AUSGANG LINKS. Berlin JL1 April-Maj Made - konst som sticker ut sid Blind för en dag i Berlin sid

Transkript

1 AUSGANG LINKS Berlin JL1 April-Maj 2011 Made - konst som sticker ut sid. 7-9 Blind för en dag i Berlin sid

2 ledare 2 3 innehåll Only in Berlin... Haben sie ein wien öffner? Den frasen har sedan 10 års ålder varit det enda jag kunnat på tyska. Jag var på semester och pappa gav mig en snabb språklektion för att kunna skicka mig på uppdrag i grannstugan där två tyska damer bodde. Elva år senare står jag på en pizzeria i Prenzlauer Berg och försöker fråga var öppnaren ligger. Det fungerar sämre än med de tyska damerna. Men ingen anledning att misströsta. Man kan komma nära en stad ändå. Jag tror att många med mig fick sina förväntningar infriade efter vår reportageresa till Berlin. Det är onekligen en speciell plats. Ett ställe där historien möter framtiden. Där kulhål i väggen är lika närvarande som glasfasader i moderna konstruktioner och reklamplanscher större än tennisplaner. Där sevärdheter från historieböckerna är lika lockande som döner kebab, promenader vid Spree och nattklubbar som aldrig stänger. I Berlin tycks spännande saker gömma sig i varje gathörn - vare sig det är grått och gammalt, nytt och polerat eller fullt av graffitimålningar. Vilket också bidrar till en skön bredd på reportagen i vår tidning. Att resa är ett behövligt avbrott i vardagen. En chans att få käka nutella till frukost och strunta i vad som står i almanackan. Då det enda jobbiga är tanken på att den tillfälliga verkligheten snart bytts ut mot ett stycke minnen att berätta. Väl hemma väntar frågan vad gjorde ni? på att besvaras mer än en gång. Jag har lite svårt att tackla den. Det känns ofta otillräckligt att förpacka en veckas upplevelser i några meningar. Otillräckligt att beskriva hur det kändes, när helheten har lämnats kvar i ett annat land. Jag söker efter något konkret att berätta men fastnar leende åt anekdoter som för utomstående är svåra att se storheten i. Vilken historia ska jag börja med? Den om när vi efter en promenad i den gigantiska parken Tiergarten på jakt efter en gräsplätt för bollspel till slut hamnade i en nakenpark för bögar. Eller den om när vi efter att ha sett mäktig fotboll på Olympiastadion fick panikspringa och bända upp dörrarna på tunnelbanevagnen. Eller om kvällen när en av oss råkade beställa åtta glas whiskey när tanken var att beställa en åtta whiskey. Only in Berlin så att säga. Nej, reseminnen kräver sammanhang och bakgrundsfakta för att göra sig rätta. Svåra att formulera i förbifarten när någon frågar hur det varit. Å andra sidan är det nog ett bra tecken att jag haft extra svårt att svara kortfattat denna gång. Det borde betyda att helheten varit rätt så fantastisk. Ännu bättre är det att jag har arton andra journaliststudenter att dela alla minnen med. Och efter just den här resan har vi ju faktiskt varsin speciell historia att berätta. Historier som fått ta tid att formulera och inte behöver berättas i förbifarten. Sex av dem väntar i den här tidningen. Med hela sammanhang och rejäla bakgrundsfakta. 4-6 Improvisatörerna från öst text: stina hylén Om musikkultur och tyska spelmän. Om öst och väst. Då och nu. Jo Meyer är en östtysk musiker som på många sätt präglats av ett liv i DDR. Inte minst för de märkliga händelser som 22 år efter murens fall ligger kvar i hans storyteller-ådra. 7- Made gör det ogjorda text: emil gustafsson I Berlin är konsten överallt, men på vissa ställen mer än andra. Vid Alexanderplatz, nio våningar över stadens hjärta ligger Made, en plats byggd för att bryta gränser. Där fångas ljus och luft i en ruminstallation och det osynliga görs synligt när musik styr en industrirobot. Au pair i Berlin text: elin durgé Allt fler ungdomar åker utomlands för att arbeta som au pair. De bor i värdfamilj, hjälper till med barnpassning och till viss mån hushållsarbete under en på förhand avtalad tid. Marie Lindström, 19 år och Emelie Andersson, 20 år har sett två olika sidor av yrket. Berlins hjärta pumpar på nytt text: mathias steen Den tyska fotbolls- och supporterkulturen räknas som världens bästa. Passionen för sporten når inga gränser och publiksiffrorna är högst i Europa. Huvudstadens storlag, Hertha Berlin, har under den gångna säsongen kämpat i andradivisionen. Nu siktar klubben mot nya mål. En blind leder en blind text: lina noväng Förmågan att kunna se, smaka, höra, lukta och känna tar vi vanligtvis för givet. Men vad händer med oss när vi plötsligt förlorar ett sinne? Följ med på en färgfylld resa genom ett nedsläckt Berlin, där ljuden är essentiella för överlevnaden. Trevlig läsning! redaktion elin durgé mathias steen emil gustafsson stina hylén, chefredaktör Telefon: Ansvarig utgivare: Stefan Johansson ADRESS: Ljungskile folkhögskola, LJUNG- linn heiel ekeborg stina hylén lina noväng Art of Living 22- Überall 23 text: linn heiel ekeborg I sommar kommer människor samlas på Olympiastadion i Berlin och meditera, sjunga och dansa tillsammans. Då har yogarörelsen Art of Living 30-års jubileum. Svenske Jack Johansson bor i Berlin för att förbereda inför den stora festivalen. aktuellt i berlin Vilka smultronställen finns i Berlin och var får man kebab på minsta möjliga tid? Hur stor är demonstrationslusten hos berlinare och vad innebär gentrifiering? Här följer ett axplock av en majvecka i Berlin - från den vardagliga synvinkeln.

3 reportage stina hylén 4 5. Improvisatörerna från öst UPPRUSTAT. Det gamla bryggeriet i Östberlins Prenzaluer Berg är i dag ett stort kulturcentrum. OSSI. Jo Meyer VESSI. Wolfgang Meyering. Det vilar ett lugn över Kulturbryggeriet i Prenzlauer Berg. Höga tegelbyggnader tornar upp sig kring innergårdens kullerstensmatta. Här ryms konsertlokaler, nattklubbar, caféer, konstutställningar, butiker och en rad andra verksamheter. På huvudgatan utanför det stora kulturcentret dånar stressade bilar ikapp med byggmaskiner, men härinne är det tyst sånär som på några samtal mellan fikagästerna på Sodaclub. En delad stad. Det låter märkligt i dag. Tjugotvå år tillbaka i tiden var Västberlin ett paradis sett från den östra sidan. Till skillnad från det kontrollerade livet i öst, där det inte ens gick att få tag på fiolsträngar. Som musiker i Östberlin tvingades man med andra ord bli bra på att improvisera. Ett levnadssätt som sätter sina spår. Staten var mån om att det skulle finnas ett rikt kulturliv, för att gardera sig mot missnöjda medborgare Det doftar syren och temperaturen är så behaglig att den knappt känns av. Vid ett av borden på Sodaclub sitter Jo Meyer. Jo är en så kallad ossi. En 55-årig Berlinbo uppväxt under östtyska förhållanden. Jo är numera halvtidsmusiker och jobbar även som manusförfattare och radioproducent. På den tiden staden var delad var han heltidsmusiker. Socialismen var dragen till sin spets och ingen arbetslöshet fanns åtminstone inte på pappret. Allt var förberett för dig på samma ställe. Du gick i skolan för att utbilda dig till ett arbete för resten av livet. För hans del gällde fem års högre studier för att få jobb som musiker. Till skillnad från väst där vem som helst fick kalla sig musiker, med eller utan utbildning. När Jo var färdigutbildad violinist spelade han upp för en kommission som bedömde honom och angav en fast summa för framtida spelningar. Jo behövde aldrig löneförhandla med en konsertarrangör, vilket hade sina fördelar. Men hans yrkesval innebar främst andra goda saker. Musiker var ett högt rankat jobb i DDR eftersom du på sätt och vis kunde vara fri i ett kontrollerat samhälle. Staten var mån om att det skulle finnas ett rikt kulturliv, för att gardera sig mot missnöjda medborgare. De skulle fyllas med kultur för att inte ifrågasätta samhället. Jo och hans band hade omkring 200 spelningar om året under DDR-tiden. I dag spelar han två gånger i månaden, med ett långt uppehåll på vintern då bandmedlemmarna spelar på andra håll i världen för att försörja sig. Jag hittade mina gamla kvitton för några år sedan och tänkte wow. Spelade vi verkligen så mycket? Det fanns så många möjligheter, man kunde ha ett fantastiskt liv här. Den enda nackdelen var att vi inte kunde åka utomlands på turné. Jo har vitt pipskägg, kolsvarta solglasögon och skinnjacka. På grund av, eller tack vare, DDR kan han utan att överdriva benämna sig själv med frasen Storyteller is my middle name. Färgad av händelser i en tid som var långt ifrån svart eller vit. Allting tog tid. Ingen hade någon telefon. På dörrarna hängde istället ett block och en penna och möten gjordes upp långt i förväg. En förutsättning för ett bra liv var att samarbeta. Det var lite som på medeltiden, med byteshandel och gentjänster. För en ossi betydde pengar ingenting i jämförelse med att få tag på information och skaffa rätt kontakter. Musiker i det forna Östberlin tvingades bli bra på att improvisera, berättar Jo. Improvisatörer i den mening att de klarade av att lösa de märkliga problem som DDR-systemet medförde. Till exempel att det inte gick att köpa nya strängar till instrumenten. Vi kunde knappt handla något för våra östmarker och de var tio gånger så lågt värderade som västmarker. Vi organiserade smugglingsgrupper för att växla till oss västmarker. I bästa fall kunde någon västtysk släkting skicka saker till oss. Det tog tid och var mycket dyrt att få tag på något man behövde. I mitten på 80-talet lyckades Jo genom en västtysk kontakt få tag på ett svenskt folkmusikband. Enda chansen att ta del av skandinavisk musik var på hemmaplan så han bjöd in dem att resa ner och spela hos dem. Såhär i efterhand kan han förstå att det var lite av en chock för svenskarna att se livet i öst. De frågade om de kunde hjälpa oss. Vi svarade med en enda önskan, säger Jo och gestiklurerar hur spelmännen öppnade sina väskor och tog fram ett set strängar.

4 improvisatörerna från öst 6 7 reportage emil gustafsson POLKASVÄNG. Jo Meyers band åker gärna utomlands på turné, om gaget räcker till mer än resan. Bild: Polkaholix, press SÄLJANDE. Efter återföreningen har de gamla industrilokalerna i öst fått nytt liv, nu också med kommersiella syften. Det var som en guldgruva. Men det var inte lätt att kräva saker från andra när de inte kunde ge något tillbaks. Gaget var egentligen värdelöst för utländska band, eftersom östmarker bara gick att handla för på plats. Då gällde det att hitta andra sätt att tjäna pengar på. Jag minns hur en av bandmedlemmerna köpte en hel låda med notböcker att ta hem och sälja i Sverige. Ett engelskt band som var här köpte femton dragspel. Här fanns nämligen världens största dragspelsbutik, men ingen som ville spela dragspel. Glada över sitt fynd skitade de ner instrumenten och fick dem att se begagnade ut. Vid gränsen presenterade de sig som en dragspelsorkester på väg hem. Det var en smart metod bubbla. för att slippa fastna för smuggling. Jo skrattar till åt minnet. Han har inga problem att skämta om svårigheterna. Inte heller är han en sådan som klagar. När han pausar i historieberättandet funderar han en stund och understryker att han haft ett bra liv. Både då och nu. Jag tror att vår förmåga att improvisera har gjort min yrkesgrupp och generation till vinnare av förändringen. Vi klarade av att anpassa oss till den nya situation som murens fall innebar. När vi till slut kunde åka ut såg vi att vi haft ett musikparadis i vår egen lilla Musikklimatet i DDR var speciellt. Inte minst för att musiker och publik fick en intim kontakt. Texterna var kontrollerade av staten, men publiken visste hur det skulle tyda koderna. Musiken blev otroligt viktig för folket. Kanske är det en av anledningarna till att det fortfarande märks skillnad mellan en ossi och vessi i musiklivet, som Jo menar att det gör. Västtyska musiker är som aliens för oss. Jag har faktiskt lättare att spela med en amerikansk basist än med en vessi. Men det finns i alla fall en västtysk som spelat med Jos band. Hans namn är Wolfgang Meyering och beskrivs lättast som en annan pratglad tysk i 50-års åldern. Det är inte svårt att förstå att Jo accepterat honom, Wolfgang är en sådan som ständigt har ett leende på läpparna. Wolfgang berättar att han och hans vänner brukar skämta om ossis och vessis, och de mentala skillnader som finns dem emellan. Men det finns också allvar i det. Östtyskar hamnade i underläge eftersom de behövde anpassa sig till den överflyttade politiken från väst. Wolfgang funderar över utvecklingen av Östberlin. Säger att det skett en gentrifiering i vissa delar de senaste tio åren. Stadsdelen Prenzlauer Berg är ett exempel. Efter murens fall koloniserades den av människor lockade av en billig och alternativ livsstil. Invånarna har nu till stor del bytts ut mot höginkomsttagare lockade av det kulturella ryktet. Den vilda tiden är förbi, standarden har höjts och många har tvingats flytta på grund av de höjda hyrorna. Människor med kreativa yrken hade lätttare att hantera förändringen. Andra, framförallt äldre östtyskar, klarade sig sämre när de tydliga riktlinjerna försvann. De hade inte lika lätt att vara flexibla. Många är i dag arbetslösa, frustrerade och nationalistiska. Staten försöker hjälpa dem men det är fortfarande ett problem. Hans ord liknar det Jo också sagt. Att Östtyskland, trots det hårda klimatet, ändå innebar en trygghet. För oss verkade väst vara ett paradis. Vi såg på västtysk reklamteve och trodde att de hade det sådär fint och glatt hela tiden. De hade god choklad och alla andra underbara saker. Samtidigt tog vi ju hand om varandra här. Vi hade en gemensam fiende - staten, säger Jo. Han tror att det gjorde att många tappade fotfästet när muren väl revs. Plötsligt hade alla olika fiender och det uppstod fler sätt att misslyckas på. Istället för att vara kontrollerade av staten var de nu kontrollerade av pengar. Kunskapen var inte längre värd lika mycket och atmosfären i musiklivet blev kallare efter återföreningen. När vi till slut kunde åka ut såg vi att vi haft ett musikparadis i vår egen lilla bubbla. Jo blickar ut över Kulturbryggeriets innergård. Mittemot ligger den stora konsertlokalen Kesselhaus där han spelat med Wolfang en gång i tiden. Det som ännu längre tillbaka var ett bryggeri med öl som produkt. Kulturbryggeriet är ett exempel på ett av alla ockuperade områden där folket från det delade Berlin släppt fram sin kreativitet efter murens fall. Från början var det slitet, det uppstod konstiga klubbar och öl serverades hur som helst utan att det fanns några riktiga bord. Inget av det syns i dag. Området är renoverat, allt är rent och snyggt och i hög grad kommersiellt. Några steg från Sodaclub finns en musikaffär. Där kan Jo Meyer köpa nya strängar precis när han vill. Människor behöver inte längre improvisera för att överleva. text&bild: stina hylén Made gör det ogjorda I mitten av Berlin ligger ett konstcentrum som sticker ut från mängden. Gränserna lyser med sin frånvaro på platsen som andas potential och utsöndrar kreativitet. Man kan egentligen inte säga vad Made är. Made kan vara vad som helst, säger Nico Zeh, en av de involverade. Kan jag ge dig något att dricka? Du kan röka fritt här, säger Luise Biesalski och ler välkomnande. Hon är en av fem kärnmedlemmar i Made, ett kreativt projekt med den självpåtagna uppgiften att främja möjligheter och bryta hinder inom skapandets alla fält. Sedan mars förra året har projektet varit verklighet, men fröet såddes redan ett och ett halvt år tidigare. Det var då popart-konstnären Tadi Rock fick idén om en plats där hon kunde arbeta, ställa ut och nätverka. Hon presenterade idén för fyra vänner, alla verksamma inom olika kreativa fält, och tillsammans arbetade de fram visionen. Nu spenderar de i princip all sin vakna tid i den 430 kvadratmeter stora lokalen. Den är ljus. Väggarna är vita och på tre av dem sitter fönstren tätt. Vi är högt upp. Nionde våningen med utsikt över Alexanderplatz och stora delar av Berlin. Mitt i staden, men samtidigt så högt över den, säger Luise där hon står vid ett av fönstren.

5 made gör det ogjorda 8 9 Det är lugnt i lokalen. Från ett par datorhögtalare i ett hörn ljuder baktakten dovt. Atmosfären är avslappnad och på en lila kudde ligger en labrador och gäspar. En stor del av golvet täcks upp av glänsande aluminiumfolie. Det är en ruminstallation, förklarar Nico Zeh. Även han är en av de fem kärnmedlemmarna och den som samordnat de delaktiga i projektet. Han berättar att installationen fått namnet CAPTURED A homage to Light and Air. Den började som en vision hos två bröder ÖVERVAKANDE. Alla projekt som görs på Made ligger under Nico Zehs samordnande. som ville fånga ljus och luft. Nico fortsätter med att förklara upplägget innan han avbryter sig själv och går fram till Nils Völker, en av bröderna som just nu är helt uppslukad av det tekniska arbetet. De växlar några snabba ord innan Nico går runt installationen. Ni ska få en liten demonstration, säger han högt från andra sidan rummet där han står vid kontrollbordet som styr belysningen. 225 lampor sitter i taket. Alla kan styras individuellt till att lysa i vilken färg som helst. Bild: Mathias Steen När foliekuddarna fylls med luft vaknar täcket till liv och en armé av kvadrater tar form. Med hjälp av datorfläktar styrs foliekuddarna i ett pulserande mönster samtidigt som ett susande ljud hörs i hela lokalen. Väggarna och taket lyses upp i lila, rött, gult, grönt, blått och allt däremellan när foliet reflekterar takbelysningen. Hunden som tidigare låg gäspande på en kudde har nu vaknat till liv och närmar sig med viftande svans installationen. Den är långt ifrån färdig än. Invigningen ligger en vecka fram i tiden och till dess ska fyra rader av foliekuddar tillkomma. När alla kuddarna är på plats ska deras rörelsemönster koreograferas och synkroniseras med belysningen och ljudeffekter. Jag tror vi ligger rätt bra till tidsmässigt. Det är några små problem just nu, men man vet aldrig. Ibland kan det ta fem minuter att fixa det, ibland fem dagar, säger Nils Völker och skruvar på en datorfläkt. HAN BENÄMNER SIG själv som maskinkonstnär. Hans bror, Sven Völker, är professor i grafisk design. Till skillnad från Nils har han deltagit i ett tidigare projekt på Made. Men båda är Berlinbor och Nils har besökt stället ett antal gånger innan. När de fick idén som lett fram till installationen tog de kontakt med Made och då kom Nico direkt in i bilden. Han berättar att hans roll inte har någon riktig yrkestitel. Mitt fält kan liknas vid en marknadsstrategs. Jag står mest i bakgrunden och har en övervakande roll. Nico berättar att det är han som ansvarar för samordningen av de olika kreatörerna. Den grundläggande rollen är samma i varje projekt. Arbetssätten varierar dock och han liknar det vid fotboll. Du måste ha olika tillvägagångssätt i olika matcher. Ibland spelar du defensivt, ibland offensivt. Hans arbete såg liknande ut innan han blev involverad i Made. Riktningen som hans liv rörde sig i är enligt honom själv densamma som idag. Men jag säger som så här: förut körde jag en Golf. I dag kör jag Porsche, berättar han och ler. Samtidigt som plånboken växt till sig har möjligheterna blivit så många att han närmast betraktar de som oändliga. Han berättar att de bjöd in flera olika personer från olika kreativa fält innan lokalen utformades. Vi lyssnade till allas behov, hur de skulle vilja utforma lokalen för sitt arbete. DET VAR NÄR lokalen skulle designas som den femte kärnmedlemmen kom in i form av arkitekten Alexis Dornier. I dag sitter han djupt försjunken i papper vid ett skrivbord framför ett av långsidans många fönster. Nico berättar att Alexis utformade lokalen på så sätt att allt kan flyttas. Allting här inne har hjul, även väggarna, berättar han och vrider en vägg som ställts i skymundan för ruminstallationen. Men jag säger som så här: förut körde jag en Golf. I dag kör jag Porsche. CENTRALT. Mitt i Berlins Mitte-distrikt, på Alexanderstrasse 9, ligger Made. NICO SÄGER ATT inspirationen finns överallt här inne. Den finns i utsikten, lokalen och kollegorna. Han liknar platsen med ett vardagsrum där de fem kärnmedlemmarna alltid hänger, samtidigt som folk tittar förbi och diskuterar idéer. Vissa mer frekvent än andra. Det kommer fler och fler personer hit. Verksamheten växer på ett organiskt sätt. Han berättar att de alltid letar efter folk att arbeta med. Så väl världsnamn som uppåtgående och ännu ej kända personer. Allting i en underbar blandning. En dag arbetar jag med en ingenjör och dagen efter det med en filmare. Det blir väldigt intensivt emellanåt. Vi dyker in i så många olika uttryck och försöker alltid leva ut det till fullo. MÅNGA AV UTTRYCKEN är helt främmande för Nico tills han befinner sig mitt bland dem på Made. Han säger själv att han har fått lära sig enormt mycket sedan verksamhetens start. I dag vet jag hur man styr en valsrobot, säger han och skrattar. Det var i ett projekt där kompositören Michalj Miki Kekenj och designern August Weizenegger samarbetade som industriroboten utgjorde basen. I en koreografi efter fioltoner dansade roboten i harmoni med ett syfte: att formge musik, att göra något osynligt synligt. Samtidigt som roboten rörde sig skulpterade den. Alla toner tolkades till digital data som formgav tredimensionella geometriska figurer. NICO FRAMHÅLLER ATT sådana projekt aldrig skulle gå att genomföra utan sponsorer. Samtidigt är Made en sponsrad verksamhet. Bakom den står alkoholvarumärket Absolut, ett företag som gärna odlar bilden av sig självt som nytänkande och kreativt. Marknadsföringen det får i gengäld för finansieringen är subtil med en bakgrundsroll. Tar du en titt på Mades logotyp är det troligt att du känner igen typsnittet, då det även pryder Absolut s flaskor. Vi skulle genomfört Made i den mån det går även utan sponsor, men vi är nöjda med samarbetet. De har en bra förståelse för det vi gör och delar uppfattningen om att varumärket ska stå bakgrunden. DEN LÅGA PROFILEN gäller inte bara finansiären, utan även själva verksamheten. Nico berättar att de aldrig försöker forcera fram någon exponering. Att agera låter högre än att prata. Gör vad du gör och gör det så bra du bara kan. Han hoppas att det som sker SUBTILT. Typsnittet för tankarna till finansiären. på Made i Berlin kan inspirera folk runt om i världen. Att öppna liknande verksamheter på andra platser är inte uteslutet. Det finns kreativa människor över hela världen som saknar möjligheter att genomföra sina visioner. FOKUSEN LIGGER JUST nu stabilt på Berlin, och förväntas ligga kvar där en bra tid framöver. Saker är på gång i den här staden just nu. Det var rätt tid och rätt människor. Det var meningen att det här skulle hända. Med laptopen uppfälld i knät berättar Nico om visioner som ligger framför honom. En stor önskan är att arbeta tillsammans med den franska fotografen och gatukonstnären JR. Jag har inte kontaktat honom än, men det kommer i sinom tid, nickar han leende med planer i blicken. text: emil gustafsson

6 reportage elin durgé FLYTTA. Marie är den sista au pairen i familjens lägenhet. Till hösten lämnar värdfamiljen femrumslägenheten i Neukölln och flyttar till hus i stället. BARNVÄNLIGT. I Berlin finns det tusentals fantastiska lekparker för de små. TÅLMODIG. Enligt Marie Lindström krävs det kärlek, tålamod och fantasi för att klara av livet som au pair. Upptäck ny livsstil genom att vara au pair i Berlin Att åka utomlands efter studenten blir allt mer populärt. När bankkontot sviker lockas de unga av storstäder med kulturliv, språk och spännande människor. Allt fler väljer att arbeta som au pair utomlands. Marie: Jag skulle vilja hoppa på molnen, det är en dröm jag har. Nike: Men Marie, det går ju inte! Marie: Nej, jag vet... Nike: Men vet du? Om du tar en jättelång stege som går ända upp till himlen och ställer dig längst upp så är du ju ett moln! Vi befinner oss i Tysklands huvudstad Berlin. Det här är staden som allt fler unga människor väljer att besöka efter att de lagt studentmössan på hyllan. Berlin visar sig från sin bästa sida. Syrenerna står i full blom och nattens åskväder är ett minne blott. Den starka aprilsolen värmer nakna armar och ben. Det är tisdag eftermiddag och vid en stor lekpark i stadsdelen Neukölln är det liv och rörelse. Föräldrar och barn leker bland gungor, sand och rutschkanor. Från en träbänk håller Jönköpingstjejen Marie Lindström noga uppsikt över Nike, 4 år och Neo, 6 år som leker vid gungorna. Sedan ett år tillbaka Bild: Linn Heiel Ekeborg har hon arbetat som au pair i barnens familj. Solen har lämnat avtryck i Maries ansikte och numera pryder ett tiotal fräknar hennes näsa. Då och då drar hon handen genom håret och ropar någonting på tyska till barnen. På andra sidan vägen sticker en vit femvåningsbyggnad fram bakom höga trädtoppar och snåriga buskage. Där på tredje våningen bor Marie tillsammans med sin tyska värdfamilj. En mamma, en pappa och tre barn. Den yngsta i barnaskaran är bara ett par månader gammal. Jag har haft tur som har hamnat i en så bra familj. Jag får allt betalt och jag har ett stort fint rum med egen ingång och badrum. Jag är anställd genom en au pair-förmedling så det känns otroligt tryggt att ha dem att falla tillbaka på ifall något skulle hända, det kostar inte mig någonting, säger Marie. Hon påpekar att det krävs otroligt mycket tålamod men även massor av fantasi och en stor portion kärlek för att klara av livet som au pair. Det gäller att kunna anpassa sig efter sin nya familjs rutiner och behov. Nu är mamman i min familj föräldraledig så vi delar på mycket av ansvaret. Mitt arbete är ju inte att uppfostra barnen i familjen, jag kan inte bestämma vad de får och inte får göra, så det är härligt att ha henne hemma. Men så klart finns det situationer när det hade varit skönt att vara ensam. Marie berättar att familjen sedan tidigare har kommit överens om regler men att det kan vara svårt att förhålla sig ibland. Det där är olika i olika familjer. En del är substitut till föräldrarna, en del har bara hand om en liten bebis. Mina arbetsuppgifter är att förbereda kläder, matsäck och aktiviteter. Jag hämtar på dagis, leker och tar hand om all tvätt. Man kan väl säga att mitt arbete är att underlätta för familjen i deras vardag. Att se till att föräldrarna får mer tid för varandra och för barnen. Jag tycker att en au pair ska ha det som uppgift. Sedan har jag au pair-vänner som har ersatt föräldrarna i deras vardag och varken barn eller au pair ser föräldrarna i veckan. Det är fel. Marie säger att det är väldigt mycket vardagliga saker. Så mycket att det i bland inte känns som något riktigt arbete. Jag tror att det är ett arbete man bara orkar med i ett eller två år. Det är hål på Maries svarta strumpbyxor efter lek och bus vid lekparken. Hon har vant sig vid det tyska språket efter nästan nio månader i landet och pratar nu obehindrat med en granne som stannat till. Barn är oftast härliga, men i bland inte så härliga, säger hon och skrattar åt en liten pojke som skäller på sin pappa lite längre bort. Vid ett skrivbord i Schöneberg sitter Oliver Rolle. Han är VD vid förmedlingen Au pair i Berlin. Tillsammans med en kollega hjälper han au pairer och värdfamiljer att hitta en vardag tillsammans. Marie och hennes familj är några av dem. Ibland är det klagomål. Är någon inte nöjd försöker vi lösa problemet genom möten och samtal. Jag tror att det är viktigt att ha en förmedling. En au pair hamnar lätt i underläge och då finns vi här och hjälper till, det är så lätt att det blir fel när man är i ett nytt land med en ny kultur. Oliver Rolle säger att företaget hela tiden växer och att de har ständig mailkontakt med samtliga au pairer. På vardagarna är de även nåbara via telefon. Var och varannan månad försöker förmedlingen även ordna träffar så att au pairerna kan träffa människor i samma situation som de själva. Det är populärt att vara au pair i Berlin. Det är främst ungdomar från Östeuropa som söker sig hit men även från Thailand och Sydamerika. Två eller tre kommer från Sverige. En au pair ska främst lära sig landet och kulturen, inte tjäna några stora pengar. Om man är öppen för nya intryck, i åldern 18 till 24, ansvarsfull och har ett stort hjärta är au pair ett perfekt förstaarbete i ett nytt land. Emelie Andersson är 20 år och kommer från Bollnäs. När värdfamiljen svek hade hon ingen förmedling att falla tillbaka på. Mamman i värdfamiljen drog bort pengar och sänkte hennes lön efter behag. Hon tvingade Emelie att arbeta extra timmar och vägrade att ge henne tidigare utlovad semester vid exempelvis julafton. Jag tror att det hade varit annorlunda om jag haft en förmedling i ryggen. Nu hade jag inte det och... ja, det gick käpprätt åt helvete. Det var året efter gymnasiet som Emelie kände att hon ville ha en paus från pluggandet. Hennes moster var nära vän med en tysk kvinna i västra Berlin och tipsade Emelie om familjen när de sökte en au pair. Jag åkte ner i slutet av augusti. De två första veckorna gick jag vid sidan av mamman för att se hur allt skulle göras. Jag insåg fort att hon var en

7 upptäck ny livsstil genom att vara au pair i berlin reportage mathias steen BLOGGAR. Marie har en blogg där hon skriver om sitt liv i Berlin. Ett par gånger i veckan publicerar hon bilder, tankar och vardagsberättelser för nyfikna läsare. väldigt stressad och ganska neurotisk person och hon gav mig ofta sura och nedvärderande kommentarer. Både hon och hennes man var väldigt måna om att tala om för mig hur jag skulle tänka och leva mitt liv. Mina arbetsuppgifter var att ta hand om deras bebis på sex månader och gå promenader med henne, ta hand om all tvätt, laga och handla all mat, gå ärenden, städa ordning i köket, bädda sängar, ta ut sopor och så vidare. Jag var hemmafru åt dem helt enkelt. Runt jul började det bli stressigt och värdföräldrarna började rubba på Emelies arbetsschema. Jag fick jobba jättemycket. Varje gång jag gjorde fel skrek mamman på mig, i slutet grät jag nästan varje kväll. I samråd med sina föräldrar bestämde Emelie sig slutligen för att rymma. Hon packade sina väskor, smet ut bakvägen och lämnade familjen i början av februari. Jag skrev en lapp på bordet att jag sa upp mig. Jag skickade även ett mail och skrev att om de skulle kontakta mig igen, fick de göra det via mina föräldrar. Det enda jag har hört från dem är att de ville ha tillbaka en kärra som jag en gång lånat, men som redan var tillbakalämnad. Emelie bor kvar i Berlin men planerar att åka tillbaka till Sverige i höst. Tills dess tänkte hon Varje gång jag gjorde fel skrek mamman på mig. I slutet grät jag nästan varje kväll. plugga tyska men även arbeta lite. Ha en förmedling när ni åker utomlands som au pair. Det är jätteviktigt. Lekparken där jag och Marie sitter fylls på med fler barn och föräldrar. Högre! tjuter barnen borta vid gungställningen. Gröna buskar och ett grönt staket ramar in och skyddar de små från bilvägen och den närliggande kanalen. Fåglar kvittrar och jackor ligger slängda på mark och bänkar. Vårvärmen är ett faktum. Tyska upprörda barnröster hörs från fotbollsplanen. Det blev självmål för det blå laget. Sjuåringarna i det ena laget är upprörda och lägger skulden på en en mörkhårig pojke. Hundskall ekar från den närliggande parken. Marie berättar att hon har en väldigt respektfull familj. Att de ser henne som en vuxen individ som tar ansvar för sina handlingar. Sista juli åker Marie hem till Sverige igen. Hon säger att hon är mycket nöjd med sitt år. Med mig hem tar jag ett år fullt av tokigheter. Det har varit helt galet! Alla nya människor jag har lärt känna i en stad jag inte ens visste fanns. Jag har fått en helt ny familj och jag kommer gråta så himla mycket när jag åker hem. Det är inte så himla svårt att åka utomlands som man kan tro och jag har utvecklats mycket som människa och lärt känna mig själv. Att jag klarar mig själv. Att jag kan. Det svåraste kommer att bli att lämna den äldste sonen Neo. Han älskar de kanelbullar jag brukar baka till honom så jag måste försöka lösa det här problemet innan jag åker hem. Hur ska han annars få kanelbullar? Hon tittar på klockan och hojtar till barnen att komma. Middagsdags förklarar hon. I varsin hand leder hon ut barnen ur lekparken. Innan vi skiljs åt ger hon ett tips till alla som funderar på att gå samma väg som henne. Gör varje dag till en lek! En promenad hem från dagis är ett ypperligt tillfälle att balansera som en ballerina eller gå som en tiger. Neo: Marie, har du en hemlighet att berätta för mig? Marie: Hm, låt mig tänka en stund. Du får säga först. Neo: Jag har minst ettusen hemligheter. Men de är alldeles hullerombuller. Jag har dem i tidskriftssamlare i mitt huvud förstår du. Men nu har alla ramlat ut. Marie: Åh nej. Jag vet, så är det för mig också. Så man inte kan tänka så bra. Men då måste man städa i huvudet så man hittar rätt igen. Jag håller på att städa nu. Neo: Har du hittat den det står Neo på? *Fotnot: Emelie Andersson heter egentligen något annat. text&bild: elin durgé Tysklands supporterkultur Med Europas högsta publiksnitt är tyska Bundesliga supporterkulturens mecka. Här samlas de galnaste, högljuddaste och mest passionerade fansen i fullsatta jättearenor. På läktaren hittar du en speciell man med kärlek för sitt lag. Andreas Langbein är den tyska supportern personifierad. Jag valde att leva för fotbollen och ångrar det inte en sekund. Perrongen på Hauptbahnhof badar i blått och vitt. Hundratals män, kvinnor och barn i alla åldrar väntar otåligt vid betongavsatsen. Månaden är april, dagen är fredag. Lindarna längs Unter den Linden har slagit ut och sommaren är lockande nära i Berlin. Majoriteten av de otåligt väntande är iklädda kortbyxor och bär ärmlöst på överkroppen. Därför kan det tyckas märkligt att de flesta på perrongen även bär halsduk - i 20 graders värme. Men just i dag är det inget att tycka konstigt om. Ett par stationer bort väntar resans mål. Snart är det Olympiastadion som badar i blått och vitt. Hertha BSC är redo för säsongens sista kapitel. På perrongen står en mustaschprydd man i 70-års åldern. Han sätter sin slitna halsduk mot näsan, tar ett djupt andetag och blundar. Det är första gången jag riktar blicken mot västra Berlin. Vilket också märks på den onödigt komplicerade resvägen dit. Efter en timmes fel-

8 berlins hjärta pumpar på nytt Berlins hjärta pumpar FANS. Blåvita hjärtan. FAN. Andreas Langbein. på nytt OSTKURVE. Herthaklacken. åkande är jag dock äntligen framme vid Bundesplatz i sydvästra delen av staden. Äldre och mer modern arkitektur samsas om ytan med prydligt uppradade alléer. Pulsen i väst är mer nedtonad än i det återupplivade Östberlin. Fåglarna lyckas till och med göra sig hörda genom eftermiddagstrafiken. Mitt första möte med Andreas Langbein blir minst sagt speciellt. Som en av veteranerna i Hertha Berlins allra första fanclub är han en passionerad och trogen supporter, vilket märks vid första anblicken. Han är ett enda stort leende. På sin ganska charmiga blandning av tyska och engelska, där det förstnämnda språket dominerar, berättar han om Hertha BSC Fanclub e.v. Klubben bildades 1972 och sju supportrar var med och lade grunden. Jag blev medlem två år senare och har varit lojal sen dess, säger Andreas. Klubben har så smått växt år för år och består nu av 289 medlemmar i åldrarna 2-80 år. Numera existerar det hela 697 stycken efterföljande officiella Hertha-fanklubbar, men originalet lever trots allt fortfarande kvar. Vi gör mycket tillsammans utöver fotbollen. Minigolf, bowling och grillpartyn står ofta på schemat. Jag får ett papper framför mig. En medlemsansökan. Jag vill inte vara oartig och protestera utan kladdar ner mina uppgifter med en leende Andreas över axeln. Medlem 290 klar och tydligen första svensken. Alltid något. Så sent som våren 2009 var Hertha Berlin serieledare i Bundesliga och i allra högsta grad med i slutkampen om ligaguldet. Framtiden såg ljus ut och lirare som Andrey Voronin och Marko Pantelic förgyllde truppen. Sedan gick något fruktansvärt fel. Säsongen därpå blev rent ut sagt plågsam för alla Herthasupportrar och när det skulle summeras i maj 2010 var fjolårets topplag under nedflyttningsstrecket. Det otänkbara hade skett och man blev åter igen tvingad att flytta ner till andradivisionen. Jag börjar bli van nu med att klubben åker upp och ner mellan divisionerna, säger Andreas som säsong efter säsong lever mellan hopp och förtvivlan. Tyska Bundesliga har Europas högsta publiksnitt - trots att man bara rankas som den tredje bästa istället. ligan på kontinenten. Som om publiksuccén inte vore nog har Bundesliga även högst målsnitt bland toppligorna. Borussia Dortmund - laget med Europas näst högsta publiksnitt (78 497) - tog hem ligatiteln i år. Dortmunds hemmaarena Signal Iduna Park har Europas största ståplatsläktare, kallad Südtribüne - den gula väggen, med plats för över supportrar. Arenan är känd för sin täta och högljudda atmosfär och fansen räknas oftast som en av världens bästa. Per Nilsson spelar i Bundesliga-laget FC Du kan leva ditt liv på olika sätt. Skaffa dig en fru och lev ihop i 40 år, eller var ensam och satsa på fotbollen Nürnberg och gör sin fjärde raka säsong i Tyskland. I en intervju i Dagens Nyheter beskriver han sina känslor om sin nuvarande hemmaplan. Det finns ingen arena det inte är galet tryck på. Mycket handlar om att göra publiken nöjd - det är offensivt med många mål och samtidigt är det familjevänligt att gå på fotboll. Några direkta huliganproblem finns inte heller. Medan ståplatserna helt utraderats i engelska Premier League bevarar och till och med utökar tyska Bundesliga sina. Biljettpriserna är, jämfört med exempelvis Sverige, väldigt låga och starköl säljs på arenorna - utan några som helst problem eller konsekvenser. På tyska arenor får du sjunga och skrika vad du vill inom yttrandefrihetens gränser. Det är välorganiserat, laidback och det finns en underbar mat- och ölkultur. Går man på en tysk pub i München eller Köln pratas det fotboll, genuint fotbollssnack som präglas mer av kärleken till det ena laget än hatet mot det andra, säger Per Nilsson. Zweite Bundesliga, som tyska andraligan kallas, har ett snitt på cirka åskådare per match. Det kan jämföras med det allsvenska snittet som ifjol låg på Hertha Berlin var även på den fronten outstanding under årets säsong. Man slog det tidigare publikrekordet för hela säsongen i andraligan med ett snitt på dryga åskådare per match. I sista hemmamatchen mot Augsburg hyllades laget av fantastiska åskådare på ett knökfullt Olympiastadion. Andreas Langbein har följt sitt Hertha runt hela Europa. Klubbussen har rullat många mil på kontinentens vägar. Efter lite beräkningar har Andreas kommit fram till kilometersiffran Det är väl nästan bara Vatikanstaten och Luxemburg som återstår, men där finns det inte så mycket fotboll, säger han skämtsamt. Han sitter tillbakalutad i stolen och kvällens sista solstrålar vilar på axlarna. Caféägaren Walter är en god vän och ölflaskorna ankommer regelbundet till det runda lilla plastbordet. Andreas tyska börjar allt mer ta över de få engelska ord som förtvivlat försöker överleva. Även om han blir allt mer obegriplig så är känslan jag får av honom lika stark. Det känns som han representerar hela den tyska supporterkulturen. Öl. Passion. Ödmjukhet. I Tyskland existerar inte huliganer som i Sverige. Dels är säkerheten innan, under och efter matcher extremt hög, dels går passionen för fotbollen före allt annat här. Solen har gått ner över västra Berlin och eftermiddagstrafiken har övergått i tomma gator och ett fridfullt lugn. Betongavsatserna längs S-bahn med riktning mot Olympiastadion blir allt folktommare. Det är snart dags för matchstart och de blåvita har nu istället ockuperat läktarna. Hertha Berlin behöver egentligen inte vinna - avancemanget till högstaligan är i praktiken redan klart. Stämningen på arenan är magisk. Hemmaklacken hoppar upp och ner i takt på de gråa stenläktarna. De blåvita halsdukarna pryder hela stadion. Bakom mig står en aningen överexalterad man som spiller sin öl över min rygg. Jag är alldeles för upptagen av upplevelsen och bryr mig knappt. Busvisslingarna och jublet är öronbedövande vid matchstart och når sitt klimax när publikfavoriten Lasogga fixar ledningsmålet. Gästande 1860 München vänder dock på matchen och det slutar med förlust. De flesta verkar överens om att uppflyttningen redan är klar och besvikelsen är inte alls lika stor som efter en förlust mitt under säsongen. Två veckor senare blev det så klart även i teorin - Hertha Berlin spelar i Bundesliga kommande säsong. Säsongen är över. Lyckliga Herthaspelare står på Olympiastadions innerplan med fullsatta läktare omkring sig. Spelarna bär tröjor med trycket Mission Erfüllt. Huvudstadens fotbollshjärta pumpar på nytt och de blåvita har slutfört sitt uppdrag. Firandes på läktaren hittar man självklart också Andreas Langbein. Precis som alltid. Du kan leva ditt liv på olika sätt. Skaffa dig en fru och lev ihop i 40 år, eller var ensam och satsa på fotbollen istället, säger han och tar en klunk öl ur plastmuggen. Andreas gick på det sistnämnda. text&bild: mathias steen

9 reportage lina noväng En blind leder En blind I en främmande stad är vi alla döva för pulsen. Vi känner inte igen den, vi förstår inte sammanhanget. Ljud- och synintryck är lösryckta, människor flackar förbi i marginalen. Språket blir det slutgiltiga hindret, det separerar oss från omvärlden. Att hitta någon här är svårt, speciellt om personen i fråga inte kan se dig. nattsvart. På restaurangen Nocti Vagus i Berlin får besökare för en kväll uppleva hur det känns att förlora synen. I totalt mörker bjuds det på mat och underhållning. På bilden ser du vår reporter i full färd med att hitta munnen. På Bahnhof Friedrichstrasse finns det två Mc- Donalds. Jag väntar vid en av dem och Thomas Giese vid den andra. Problematiken i situationen slår oss båda samtidigt: Jag hittar inte, han ser inte. Ingen av oss visste att det fanns fler än en McDonalds på stationen. Vi behärskar båda engelska, men med knastrig telefontäckning mitt i eftermiddagsruschen är det svårt att kommunicera. Hans instruktioner säger mig lite, och det faktum att mina desperata platshänvisningar baseras på synintryck slår mig inte förrän Thomas tystnar i luren. Vi finner varandra under förvirrade omständigheter. För Thomas är allting svart. Han förlorade synen för drygt 15 år sedan, först på det högra ögat sedan det vänstra. Allt skedde inom loppet av ett år. Idag är stadsvimlets kaosartade ljudmönster strukturen i vardagen, en karta sedan länge memorerad. Högljudda folkströmmar antyder var tågstationens entréer finns. Stressade pendlare som skuttar upp för trapporna indikerar att perrongen är nära. Han måste lita till att minnet inte sviker honom, det går inte att strosa planlöst. Jag känner att det är sol i dag - bra. När regnet slår mot gatorna tystnar allt annat, då blir det väldigt svårt för mig att hitta rätt. När jag inte kan höra hur trafiken rör sig blir bilarna väldigt farliga, berättar Thomas. Jag sluter ögonen för att bättre kunna leva mig in i Thomas värld. Först är ljuden svåra att urskilja, men snart hör jag röster, bromsande bilar på gatan nedanför, spårvagnar som tjuter i svängarna. Jag tycker mig höra tåget anlända, men Thomas rycker mig varnande i armen. Jag slår upp ögonen och inser att ljudet tillhört en annan perrong, ett annat tåg. Ett felsteg bort vilar den strömförande rälsen, fortfarande tom. Thomas Giese är på väg till Att plötsligt förlora synen är ett psykiskt trauma. jobbet, en restaurang som anställer blinda för deras förmåga att navigera i mörker. Nocti Vagus, nattvandraren på svenska, inbjuder besökare att uppleva mat och underhållning utan hjälp av vårt kanske mest använda sinne - synen. Till restaurangen söker sig de äventyrslystna, men det är inte ovanligt att gästerna på plats inser att de tagit sig vatten över huvudet. Klaustrofobi och mörkerskräck är dagligen förekommande fenomen. En del av jobbet är att besvara personliga frågor och därigenom väcka tillit. Vi måste ge gästerna en chans att själva behärska situationen, samtidigt som det är vår plikt att guida dem igenom den. Ibland uppstår hysterisk rädsla, ibland måste vi agera psykologer, berättar Astrid Gonszak, restaurangchef på Nocti Vagus. Astrid har arbetat på restaurangen sedan Hon är blind på höger öga, men ser tre procent med det vänstra - tillräckligt för att kunna uppfatta ljus och färger. Det är enklare om man en gång har sett hur världen ser ut; färger, hur människor rör sig, hur en kaffemaskin fungerar. Är man blind från födseln blir samhällsanpassningen svårare. Samtidigt är det lättare att acceptera tillståndet om man aldrig upplevt något annat - att plötsligt förlora synen är ett psykiskt trauma, säger Astrid. Thomas minns hur himlen ser ut. Han minns hur en elefant ser ut. Sådana bilder behöver inte förnyas, de kan till och med vara bättre i fantasin. Med dofter och ljud som byggklossar kan han skapa vilken verklighet som helst. Men ansikten förblir tidlösa. Trots att Thomas två barn nu är över 20 år gamla upphörde de att åldras för länge sedan; nyblivna skolbarn för evigt i hans minne.

10 en blind leder en blind reportage linn heiel ekeborg b e r l i n Slipp stress och Vid Alexanderplatz byter vi till spårvagn. För att göra det måste vi korsa en väg. Jag blundar och låter Thomas leda, han hör när trafiken tystnar - det gör inte jag. Vi går i rask takt, båda distraherade av en sopbil som väsnas. Sådana avvikelser från normen är farliga. Man måste lära sig allt på nytt när man förlorar synen, att gå är bara ett exempel. För min del krävde det 30 timmars mobilitetsträning. Matlagning var verkligen svårt. Först brände jag allt, inklusive mig själv, men nu är jag ganska duktig! Jag och min flickvän letade oss fram till restaurangen helt själva, vi skulle dit och äta, men så gav de mig jobb. Thomas träffade sin flickvän för drygt sex år sedan. Under en lång tid visste han ingenting om hur hon såg ut. Det var först ganska nyligen som han frågade, och hon berättade. (Brunt, axellångt hår och 1.66 lång). Utseendet var aldrig viktigt, det var rösten han föll för. Jag kan höra dig le, jag kan höra om det är ett bra leende, eller om du hånar mig. När jag blir kär blir jag kär i en röst, i hur personen formulerar sig, hur ett leende låter. Men det är inte så konstigt som det verkar - tänk bara på hur du uppfattar människor över telefon! Oj, känn här, en ny sorts sten - det betyder att vi ska svänga vänster. Vattendroppar faller som missiler mot marken. De upprepade smällarna ekar hårt mellan tornande husfasader. Thomas sicksackar desorienterat mellan utemöblerna, irriterad på sig själv för att han inte kan hitta dörren. Jag öppnar ögonen. Vattnet intar genast en mer familjär skepnad: En vänligt porlande fontän pryder innergårdens mitt. Vi är framme vid Nocti Vagus, dunkelrestaurant und dunkelbühne. För Thomas väntar jobbet - för mig äventyret. När jag blir kär blir jag kär i en röst, i hur personen formulerar sig, hur ett leende låter Kanske åt jag en friterad körsbärstomat. Mörkret slickar huden och fyller lungorna med kvicksilver. I takt med att de rödgula fläckarna på hornhinnan övergår i kompakt svärta tappar jag bort min kropp. Jag är inte säker på att den någonsin varit något annat än en illusion. Kanske är jag en flytande sfär i ett öde universum. Jag hör människor på avstånd, klirrande bestick och nervösa skratt. De måste tillhöra en annan värld, i min värld vet ingen att jag existerar. I min värld kan jag likt en uggla vrida huvudet hela varvet runt. Här är en av evolutionspsykologins mest slående insikter: En mörkrädd person som vaknar till av ett oväntat ljud tänker inte omedelbart vad var det? - utan vem var det!?. Just nu befinner sig någon strax bakom min vänstra axel. Ditt vatten, ditt glas, flaskan, deklarerar en okänd mansröst. Något svalt trycks mot min handflata, något isande kallt rör vid mina fingrar. Ska jag verkligen hälla upp själv? För några sekunder sedan hade jag inga händer. Ingen vet vad som försiggår i mörkret, men vi som lyssnar extra noga har bättre koll än andra. Det händer att människor äter med fingrarna, det händer att personer som fått för mycket att dricka kräks över hela bordet. Det händer till och med att våra gäster har sex med varandra, i tron om att ingen kommer att få veta. Thomas ord tränger sig ofrivilligt fram ur minnet, nu med aningen obehaglig klang. Ingen vet vad som försiggår i mörkret. Servitörerna har ett system för att undvika kollisioner, men även irrande gäster kan orsaka förödelse. En sprakande mikrofon signalerar krogshowens begynnelse. Föreställningen sker inte på en scen, skådespelarna rör sig fritt bland besökarna. Ibland är de så nära att det kryper i nacken. En skotsk mordgåta på tyska, så mycket vet jag. Att någon är död vet jag också. Begravningen sker vid mitt bord, jag skulle kunna vara liket i kistan. Besökarna har tystnat, alla hänförda av berättelsen. Det kan också hända att alla försvunnit och att jag är ensam kvar. Tänk om jag är den enda i världen som bevittnat de falska vittnesmålen, den övertydliga bevisföringen. Plötslig rädsla stryper hjärtat så att det flämtande tappar ett slag. Men så kommer applåderna, och jag landar i min stol. Den nu ganska välkända mansrösten letar trevande efter min hand och frågar om jag är färdig, om jag vill gå ut. Utanför dörren får jag för första gången se kyparens ansikte, ögonen är nästan mjölkvita. Han tittar förbi mig, han talar med väggen. Kanske finns jag inte. Fakta: Nocti Vagus text&bild: lina noväng Restaurangen öppnades för nio år sedan, på initiativ av Simone Glosch, och blev den första restaurangen i världen som kombinerade mat och underhållning i totalt mörker. Gäster släpps in gruppvis vid tre tidpunkter under kvällen. Ingen får se rummet i upplyst tillstånd. På Nocti Vagus är 30 procent av de anställda blinda eller synskadade. Företag vars personal består av över 25 procent funktionshindrade beviljas bidrag av den tyska staten. Nocti Vagus rymmer 70 gäster. Varje servitör har hand om mellan 16 och 20 gäster. Gästerna hålls hela tiden under uppsikt och servitörerna lämnar aldrig rummet. lär dig konsten att leva gitarrer som spelar Amazing Grace tillsammans, personer som sjunger Beethovens kända Freude schöner Götterfunken, yogarave och meditation. Det är bara lite av det som kommer att ske på Olympiastadion i Berlin i sommar när yogarörelsen Art of Living firar sitt 30-årsjubileum där personer, de flesta klädda i blåvita t-shirtar och halsdukar, rör sig kring Olympiastadion och väntar på att få komma in. Fotbollsmatchen mellan Berlins hemmalag Hertha BSC och 1860 München ska strax börja. Det tar tid att hitta ett dryckesstånd på området som säljer alkoholfria drycker. Men den 2-3 juli i sommar kommer det att se annorlunda ut på stadion. Då kommer yogaformen Art of Living fira sitt 30-årsjubileum med World Culture Festival där deltagare från över 150 länder deltar. Art of Living betyder konsten att leva och rörelsen grundades av indiern Sri Sri Ravi Shankar De anordnar kurser i meditation för barn, vuxna och gamla och hittills har över 20 miljoner människor deltagit världen över. Jack Johansson kommer från Göteborg och bor sedan ett halvår tillbaka i Berlin och arbetar med förberedelserna för den stora festivalen. I dag besöker han och hans Art of Living-vänner en fotbollsmatch på stadion för första gången. Det kommer vara lite annorlunda i sommar, säger han och syftar på de öldrickande skrikande supportrarna. Jag hälsar på Jacks vänner. De kommer från olika länder. Iran, Tyskland, Mexico, Frankrike och Argentina är bara några av dem. Art of Living finns i hela världen. Jacks främsta uppgift inför festivalen är att ha hand om sociala medier och organisationen kring den stora gitarrkonserten. Just nu håller han på att samla in en miljon leenden av olika människor. Vi vill uppmuntra folk att le mer i vardagen. Vi frågar folk om de vill dela med sig av sitt