Sju dagar till Paris, 2 h Hem! Den bästa och tuffaste resan i mitt liv!

Transkript

1 Sju dagar till Paris, 2 h Hem! Den bästa och tuffaste resan i mitt liv! Hur sammanfattar man en resa som är som denna, så att så många som möjligt får in samma känsla som jag hade då. Tror det är omöjligt, men jag lovar att göra ett försök. Jag tar det från början. Jag har alltid varit intresserad av idrott. Har spelat fotboll, Innebandy, kört folkrace och kört Motor cross i mina yngre dagar. Men det jag nu skulle möta och utföra(som jag inte visste då)var något som skulle komma att bli min största utmaning hittills. 8 dagar på Landsvägscykel, vad och hur tänkte jag. Tänkte vilken utmaning och skickade iväg en ansökan, det får bära eller brista. Så i början av september förra året får jag ett telefonsamtal, det var Team Täbys kapten Jan Aronsson som ringde. Jag hade kommit med! Två dagar i veckan körde vi spinning, för att få ihop teamet. Vilket gäng alltså. Alla med olika bakgrunder, erfarenheter inom cykling men också i livet. Skapade Event och jagade sponsorer. Detta var en extremt jobbig men framför allt stressad tid för mig. Men det gick. Jag blev dock sjuk i ca 7 veckor i svår lunginflammation. Återhämtade mig otroligt sakta. Och trodde där och då att mina chanser var körda. 4 April 2015 startade premiär cyklingen utomhus. Ok, nu började jag förstå vad jag gett mig inpå. Jag hade aldrig tidigare cyklat på en Landsvägscykel, Aldrig suttit fast med fötterna, aldrig cyklat i klunga, backarna och dessa förbannade växlar. En överviktig tjej med ADD. Vet att jag tänkte många gånger, vad har jag gett mig in på. Ok, målet var att pressa sig själv, upp i mellan i snitthastighet. Mm, ni kanske tänker det är ju lätt. Men är man helt grön på landsvägscykel, klunga, växlarna, tecken och belgisk kedja etc. Då är det en hastighet som är svår i början och de där backarna(svär inombords). Ni kan ju tänka er hur det var i början. Ska jag vara ärlig så var jag livrädd, paniken tog över flera gånger. Jag fick gult kort(ingen förbättring i fart inget Paris). Fick höra många gånger; Kasta in handduken, du platsar inte, du är en fara för

2 Teamet(andras rädslor). DÅ beslöt jag mig att INTE ge upp. Det som var jobbigast var att börja lita på främmande människor, 34 st cyklister för att vara exakt. Jag började pendla till jobbet, 8 mil varje dag. Pressa mig själv, öka tempot, lära mig växlarna, ramla med cykeln. Jag skulle med, så var det bara. Och det gick, när jag klarade 17 mil utan att stanna så fick jag äntligen grönt kort. Jag kommer till Paris! Jag fick en stor varm kram av Teamets kapten och hans ord var det bästa jag hört på länge, Vilken kämpe du är, klart du ska med till Paris! Oj, vad jag grät av lycka! I slutet av juni börjar allt falla på plats. Gör sista servicen på cykeln. Visade sig att mina bromsar var felaktiga de hade legat på hela tiden, alla träningar och pendlingar. Ni ska tro att det blev en fröjd att cykla sen. Känslorna pendlar mellan lycka, rädsla, spänning. Resan ner: Dag 1: 40 graders värme(42 för att vara korrekt) Första dagen och 200 km att genomföra. Dagen började bra. Det var varmt men med svala vindar, men vi alla märkte mer och mer att det blev varmare och varmare. Svala vindar byttes mot heta vindar. Brända armar och knän. Värmen blev för mycket för några av oss i teamet, vi gick in i den berömda värmeväggen. Efter 14 mil väljer jag att avbryta, med frossa, för lite vätska. Jag sätter mig i servicebilen med sällskap av några andra. Vi tänker säkerheten först! Det var som ha ett Intensivpass spinning i en överhettad bastu! Behöver jag säga mer. Men nu var vi på gång! Dag 2: Trombvarning i Tyskland Värmen hade lättat och det var ny styrka i kroppen som uppdagades. Adrenalin påslaget var i topp och 240 km väntade oss alla. Bytte ut mina flaskor med vatten och körde resorb sport och GT rör. Åh jösses, vilken energi jag hade. Klövervaselinet satt på plats, leendet var på plats, inget kunde gå fel. När vi cyklat 17,5 mil så börjar hesa Fredrik tjuta, Trombvarning. Ja, varför inte tänkte jag. Med navigatörer, draglaget och en kapten som skriker: Sök skydd! Vi hittade en säker plats vid ett stort fabrikshus. Där står vi ihop tryckta mot en husvägg.

3 Hagel, hårda vindar och regn sveper in och vi blir stående där ca min. Några valde att avbryta men jag var inte en av dom. Jag valde att fortsätta. Och jag är otroligt tacksam för det idag. De sista milen som var kvar till hotellet var bland de roligaste och snabbaste någonsin under resan tror jag. Vet dock inte om draglaget tyckte detsamma dock. Det gick fort! Men jag gjorde det! Och vilken känsla! Jag slog person bästa i både hastighet och mil på cykeln. Men hjälp av en av mina 5 mentorer. Vart vi än befann oss så fanns alltid någon av dessa herrar/kvinns där och påminde mig hur jäkla grym jag va. Det tackar jag för idag! Dag 3: Mentala motgångar. Var den mest mentalt jobbigaste dagen. Dagen började med att bestiga en av de tuffaste backarna om inte brantaste backarna på hela resan. 5 km i minst 20 % lutning. Mitt i backen så fick jag för mig att jag skulle stanna men blev hindrad av ett varmt ord från en teamkamrat, så jag tog hela backen. Hade lite känningar i benen men inte så farligt. Då min roomie hamnade in i mentala väggen så valde vi att sova i singelrum den natten. Ibland kan min energi bli lite för mycket. Det var otroligt välbehövligt. Jag mötte många personliga rädslor. En liten krasch i teamet och i andra team gjorde att man började tveka på att fortsätta. Men vi körde på, dock så kände man av cyklingen på ett annat sätt då man inte fick den ordentliga sömnen pga värmen. Och även denna etapp klarades med bravur. Dag 4: Det rullade på som vanligt, in i Belgien.

4 Det stora problemet jag och många andra i teamet hade svårt att hitta sin roll. För många var det enkelt, för några andra lite svårare. När man väl hittat den så var det bara att acceptera och rulla med. Rätt skön känsla infinner sig. Vi cyklar in i Belgien. Och det var fantastiskt vackert. 16 mil avklarade utan några som helst problem. Fick frågan av ena läkaren vad jag gick på (Var extremt stark och snabb uppför backarna). Mitt svar var, Resorb, GT rör, en jäkla massa skratt och inga bromsar ligger på. Jag hade äntligen hittat rätt med maten och fördelningen av alla extra energibomber under cyklingen. Äntligen hittat något som fungerade för mig och min kropp. Inget skavsår, ingen kramp inte något som kunde stoppa mig. Glädjen var i topp, styrkan var där vi var snart i Paris. Dag 5: Resans stora utmaning(för många var det den största men inte min), Mur De Huy. Vi delade upp vårt team i två små klungor. Jag började i draglaget. Möttes av motvinden från helvetet. Hela vägen från hotellet och till Mur De Huy. Vi var fyra stycken i draglaget men det gick. När vi väl var framme så var mjölksyran påtaglig och hade rätt stumma ben. Visste inte var den där lilla kullen som var så berömd började så jag körde slut på mig rätt snabbt och fick kliva av cykeln för att sträcka ut benen mitt i Mur de Huy backen. Tänkte va fasiken, jag kör. Satte mig på cykeln och började cykla. Dock gick det inte fort men jag kom upp. Valde att sätta mig i service bilen ca 5 mil efter den, då jag hade börjat få extremt ont i ena knät, man vill ju fortsätta cykla resten av sträckan. Nyttigt att sätta sig i service bilen ibland. Man ser klungan från en annan vinkel och det är väldigt nyttigt. Vid nästkommande fikastopp så plockade vi ner cykeln och jag fortsatte på cykeln, med lite voltaréngel och mycket pepp så gick det vägen. Dag 6: Dagen innan målgång. Det blev en otroligt bra dag. Vi cyklade in i Frankrike. Otroligt vackert, mycket backar och mycket nedför där jag äntligen fick visa vad jag gick för. Cyklingen över Ardennerna var Fantastiskt! Uppförsbackarna hade ingen speciell brant lutning men de var otroligt sega och väldigt långa. Det tog säkert en timme att cykla upp för en backe men har man cyklat uppför så kommer det alltid nedför. Vi kom upp i ca 60-70km/h nedför å det var så jäkla kul. Vi skulle ner i bocken bara, som en av mina närmaste i teamet sa. Tyvärr kunde jag inte då jag inte nådde mina bromsar då.. haha Dock så fick man prova bromsarna lite då många i teamet inte gillade farten. En fin och säker omkörning sen var det bara släppa. Det är vad jag kallar, frihetskänsla deluxe. Vi cyklade in i Champagne distriktet. Möttes av både Channard-Duschanse och Bollinger. Och vi besökte en kär vän till en i teamet, som ägde en champagne gård, innan vi cyklade vidare till hotellet. Jag var lycklig och kände att nu har jag snart klarat det. Och äntligen kändes det som om vi blivit ett sammansvetsat team. Vi stöttades, kramades, peppade! Det kändes helt fantastiskt! Dag 7: Tour De Paris

5 Den här dagen går inte riktigt förklara med ord men jag ska försöka. Väckarklockan ställdes på både jag och min trogna roomie vaknade innan klockan och hade aldrig varit så pigga och taggade. Vi kände lukten av Paris! Började med att vi hade en rutt på ca 15 mil att genomföra och en tid att passa senast skulle vi infinna oss på Arenan/samlingsplatsen där alla andra 1400 Team Rynkeby-cyklister trängdes. Det blev en snabb frukost, försökte få i sig den så gott det gick iallafall. Packade lite extra bars i bak på tröjan och putsade upp Pärlan lite extra. Kroppen var spänd av förväntan och man kände sig lite som en travhäst som väntade på att kusken skulle släppa efter på tyglarna, man ville ge allt. Och jag kan säga att snitthastigheten den morgonen och dagen inte låg på utan snarare om inte högre. Men det kändes som vi äntligen blivit det team vi tränat ett år på att bli. Allt flöt på och vädret var perfekt! Vi hade haft tur under hela resan, tror det bara var tre punkteringar. Jag höll tummarna att jag inte skulle få det på väg in till målgången. Ingen punktering kom. Då var det dags: Alla 1400 cyklisterna ställde upp sig, stämningen på arenan var fantastisk. Vågen gjorde och då slog det mig. Jag har cyklat hela vägen från Sverige till Paris. Vi tittade på varandra med tårar i ögonen. Alla var nog lika ödmjuka i den tanken. Jag har verkligen cyklat hela vägen. Paris gator var avspärrade med band, polisen eskorterade och folket jublade. Alltså den känslan. Den måste upplevas, bara någon som har gjort detta förut vet hur det känns. När jag sedan svänger av, tittar upp och ser Eiffeltornet. Vilken känsla! Då kunde jag inte hålla tårarna borta. Jag grät som ett barn. Glasögonen immade igen, men det gjorde inget. Man skrattade och grät om vartannat. Vilken resa! Jag gjorde det! Vi gjorde det tillsammans! När vi sedan kommer in på målområdet som ligger vid Invalides, när jag ser målet. Då brister jag, jag gråter hejdlöst. Blir tröstad av alla mina kamrater. Att känna den värmen och kärleken är obeskrivligt!

6 Att veta att jag fick genomföra denna resa för en nära vän till mig som hette Micke, skriva hans namn på armen och göra denna resa i hans ära betydde otroligt mycket för mig. Tyvärr så fick jag inte träffa honom innan han gick bort men han fick vara med mig på resan och peppade mig genom att vara närvarande i alla mina inlägg trots att han var svag. Han kämpade in i det sista och jag är glad att han fick se mig kämpa för honom in i det sista. Så denna resa tillägnas alla barn med Cancer, alla familjer som mist eller har någon närstående som drabbats, till de som vunnit kampen och till de som förlorat. Och för mig så var det speciellt till Micke och hans familj. Vad har jag lärt mig och vad tar jag med mig från denna resa: Den fick mig att inse att man inte ska låta rädsla få stoppa det man vill, utan att man ska tro på att man klarar det. Laget före jaget! Delad glädje är dubbel glädje, och med en gnutta sjuk humor så övervinner man allt. Om någon säger att jag inte kan så är det som att hälla bensin på elden. Militärisk disciplin är bra, positiv feedback är ett måste. Alla har en ryggsäck att bära på, det är bara vikten och innehållet som är olika. Så allt slit, allt jobb som jag och alla Teammedlemmar i Rynkeby Sverige gjort, är att samla in kr till Barncancerfonden. Denna check lämnades över på Velothon/Gärdet den 13 september Och därmed slutade årets Team Rynkebys insamling och vi lämnade över stafettpinnen till nästa års TR-medlemmar!