FEMTE ELEMENTET, Grupputställning, Borgholms Slottsruin, Sverige. UNITED SARDINE FACTORY. Separatutställning, Bergen, Norge (1985).

Transkript

1 FEMTE ELEMENTET, Grupputställning, Borgholms Slottsruin, Sverige. UNITED SARDINE FACTORY. Separatutställning, Bergen, Norge (1985). Änglafällan blev en tydlig kommentar till vår gränslösa tro på teknik. Den byggdes som en landningsbana av en 11 meter lång rulle gummiduk och begagnade bilblinkers och visades första gången i kanonrummet på Borgholms Slottsruin Året därpå ställdes den ut i källaren på United Sardine Factory i Bergen tillsammans med ett nerskjutet tyskt plan från 2:a världskriget som låg lagrat i den nedlagda fabriken. Jag delade in utställningen i tre delar; Katastrofen, Tjuven och Arken. ÄNGLAFÄLLAN 1984 H 20 x B 130 x D 1100 cm. Vävförstärkt naturgummi, bilblinkers, koppar, stål, ek, elektronik och akryl. Assistans: Björn Ekström, Jesper Pauli och Per Wikander. Bild 001. DESPUES DEL Tlateloloco. Silvergelatinkopia. H 14 x B 18 cm. Upplaga AP. MUCA:s samling, Mexico City, Mexiko. Bild DESPUES DEL , Separatutställning, Desertio de Los Leones, Mexiko (1987). På våren 1985 bosatte jag mig i Mexico City och fann ett hem i rum 403 på det legendariska Hotel Isabel. Jag var bortrest morgonen den 19 september då nyheterna kablades ut att Mexico City drabbats av en jordbävning som hade dödat över människor och gjort miljoner hemlösa. 9 dagar senare kom jag tillbaka till hotellet som låg mitt i El Centro, den stadsdel som hade drabbats värst. Då jag inte hade kunnat få kontakt med någon på telefon (eftersom telefontornet rasat), hade jag bara nyhetsbilderna på näthinnan under resan. Hotellet låg innanför avspärrningarna med lobbyn fylld av militärer som planerade nästa steg. I gången sov de unga inkallade som bara inte orkade mer. Under månaden som följde var jag ute hela nätterna och fotograferade. Med samma redskap som en journalist, fast med en helt annan utgångspunkt. En tillgång i mötet med de många jag fotograferade var att min polaroidkamera. Ofta delade jag med mig av bilder till människor som antagligen inte hade en tanke på att fotografera sig själva i den fruktansvärda situation de nu befann sig i. DESPUES DEL Familj framför raserat hus. Digirtal print. H 90 x B 120 cm från polaroid H 9 X B 11 cm. Upplaga AP. Digitalt behandlad av Martin Johansson. Bild FAROS, Platsspecifik installation, Lago de Patzcuaro, Mexiko. AXOLOTL, Separatutställning, Galleri Stefan Andersson, Umeå, Sverige (1989). Efter jordbävningen blev den lilla byn San Bartolo Parreo en fast punkt för mig. På platsen fann jag många nya material. Utav dessa, oftast helt organiska, tillverkade jag olika sorters redskap och skissade på överlevnadsutrustningar. En dag kom en fiskarkvinna och knackade på porten till det lilla hus jag hyrde. Hon erbjöd mig en märklig liten varelse med armar och ben. Jag köpte fisken och tecknade av den på eftermiddagen. Dagen därpå åkte jag till biblioteket i stan intill för att försöka förstå bättre. Det visade sig att jag av en slump hade bosatt mig vid en utav två de två isolerade sjöar där axolotln levde. Dessa fantastiska djur genomgår under sin levnad en metamorfos och lämnar fiskstadiet för att kravla upp på land och börja andas genom huden. Tyvärr lever de inte länge på land eftersom de inte har funnit ätbar föda ännu. Men tusentals år framåt händer det massor Eftersom jag hade dissekerat en axolotl fann jag det logiskt att tillverka en signalväst för att kunna dyka ner i sjön och på plats förklara vår egen anatomi för axolotln. Fem röda lampor för ryggraden och tre vita för revbenen osv. DISSEKERAD AXOLOTL & ELVÄST 1986 AXOLOTL PÅ PANNÅ H 52 x B 46 x D 2 cm. ELVÄST H 183 x B 93 x D 8 cm. Latex, bomull, akryl, koppar, stål, elektronik och gummi. Foto: Lars Gustafsson, Nick Lapington och konstnären. MUCA:s samling, Mexico City, Mexiko. Bild

2 DORMIMUNDO, Separatutställning, Galerie Nordenhake, Stockholm, Sverige. DORMIMUNDO, Separatutställning, Malmö Konsthall, Sverige. Att försöka översätta krocken mellan den mexikanska bildvärlden (som innehöll så många fler motiv p.g.a. att både gamla och nya världens tankar hade sammansmälts till ngt helt unikt) och den europeiska var otroligt spännande. Den tydligaste skillnaden var naturligtvis vår avsaknad av en religiös bildvärld. Jag tog tanken om andar som flög fritt kring oss bokstavligt och konstruerade sista tiden i min ateljé i Mexico City stora fångstdukar. På så sätt kan man säga att Ulf använder sig själv och sina egna erfarenheter och upplevelser som ett slags utgångspunkt för sina strävanden för att kommunicera med andar. Men man kan också tolka strävandetsom en metafor för ett slags självkännedom, att andarna, eller det andliga, inte så att säga behöver komma utifrån - vi kan bära på en andlighet inom oss själva och Ulfs verk blir då en katalysator för att befria denna möjlighet. Och om man så vill kan också påstå att Ulf blottlägger själva drivkraften för konstskapandet - han demaskerar strukturer som konstituerar ett konstverk. Verken handlarbokstavligen om det andliga i konsten. - John Peter Nilsson, Intendent Moderna Muséet i Stockholm, i katalogen LIFEBOAT 1990, Nordiskt Konstcentrum,Sveaborg, Helsingfors, Finland ATELJÉ I MEXICO CITY / KÄRL H 225 x B 270 x D 38 cm. Bomull, paragummi och latex. Upplaga AP. Bild DORMIMUNDO, Separatutställning, Galerie Nordenhake, Stockholm, Sverige. DORMIMUNDO, Separatutställning, Malmö Konsthall, Sverige. Till slut byggde jag Bälg IV med de kunskaper om latex jag lärt mig i Mexiko och med den teknologi vi i Sverige ser som helt naturlig. Bälg IV kommenterade tanken på att andarna rör sig fritt i luften, med hjälp av en maskins teknologiska språk. Den sög in luft då den rusade mot betraktaren, ventilen fram stängdes och luften pumpades ut bak. Kanske kan man tänka sig att också andarna hör hemma i den mellan-region som Rollofs arbeten tematiserar, spänningsfältet mellan katastrofen och räddningen där konsten äger rum. Detta beskrevs tidigare som en zon där distinktionen mellan moralitet och amoralitet upphävts ( vilket kom till uttryck i tjuvens handlingar). På ett liknande sätt kan man tänka sig det som en zon som också upphäver distinktionen mellan sakralt och profant och dess sekulariserade motsvarighet, andligt och materiellt. Skillnaden, de klara distinktionerna och den entydiga redogörelsen har ännu inte ägt rum här. De omfördelas ständigt på nytt efter stundens krav. Jag vill gärna uppfatta Rollofs arbete på ett sådant sätt. Det tillåter en kombination av respekt för dess egna hemligheter med en frihet i tolkningen. -Hans Ruin, Professor i filosofi vid Södertörns Högskola, i katalogen METAFOR OCH MATERIA 1991, Moderna Museet, Stockholm BÄLG IV 1988 (installerad i Galerie Nordenhake) H 440 x W 650 x D 150 cm. Latex, stål, brons, kolfiber, motorer, reläer, trä och vajer. Assistans: Hans Hamid Rasmussen. Foto: Leif Claesson. Privat ägo, Helsingfors, Finland. Bild FRIZON, Separatutställning, Kulturhuset, Stockholm, Sweden Sammanfattningsvis kan man säga att Ulf Rollof allt sedan början av sitt konstnärskap definierat frågeställningar kring vår existens. Hans ambition är öppna en diskussion, att starta en dialog - inte att avsluta diskussionen genom att presentera lösningar. Och som vi sett är det inte bara en dialog mellan konstverket och betraktaren det är frågan om, utan i lika hög grad mellan konstnären och motivet - och betraktaren och motivet, bortom konstnärens närvaro. Ofta har han återkommit till frågeställningen: är det naturen eller är det människan (kulturen) som är existensens största hot? Svaret är inte alldeles givet. Visst kan man säga att civilisationen i sig självt numera utgör människans största hot. Men att ensidigt vurma för naturen igen, är väl inte heller något alternativ. Ulfs bilder och objekt är snarare verktyg som vi kan använda oss helt efter eget behag. Därmed undviker han utopiernas dogmatiska sidor. Han pådyvlar oss inte någon programtisk vision; han väljer inte det ena framför det andra. Jag uppfattar att han istället vill försöka frigöra våra själsliga förmögenheter och sedan lämna dem ifred; han vill inte kontrollera någon andlighet utan snarare uppmärksamma att vi människor är fyllda med möjligheter - fler än vad vi kanske tror! Därmed uppmanar Ulf Rollof till en inre dialog. Hoten finns kanske i själva verket just inom oss själva. - John Peter Nilsson, Intendent Moderna Muséet i Stockholm, i katalogen LIFEBOAT 1990, Nordiskt Konstcentrum, Sveaborg, Helsingfors, Finland GLÖDSOL 1989 H 290 x B 270 x D 50 cm. Glödtråd, elmotor, kolkontakt, nylon och keramik. Moderna Museets samling. Bild 008.

3 LAND, Separatutställning, Galerie Nordenhake, Stockholm, Sverige. Att transformationen översättningen från ett medium till ett annat är den viktigaste motorn i Rollofs konstnärskap har han bevisat flera gånger tidigare. Transformationen pågår på flera plan: mellan natur och kultur, konst och vetenskap (i detta fall kanske närmast antropologi och etnologi), liksom mellan det privata och det allmänna. I sin nya utställning Land på Galerie Nordenhake, som delvis kan ses som en vidareutveckling av Dormimundo - projektet i Malmö, fortsätter han denna översättning mellan olika medier: i detta fall mellan det fysiska landskapet och den terräng som bara låter sig sökas på sinnets eller själens karta. Det kanske mest uppenbara och anslående exemplet är installationen Sol och Solstol, där en stol med sitsen ersatt av elektriska värmeaggregat placerats framför en jättelik målning i dova röda och rostbruna färgtoner. -Steve Sem-Sandberg, Författare och Kritiker, 13 oktober Svenska Dagbladet, Stockholm SOLSTOL & SOLMÅLNING 1990 Varierande mått (Solmålning H 300 x B 300 x D 8 cm.) Installerat på Galerie Nordenhake. Bild DOCUMENTA IX, Grupputställning, Kassel, Tyskland. Flugors seende är uppbyggt på ett väsensskilt sätt från vårt. Målningar för flugor var till största delen utförda i rött. Rött ligger utanför det färgspektrum som de flesta insekter kan se. Däremot kan de, antagligen genom genetiskt nedärvd erfarenhet, förstå att detta tomrum intet är något trots att de inte kan se det. En del insekter kan särskilja vissa röda blommor, som t.ex. Paper Rhoeas, genom att dessa kan reflektera ultraviolett ljus, andra kan skilja på olika röda nyanser genom dess olika innehåll av andra pigment. Vissa blommor har även pigment som mänskliga ögon inte kan registrera. Det kan alltså finnas en möjlighet att dessa styrkoder finns hos de röda blommorna. Ett vet vi i alla fall säkert och det är att rött kan flugor inte urskilja. De kan endast förstå dess existens genom en uppenbar frånvaro. Målningarna för flugor beskrev steg för steg Bälg nr 9 för flugorna. Lokalisering, struktur, insug, olika ventiler och slussar och flugornas slutliga inneslutning i den enorma flugfällan. Denna inneslutning kunde innebära död för flugan. För mig innebar detta arbete att jag för första gången kunde visa ett samband mellan döden och dess beskrivning. MÅLNINGAR FÖR FLUGOR N:O H 60 x B 45 x D 30 cm. Pigment, latex, bomull, aluminium, moskitnät och galvaniserad stålplåt. Statens konstråds samling, Stockholm, Sverige. Bild 010. MÅLNINGAR FÖR FLUGOR N:O (DETALJ) H 60 x B 45 x D 30 cm. Pigment, latex, bomull, aluminium, moskitnät och galvaniserad stålplåt. Statens konstråds samling, Stockholm, Sverige. Bild DOCUMENTA IX, Grupputställning, Kassel, Tyskland. Bälg nummer 9 är ett fångstmaskineri. Dess uttalade avsikt är att fånga flugor. Liksom ofta i Rollofs arbeten bottnar det ursprungliga uppslaget i ett trivialt, men likafullt vitalt, och i högsta grad reellt problem. Denna gång var det flugorna. Någonting måste göras åt de insekter som plågade konstnären i hans verkstad. Så föddes tanken på en jättelik flyttbar flugfångare för stora projekt, exempelvis arbeten ute i träskmark eller djungel. Men liksom tidigare är detta ett redskap samtidigt redan från början infogat i ett större metaforiskt maskineri av idéer, förtätade inte till språk, utan till materia. Också för konsten är fångsten en urscen. Sedan länge har vi vant oss att skriva dess historia med början i de gåtfulla teckningar av djur och jägare som ristats i grottrummens bergväggar. Avbildandet uppstod av allt att döma i jaktens tjänst, genom en märklig gest som på samma gång införlivar och respekterar sitt byte. Ty genom att införliva det i bild och reprentation låter jägaren-konstnären samtidigt bytet vara. I denna tidigaste konst, för vilken själva det moderna begreppet konst förmodligen är alldeles missvisande, innebär avbildandet ett slags utväxlande av kraft mellan människa och djur. Jägaren träder genom sin bild djuret till mötes, i en dialektik som föregår den symboliska fas med vilken Hegel inleder sina estetikföreläsningar, där djurstoderna, i Hegels exempel lejonet, bara skulle ha varit en symbol för kraften i allmänhet. -Hans Ruin, Professor i Filosofi vid Södertörns Högskola, i manualen till BÄLG IX 1992 MODELL TILL BÄLG IX 1992 H 30 x B 24 cm. Silvergelatinkopia. SMAK:s samling, Gent, Belgien. Bild 012. BÄLG IX 1992 (i Neue Documenta Halle) H 712 x B 590 x D 590 cm. Stål, bomull, latex, aluminium, epoxy, pneumatic, mässing, bakelit, elektronik, neoprenegummi, nylon och plast. Assistans: Mikael Therin, Esad Pasic och Lars Gustafsson. Nationalgalleriets samling, Oslo, Norge. Bild 013.

4 IN-SITE 92, Grupputställning, Tijuana, Mexiko. Rollofs arbeten öppnar nya kanaler och nya förbindelser. Ibland har han valt att arbeta med konkreta politiska gränser, som i projektet Abandonado II hösten Tillsammans med Michael Schnorr byggde han en installation på en öde tomt i staden Tijuana vid mexikansk-amerikanska gränsen en plats där en stor del av den illegala utvandringen till USA äger rum nattetid. Installationen blev ett slags park (många uppfattade den som en lekpark) vars objekt tematiserade platsens geografiska och politiska laddning, och samtidigt en karta över Baja California, den delstat som för många av de illegala utvandrarna utgör färdens sista etapp. Men kartan blev ingen bekräftande och entydig bild av faktiska förhållanden, utan innebar en destabilisering av hela den geografiska och politiska situationen. Med Rollofs egna ord: Kartan vi byggde vände därför på vädersträcken, norr blev söder, för att skapa en punkt där man tappar orienteringen, precis innan man är i stånd att passera gränsen. När man i installationens karta går från Baja Californias sydligaste spets uppemot Tijuana i norr, går man faktiskt söderut, tillbaka in i Mexiko. -Daniel Birnbaum, Rektor för Konsthögskolan Städelschule i Frankfurt, i Material nr , Stockholm ABANDONADO II 1992 Mexikaner talar med släkt genom gränsen sett uppifrån fyren som indikerar gränsen emellan USA och Mexiko. Bild IN-SITE 92, Grupputställning, Tijuana, Mexiko. Under oktober 1992 ställde stadsdelen Playas i Tijuana en tomt på 33 x 75 meter till mitt och Miachel Schnorrs förfogande. Tomten låg 40 m ifrån mexikansk - amerikanska gränsen och 50 m ifrån Stilla Havs-kusten. Det geografiska hörnet utav Latinamerika. Tijuana är en av de viktigaste transitpunkterna för de miljoner odokumenterade människor som årligen tar sig över gränsen. Tusentals av dessa människor, som ofta vandrat genom hela Latin Amerika för att ta sig över gränsen, passerade framför allt nattetid över tomten. Så fort solen hade gått ner omgavs man på platsen av kylan och fukten ifrån Stilla Havet. Jag började skissa på en eldsoffa som skulle erbjuda dem en sista möjlighet att samla sig och blicka ut över Stilla Havet, innan den svåra illegala passagen över gränsen tog vid. Jag ville skapa en fungerande uppvärmd möbel placerad utomhus. Emellan ute och inne, då vandringens villkor sällan inkluderar tak över huvudet. Jag gjorde en lermodell i skala 1:10 och Don Celso Zavala Martinez och jag började planera hur man skulle kunna utföra denna i tegel, med fungerande rökgång och skorsten. Hela vägen under konstruktionen improviserade vi oss fram. Hela tiden med avvägningen emellan rökgångarnas funktion gentemot att den ovillkorligen måste vara mycket komfortabel. Under projektets gång kom många och frågade vad vi byggde och vi fann snart att vi definierade det hela som en lekpark. Detta kändes mycket naturligt då antagligen barnen är de som drabbas värst av gränsen, genom att så många överges.. ELD SOFFA 1992 Murarmäster Don Celso Zavala Martinez testar. H 290 x B 350 x D 265 cm. Tegel, betong, ved och eld. Bild IN-SITE 94, Grupputställning, Tijuana, Mexiko. Utställningen i Tijuana var förutom konst en del av det lokala samhället. Den vandaliserades inte. Den användes. Om den accepterades, var det kanske delvis ett resultat av att den gradvis infogades i detta sammanhang under sin tillkomst. Erfarenheten vävde in den i verkligheten. De inledande funderingarna och idén inklusive en färgmiljö kräver en inåtvänd miljö liksom sökandet efter tekniska lösningar som påverkade formuleringen till en viss grad. I den senare fasen är det bara en liten krets av medarbetare som bildar en spegel för begäret. Men mellan detta och mottagandet finns det likväl ett stort tomrum, ett tomrum som ofta reduceras till en ickehändelse. För Rollof är detta en viktig fas. Den är bräddfylld med den sortens aktivitet som han vill att hans verk skall förbli inblandade i. Det är också den period då projektet anpassar sig till att det är verkligt. Även om alla beslut redan har fattats, måste de likväl bli klara över hur omgivningen uppfattar dem, vilket slags resonans de kommer att ha, hur de kan kommunicera. Produktionen är en annan medvetande och öppenhetsrörelse. Den fixeras inte, den fortsätter. -Bart de Baere, Direktör Museum for Contemporary Art of Antwerp, i katalogen ULF ROLLOF 23 SEPTEMBER 1994 Skolklass besöker karusellen. H 300 x B 1800 x D 1800 cm. Granar, stål, motorer, gummi, plast, jord och betong. Assistans: Rob North, Ola Marklund, Alberto Caro-Limon, Don Celso Zavala Martinez. Michael Krichmans samling, San Diego, USA. Bild 016.

5 IN-SITE 94, Grupputställning, Tijuana, Mexiko. Idag löper ett enda spår in söderifrån, från halvön Baja California. Det passerar den förfallna stationsbyggnaden och slutar tvärt i en jättelik stålgrind som förhindrar passagen in i Förenta staterna. På ett obevuxet stycke ökenmark bortom spåret från järnvägen sett, gör Ulf Rollofs järnväg allt vad konsten förmår för att kompensera stillaståendet och slutgiltigheten hos grinden. Rollofs järnväg är ett cirkelrunt spår, ungefär 18 meter i diameter. När trafiken är igång, rullar en liten vagn med en skiljevägg bestående av fem julgranar i värdig takt runt banan. Vagnen drivs av en motor mitt i cirkeln; den är kopplad till vagnen med en balk som glider runt ökencirkeln på samma sätt som en sekundvisare på en klockas tavla. En passagerarstol är fastsatt vid visarens balk med ryggen mot cirkelns centrum så att en passagerare som är fastspänd i sätet kan, när tåget befinner sig i rörelse, betrakta det förbipasserande landskapet genom den ständigt närvarande granväggen. För Ulf Rollof betecknar denna granvägg det kulturella filter genom vilket han som svensk är tvungen att betrakta denna gränskultur vid Stilla oceanens rand. -Dave Hickey, Författare, Kritiker och Professor i English på University of Nevada Las Vegas, USA, i katalogen ULF ROLLOF 23 SEPTEMBER 1994 Don Celzo Zavala Martinez testar. H 300 x B 1800 x D 1800 cm. Granar, stål, motorer, gummi, plast, jord och betong. Assistans: Rob North, Ola Marklund, Alberto Caro-Limon, Don Celso Zavala Martinez. Michael Krichmans samling, San Diego, USA. Foto: Philippe Scholtz-Ritteramann. Bild ARS 95, Grupputställning, Museum of Contemporary Art, Helsingfors, Finland. ISTANBUL BIENNIAL Grupputställning, Istanbul, Turkiet. Detta katastrofscenario är någonting återkommande i Rollofs arbeten: förstörelsen är ett faktum, men hoppet är ändå inte slutgiltigt släckt. Dubbelheten återkommer i det mesta han gjort, den tycks spegla en grundläggande inställning till vad som idag kan uppfattas som ett globalt dödsmaskineri: teknologin. Den kritik av det teknologiska tänkandet man kan utläsa ur Rollofs konst är vid ett närmare betraktande aldrig något enkelt avståndstagande från den moderna tekniken. Han drömmer sig aldrig tillbaka till en tid före det teknologiska tänkandet, till en mer ursprunglig mellan människa och värld. Den manöver han försöker sig på är mer komplex: den negativa tekniken ska övervinnas i sitt eget medium i och genom teknik. Detta skänker Rollofs maskiner deras svårbestämda status. De hör varken hemma i en scientistisk eller i en romantisk och anti-teknologisk diskurs, utan i något tredje, som ännu återstår att bestämma. -Daniel Birnbaum, Rektor för Konsthögskolan Städelschule i Frankfurt, Material nr , Stockholm 11 FEBRUARY 1995 Varierande storlek. Granar, stål, pneumatik och plast. Assistans: Mikael Theorin. Bild EGGDOC, Separatutställning, Norrköpings Konstmuseum, Sverige. Jag hade fått IASPIS-stipendiet för att kunna jobba ett år i New York, och pendlade mellan min familj i Stockholm och mitt nya jobb. Väl i New York längtade jag efter naturen och efter organiska material. Ägg var det naturliga valet. Jag började teckna tuppar och höns, gjorde en serie målningar i äggtempera som beskrev hönans, tuppens och kycklingens färger samtidigt som deras ljud stavades fram på panelerna: BOOC BOC, KUCKELIKU och PIPPIPPIIP. Min kollega Ola Marklund och jag köpte kartong efter kartong med ägg som vi bar upp till ateljén. Steget var inte långt till att en fredagskväll gå ut på Hudson Street, och fråga de förbipasserande om de inte kunde hjälpa mig att hålla ett ägg. COULD YOU HOLD THIS EGG FOR ME PLEASE? Samtidigt låg det drivor av rosa äggkartonger i frigolit i ateljén. Steget var inte långt till att börja skära upp, vrida och forma delarna över min rygg till första delen av ÄGGBANA. COULD YOU HOLD THIS EGG FOR ME PLEASE? 1996 H 10 x B 10 cm. SX-70 polaroid. Privat ägo. Bild EGGDOC, Separatutställning, Norrköpings Konstmuseum, Sverige. COULD YOU HOLD THIS EGG FOR ME PLEASE? 1996 H 10 x B 10 cm. SX-70 polaroid. Privat ägo. Bild 020.

6 EGGDOC, Separatutställning, Norrköpings Konstmuseum, Sverige. Tidigare har hans utställningar alltid burit på något olycksbådande på minnet av gångna katastrofer eller föraningen om kommande. Han rör sig vanligen i gränslandet mellan teknologiska utopier och magiska dystopier och bygger avancerade maskiner med rituella syften. Men nu bjuder han in till något som påminner om Gröna Lund. Först tycker jag det det känns tunt, utan klangbotten. Jag är van vid äcklet och faran som konstnären tidigare har spelat med. Och stämningsläget på Galerie Nordenhake är så annorlunda, utan brasklappar och nästan godmodigt. Ulf Rollof skruvar inte ens humorn till ironi. Han tycks bara lattja med ägg. Utställningen är lycklig helt enkel. Ett dagis för små ägg. Här värps och kläcks så det står härliga till. På upplysta rötgenplåtar rullar ägg mot konstnärens skelett, i hans hand, mot kraniet (kanske i munnen), lungan och fortflantningsorganen. En väldig berg och dal-bana fyller ett rum. Där kan äggen åka i små vita kartonger. -Ingela Lind, Kritiker och Författare, 6 februari 1997, Dagens Nyheter, Stockholm ÄGGBANA 1996 H 273 x B 767 x D 400 cm. Ägg, gips och stål. Assistans: Ola Marklund. Foto: KIASMA. KIASMA:s samling, Helsingfors, Finland. Bild EGGDOC, Separatutställning, Norrköpings Konstmuseum, Sverige. ÄGGBANA (DETALJ) 1996 H 273 x B 767 x D 400 cm. Ägg, gips och stål. Assistans: Ola Marklund. KIASMA:s samling, Helsingfors, Finland. Bild NYA ARBETEN. Separatutställning, Galerie Nordenhake, Stockholm, Sverige. Ett verkligt sug uppstår dock först framför en fotograferad mexikansk vildhund mot kolsvart botten. Hundens muskulösa kropp är inramad av knallblå slangar och en knallröd plasthink. Framför denna altartavla står en underlig maskin som visar sig vara ett kastvapen. Lägger man ägg i dess arm och trycker på knappen, slungar den ägget mot hunden, vars vilande vithet vid det här laget är nedkletad av rinnande äggulor. Detta verk växer med tiden. På den välbesökta vernissagen tycktes också det mest vara kul, en antimaskin och Tinguely-variant, om än med en ickeeuropeisk måltavla. Men när jag kommer återkommer till ett tomt galleri har hunden redan blivit mytisk. Ett svävande beläte. DOG / GOD. Att kasta ägg på den tycks mig nu vara en förklädd fruktbarhetsrit. Egentligen handlar det om konstnärens åkallan av det heliga. Eller publikens sökande efter mening. Än en gång kryper Ulf Rollof in under huden. Liksom Joseph Beuys tvingar konstnären fram energin ur det mest vardagsslitna och lyckas genom ömheten återbruka och hålla fram ägget som en livs-metafor. Och han provocerar faktiskt minst lika mycket med denna lugna, barnsliga kläckningslycka som med sina tidigare äckel-material och klibb-flugor. -Ingela Lind, Kritiker och Författare, 6 februari 1997, Dagens Nyheter, Stockholm UTAN TITEL (DETALJ) 1997 Cirka H 300 x B 500 x D 250 cm. Silverprint på plast, stål, plast, pneumatik och ägg. Assistans: Mikael Theorin. Bild NYA ARBETEN. Separatutställning, Galerie Nordenhake, Stockholm, Sverige. UTAN TITEL 1997 Cirka H 300 x B 500 x D 250 cm. Silverprint på plast, stål, plast, pneumatik och ägg. Assistans: Mikael Theorin. Bild 024.

7 HITCH, Separatutställning Kunstbanken, Hamar, Norge. De klassiska religiösa triptykerna gör de beskjutna bildytorna till dystra altartavlor från vår egen tid. I stället för att peka på de kristna initialerna INRI, ger de mig associationer till den kris som skapats genom ockupationen av Irak. Det blir bara värre och värre eftersom tortyrdetaljerna mot vuxna och mot barn avslöjas ifrån flera källor. Kommandolinjerna ifrån Pentagon till Guantánamobasen och Abu Ghraib-fängelset avtecknar sig tydligare och tydligare, medan Krohn Devold och Petersen tiger och gömmer sig bakom FN-resolutionerna för att inte attackera Bush och Rumsfeld. Kulhålen i glasplåtarna framför de monokroma färgfälten det man ofta kallar materialets hud verkar på gränsen för den bildliga smärtgränsen. -Harald Flor, Dagbladet, Oslo, Norge RGB RÖD (DETALJ) 2004 H 99 x B 207 x D 4 cm. Akryl, floatglas och 9 mm revolverskott. Privat ägo. Bild HITCH, Separatutställning Kunstbanken, Hamar, Norge. På tre stora triptyker i serien RGB (RED GREEN BLUE)har den vackra, glänsande och släta ytan förstörts av välriktade revolverskott. Kulorna har gått igenom och splittrat glaset ett resultat av ett våldsamt och brutalt ingrepp. Med Ulf Rollofs konst har det alltid varit så att dess komplexitet inte avslöjas omedelbart för betraktaren utan först efter det andra eller tredje mötet med den. Så även i detta fall. Om man nämligen studerar skotthålen närmare uppenbarar de en oväntad skönhet: bakom den slutna ytan, omgärdad av glasets strålformiga sprickor, får man syn på en öppning mot en okänd dimension med hisnande, outforskade bråddjup. Den ligger visserligen i mörker, men skulle kunna vara en utväg ur just detta mörker. Är det inte så att katastrof och ödeläggelse alltid skapar en ny situation som gör det möjligt för oss att ändra vårt synsätt, förutsatt att vi accepterar det som skett? Om vi inte gör motstånd mot de erfarenheter som livet ger, blir det möjligt för oss att skifta perspektiv. Då kan det brutala också vara vackert, som här, utan att det nödvändigtvis innebär en motsägelse. -Iris Müller-Westermann, Intendent Moderna Muséet i Stockholm, i boken SÖVD, Atlantis Förlag 2006, Stockholm RGB RÖD 2004 H 99 x B 207 x D 4 cm. Akryl, floatglas och 9 mm revolverskott. Foto: Leif Claesson. Privat ägo. Bild Utställningen NU är omedelbart avläsbar som som hans egen biografi. I tre väldiga rum och en korridor skildras en frispräängning ur en fångenskap i något som skulle kunna vara ett dödens kylhus. Metaforiskt tecknar Ulf Rollofs skulpturer en båge, från isoleringen i den egna smärtan till en befrielse och öppenhet för andras lidanden. I sitt konstnärsskap har han alltid pendlat mellan mjukt och hårt. Ibland har han konstruerat gigantiska maskiner, ibland har han målat känsliga akvareller. Men när han har byggt stort och hårt har det alltid varit för att fånga något skört. Så är det även nu. I entrén länkar han samman två skyddsdörrar (den ena stängd och den andra med ett sprängningshål) till en bro. På väggen hänger en beskjuten triptyk av blodfärgat glas. -Ingela Lind, Kritiker och Författare, 1 september 2007, Dagens Nyheter, Stockholm MADOPARK 2007 H 235 x B 135 x D 671 cm. Varmförzinkat stål och kadmiumröd polyurethan. Bild MADOPARK (baksida) 2007 H 235 x B 135 x D 671 cm. Varmförzinkat stål och kadmiumröd polyurethan. Bild 028.

8 En man med svag rygg kan inte fatta en dynggrep och lassa en kärra full med halm eller använda en slägga för att med full kraft slå ner en påle. Det är förstås en sorg en sorg och en saknad. I serien Avsked ser vi bondens redskap uppställda mot en bock. En grep, en hacka, en lie, en yxa. För alla slags sysslor finns det ett ergonomiskt utformat verktyg. Varmförzinkade och satta i vila påminner de mer om kirurgens instrument än om bondens redskap. De röda handtagen som placerats som klumpar mot den silvriga ytan vibrerar av en frånvaro. En osynlig näve har har greppat om skaften och lämnat autentiska avtryck av konstnärens hand. Ett signum som leder den postmoderne Ulf Rollof in i en skulptur där subjektet och hantverket åter har gjort entré. -Anna Brodow, Kritiker, 8 september 2007, Svenska Dagbladet, Stockholm AVSKED Varierande storlek. Varmförzinkat stål och kadmiumröd polyurethan. Bild Ångest är en vanlig reaktion på allt som förändras i våra liv: våra relationer, oss själva, våra kroppar. Ändå tar vi varje dag avsked från människor som vi aldrig kommer att möta igen eller av platser som vi aldrig kommer att återvända till, utan att tänka så mycket på det eller ens vara medvetna om avskeden. Men i extrema situationer, som när en nära anhörig eller vän dör, förstår vi plötsligt det slutgiltiga i det som hänt. I sådana ögonblick inser vi kanske att livet är statt i ständig förändring och förvandling. Ibland kanske vi rent av kan förlika oss med denna insikt. Om just denna erfarenhet handlar sviten Avsked. Den består av en rad verktyg och jordbruksredskap hacka, yxa, hammare, skyffel, lie och högaffel som på grund av konstnärens sjukdom blivit för tunga för honom. Han kan inte använda dem längre. Men konstnärens handavtryck i röd polyuretan sluter sig om de blänkande, förzinkade verktygen, vars handtag nu är smidda i stål och därmed gör dem extra tunga. Det är som om konstnären vill lämna ett spår, som om han genom detta avtryck, en gång för alla, villeförsäkra sig om sin existens. Dessa skulpturer, i vilka det oförgängliga möter det förgängliga, är på en och samma gång vackra och sorgliga. De utgör ett avsked från det som tidigare var möjligt. Men samtidigt förlikar de sig med det som är som det är. -Iris Müller-Westermann, Intendent Moderna Muséet i Stockholm, i boken SÖVD, Atlantis Förlag 2006, Stockholm, Sverige. AVSKED (DETALJ) (2005 H 90 x B 36 x D 7 cm. Varmförzinkat stål och kadmiumröd polyurethan. Foto: Dawid. Bild Intrycket av våld förstärks i en intilliggande sal. Det domineras av ett blänkande operationsbord med ett revbensliknande valv av krom. Det skulle kunna vara en korsett för tortyr. Men instrumentet liknar plötsligt också en människa släkt med Giacomettis mest surrealistiska figurer. Intrycket av kliniska övergrepp, död och förstelning är fasaväckande. Ulf Rollof väjer inte för det patetiken. Här finns ett skri av smärta. Ändå tycker jag att utställningen svajar och är lite överlastad och spretig. De bästa skulpturerna är en rad av minimalistiska kopparbårar med ramar av neon, som anspelar på människans dröm om frälsning. Det är konstnärens demonstrerade lycka i att kunna vara öppen och sårbar som jag blir särskilt gripen av. -Ingela Lind, Kritiker och Författare, 1 september 2007, Dagens Nyheter, Stockholm BÅRAR 2007 H 22 x B 68 x D 235 cm/st. Koppar, lysrör, gummi, nylon, tenn och porslin. Assistans: Alfred Boman. Bild BÅRAR 2007 H 235 x B 68 x D 22 cm/st. Koppar, lysrör, gummi, nylon, tenn och porslin. Assistans: Alfred Boman. Bild 032.

9 Installationen BORD består av två delar: ett slags operationsbord som är belyst uppifrån med en sjukhuslampas obarmhärtiga ljus. Den gröna glasskivan är genombruten av kromade rör som är förbundna med varandra och utmynnar i ett mindre rör som leder vätskan ner i en skål. Tanken på att den hårda metallen tränger in i patientens kropp skapar kalla kårar längs ryggen på betraktaren. Trots att man förstår att en ryggoperation kan innebära räddningen och slutet på lidandet för många människor, liknar Ulf Rolllofs dräneringssystem mer ett tortyrinstrument som tappar patienten på vätska och därmed på all livsenergi. Den andra delen av installationen består av en grön operationsduk som belyses bakifrån av ett antal lysrör. Hela arbetet påminner om en högteknologisk operationssal, där instrumentens precision inger förtroende och löfte om framgång, samtidigt som de suggererar omänsklighet och antyder att patienten är helt utelämnad och har förlorat all kontroll över situationen. -Iris Müller-Westermann, Intendent Moderna Muséet / Stockholm, i boken SÖVD, Atlantis Förlag 2006, Stockholm, Sverige. BORD II 2007 H 165 x B 75 x D 200 cm. Akryl, floatglas, mässing, krom, koppar, rostfritt stål, gummi och säkerhetsbälte. Bild BORD I (DETALJ) 2004 H 130 x B 75 x D 200 cm. Akryl, floatglas, mässing, krom, koppar, rostfritt stål, gummi och säkerhetsbälte. Bild UNDER, Separatutställning, Millesgården, Lidingö, Sverige. Hela utställningen arbetar med och I det undermedvetna. Vår kultur förnekar in i det sista en djupare kontakt med vårt undermedvetna, med intuitionen och med barnets lek av vilka vissa sidor har förbjudits då de ansetts vara grymma eller omoraliska. Barn idag växer ofta upp med normer och förväntningar av ett slag som skrämmer och lämnar barnet som en halv individ eftersom det inte får ha både sina änglar och sina demoner hos sig, eller får vara sig självt på sina egna villkor. I psyket måste allt få röra sig fritt, men det är just när en del av innehållet censureras som störningarna börjar. Jag tror många konflikter och rovdrift kommer ur ett strängt hållet undermedvetet. När vi i stället känner oss trygga i att alla sidor av oss flödar ger denna del av oss en outsinlig ström av idéer och infall. -Konstnären intervjuad av Anders Olofsson, Kritiker, i katalogen UNDER 2008 KONSTRUKTION 2008 H 503 x B 330 x D 1267 cm. Polyester, glasfiber, zink, gummi och stål. Konstruktion: Erik Andersson, Shane Schneck och Håkan Persson. Produktion: Lars Hammarström och Love Hansson. Bild UNDER, Separatutställning, Millesgården, Lidingö, Sverige. KONSTRUKTION (detalj) 2008 H 503 x B 330 x D 1267 cm. Polyester, glasfiber, zink, gummi och stål. Konstruktion: Erik Andersson, Shane Schneck och Håkan Persson. Produktion: Lars Hammarström och Love Hansson. Bild 036.

10 UNDER, Separatutställning, Millesgården, Lidingö, Sverige. Jag tror hela mitt konstnärsskap har handlat om krocken mellan natur och kultur, relationen mellan den fysiska omgivningen och oss själva. Som barn funderade jag på vad jag egentligen ville bli, jägmästare eller ingenjör. I verket KONFLIKT liknar stålskelettet en vanlig armering till betongelement kultur. Fast med avgjutningar av människoskelett I gips runt stålet natur. Armeringsjärnets form är en kopia av klätterställningen som förekommer I Alfred Hitchcocks film Fåglarna. Just den filmen har gripit mig starkt, eftersom den visar en mycket mörk och tydlig bild av människans förhållande till naturen. -konstnären intervjuad av Anders Olofsson, Kritiker, i katalogen UNDER 2008 KONFLIKT 2008 Del 1: H 240 x B 140 x D 50 cm. Del 2: H 290 x B 320 x D 188 cm. Stål, gips och plast. Produktion: Alfred Boman och Tommy Sveningson Creck. Bild KONFLIKT. UNDER, Separatutställning, Millesgården, Lidingö, Sverige. KONFLIKT (DETALJ) 2008 Del 1: H 240 x B 140 x D 50 cm. Del 2: H 290 x B 320 x D 188 cm. Stål, gips och plast. Produktion: Alfred Boman och Tommy Sveningson Creck. Bild UNDER, Separatutställning, Millesgården, Lidingö, Sverige. I konsthallens centrum står en gigantisk utochinvänd bläckfisk, gjuten i gips. Men det är inte kapten Nemos farliga fiende vi möter. De utåtvända sugpropparna signalerar både kontaktsökande och trött uppgivenhet, bläckfisken blir ett nav i en utställning på temat bräcklighet. Det handlar delvis om kroppslig smärta, ett tema han bearbetade mer uppenbart på förra utställningen. Bläckfisken ser bruten ut, tentaklerna påminner om böjda ryggrader och dess delar är klumpigt sammanfogade, med väl synliga bultar. Åt samma håll pekar verket Konflikt, där avgjutningar av mänskliga benknotor och bröstkorgar är infogade i en stor ställning av armeringsjärn. Konstruktion, ställningar och sammanfogade delar återkommer utställningen igenom. De synliga konstruktionerna påminner om den tidigare Rollof. Från att ha arbetat med maskiner och teknik har han sökt sig mot mänskliga relationer, där han ofta blottat privatlivet. Utvecklingen från det grabbiga till en mer ödmjuk, mänsklig hållning tycker jag att han bara har vunnit på. Utställningen på Millesgården andas ett stort allvar, som uttrycker även en själslig bräcklighet. -Håkan Nilsson, Författare och Kritiker, 16 april 2008, Dagens Nyheter, Stockholm, Sverige. UNDER 2008 H 270 x B 407 x D 420 cm. Jesmonite, glasfiber, gummi och stål. Produktion i samarbete med elever på Konsthögskolan Valand. Foto: Kalle Sanner. Bild MEXIKANSKA GOLFEN, Separatutställning, Museo de la Ciudad, Queretaro, Qro, Mexiko. MEXIKANSKA GOLFEN (DETALJ) 2008 H 440 x B 400 x D 760 cm. Stål och gips. Assistans: Alfred Boman och Jim Thorell. Bild MEXIKANSKA GOLFEN, Separatutställning, Museo de la Ciudad, Queretaro, Qro, Mexiko. MEXIKANSKA GOLFEN (DETALJ) 2008 H 440 x B 400 x D 760 cm. Stål och gips. Assistans: Alfred Boman och Jim Thorell. Bild 041.

11 MEXIKANSKA GOLFEN, Separatutställning, Museo de la Ciudad, Queretaro, Qro, Mexiko. Skulpturen MEXIKANSKA GOLFEN till Museo de la Ciudad innehöll över 200 avgjutna ryggrader i gips, som bildade skummet på vågen. Skulpturen visades i nunnornas gamla sovsal i ett kloster från 1700talet, numera renoverat för Stads Muséet. Ett kulturellt centrum med massor av utställningar, en teater och många dagliga aktiviteter. En fantastisk plats för mängder av ungdomar. Skulpturen har likheter med ÄGGBANA 1996, KONFLIKT 2008 och med UNDER Det var underbart att jobba med dessa enkla material som finns spridda över klotet. Vi känner alla igen de typiska armeringarna till husbyggen över hela världen. De stora tsunami och orkanvågorna som sköljt bort byggnaderna är (som mest intensiva under oktober i Mexikanska golfen i Mexiko) en samtida realitet. Men även firandet av de dödas dag (inträffade under utställningsperioden) är en mexikansk realitet. Detta var första gången som jag målade en skulptur i stål. Den målades med en färg som i butiken hette Golfo de Mexico. Sådana sammanträffanden är fantastiska. MEXIKANSKA GOLFEN 2008 H 440 x B 400 x D 760 cm. Stål och gips. Assistans: Alfred Boman och Jim Thorell. Bild C s PROJECT, Separatutställning, Ex-Cinema Arsenale, 48e Venedig Biennalen, Italien. VIDEO CHILD 1999 Video loop 8 sek med konstnärens dotter Niki som nyligen lärt sig simma. Foto: Olle Holm. Video C s PROJECT, Separatutställning, Ex-Cinema Arsenale, 48e Venedig Biennalen, Italien. VIDEO COLLISION 1999 Video 2 min 13 sek. Kollisionstest i 53 km/h. Assistans Johan Svensson. Foto:VTI Video NO PIC NIC. Separatutställning på Göteborgs Konsthall, Sverige. Rollof återkommer till barndomen. Liksom tidigare söker han den genom artefakter från tiden. Tidigare använde han studiefotografier för att spegla mamma-pappa-barn. I Göteborgs konsthall förevisar han smalfilmer som fadern tagit. Här är det fadern och systern som spelar huvudrollen: en syster som för länge sedan tog sitt liv. Det var en händelse som det inte talades om i familjen. Att Rollof bryter familjetabun blir intressant bara om detta också blir synligt för betraktaren utanför den närmaste kretsen. Men eftersom filmerna inte säger något om varken systerns död eller faderns filmande är detta inte självklart. Detta är ett problem som Rollof lyckas överbrygga med olika medel. Damm, repor och färg är tecken som placerar filmerna i en vag dåtid. Slitenheten står i kontrast till det tydliga och klara ljudet, som skapar en distans mellan tiden då filmerna togs och nuet. Rollof förhåller sig också distanserat undersökande till filmmaterialet genom att zooma in detaljer som övergår i olika färgfält. -Håkan Nilsson, Författare och Kritiker, 1 februari 2003, Dagens Nyheter, Stockholm VIDEO 3 NYA FILMER 2003 Video loop 9 min 3 sek. Foto: Yngve Rollof. Ljud: David Österberg. Färgkorrigering: The Chimney Pot. DVD-mastering: Head&Tail. PIA (Min syster) 3 min 3 sek. Klippning: Emma Hvengaard & Jonas Goldmann. Sång och musik: Stina Nordenstam. SEA (Deprimerade sjömän) 3 min 3 sek. Klippning: konstnären och Jonas Goldmann. Musik: Romeo & Juliet av Pyotr Il yich Tchaikovsky. SUN (Min fars 17 solnedgångar och en soluppgång) 3 min 3 sek. Klippning: konstnären och Jonas Goldmann. Musik: Goran Kajfes. Video 3.

12 UNDER, Separatutställning på Millesgården, Lidingö, Sverige. Mot människans styva konstitution står det ryggradslösa djurets pumpande, fria rörelser i vattnets element. Hårt står mot mkukt, överjagskontroll mot det omedvetnas amoraliska men hälsosamma omedelbarhet. Särskilt tillspetsat blir det i den makalöst vackra videon Vi där anläggningsarbetare med grävskopor och och morrande trykluftsborrar i en mörk grop en tidig vintermorgon ställs mot en simmande knallorange tropisk bläckfisk. I grönbubblande vatten och med ljuvliga blåsljud skjuter den sig genom vattenrymderna, perfekt anpassad till sin omgivning. Mänskligheten får i jämförelsen karaktären av en samling Edward Scissorhands med teknologin som ett slags utvuxna atrapper på kropparna. Den melankoliske arbetaren med tårar i ögonen, spelad av Michael Nyqvist, blir ett vittnesbörd om den vantrivsel i kulturen som följer av ökad mekanisering och specialisering i en förtingligad omvärld. Det intressanta i Ulf Rollofs konst är emellertid inte polariseringen mellan kultur och natur, utan sammansmältningen av dem. Övergången mellan organiskt och mekaniskt är ofta flytande och delikat i hans verk, som när exempelvis en blåsbälg kan vara en lunga kan vara en livbåt etcetera. - Camilla Hammarström, Kritiker, 15 april 2008, Aftonbladet, Stockholm VIDEO VI 2008 Video 1 min 49 sek. Foto: Gunnar Källström, Ola Magnestam och Bob Cranston. Skådespelare: Mikael Nyqvist. Redigering: konstnären och Jonas Goldmann. Musik: Calle Herlöfsson. Ljus: Bengt Steiner. Video 4.