oktober KPML(r) 30 år

Transkript

1 PROLETÄREN nr 37, september 2000 KPML(r) 30 år 30 år bilder ur partiets historia 13 Under ovanstående vinjett kommer Proletären, som en del i firandet av KPML(r):s trettioårsjubiléum, att varje vecka under hösten publicera en bild som speglar partiets utveckling. Självfallet blir det bara enstaka nedslag i det kommunistiska partiets rika historia. Vår förhoppning är att det ska inspirera till politiskt engagemang hos unga och gamla läsare. 28 oktober KPML(r):s stora jubileumsgala med en rad kulturarbetare och artister Vilka kommer att vara med där? Det kommer Du att kunna läsa om de kommande veckorna i Proletären. Men det är bla Margareta och Kicki, Maria och Sven, Ola och Sam, 30-årskören, Ka l, Daniel och Mats och Spingo och Lasse och När är det då? Lördagen 28 oktober Var är det någonstans? I Göteborg på Draken Och hur dags? Klockan Var får man tag på biljetter till detta då? Biljetter kommer Du att kunna köpa direkt på bokhandeln Röda Stjärnan (Fjärde Långgatan 8 B) om Du bor i Göteborg. Annars kan Du förhandsbeställa biljetter från KPML(r) Particentralen, Box 31187, Göteborg. På flera orter ordnar partiavdelningarna kollektiva resor till jubileéet, så hör med KPML(r) på Din ort om det. Biljetterna kostar 150 kronor. Du kan lugnt räkna med att biljetterna kommer att gå åt snabbt, så reservera Din plats i tid! (Biljettförsäljningen börjar i slutet av september, men Du kan reservera plats redan nu.) Blir det ännu mer den 28 oktober? Javisst, efter jubileumsgalan fortsätter kalaset på Marx-Engelshuset med mat, dryck och ännu mer. Så boka in 28 oktober redan nu! Vi ses på KPML(r)s 30-årsjubileum! Den stora gruvstrejken Den stora gruvstrejken i malmfälten satte punkt för en ytligt sett lyckosam kapitalistisk era med socialdemokratiskt regeringsinnehav sedan andra världskriget. År då monopolkapitalet kraftigt ökade sina profiter till priset av arbetarklassens hälsa och välbefinnande. Samtidigt fick arbetarna allt mindre del av det ökande välstånd som de själva skapade. Gruvstrejken förändrade den politiska kartan, särskilt inom arbetarrörelsen. Den friska arbetardemokratin, manifesterad i stormötena i Kiruna sporthall (bilden ovan) var en ny företeelse i efterkrigstidens Sverige. Det skakade socialdemokratins dåvarande klassamarbetspolitik i sina grundvalar. Vänsterpartiet slöt upp kring sossarna och förlorade inflytande i arbetarleden. Inom den unga utomparlamentariska vänstern framkallade gruvstrejken motsättningar mellan en uppsjö av småborgerligt vacklande grupper och en proletärt revolutionär del, de krafter som under hösten 1970 bildade KFML(r). Så föddes det revolutionära kommunistiska partiet ur den svenska arbetarklassens utomparlamentariska klasskamp. Ovan: Strejkkommitténs ledning under ett stormöte. Till vänster på bilden syns Harry Isaksson som trettio år senare berättade om erfarenheterna från gruvstrejken på mötesturné i hela landet anordnad av KPML(r). På bilden tv i Sundsvall tillsammans med partisekreterare Lennart Gradén hösten -99.

2 18 PROLETÄREN nr 38, september 2000 KPML(r) 30 år KPML(r):s stora jubileumsgala med en rad kulturarbetare och artister Beställ biljetter nu! 28 oktober Lördag den 28 oktober klockan ses vi på biografen Draken i Göteborg Biljetterna kostar 150 kronor och kan köpas av din lokalavdelning. I Göteborg kommer biljetterna att säljas på Röda Stjärnan. Avdelningar och enskilda ute i landet kan från och med denna vecka beställa sina biljetter genom Anna Artén: E-post: a.arten@telia.com Fax/telefon: Sätt in pengarna på KPML(r)-CK, postgiro Skriv Jubileumsgalan 28 oktober på talongen och ange antal biljetter och beställarens namn. Biljetter som ej betalats fredagen den 20 oktober kommer att säljas. Beställda biljetter avhämtas senast en timme före galan, dvs klockan på Röda Stjärnan. 30 år bilder ur partiets historia USA ut ur Vietnam! Parollen blev en väckarklocka och en maning till handling för en stor del av svenska folket under 60- och 70-talen. Den levande solidariteten med det vietnamesiska folkets heroiska kamp mot USA-imperialismens aggressionskrig väckte en hel ungdomsgeneration. FNL-rörelsen blev ett begrepp. När klasskampen i Sverige tvingade fram den splittring inom den revolutionära rörelsen där KFML(r) såg dagens ljus skapades också en revolutionär gren av Vietnamrörelsen, SFIF, Solidaritetsfronten för Indokinas folk. Det var viktigt att inte minst hos ungdomen vinna förståelse för att stödet åt det kämpande Vietnam och kampen mot USAimperialismen går hand i hand med arbetarklassens kamp mot kapitalismen i de imperialistiska länderna. Vår kamp här, klass mot klass, ett stöd åt FNL. Den parollen blev SFIF:s signum. Så utvecklades Vietnamrörelsen, och SFIF:s medlemmar utgjorde 1972 kärnan vid bildandet av SKU(ml), KFML(r):s ungdomsförbund. Ända fram till vietnamesernas fullständiga seger den 30 april 1975 utgjorde solidaritetsarbetet med Vietnam en stor och viktig del av ungkommunisternas arbete.

3 PROLETÄREN nr 38, september 2000 Tre generationer om Mot strömmen 19 Tre generationer, tre reflektioner om tre decennier nittonhundratal Hur fungerar Frank Baudes bok Mot strömmen för läsare med vitt skilda erfarenheter och referensramar? I en intervju i Proletären uttryckte Frank Baude en förhoppning att hans personliga skildring av politiken, samhällsutvecklingen och partibygget under sina nästan trettio år som KPML(r):s ordförande skulle inspirera ungdomen till samhällsengagemang. Proletären har bett tre socialister, en kvinna och två män i olika åldrar att reflektera och associera utifrån läsandet av Mot strömmen. Vår föroppning är att deras personliga intryck ska inspierera dig att själv läsa Mot strömmen. Bättre på klasstrider Carl-Johan Ulff, Jönköping, är 45 år och arbetar som brevbärare. Det var en mycket blandad samling totalt 25 personer som mötte upp i Stockholm vid midsommaren 1967 för att bilda Kommunistiska Förbundet, KFML. Man hade tagit ett nödvändigt steg, tänkte Frank Baude på hemvägen, men alltför många frågor hade blivit hängande i luften. Men nu var steget taget och det måste gå framåt! Marxismen kan användas till mycket. Det finns skolade marxister som sitter där likt Ferdinand under korkeken, och luktar på blommorna och mediterar över tidens gång. Och så finns det dom som Frank, som tagit teorin som en vägledning till handling och inte som en ursäkt för tvekan. Det måste gå framåt En sådan obändig inställning behövs i ett parti som KPML(r), som funnits med på barrikaderna i 30 år. Partiet har byggts i flera olika etapper. KPML(r) bildades som parti 1977 efter tio år av förberedelser, varav sju år som en egen organisation. En lång tid, konstaterar Frank Baude, men den behövdes för att svetsa oss samman ideologiskt och organisatoriskt. Detta var under den stora vänstervågen, som kulminerade åren Frank Baude kom i denna ungdomliga yra redan från 35 års-åldern att framstå som en veteran. Han hade erfarenheter från politik och arbetsliv samt kunskaper som gick långt utöver de andra aktivisternas. Den avgörande skiljelinjen inom vänstern både då och senare var inställningen till socialdemokratin. Där höll r-arna rågången mycket klar, och gjorde också en träffsäker analys av den fackliga apparaten som en del av samhällets överhet. Man vände medvetet ansiktet mot arbetsplatserna och reste bl.a parollen Leve de vilda strejkerna ett uttryck för en verklig rörelse i klassen vid denna tid. En stor del av den politiska verksamheten under denna tid var icke-taktisk : den bestod i en allmän propaganda mot det bestående och för socialismen. Ett omfattande solidaritetsarbete icke att förglömma. Det förekom sekteristiska överslag på alla nivåer, och det tog sin tid att begripa och bli överens om vad strategin och taktiken handlade om. Mot slutet av perioden (valet 1976, kampen mot varvsnedläggningarna, programskivandet) så blev politiken mera jordnära. När partiet bildades 1977 förklarade Baude att vi skulle bygga ett parti i Mäster Palms anda, ett parti som stod på egna ben och som förenade marxismen-leninismen med det bästa av den svenska arbetarklassens erfarenheter. Åren som sedan följde skulle bli partiets mest aktiva och framgångsrika. Så här långt, är det bäst att tillägga. Vi hade en bred aktivitet på arbetsplatser av olika slag, men också med kultur och idrott, internationellt stödarbete, i olika kommunala frågor etc. Fler och fler medlemmar kom till. Våra demonstrationer växte och vi ökade våra röstetal i de kommunala valen. Proletären utkom mellan 1977 och 1984 två gånger i veckan. Men dessa framgångar för partiet ska inte överdrivas. De var verkligen en rörelse mot strömmen eftersom högerkrafterna samtidigt ryckte fram på bred front och återtog det politiska initiativet. Det gjorde de med eftertryck, mer än någonsin tillförne, och med käcka tillrop typ satsa på dig själv. Arbetarrörelsen som helhet drevs på reträtt under dessa år. Ingvar Carlsson uppträdde som en strykrädd skolpojke i förhållande till borgerligheten. Sak samma med Michail Gorbatjov internationellt. Klassfrågor om makt och fördelning där KPML(r) hade en tydlig och offensiv hållning kom i bakgrunden för förment tvärpolitiska frågor om fred, miljö och jämställdhet. Partiet stod inte handfallet i dessa saker (utom kanske i kvinnofrågan) men det fanns allt färre som frågade efter och trodde på ett alternativ till den rådande samhällsordningen. Den politiska debatten blev från 1980-talets mitt allt tystare. Socialismen utövade inte någon större lockelse på de unga, de som var födda på och 1970-talen. Vi har kanske varit bättre rustade för öppna klasstrider och rejäla politiska debatter än för den lågintensiva ideologiska krigföring som bedrevs. Nu måste också vi mer och mer gå på defensiven. Lite av glöden och entusiasmen falnade. Partiet stod i alla fall intakt och tog sig genom 1980-talet som den enda återstående vänsterrörelsen av betydelse. Massarbetslöshet samt än värre högerpolitik präglade sedan 1990-talet. EU-anpassningen krävde total underkastelse under marknadens diktatur. Det politiska klimatet blev sådant att även kampen för enkla vardagliga krav fick något nästan revolutionärt över sig. Den höga arbetslösheten har försvårat kampen på arbetsplatserna, den viktigaste arenan för ett parti som vårt. Det är inte hälsan som tiger still. Men missmodet har brett ut sig, arbetarna som klass är idag splittrade och desorganiserade. Partiet har lyckats formulera klasskraven i kampen mot EUmedlemskapet och krispolitiken. Vi har tillämpat en enhetstaktik i syfte att utveckla en motståndsrörelse i arbetarleden. Vi har trots klasskampens relativa stiltje och trots vår egen litenhet på så sätt vunnit en ökad respekt. Ett markant ökat intresse för socialistiska frågor märks nu bland ungdomen. Men detta utvecklas till största delen spontant och utan politisk organisering. Frank Baude har skrivit en rapport inifrån partiarbetet utan en massa om och men. Här redogörs rakt upp och ned för aktiviteter och händelser i och kring KPML(r) under trettio års tid. I våra dagar förväntas en väluppfostrad kommunist ligga lågt. Om han alls framträder ska han göra det med eftertankens kranka blekhet. Den här boken förmedlar istället stolthet och tacksamhet över åren med KPML(r). Mot strömmen är en titel som inte ljuger. Låt vara att författaren tillhör en generation och en tradition, där man ogärna talar om sig själv i första person. Vår fd ordförande skulle aldrig säga som Mona Sahlin ( Jaag älskar partiet ). Men varför skulle det behöva sägas? Vem har någonsin tvivlat? Ingen kan ta språnget ur sin egen tid. Marx och Engels brukade framhålla detta när de granskade 1800-talets revolutionära rörelser. Frank Baude utgör inget undantag från den regeln. Han försöker inte heller. Det går inte att göra slutbesiktning av ett bygge som fortfarande pågår. Det viktigaste att framhålla från 30 års vänsterpolitik är inte vad rätt vi tänkt, men som inte blivit något av. Utan vad som faktiskt uträttats för att organisera och lyfta motståndsrörelsen mot Kung Kapital. Om detta handlar boken. Berättelsen om KPML(r) rymmer inte svaret på alla frågor. Här finns ändå en rik och uppmuntrande läsning. CARL JOHAN ULFF Läs vidare på nästa uppslag!

4 20 Tre generationer om Mot strömmen PROLETÄREN nr 38, september 2000 Proletären bröt högerdominansen Det tog sin tid att läsa Frank Baudes bok, Mot strömmen. Inte så att den var på något sätt svårgenomtränglig, tvärtom, språket var lätt och innehållet intressant. Jag har visserligen aldrig varit känd för att läsa snabbt, men det tog extra lång tid, eftersom det jag läste oupphörligen fick mig att börja fundera på de mest skilda saker. Lika mycket som jag läste, satt jag djupt försjunken i tankar. Kanske är det inte heller så märkligt. Det blir ju lite av en här är ditt liv-upplevelse att läsa om de senaste trettio årens händelser när man är född Även tillbakablickarna på författarens uppväxt kändes lätta att ta till sig, förmodligen på grund av att mina egna föräldrar ocks är födda på 30-talet. Pappa var liksom Frank på sjön i unga år, och fick säkert, även han, en och annan politisk lektion av sin far, som var med och startade fackförening för skogsarbetarna i Norrland. Något av allt det jag kom att tänka på är det som följer. Händelserna här, och ute i världen, i slutet på 60-talet och början Mot strömmen Bara döda fiskar flyter medströms på 70-talet kan jag inte påstå att jag minns något av, jag hade väl fullt upp med annat, som att lära mig gå och tala. Inte heller var jag med i några demonstrationer. Däremot kommer jag ihåg att strejker var vanliga under min tidiga uppväxt och att folk runtomkring mig verkade tycka att det var naturligt och nödvändigt. Jag kan inte minnas att jag hörde någon säga att det var oansvarigt eller att det inte var bra för Sverige. Det måste ha funnits en annan självkänsla och medvetenhet om den egna styrkan. Solidariteten har fått sig en knäck sedan dess, men den är definitivt inte död. Det var till exempel härligt att höra folks spontana kommentarer under busstrejken vintern En reporter försökte förgäves genom ledande frågor att få någon att säga något negativt. Till slut trodde han att han hade lyckats när en dam, som inte hade körkort, medgav att strejken ställde till problem. Men i samma andetag sa hon: Det får man ta, man måste ställa upp för varandra! Mitt liv har förstås präglats mycket av den högeroffensiv som skildras i boken. Hela min tonårsperiod hade osmaken att hamna mitt i 80-talets satsa-på-dig-själv-ochskit-i-andra-period. Moderaterna spred sina glassiga broschyrer och på skolorna stod självsäkra typer och erbjöd häftiga fester för alla som blev medlemmar i MUF. Världen blev plötsligt nedlusad av attachéväskor och ljusgula lammullströjor som hade franska namn. Lyckligtvis kände jag mig aldrig hemma i det sällskapet, men det var en hel del som lockades med. De flesta var nog mest intresserade av festerna, klart är dock att den massiva propagandan satte sina spår. Jag tror inte att högern idag har alla 60-talister i sin hand. Det är snarare så att de kallar sig för politiskt ointresserade. Har man hunnit tro på och bli sviken av både moderater och sossar så är det lätt hänt att man tappar lusten att engagera sig. Det är inte utan att man är glad åt att det stod en tjej utanför ens dörr för tretton år sedan med Proletären i handen. Att ha haft en organisation att stödja sig mot har varit en stor hjälp när man knölat sig igenom arbetslöshet och nedskärningar. Våren innan folkomröstningen om EU, 1994, var jag sjukskriven för en handskada. Jag hade rätt tråkigt så jag försökte hitta på lite av varje. Bland annat så anmälde jag mig till en studiecirkel om EU som min fackavdelning anordnade. Det visade sig att det bara var jag och S-klubben. Cirkelledaren var mån om att framstå som objektiv och lyssnade till en början uppmärksamt på vad alla hade att säga. Men när jag vid ett tillfälle tog med mig en broschyr från KPML(r) och föreslog att vi skulle jämföra den med vårt andra material, blev han högröd i ansiktet och frustade att det inte gick att lita på deras uppgifter. Jag påpekade då helt stillsamt att merparten av det vi läste var utgivet av SAF och undrade om han menade att deras uppgifter var mer tillförlitliga. Det kunde han inte svara på. De andra deltagarna hade en lite mer nyanserad syn på det hela och fick, om inte annat, något att tänka på. Vid samma tid utmanade partiet i Malmö chefredaktören för tidningen Arbetet, Anders Ferm, och den politiske redaktören på Sydsvenska Dagbladet, Per T. Ohlsson, på debatt om EU. Båda gångerna kom från partiet Anders Carlsson ner från Göteborg. Han var som brukligt påläst och väl förberedd. Herrarna från de två största tidningarna i den landsänden var däremot sorgliga att skåda. Anders Ferm höll sig med en arrogant stil och stod och pekade och skrek åt frågeställare i publiken, medan Per T. Ohlsson visade upp en påtaglig nonchalans och mumlade något om att han inte trodde att det skulle vara så formellt. Nej-sidan förlorade som bekant knappt, men svenska folket har i Maria Hägglund, Göteborg, är 32 år och tidigare fabriksarbetare som nu pluggar till bibliotekarie i Borås. parlamentsvalen visat att man vänder EU ryggen och kampen fortsätter mot EU och EMU. Trettio år av svensk vänsterpolitik. Så mycket har hänt, och så mycket är sig likt. En fähund är alltid en fähund, eller hur man nu brukar säga. Och nu som då finns det så många människor som vägrar ge upp kampen för en rättvisare värld, ett samhälle där vi får plats och ett liv värt att leva. Och ändå många fler som kämpar sig fram i vardagen och bär på tanken. Vi kommer att lyckas mycket bättre i vår kamp om vi tar reda på mer om vår historia, den politiska historien, de vanliga människornas historia. Här är en bok som är en god hjälp på vägen. MARIA HÄGGLUND Frank Baude om 30 år i svensk vänsterpolitik Beställ Mot strömmen från KPML(r) Boklager. Adress: Box 31187, Göteborg. E-post: olle.minell@proletaren.se. Pris: 275 kr plus porto. Här kan Du köpa Frank Baudes Mot strömmen om 30 år i svensk vänsterpolitik och annan marxistisk litteratur och ett urval av skönlitteratur. Välkommen till våra bokhandlar på nedanstående adresser och öppettider: GÖTEBORG: Fjärde Långgatan 8 B Öppettider: mån-tor , fre , lör JÖNKÖPING: Erik Dahlbergsgatan 12 Öppettider: tor KARLSHAMN: Ronnebygatan 42 Öppettider: tor-fre , lör KRISTIANSTAD: Vasagatan 3 Öppettider: fre MALMÖ: Ystadgatan 15 Öppettider: mån-tor , lör SKELLEFTEÅ: Lasarettsvägen 25 B Öppettider: tor , lör STOCKHOLM: Garvaregatan 9 Öppettider mån-fre SÖDERTÄLJE: Erik Dahlbergsgatan 42 B Öppettider: tis fr UMEÅ: Skolgatan 124 Öppettider: lör

5 PROLETÄREN nr 38, september 2000 Tre generationer om Mot strömmen 21 Baude talar klarspråk Sven Wernström, Vikbolandet, är 75 år och författare. Har tidigare arbetat som typograf. Iförordet till Mot strömmen säger Frank Baude att han inte tänker berätta roliga historier från åren i partiet. Inte heller tänker han skriva personliga memoarer. Roligt blir det ändå ibland. Som när han citerar Lenin: beslutar vi att hänga kapitalisterna, så är det alltid någon kapitalist som vill sälja repet. Och personligt blir det därför att Frank Baude själv blir synlig i sitt sätt att skriva och välja vad han ska skriva om. Han skriver partiets historia. Men även den svenska vänsterns historia. Och historien om den svenska välfärdens stegvisa nermontering. För oss partilösa gamlingar väcker boken minnen som gör att man önskar att man själv skrivit dagbok. Jaså, var det 14 juni, då 1965, som polisen grep Sköld Peter Matthis och Åsa Hallström på Hötorget? Inga och jag var där. Polisen klämde Åsa på brösten för att se om hon var tjej. Vietnamdemonstrationerna tog fart. Cornelis lanserade I natt jag drömde. Själv skrev jag om demonstrationerna i ungdomsboken Mannen i det låsta rummet, där var jag tidigt ute. Annars skrev jag i Tidssignal på den tiden. Frank nämner polisbrutaliteten i Båstad i maj 68 när demonstranter stoppade Davis Cup-matchen mot Rhodesia. Jag var där med Lasse Westman för att göra reportage. Demonstrationståget skred lugnt ner genom den fridfulla västkustidyllen. Främst gick pastor Ingemar Simonsson. Efter honom gick Lasse och jag beväpnade med kameror och block och penna och andra beväpnade med plakat och inträdesbiljetter och påsar med ägg. Sen blev det bråk. Polisen sprutade vatten på oss. Själv blev jag dyblöt och har två bilder i minnet: Lasse lika blöt, fasthållen av två poliser, och Mats Carlgren innanför stängslet när han gav upp och meddelade att matchen var inställd. Året därpå 9 december 1969 enligt bokens exakta besked satte sig trettifem arbetare i Norrbotten och så var gruvstrejken igång. Lasse Westman var där och plåtade för sin film Kamrater, motståndaren är välorganiserad. Säpo var honom i hälarna. Lasse köpte tågbiljett till Stockholm men lurade Säpo och stack iväg med sin lilla Dayan-bil. Inga och jag kom hem från Tanzania lagom för att låta honom gömma sin film under vår säng där den låg säker för Säpo. Sådana minnen väcks hos oss när vi läser Mot strömmen. Andra kommer att minnas andra saker, kampen har ju alltid personliga sidor. För Baude är partibildandet 1970 ett personligt minne. Men han ställer det också på siffror: Under det följande året genomfördes 192 vilda strejker som berörde arbetare. KFML(r) föddes under ett uppsving i klasskampen. Baude gör en viktig iakttagelse: Arbetare står i talarstolen, utan manuskript, utan vana att tala offentligt. Men talar gör de, som om de var födda till det. Själv kan Frank Baude formulera sig och personkaraktäristik är han bra på: den uppenbart köpta Marit Paulsen, Carl Bildt, en blek, arrogant typ, en politisk broiler, Per Westerberg, en stormrik liten vesslelik minister som blev vanlig i TV då en allt större stöld av allmän egendom i rasande fart gick till de privata fickorna. Baude låter också landets skadegörare avslöja sig själva. Eller vad sägs om riksbankschefen Urban Bäckströms uttalande i Svenska Dagbladet: Det är naturligtvis viktigt att Riksbanken med sin penningpolitik inte i onödan hindrar arbetslösheten från att sjunka. Och Dagens Industri får komplettera: själva finessen med en socialdemokratisk regering är att den kan föra en borgerlig politik utan att fackföreningar, pensionärsorganisationer och andra socialdemokratiska fästen revolterar. Boken ger även en del internationella utblickar. Baude förefaller ha lett ett svenskt kommunistparti med utländska kontakter men utan bindningar och beroenden. Själv har jag störst utbyte av Baudes klarspråk när det gäller Sverige. Här skapades energikris för att Wallenbergs ASEA skulle få bygga kärnkraftverk. SAF satte som mål att allt offentligt ska göras till verksamheter för profit. SAF har gått emot löntagarfonder, skatter, offentlig sektor och regler i arbetslivet utan att det väckt något ramaskri från socialdemokraterna. Tvärtom! Här har mitt gamla parti suttit i hemliga förhandlingar med SAF för att avskaffa ATP kronjuvelen i hela det reformistiska arbetet! Socialdemokratin är förlorad för arbetarklassen, blir Frank Baudes slutsats. Mot strömmen är en kunskapsrik bok. Den hör till de källor där lärare med civilkurage skulle kunna hämta fakta och idéer i en tid när material från SAF och Timbro Här kan du lyssna på Frank Baude Under hösten kommer KPML(r):s förre ordförande, Frank Baude, att resa runt i Sverige och presentera sin bok och tala om sina 30 år i politiken. Vi återkommer i senare nummer av Proletären med exakta tider och platser. Dessutom kommer ytterligare orter att läggas till listan. September (möten i Västra Skåne) 25 Helsingborg 26 Malmö 27 Lund Oktober (Norrland) 8 Kalix eller Boden 9 Piteå 10 Luleå alltför ofta får ersätta hederliga läromedel. Jag menar inte att Mot strömmen ska användas i skolan. Därtill är den alltför faktaspäckad och ambitiös. Främst är den ju partihistoria. Jag undrar om inte Frank Baude borde fortsätta med en bok med de många drastiska historier han nämner i förordet. Där väntar kanske en ny och vidare läsekrets. 11 Skellefteå 12 Umeå 15 Örnsköldsvik 16 Sundsvall 17 Ånge 18 Östersund November (Mellansverige) 11 Uppsala 12 Stockholm SVEN WERNSTRÖM

6 PROLETÄREN nr 39, 28 september-4 oktober Inför Rättvisedagen 6 oktober: Det går bra för Sverige, men går det bra för svensken? Dagligen och stundligen trummas det ut över landet från politiker och massmedia att det går bra för Sverige. Plötsligt finns inga problem med varken arbetslöshet eller den offentliga servicen. Överskott i budgeten ska nu lösa alla problem. Är detta sant? Går det bra för Sverige? Ja för det rika Sverige går det bra. Börskurserna fortsätter att stiga och vinsterna bara rusar in i företagen. Den öppna arbetslösheten ser ut att sjunka och räntorna går ner. Skattelättnader utlovas och det individuella initiativet hyllas. Allt ska individualiseras. Allt ska skötas på privat basis. Tidigare samhällsägda och för alla viktiga företag bolagiseras, privatiseras och lämnas ut till finanshajarnas godtycke. Telia, Posten, SJ och övrig kollektivtrafik säljs ut. Sjukhus och skolor privatiseras och görs till profitobjekt. Bemanningsföretagen växer och lönerna görs individuella. Pensionerna är inte längre en solidarisk och kollektiv angelägenhet utan görs till en individuell angelägenhet och utsätts för osolidarisk börsspekulation. Arbetslösheten görs till ett individproblem med bristande utbildning och brist på initiativ. Allt detta leder till att det inte går bra för det fattiga Sverige. För alla oss som skall betala de rikas stigande kurvor. Är detta en rättvis politik? Är det inte längre behov av en Rättvisedag, en gång av LO utlyst som en manifestation för krav om Rättvis fördelningspolitik? Jo, vi har i högsta grad behov av en Rättvisedag. Inte bara en dag utan varje dag en kamp för en rättvis fördelningspolitik. En kamp mot den fortsatta högerpolitiken med privatiseringar, individualiseringar och social nedrustning. Vi i Enhetsinitiativet anser det fortsatt nödvändigt att samlas på tvärs av parti- och fackgränser för att bekämpa den fortsatta nedmonteringen av den svenska modellen. Vi ser det som nödvändigt att fortsätta samlas denna dag, den 6 oktober, för att visa nödvändigheten av en sådan kamp. Kamp för en annan tingens ordning. För de krav som vi vet en stor del av det fattiga Sverige håller med om och som vi bl.a. formulerat på följande sätt i vår plattform för samling mot högerpolitiken och för en rättvis fördelningspolitik: Stoppa nedskärningarna inom skola, vård och omsorg Arbete åt alla 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön Sänk pensionsåldern till 60 år Återställ ersättningsnivåerna till 90 procent Riv upp försämringarna av arbetsrätten Antaget vid Enhetsinitiativets riksstyrelsemöte den 23 september i Örebro KPML(r):s stora jubileumsgala Lördag den 28 oktober klockan ses vi på biografen Draken i Göteborg med bland andra Sven Wollter Kicki Kallin Lisbeth Novotny med Jubileumskören Ola Magnell Margareta Abrahamsson Beställ biljetter nu! Biljetterna kostar 150 kronor och kan köpas av din lokalavdelning. I Göteborg kommer biljetterna att säljas på Röda Stjärnan. Avdelningar och enskilda ute i landet kan från och med denna vecka beställa sina biljetter genom Anna Artén: E-post: a.arten@telia.com Fax/telefon: Sätt in pengarna på KPML(r)-CK, postgiro Skriv Jubileumsgalan 28 oktober på talongen och ange antal biljetter och beställarens namn. Biljetter som ej betalats fredagen den 20 oktober kommer att säljas. Beställda biljetter avhämtas senast en timme före galan, dvs klockan på Röda Stjärnan. HELSINGBORG DEMONSTRATION 6 oktober Enhetsinitiativet Nordvästra Skåne arrangerar en demonstration på Rättvisedagen, fredagen 6 oktober, under parollerna Nej till EMU, Stoppa nedskärningarna och Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Samling GA torg, Helsingborg, kl Dagen avslutas med en fest på Enhetsinitiativets lokal, Furutorpsgatan 71, Helsingborg, kl Mat och dryck serveras. Slut upp! Kallelse till distriktsvalmöte i Göteborg Enhetsinitiativet genomför sitt Riksmöte här i Göteborg november. I vanlig ordning ska varje distrikt välja ombud. Vi ska utse 25 personer. Alla medlemmar har rätt att delta som åhörare på Riksmötet men bara ombuden har yttrande-, förslags- och rösträtt. Distriktsvalsmötet hålls tisdagen den 10 oktober kl i möteslokalerna på Fjärde Långgatan 8, Göteborg. Förutom val av delegater till Riksmötet och diskussion kring Riksmötet kommer det att hållas en inledning om det politiska läget av Christer Johansson. I övrigt behandlas verksamheten i Göteborg. Kaffe, te och tilltugg kommer att finnas. Välkomna! Enhetsinitiativet, Göteborg Kallelse till distriktsvalmöte i Stockholm Distriktsmedlemsmöte inför tredje Riksmötet avhålls den 12 oktober kl på Tensta Kulturcafé vid Tensta gymnasium (samma ingång som biblioteket), T-bana Tensta. Förutom val av ombud och diskussion kring riksmötet kommer det att vara en diskussion om vad vi i Enhetsinitiativet kan göra inför Sveriges ordförandeskap för EU. Väl mött hälsar Enhetsinitiativet, Stockholm 30 år bilder ur partiets historia Stefan Larsson, KPML(r), talar vid protestmötet på Skandiaverken i Lysekil, där arbetarna 9 april 1980 lade ner arbetet i en två timmars politisk strejk mot varvsslakten. Efter årtionden av högkonjunktur hopade sig krismolnen över den svenska basindustrin under 1970-talet. Genom den stora Gruvstrejken blev vild strejk ett begrepp. I flera landsomfattande lönekonflikter användes det vapnet. När textilkris och varvskris blev begrepp sökte kapitalet nya profitvägar. Industrin skulle slaktas. Med benäget bistånd av riksdagspolitiker och statsapparat, lades bördorna på arbetarklassen. Som enda parti hade KPML(r) en politik mot industrislakten. Klasskamp för jobben med den vilda strejken som vapen. På arbetsplatser runt om i landet stod partiets driftceller och medlemmar i spetsen för arbetarnas kamp för sina arbetsplatser. Den 9 april 1980 lade industriminister Nils G Åsling (c) fram borgarregeringens plan för att slakta hela den kvarvarande svenska varvsindustrin. Socialdemokrater och vänsterpartister i parti och fackförening teg och samtyckte till förlusten av 8000 jobb. Vid samtliga kvarvarande större varv, Arendal och Cityvarvet i Göteborg, Kockums i Malmö, Uddevalla varv, Skandiaverken i Lysekil och Falkenbergs varv genomfördes denna dag arbetsplatsmöten och arbetsnedläggelser på KPML(r):s initiativ.

7 PROLETÄREN nr 40, 5-11 oktober 2000 Varför så bråttom? Måste skynda mig att skaffa biljetter till partiets jubileumsgala så klart! Men herregud det är ju flera, flera veckor dit Om man nöjer sig med att stå ja, men jag vill ju ha en sittplats! Och vilka kommer dit då? Åh herregud, det är ju hela gänget! Vad sägs om ett startfält som innehåller Sven Wollter, Kicki Kallin, Lisbeth Nowotny och Jubileumskören, Ola Magnell, Margareta Abrahamsson? Det låter ju toppenbra Vänta, jag är inte färdig än. Lasse Brandeby, Daniel Lemma, Sam Westerberg, Bruno Bran är också med Oj, oj, oj vilket kanongäng Du var den mest otålige jag träffat på länge. Det är inte färdigt än. Maria Lundkvist är med, det är visst första gången hon är med på en sån här riktig r-gala. Och så Mats & Spingo och musiker och Say no more, say no more. Får man springa med dig? KPML(r):s 30-årsjubileum 28 oktober 21 Jubileumsgalan den 28 oktober kl på Draken (vid Järntorget i Göteborg) Köp en lott i Jubileumslotteriet! Nu är det dags! Lotterna kostar 50 kr styck. Och det finns endast 400, så det gäller att handla snabbt. I lotteriet ingår även nio andra fina priser, litografier och värdefulla böcker. Totala vinstvärdet är kronor, varav högsta vinsten (Gunnar Thoréns tavla här intill) står för kronor. Tavlan är i tempera och olja och mäter 70 gånger 70 centimeter. Så här skaffar Du lotter: Sätt in beloppet (50 kr, 100 kr osv beroende på hur många lotter Du vill ha) på KPML(r):s postgiro Ange tydligt att beloppet avser Jubileumslotteriet. I Göteborg kan Du även köpa lotter direkt i bokhandeln Röda Stjärnan. Dragning sker den 28 oktober i samband med partiets 30-årsfirande Körsångare ställ upp i Spartacuskören! Inför KPML(r):s 30-årsjubileum återbildas den gamla Spartacuskören till en hejdundrande kalaskör under ledning av Bosse Stenholm och Spingo. Repetitioner kommer att ske söndagarna 8, 15 och 22 oktober kl på Marx-Engelshuset, och frukten av detta kan avnjutas på Draken 28 oktober. Alla gamla körmedlemmar samt nya sångsugna är hjärtligt välkomna till första repetitionen den 8 oktober. Vi ses! Frågor till Spingo tel Beställ biljetter nu! Biljetterna kostar 150 kronor och kan köpas av din lokalavdelning. I Göteborg kommer biljetterna att säljas på Röda Stjärnan. Avdelningar och enskilda ute i landet kan från och med denna vecka beställa sina biljetter genom Anna Artén: E-post: a.arten@telia.com Fax/telefon: Sätt in pengarna snarast på KPML(r)-CK, postgiro Skriv Jubileumsgalan 28 oktober på talongen och ange antal biljetter och beställarens namn och adress. Betalda biljetter kommer på posten eller hämtas på Röda Stjärnan i Göteborg senast 1 timme före galan, d v s kl Biljetter som inte är betalda fredagen 20 oktober kommer att säljas. 30 år bilder ur partiets historia Arbetarklassens högtidsdag 1 maj har haft en stor betydelse för KPML(r):s utveckling. Sedan trettio år är Röd Front ett samlande begrepp över hela landet för klassmedvetna arbetare och progressiva som 1 maj demonstrerar mot kapitalismens barbari för socialism och frihet. Bilderna är från Röd Front-demonstrationen i Helsingborg 1971 och Sundsvall år 2000.

8 PROLETÄREN nr 42, oktober 2000 Tema: Klasskampen i Sverige V EC K A N S T E M A Klassolidaritet Arbetare på Arendalsvarvet i Göteborg hälsar strejkande kamrater i Uddevalla. KPML(r) 30 år Den sak vi gjort till vår har aldrig varit viktigare I dagarna fyller KPML(r) 30 år. Det är ingen ålder för ett politiskt parti, i historiens flod inte mycket mer än en droppe i havet. Men de år som KPML(r) funnits till har likväl varit oerhört dramatiska, rentav omvälvande vad gäller samhällsutvecklingen. Sverige har inte befunnit sig i krig under dessa år och har då rakt inte genomgått någon revolution, men ändå är Sverige av idag ett helt annat än det som var Det skall sägas direkt: För arbetarklassen har samhällsutvecklingen inte varit positiv. Tvärtom. På alla områden har arbetarklassen pressats tillbaka. Ekonomiskt. Politiskt. Ideologiskt. Det började visserligen bra trädde arbetarklassen in på den politiska scenen genom gruvarbetarstrejken och den vilda strejkvåg som följde på den, vilket gav kraft och nytt innehåll till det vänsteruppsving som präglade 1970-talet. Under vänsteruppsvinget flyttade arbetarklassen fram sina positioner. Vi fick det mesta av den arbetsrätt som idag gäller, den offentliga sektorn byggdes ut, bostadsbyggandet gick på högvarv, reallönerna steg, arbetslösheten var mestadels låg och till och med LO och socialdemokratin tvingades ifrågasätta det privata kapitalägandet genom förslaget om löntagarfonder. Det kollektiva framhölls före det individuella och det gemensamma före det privata. Men på 70-talet samlade sig också kapitalet till motoffensiv. Den började trevande och med ideologiska förtecken och fick sitt första genomslag genom Kjell-Olof Feldts och den sk kanslihushögerns inträde i finansdepartementet efter valet 1982, vilket ledde till snabba vinstökningar på lönernas bekostnad och avreglering av kredit- och valutamarknaderna. I början på 90-talet kom det stora genombrottet för den kapitalistiska offensiven. Vad som kom först högerpolitikens slutgiltiga triumf inom socialdemokratin eller EU-anpassningen kan man dividera om, men det spelar inte så stor roll. Klart är att högerpolitikens triumf symboliserad genom skattereformen och den statsfinansiella kris som var dess kalkylerade resultat och EU-anpassningen tillsammans drev fram det mest omfattande systemskifte som Sverige genomgått sedan arbetarrörelsens genombrott. Det handlar om en slags kontrareformism, där allt det som arbetarrörelsen tillkämpat sig vad gäller förbättringar och sin ställning inom det kapitalistiska systemets ramar, rivs ner och ersätts av den råa kapitalismens kalla kontant betalning. Senaste 30 årens samhällsutveckling Av det sk folkhemmet, som socialdemokraterna en gång var så stolta över, finns snart inte sten på sten kvar. Det har på kapitalets entreprenad rivits av sossarna själva På följande sidor skildrar Proletären de senaste 30 årens samhällsutveckling på några avgörande områden. Skildringen är långt ifrån fullständig, för det räcker inte några enstaka tidningssidor, men förhoppningsvis ger våra nedslag en tydlig bild av den dramatiska politiska och ideologiska förskjutning som skett i Sverige sedan 1970, en förskjutning som placerat kapitalet som ensam herre på täppan i det svenska samhället. Det är ingen vacker bild. Vi har fått ett kallare, brutalare och omänskligare Sverige, ett Sverige där arbetets värde förringas och där girigheten görs till samhällelig norm, på borgerligt manér. En ful bild. Men framförallt en utmanande bild. Vill vi ha det så här? Vill Sveriges arbetarklass ha det så här? Vill den stora majoriteten av svenska folket ha det så här? Vi tror inte det vi vet rentav att det borgerliga systemskiftet, så sorgligt administrerat av socialdemokratin, saknar folkligt stöd, vilket otaliga opinionsundersökningar i olika sakfrågor visar bortom varje tvivel. Arbetarsaken viktigare än någonsin Det är vår utmaning, det är KPML(r):s utmaning. Den sak vi gjort till vår har aldrig varit viktigare än idag, arbetarsaken har aldrig varit viktigare än idag, vare sig vad gäller arbetarklassens ställning och rätt i det korta perspektivet eller vad gäller den mer långsiktiga kampen mot detta usla, slösande och människofientliga kapitalistiska system. Vår tid ropar efter socialism och KPML(r) är idag det enda parti i Sverige som representerar en socialistisk samhällssyn, är det enda parti som haft kraft att stå emot den kapitalistiska offensiven. Det är vår styrka för framtiden. Men det är också Din utmaning, käre läsare. Skall Du lägga Din framtid i kapitalismens och börsspekulanternas händer? Eller skall Du satsa på klasskampens och socialismens parti? Valet är viktigt. Valet är Ditt. Artiklarna i temat är skrivna av: FRANK BAUDE ANDERS CARLSSON TEDDY-JOHN FRANK LENNART GRADÉN LARS ROTHELIUS

9 14 Tema: Klasskampen i Sverige PROLETÄREN nr 42, oktober 2000 Från självständig röst Visst var Sverige en del av den kapitalistiska västvärlden även på 70-talet. Vi vet var vi hör hemma, förklarade en borgerlig försvarsminister 1981, men han tvingades avgå på kuppen. Ty då var den svenska alliansfriheten och neutraliteten den bärande doktrinen i svensk utrikes- och säkerhetspolitik, som inte ens högern öppet vågade attackera. Under den tid då den anti-koloniala och anti-imperialistiska frigörelsekampen fördes runt om i den sk Tredje världen, intog Sverige i FN och utrikespolitiken ofta en progressiv hållning, i försvar för de fattiga nationernas rätt till självständighet och oberoende. Sverige var en röst i världspolitiken i dessa frågor, som respekterades av många. Inte minst blev Sverige under Olof Palmes tid, med dennes internationella kontakter och personlighet, ett slags sinnebild för en politik som stod på deras sida som slogs mot utsugning och imperialistiskt förtryck, för en rättvisare fördelning av jordens resurser. USA:s Vietnamkrig var inte bara det första TV-kriget. Protesterna samlade stora delar av svenska folket mot imperialismens barbariska krigsförbrytelser. När fascismen med USA:s direkta understöd grep makten i Chile 1973, blev Sverige en viktig fristad för politiska flyktingar. Francofascismen i Spanien fördömdes och USA:s stöd åt densamma visade ånyo på hur falsk den supermaktens tal om frihet var. Apartheidsystemets grymhet i Sydafrika, USA-imperialismens stöd åt banditorganisationer för att bekämpa progressiva och socialistiskt inriktade regeringar i nya självständiga stater som Angola och Mocambique, i dessa och andra brännpunkter var Sveriges position mer på de fattigas sida än på stormakternas i Väst. Mot supermakten USA och dess allierade i NATO och andra militärallianser intog Sverige en kritisk hållning, baserad på neutralitetsdoktrinen och alliansfrihetslinjen. Just detta gjorde det möjligt för Sverige att i FN och andra internationella sammanhang ställa sig på de små nationeras sida. Visst var det med dubbla budskap många gånger. Visst manövrerade socialdemokraterna och borgarna och visst sveks löften även då. Men det fanns en strävan till att vara en självständig röst. Olof Palme och Fidel Castro en sinnebild för en svensk utrikespolitik som stod för självständighet och solidaritet med de fattiga och små länderna i världen. Vietnamrörelsens engagemang och aktivitet ledde bla till att Sverige som det första kapitalistiska landet i västvärlden upprättade diplomatiska förbindelser med socialistiska Demokratiska Republiken Vietnam. På bilden syns Olof Palme tillsammans med Vietnams Moskvaabassadör i en solidaritetsdemonstration till NATO-vasall Protester vid NATO-övning utanför Göteborg i maj Sedan 90-talets början och särskilt efter medlemskapet i EU har den traditionella svenska utrikes- och säkerhetspolitiken slagits i spillror. Nu är det monopolkapitalens och marknadskrafterna som gäller. Bistånd i form av hjälp till fattiga länder skall det inte längre vara. Inte bara att procentandelen skurits ned, nu pumpas pengarna in i Baltikumprojekt och Partnerskap för Fred (NATO:s vänthall till fullständigt medlemskap). Nu sluter den svenska statsledningen upp bakom NATO-alliansens anfallskrig, liksom bakom våldsstaten Israels terror mot den palestinska befolkningen. Inte ens FN är längre nödvändigt för att Göran Persson och regeringen skall anse det möjligt att Sverige skall sända ut soldater till konflikter i vår omvärld. Nu är det NATO-högkvarteret i Bryssel som skall få föra befälet. Svensk militär skall deltaga, inte enbart i FN-sanktionerade fredsfrämjande åtgärder, utan även i EU:s och NATO:s s.k. fredsframtvingande åtgärder, en vacker omskrivning för direkt krigsdeltagande. Efter EU-medlemskapet är begrepp som solidaritet och värnare av de små och fattiga nationerna bortsopade från politiken. Världen, det är EU, och politiken går numera ut på att så långt som möjligt se till att inga flyktingar och fattiga från andra delar av världen släpps in. Nationer och politiska ledare som hävdar sina nationers oberoende och vågar trotsa USA och stormakterna i Väst, de blir nästan automatiskt stämplade som odemokratiska eller diktatoriska. Tidigare omfattade värdegemenskapen att stå solidarisk med de fattiga. Idag är värdegemenskap att stå och bocka för det europeiska och USA-ledda monopolkapitalets globala maktintressen.

10 PROLETÄREN nr 42, oktober 2000 Tema: Klasskampen i Sverige Nej till EEC Minns Det året hölls den första folkomröstning om EF i Norge. Det norska folket sade ett rungande nej till medlemskap i det som tjugo år senare skulle bli Europeiska Unionen, EU, trots att ja-sidan stöddes av hela det politiska och ekonomiska etablissemanget. Också i Sverige var EU-debatten het i början på 70-talet, då i namn av EEC-debatt. Men någon folkomröstning var aldrig aktuell i Sverige. Den regerande socialdemokratin sade bestämt nej till svenskt medlemskap i EEC. Det behöver inte närmare utvecklas att Sverige, om vi vill hålla fast vid neutralitetspolitiken, icke kan ansluta oss till den politiska målsättningen för det europeiska samarbetet, förklarade statsminister Tage Erlander redan i sitt berömda Metall-tal i augusti Neutralitetspolitiken var dock inte det enda skälet till Erlanders och den dåvarande socialdemokratins motvilja mot EU. I sina memoarer ger Erlander en inblick i hur diskussionen fördes under EEC-striden: Den punkt som blev mest omdiskuterad i den offentliga debatten var när jag framhöll att vi ville bevara så mycket som möjligt av vår självständighet och vårt oberoende även när det gäller vår inrikespolitik. Jag ställde den frågan: Skulle vi på 30-talet haft möjlighet att driva den krispolitik som blev av så stor betydelse för den svenska ekonomin, om vi varit beroende av de övriga europeiska länderna, där man vid den tidpunkten överallt förde en mycket mer konservativ politik än vad Sverige gjorde. Inte bara neutralitetspolitiken, utan också självbestämmandet över bland annat den ekonomiska politiken låg i början på 70-talet till grund för socialdemokratins principiella nej till EU. Och märk väl: Det var ett nej till exakt samma argument som idag bejakas av socialdemokratin. Den dåvarande EEC-debatten fördes utefter samma linjer som den senare EU-debatten och den nuvarande EMU-debatten. Anhängarna påstod att den internationella integrationen gjorde ett EEC-medlemskap till den enda vägen och att utanförskapets vedermödor skulle föra Sverige till avgrundens rand. Samma argument då som nu. Men ändå en helt annan situation var Sverige ännu ett självständigt land. Redan från starten hade KPML(r) klart för sig vart det dåvarande EEC, som EU hette på den tiden, syftade. Denna bild, med banderollen Kamp mot imperialistiska blockbildning kamp mot EEC, är tagen vid Röd Front-demonstrationen i Stockholm blev ja till EU och EMU Det hela började med en bisats i ett krispaket. Det var hösten 1990 och ett antal svenska storföretag ordnade en liten valutakris för att sätta press på regeringen Carlsson. Storföretagen fick vad de begärde. I bisatsen gjorde regeringen helt om i EU-frågan och gav plötsligt och helt överraskande en klar signal om att man nu var för ett svenskt medlemskap i EU (då kallat EG).Sedan gick det med rasande fart. Redan i december 1990 röstade riksdagen med bred majoritet ja till att ansöka om medlemskap i EU och i juni året därpå for statsminister Ingvar Carlsson till Holland för att överlämna Sveriges ansökan. Denna händelseutveckling måste betraktas som något av en statskupp. Under loppet av ett halvår bytte Sverige historiskt spår, helt utan demokratisk debatt och utan att svenska folket gavs minsta möjlig-het att påverka. Den folkomröstning som hölls i efterhand för att legitimera statskuppen, blev inte så lättvunnen som jasidan tänkt sig, men en tendensiös statlig propaganda och 900 ivriga kampanjmiljoner från SAF och Industriförbundet lyckades säkra en knapp ja-seger. Så var statskuppen fullbordad. 1 januari 1995 blev Sverige medlem i Europeiska Unionen och därefter handlar allt om uppgivande av självbestämmande och nationell suveränitet, som när statskuppens företrädare nu vill ta ett steg till genom att ansluta Sverige till valutaunionen EMU. Vad skulle Tage Erlander sagt om det? Anno 2000 styrs Sverige från Bryssel. Av de storståtliga löftena om inflytande och påverkan syns inte ett spår. Svenska politiker har tvärtom gjort Sverige till EU:s lydigaste medlemsland genom att viljelöst och underdånigt och till punkt och pricka följa också de dummaste direktiven från dem som brysselmakten haver. Allt det som skett i Sverige sedan dess och som beskrivs i övriga texter på dessa sidor, hänger ihop med statskuppen 1990 och det svenska medlemskapet i EU. Detta är en av vår tids stora revolutionära utmaningar. En politik i folkflertalets intressen kräver att Sverige lämnar EU. Från löntagarfonder 1970 hette SSU:s ordförande Bosse Ringholm. Han var ungefär lika träbocksaktig då som nu, fast 30 år yngre, men han lyckades i alla falla skapa en del rubriker genom att som ung, arg SSU-are agera på diverse storföretags bolagsstämmor. Som innehavare av en (1) aktie stormade Ringholm mot privatkapitalet och propagerade för gemensamt ägande. Några år senare låste Rudolf Meidner och Anna Hedborg in sig i ett rum på LO-borgen för att utarbeta förslaget om löntagarfonder. Tanken hade väckts på LO-kongressen 1971 som ett sätt att lägga beslag på åtminstone en del av de övervinster den solidariska lönepolitiken gav. Men när Meidners förslag presenterades 1976 sades syftet också vara att bryta förmögenhetskoncentrationen och att stärka löntagarnas inflytande över företagen. Kollektivt ägande skulle ge makt, skulle ge arbetarmakt. Löntagarfonderna var en reformistisk konstruktion, utan ambition att förändra det kapitalistiska samhället i grunden, men de satte ändå fingret på en av kapitalismens ömmaste punkter, på kapitalägandets makt och särställning i det kapitalistiska samhället. Från kapitalägarna möttes de därför av ett ramaskri, förkroppsligat genom de 4-oktobermarscher som genomfördes under några år i början på 80-talet fattade riksdagen beslut om att införa löntagarfonder. Det skedde utan entusiasm från de socialdemokratiska förslagsställarna i riksdagsbänken avslöjades till exempel finansminister Kjell-Olof Feldt med att författa poemet: Löntagarfonder är 2000 drar moderata ungdomsförbundet igång en kampanj på temat Jag älskar att äga. I förbundstidningen Blått tackar ordföranden Gunnar Strömmer SSU för många års god match kanske tänker han på den unge, arge Ringholm från Men han utmanar inte SSU. Det behövs inte, ty som motståndare existerar vare sig SSU eller socialdemokratin längre de älskar ju också att äga. De är döda i anden, konstaterar Strömmer och utmanar istället den extrema vänstern under en stor bild från årets Röd Front i Stockholm. Det smärtar alltid att ge högern rätt, men när den blinda hönan hittar ett korn måste man tillstå det. Strömmer har hittat sitt korn vare sig SSU eller socialdemokratin är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit och utan bifall från upphovsmannen Rudolf Meidner, som ansåg att hans ursprungliga förslag förfuskats till oigenkännlighet. Men likväl. Debatten kring löntagarfonderna kastade en mörk och ifrågasättande skugga över privatkapitalets makt hette Sveriges finansminister Gunnar Emmanuel Sträng. Han myntade begreppet det som är bra för Volvo, är bra för Sverige en genuin klassamarbetsman, alltså. Men också en traditionell sosse, som presenterade sig själv som folkhushållare och som såg statligt ägande, statlig industripolitik och en stark ekonomisk politik som en nödvändig motvikt till kapitalismen var familjen Wallenbergs valspråk verka men inte synas. till spekulation med pensionspengar idag en utmanare till högern vad gäller kapitalägandets makt. Inom socialdemokratin har individualismen ersatt alla tankar på kollektiva lösningar. Samme Ringholm som 1970 propagerade för gemensamt ägande på storföretagens bolagsstämmor, säljer idag ut det gemensamma ägandet på löpande band. Telia är bara det senaste exemplet och absolut inte det sista, åtminstone inte om Ringholm får som han vill. Det finns ännu statliga företag kvar att privatisera: SJ, Vattenfall, Posten För att nu inte tala om all kommunal verksamhet som enligt dagens socialdemokrati sköts så mycket bättre i privat regi. Och visst är löntagarfonder ett jävla skit, precis som Kjell-Olof Feldt skaldade Samme Bosse Ringholm, som 1970 propagerade för gemensamt ägande, säljer idag ut det gemensamma ägandet på löpande band Kollektiva löntagarfonder kan ju väcka tankar på arbetar-makt, gud förbjude, så låt oss locka de presumtivt uppstudsiga att bli sin egen lyckas kapitalägare genom att tvinga alla och envar att satsa sina pensionspengar på börsen, naturligtvis till lycka och god förtjänst för de aktiespekulanter som sitter inne med övervärderade aktieportföljer och för de fondförvaltare, som fått statens godkännande att skinna framtidens pensionärer på en tredjedel av pensionskapitalet. Valfrihet och egenmakt, sa högern. Valfrihet och egenmakt var orden, sa socialdemokratin har familjen Wallenberg glömt sitt valspråk.

11 16 Tema: Klasskampen i Sverige PROLETÄREN nr 42, oktober 2000 Från arbete åt alla Låt oss börja mot slutet. Det hände sig På det årliga ekonomiseminariet på Gotland propagerade Nordbankens chefsekonom Nils Lundgren socialdemokrat, såklart för högre arbetslöshet. Kampen mot inflationen kräver att regeringen låter arbetslösheten stiga till uppemot 2,5 procent, hävdade Lundgren. Uttalandet utlöste ett ramaskri i det socialdemokratiska Sverige och faktiskt i Sverige överhuvudtaget. Vad med den fulla sysselsättningens politik, vad med arbete åt alla om staten skulle acceptera ja, rentav befrämja en arbetslöshet på astronomiska 2,5 procent? Sådant var stämningsläget och den politiska normen ännu Arbetslöshet var oacceptabelt. Att människor kunde stå utan jobb under några månader, på grund av lågkonjunktur och strukturrationalisering, var inte mycket att göra åt, men samhällets uppgift var att så snart som möjligt få dem i jobb igen genom omskolning eller arbete i offentlig sektor. Arbetskraften sågs som en resurs som skulle tas tillvara. En arbetslöshet på 2,5 procent var helt oacceptabel. till accepterad massarbetslöshet Upprördheten blev kortvarig. I finansplanen 1991 definierade finansminister Allan Larsson om huvudmålet för den ekonomiska politiken i Sverige. Huvudmålet skulle inte längre vara full sysselsättning, som gällt alltsedan socialdemokratin i början på 1930-talet inledde sitt långa och nästan obrutna regeringsinnehav, utan stabila priser. På EU-manér, ty prisstabilitet är det enda och grundlagsfästa målet för den ekonomiska politiken i det EU som bara ser till kapitalets intressen. Det är ett epokgörande dokument. Ett ekonomiskt systemskifte är på väg i Sverige, sa den nyliberale SNS-chefen Hans T:son Söderström i en kommentar till Allan Larssons aktstycke. Förmodligen anade han inte själv hur rätt han skulle få. De följande åren tilläts arbetslösheten stiga till nivåer som varit otänkbara i Sverige sedan 1930-talet. Över människor eller närmare 20 procent av arbetskraften gick helt eller delvis utan jobb. Den europeiska massarbetslösheten importerades till Sverige. Nu skriver vi 2000 och det går bra för Sverige. Rekordhöga dollarkurser gör att hjulen snurrar frenetiskt i exportindustrin och tillväxten skrivs i glada siffror. Men trots högkonjunktur går människor ännu arbetslösa, deltidsarbetslösheten oräknad. Och trots högkonjunktur räknar regeringen och dess stödpartier för nästa år med en arbetslöshet på 6,4 procent, deltidsarbetslösheten oräknad. Vi måste lära oss att leva med en arbetslöshet på om kring 8,5 procent, sa LO:s numera pensionerade chefsekonom P-O Edin för några år sedan. Det skall vi absolut inte göra arbetslöshet är ett gigantiskt slöseri med samhällets i Trots högkonjunktur räknar regeringen och dess stödpartier med en arbetslöshet på 6,4 procent 2001, deltidsarbetslösheten oräknad. Men vi ska inte lära oss leva med arbetslösheten, för den är ett gigantiskt slöseri med samhällets resurser. särklass viktigaste produktiva resurs, den mänskliga arbetskraften men ett sorgligt faktum är att den socialdemokratiska regeringen sedan länge lärt sig att leva med massarbetslöshet. Göran Persson är rentav stolt över en arbetslöshet på 6,4 procent, över en arbetslöshetsnivå som är mer än dubbelt så hög som den som Nils Lundgren propagerade för 1990 och som han med rätta blev hudflängd för, inte minst inom socialdemokratin. Av arbete åt alla har blivit accepterad massarbetslöshet. Visst är det ett epokgörande systemskifte. Från trygga jobb Under efterkrigstiden fram till 70-talet byggdes den Svenska modellen upp av den reformistiska arbetarrörelsen. En reformpolitik som var möjlig tack vare en oförstörd produktionsapparat. Det svenska kapitalet gavs möjlighet att bygga upp expansiva industrier under lugna förhållanden. Under 70-talet infördes flera lagar och avtal som skapade stabilitet på arbetsmarknaden. Gruvstrejken ställde arbetets rättigheter visa vi kapitalets på dagordningen. Arbetarna vägrade att fortsätta underordna sig paragraf 32 och det godtycke som de tillät kapitalet att utöva. Som ett resultat av en omfattande kamp på många av Sveriges arbetsplatser tvingades makthavarna till eftergifter och skapandet av nya lagar för arbetsmarknaden. De mest framträdande var medbestämmandelagen (MBL) och lagen om anställningsskydd (LAS). Även om de till delar var tandlösa så gav de arbetarklassen ett visst skydd mot kapitalets makt. Fasta och långa anställningar var det normala och självklara. Det talades illa om hoppjerkor och alla dom som skaffade sin försörjning genom gråfirmor. Inhyrd arbetskraft fungerade som ett hot mot så väl arbetsrätt som löner. Den typen av arbetskraft bekämpades även av fackföreningsrörelsen. Det var tryggheten och långsiktigheten i arbetslivet som stod på dagordningen. De arbetsgivare som inte följde den linjen utsattes för olika typer av påtryckningar och arbetarkollektivet var överens om vikten av att hålla den grå arbetskraften utanför grindarna. Samhället genomsyrades av kollektiva lösningar och ett kollektivt tänkande. till Nisse på Manpower Flexibel arbetskraft har blivit ett måste för att vinstkurvorna skall fortsätta uppåt i företagen. Företag med lösare anställningsformer blir allt vanligare. Den teknologiska utvecklingen och därmed den mycket kraftiga rationalisering som skett har skapat stora förändringar i arbetslivet. Flexibel arbetskraft, både vad gäller tid, plats, yrke och lön, har blivit ett måste för att vinstkurvorna skall fortsätta uppåt i företagen. För att det ska var möjligt har kapitalet starka krav på borttagande av de regleringar som fortfarande finns kvar på arbetsmarknaden. Stress, arbetsskador och utbrändhet har blivit folksjukdomar. Vi ser dagligen reklam för vår tids gråfirmor i form av Manpower, Poolia med flera. Deltidsanställningar, projektanställningar och olika former av vikariat är idag en starkt växande företeelse. Bemanningsföretag växer upp inom alla områden och ökar osäkerheten på arbetsmarknaden. De tidigare skyddslagarna, så som LAS och MBL, luckras upp och kollektivavtalen anpassas mer och mer till den nyliberala ekonomins krav. Individuella lönesystem blir allt vanligare även inom LO-området. Individualismen och den råa lönsamheten är dagens ledstjärna. Den socialdemokratiska rörelsens båda grenar, parti och fackföreningsrörelse, har till och med lagt av sig den retoriska språkdräkten. Istället tävlar man om att vara bäst på att ställa förslag som på bästa sätt tillfredsställer den nyliberala ekonomins krav. Kollektiva lösningar och kollektivt tänkande hånas och kallas för traditionalism och bakåtsträvanden. Stora ansträngningar görs av SAF, uppbackade av politiker och den fackliga eliten, för att försöka osynliggöra arbetarklassen. I det moderna informationssamhället sägs det inte finnas klasser, utan enbart individer. Individer som själva styr över sin framtid genom individuella avtal med sina respektive arbetsgivare. Det gäller bara att vara tillräckligt öppen för nya idéer och skaffa sig mer utbildning. Det talas om det goda arbetet och kunskapsbank. Arbetsmarknadslagar och en arbetarnas skyddslagstiftning mot arbetsgivarnas godtycke anses ålderdomligt. Med en sådan samhällsutveckling behövs varken facklig organisering, arbetsmarknadsregler eller strejkrätt. Istället för att resa kamp mot en sådan utveckling är fackföreningsrörelsen i full färd med att anpassa sina organisationer. Den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen blir därmed enbart lönekonsulter och försäkringsinstitut.

12 PROLETÄREN nr 42, oktober 2000 Tema: Klasskampen i Sverige Arbetstiden en kampfråga När arbetarrörelsen började organisera sig var en av de främsta frågorna att kraftigt minska arbetsdagens längd. Internationellt samlades världens arbetare bakom kravet om åttatimmarsdagen. Deras paroll var: Åtta timmar verka för åtta kronors peng åtta timmar fritt och åtta timmar uti säng. Men det var först under trycket av att arbetarna tog makten i Ryssland som åttatimmarsdagen förverkligades i Sverige. Året skrevs till Det var den första arbetstidslagen som då trädde i kraft i vårt land. Sedan dröjde det till då arbetsveckans sänktes från 48 timmar till 45. Nästa steg var en sänkning till 42,5 timmars arbetsvecka och detta steg togs under åren med detta beslut infördes också den lediga lördagen för de flesta. Alltså femdagarsvecka istället för sex arbetsdagar i veckan. 40-timmarsveckan infördes stegvis mellan Denna reducering av arbetstiden skrevs vid den tid då besluten genomfördes på det fackligt-politiska samarbetets konto. Sett i ett historiskt perspektiv har alltså arbetstiden under 1900-talets sista 80 år minskat med 16,6 procent eller futtiga åtta timmar i veckan. Mot bakgrund av produktivkrafternas enorma utveckling under denna tid har de arbetande fått ut mycket lite av detta mätt i arbetstid. Under dessa 80 år har Sverige som land blivit tjugo gånger rikare, det vill säga en ökning med 2000 procent! Till årsarbetstiden ska också läggas den lagstadgade ledigheten -semestern. Kravet på betald ledighet växte fram internationellt under trettiotalet. Av de kapitalistiska länderna gick Frankrike och Norge före där infördes semester 1936 med två veckor. Två år senare 1938 infördes två veckors semester i Sverige. Efterhand utökades semestertiden till tre, fyra och för närvarande fem veckor. nu krävs sextimmarsdag! Sedan 1973, då den senaste arbetstidsförkortningen genomfördes har Sverige blivit 50 procent rikare men arbetstiden är oförändrad! Nu liksom under hela 1900-talet är högern motståndare till allt tal om kortare arbetstid men de har nu en politisk medlöpare i den moderna socialdemokratin. Från dessa båda politiska krafter talas det nu allmänt om arbetstidsfrågan som en sak för parterna på arbetsmarknaden att lösa. De vill alltså tillbaka till 1800-talets tillstånd då frågan löstes genom avtalsfrihet! Från såväl moderat som socialdemokratiskt håll, sufflerade av SAF, förklaras ständigt att Sverige inte har råd med kortare arbetstid. Detta trots att industrins produktivitet, tempot i arbetslivet i allmänhet och de kraftigt ökade vinsterna hos kapitalisterna entydigt talar för att utrymme finns att betala kortare arbetsdag. Internationell ligger Sverige betydligt högre i arbetstid än jämförbara konkurrentländer och genom tillbakahållna löner ökar övertidsuttaget i Sverige vilket naturligtvis förlänger den samhälleliga arbetstiden. Vi arbetar därmed mest i hela Europa! Samtidigt brottas samhället med en konstant hög arbetslöshet där det främsta medlet mot att minska denna är en allmänt kortare arbetsdag. I början av 90-talet gick socialdemokraterna till val med kravet om en sjätte semestervecka. Så beslutades i riksdagen. Tanken var att denna sjätte semestervecka skulle införas stegvis med en dag per år då reformen skulle vara genomförd efter fem år. Två sådana dagar genomfördes sedan tog socialdemokraterna genom sin dåvarande ordförande Ingvar Carlsson tillbaka hela reformen och fortfarande är det bara 25 lagstadgade semesterdagar i Sverige. I början av det nya milleniet måste arbetarklassen gå före med krav på kortare arbetstid precis som föregångarna gjorde i början på 1900-talet. Självmant kommer kapitalet och deras lakejer aldrig att förkorta arbetsdagen. Därför ska all kraft sättas bak kravet på 6-timmars arbetsdag! Detta för att dela på jobben, för att Sverige har råd och för att inte slita ut det arbetande folket! I början av det nya milleniet måste arbetarklassen gå före med krav på kortare arbetstid precis som föregångarna gjorde i början på 1900-talet. Vi ska införa 6-timmars arbetsdag, för att Sverige har råd och för att inte slita ut det arbetande folket! Bostäder för miljoner De första allvarliga stegen för att slå in på en social bostadspolitik togs efter andra världskrigets slut. Tidigare hade en del trevande försök genomförts i en del kommuner med så kallade barnrike- eller myrdalshus men omfattningen av detta hade ingen allmän genomslagskraft. När kriget var slut 1945 fanns det en av kriget uppdämd urbanisering som fordrade ett kraftigt ökat byggande i industristäderna. I det läget bildades det kommunala bostadsbolag och allmännyttan som de kallades växte fram som en mäktig faktor för bostadspolitiken. Genom miljonprogrammet som innebar att det skulle byggas etthundratusen lägenheter om året i tio år växte allmännyttan till att bli störst på hyresmarknaden. Finansieringen av detta byggande skedde i allt väsentligt med lån från det 1958 beslutade nya pensionssystemet, ATP. ATP samlade på sig stora fonder och eftersom utbetalningarna inte förekom under de första åren skapades de ekonomiska betingelserna för ett jättelikt byggande pågick detta byggande för fullt. Arbetslösheten för byggnadsarbetarna var liten, mycket liten. Bostadsbristen byggdes bort och de omoderna lägenheterna revs för att skapa ljus och luft i boendet. Bostadsbidragen var kring 1970 relativt generösa. Det vanliga stats-kommunala bostadsbidraget byggdes ut. Tidigare hade endast gifta och barnfamiljer varit berättigade till bidrag men detta byggdes ut till att omfatta även familjer utan barn, föräldrar som inte bodde tillsammans kunde båda få hyresbidrag liksom sammanboende och storfamiljer. Ja, även ensamtstående som var över 18 år kunde få bidrag. Grunderna till en verklig social bostadspolitik höll på att läggas kring 1970! blev miljonvinster för spekulanter I slutet av 80-talet stod den svenska spekulationsekonomin på topp. Tappen slogs ur tunnan när ett av de största spekulationsbolagen, Nyckeln, som handlade med hyreshus gick omkull. I tron att spekulationens stora prishöjningar skulle vara i evigt belånades husen långt utöver vad de gav i hyresintäkter. När konkurserna hopade sig skakades hela det svenska bankväsendet och det var enbart regeringens garantier som gjorde att bankerna klarade sig ut ur den penibla situation de satt sig själva i genom en okontrollerad utlåning till spekulation. Efter denna jättelika konkurs och med den, till en början dolda, svenska EU-anpassningen genomfördes ett raserande av den sociala bostadspolitiken. Genom skattereformen i början på 90-talet fördes en mängd indirekta skatter över på hyresavin då tjänster och annat momsbelades. Under 90-talet steg i genomsnitt de svenska hyrorna med 100 procent! Långt utöver löneutvecklingen. Förändringar genomfördes också i bostadsbidragen så att dessa drogs ner. Från att ha utgjort en minuspost i den svenska budgeten på 20 miljarder kronor om året betydde dessa omläggningar att staten istället tjänar 30 miljarder kronor om året med den nya hyrespolitiken. 50 miljarder kronor som får betalas av de boende. Den nya anpassningen till en marknadspolitik för byggandet och boendet betydde en bit in på 90-talet ett närmast totalstopp på husbygge med en lång och stor arbetslöshet för landets byggnadsarbetare. Det kapitalistiska samhället visar i dag upp en jättelik motsättning på hyresmarknaden. Urbaniseringen har skjutit ny fart Bygg- och hyrespolitiken har idag lämnats över till de råa kapitalistiska marknadskrafterna. under 90-talet. I små och medelstora svenska städer rivs idag fullt moderna hus. Staten tvingar kommunerna till detta. Om inte husen rivs utgår inga kommunala bidrag. Samtidigt råder det idag bostadsbrist i de växande storstäderna där bostadsbyggandet går på sparlåga, och det som byggs är i stort sett enbart lyxlägenheter med hyror som ligger långt utöver vad vanligt folk har råd med. Handeln med insatslägenheter visar på fantasisiffror. I borgerligt styrda kommuner driver moderaterna på denna utveckling med utförsäljningen av allmänt ägd egendom. Svensk socialdemokrati har vridit byggoch hyrespolitiken tillbaka och där det tidigare fanns ett visst mått av social omtanke med politiken har denna idag lämnats över till de råa kapitalistiska marknadskrafterna.

13 18 Tema: Klasskampen i Sverige PROLETÄREN nr 42, oktober 2000 Från socialt samhällsbygge Grundläggande för ett varje humant samhälle är principen om lika sjukvård för fattig som för rik. Efter andra världskriget började socialdemokraterna bygga ut sjukvården i samhällets regi. Men i klassamhället Sverige tvingades ändå stora arbetargrupper att avstå från nödvändig sjukvård. Apoteken var privatägda och i vården härskade principen kontant betalning. Läkarna var i högsta grad fria företagare som själva skötte mycket av sina mottagningar vare sig de ägde rum i korridorer eller tjänsterum på sjukhusen, skriver professor Lars Werkö i Läkartidningen nr om det sextiotal då han var ordförande i Läkarförbundet. Vid denna tid hade Werkö och övriga överläkare en årslön som motsvarade en miljon kronor i dagens penningvärde. Den privata vårdens förlamande grepp bröts genom en rad reformer. Men trots partiprogrammets krav på förstatligande rörde aldrig sosseledningen monopolkapitalets makt i de svenska läkemedelsbolagen. Partiet nöjde sig med att skapa en statlig konkurrent i Kabi Vitrum förstatligades apoteksväsendet då Apoteksbolaget bildades. Året efter infördes 7-kronorsreformen som innebar att läkarbesök och all medicin kostade vardera sju kronor. Läkarna fick reglerad arbetstid i den offentliga vården. De förbjöds att ta lukrativa privatpatienter utan Landstingens godkännande. Vården blev tillgänglig för alla när den befriades från kapitalistiska produktionsmetoder. Då frigjordes starka krafter. Moderna vårdcentraler och sjukhus kunde nu byggas i en rasande fart. På tio år mer än fördubblades den landstingsanställda vårdpersonalen i alla kategorier till sjukvårdsanställda På oerhört kort tid avskaffades nästan alla privatläkare och privata sjuksalar. Ännu var inte vårdköerna bortbyggda och åtskilliga orättvisor bestod men på åttiotalet kunde svenska folket, för ett kort historiskt ögonblick, skönja det humana målet om lika sjukvård för alla samhällsklasser. Grundorsaken var att nästan all vård planerades och utfördes i samhällets regi. Grundläggande för ett varje humant samhälle är principen om lika sjukvård för fattig som för rik. Idag avlägsnas Sverige allt längre från den principen. till återupprättad privat vård Med nittiotalet bröts den positiva utvecklingen inom sjukvården. Socialdemokraterna som regisserat utbyggnaden i samhällets regi blev nu djupt insyltade i den fullständiga omsvängning och recession som präglat nittiotalets sjukvård. Det började med politiskt samförstånd om Ädelreformen 1992 som överförde åldringsvården i kommunal regi och slog sönder fungerade vårdkedjor. Borgarregeringen Bildt fortsatte med husläkarreformen som blev startskottet på den snabba privatisering som präglar dagens Vårdsverige. Visserligen rev sossarna upp husläkareformen när de vann valet 1994, men partiet fortsatte istället med en nedrustning som på ett knappt decennium år har förött sjuttiotalets sociala landvinningar. Under nittiotalet har antalet sängplatser på sjukhusen mer än halverats och sjukvårdsanställda, främst vårdbiträden och undersköterskor har förlorat sina jobb. Inte undra på att vården knakar i fogarna. Köerna växer och trots personalens slit sjunker vårdkvalitén. Nu släppte alla politiska fördämningar. Vårdpolitik blev högerpolitik, i ett politiskt samförstånd över alla blockgränser. Inget riksdagsparti säger idag principiellt nej till kapitalistiskt driven vård. Kabi Vitrum blev Pharmacia som politikerna privatiserade och sålde till utländsk kapital. Från nästan ingenting har en handfull privata vårdföretag på några få år växt till en materiell kraft som i dagsläget omsätter 13 miljarder kronor årligen, nästan uteslutande skattepengar. Men här öppnas också en ny marknad för privata vårdförsäkringar. Än en gång är många läkare fria företagare med lukrativa privata extraknäck. Samtidigt har priset på läkarvård och mediciner så till den grad skjutit i höjden att stora grupper, särskilt handikappade och kroniskt sjuka, inte längre har råd att utnyttja medicinens landvinningar. När kapitalismen åter har kopplat sitt förlamande grepp över sjukvården. hjälper det inte att vi lever i ett samhälle där den medicinska tekniken ständigt utvecklas och möjligheten att bota och lindra sjukdomar ökar. Bryts inte den nyliberala trenden blir principen om lika sjukvård för fattig som för rik snart lika avlägsen som före sjuttiotalets omfattande sociala samhällsbygge. Från statlig enhetsskola Det samhälle som inte ger ungdomen den bästa start i livet är i det långa loppet dömt att gå under. Det svenska samhället var djupt klassplittrat efter andra världskriget. För de rika låg vägen till kunskap öppen. Räckte det inte med realskolan och gymnasiet så fanns Det välfungerande enhetliga statliga tolvåriga skolsystemet finns inte längre. det ett rikt utbud av privatskolor som gav biljetten till ett bekvämt liv och goda löner. För de stora skaror arbetarungdomar som skockades på barnrikehusens gårdar fanns bara sju eller åttaårig folkskola som förberedelse för det kommande slitet i kapitalisternas grottekvarn. Pojkarna förutsågs bli löneslavar medan det ännu vankades pigjobb eller hemarbete för flickorna. Vägen till kunskap var stängd för dem alla. Kapitalismen blomstrade och i takt med ökade maskinhjulens ökande hastighet såg framsynta politiker och kapitalister ett stigande behov av välutbildad arbetskraft beslöts, på socialdemokraternas initiativ, att inrätta en enhetsskola. Det tog tjugo år att helt förverkliga tanken, som innebar att alla svenskar skulle ges likvärdig och god utbildning och därmed lika chanser i livet. Naturligtvis är detta en utopi i ett kapitalistiskt klassamhälle, men det är inte desto mindre en viktig princip som måste värnas. Vid ingången till 1970-talet kunde de första årskullarna lämna den nya enhetskola som nu fått formen av en sammanhållen till privata friskolor nioårig grundskola och ett treårigt nytt gymnasium. Det gamla skolväsendet med vitt skilda offentliga och privata huvudmän var i praktiken avskaffat till förmån för ett enhetligt sammanhållet statligt utbildningssystem. Klassklyftorna överbryggades inte helt. Fortfarande gick procentuellt fler överklassbarn i gymnasiet jämfört med arbetarbarnen, men genom ett förmånligt studiestöd formligen översållades de likaledes utbyggda universiteten av kunskapstörstande arbetarungdomar. På sjuttiotalet avvecklades yrkesskolorna när praktiska yrkesförberedande linjer infördes i gymnasieskolan. Så skapades ett statligt tolvårigt skolsystem. Det tidiga åttiotalet präglades av försiktigt reformerande. I en del skolor förkom föräldraprotester mot en ny tendens, allt större klasser. Mot slutet av årtiondet stod nedskärningar av offentlig verksamhet på kapitalisternas önskelista. Skolans exekutor blev den nya skolministern Göran Persson som 1991 avskaffade den statliga skolöverstyrelsen och överförde ansvaret för skolorna till kommunerna. Motståndet var hårt från främst lärarhåll, och de framsynta insåg att nu grundlades avskaffandet av enhetsskolan. Förutom omfattande nedskärningar har nittiotalet kommit att präglas av ökande segregering av de kommunala skolorna, vilket ökar klassklyftorna, och införandet av friskolor. Det senare var initialt ett genuint högerförslag som med åren kommit att omfattas av såväl sossar som vänsterpartister. Friskolor är en styggelse i det att klassklyftorna i skolsystemet vidgas ytterligare. Med större resurser lockar de till sig utvalda lärare. Skolpengen missgynnar de offentliga skolorna som tvingas öka klasstorleken, och på kort tid har den relativt välfungerande svenska skolan särskilt i storstadsområden förvandlats till ett allvarligt samhällsproblem. Systemfelet att avskaffa den enhetliga statliga skolan går hand i hand med att kapitalismen genom nittiotalets arbetslöshet har stängt ute en hel ungdomsgeneration från arbetslivet. Det svenska samhället tar inte längre vara på den skapande kraften hos sin egen ungdom.

14 PROLETÄREN nr 42, oktober 2000 Tema: Klasskampen i Sverige Klasskamp och socialism en framtidsinvestering! Man kan inte påstå att Sverige sedan 1970 utvecklats i den riktning KPML(r) önskat och strävat efter. Tvärtom. Som framgår av detta tema har samhällsutvecklingen gått oss emot. Vi har fått ett kallare, brutalare och omänskligare Sverige, som det heter i inledningen inte det trygga, solidariska och socialistiska Arbetar-Sverige vi kämpar för. Hur har det kunnat bli så här? Det grundläggande svaret är mycket enkelt: På styrkeförhållandet mellan klasserna, på att styrkeförhållandet mellan klasserna dramatiskt förskjutits till kapitalets fördel talets vänsteruppsving hade stora begränsningar, men det präglades av en genuin framtidsoptimism, av en övertygelse om att samhället och världen kan och bör inrättas på ett bättre, förnuftigare och rättvisare sätt. Optimismen, aktivismen och inte minst arbetarklassens återinträde på den politiska scenen genom de vilda strejkerna, drev hela det politiska fältet åt vänster, vilket präglade 70-talet. På 80-talet vände pendeln. Orsakerna är många, men två bör framhållas: Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF, mobiliserade tidigt till massiv motoffensiv, inte minst på den ideologiska fronten, vilket gav genomslag i 80-talets individualism och satsa på dig själv -anda. Sovjetunionen stod inför sitt sammanbrott, vilket förändrade styrkeförhållandet mellan arbete och kapital i hela världen inte för att den sk realsocialismen var verklig socialism, men väl för att också den uppfattades som ett hot av det internationella kapitalet. När detta hot minskade i betydelse och när kapitalet insåg att det snart nog skulle bli av med det konkurrenade samhällssystem som också realsocialismen utgjorde, kastade det av sig den frivilliga tvångströja som reformpolitik och sk välfärdsstat utgjorde. Därmed inleddes marknadsliberalismens och den tygellösa kapitalismens renässans världen över, i officiellt språkbruk kallad globalisering. Högervåg över Europa Högervågen bröt igenom i hela världen på 80-talet och sköljde över Europa med Margret Thatchers krig mot gruvarbetarna och med införandet av EU:s inre marknad, som var ett marknadsliberalt genombrott. I Sverige öppnades dammluckorna av Kjell- Olof Feldt och hans tredje vägens politik. På den vägen är det. Sedan början på 80- talet har den internationella arbetarklassen liksom arbetarklassen i Sverige successivt pressats tillbaka på det att kapitalägarna och deras hantlangare bland direktörer och politiker skall kunna berika sig utan hejd. Om man ser tillbaka på KPML(r):s 30- åriga historia, kan man lockas att tro att vi misslyckats. Den kamp vi gjort till vår har mött så många motgångar genom åren. Vi kämpade för varven och varven lades ner. Men å andra sidan. Tala med en fd varvsarbetare och han eller hon vet att berätta att KPML(r) inte bara var det enda partiet som stödde kampen för att rädda varven, utan också den ledande kraften i denna kamp. Vi har kämpat mot högerpolitiken i alla dess former och idag har högerpolitiken firat sådana triumfer att den räknar in också vänsterpartiet i sin fålla. Men å andra sidan. Gå igenom alla uttryck för kamp mot högerpolitiken genom åren, också de allra minsta, och Du skall Här ändrade arbetarna historien. Järntorget i Göteborg oktober Arbetsmarknadsminister Margareta Winberg tvingas lyssna till demonstrerande byggnadsarbetare och arbetslösa LO- och TCO-medlemmar som protesterar mot införandet av en bortre parentes i a-kassan. Två månader senare tvingas riksdagen riva upp lagen om den bortre parentesen. finna att där det funnits r-are har r-are också gått i främsta ledet. Vi kämpade för att hålla Sverige utanför EU och idag är Sverige sedan fem år medlem av EU. Har alltid kämpat emot Men å andra sidan. Fråga vilken Nej till EU-aktivist Du vill om det finns något parti, också något litet ett, som aldrig svikit och som aldrig kommer att svika i kampen mot EU, och han eller hon kommer att svara: KPML(r). Visst har motgångarna varit många, visst har samhället utvecklats i rakt motsatt riktning mot vad vi r-are önskat, men vi kan med stolthet och raka ryggar säga att vi har kämpar emot, att vi pekat på alternativ och att vi försökt och då och då lyckats mobilisera till kamp för en annan utveckling. Vi r-are har aldrig inbillat oss att vi, att ett parti, kan åstadkomma något på egen hand. Från allra första början har vi istället ställt oss uppgiften att vinna förtroende i arbetarklassen och genom detta förtroende bli en ledande kraft i klassens kamp. Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk, som redan Karl Marx skrev. I detta perspektiv finns det ingen anledning att vara besviken, tvärtom. Vi i KPML(r) har gjort allt som stått i vår makt för att mobilisera till motstånd mot högerpolitiken och vi har aldrig vikit för utmaningar, inte ens för de tuffaste. Det är ett stolt facit. Den sociala kampens krafter Det är sedan ett faktum att arbetarklassens kamp för närvarande befinner sig i en djup vågdal, att klassen är desorganiserad och i det närmaste handlingsförlamad. Men det är en annan sak. Vi vill klasskamp och gör vad vi kan för att samla klassen till kamp. Men vi kan inte önska fram klasskamp, kan inte kommendera fram klasskamp. Över den sociala kampens underliggande krafter rår vi inte och kan vi inte rå. Vi kan bara göra vad som är möjligt i varje given situation och även om vi säkert missat möjligheter genom åren, så har vi gripit många, många fler. Låt oss med detta vända blad och istället blicka framåt. Vad har vi att vänta av de kommande 30 åren. Hur kommer de politiska krafterna att formeras och hur länge kommer arbetarklassen att tåla sig med rollen som samhällsutvecklingens strykpojke? Att tala om framtiden är populärt bland dem som helst mörkar sin verkliga politik. Så har Göran Persson och socialdemokratin just inlett en landsomfattande mötesturné på temat Samtal om framtiden. Men vad skall sossarna prata om? Vad har de för framtidsvision? Vilka visioner har s? Den traditionella reformismen hade naturligtvis en vision, även om de tidigt övergav den socialistiska en vision om det starka samhället, om välfärdsstaten. Reformismen såg sig som samhällsbyggare men ambition att bygga ett samhälle med plats för alla. Men vad skall Göran Persson och dagens socialdemokrater samtala om? Att den offentliga sektorn är för stor? Att staten inte skall äga företag? Att marknaden löser allt? Att pensionerna bara kan säkras genom aktiespekulation? Att kollektiva lösningar är förlegad i den nya individualismens tid? Att det inte finns några nationella lösningar? Att EU är demokratins framtid? Säkert hittar Persson på något annat att tala om, något diffust och till intet förpliktigande, men det är detta som är socialdemokratins vision av idag, bara detta. Allt som finns kvar av gångna tiders samhällsbyggare är fullständigt visionslösa förvaltare av en allt brutalare och alltmer anarkistisk kapitalism. Socialdemokratins abdikation som framtidsalternativ, skapar en ny situation i Sverige och inom arbetarrörelsen. Ty även om arbetarklassen är desorganiserad och i det närmaste handlingsförlamad, så är den inte visionslös. En stor majoritet av Sveriges arbetare vill arbete år alla, vill rättvis fördelning, vill satsa på det gemensamma, vill lika sjukvård för fattig som för rik, vill att alla barn skall få gå i bra skolor, vill ha rätt till trygg ålderdom och bra pension, vill ha kortare arbetstid, vill ha mer att säga till om på jobbet och i samhället. I detta ligger en revolutionär sprängkraft, ty om något bevisas av de senaste 30 årens utveckling, är det att arbetarklassens visioner inte kan förverkligas genom klassamarbete och klasskompromiss. Det krävs klasskamp. Ja, för visionens fulla förverkligande krävs rentav socialism, ty kapitalismen är inte längre intresserad av eftergiftspolitik, är efter socialismens tillfälliga fall sig själv nock. Den revolutionära sprängkraften i arbetarklassens hopp om ett bättre och mänskligare samhälle, är KPML(r) livsluft för framtiden, är vår förvissning om att den nuvarande passiviteten i arbetarleden nått sin nedre gräns och bara kan följas av ökad aktivitet. Vi är ett litet parti som kämpat i motvind under många år. Men vi är framförallt ett parti i takt med framtiden, ty klasskamp är det enda framtidsalternativ som återstår för arbetarklassens del. Det finns alternativ I detta tema har vi försökt ge en bild av de senaste 30 årens utveckling i Sverige. Men inte för beskrivandets skull, utan för att mana till förändring, till kamp för förändring. Alternativen är tydliga, inte minst i dessa pensionsvalstider. Vår maning är given: Lägg inte Din framtid i kapitalismens och börsspekulanternas händer, utan satsa på klasskampen och socialismen, satsa på klasskampens och socialismens parti. Det är den enda hållbara framtidsinvesteringen. Valet är Ditt. Valet är lätt. ANDERS CARLSSON anders.carlsson@kpmlr.o.se

15 16 KPML(r) 30 år PROLETÄREN nr 43, 26 oktober-1 november 2000 Ordföranden har ordet: 2000-talet tillhör SOCIALISMEN! Inför varje jubileum, såväl i livet som i politiken, är det naturligt att stanna upp och se tillbaka på glädjeämnen och besvikelser, på sådant som gjorts bra och på sådant som gjorts mindre bra. Men det räcker inte, åtminstone inte för revolutionärer. Det gäller framförallt att se framåt, att använda vunna kunskaper och erfarenheter för att förändra Till att börja med en liten personlig reflexion. På hösten 1970 valdes jag som 19-åring in i Proletärens allra första redaktion. Elaka tungor gör gällande att valet föll på mig för att jag några veckor tidigare skrattat högt och rätt på ett möte med KFML:s högeropportunistiska förbundsledning. Kanske var det så, även om jag hoppas att de som valde mig såg fler kvaliteter än mitt goda skratt. Några journalistiska kvaliteter fanns i alla fall inte att se, det måste erkännas. När jag valdes hade jag aldrig skrivit någon tidningsartikel och jag hade inte den blekaste Visst finns drag av 1968 i dagens protester mot WTO, IMF, Världsbanken och allt som är av imperialismens globala institutioner, skriver Anders Carlsson. Bilderna visar protesterna i Prag förra månaden och en Vietnam-demonstration i slutet av 1960-talet. verkligheten, för att vinna framtiden. Eller som redan Karl Marx skrev: Vår tids revolution kan inte skapa sin poesi ur det förgångna, utan bara ur framtiden. Nu är det KPML(r) som fyller 30 år och som partiordförande sedan snart två år, den andra i ordningen, har Proletärens redaktion lämnat ordet till mig. Man tackar men aning om hur man gör en tidning, något som för övrigt gällde de flesta i det första redaktionskollektivet. Vi var ett gäng entusiastiska amatörer, redo att förflytta berg. Jag fick i alla fall ett uppdrag till det allra första numret. Eftersom jag var aktiv i Palestinakommittén i Göteborg skulle jag skriva en artikel om den palestinska befrielserörelsen, något som utfördes med stor möda på en nyinköpt reseskrivmaskin av modell Facit. Det var inte mycket till artikel, den var rentav i viktiga delar felaktig. Men så här 30 år efteråt kan bristerna vara förlåtna. Det viktiga är att artikeln skrevs och publicerades, det viktiga är att Proletären i sitt allra första nummer lyfte fram solidariteten med det palestinska folkets kamp som en hjärtefråga för förbundet/partiet. Jag tänkte på den där artikeln i lördags. För tredje gången på tre veckor demonstrerade vi i Göteborg mot våldsstaten Israel och för solidariteten med det palestinska folkets kamp. Bland svenskarna var vi r-are helt dominerande. Jag såg många äldre partikamrater, veteraner från många, många Palestina-demonstrationer genom åren. Men på plats fanns också en hel del RKUare och många ungdomar från Proletären FF. Kanske några av de unga demonstrerade för första gången, åtminstone i solidaritet med det palestinska folkets kamp. Så lever solidariteten med det palestinska folkets kamp vidare genom partiet, genom att partiet gjort solidariteten till sin och i 30 år enträget hållit fast vid den som en hjärtefråga. Lång tid, kan tyckas för lång tid. Men så länge konflikten inte är löst, så länge Israel fortsätter att dränka det palestinska folkets rätt och hopp i blod, måste solidariteten fortsätta. Det är en hjärtefråga. river samtidigt sitt hår i förtvivlan över ämnets storlek. Mycket finns att säga om KPML(r), så mycket att min företrädare Frank Baude skrivit en hel bok om partiet och om dess 30 år i klasskamp och politik. Köp den, läs den! Vad finns då kvar att säga i en tidningsartikel? Låt se. Inte bara solidariteten med det palestinska folkets kamp, så levande ännu efter 30 år, utan internationell solidaritet överhuvudtaget, har alltid varit ett med KPML(r). Fast vi talar egentligen hellre om proletär internationalism. Väl oxkommunistiskt, invänder kanske någon, rentav lite sekteristiskt. Men icke. Bakom orden döljer sig ett viktigt innehåll. Internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet, skanderar vi i Röd Front på 1 maj. Det är en paroll som ger vår särart. Självklart lider vi med alla förtryckta och förtrampade, självklart blöder våra hjärtan för gatubarnen i Brasilien och för tiggarna i Indien. Men vi solidariserar oss inte med lidandet sådant lämnar vi åt hycklare som Alf Svensson utan med kampen mot lidandet, med kampen mot de ekonomiska och politiska förhållanden som ger upphov till lidandet. Kamrater som varit med länge minns säkert med stolthet Inriktningen på arbetarklassen och medvetenheten om dess speciella roll är en avgörande framtidsfråga. Arbetarklassen förblir den enda konsekvent revolutionära klassen i det kapitalistiska samhället, den givna huvudkraften i varje förändring värd namnet. kampanjen En luftvärnskanon till Nordvietnam. Det var januari 1973 och USA hade just inlett de brutala terrorbombningarna av norra Vietnam. I Sverige firade den borgerliga pacifismen triumfer genom att samla hela det politiska etablissemanget, inklusive dåvarande Vpk, bakom en menlös vädjan om fred i Vietnam, utan ställningstagande och utan att peka ut angriparen. Bara KPML(r) gick mot strömmen genom att reservationslöst ställa sig på det vietnamesiska folkets sida och lika reservationslöst mobilisera till stöd för dess kamp mot angriparen. En luftvärnskanon till Nordvietnam det var proletär internationalism anno 1973, var att ge solidariteten med Vietnam ett kampinnehåll. Två år senare intog befrielserörelsen FNL och nordvietnamesiska förband Saigon. Det vietnamesiska folket besegrade USA-imperialismen och inga jublade mer än vi r-are. Ett litet folk besegrade världens starkaste militärmakt genom att förlita sig till kampens väg, genom att förlita sig till den väg som den borgerliga pacifismen avvisade och/eller såg som omöjlig. Det var en seger också för oss, för den internationalism som solidariserar sig med kampen, för vår internationalism. Nu är det 2000 och i detta nummer av

16 PROLETÄREN nr 43, 26 oktober-1 november 2000 KPML(r) 30 år 17 KPML(r) utgör idag det kommunistiska partiet i Sverige. Vi är fortfarande ett litet parti, mycket mindre än vi vill vara och vad vi för 30 år sedan hoppades på att bli, men likväl utgör det en stor seger att vi överlevt när andra gått under. Vi är det kommunistiska partiet och det ger oss styrka och goda förutsättningar när historien nu är på väg mot ett nytt skov, skriver KPML(r):s ordförande Anders Carlsson. Proletären manar KPML(r) till solidaritet med det palestinska folket. Insamlingsmålet är till synes inte lika militant som det Men grunden är densamma, är att mobilisera till stöd för kampen, för det palestinska motståndet, för intifadan. Leve, leve, leve Intifadan, skanderade vi i demonstrationen i lördags. Det är proletär internationalism anno 2000, det är reservationslös solidaritet med det palestinska folkets kamp, bortom alla illusoriska förhoppningar om en rättvis fred på imperialismens villkor och bortom pacifismens hycklande vädjanden om att stoppa våldet, som om de förtrycktas stenar kan jämföras med förtryckarnas kulor. Bara kampen och solidariteten med kampen kan ge rättvisa åt det palestinska folket. Intifadan är vägen att gå. Den proletära internationalismen går som en av flera röda trådar genom KPML(r):s trettioåriga historia. Ändå vill jag hävda att den är en framtidsfråga, en viktig och avgörande framtidsfråga. Vi lever på många sätt i en brytningstid. Snart två årtionden av kapitalistisk offensiv har skapat olidliga förhållanden för en allt större del av mänskligheten. Klyftorna och orättvisorna växer mellan rika och fattiga länder och mellan rika och fattiga i alla (kapitalistiska) länder. Det orättvisa tillståndet kallas omväxlande globalisering, den nya ekonomin, ITsamhället, kunskapssamhället kärt barn har många namn men den krassa sanningen är att det nya inte är nytt, det är bara kapitalismen som åter visar sitt rätta ansikte, osminkat och utan den sk välfärdsstatens slöja av socialt hänsynstagande. Nu är det bara kontant betalning som gäller. De som vägrar inordna sig helt och fullt slås ned med våld. Våldets världsmakt kallas ny världsordning och sägs värna frihet och demokrati, men i själva verket handlar det om imperialism, om att kapitalismen åter lagt under sig hela världsmarknaden och därmed möjligheten att åter utsuga arbetare i alla länder. Men det finns också tecken på motreaktioner. Protesterna mot den nya ordningen växer, inte minst bland unga människor och inte minst vad gäller situationen i världen som helhet. Orättvisorna har blivit för stora, missförhållandena för uppenbara. Historiska paralleller haltar alltid, men visst finns drag av 1968 i dagens protester mot WTO, IMF, Världsbanken och allt som är av imperialismens globala institutioner. Därmed reses på nytt de viktiga frågor som väcktes 1968 och som bidrog till att forma KPML(r). Vad är roten till det onda? Var finns huvudkraften i kampen för förändring? Solidaritet med vem med de lidande eller de kämpande? Reform eller revolution? Vårt svar är givet, vi representerar klasskampens och socialismens väg. Men vårt svar är inte givet i den rörelse som nu växer fram. Tvärtom. Den är i viktiga delar en rörelse som ännu söker sina svar. Därför är den proletära internationalismen en viktig och avgörande framtidsfråga, en kampfråga. Den proletära internationalismen är en röd tråd genom KPML(r):s historia. Men det finns fler. Självständighetslinjen är en annan. Innan brytningen 1970 var vi en del av den kineskommunistiska rörelsen i Sverige, representerad av KFML. Lojaliteten med Kina och Kinas Kommunistiska Parti var ingen öppen stridsfråga inom KFML, men ändå var brytningen i sig ett uttryck för att vi valde vår egen väg den utgick inte från vad som eventuellt ansågs rätt och lämpligt 1914 var situationen för socialismen minst lika svår som idag. Men historien tog inte slut. Tre år senare steg socialismen på allvar in på historiens scen genom revolutionen i Ryssland. Låt oss aldrig glömma eller tvivla på historiens dialektik! i Peking, det gav vi själva tusan, utan från vad vi själva ansåg riktigt och nödvändigt för att kunna utveckla en revolutionär klasskampslinje i Sverige. Det tog några år innan vi utvecklat vår självständighetslinje fullt ut det var en process av teoretisk och politisk kamp som krävde sin tid och sina offer. Men redan i mitten på 70-talet var den slutförd. När andra sk kommunistpartier, både i Sverige och i övriga världen, gjorde sig själva till ekon för Moskva, Peking eller Tirana och för de senaste bulletinerna därifrån, så formade vi vår egen politik utifrån vår egen analys av situationen i Sverige och världen. Visst blev det fel ibland, konstigt vore det annars, men aldrig så fel som för dem som lät sig styras av andra. När vi r-are talar om självständighetslinjen, som vi är stolta över och som vi ser som helt avgörande för att vi är det vi är, så tänker vi inte minst på vår fria ställning inom den internationella kommunistiska rörelsen. Och visst är den viktig, rentav avgörande, åtminstone under den period då sk kommunistpartier rasade som korthus med sina föredömen i andra länder. Men den fria ställningen är ändå bara en del av självständighetslinjen. Lika viktigt är att vi aldrig låtit oss begränsas av teoretiska dogmer, sådana finns bara i böcker, utan istället försökt tillämpa marxismen som en levande lära. Ovanstående kan kanske synas som ett uppseendeväckande påstående om ett parti som styvnackat kallar sig marxist-leninistiskt och som alltid och lika styvnackat stått upp till marxismens försvar mot dess vedersakare av allehanda slag. Ändå är det sant. Som inga andra värnar och studerar vi marxismen det är ingen tillfällighet att marxismens klassiker idag bara går att köpa från KPML(r) men inte som bokstavslärdom, utan som vägledning och inspiration i studiet av den verklighet vi har att analysera och forma vår politik utifrån. Vår fackliga linje har fått åtskilliga testuggare att gå i taket och när vi uppmanat till bojkott av valen till EU-parlamentet har de som har för vana att söka sanningen i böcker slagit oss i huvudet med Lenin. Men Lenin var klokare än så. Grå är all teori min vän, men evigt grönt är livets träd, sa Lenin ofta och gärna med en strof lånad från Goethe. Det är också vår hållning. Samhället utvecklas och den marxistiska teorin utvecklas med det. Det är det som gör marxismen till en levande lära. Den viktigaste röda tråden i KPML(r):s trettioåriga historia är inriktningen på arbetarklassen, är den målmedvetna strategin att vinna ett avgörande politiskt inflytande i arbetarklassen. Förhållningssättet till arbetarklassens kamp var den avgörande stridsfrågan 1970, då vi bröt med KFML och den av akademiker dominerade KFML-ledningen. Utgångspunkten var den stora gruvarbetarstrejken , som mer än något annat bidrog till att forma vår identitet. Inte för inte var och är parollen Leve de vilda strejkerna! vår särart inom svensk vänster. Men brytningen var bara en början. Lika avgörande var när vi 1971 reste parollen Vänd ansiktet mot arbetsplatserna!, vilket var startskottet för en målmedveten proletarisering av vår organisation och av vår politik. Av en tämligen ordinär vänsteror- Vänd!

17 18 KPML(r) 30 år PROLETÄREN nr 43, 26 oktober-1 november talet tillhör (forts fr föreg sid) ganisation av 68-snitt skulle göras och gjordes ett genuint arbetarparti. Jag vill påstå att den röda arbetartråden är den avgörande faktorn till att KPML(r) överlevt och utvecklats som organisation, om än inte den enda. För 30 år sedan fanns en stor flora av organisationer som kallade sig kommunistiska och som gjorde anspråk på att representera arbetarklassen och den enda rätta linjen. Då fanns fog för borgarnas ironiska tal om bokstavsvänstern. Idag finns bara vi kvar. Naturligtvis spelade vår organisatoriska utbyggnad på arbetsplatserna, våra kommunistiska driftceller, en viktig roll för att vi kunde stå emot den ideologiska högeroffensiv som på 80-talet avlöste 70-talets vänsteruppsving. De gav oss förankring i klassen och känsla för strömningarna i klassen. Men det handlade inte bara om det. Lika viktigt var att vi avskiljde arbetarintresset och enträget fokuserade på det, vilket renderade oss epitet som arbetarromantiker. Säkert fanns ett sådant drag, vi sökte ju vår identitet, men det var underordnat och i det stora hela betydelselöst. Det viktiga var att vi inte bara kallade oss arbetarparti utan gjorde oss till arbetarparti. I övriga vänsterorganisationer tydliggjordes inte arbetarintresset, vilket gav intellektuella av olika slag en dominerande ställning. Det gav en del av dem numerära framgångar i det tidiga 70-talets vänsteruppsving, men bar samtidigt i sig fröet till dessa organisationers undergång. När högern satte in sin ideologiska stöt avslöjades medelklassvänsterns alla begränsningar. I en strid ström flydde dess representanter till karriär i stat och näringsliv, lämnande tomhet och sammanbrott efter sig. Högeroffensiven pressade också KPML(r). Men vi stod emot den tack vare vår arbetarförankring. Jag vill påstå att också inriktningen på arbetarklassen och medvetenheten om arbetarklassens speciella roll i det kapitalistiska samhället, är en avgörande framtidsfråga. Idag talas det om arbetarklassens försvinnande i det informations- och kunskapssamhälle som sägs ha uppstått på industrisamhällets ruiner. Det är en myt arbetarklassen har naturligtvis förändrats, som allt annat under solen, men omfångsmässigt är den ungefär lika stor som 1970, vilket visas av en rad undersökningar. Däremot gör borgerligheten allt för att osynliggöra arbetarklassen, också för delar av sig själv, för att splittra den och för att knyta upp den enskilde arbetaren till kapitalismens individuella egennytta. Situationen är långtifrån bra. Arbetarklassen är idag bara en klass i sig, längre än någonsin från att vara en klass för sig, för att nu använda klassiska begrepp. Men man skall inte låta sig luras av det som är. Arbetarklassen förblir den enda konsekvent revolutionära klassen i det kapitalistiska samhället, den givna huvudkraften i kampen för varje förändring värd namnet. Denna marxistiska sanning, bekräftad av historien och motbevisad av ingen, är dock inte given för den nya vänsterrörelse som idag växer fram. Det är denna rörelses stora begränsning, dess blindhet, och den kommer att få samma konsekvenser som den fick för 68-rörelsen om begränsningen inte upphävs. En framtidsutmaning för den revolutionära arbetarrörelsen. Tänker man tillbaka på 1970 och på den entusiasm som då präglade vår rörelse och hela vänstern, är det lätt att uppleva vår tid som mörk. Det socialistiska lägret existerar inte längre, inte ens i sin revisionistiska form, och kapitalismen befinner sig på offensiv på alla fronter. Det är tungt för socialismen, både som alternativt samhällssystem och som politisk rörelse. Men ändå inte. Som marxister vet vi att historien utvecklas i skov, där revolutionära perioder avlöses av perioder av tillbakagång och reaktion. Så har 1970-talets revolutionära period, som gav bla Vietnams seger över USA-imperialismen och kolonial frigörelse i Afrika, idag avlösts av världsomspännande reaktion. Den är tung, mycket tung, men den varar inte för evigt. Det har sagt och skrivits förut, men så här till 30-årsdagen kan det vara på sin plats att återigen påminna om att socialismen upplevt en minst lika djup kris en gång tidigare i historien. Den tog sin början på 1870-talet och föddes paradoxalt nog ur marxismens seger inom arbetarrörelsen i svallvågorna efter Pariskommunen. Historiens dialektik ville att denna seger för marxismen tvingade dess fiender att maskera sig som marxister, skrev Lenin om orsakerna till denna kris, som slöt i det totala sammanbrottet 1914, då de socialdemokratiska partierna med några få undantag övergick till bourgeoisien var situationen för socialismen minst lika svår som idag. Frågan är rentav om den inte var värre. Men historien tog inte slut 1914, lika lite som den gjorde det 1991, och historiens dialektik slutade inte att verka. Tre år senare steg socialismen på allvar in på historiens scen genom revolutionen i Ryssland. Låt oss aldrig glömma eller tvivla på historiens dialektik! Idag har borgar- KPML(r):s 30-årsjubileum har uppmärksammats på många håll runt om i världen. Det är nog inte enbart traditionen att sända hälsningar i samband med jubiléer som föranleder detta, utan framförallt uttryck för vänskap och goda relationer mellan vårt parti och övriga. I detta och nästa nummer av Proletären redovisar vi de partier och organisationer som hört av sig. Arbetarpartiet, Demokratiska Folkrepubliken Korea Arbetarnas Kommunistparti, Norge (AKP) Kommunismen är den enda konsekventa förnekelsen av det kapitalistiska och imperialistiska system som idag visar sina orimligheter inför öppen ridå i alla sammanhang och i alla länder. Den representerar den enda möjliga framtiden för världens förtryckta och förtrampade. na dödförklarat kommunismen, men ändå driver samma borgare en närmast besinningslös kampanj mot kommunismen. Liket har tydligen nio liv! Orsaken är glasklar och uppenbar för alla som vill se. Kommunismen är den enda konsekventa förnekelsen av det kapitalistiska och imperialistiska system som idag visar sina orimligheter inför öppen ridå i alla sammanhang och i alla länder. Därför fruktar borgarna kommunismen. Den representerar framtiden, den enda möjliga framtiden för världens förtryckta och förtrampade. KPML(r) utgör idag det kommunistiska partiet i Sverige. Vi är fortfarande ett litet parti, mycket mindre än vi vill vara och vad vi för 30 år sedan hoppades på att bli, men likväl utgör det en stor seger att vi överlevt när andra gått under. Vi är det kommunistiska partiet och det ger oss styrka och goda förutsättningar när historien nu är på väg mot ett nytt skov. Man kan tycka att vi inte är lika frejdigt revolutionära som när det begav sig på det glada 70-talet. Det kan vara sant till delar de flesta av oss har blivit äldre och mer eftertänksamma. Men ändå inte talet ställer helt enkelt andra krav på revolutionärer än 1970-talet. Då gällde ännu reformpolitik och vår uppgift var att påvisa reformismens flyktiga, relativa karaktär var att visa att reformpolitik inom kapitalismens ramar, att klassamarbete, inte kan säkra varaktiga framsteg för arbetarklassen. Detta är idag bevisat bortom varje tvivel. Idag försvarar vi sossarnas gamla ATPreform. Inte särskilt himlastormande, kan tyckas. Men det till synes tama är en illusion. I en tid då den härskande klassen i detta unisont vill förneka arbetarklassen en Hälsningar till KPML(r) från när och fjärran 1973 sa Frank Baude, KPML(r):s ordförande fram till januari 1999, att revolutionen i Sverige kommer inom 25 år. Svaret var helt rätt trots att det blev fel svaret gav klart besked om att vi r-are ser socialismen som något konkret, som något som tillhör vår tid och vår nära framtid, om vi bara är beredda att vinna den. Bangladesh Samyabadi Dal (m-l) Bangladesh Socialistparti Brasiliens marxist-leninistiska parti Chiles kommunistparti Coordination Communiste, Frankrike Danmarks Kommunistparti/ML (DKP/ML) Freedom Road Socialist Organisation, USA Indiens kommunistparti (m-l) - Janashakti Folkrepubliken Kinas kommunistparti Kommunistiska Arbetarpartiet i Finland (FKP) Nationella Demokratiska Fronten i Sydkorea (NDFSK) Nya Kommunistpartiet, Storbritannien POLISARIO FRONT, Västsahara dräglig ålderdom och göra pensionsrätten avhängig det pyramidspel som börsen utgör, antar försvaret av ATP en revolutionär karaktär, blir försvaret av ATP en anklagelse mot det kapitalistiska systemet och en vision av en annan tingens ordning, blir försvaret av ATP en klasskampsuppgift, en revolutionär uppgift. Socialismen är ingen fras, utan något konkret är det konkreta svaret på de frågor som kapitalismens orimligheter varje dag ställer alla arbetande människor inför. Att skriva en artikel till KPML(r):s 30 årsjubileum utan att nämna Frank Baude är naturligtvis otillbörligt. Som partiordförande i 28 år har han spelat en helt avgörande roll för att partiet blev det vi är och för att vi idag står rustade att möta framtidens krav. En liten minnesbild bara. Det var Vi ställde för första och hittills enda gången upp i riksdagsval och Frank intervjuades av Per Grevér i TV. Det var som det brukar. Grevér gjorde vad han kunde för att sätta dit Frank och Frank returnerade skickligt och slagfärdigt. Så fick han frågan: När kommer revolutionen i Sverige? Frank resonerade lite, garderade sig lite, men svarade sedan kort och koncist: Inom 25 år! Han fick fel. På hösten 1998 gick tiden ut och vi arbetskamrater kunde reta honom för hans misstag. Men det skedde i all godmodighet, för svaret var helt rätt trots att det blev fel svaret gav klart besked om att vi r-are ser socialismen som något konkret, som något aktuellt, som något som tillhör vår tid och vår nära framtid, om vi bara är beredda att vinna den. Att sia om framtiden är svårt, rentav omöjligt. Men för revolutionärer är det än mer omöjligt att framställa socialismen som något diffust, som en dröm som ligger bortom verklighetens perspektiv. Socialismen skapas här och nu, av oss, av alla som vill ett bättre liv för sig och sina barn, för arbetande människor, för arbetarklassen för alla som är beredda att kämpa för ett bättre liv. Vad betyder 30 år med KPML(r)? Svaret ligger inte i backspegeln utan ges av oss själva och av svensk arbetarklass under de 30 år som ligger framför oss. Svaret är vårt. Låt oss avge det unisont och med all den kraft vi tillsammans kan uppbåda: 2000-talet tillhör socialismen! ANDERS CARLSSON anders.carlsson@kpmlr.o.se

18 PROLETÄREN nr 43, 26 oktober-1 november 2000 KPML(r):s jubileumsgala lördag 28 oktober 19 VÄLKOMNA! Ni lyckliga! Som har biljetter. Till Jubileumsgalan lördag 28 oktober kl I Göteborg. På Draken. Det blir. Som det stod i annonserna. Förr i världen. Festligt, folkligt, fullspikat. Det verkar dessutom. Kunna bli en eller annan ytterligare överraskning. På scenen. Kan det bli. Bättre? Exakt vad som händer. Och fötter. Sång och tal. Det ger sig. När Ni bänkarer. I de sköna fåtöljerna. Lutar Er tillbaka. Och sänder Ert kära parti. En tacksam tanke. För att det äntligen. Fyller 30. Biljetterna är slut! Beställda och betalda biljetter som inte har skickats till beställaren med posten avhämtas lördagen den 28 oktober på Röda Stjärnan i Göteborg klockan och på Draken klockan Eventuella återbud meddelas omedelbart till Anna Artén. Telefon/fax: eller via e-post: a.arten@telia.com. OBS! Samma tid och plats som ovan säljs eventuellt överblivna biljetter. Medverkande på jubileumsgalan gör: Sven Wollter, Kicki Kallin, Bruno Bran, Maria Lundkvist, visgruppen KAL, Margareta Abrahamsson, Lasse Brandeby, Lisbeth Nowotny och Jubileumskören, Agneta Danielsson, Daniel Lemma samt Mats & Spingo. Köp en lott i Jubileumslotteriet! Lotterna kostar 50 kr styck. Och det finns endast 400, så det gäller att handla snabbt. I lotteriet ingår även nio andra fina priser, litografier och värdefulla böcker. Totala vinstvärdet är kronor, varav högsta vinsten (Gunnar Thoréns tavla här intill) står för kronor. Tavlan är i tempera och olja och mäter 70 gånger 70 centimeter. Så här skaffar Du lotter: Sätt in beloppet (50 kr, 100 kr osv beroende på hur många lotter Du vill ha) på KPML(r):s postgiro Ange tydligt att beloppet avser Jubileumslotteriet. I Göteborg kan Du även köpa lotter direkt i bokhandeln Röda Stjärnan. Dragning sker den 28 oktober i samband med partiets 30-årsfirande Öppet hus!!! Knô dig in!!! Prenumerera på Bara 40 kr/mån Ring eller mejla till pren@proletaren.se Jubileumskvällen är det öppet hus på Marx-Engelshuset från kl Knô dig in och fira! Servering av mat och dryck. Lättare underhållning. Allt i goda vänners lag. För dom som vill, finns det möjlighet att se Proletärens redaktion och tryckeriet med personal mellan kl och Välkommen Kamrat! KPML(r) Göteborg

19 20 PROLETÄREN nr 43, 26 oktober-1 november 2000 Bilder ur KPML Stockholm byggnadsarbetare demonstrerar mot högerpolitiken för rätten till arbete i Göteborg Utanför kommunfullmäktiges möteslokal talade, precis som elva år tidigare, Per Lundström och krävde åtgärder för att avskaffa den 20-procentiga arbetslösheten bland stadens byggnadsarbete. Arbetslöse Per Lundström framför 3500 demonstranters krav på arbete till kommunfullmäktige i Göteborg. I hela landet arrangerade KPML(r) våren 1982 demonstrationer mot arbetslösheten engelska kolgruvearbetare strejkade mot nedläggningen av gruvorna. KPML(r) samlade in kronor och adopterade en gruva. Dagarna före jul avgick två fulla lastbilar med kläder och julklappar till Woodlands. Sommarläger i Tiveden Året innan anordnade SKU(ml) för första gången ett läger där. Än idag upprätthålls traditionen av KPML(r) och RKU.

20 PROLETÄREN nr 43, 26 oktober-1 november L(r):s historia Båstad september1975. Tennismatchen mellan Sverige och Chile fick, tack vare de många demonstranterna, spelas med enbart polis som åskådare. Kampen mot Pinochetjuntan engagerade hela den svenska vänstern. Det var vid detta tillfälle Mikael Wiehe skrev Hoola Bandoolas berömda låt Stoppa matchen. Bakom KPML(r):s banderoll tågade 1300 av de 7000 demonstranterna. Från en demonstration med GORM, Göteborgs Offentliganställda Reser Motstånd, Även Malmös offentliganställda organiserade sig till motstånd, i MORR. I båda fallen spelade r-are en framträdande roll för att organisera motståndet och företräda de offentliganställda. Göteborg 2000.