina espektive fack, bland dem Reinecke och Eichte i hamoni och komposition, och i Gewandhauskapellets konsetmästae Engelbet Röntgen fann hon en utmäkt läae i violinspelning. I denne sin hufvudläaes hem sammantäffade hon med alla Leipzigs mest famstående musike, och dä fann hon äfven den man, med hvilken hon skulle föenas fö lifvet. Det va den unge sonen i huset, Julius Röntgen, äfven han en utmäkt musike. Den unga begåfvade svenskan blef hä liksom i Stockholm snat allas gunstling. Hon abetade ofötutet på sin utbildning och lämnade unde denna sin teåiga Leipzigtid flee vacka pof på sin tonsättabegåfning. Sålunda ehöll hon pis fö en violinsonat, som hos oss utgifvits på fölag af Musikaliska konstföeningen. Däföutom skef hon en tio fö piano, violin och violoncell samt en violinkonset med okeste, hvilket senae vek hon 1875 utföde vid en Gewandhauskonset och det med stot bifall. Efte afslutade studie åtevände manda M. till sin födelsestad Landskona, men hon hade då fölofvat sig med Julius Röntgen, och det va således ej hennes afsikt att stanna i hemlandet. Böllopet ägde um sommaen Den unga konstnäinnan, som hittills vid uppepade tillfällen och med sto fam-

2 Ditt lif ej mäts af solens lopp, af daga, vecko, måna', f intet, som fövandling tål, det något väde låna. W. IMjeståle. gång upptädt offentligen, dog sig efte sitt giftemål tillbaka till pivatlif vet, men sin konst föblef hon togen vid den husliga häden. Röntgen hade ehållit anställning som pofesso vid musikskolan»maatsehappy tot Bevoodeing de Toonkunst» i mstedam, och hä samlade det unga paet omking sig en mängd celebitete på det musikaliska omådet, såväl utländska som inhemska. Bland dem mäktes sådana namn som Davidoff, Rubinstein, Joachim, Bahms och Gieg. Unde denna tid utkom en samling pianostycken,»zwiegespäche», tänkta och nedskifna af båda makane och så sammangjutna, att ingen kunde säga, hvilken af dem hade skifvit det elle det stycket. Den fösta sjuåspeioden fån utgjode en oafbuten seie af lycka och konstnäligt abete, m o t hvilken de följande sju åen bildade en bedöfiig kontast. Mot slutet af sistnämnda å visade sig hos den unga husmoden de fösta symptomen till ett faligt böstlidande. Någa sommauppehåll vid lämpliga kuote och eso till Noge tycktes hafva häft det onda. Men våtiden 1894 böt det fam med fönyad kaft och den 15 juni samma å utandades manda Maie-Röntgen sin sista suck, djupt begåten af make och två söne. manda Maie-Röntgen ägde ej blott en betydande begåfning, utan hade äfven, såsom vi sett, föväfvat sig solida kunskape i en mängd musikaliska fack. Hon hade t. ex. bland annat måst fö sin examen läa sig behandla flee blåsinstument. Dessa solida egenskape gjode sig gällande i hennes violinspel, som minde lade an på det vituosmässiga och bländande än på det djupt konstnäliga och vämande. Hos oss fick hon föe sin afesa till utlandet ej många tillfällen att låta höa sig offentligen, men de, som höde henne spela violin, liksom äfven ogel, föklaa med en mun, att hennes föedag tydde på en synneligt fin uppfattning och en betydande säkehet i själf va tekniken. Efte sitt giftemål upptädde hon som nämndt föetädesvis vid sina egna pivatsoaée i hemmet. De famstående konstnäe, som fingo tillfälle att höa henne spela duette med sin man, betyga, att detta samspel va något af det gedignaste, man kunde tänka sig. Man kunde väl få höa me glänsande violinvituose än manda Maie-Röntgen, men knappt en me distinguead musikalisk finkänslighet, en stöe väme och innelighet. Och öfve sitt spel föstod hon beda detta skimme af älskväd oskuld, af banslig naivitet och af skä poesi, som kännetecknade hela hennes upptädande och som föväfvade henne talika vänne hvahelst hon vistades. Liksom konstnäinnan på det epoduceande omådet ådagalade en sto soliditet, gjode hon det ock på det poduceande. Däom vittna den fö de flesta violinspelae välbekanta violinsonaten, som pisbelöntes och utgafs af Konstföeningen i Stockholm. Hennes mest betydande tonvek ä emelletid en pianokvatett, som hon skef mot slutet af sitt lif och fullbodade på själfva dödsbädden. Denna kvatett utfödes vid den ofvan omtalade minnesfesten af så famstående fömågo som konsetmästaen Zetteqvist (violin), föste hofkapellmästaen Nodqvist (altviol), hofkapellisten Baeh (violoncell) och föken H. Svensson (piano). Tonsättainnans betydande kunskape i den svåa kompositionstekniken, hennes fomsinne och kombinationsfömåga hafva hä funnit ett fält, dä de kunna göa sig fullt gällande, och man kan med bestämdhet påstå, att hon på detta omåde stå på höjdpunkten af hvad kvinno hittills poduceat. En i det hela lycklig melodiföing och ett osökt behag öka vädet af detta abete, som vunnit ekännande i utlandet och som säskildt i de båda mellansatsena ä mycket intesseväckande. Liksom man i denna kvatett hä och hva täffa nodiska anklange, finne man i anda vek af konstnäinnan, att hennes tanka ofta voo iktade mot den saknade fostejoden. Detta famtäde natuligen allda mest i hennes svenska viso och danse fö violin och piano, men det mäkes äfven i en del pianostycken och sånge, i hvilka hon fö öfigt- föstå inlägga mycken känsla och stämning, äfven om ett och annat af denna poduktion ej kan få någon stöe lifslängd. Men, som sagdt, i flee af dessa abeten fömäkes denna sunda höga luft fån nodanland, som gö dem fö en nodisk publik dubbelt tilltalande. Sin kälek fö hembygden och de svenska vännena ådagalade manda Maie-Röntgen bl. a. däigenom, att hon gjode åtskilliga besök hä hemma jämte sin make, hvilken ä en utmäkt pianist och tonsättae. Vid hvaje sådant besök knöt hon fastae de band, som föenade henne med fostelandet och de glada ungdomsminnena. Fö den stöe allmänheten i våt land ä manda Röntgen ej så bekant, som hennes ika begåfning fötjänade. Skälet hätill ä natuligtvis det, att hon så tidigt lämnade oss, fö me än 20 å sedan. Men inom sin omgifning vann hon hä vänne fö lifvet, och så va äfven föhållandet i det nya fädeneslandet. En af hennes holländska vänne, en famstående musike, skifve om henne:»det ä mig ett stot nöje att kunna säga, att hon hvaken med sina talange skylde bist på känsla elle hade behof af den glans, som en inläd konstfädighet föläna.»den, som to att jag vill kaftigae betona det älskväda hos kvinnan fö att öfveskyla det minde betydande i hennes konstnäliga individualitet, den föstå mig i sanning ej ätt. Den stilla enkelheten i i hennes väsen, anspåkslösheten i hennes sätt skulle kanske hafva föanledt en ytlig betaktae att to, att han hä ej fann något ovanligt. Men den, som såg djupae, den som föstod skilja sann konst fån falskt sken, fick snat klat fö sig, att en alldeles eminent konstnälig individualitet hä uppenbaade sig och öppnade sina ika håfvo fö alla dem, som föstå, se och höa och äga ett ofödäfvadt sinne fö allt skönt, sant och godt.» manda Maie-Röntgen föstod, som vi se, väcka sympatie hvahelst hon uppehöll sig. De, hon i vå stad tillvann sig, fingo sitt vackaste uttyck i den anslående minnesfesten, vid hvilken föken H. Vidmak tolkade de minnesgoda vännenas känslo i ett af henne föfattadt poem af följande innehåll: Samlade i dag att minnets una Rista öfve vän, som hädansofvit, Tala skaldens od till våa hjätan :»Ej med klagan skall ditt minne fias, Ej likt dens, som gå och snat skall glömmas; Som en afton gåte dagg om somman, Full af glädje, ljus och lugn och sånge, Och med famnen stäckt mot mogonodnan.» Väna manda, Så må vi blanda Saknadens tåa med ljus och med sång. Däpa må klinga, Tonena svinga: Hell vae dig, som vi älskat en gång. Hän öfve tingen Lyfte du vingen Upp till en skönae, ljusae sfe, Figjod fån banden Höjde sig anden, Söjande vänne du lämnade hä. Men fastän gåfvan Bödats fån ofvan Utaf de allvise guda igen, Minnet föklaa Skönt och bevaa llt hvad du va såsom konstnä och vän. Ädelt du tänkte; Geniet skänkte Ymnigt dig gåfvo af skönaste slag, Läde dig skatta K o n s t e n och fatta: Sto ä blott den, som kan glömma sitt jag. Klat va ditt öga: Stoftet så föga Själen beöt, som sig speglade dä. Ljus va din panna: Rena och sanna Bodde däinom af tanka en hä. Rikt va ditt hjäta: Glädje och smäta Kunde ju vännen så tyggt dig föto, Fel du föglömde, Hådt du ej dömde, Kälek sped väme och ljus i ditt bo. Häligt ä lifvet Den det blef gifvet tt kunna älska och älskas som du! Ljuft ä att tänka: Döden kan skänka Lifvet igen mea häligt ännu! Vän, som vi mistat! Runan, vi istat, Tolka den kälek dig ägnats en gäng. Kät i våt sinne Lefve ditt minne, Lefve i glädje, i ljus och i sång. H. G. S. Iduns byå och expedition hållas unde månadena j u n i a u g u s t i öppna hvaje söckendag k l

3 Baa posa! f Laua Fitinghoff. Ilplfu Ella ämnade sig bot på ett fömiddagskaffeep. Hon behöfde föstöelse, ty bon kände sig oolig och betyckt. Hennes man, som unde det fösta ået af deas nu tvååiga äktenskap tifts så väl inom det lilla vacka fina hemmet, som vait så glad och jämn till lynnet, hade blifvit helt föändad. Hvad va det fö en oo, som def honom att oupphöligt föeslå nöjen utom hus, nä deas eget hem va så tefligt. Han hade edan töttnat på sin fö ej lång tid tillbaka så»fötjusande», så»intessanta» lilla hustu? Va det dock fotfaande kälek elle va det medlidande, som manade honom att vid dessa föeslagna nöjen utom hus ständigt vilja ha' henne med sig? Hon va j u tacksam fö, att han ej lämnade henne ensam hemma, och fösta tiden äfven oad af att vaa med, helst nä det vankades musik, nä hon blef i tillfälle att åhöa elle åskåda någon god opea elle damatisk föeställning. Men aut sådant, som vid dylika utflykte va hufvudsak fö hustun, syntes allt me blifva bisak fö mannen. Hans käka, som unde de päktiga musikfestena, abetade oaf butet fö att åtehålla våldsamt tillämnade gäspninga, abetade sedan unde inmundigande af den invecklade supén ej minde oafbutet, men m e d ett lif och en ifve, som nästan väckte leda hos hans lilla hustu. Han studeade matsedeln med en gundlighet, som o m den innehållit det mest intessanta och lockande musikpogam, och valde matättena med en omsog, som om det gällt valet af lefnadsbana. Och sedan va det ett pisande af maten, ett fundeande öfve ingediensena och ett bemödande hos honom att få henne att på allva sätta sig in uti matfågona, som föeföll henne minst sagdt töttande, och det va ej utan, att en liten tillstymmelse af föakt fö den i öfigt fötäfflige mannen böjade smyga in i hennes sinne. i g&> Det hämade henne att se, hvilka summo hennes man kallblodigt lämnade dessa bugande, smilande vaktmästae. Hvilka musikalie, konstvek, skönliteäa abeten skvile ej kunnat anskaffas fö dessa penga, som nu gingo upp i baa posa, ty ingenting kunde väl vaa mea posaiskt än mat och tanken på, hvad man skulle äta! Så beslöt hon omside i all tysthet att»uppfosta» honom till en ideelae uppfattning och att låta honom undegå en hälsosam tuktan inom hemmet. Spasamhet ä en dygd, som han att böja med bode få begepp om. De hade vekligen ej åd att behålla den yppeliga kokeskan, som mannen haft sedan sin ungkalstid, och hvilken dessutom, som han j u själf medgaf, böjade visa sig allt fö kavat mot hans lilla ömtåliga hustu. En ny, snäll och nätt flicka anskaffades. I hennes betyg stod, att hon va»kunnig i matlagning». Men hon fjällade kåmgäddan, medan hon stufvade aboen i full pansaskud, och nä ädisona kommo hem fån gönsakshandlaen, fågade hon fun, om hon skulle koka dem. Fun våndades i tysthet, men flickan va snäll och pålitlig. Hon skulle väl så småningom bli inläd, och, som sagdt, det va allt skäl att med det snaaste vänja mannen af med det lukulliska lefnadssätt och det utelif, som hos honom hotade att öfvegå till en mycket soglig vana. Lilla fun väntade ett mycket godt esultat af sin»uppfostingsmetod». Hon väntade tåligt litet och outtöttligt, väntade på föbättingssymptomen vecka efte vecka, månad efte månad. Fögäfves! Med fötviflan tyckte hon sig se, huu mannen med allt askae fat böjade glida utfö det sluttande planet, och på den skjutsen hvaken kunde elle ville hon vaa med. Hennes lott va således att, utan att kunna föhinda det, tyst åskåda hans esa utfö. Lifvet tedde sig dystet fö fu Ella, och så gick hon, som sagdt, på kaffeep. Rätt många fua voo samlade dä, och man talade om»mat». Mat, som hva och en af dessa fua»afskyddes! Lifvet hade sanneligen stöe kaf på en människa, än att man skulle låta sig neddagas af sådane mateiela hänsyn. O, detta va allt så sant och så päktigt yttadt! Oden bände och lyste som med eldskift i fu Elias sinne. Just detta, att man hade höge mål att stäfva till än att»konkuea med kocka och kokesko»,»att man fönedade sig genom att göa magen till den Moloch, åt hvilken man offade alla stoa vekliga intessen i lifvet, då man nöjde sig med att som mannens hushålleska gå upp i idel mattanka». Damena blefvo allt me och me upphetsade. De öfveöstade hvaanda. En ny gäst anmäldes, en fu af medelålde, hvilket man såg af hennes ståtliga och vödiga ytte me än af de nästan ungdomligt fiska anletsdagen. Hon satte sig genast in i samtalet, vän elle bekant som hon va med de flesta i sällskapet.»nej, vet ni hvad,» sade hon,»ni äo på faliga afväga. Höge m å l! Jo jag tacka j a g! Ett höge mål än att vinna elle behålla sin man, son elle vän åt hem, ban och samhälle kan man väl ej gäna tänka sig. Posaiskt! Simpel uppfattning? h, jag vet inte det! Om jag se och vet, att min man ä svag fö god, väl lagad mat det äo alla män fö öfigt hvafö skulle jag inte då med alla mig till buds stående medel söka att föskaffa honom sådan. Ä icke detta, fö att ta tillfället i akt och vitsa litet, ett i dubbel bemäkelse godt»mål» att lefva fö? Se ni, innan mannen gifte sig, unde den ljufva föälskelsetiden styes han af den lilla bevingade gud mo. Med piltens bindel fö ögonen tycke han,,att vidbänd ölost ä nekta och stufvadt hvad som helst ambosia. Men sedan en man kommit öfve smekmånaden och slagit sig till o i sitt eget hem, tappa mo af någon outgundlig anledning vingane. I bästa fall kvadöje han inom hemmet som en liten vinglös god genius. Det kan också hända, att om han kvastanna, så fövandlas han till en liten den alla västa sotens köksgis 1 Men jag kan beätta, att af lille köksgisen kan åte uppstå en god hemmets genius, om hustun baa ä klok och inte sky något medel fö att nå det målet. Min mo sade, nä jag gifte m i g :» G e akt på din mans favoitätte, gif honom dem på lämpliga mellantide, fösök att»komponea» något i matväg, egendomligt fö ditt bod.» Jag lydde ådet, foskade i gamla kokbokslunto, tog eda på ecept till såse och in- läggninga, hittade t. ex. bland annat på ett alldeles egendomligt sätt att lägga in sustek. Min man kan icke få sådan sustek annat än hemma hos sig, inte helle sådan, som han säge, aomatisk sill - - det to han så säket! Jag ha mitt eget sätt att tilleda hans mogonbiffa med kapis och lustiga pikanta sake. Jag lä inte ut det! Ingenstädes, vae sig i ett annat hem elle på en estauant, skall man kunna öfvelista mig! Och alltid få han lefva i okunnighet, om hvad som vankas till middagen. Det kan kända att han få buna böno, skinka och hafvesoppa. Men det kan också hända, att han få fäsk kavia på smögåsbodet och anda utsökta små finesse, som han ej väntat sig. Dyt, sägen I? Riktigt g o d vaa ä dyg. Man kan få pima vaa af kött, fågel, ja, delikatesse fö hvad en enda måltid på en estauant kosta. Hvad som nog i längden ställe sig något dyt, ä att jämt ha pydligt och ent duktyg. Sevis och silf ve däemot ä det lätt att bibehålla blankt, om man t. ex. en gång i veckan ge det en säskild upputsning. En vacke pydnadsväxt elle en blomma på bodet spide tefnad och veka feststämning. Matos och dålig, kvaf luft i ett matum äo nu en styggelse fö hva och en. Efte maten en eldbasa i mannens um elle i salongen, om man ha en sådan; en god kopp kaffe till den ciga, han en gång fö alla ha svåt att undvaa! Ja, se ni, allt sådant gö undevek, och stundom kan man to, att den dä lilla, sina vinga beöfvade geniusen åtefått dessa vinga; att lille gud mo åte gjot sitt intäde i ett hem, dä han enligt taditionen ej skulle finnas. Den lille vingade guden fö anda flyktiga, lätt fösvunna och lätt födifna genie med sig, musikens, konstens genie! Själen sitte enligt min to icke i magen. Men nevknippen, som beöa hufvud och hjäta, hämta däifån kaft och spänstighet. En älskande, omtänksam husmode bli lika lätt i sin mans ögon omgifven af den skäa gloia, hon ägde fö honom unde flicktiden. Hennes tal, hennes sång, musik och anda intessen blifva honom ej likgiltiga. Ja, han inbilla sig snat nog, att hans hustu ä honom oumbälig. Han ä kungen, ja det kan han ju gäna få vaa! Kungen i sin lilla, men fö samhället så betydande stat, hemmet. Och hon ä statsministen, som ha att genom oaflåtligt nit och omtanke kvahålla sig på sin viktiga post, som så många vilja beöfva henne. Guldkoga, vaietée, estauante, faliga medtäfiae att bekämpa, och, to mig, öfve dem sega man icke med föebåelse och föeställninga. Icke genast! Icke föän man lagt en god gund med ama posan.» Ja, så hade hon talat, den glada, vänliga damen, som sist infunnit sig i sällskapet. Fu Ella öfvetänkte hennes od, nä hon nu i ask fat antädde vägen till hemmet. Inkommen, möttes hon af en vidig lukt af bänd stek. Den tunga, kväljande öken svepte in öfve matsalen, dä middagsbodet stod dukadt med den i hopläggningen illa medfana duken. Hon uppfattade i en blick det dunkla bodsilfet, den slafvigt odnade bödkogen.»o, min älskade gubbe, stängt upptagen af sitt abete som han ä hela fömiddagen, nog behöfve han ha det tefligt, nä

4 han komme till sitt hem,» sade hon helt högt fö sig själf.»jag böja ändtligen föstå min uppgift! Om den ä posaisk, så hvad me! Posa! Nej poesi ä det att våda hemmets genius, så att»amosvingane» växa ut på den. Om jag själf skulle åtaga mig köket? Nej I Min uppfostan ä så fösummad dävidlag. Det blef ve baa pannkaka! Jag lofva, att nog skola mina dötta, om jag få någa, läa sig att sköta ett hushåll. Nu ta jag tillbaka gamla Lina. Hä skall bli stil på mat och måltide.» Hon öppnade fönstet och vädade i ummet, lade på ny duk. En liten elegant dvägpalm tonade på bodet, dä nybostadt silfve blänkte. Eldbasan belyste det hela. Maten fick nu vaa som den va i dag sista gången den så vådslösades. Det ingde på tambuklockan. Mannen kom in med tött, likgiltig hållning och ett illa doldt missnöje i blicken. Oset af den bända steken va ej så lätt utmotadt. Han lyste upp. Va det af skenet utaf basan, anblicken af det väl anodnade bodet, åsynen af hans lilla hustu, som så vänlig och älsklig kom emot honom med bön om tillgift fö hvad som vait och med goda allvaliga löften fö famtiden. Svåt att säga, men lycklig såg han ut, och lycklig och tacksam kände hon sig och ändå gällde det j u»baa posa». J "klädpenning/ågan". VII. Bäst belysande klädpenningfågan anse jag vaa, att hva och en uppge sina enskilda inkomste och utgifte unde t. ex. 10 å, och gö jag hämed böjan sedan jag föutskickat, att jag bo på landet näa stöe stad och i en, sädeles unde sommaen, lifligt besökt takt. f min man ha jag 200 k. om ået till toalettpenninga, men genom små inkomste af tädgåd och hönsgåd stige summan något olika fö hvaje å, hvilket S3 nes af nedanstående: 1886 Kläde g 1887 Kläde... 2Ö Kläde Kläde Kläde Kläde 15Ö Kläde Kläde Kläde Kläde ~ I kläde äo natuligtvis inbeäknade skodon, som i medeltal gå till 20 k. om ået. Bätte klädninga låte jag skicklig sömmeska i staden föfädiga, fö tafligae ha jag en syflicka i hemmet någa daga. Bland divese ä upptaget omking 35 k. åligen insatta i spabank, 40 k. till eso, 12 k. till tidningspenumeatione, ett pa teate- och konsetbiljette, postpoto, pesente, julklappa o. s. v. H n. VIII. På Iduns vänliga uppmaning att hva i sin stad ytta sig i ofvanskifna fåga, våga jag begagna tillfället att fambäa mina tanka. Bli de till någon ledning, voe det mig kät. Bland sex syskon uppfostades jag i ett yttest odentligt hem, dä jag tidigt läde, att hva sak hade sin plats, det vill med anda od säga: jag läde mig ett utpägladt odningssinne, som allt famgent följt och följe mig och hvaföutan jag icke.skulle kommit fam på lifvets bana med de få esuse, som stodo mig tillbuds. En del å ha jag visseligen mest vistats å landet, men jag gilla icke mängdens åsikt, det man dä kläde sig billigae än i staden, enä man på landet få vaa fösedd med flee ytteplagg i och fö de länge fädena till vänne och bekanta och kläde dessutom faa illa i den ofta tånga vagnsplatsen. Betäffande toalettena på bjudninga elle mottagninga äo de på landsbygden fullt jämföliga med dem i staden åtminstone å en del ote och i de umgängesketsa jag öt mig. Likaledes kan jag icke inse som en och annan vill påstå det en ung flicka om hon ä odentlig behöfve buka mea fö sin toalett, än den älde elle medelåldiga kvinnan, nej snaae motsatsen! Den enkla klädning, kappa och hatt, som pyde en ung flicka, måste oftast esättas af en mea dyba, fö att göa samma effekt hos den mognae kvinnan. Som ung flicka köpte jag mig en stufbit till klädning hvitt med smal svat and kostade 6 k. Som tyget va knappt, äckte det icke till ganeing elle dylikt, som på den tiden bukades; fö att höja klädningen fick jag ett ljusblått sidenskäp, hvita spetsa och blå band om hals och äma. Fix och fädig, öfvesteg klädningen icke mycket 12 k., då jag tillägge: den syddes hemma! Iklädd nämnda klädning å en stöe middag, dä ögat mötte idel siden spetsa och sammet enä älde voo det öfve vägande antalet gäste gjode jagickeutan en viss fösagdhet öfve min anspåkslösa toalett mitt intäde bland de fösamlade, men den utsökta atighet, som af den älskliga vädinnan kom mig till del, bagte mig snat u min fölägenhet, och tots min enkla klädning, hade jag fötjusande oligt. Fö min del låte jag aldig fäga något plagg, vae sig klädning elle kappa, dels däfö att jag alltid köpe bästa tyg och sådant som hålle fäg, dels fö att jag ha den mäkvädiga tuen att aldig få fläcka å kläde undantagandes föklädena. Nog låte jag vända en och annan klädning, som se luggsliten ut, hvilket jag just i dagane gjot med en som nu skall tjänstgöa fö 7:de vinten och se ut som ny igen. Nä jag sålunda begagnat mina kläde, tills jag nästan töttnat på dem utan att kunna nöta ut dem beede jag mig det nöjet att sända dem till den elle dem, som ha minde än jag och kunna göa sig nytta dämed. Unde mina husliga sysslo elle göfe abeten begagna jag stoa fökläden, som skydda hela klädningen, och dessa få då mottaga fläckane. tt vid kaffe- elle fukostbodet visa mig i en gammal söndig klädning kan icke falla mig in; då ha jag mogonklädning och det bli icke alls dyae, jag kan då om jag så behaga gå i den till kl. ä 11; skulle något oväntadt besök unde tiden komma, kan jag ogeneadt visa mig. Min gadeob ä alltid i sådant skick, att jag nä som helst kan packa in i och fö en länge esa, likaledes kläda mig till en stöe bjudning. Kängo och sko få stå 2 ä 3 md, så att de bli väl toa, innan de begagnas, hvaigenom de bli stakae än eljes ä fallet. Icke vill jag just påstå, att man fö min skull behöfve lägga om gatstenane, men nog föetage jag mina pomenade, om också icke hva dag. Band, handska och öfiga småsake läggas efte begagnandet slätt och fint å sin plats; spetsa tvättas af mig själf och äo efte 10 ås flitigt begagnande dock ätt vacka. Stoa hål känne jag icke till, de lagas som små. Sy-, knapp- och hånåla äcka i flee å sedan jag fösett mig med ett bef af hva sot. Mina enklae hatta fiffa jag själf upp, och jag to de äo ätt nätta. Linne och allt öfigt i klädväg låte jag däemot sy, dels ha jag ingen symaskin, dels ingen fömåga, och slutligen tillåte icke min veksamhet att offa tid däpå. Sedan 6 å vistas jag åte i stad, deltage någon gång i sällskapslifvet och följe med min tid både i toalett- och anda dagens fågo. Odning, spasamhet och flit to jag mig utan skj t kunna säga höa till mina hufvuddygde; dessutom ha jag fö pincip att aldig köpa på kedit. Skulle jag fö tillfället icke ha nog penninga, 7 vänta jag med det önskade och hjälpe mig, tills kassan ökats, och det voe önskligt, att alla gjode sammaledes. I egel ha mitt konto unde åens lopp vaieat mellan 175 och 200 k. Fö att nu någolunda visa, huu dessa födelats, följe hä en tablå öfve de tenne senaste åen Toaletten, gåfvo, böcke och musikalie, post 79: 29 15: 00 11: 40 8: 50 sysake och divese, nöjen, läkae, bad och medic. 36: 72 12: 25 19: 50 = 182: Toaletten, gåfvo, böcke och musik, post 84: 73 33: 55 15: 15 7: 00 svsake o. s. v., nöjen, bad, "28: 38 7= 50 5: 00 = 181: Toaletten, gåfvo, 147: 52 22: 20 sysake och div. nöjen 26: 02 3: 15 böcke, post, 19: 60 6: 50 bad 2: 65_ = 224: 49 Beseheiden. IX. En af mina väninno bukade ofta säga till mig:»ja det gå väl an fö dig att klä' dig fin, som baa behöfve gå till fa att få penga, du skulle, som jag, ha 125 att extavagea på, så finge du nog se hu det ginge.» Som jag aldig bokföt mina utgifte, kunde jag ju inte svaa henne, men beslöt att göa det fö att se, hu det gick ihop, och esultatet följe hä nedan. Detta ä nu visseligen blott till kläde, och det ä ju en hel del annat som behöfs, men så buka ju en flicka i familj (guvenant, hushållsbitäde elle bansköteska) alltid få ba pesente dessutom, och mina pesente i klädväg stå också på kontot. Men hvad ett funtimme behöfve och i all synnehet en med små inkomste ä smak och paktisk fädighet, ty sakna man dessa egenskape, så kan gadeoben bli altfö både dy och oteflig. Man bö kunna, hvilket jag ock kan, sy allt åt sig utom möjligen sina bästa klädninga och kappo, ty allt annat smått ä lätt att sy, men skall man lämna bot det, så bli det en ätt dyg post. Efte det nu ä fåga om klädpenga, så ville jag så gäna bedja alla föälda, som hafva sina vuxna dötta i hemmet, dä de abeta och hafva sitt intesse, att gifva dem, allt efte åd och lägenhet, en viss summa i månaden, som få användas efte deas eget föstånd och godtfinnande. Det finnes ingenting me nedtyckande än att, då man abeta, hva det nu vaa må, icke ehålla det nödvändigaste, utan behöfva bedja jämt däom. Den massa flicko, som jämt stå fädiga att taga de dåligt aflönade platse, som utbjudas, äo i de flesta fall fån hem, som kunnat gifva dem ett minde sut böd än det som vänta dem på allfavägen, om det icke hade vait detta: att få sin egen Kila kassa att fövalta, som lockat de unga ut. Och hvem lide? Jo, alla pate, ty bota ä ba, men hemma ä bäst. Nog ä det väl ba mycket tefligae i ett hem, dä döttana hjälpa sin mo, än dä legda hände måste anlitas i allt Nu böja mitt snack att bli väl långandigt, fömoda jag ni tycke, äade beundainna af vå vän Idun, men så skall ni också veta att denna fåga ha mateat mig ett hälft tjog å. Hitintills ha käleken till hemmet segat öfve käleken till min egen... bös, men hu länge det gå, stå skifvet i stjänona. Men om lyckan skulle stå mig bi, så att jag med tiden bli gift och jag få det nöjet att tigga af min hee och man, ja då bli det väl åte väe! Men nu kanske jag få lof ta fam mina anteckninga. 189S: Ett svat klädningstyg -Fode m. m Sylön Ett klädningstyg af bomull Fode och dylikt Sylön Tyg till en blus Fode m. m Moaé till undekjol Fode och band Flanell till lifstycke Fode och knappa Två pa stumpo

5 Ett Ett Ett En En pa handska pa skinnsko pa smetingsko sommahatt sommakofta Summa k ninga, vill jag lämna säka uppgifte, hvad den alla enklaste gå till: 7 mete tyg å utgö 10» domestik ä 25 Fjäda och div. småsake Sylön Summa k : En gummikappa En vintekappa En vintehatt _ Ett mökt klädningstyg Pode och tillbehö Sylön Ett hvitt klädningstyg Fode m. m Sylön Två pa handska Bottning af sko Halfsulning ~ Ett pa balsko Ett pa galosche En tout cas 30 aln läft å 25 öe Flanell till en undekjol Summa k Nu mina ön Likt goda fön Jag stö på åken ut, Och hoppas än. tt någon vän Dem sköda må till slut. Stix bubo. X. En af hvitt tvättyg: 10 mete å 80 öe Fode 10 mete å 25 öe Fjäda, småsake och sylön Summa k föutom maten till sömmeskan. Men mäk väl, då måste den sys hemma, i motsatt fall bli det dyae. Billigae ylletyg finns nog att få, men då duge det ej att tvätta elle fäga som M. S. säge. ll hede åt dem, som vilja och kunna spaa samt gifva åd, men då måste det finnas im och eson däi. Hä ä ju ej fåga om någon slags spot, dä den ena söke hinna upp den anda i små utgifte, som ej äo vekliga, utan om pesonliga efaenhete, hu man bäst och föståndigast kan använda sina klädpenninga. Fån det jag va 18 å, ha jag måst anskaffa mina kläde själf. Det ä af en vekligt dyköpt efaenhet som jag ytta mig i denna visst icke oviktiga fåga. Ifån att hafva haft ända till 700 k. att kläda mig på, ha jag nu 200 k.: det ä en sto skillnad, men det gå utmäkt. Hu jag unde cika 8 ås tid användt dessa följe. Ett å köpe jag: Vintekappa 40. Hatta 15. Galosche Kängo och sko 22. Handska 8. Snölif 6. Paaply En bätte, en enklae klädning 50. Undekjol Så inte va det då fö tidigt. Nog fö att föken Thea kunde vänta litet, hon va j u baa 21 å, och låta kusinen Eva, som va hushållshjälp dä, gå föut, eftesom hon edan va 35. Men Holge F^ank gick ofta till postmästans, och det mest de eftemiddaga, då Thea va ledig, hon hade nämligen anställning på posten, så det syntes nog tydligt, att det va Thea och inte Eva, som hans visite gällde. Om aftnane täffades de unga alltid på»fiabanan», det va den fönämsta gatan, och då va både Eva och Thea och den 17-åiga Lilly med. Nu gick man baa och undade, nä det skulle bli af, det dä mäkvädiga fieiet, och Lilly såg så menande och nyfiken på Thea, att hon inte kunde låta bli att stoskatta, och bo Henik, gymnasisten, deklameade långa käleksfulla tiade u Heine, och syste Elsa, tettonåingen, som hade det bästa hufvudet i postmästans familj, påstod, att det måtte snat bli en af pofesso Falbs kitiska daga, och småflickona, Elna och Villi, baa talade om den snälle fabo Holge och den ae fabo Holge, och alla betaktade Thea som någonting iktigt undebat. Och Elsa, kvickhufvudet, skef i sin dagbok:»den 15 juli, fabo Holge vait hä, sett fötjust på syste Thea, nä skall det stoa, det ofattliga intäffa?» Och nu va man midt i sommaen. Det va vamt och kvaft och åska i luften.»den På Iduns uppmaning, att ingen må anse sitt ä liksom laddad,» sa gamle Tybom, befstå till stacken fö inga, våga jag hämed mig bäan. Postmästan gick och såg fundein på ofvanstående fåga, dock föst sedan jag invändt något litet emot tidigae signatue. Summa k sam ut, fu Lundin va ibland tankspidd Den äade insändainnan lg anse det vaa Ett annat å: och äknade me än vanligt det päktiga nyttigt, att den unga kvinnan tidigt ehölle litet Mök pomenadkjol 15. linneföådet. Syste Thea gick, som om penninga att öa sig med; till en del instämma Bätte klädning 40. hon hade en ljuf döm, Lilly hade alltid nog många häuti, såvida en paktisk mode stå 2 ljusa blustyge och fode 10. vid sidan och hjälpe den unga flickan att på bästa Kot sommakappa 25. fasligt bådtom och slog sönde me än vanvis använda dessa s. k. nålpenninga. I motsatt Hatta 12. ligt, då hon gick kusin Eva tillhanda i husfall ä det en olycka; själf ehöll jag flee ko- Handska 8. hållet. Småflickona ketsade mellan postno i veckan, och hvad blefvo dessa använda Snölif 6. kontoet och häadshöfdingens esidens, alltill? Jo, jag skaffade mig en massa onödiga be- Linne och undekläde 30 tid beväpnade med öda oso och kaamellhof, köpte snask och dylikt, och det ha hela Sko 10. lifvet igenom vait min olycka. Inte läde jag stuta, och någon gång nedlät sig äfven Summa k mig att fösaka något öfveflödigt, nej visst inte! den föståndiga Elsa att taga del i pomett lägga undan någa penninga, fö att sedan Ett annat å köpe jag i stället fö linne något nadena. Och alla stadens flicko sågo så kunna utbilda något säskildt anlag, blef ej hel- mea i klädningsväg. le af. Däemot känne jag många, som aldig undeligt menande på den vacke vice hähu jag använde mina kläde? ehållit så mycket som en kona till att använda Fö min del ha jag funnit det vaa bätte att adshöfdingen, som va så ståtlig, sjöng en efte behag, och jag ha många gånge fövånat använda mina omodena kjola till s. k. hemmamig öfve, hu de kunna hålla så hådt om slan- blusa, men föst sedan de blifvit väl bostade utmäkt teno och kunde oa ett helt sälltane, då jag och många med mig, som fån och ångpessade hos fägaen, då det blifve som skap. Inte kunde man begipa hvad egentbandomen vait vanda att handtea penninga, nytt. På samma sätt använde jag omodena ligen han såg hos den dä långa föken ha så svåt att hålla dem fast. Det ä ej hä tvättklädninga, hätill någon mök kjol. Min Thea, påstodo bogmästans halfgamla döttfåga om dåliga kaaktäe elle annan svaghet. s. k. gatkjol använde jag aldig inne, utan byte Nej, felet ligge i hemmets uppfostan med nål- om så fot jag komme hem; på detta vis hålle a, som väntat i 13 å på att få kasta en blick in i det fölofvade landet. penninga. den sig faich länge. Kängo använde jag aldig Signatuen s uppsats i fågan ä både inne, utan föegående ås sko; på detta vis Men heane tyckte, att föken Thea paktisk och tillfölitlig, men jag kan ej föstå, hålla kängona i flee å. Snölifsutgiften bli Lundin va näa på stadens vackaste tös, hu det kan vaa fötjänst att fäga sina kläd- ganska dyg, om man så fot det böja blifva ninga. Vill lämna en liten uppgift hvafö. Föst bistfälligt, kasta det åt sidan. Fö att få det sådana ögon kunde då fövida hufvudet på komme fäglön 2. 60, så fode och litet tillbe- helt igen, botspätta jag de gamla banden, bot- hvem som helst. hö 3 k., något af det gamla såsom fjäda och tage söndiga fjäda; det hela gå ungefä till Det va en tyst, stilla söndagseftemidlitet småsake kan ju alltid begagnas. Så 2 da- 1 k. och snölifvet ä som nytt igen. Det ä dag. Fu Stafva Lundin satt i sängkambesväligt, men det ä mödan vädt. Mycket me gas abetslön, om det göes hemma, annas bli det ju dyae. Ä det en ba sömmeska, tage skulle jag vilja säga, men våga ej, ha nog e- man och läste»ndelig nådaspis» med halftillslutna ögon, unde det he postmästan hon elle 2 k. om dagen och så maten. dan inkäktat fö mycket på Iduns spalte. Men nä tyget blifvit fägadt, ha det kympt tog sin siesta på soffan. Gymnasisten och Gadd. ihop, det äcke ej till; fö att åte få en kläd4. Elsa voo ute på pomenad, och småflickona nhig måste monteingstyg anskaffas. Om vi taoch Lilly hade fait bot och skulle inte ga detta af sammet till 5 k., ha dessa utgifte komma hem föän med sextåget. Kusin stigit till Fö denna summa kan man ju nästan ehålla en ny. Eva satt i flickonas um och skef bef till Skiss fö Idun Signatuen Teodos inlägg i fågan ä allt besin bo, komministen, som i all hemlighet öm vädt. Då man se dessa olika poste fö gått och svämat fö Thea ända sedan han af Sylva. hvaje å, föstå man att denna husmode det tog studenten. Nu kunde då Eva tala om, ena ået anskaffat sig en del dyae sake samt ett annat enklae elle ent af endast ändat os postmästans gick man och såg hem- att säket blef det fölofning af hä hos mosina klädninga. Men det ä också något ovanlighetsfull ut. Det hade glunkats så bos och det fö ingen annan än den käa ligt att, då mannens iukomste stigit så betydlänge i stan om, att äldsta dotten, föken Thea,»och inte få du bli ledsen fö det, ligt, ej hustuns fodinga hvad klädpenningane angå också stigit. Det ä nog något enastående Thea, skulle fölofva sig. Det hade j u vait Emil, ty din kunde hon i alla fall inte bli,» och allt beöm vädt. tal om edan föa vinten, nä det hade skef hon i befvet. Så lade hon bot pentill signatuen M. S. vill jag, och toligen vait så päktig skidskois och föken Thea nan med en suck och lutade sitt bufvud i många med mig, famställa en bön, fö att få händena. veta, hu en hvit ylleklädning kan anskaffas fö och den unge häadshöfdingen så ofta vait Det va så tyst öfveallt, sömnigt och 5 k. Som jag själf använde mycket hvita kläd- tillsammans och itat uno i isens famn. Stoa sistes fölofning. K

6 dåsigt, t. o. m. flugona hade somnat. Det va allt undeligt ändå, tyckte Eva, att hon, tösen, lilla Thea, skulle gå föut in i det fölofvade landet. Jag få vaa utan, jag, tänkte Eva och dog en suck. Inte fö det fattades fiae: den dä nye handelsmannen med de öda händena och blå glasögonen hade ju så godt som fiat, och moste Stafva menade, att Eva voe dum, som inte ville säga ja. Han va j u fömögna kalen, hade köpt huset med handelsboden, och teflig våning hade han också. Men Eva va ba banslig, som inte ville ta sitt fönuft till fånga. llt det dä tänkte Eva på, dä hon satt och skef till bo Emil. Men det va något annat, som va i vägen fö vå hedelige handelsman, menade mobo Las. Och det va nog så. Eva hade gått och tittat fö djupt och fö länge i ett pa vama, buna ögon, och så hade hon svedt sitt stackas 35-åiga hjäta objäpligt. Inte ådde hon fö, att hon kunde älska lika vamt och ömt som den 21-åiga Thea. Eva bode j u inte tänka på kälek, utan vaa föståndig och gifva sin hand åt den blåglasögde handelsmannen, menade moste Stafva. Men, hee gud, inte ville hon tvinga henne. Eva gjode ju så väl nytta fö sig, och så pecis baskapad va hon helle inte.»ck käaste, käaste,» hviskade hon,»om du blott visste hu jag hålle af dig.» En tå doppade så vacket mellan de små fina händena, hon höll fö det sogsna ansiktet. Kunde inte Gud höa och hjälpa henne? Baa en enda, baa hans kälek och se'n hu gladt skulle ej lifvet vaa! De dä vama, buna ögonen, hon såg dem fö sig dag och natt. Men nu va han bota, den afhållne, päktige mannen, han va ute på en esa fö banken, i hvilken han hade tjänst. Det va nu längesedan de sist täffades. Ett ski och ett högljudt bulle väckte henne u hennes dömma. Hvad nu då? ck, det va småflickona som åtekommit och nu voo i full fat med att kifvas om någa kako, som mamma delat ut. Så måste hon ut och bilägga tvisten. Dä nee i löfsalen satt den unge, lycklige häadshöfdingen med föken Thea i sin famn. Ea af småflickona, den odygdiga Villi, stod i ett hön af tädgåden bakom en syénbeså och bakom henne Elna, nyfiken och ifig. De hade blifvit sams igen, och nu måste de ha eda på, hvad det skulle bli af, eftesom fabo Holge och syste Thea voo ensamma.»se du något, du Villi? Låt mig se,» och den lilla stäckte sig nyfiket fam bakom systen.»nej, Elna då, di kysses, di kysses,» skek Villi och klappade i händena.»låt mig so!» och nu knuffade Elna askt undan systen med den påföljd, att Villi plötsligt föll pladask i en blomsteabatt och uppgaf ett högt op. Elna flydde föfäad däifån och spang, som om det gällt lifvet, u tädgåden, usade in i salen och opade, så att det hödes öfve hela huset:»di ha kysst hvaann,» och skattade och snuade som en liten nystvinda. Men på blomsteabatten låg stackas Villi och gät efte sitt fall»usch, den otäcka Elna, hon ska få.» Thea, som höt oväsendet, slet sig odnande u sin fästmans ama och gick, åtföljd af sin lycklige Holge, fö att tösta den lilla fallna ängeln. Så tågade de alla upp, och Thea pesenteade, odnande och leende:»min fästman, Holge Fank.» Nu blef det ett omfamnande och skattande och kyssande. Elna och Villi togo hvaann i famn och kysste den ae fabo Holge. Gymnasisten, bo Henik, ekvieade punsch och sodavatten, och pappa tog fam sitt bästa vin. Elsa, tettonåingen, smög sig in i flickonas um, tog fösiktigt fam sin dagbok och skef:»det outgundliga händt. De ha fölofvat sig.» Det blef en glad afton med en hälig solnedgång, och månen sken till sist, och de båda lyckliga sutto på balkongen utåt tädgåden och blickade, ostöda af tid och um, in i hvaandas ögon. Lilly spelade vemodsfulla och glada stycken, och bo Henik sjöng, och pappa kom fam med sina gamla bavustycken och sjöng, så att mamma i skymningen tefvade efte hans hand och med tåa i de äliga, gå ögonen sade:»las du, minnes du den gången; tack fö allt, Las.» Och småflickona sutto så stilla och tysta på hva sin pall och sågo beundande på de båda fölofvade. Villi tyckte, att Thea va så lik den dä pinsessan i sagboken, och Elna hviskade till Villi, att fabo Holge va så lik S:t Göan.» Å, vi få vaa täno, du Villi.»»Ja, och ha hvita klädninga, du Elna.» Och kusin Eva gick och pysslade och passade som vanligt, och hennes 35-åiga hjäta klappade af längtan och sällhet. Hon kunde ej låta bli att smyga sig in i handkammaen och gåta ett litet tag. Men det va utaf baa glädje. Lilla Thea va j u så a, och hu han såg på henne sedan! Det va som en doft af vå och kälek legat i luften. Inte vill jag söja, ljöd det inom henne. Hon skulle kanske också bli så dä lycklig. De hade skålat och duckit hvaanda till, Holge, hon och Thea. Och då hade Eva sagt med skälfvande läppa och en tå i de vacka blå ögonen:»må ni bli iktigt lyckliga.» Och Holge han hade sett på henne så skälmaktigt och svaat:»tack Eva, jag önska dig detsamma.» Och det va, som en osensky dansat fö hennes ögon, det va en tå af lycka och outsäglig glädje i dem, då han tillade:»vid komme snat hem, jag ha haft bef i dag. Han hälsa Eva säskildt och be att få hoppas.» Och Eva behöfde inte fåga på hvad, ty hon såg af Holges och Theas skälmaktiga blicka, att de dä vama, buna ögonen skulle snat se in i hennes och fåga: ha du mig kä? Det va en hälig afton, som följde på stoa systes fölofningsdag, och nä alla sedan gått till hvila, stod den allvaliga, stadgade Eva, belyst af den beda månstimman, som lyste in i salen, och kysste gång på gång potättet af den unge mannen med de vama, buna ögonen. * Iduns läkaatikla. (Eftetyck föbjudes.) IX. Någa od om nevositet och s. k. nevösa sjukdoma, af Pofesso F. Lennmalm. (Fots.) Hä ä ej ätta platsen att skilda, på hvad sätt dessa åkommo te sig; med sina mångskiftande symtomc fylla de volyme, och jag kan blott i alla stösta kothet göa en antydan om dessa symtom. Om vi, såsom föut ä sagdt, äkna nevositeten såsom den lägsta gaden af de nevösa sjukdomana, så ha vi bland dessa föetädesvis att uppehålla oss vid neuastenien och hysteien; tagas dessa od i vidstäckt bemäkelse, så kunna till desamma hänföas de flesta nevösa lidanden. Vid neuastenien ha vi i fösta hand att göa med symtom af en betydlig tötthet, ofömåga att på nomalt sätt abeta, hos nevsystemet, men äfven samtidigt med symtom af stegad etbahet hos detsamma. Då nevsystemet i sista hand lede och sty alla oganismens föättninga, de höge som de läge, så ligge det i sakens natu, att symtom kunna upptäda fån koppens alla olika ogan, och så ä ock föhållandet. I mångfaldiga, olika kombinatione möta oss dessa symtom, och sjukdomsbilden kan däfö i olika fall bli ganska växlande. En nedsättning af abetsenegien hos vissa af hjänans höge funktione ä ett bland de viktigaste symtomen. Denna ytta sig vanligen föst i fösvagande af minnet, vidae i svåigheten att fästa uppmäksamheten på en bestämd sak fö någon länge stund (detta visa sig som ofömåga att följa med ett samtal, att fatta innehållet i en tidningsnotis o. s. v.), i ofömågan att bilda sig bestämda omdömen om sake och ting, och slutligen i fösvagande af viljekaften. I svåa fall stegas detta ända dähän, att ofta cn höggadig apati och likgiltighet fö allting bli det måst iögonenfallande symtomet. Till dessa sjukdomstecken sälla sig ofta en svå oo och ängslan, som stundom ä det symtom, som behäska sjukdomsbilden. Denna ängslan kan antingen vaa obestämd, så att den sjuke blott efa en gänslös oo och ängslan utan att veta hvafö, elle ock anta den en säskild fom, så t. ex. äo somligc sjnke ädda fö människo, anda fö ensamheten, anda åte fö öppna platse o. s. v. Den vanligaste fomen fö denna ängslan ä kanhända ängslan fö att lida af någon svå sjukdom. Denna ängslan ä lätt att föklaa, patienten ifåga känne sig sjuk och eländig, han efa ock symtom fån hvajehanda olika ogan, och då han i allmänhet ej vet, att neuastenien i och fö sig kan upptäda med symtom fån koppens olika dela, så dage han lätt den slutsatsen, att han lide af en vida allvasammae sjukdom än»baa nevsvaghet». En viss del af dessa patiente to nu, att deas nevösa symtom äo famkallade af t. ex. käfta, lungsot, hjätfel elle undelifslidandc, och de tillbinga ofta långa tide med att fösöka öfvetyga olika läkae om föcfintligheten af någon dylik åkomma. Fån muskelsystemet upptäda symtom dels i fom af en utpäglad svaghet, som vålla att allt koppsabete, däibland ofta t. o. m. en enkel pomenad, ske med yttelig svåighet och åtföl;es af en abnom tötthetskänsla, dels i fom af daninga och yckninga af olika slag, dessa senae tydande på en stegad etlighet. Fån känselsinnet ha vi att anteckna såsom dot viktigaste symptomet den på den stegade etbaheten beoende ömheten och väken, den s. k. nevväken elle de nevösa smätona som komma af den obetydligaste anledning, som flyga fam och tillbaka i koppen, och som ofta föfölja den sjuke långa tide. Nästan vanligast af dessa smäto ä den nevösa hufvudväken, som upptäde i olika fome, än såsom svå väk, än såsom känsla af ett hådt åtdaget band king pannan elle

7 af en tyngd som ligge äfve hjässan, än som känsla af tomhet elle öfvefyllnad i hjänan o. s. v. Ögonen delta ofta i den allmänna töttheten och kaftnedsättningen, så att de sjuke efte en helt kot stunds läsning elle skifning få svå väk i ögonen och böja se otydligt. Ögonen äo abnomt känsliga och etliga fä ljus, liksom öonen äo så fö ljud. Fån matsmältningsoganen iakttages dels fölångsammande och fösvåande af själfva matsmältningsabetet och föstoppning, dels ock abnomt stegad etlighet visande sig unde fom af käkninga och diaé; dessa olika symtom ha man med ett gemensamt, ehuu illa valdt och ingalunda vetenskapligt namn plägat kalla nevös mag- elle tamkata. Dessa ubbninga i matsmältningsoganen äo sädeles beaktansväcla, emedan genom desamma dc sjuka afmaga och ytteligae nedsättas, isynnehet om de, såsom ganska vanligt ä, falla på den idén att de lida af oganiska magelle tamsjukdoma, katae elle så, hvilka böa behandlas med diet, d. v. s. med minskning af födan elle svält. tt behandla hithöande symtom på detta sätt ä i allmänhet fullkomligt oiktigt, tvätom buka mat vaa det enda veksamma medlet mot desamma. Hjätveksamheten ä ofta etlig och stegad, så att den s. k. nevösa hjätklappningen, ofta i föening med oegelbunden hjätveksamhet och nevösa smäto i hjättakten, ä ett vanligt symtom. Dålig sömn elle t. o. m. sömnlöshet inställe sig ofta fö att föväa de ofvan nämnda symtomen och ä ibland det alla plågsammaste af hithöande lidanden. Dessa äo de alla viktigaste symtomen, men en mångfald anda, med de föa analoga, fån koppens alla olika dela, kunna ock bidaga att ytteligae stega det onda. Vid de nevösa sjukdoma, som man buka kaaktäisea såsom hysteiska, ä ej töttheten så famtädande, ej helle se man hä den nedstämning af lynnet, den oo och ängslan, som ofta ä så utpäglad vid neuastenien. Vid de hysteiska lidandena ä det viktigaste momentet den ytteligt stegade psykiska etbaheten. Denna ä så stegad, att till följd af de obetydligaste osake svåa symtom, såsom lamhet, kamp m. m. kunna upptäda och länge kvastå. Bland de osake, som mest äo veksamma vid famkallandet af dessa sjukdomsyttinga, intages det fämsta ummet af föeställninga, hvilka på ett elle annat vis födas inom patienten elle bibingas honom, och man ha t. o. m. på sista tiden definieat hysteien såsom en sjukdom, som famkallas diekt af föeställninga. Ofta se man den psykiska etbaheten så stegad, att t. ex. en döm om att man blifvit öfveköd famkalla en fölamning i benen, en tanke på en kampyckning åstadkomme en sådan, en häftig sinnesöelse, såsom vede elle föskäckelse, vålla en fullkomlig stumhet. Om neuasteniens symtom äo talika, så äo de dock ett fösvinnande fåtal mot de symtom, som hänföas till hysteien. (Fots.) * U p n o t i s b o k e n. Konpinsessan och hennes söne, pinsane Gustaf dolf och Wilhelm, jämte uppvaktning, anlände till Helsingbog i måndags e. m. samt antädde omedelbat fäden till Sofleo. * Kvinnona och fedsöelsen.»la Ligue intenationale des femmes pou le désamement geneal» hete en kvinnlig fedsföening med säte i Pais. Föeningen skall, enligt utsändt meddelande, den 3, 4 och 5 nästkommande novembe hålla en intenationel jounalistkongess i Pais, hvavid idel fedsfågo skola behandlas. f detta meddelande ses bland annat, att såsom den ena af föeningens båda»secétaies des séances» fungea madame Sjöstedt, hustu till den svenske Paiskoespondenten Eik Sjöstedt (»Osbone»). Föken Maia Malmefelt, dotte af famlidne majo Malmefelt och hans maka, komme att debutea å k. opean innevaande säsong. Föken Malmefelt, hvilken lä äga en hög och vacke sopan, ä elev af pofessoena Julius Gunthe och Iva Hallstöm. "Två små pinsesso". Skiss af Elsa Lindbeg. (Slut f. föeg. n:.) Hon läste litet stapplande, pekande med sitt lilla osiga finge.»tick-tack tillhö Lovisa Ulika och Magdalena Kistina Kugge.»»Tick-Tack! Han hete Tick-Tack,» sade Mag.»Tick-Tack!» uppepade Isa.»Men vi skola, kalla honom fö Tick,» tillade hon hastigt.»nej!» opade Mag med fö henne ovanlig häftighet»tack» skall han heta.»»nej Tick!» och Isas ögon glänste.»men jag vill, att han skall heta Tack» och Mags öst daade. Det va Tick-Tacks fösta stund i gefve Kugges hus. Hans följande daga blefvo ungefä likadana. Isa och Mag voo gent emot hvaann liksom omvända. I de små pagehufvudena, som föut endast ymt pecis likadana tanka, funnos nu de mest uppoiska små idée, och i allt som gällde Tick-Tack hade de motsatta åsikte. Stackas Tick-Tack! Han visste ibland ej hvad han skulle taga sig till. Nä Isa ville, att han skulle spinga, befallde genast Mag, att han skulle gå, och nä Mag ville, att han skulle sofva, fick isa en plötslig ingifvelse, att stunden nu voe inne att läa honom sitta med en sockebit på den svata nosen. Isa och Mag hade hva sitt lilla smidiga, spanska ö, silfvebeslaget och med öda silkestofsa. Det kunde snäta ätt ba i de små hvita, nyckfulla händena. Men ögonblicket däpå höllo de små matmödana på att kväfva honom unde häftiga anfall af hejdlös kälek. De små öda munnana kysste nu ej me hvaanda; alla deas mjuka kyssa föllo endast på doggens ynkiga hufvud. Han undekastade sig dem med minen af en lidande maty. Stackas Tick-Tack! Han vantifdes. Hans svata, uppfläkta nos knappt snuddade vid fågelstekens fina kött och de aptitliga, bunstekta kotlettena. Föknana Kugge lågo på knä invid hans fösilfade skål, tiggde och lockade. TickTack gäspade, uttåkad och sumulen. Tick-Tack hade ej me samma munta, kvicka ögon. Det låg sog och längtan djupt inne i de svata hundögonen längtan efte fihet. Han va knappt åsgammal, valpen va i honom. Vid pomenaden leddes han alltid i sin fösilfade kedja. Han släpade tassane efte sig och hängde med det beda, ynkiga hufvudet. Ville han spinga en smula, genast va betjänten till hands och ett böjligt spö kittlade han sido. Små fina fökenhände tålde ej håda yck i kedjan. Mag och Isa tuade om att leda honom. Kalle såg dem ibland gå föbi sin möka potgång, nätta och fina med lätta, tippande steg, de kota klädningana vippade bedvid hvaanda, den vacka hunden emellan dem och så betjänten på två stegs afstånd, stam, styf och ak. Kalle följde dem giigt med blicken och gick så ända ut på gatan fö att se den sista ljusa fliken af de vippande klädningana fösvinna om hönet, då vände han sig om slog med en spak igen poten och stök mössan af hufvudet på en gapande liten»puttefnask». Hu månde det kännas att glida med handen öfve det hängande, lena pagehået, det ljusa och det en smula mökae, som nyss glänst och gnistat i solen? På eftemiddagane bukade de Isa, Mag och doggen sitta uppe i fönstet bak spegelutan bland siden, sammet och spetsväfnade. Nee på gatan höll då Kalle sina päktigaste uppvisninga. Uppe i fönstet lutade de tenne hufvudena invid hvaanda. Tick-Tacks nästan fy kantiga hufvud stack mökt och dystet af mot de två fina, ljusa flickhufvudena, och te pa ögon skådade allvaligt ned på Kalle, som anstängde sig till det yttesta. Isa och Mag hade lagt hva sin hvita hand på det beda hundhufvudet. Hu månde det kännas baa att snudda med en föfusen, tafatt pojknäfve invid dessa hvita hände och detta mjuka, lena hundskinn, hu månde det kännas? Kalle kände inom sig, att han gäna skulle ha yppat den dä hemligheten om mammas linne, baa han fått pöfva det ett tag, ett enda litet tag. Den stoa händelse, som åstadkom, att Isa och Mag åte nämade sig hvaanda med kyssa och omfamninga, tilldog sig i maj, då gäslindan ä ljusgön, himlen blå och luften ljum, i maj då våen edan ä säke på sig och människo och dju betagas af en sådan undelig, obetvinglig fihetslängtan. Kalle gick utefte sin gata småhvisslande; med foten spakade han igen de källalucko, som voo öppna, och öppnade dem som voo slutna. Eakt emot honom kom gefve Kugges stama betjänt. Han ledde Tick-Tack, yckande och knyckande i silfvekedjan, nu nä ingen såg honom. Tväs öfve gatan spatseade en liten tillgjod dam kammajungfun hos någon af gannheskapen. Som en föken va hon; smal om lifvet och kusad i hået. Kammajungfun stannade, betjänten stannade, så blefvo de stående. Silfvekedjan hängde slak. Klykan som fäste kedjan vid Tick-Tacks halsband gapade upp. Kammajungfun och betjänten patade. Kalle stod och såg på. Tick-Tack tassade så långt, som kedjan bukade äcka. Till sin undan kände han, att han kunde gå ännu länge, ännu länge och ännu länge. Han va fi, fi! Hans kothuggna svans svängde om hönet. I ett huj va han bota. Betjänten mäkte ingenting. Kammajungfun mäkte ingenting. Men Kalle kilade kvick som en ödla upp fö gatan. Tick-Tack föe Kalle efte. Tick-Tack endast spang, spang och spang. Hu häligt att stäcka på smäta lemma, som så länge dådlöst dagit sig öfve mjuka matto! Gata upp och gata ned löpte han. Takte, dä han aldig fö vait, spang han föbi. Till stadens utkante hade han kommit. Kalle va tätt efte, öd, vam, flåsande. Fån en tvägata köde i skapt taf en slaktavagn. Det öda köttet låg löst upptafvadt, daande i solen; på vagnsbottnen, midt bland köttet stod en sto, lufvig hund med blodspängda, aga ögon. Ett högt skall! Den stoa slaktahunden hade hoppat ned på gatan och späat TickTacks väg. I nästa ögonblick låg Tick-Tack omkullslagen i smutsen på gatan. Slaktahundens stoa, öda gap öppnade sig öfve honom, Kalle såg hu det böjde sig ned, djupt ned och gep om Tick-Tacks hals, Kalle såg hu skapa tände boade in i det mjuka hullet. Det gick en suckande ysning öfve den fina, smäta hundkoppen. Och Tick-Tack sjönk liksom ihop, stäckte benen akt ut ifån sig, och så låg han alldeles stilla med tunn, hvit fadga om den svata nosen. Det bann som ödt och gult i flammo fö Kalles ögon. Han visste ej till sig; pulsane slogo, blodet flög honom uppåt hufvudet sjudande hett. Med knutna näfva ände han mot slaktahunden. Hunden och pojken kämpade mot hvaann. Hundens stoa öda gap hässjade tätt inpå honom. Men han gep det med staka pojknäfva och tyckte det bakåt. Något ljumt, vått ann ned öfve hans ena am, ända ut på fingana och gjode dem klibbiga. Det va fån så som hunden bitit honom, men han gaf ej akt däpå. Som i en vision såg han två, små flickhufvuden. Det ena liknade det anda och båda voo omgifna af tväklippt, glänsande pagehå. De två pinsessona, som sutto i slottet! Nu sted Kalle fö dem. En hvissling ska skäande hvass genom våluften. Slaktahunden, som tumlat bakåt af en spak fån Kalle, este sig, lyssnade... ännu en hvissling, och slaktahunden löpte bot, linkande på bakbenen. Det va vid utkanten af staden näfa skogen. Ett nybygge, som abetane lämnat, låg nämast. Ingen syntes till. Kalle lyfte Tick-Tacks döda kopp på sina ama. Bot mot skogen gick han. Dä midt i tysta stilla skogen satte han sig ned unde ett täd. Han va litet matt och tött; hunden låg tung i hans famn. Vacka Tick Tack, nu va han död! Som död fick Kalle styka dig öfve det fina, glänsande skinnet, dä, dä och dä som föknana Kugge så ofta smekt. Blod låg stelnadt i halsens djupa så. Gatsmutsen hade fastnat hä och hva. Men Kalle ville göa honom vacke och en. Han öppnade sin uvuxna töja och ef ett stycke af mammas linne, just dä det va en smula skit, liksom böjan till ett litet hål. I en spudlande, gladlynt våbäck, som solade tätt invid, doppade han linnelappen. Så tvättade han Tick-Tack en, så godt han kunde. U hans egna så sippade blodet

8 fotfaande, men han tokade -endast af det i föbifaten. Tick-Tack måste bli iktigt snygg och en.»pojken min! Pojken min!» uppepade han halfhögt.»pojkeu min! Pojken min!» och han lyfte valigt på hundens slappa, slaka kopp. Så satt Kalle länge med gefveföknanas käaste skatt i sin famn. Tädet böjde sina fina gena ned mot dem, pojken och den döda hunden. Ännu hade ej bladen spuckit ut, men knoppana sutto liksom små göna bukette utefte de smalaste, mjukaste kvistane och aftecknade sig så göna och unga mot den blå, molnfia våhimmeln. Solen blef minde vam och sjönk långsamt ned mot hoisonten. En ståle föll snedt mellan skogens nakna stamma, Den döjde på Tick-Tacks beda silfvehalsband, fögyllde de stolta namnen Lovisa Ulika och Magdalena Kistina, gled åt sidan, bleknade och slocknade. En kall vindpust smög fam utefte skogsanden och de finaste kvistana dallade svagt. Kalle hade est sig: långsamt böjade han gå famåt. Tick-Tacks döda kopp ba han tyckt tätt intill sig. Nä han kom in på gatona, vände sig folket om och såg efte honom. I gefvepalatset va sto oo och föviing. Tjänae spungo om hvaann. Gefven och gefvinnan Kugge voo ej hemma, en i middags hade de åkt ut i den låga kogvagnen. Gefven köde, endast en liten goom med gult bälte om blå ock hade suttit på baksätet. Ännu hade de ej kommit hem, Och Tick-Tack! Tick-Tack va fotfaande bota I lla betjäntena voo ute och sökte. Jungfuna hade skockat sig i tjänanes um. Så mycken oo baa fö en hund! Snat ä han nog hä igen. Guvenanten tog en intessant oman och gick in till sig. De två små gefveföknana blefvo ensamma. De sutto kupna tätt intill hvaanda, hufvud vid hufvud, kind mot kind. Det va länge sen de suttit så med amana slutna om hvaanda. Tick-Tack hade suttit emellan dem. Nu va Tick-Tack bota!»han spinge och spinge och spinge. Elaka, fula gubba göa honom illa,» hviskade Isa med stoa, uppskämda ögon.»han spinge vilse och hitta inte hem,» hviskade Mag.»To du, att han inte hitta heml? Hva skall han vaa i natt?! Det ä så mökt, Redigeas af Sophie Linge. Bidag mottagas med tacksamhet. Logogyf. Skön som en dottning mitt hela sitte Uppå sin blomstesmyckade stol, Doftande lunda med fågelkvitte, Blånande sjöa med silfveglitte, Blomfaga änga och stålande sol, Myggo som dansa och humlo som spela, lla sin hyllning gifva mitt hela; Och nu det gälle att göa sitt val Utaf dess skatte i tusental. Fån skogens väld En ståtlig gäd. Och en ifån abatten. En osund gas. Hvad sällan tas I hetsiga debatten. Ett mänskligt band. Uti våt land En klablå vattenspegel. ^"En paktfull bud I blomsteskud. >/--Hvad alltid finns på segel. En gammal skytt. Och gammalt nytt, Som banen vilja höa. Ett sumpigt fält. En som så gällt Kan mogonslummen stöa. En landtlig fäg. En gönklädd dväg Som envist nog kan stickas. En magisk sfe. En hvitklädd hä Som ifån himlen skickas. Uppå sitt vis B l a n d nu befintliga Hvafö hänge Tick-Tack så med hufvudet? Hvafö vifta han inte på svansen? Hvafö slicka han inte dessa små ooliga, fina fökenfinga? Och hvafö ä han så besynneligt kall och känslolös? Tick-Tack! Tick-Tack! Kalle ba lagt den döda hunden ne på gatan. Blodet inne fotfaande jämnt och stilla ned öfve amen u sået. Och han uppbjude sina sista kafte att samla sina tanka:»en hund. En sto... sto hund... bet... b e t... b e t...» Och så äo tankana bota.»två små pinsesso sutto i ett slott... Två små pinsesso sutto i ett slott...»nej, nej! De sitta icke me i ett slott. De äo hä, hä tätt invid. Det ena fina pagehået hänge ned bedvid det anda. Kalle stäcke ut sin hand, som ä så matt och mäkvädigt tung. Och han styke långsamt öfve hået uppifån och så ända ne. Det ä mjukt, lent, oändligt mjukt, oändligt lent. Han tycke det ä, som om han sjönk ned i det, sjönk allt me och me, baa sjönk och sjönk. Det ä ljufligt och obeskifligt lugnt och stilla. Det hvifla som stoa sola och små stjäno infö hans slutna ögon, så vet han icke af mea. Medvetandet ä bota. Det ann bot fö mycket blod u det stoa sået öfve amen. Men Lovisa Ulika och Magdalena Kistina Kugge ligga på knä famfö den döde Tick-Tack. Klaa tåa doppade sakta u deas stoa, all vasamma ögon... så mökt unde natten. Och i Mags ögon dogo pupillena ihop sig i ångest.»vi skola gå ut och söka honom,» föklaade Isa helt oväntadt.»vi?» sade Mag och såg litet tvekande ut.»men Jaucqes ä bota och föken läse i sitt um.»»tös du inte gå ensam?» sade Isa.»Jag tös.» Och så gingo de hand i hand. Ingen mötte dem, Ingen höll den tillbaka. På gatan vände man sig fövånad om efte dessa två små flicko, som fotsatte att gå famåt, oubbligt famåt hand i hand, bahufvade i tunna, ljusblå klädninga. De, som ville hejda och tilltala dem, tystnade infö deas stoa, allvasamma ögon och fönäma, högbuna små hufvuden.»to du Isa, att Tick-Tack gått den hä vägen,» vågade slutligen Mag famh viska.»javisst,» svaade Isa. Men i samma ögonblick föddes det fösta lilla tviflet och den fösta lilla oon inom henne. Men hon fotsatte ändock att gå med Mags hand i sin.»jag fyse,» sade Mag efte en stund, undegifvet och klagande. Isa häktade af sig sitt Ulla hvita tyllfökläde och svepte det, som va ynkligt tunnt och fint, om systens späda skuldo. Och så fotsatte de att gå och g å... Emelletid höll äfven Kalle på att gå och gå. Men det va icke samma hutiga och kavata Kalle som vanligt. Det va en blek liten Kalle, som vandade famåt meddendöda hunden på sina tötta ama. Hans så hade åte gått upp. Det sved och en jämn, vam blodstöm ann ut öfve hans ena am. Och hans steg blefvo allt långsammae och tankana i hans hjäna så undeligt föviade och tötta.»två små pinsesso sutto i ett slott. Två små pinsesso sutto i ett slott.» Den meningen måste han taggla om och om igen, och nä den va fädig och liksom utsagd, stod den åte infö honom.»två små pinsesso sutto i ett slott.» Han fösökte hvissla, men det gick inte.»två små pinsesso sutto i ett slott...» Dä komma två små flicko spingande emot honom, hand i hand. Ett långt tväklippt hå födes af vinden ut som en fladdande sky. Och det ena mjuka håsvallet va en nyans mökae än det anda.»tick-tack! Tick-Tack!» Och ifiga, en smula kalla små hände stäcktes mot hunden. Innehållsföteckning'. m a n d a M a i e - R ö n t g e n ; af H. G. S. (Med potätt). B a a p o s a 1 f Laua Fitinghoff. I»klädpenningfag a n». S t o a systes fölofning; skiss fö I d u n af Sylva. Iduns läkaatikla: I X. N å g a o d o m n e v o s i t e t, af pof. F. Lennm Im. (Fots.). U n o t i s b o k e n. T v å s m å pinsesso»; skiss af Elsa Lindbeg. (Fots. o. slut). T i d s födif. Hvad ofta nog, Kanske med fog, Kan i ditt sinne bänna. Hvem mången gång I en salong Till hvila dig inbjude. Ett»abe» hä. ' Och hu man ä, Då östen okla ljude. En våhäold I åets sold. Och så till mången kona En gund helt visst. Ett buk till sist. Och nu jag skall dig skona. F. E. D. Sundhetspolis. En and vid åkens dike. En ädslans bild. En konung vild I ymdens fia ike. En omtyckt fisk. Natuligt fisk Inhägnad uppå maken. I hvad vi se En»damkupé». Hvad stå som spön i maken? Ett slag af hed. Hvem tappet sted Emot den hemske daken. En to podukt Med ljuflig lukt. Hvai sin (?) man fått maken. En skön smaagd, Som blifvit lagd På mökblå vattad yta. Ej finnes det På vå planet. Hvad ha ock liten gyta. f tidens tand Ett bett ibland På hyddan som på slottet. Hvad fann man bäst Som botest gäst Vi som ett odstäf fått det.ett syskonpa Som ock du ha. Hvauti vi få gäfva Och taga fatt Mång fontids skatt. Hvaaf man måste väfva. En tynge»lu». En skygg figu Som dock dig få att skika. En läckehet Så smidigt fet Och näande tillika. Hvad föet må, Om man skall få Belöning fö sin möda. Osynlig kopp. Och vandans hopp Då öknens sand käns glöda. Ett pothvalf ock. En fu hvas»lock» Vi alla igenkänna. H U L T M salt evangelium, Pål såll nej, stöm två kött, dag stolt vindpust, mil tala kall, esa flott. Sibylla. Tiangelaitmogyf. I fyllningsgåta. R F L E K S T ä jä d d u v i i 1 n E 1) Dju, 2) sagofigu, 3) ponomen, 4) tidmätae, 5) bokstaf. G k. G S I Lösninga. N J Begynnelsebokstäfvenabildanamnet på en gammal filosof. Slutbokstäfvena hans hemland. 1) Rum fö döda, 2) gammal man, 3) um fö aktise, 4) fån fonnodiska mytologien, 5) ämne fö poete, 6) spansk stad, 7) familjenamn, 8) land i Euopa. Logogyfen: Veanda; D a n, en, ved, ad, va, ved, R a n, and, vana, vana, ned, vanda, D a n a, vad, en, ande, E v a, Vea, d a. Chaaden: Felsteg. Vokalföändingsgåtan: must.. M a s t, mest, mist, Ifyllningsgåtan: Kal Gustaf W a n g e l. - 1) Kålot, 2) Canot, 3) Belin, 4 ) Halda, 5) M a l a g a, 6) N a s s a u, 7) fossa, 8) hekta, 9) T h a m e s, 10) Efaim, 11) Vibog, 12) Tanås, IS) Baxen, 14) Odense, 15) Ladoga, 16) Sköfde, 17) Vendia. Paagam. Om nedanstående od utbytas mot anda af näsläktad elle motsatt betydelse, så ehållas 6 nya od, Cacaosote intages s ä k e t f ö n ä m s t a platsen af hvilkas begynnelsebokstäfve bilda namnet på en matätt: N S C C O R e d a n 1888 i n t y g a d e pof. J o n. L a n g i L u n d, att H u l t m a n s C a c a o v a fullt lika m e d v a n H o u t e n s Cacao. Hultmans Cacao kan säle es v a m t e k o m m e n d e a s till h v a j e h u s m o d e.