Tungan på vågen. Vågmästare och balanspartier. Red. Jenny Björkman & Björn Fjæstad Teckningar Stina Eidem. rj:s årsbok 2012/2013.

Transkript

1 Tungan på vågen Vågmästare och balanspartier rj:s årsbok 2012/2013 Red. Jenny Björkman & Björn Fjæstad Teckningar Stina Eidem makadam förlag

2 Digitalt läsexemplar av RJ:s årsbok 2008: Hållbara värden text och bild: enligt tryckortssida (titelsidans baksida) Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se Digitalt läsexemplar av RJ:s årsbok 2009: Samtal i rörelse text och bild: enligt tryckortssida (titelsidans baksida) Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se Digitalt läsexemplar av RJ:s årsbok 2010: Allt som tänkas kan text och bild: enligt tryckortssida (titelsidans baksida) Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se ian wachtmeister Digitalt läsexemplar av RJ:s årsbok : Ett nordiskt rum text och bild: enligt tryckortssida (titelsidans baksida) Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se Digitalt läsexemplar av RJ:s årsbok : Tungan på vågen text och bild: enligt tryckortssida (titelsidans baksida) Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se

3 Tungan på vågen Vågmästare och balanspartier rj:s årsbok 2012/2013 Red. Jenny Björkman & Björn Fjæstad Teckningar Stina Eidem Digitalt läsexemplar av RJ:s årsbok 2008: Hållbara värden text och bild: enligt tryckortssida (titelsidans baksida) Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se Digitalt läsexemplar av RJ:s årsbok 2009: Samtal i rörelse text och bild: enligt tryckortssida (titelsidans baksida) Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se Digitalt läsexemplar av RJ:s årsbok 2010: Allt som tänkas kan text och bild: enligt tryckortssida (titelsidans baksida) Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se makadam förlag Digitalt läsexemplar av RJ:s årsbok : Ett nordiskt rum text och bild: enligt tryckortssida (titelsidans baksida) Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se Digitalt läsexemplar av RJ:s årsbok : Tungan på vågen text och bild: enligt tryckortssida (titelsidans baksida) Pappersbok finns till försäljning i bokhandeln Kontakt: Makadam förlag, info@makadambok.se

4 Riksbankens Jubileumsfond: främjar, inspirerar och deltar Riksbankens Jubileumsfond (RJ) är en fristående stiftelse, som har till ändamål att främja humanistisk och samhällsvetenskaplig forsk ning i Sverige. Stiftelsen bildades genom ett beslut i riks - dagen 1964, då en donation från Sveriges riksbank godkändes och stadgarna fastställdes. Jubileumsfondens tillkomst var en del av 300-årsfirandet av världens äldsta ännu verksamma centralbank, i vilket även ekonomipriset till Alfred Nobels minne och bankhuset vid Brunkebergstorg ingick. Med bildandet av en stiftelse önskade riksdag och riksbank gagna ett ange läget nationellt ändamål: vetenskaplig forskning med anknytning till Sverige. Under 2011 uppgick de beviljade forskningsanslagen till drygt 330 miljoner kronor. De medlen har fonden använt för att stödja kvali ficerad humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Hela 48 projektanslag, 2 program och 10 infrastrukturella anslag beviljades. Över 20 olika ämnen och åtminstone ett dussin olika anslagsförvaltare fick medel. Därtill gav fonden möjlighet åt hundratals forskare att genomföra konferenser, seminarier och nätverk i syfte att knyta kontakter och testa nya forskningsidéer. Med 2012/2013 års bok knyter RJ an till sitt långvariga engagemang för forskning om riksdagen och de folkvalda. Här skriver en rad fors kare och journalister på temat vågmästare, som i och med riksdagsvalet 2010 återigen blev aktuellt. Några av forskarna, men inte alla, har fått medel i den särskilda utlysning om riksdagsforskning som RJ initierade makadam förlag göteborg stockholm Kopiering eller annat mångfaldigande kräver förlagets särskilda tillstånd. respektive författare samt Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond och Makadam förlag 2012 omslag (silhuettklipp) och inlaga (teckningar) Stina Eidem Formgivning Johan Laserna isbn (pdf)

5 Innehåll Göran Blomqvist Förord 9 Björn Fjæstad & Jenny Björkman Den omtvistade tungan 11 En mer komplicerad härledning än man skulle tro. Ulla Ekström von Essen Ett dubbelt demokratiskt dilemma 17 Både den traditionella blockpolitiken och synen på demokrati utmanas när Sverigedemokraterna tar plats som vågmästare i valda församlingar. Tommy Möller Vågmästare eller tungan på vågen? 41 Landet styrs av en regering som riskerar att möta bakslag i viktiga frågor, vilket utgör ett betydande avbräck för parlamentarismens kärnidé. Lars Nord Kungamakare eller bråkmakare? 59 Det rådde olika mediebilder av politikens vågmästare Miljöpartiet respektive Sverigedemokraterna vid valen 1988 och 2010.

6 synpunkt Barbro Hedvall Vågmästeri, halvkoalitioner och blockpolitik 83 Lena Wängnerud Viner partipiskan hårdare i partier med vågmästarroll? 87 Att vara tungan på vågen betyder i sig inte att någon tystnadskultur breder ut sig i partiet. Mikael Gilljam & David Karlsson Tungan på vågen-partier i Sveriges kommuner 107 Det är en myt att tungan på vågen-partier skulle vara vanliga i svensk kommunpolitik. Hanna Bäck & Henry Bäck Balanspartier i regeringsbildningar 137 Partier som kan avgöra vilket block som får majoritet har förhållandevis stor chans att hamna i regeringsställning, liksom partier i den politiska mittfåran. synpunkt Lisa Bjurwald Vågmästarna och ansvaret 161 Ann-Cathrine Jungar Populister i närheten av regeringen 165 Till mångas förvåning står Sverigedemokraterna och andra invandringskritiska partier inte till höger i det politiska spektrumet utan är fast förankrade nära mitten.

7 Mai-Brith Schartau Ett land utan klassiska vågmästare 183 Den tyska historiska erfarenheten har lett till en strävan efter starka regeringskoalitioner. Det gör det svårt att verka som vågmästare i klassisk mening. synpunkt Magnus Linton Fascister på ministerposter eller fascister på vågen 197 Sten Widmalm Med kärnvapen som insats 201 Det finns situationer då vågmästare får påverka världspolitiken. Så var det i Indien 1998, då vågmästarpolitiken ledde till provsprängning av kärnvapen. Patrik Winton Sveriges första vågmästare 223 När adelsmannen Carl Fredrik Pechlin under frihetstiden hoppade mellan allianser visade han prov på en politisk strategi som inte var helt tidsenlig. Björn Fjæstad & Jenny Björkman Och vad anser nu svenska folket om allt detta? 243 Sverigedemokraterna, som överraskande placeras i den politiska mitten i årsbokens opinionsundersökning, bedöms vara nöjda med riksdagsarbetet hittills medan regeringen antas ha haft det svårare. Medverkande 253 Teckningar 255

8

9 Förord Kanske får man av titeln på denna årsbok i hastigheten intrycket att Riksbankens Jubileumsfond (RJ) kastar sig in i nutidens stora samtalsämne, övervikt. Men snarast handlar boken om motsatsen, om att som politiskt parti väga för lite för att kunna regera på egen hand. Väga för lite, men inte för lätt! Med en bok om Tungan på vågen. Vågmästare och balanspartier fortsätter RJ på samma bana som med förra årsboken: att redovisa forskning från ett viktigt fält. Denna gång handlar det dock inte om resultat från ett specifikt forskningsprogram. I stället lyfter vi fram rön om och perspektiv på några frågor och dilemman som är klassiska i samhällsvetenskaplig forskning och i praktisk politik. En grundläggande fråga är utformningen av de allmänna valen: är majoritetsval eller proportionella val att föredra? För 100 år sedan, i samband med rösträttsreformerna i vårt land, gick åsikterna isär mellan högern och vänstern bland annat i denna fråga. En strävan var att skapa förutsättningar för stabila regeringar genom fåtaliga och stora partier. Men det var också önskvärt att låta de olika åsikterna inom befolkningen bli representerade i riksdagen genom att utrymme gavs för flera politiska sammanslutningar. Makt och ansvar skulle följas åt, och de styrande skulle i valen kunna ställas till ansvar av medborgarna. Då som nu ville ju folket vara och känna sig som herrar i eget hus! Det påstås att den genomsnittliga regeringen i Sverige under 1900-talet hade stöd från 42 procent av medborgarna och var socialdemokratisk. Under 2000-talet har den parlamentariska verkligheten förändrats, och sedan 2010 har Sverige en minoritetsregering. Diskussionen om de folkvaldas ansvar har under 9

10 de senaste decennierna dessutom fått nya fasetter som följd av att EU:s beslut påverkar och styr riksdagens agerande. Delegeringen av beslut till myndigheter, experter, kommuner eller privata utförare påverkar också ansvarsfrågorna. Mediernas roll förändras och de uppträder ofta som utkrävare av ansvar. Vems intressen företräder de? Enbart en del av dessa frågor kan beröras i denna bok, men de vittnar om behovet av fortsatta insatser från RJ som forskningsfinansiär. Texterna i denna årsbok diskuterar flera centrala frågor som uppstår när regeringsmakt ska utövas i praktiken. Hur kan en regeringschef utan egen majoritet manövrera i ett parlament med många partier för att få stöd för sin politik? Frågorna är lika aktuella 2012 som under det demokratiskt nymornade 1920-talet. Då visade den så kallade vågmästarpolitiken hur en regering kunde söka stöd än till höger, än till vänster. I andra parlamentariska situationer har ett litet parti i riksdagen eller i kommunerna skaffat sig (oproportionerligt) stor makt över de beslut som fattas eller som inte kan fattas. I vad mån är det ett demokratiskt problem? Eller är det snarare en fördel, eftersom inte bara stora partier får makt? Det är inga svårigheter att i nutidens Sverige finna exempel på dessa politiska dilemman, i riksdagen liksom i många kommuner. Partier med ideologier som inte följer den traditionella höger vänsterskalan bidrar till att ytterligare komplicera balanskonsterna. Genom att vara oförutsägbara på den skalan kan de bidra till att politiken svänger från ena sidan till den andra. Detta är ingalunda enbart ett nutida fenomen och än mindre enbart svenskt. Artiklarna i årsboken ger rikhaltig belysning med exempel från både historien och andra länder. Göran Blomqvist verkställande direktör Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond 10

11 Den omtvistade tungan En mer komplicerad härledning än man skulle tro. Av Björn Fjæstad & Jenny Björkman 19 september 2010: ännu ett vågmästarparti i riksdagen! Men vågmästare vad betyder det egentligen? Den som inte är bekant med ordet associerar kanske till en solbränd surfare i Australien eller Kalifornien som skickligt navigerar på havets brytande jättevågor. För att komplicera det hela finns ett parallellt uttryck tungan på vågen som inte heller är särskilt genomskinligt. En tunga vet alla vad det är, men vad gör en sådan på en våg? (Att ett flertal stora dagstidningar bland dem Norrbottens-Kuriren, Smålandsposten och Upsala Nya Tidning vid valet 2010 skrev att Sverigedemokraterna kan bli vägmästare får nog tillskrivas Tryckfelsnisse, men den formuleringen ger faktiskt också möjlighet till intressanta politiska och statsvetenskapliga uttolkningar. 1 ) Svenska Akademiens ordlista, SAOL, är normalt inte frikostig med orddefinitioner men har kostat på sig en för våg mästare: person el. parti vars röster blir utslagsgivande i en omröstning. 2 Detta är en mycket inkluderande definition efter som inget sägs om en mittposition mellan två block i ett politiskt kontinuum och inte heller något om att omröstningen måste avse endast två alternativ, ja eller nej. Beroende på antal valmöjligheter i det aktuella fallet och det sätt på vilket om röstningen genomförs kan egentligen vilken person eller vilket parti som helst bli vågmästare enligt denna kortfattade de finition. 11

12 Går vi till Nationalencyklopedin (NE) finns, förvånansvärt nog, inte vågmästare som uppslagsord i encyklopedidelen men väl i ordboken, och där lär vi oss genast något om ordets ursprungliga betydelse, nämligen en person som förestod en allmän våg och svarade för vägningens riktighet, belagt från år Wikipedia instämmer och meddelar dessutom att befattningen i Stockholm kallades övervägare, vilket man ju kan hoppas att dagens politiska vågmästare också är, om än i mer abstrakt mening. 4 NE:s ordbok fortsätter givetvis med den moderna meningen av ordet och anger den som person (eller parti) vars röst(er) blir utslagsgivande i en omröstning med för övrigt lika röstetal. Även andra språkvetare har i sina definitioner förutsatt att det krävs ett politiskt jämviktsläge för att man ska kunna tala om vågmästarparti. 5 Rimligen kan dock detta inte behövas. I dagens riksdag har allianspartierna 173 mandat och det (visserligen upplösta) rödgröna blocket 156. Sverigedemokraterna kan även sedan en av deras ledamöter blivit politisk vilde fälla regeringens förslag om de röstar med de rödgröna (då blir utfallet även utan vilden), och SD anses nog av de flesta ha en åtminstone latent vågmästarposition i riksdagen utan att 173 mandat är lika många som 156. Det räcker alltså med att ingendera sidan har egen majoritet. Att sedan en politisk kommentator som Per T. Ohlsson ansett det vara oklokt och olämpligt att tillmäta SD en vågmästarroll eftersom det skapas en aura av makt och respektabilitet kring partiet är en annan sak än det språkliga. 6 Kanske skulle det gå att hävda att ett parti i den potentiella vågmästarposition som SD befinner sig i blir faktiska vågmästare endast om de andra partierna går med på att förhandla med det. En skribent som uppmärksammat att det inte krävs jämviktsläge utan bara dödläge, och som även hanterar det som av utrymmesskäl saknas i SAOL:s definition, är den gamle gode språkmannen Bertil Molde (död 1995). Han definierar våg mästa re som en person som genom sin politiska ställning mellan 12

13 anders wijkman 13

14 två någorlunda jämnstarka politiska grupper eller block vid omröstningar o.dyl. kan säkra endera sidans vinst, som alltså kan få den politiska vågskålen att tippa över åt endera hållet. 7 Det råder sålunda rimlig enighet om vad människor i dag avser med vågmästare, men flera skribenter påpekar också att detta är en ganska sen tolkning från 1940-talet enligt Språkrådet. Går vi tillbaka till åren omkring 1930 betydde ordet alltså något annat. Den som då personifierade begreppet vågmästare var Carl Gustaf Ekman, partiledare för Frisinnade folkpartiet och statsminister i två omgångar om vardera drygt två år. För att stärka de frisinnades inflytande samarbetade han, påtagligt framgångsrikt, omväxlande åt höger och åt vänster både i opposition och som regeringschef. Vad det däremot inte råder enighet om är den historiska bakgrunden till uttrycket tungan på vågen, även om alla förefaller ense om vad formuleringen betyder i dag: den eller det som fäller avgörandet i en fråga. Språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson sade i P1-programmet Godmorgon, världen! strax efter valet i september 2010 att tungan här syftar på tyngd, vikt eller börda ; på en balansvåg kan man lägga på en vikt, en tunga, och få balansen att ändras. 8 Om denna härledning skriver Bertil Molde att det inte alls [är] fråga om någon tyngd som trycker ner en vågskål. [ ] Denna feltolkning är mycket vanlig. 9 I detta instämmer Språkrådet, som skriver: Det är alltså inte fråga om ordet tunga i betydelsen tyngd, som det står i Svenska Akademiens ordbok. 10 Men nu börjar det bli komplicerat. Man kan nämligen hitta två olika etymologier i Svenska Akademiens ordbok (SAOB). På det ena stället finner vi följande under uppslagsordet tunga: vikt(lod) i vågskål, särsk. (fullt br.) i det bildl. uttr. tungan på vågen (förr äv. tungan på ngts vågskål), om ngn l. ngt som blir utslagsgivande l. avgörande (i en viss fråga l. visst sammanhang), där ordet tunga ju uppenbarligen syftar på en vikt som man lägger i ena skålen på en balansvåg för att justera dess balans. Denna användning av ordet tunga är belagd från år

15 På ett annat ställe under tunga i SAOB hittar vi den härledning som både Bertil Molde och Språkrådet anser vara den riktiga: på balansvåg: vinkelrät mot vågbalkens längdriktning anbragt visare vilken i lodrätt läge indikerar jämvikt; äv. i mer l. mindre bildl. anv. (jfr uttr. tungan på vågen). 12 Denna användning av ordet tunga är belagd från år 1538, nästan samtidigt som den andra betydelsen. Ordboksredaktionen är alltså medveten om att tungan på vågen har två möjliga härledningar som kan verka ungefär lika sannolika. Men beskrivningen av betydelsen måste läggas på ett ställe, och eftersom SAOB-redak tionen noterade att det funnits ett uttryck som lyder tungan på ngts vågskål, lades definitionen under tunga i betydelsen vikt (det är den sats som inleds om ngn l. ngt som blir utslags givande ). Språkrådet, som sålunda satsat på motsatt häst, förtydligar betydelsen på modern svenska och anger bakgrunden till sitt val: I politiska sammanhang talas också om tungan på vågen. Det går tillbaka på den visare som ser ut som en tunga, som gamla vågar hade. Den visade åt vilket håll det vägde över. En politiker eller ett parti, som ger utslag i en omröstning, kan beskrivas som tungan på vågen. Uttrycket har vi tagit in från motsvarande ord i tyskan. Det finns också motsvarande uttryck i franskan. 13 Bertil Molde, som alltså tillhör visarpartiet, påpekar uttryckligen att man lätt hamnar i den förvirring som skapas av de båda orden tunga. 14 I den här boken använder författarna med något eller några undantag begreppen vågmästare och tungan på vågen tämligen synonymt, precis som den klassiska Östergrens ordbok. 15 Det torde också stämma med dagens språkuppfattning bland allmänhet, statsvetare och politiker. Bertil Molde vidgår att uttrycken oftast används liktydigt, och fortsätter: Men detta innebär naturligtvis inte att själva orden vågmästare och tunga (på vågen) är liktydiga. Där emot kan man säga att tungan visar hur vågmästaren har fördelat vikterna. Vågmästaren arbetar aktivt, men tungan visar bara passivt vad som händer

16 Om det finns någon tendens vad gäller bruket av dessa två begrepp när dagens samhällsforskare avser aktiva politiska partier i den politiska mitten, förefaller det vara att minska användningen av vågmästare och hellre tala om tungan på vågen. Men i den mån dagens tungan på vågen-partier kan förhandla än till höger, än till vänster, och därmed vinna gehör för sina förslag är de faktiskt mer av vågmästare i Carl Gustaf Ekmans mening än passiva indikatorer på hur något har utfallit. Så tendensen borde kanske vara den omvända? Noter 1. Upsala Nya Tidning, 19/ < Norrbottens-Kuriren, 19/ <www. kuriren.nu/nyheter/?articleid= >, Smålandsposten, 20/ <www. smp.se/nyheter/uppvidinge/fortsatt-borgerligt-styre-i-uppvidinge ( ).gm>. 2. Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (2006), 13:e upplagan. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag, s Nationalencyklopedins ordbok < 4. Wikipedia <sv.wikipedia.org/wiki/vågmästare>. 5. Bo Bergman (2007). Ordens ursprung. Etymologisk ordbok över ord och uttryck. Stockholm: Wahlström & Widstrand. 6. Per T. Ohlsson (2010). Inga vågmästare, Sydsvenskan, 3/ Bertil Molde (1997). Mera svenska i dag. Stockholm: Rabén Prisma, s Lars-Gunnar Andersson i God morgon, världen! 26/ <sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel= #>. 9. Molde 1997, s Språkrådet (2010). Vågmästare och tungan på vågen, 31/10 <www. språkrådet/8601>. 11. Svenska Akademiens ordbok <g3.spraakdata.gu.se/saob/show.phtml? filenr=2/63/157.html>. 12. Svenska Akademiens ordbok <g3.spraakdata.gu.se/saob/show.phtml? filenr=2/63/156.html>. 13. Språkrådet Molde 1997, s Olof Östergren (1981). Nusvensk ordbok. Stockholm: Wahlström & Wid strand. 16. Molde 1997, s (Samtliga internetkällor hämtade 22/ )

17 Ett dubbelt demokratiskt dilemma Både den traditionella blockpolitiken och synen på demokrati utmanas när Sverigedemokraterna tar plats som vågmästare i valda församlingar. Av Ulla Ekström von Essen I september 2010 inträdde en parlamentarisk situation i Sverige som bara något decennium tidigare hade varit otänkbar. Sverigedemokraterna fick 5,7 procent av rösterna och 20 mandat i riksdagsvalet. Partiet fick dessutom den åtråvärda vågmästarposition, som det i medierapporteringen under valrörelsen spekulerats flitigt om. Samma situation uppstod i ett flertal kommuner. Slutligen hade Sverige, som en av de sista utposterna i Europa, nåtts av den radikala högerpopulism som sedan 1980-talet etablerat sig i de europeiska parlamenten med en politik i separatismens, det enkla kategoriserandets och protektionismens tecken. Indikationerna hade funnits där. Redan i valen 2002 och 2006 fick Sverigedemokraterna sitt genombrott i de kommunala församlingarna. Sverigedemokraternas inträde i fullmäktige på lokal nivå och den vågmästarposition som de på sina håll har fått, har i flera avseenden utmanat viktiga konsensustraditioner som präglat svensk parlamentarism. Dels har det medfört ett brott med det stabila blockregerandets logik. Dels har det lett till ett moraliskt dilemma kring demokratibegreppets innebörd och demo- 17

18 kratin som arbetsordning. Detta dubbla dilemma har tvinnats samman i de politiska praktiker som utvecklats på den lokala nivån i relation till Sverigedemokraterna sedan Den centrala frågan är huruvida ett invalt partis ideologiska hemhörighet och stigmatiserande historia kan legitimera att det särbehandlas i det demokratiska systemet. Representativ demokrati och blockpolitik När konsensustraditioner utmanas uppstår en kris. Sådant som det länge råder enighet om blir med tiden allt mer sällan definierat eller artikulerat och kan därmed till slut bli svårt att försvara med andra argument än att så här brukar vi göra. För att förstå kommunalpolitikens konsensustraditioner behöver vi alltså förstå dess historia. När de svenska kommunerna gradvis började partipolitiseras under 1930-talet kan man med fog tala om ett konsensusbrott. Bara det att kommunerna politiserades var en omvälvande förändring. Tidigare hade kommunerna varit arenor för vad som i kommunallagen benämndes som gemensamma angelägenheter. Den traditionella tolkningen av gemensamma angelägenheter var att de skulle komma samtliga kommuninvånare till gagn och att de skulle kosta så lite som möjligt. Socialdemokratin ville vid den här tiden forma om detta centrala begrepp till ett universalverktyg för ambitiösa politiska projekt som skulle skapa jämlikhet genom att stötta dem som var mindre privilegierade. 1 Men ambitionerna var större än så. Man ville forma vad man beskrev som en ny demokratisk människa. Människan uppfattades som universell, dynamisk och påverkbar genom den samhälleliga organisationen. Begreppet allmänintresset etablerades under och 50-talen i den socialdemokratiska kommunideologin och retoriken som ett slags korrelat till gemensamma angelägenheter. 2 Det föreskrev såväl politiska åtgärder riktade mot de kom muninvånare som var fattiga, behövande och trångbodda, 18

19 carl bildt 19

20 som projekt som skulle forma en samhällssolidarisk medborgare, exempelvis Folkets Hus, bibliotek, samlingslokaler för före ningslivet och bostadsområden utformade efter sociologins senaste rön om gruppsykologins funktioner. Allt skulle finansieras skattevägen. Detta var ett radikalt konsensusbrott i den lokala politikens praktik, som tidigare präglats av ett försiktigt sparsamhetsideal. 3 Nu gällde aktivitet och expansion av de sociala projekt som skulle forma en ny människa. Detta nya förhållningssätt och en ny praxis slog igenom förhållandevis snabbt under och 50-talen. I kombination med de två kommunsammanläggnings reformerna 1952 och förvandlades så de svenska kommunerna till stora förvaltningsenheter för välfärd och tillväxt. Den gamla direktdemokratiska kommunstämman dömdes ut som irrationell och odemokratisk en arena för godtyckliga beslut och kupper. I stället blev den representativa demokratimodellen en förebild. Representativ demokrati skulle garantera ett kunnigt och långsiktigt rationellt politikutövande. I och med att en övervägande del av de svenska kommunerna från 1930-talet hade socialdemokratisk majoritet, utvecklades ett blockpolitiskt mönster som också blev ett ideal. Det blev allt vanligare att de stora partierna på höger- och vänstersidan gick till val på sakpolitiska kommunala handlingsprogram som klargjorde för väljarna vad man hade att välja emellan. Valdagarna till riksdag, landsting och kommuner slogs dessutom ihop 1970, också det ett tydligt tecken på hur den nationella och lokala politiken knöts ihop och hur kommunerna integrerades i staten. Den här partipolitiseringsprocessen innebar att riksdagspartierna också blev tongivande i kommunalpolitiken. Gamla lokala partier och samlingslistor försvann. Socialdemokraterna drev från mitten av 1930-talet fram till 1970-talet framgångsrikt den här processen, och de övriga partierna fick i hög grad anpassa sig till den och till synen på kommunen som en socialprofylaktisk arena. Välfärdspolitik och blockpolitik gick alltså hand i hand. 20

21 Mönstret bryts en ny typ av lokala partier Vid 1970-talets mitt började emellertid detta mönster att brytas. Olika missnöjes-, miljö- eller enfrågepartier dök nu upp i lokalpolitiken och störde den blockpolitiska ordningen. Det kunde vara rena enfrågepartier som uppstod kring en för kommunen laddad fråga, som ett vägbygge eller stängningen av en skola. Inte sällan uppfattades de nya aktörerna av de etablerade partierna som ett hot mot vad man ansåg vara en rationell och välfungerande demokrati. Särskilt om ett sådant nytt parti fick en tungan på vågen-position och ett inflytande som överskred deras reella mandat. I norra Sverige var det övervägande vänsterinriktade småpartier som bildades. I söder, framför allt i Skåne, växte en flora av högerpopulistiska missnöjespartier fram som vanligen kombinerade en nyliberal agenda med främlingsfientliga utspel och krav på mer lokalt självstyre. De reaktiverade och närde ett traditionellt motstånd mot staten och eliten i Stockholm som förstärkts i samband med de tvingande kommunsammanläggningarna Skåne hade sedan urminnes tider varit ett gytter av kyrksocknar, som med kommunreformen 1862 förvandlats till små landskommuner. Efterkrigstidens idé om den rationella storkommunen var inte populär här. Detta är en faktor bakom Sverigedemokraternas senare framgångar i regionen. Flera av 1980-talets missnöjespartier, såsom Sjöbopartiet och Kommunens Väl i Kävlinge, gick i valen 2002 och 2006 över till att bli lokalavdelningar för Sverigedemokraterna vilket banade vägen för partiets genombrott i södra Sverige. I de traditionellt socialdemokratiskt styrda kommunerna blev blockpolitiken så gott som legio, medan olika former av koalitioner och samlingsstyren varit ett vanligare mönster i borgerligt dominerade kommuner. Det är också i de av socialdemokratiskt styre präglade kommunerna som Sverigedemokraterna har haft de största framgångarna. Delvis kan detta förklaras av att båda partierna hämtar sympatisörer från samma 21

22 väljarbas (delar av den socialdemokratiska väljarbasen är mer värdekonservativ och främlingsmisstroende än partiets officiella politik), delvis kan det handla om en missnöjesyttring mot en mångårig socialdemokratisk maktutövning som anklagas för att inte ha lyssnat tillräckligt uppmärksamt inåt sin egen rörelse. Traditionellt socialdemokratiskt styrda kommuner har dessutom över lag agerat mer aktivt när det gäller mottagande av flyktingar, inte minst då man vanligen haft ett kommunalägt bostadsbestånd, kanske med vikande underlag av hyresgäster, som därmed har kunnat upplåtas till de nya hyresgäster som finansierats via statliga bidrag. åsa domeij 22

23 laila freivalds Sverigedemokraternas genombrott en blockpolitisk chock Efter valen 2002 och 2006, då Sverigedemokraterna fick sitt genombrott på den lokala nivån, uppstod i flera kommuner en situation som inte medgav någon klar majoritet, då inget parti ville samarbeta med dem. I alla fall inte öppet reagerade det traditionella partisystemet med enhällig avsky mot nykomlingarna. Partiets bakgrund i Nysvenska rörelsen och nazistiska sammanslutningar gjorde all form av interaktion otänkbar. Alla etablerade partier deklarerade emfatiskt att inget samarbete, eller ens samtal med partiet, kunde komma på fråga. Sverigedemokrater argumenterade å sin sida att detta inte kunde vara förenligt med en demokratisk arbetsordning. Den moraliskt djupt grundade oviljan att betrakta Sverigedemokraterna som ett parti som alla andra skapade ett demokratiskt dilemma kring demokrati som arbetsordning å ena sidan och som värdesystem å den andra. I de kommuner där Sverigedemokraterna hamnade som tungan på vågen ledde denna övertygelse om att inte på något vis samverka, denna cordon sanitaire, i vissa fall till så långtgående lösningar som blocköverskridande koalitioner mellan moderater och socialdemokrater. Den närmast heliga blockpolitiken offrades för ett mål som ansågs än viktigare. Motivet var dubbelt. Det handlade om att skapa stabilitet för budgetbeslut 23

24 och långsiktigt planerande, men också om en stark moralisk och symbolisk markering mot det politiska budskap och den människosyn som de etablerade partierna såg hos Sverigedemokraterna. I ett antal kommuner fick Sverigedemokraterna dessutom ett så pass stort mandat att de av egen kraft kunde ta plats i styrelse och nämnder. Under mandatperioden beslutade några kommuner att minska antalet ledamöter i nämnder och styrelser för att hålla Sverigedemokraterna utanför. En sådan åtgärd innebar dock samtidigt en demokratiförlust då endast de största partierna kunde behålla sina mandat. I Malmö, till exempel, minskades antalet ledamöter i nämnderna från 15 till 11. Detta förklarades med att det skulle leda till rent administrativa fördelar, men det förnekades inte att det handlade om att hålla Sverigedemokraterna utanför, vilka i sin tur svarade med att tala om manipulering av demokratin. I andra kommuner beslutades om minskning av antalet ledamöter i fullmäktige av samma anledning. Sådana strategier visade sig kunna bidra till ökade sympatier för Sverigedemokraterna blev valframgångarna markanta i de kommuner där det bildats koalitioner mellan socialdemokrater och moderater för att neutralisera Sverigedemokraternas vågmästarposition (Trelleborg, Kävlinge, Svalöv). Sverigedemokraterna kunde använda sig av en antietablissemangsstrategi och fick fog för sin argumentation att etablissemanget gjorde vad som helst för att förhindra dem från att föra ut sin politik. I Landskrona valde man en annan modell efter valet 2006, då Sverigedemokraterna fick 23 procent väljarstöd och 12 mandat. Som andra största parti (tillsammans med Folkpartiet) i kommunen fick de plats och inflytande i kommunstyrelsen. Vi får ha kommunskola på våra styrelsemöten, som ett kommunalråd i Landskrona uttryckte det, men detta är vad väljarna har beslutat och då får vi agera efter det, börjar man manipulera med arbetsordningar och mandat befinner man sig på mycket tunn is som förtroendevald. 4 24

25 Detta brott mot den cordon sanitaire som i övrigt hade dominerat de traditionella partiernas hållning gentemot Sverigedemokraterna sedan 2002, uppmärksammades stort i medierna. Men i Landskrona en traditionellt socialdemokratisk kommun var det inte så sensationellt. Här fanns en lång erfarenhet av minoritetsstyre med ett tungan på vågen-parti alltsedan 1991, då Ny demokrati fick den rollen. Sedan dess har kommunen präglats av minoritetsstyren med svårigheter att få till stabila majoriteter. Det fanns alltså en upparbetad praxis i att hantera denna typ av situation, likaväl som icke att förglömma en historiskt djupt rotad ovilja mot att samarbeta över blockgränserna. I valet 2010 förlorade Sverigedemokraterna i Landskrona 3 mandat och 6 procentenheter av väljarstödet, något som emellertid inte uppmärksammats tillnärmelsevis lika mycket i medierna. Det återstår att undersöka varför väljarnas förtroende rubbades när partiet fick möjlighet att påverka. Kanske är svaret så enkelt att partiets hjärtefrågor knappast går att driva inom ramen för den kommunala kompetensen. Ett mönster i kommuner med sverigedemokratisk representation är att partiet vanligen stöder de borgerligas budget och förslag. Samma mönster har sedan valet 2010 märkts i vote ringar i riksdagen, där det borgerliga blocket får stöd av Sverigedemokraterna i 8 9 omröstningar av 10. I ungefär lika många riksdagsbeslut får regeringen även stöd av Socialdemokraterna eller Miljöpartiet. Det finns alltså en bred enighet i de flesta frågor. En möjlig strategi för ett borgerligt minoritetsstyre skulle ändå kunna vara att helt enkelt räkna med Sverigedemokraternas stöd, utan att behöva söka någon samverkan. Men det kan vara en riskabel strategi om Sverigedemokraterna, i stället för att vara trogna, väljer att utnyttja sin position för att hota att stjälpa planerna om de inte får igenom något av sina egna krav. Denna tendens illustreras inte minst av den konflikt som under sommaren 2011 blåste upp kring det kommande budgetbeslutet och det femte jobbskatteavdraget. 25

26 Ett demokratiskt dilemma Frågan om valteknisk samverkan med Sverigedemokraterna är mycket laddad och leder rakt in i det såväl demokratiska som moraliska dilemma som de etablerade partierna sedan 2002 ställts inför på den kommunala nivån och numera även i riksdagen. Hur ska man hantera det faktum att Sverigedemokraterna via demokratins själva grundfundament det fria valet skaffar sig en plattform för att föra fram en separatistisk och exkluderande politik, där man vill frånta vissa medborgare fullständiga medborgerliga rättigheter? Här hamnar två grundläggande demokrativärden i konflikt. Å ena sidan den rent instrumentella uppfattningen att en demokratiskt vald församling och styrelse ska avspegla de opinioner som finns, å andra sidan uppfattningen att demokratin måste vila på okränkbara värden, såsom idén om allas lika värde och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Den förra hållningen menar att upprätthållandet av en cordon sanitaire i teknisk mening är odemokratiskt. Sverigedemokraterna skriver också i sitt program att demokratibegreppet ska vara befriat från värderingar. Men enligt den andra hållningen är demokrati inte bara en teknikalitet. Demokratibegreppet är inte ideologilöst och instrumentellt utan genomsyrat av värden. I det perspektivet skulle en öppning från ett etablerat parti för valteknisk samverkan med Sverigedemokraterna innebära ett starkt symboliskt brott med hela efterkrigstidens politiska konsensus. Förklaringarna till denna konsensus ligger i den moraliska baksmälla som drabbade Europa efter andra världskriget. Den utbredda rasdoktrinen vaskades snabbt fram som en av huvudorsakerna i de utredningar som FN-organet Unesco tillsatte. Rasdoktrinen och dess idéer och praktiker hade fram till andra världskriget haft en självklar plats och uppfattats som vetenskapliga och progressiva. Efter kriget inleddes en omfattande process vilken gick ut på att rensa bort alla ideologiska spår från 26

27 rasbiologin och rashygienen (vilka nu betecknades som pseudovetenskaper). Den idémässiga storstädningen skedde framför allt genom Unescos försorg. 5 Nu etablerades ett nytt hegemoniskt värdesystem som utgick från FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Det handlade om en universalistisk, optimistisk och liberal människosyn, där alla människor uppfattades som i grunden lika, som dynamiska och utvecklingsbara. Denna syn kombinerades med en övertygelse om att en omfattande välfärds- och fördelningspolitik skapar upplysta och demokratiska människor. I den allmänna keynesianska ekonomiska anda som etablerades betraktades dessutom en utsträckt välfärdspolitik som lönsam, vilket ytterligare förstärkte optimismen. Dessa försanthållanden blev i hög grad ledmotiven för den tidiga efterkrigstidens politiska projekt i väst, inte minst i Sverige som stod intakt efter kriget. Under de senaste decennierna har denna konsensus kring vad en människa är, och hur samhället i så fall bör vara organiserat, emellertid kommit att utmanas allt hårdare och eroderas av en nygammal idérörelse som menar att människan inte alls är en i grunden universell varelse. I stället förs en mer pessimistisk människosyn fram där människan uppfattas som strängt determinerad av sin kulturella hemhörighet. Denna idérörelse hämtar sina retoriska figurer både ur rasistisk nationalism och 1990-talets kommunitarianism. Folksjäl och identitet har blivit synonymer i en etnonationalistisk föreställningsvärld där politiska projekt byggda på idén om en universell människa, till exempel mångkulturalism (i sin såväl dialogiska som enklavistiska form), uppfattas som ett våghalsigt samhällsexperiment. Att förutsätta att människor som tillhör olika kulturella kontexter ska kunna samverka kommer att få förödande följder i form av kulturell rotlöshet, degenererande kulturblandning, våld, kriminalitet och samhälleligt förfall, hävdar man. Retoriken, det uppskruvade känsloläget och den historiefilosofiska dramaturgin äger många likheter med det tidiga 1900-talets 27

28 rasteoretiska föreställningsvärld. Det är själva blandningen som anses farlig. Då var det rasblandningen som ansågs förödande och degenererande, i dag är det kulturblandningen. Människorna kategoriseras i termer av kultur och etnicitet i stället för ras, men den grundläggande tankefiguren är densamma. Den radikala högerpopulismens framgångar i lokala och nationella parlament i Europa medför alltså att det sätt att tolka demokrati, människovärde, rättigheter och tolerans som länge förefallit självklart, nu måste ses i ett nytt perspektiv. De tolkningar som det länge rått konsensus om är inte något förgivettaget som det europeiska förnuftet vuxit in i och kommit att slutgiltigt omfatta, utan ett värdesystem som i likhet med alla andra kan utmanas. De värden som etablerades som en reaktion på andra världskriget uppfattas inte längre av alla på samma sätt. I stället villkoras de i en välfärdschauvinism där endast etniskt rena medborgare anses ha rätt till de europeiska staternas stadigt krympande sociala trygghetsnät. Konsensus är bruten, och den ideologiska striden mellan en universalistisk och en kulturdeterministisk människosyn har kommit för att stanna. Ny demokrati en jämförelse Om man söker parlamentariska och ideologiska situationer att jämföra utgången av 2010 års riksdagsval med, ligger förstås debaclet kring Ny demokrati tjugo år tidigare närmast till hands skakades det parlamentariska systemet om ordentligt när det nybildade partiet med buller och bång och drag under galoscherna tog sig in i riksdagen med 25 mandat (6,7 procent). Partiet fick dessutom 335 mandat i 162 kommuner. Stämningarna i samhället påminner på flera sätt om atmosfären i dag. Det rådde en allmän oros- och uppbrottskänsla och ekonomisk kris års omvälvningar hade gjort världen mindre förutsägbar kalla krigets ordning var upplöst. Föränd- 28

29 ringens vindar blåste. Det var kamp mellan höger och vänster, individualism och kollektivism, men också en begynnande rörelse som riktade om det politiska intresset från den socioekonomiska konfliktdimensionen till en sociokulturell. Fokus började riktas mot kulturella värdefrågor, identitet, kön och mer partikulära gemenskaper. Det talades under slutet av 1980-talet allt oftare om att Sverige översköljdes av flyktingvågor. Flyktingförläggningar sattes i brand. En okänd man med lasersikte sköt på personer med mörk hy. Unga män med rakade huvuden och militärkängor talade om raskrig. I det föregående valet, 1988, hade Skånekommunen Sjöbo hamnat i centrum för mediernas intresse både hemma och utomlands efter det sensationella utspelet om att hålla en lokal folkomröstning om huruvida kommunens invånare önskade ett avtal med dåvarande Invandrarverket om flyktingmottagning eller inte. Den omröstningen visade att 64 procent av Sjöbos invånare inte ville ha någon flyktingmottagning. Centerpartistiske kommunalrådet Sven- Olle Olsson som drivit frågan, blev Svin-Olle i medierna och utesluten ur sitt moderparti. Han bildade sedan i stället det framgångsrika Sjöbopartiet hade också det nya Miljöpartiet tagit sig in i riksdagen åkte de ur igen. Ytterligare ett nytt parti, Kristdemokraterna, fick sitt genombrott i samma val. Denna rörlighet i det traditionellt mycket stabila svenska partisystemet vittnar om den oro som präglade tidsandan. Socialdemokraterna hade å sin sida fullt sjå med att bemöta Kjell-Olof Feldts nypublicerade bok Alla dessa dagar (1991) som på många sätt misskrediterade den socialdemokratiska politiken under 1980-talet. SAP förlorade 43 riksdagsmandat i detta val. Ingenting var sig likt. Ny demokrati hade grundats något halvår före valet av två karismatiska företagare, Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. Deras spektakulära valkampanj var något nytt. Medierna rapporterade gärna om de uppsluppna valmötena, vilket sannolikt 29

30 per ahlmark 30

31 bidrog till succén. Även här kan paralleller dras till mediernas omfattande uppmärksamhet på Sverigedemokraterna före valet 2010, vilken knappast stod i paritet med partiets storlek och reella styrka. Ny demokrati plockade upp samma retorik som de lokala främlingsfientliga missnöjespartier som redan under 1980-talet börjat förändra det politiska landskapet i Skåne, såsom Centrumdemokraterna och Skånepartiet. Centrumdemokraterna, som var ett av de större lokala partierna, menade till och med att deras partiprogram blivit stulet. Och visst lånade Ny demokrati friskt. Programmet för partiets politik blev med tiden i stora stycken en kopia av Den Nya Välfärdens program. Den Nya Välfärden, en SAF-stödd tankesmedja grundad 1988, drev idén om en nyliberalisering av hela välfärdsstaten. Ny demokrati kan alltså hänföras till de populistiska missnöjespartier som uppstått ur en nyliberal idéfåra. Motstånd mot regleringar och skattetrycket var huvudfrågor som sedan kompletterades med ett främlingsfientligt budskap, vilket med tiden fick en allt större roll. Liknande exempel är Skånepartiet, danska Fremskridtspartiet (senare Dansk Folkeparti) och norska Fremskrittspartiet. Att dessa partier uppstått i ett mer rumsrent ideologiskt sammanhang än till exempel franska Front National, British National Party och Sverigedemokraterna, har gjort att de sluppit stigmatisering och lättare kunnat vinna legitimitet i det offentliga rummet. I valrörelsen hade Ny demokrati utlovat mer sunt förnuft och drag i Sverige, mindre regler, mer frihet, lägre skatter och strängare villkor för invandrare. Partiet stod också för en EUvänlig politik, vilket förmodligen kom att bli en av orsakerna till dess fall. Det appellerade inte alls till de EU-skeptiska väljargrupper som i övrigt attraherades av partiet. Ny demokrati var ett snabbt hoprafsat väljarbaserat parti, utan någon organisatorisk medlemsbas. Häri låg en ytterligare anledning till partiets snara erosion. Dess lokalavdelningar organiserades i tidens nyliberala anda i ett slags franchisingsystem. Det blev 31

32 snabbt motsättningar, anklagelser om toppstyre och högljudda avhopp. Efter det misslyckade valet 1994 lyckades partiet aldrig samla sig igen utan förtärdes av inre konflikter. Vissa lokalavdelningar levde dock kvar och många av dem gick senare upp i Sverigedemokraterna. Ny demokratis ambition att utnyttja sin vågmästarposition för att ändra den politiska agendan kan betraktas som såväl ett misslyckande som en marginell framgång. De lyckades inte direkt med att politisera frågorna de ville ha upp på agendan. Men man kan konstatera att många av deras förslag sedan mitten av 1990-talet har blivit genomförda. Paralleller kan dras till i dag, där den borgerliga alliansen drivit igenom en asylpolitik som i flera stycken är identisk med de krav som Sverigedemokraterna ställt genom åren. I det perspektivet kan partier som Ny demokrati och Sverigedemokraterna tolkas som spetsyttringar, vilka indirekt bereder vägen för politiska kursändringar, snarare än att de direkt via en skicklig tungan på vågenstrategi får igenom sina egna förslag. I Danmark har dock ett omvänt scenario varit för handen det senaste decenniet. Dansk Folkeparti 2001 fick Danmark en borgerlig regering. Dansk Folkeparti gjorde samtidigt ett succéval det fick 12 procent av rösterna och blev därmed tredje största parti. Detta blev inledningen till en tioårig period där Dansk Folkeparti haft rollen som trofast stödparti åt en borgerlig minoritetsregering. Men stödet har förstås varit villkorat. Under den här perioden har dansk invandringspolitik stramats åt och blivit en av de mest restriktiva i Europa när det gäller asyl, anhöriginvandring och arbetskraftsinvandring. Den så kallade 24-årsregeln har medfört att unga danskar som vill bo ihop med sin utländska partner tvingats att bosätta sig utomlands, till exempel i Malmö. Dansk Folke partis inflytande och närhet till makten har också varit unik i ett jämförande europeiskt sammanhang. I senaste folke- 32

33 tingsvalet 2011 blev det dock regeringsskifte, och partiet förlorade därmed sin tongivande roll i dansk politik. Det nya socialdemokratiska styret verkar emellertid inte ha för avsikt att riva upp 24-årsregeln, vilket indikerar att Dansk Folkeparti lyckats sätta agendan även för partierna i vänsterblocket. Mellan 2001 och 2011 har alltså Dansk Folkeparti kunnat diktera invandringspolitiken, avsätta ministrar och rita om den politiska kartan. Varför? Det finns flera orsaker. En viktig sådan är att övriga partier och inte minst medierna snabbt plockade upp Dansk Folkepartis problemformuleringar och verklighetsbeskrivningar. Det är omvittnat hur den förvisso traditionellt mer öppna tonen i det danska politiska samtalet förråats och vulgariserats när det gäller diskussionen om danskarna och de fremmede. Den danska debatten har skilt sig markant från den svenska. Om den gängse inställningen hos svenska journalister varit att värna demokratin genom att avvisa invandringsfientliga uttryck, har den hos danska journalister i stället varit att allt måste uttalas öppet för att värna demokratin. En ovilja att exponera invandringsmissnöjet och dess argument kan göra att ett missnöje med mediers och politikers påstådda förljugenhet kan växa till ett omfattande isberg under ytan. Å andra sidan genererar en omfattande exponering av främlingsfientliga uttryck oundvikligen en legitimitet för desamma, och riktar om vad som är mainstream i det politiska samtalet. Medierna har en mycket stor makt i det sammanhanget. En annan viktig skillnad mellan dansk och svensk debatt ligger i att Dansk Folkepartis retorik anammats i medierna på ett sätt som inte har någon motsvarighet i Sverige. Från sin upprinnelse i det nyliberala missnöjespartiet Fremskridtspartiet under Mogens Glistrup har Dansk Folkeparti, sedan det bröt sig loss med Pia Kjærsgaard i spetsen, utvecklat en etnonationalistisk och kulturkonservativ retorik som hyllar den danska identiteten och för ut idén om ett välfärdssamhälle för de etniskt och kulturellt homogena danskarna där Dansk Fol- 33

34 keparti ska vara ett centerparti. Denna nationella identitet får sina konturer av att ställas emot det i retoriken allt överskuggande hotet mot dansk kultur, demokra ti, ekonomi och trygghet muslimerna. Här har Søren Espersen, partiets spinndoktor, med sin bakgrund i Den Danske Forening och dess ambition att reaktivera grundtvigianismen i en modern värdekonservativ, etnonationalistisk och kristen (antimuslimsk) kostym haft en stor betydelse för den mediala framgången och hela det politiska fältets förskjutning. Varför något liknande inte skett i Sverige kan bero dels på att Sverigedemokraterna varken har en karismatisk ledare som Kjærsgaard eller någon skicklig spinndoktor som Espersen, dels på att svenska politiker och svenska medier inte reproducerat Sverigedemokraternas retorik och världsbild i samma utsträckning. Dansk Folkeparti lyckades dessutom snabbt med att politisera frågan om invandringens kostnader i folketinget. Partiet krävde att kostnaderna skulle utredas, och en lyhörd regering bidrog till att ekonomiargumentet mot invandringen nu fick sin plats i det politiska samtalet. Samma strategi har varit uttalad när Sverigedemokraterna vunnit inträde i de kommunala församlingarna, till exempel i förslag där man kräver att kommunen tar ett samlat grepp om invandringens kostnader i stället för att lydigt gå i före detta Integrationsverkets ledband och ta emot nya flyktingar som i förlängningen antas bli en ekonomisk belastning. Inget fullmäktige har dock bifallit eller velat diskutera något sådant förslag. Sverigedemokraterna i riksdagen Jämfört med Dansk Folkeparti har alltså inte Sverige demo kraterna på samma sätt lyckats politisera sina hjärte frågor, invandringen och kriminaliteten. Frågor som mass invandringen, hotet om islamisering, kulturellt orsakad kriminalitet och kostnaderna för invandringen har inte hamnat på agendan trots att 34

35 det var det uttalade målet för hur en vågmästarposition skulle användas när partiets företrädare intervjuades efter valet Efter terrorattentatet i Stockholm i december samma år öppnade sig en möjlighet att politisera frågan om invandringen och islam, och Sverigedemokraterna begärde snabbt en debattdag i riksdagen om islamistiskt våld. Det blev i stället en mer övergripande debattdag om våldsbejakande extremism. Här talade Sverigedemokraterna uteslutande om just islamistiskt våld, medan de övriga partierna lika programmatiskt diskuterade även andra former av våldsbejakande extremism och var noga med att inte använda samma dramatiska, råa och känslomättade språkbruk som Sverigedemokraterna. Dansk Folkeparti skapade, som sagt, snabbt en förråad språklig kultur, där muslimer demoniserades. Utvecklingen har hittills sett annorlunda ut i Sverige, då varken medierna eller de etablerade partierna öppet anammat samma språkbruk. Det finns en medvetenhet om ordens makt, där journalister och politiker aktar sig för att använda samma symbolladdade termer och känslomässigt uppskruvade tonläge som Sverigedemokraterna. Till exempel har en del politiker menat att de aldrig skulle använda ordet massinvandring, ens för att falsifiera det, med argumentet att även ett sådant bruk bidrar till en normalisering och legitimering av föreställningen om att det väller in invandrare i Sverige. I början av 2000-talet lyckades alltså Dansk Folkeparti föra upp invandringens kostnader på den politiska agendan. Detta blev en murbräcka för partiet. Sverigedemokraterna, som ser Dansk Folkeparti som sin främsta förebild, har försökt använda samma strategi. Inte minst har riksdagens utredningstjänst, RUT, fått känna av dessa ambitioner beställde Sverigedemokraterna 52 utredningar, och fram till sommaren 2011 hade de använt RUT 190 gånger. De flesta frågor som partiet vill få utredda är formulerade utifrån en idé om att kunna fånga in vad som kallas invandringens kostnader, men även ungdomsarbetslöshet, brott och straff och sena aborter är områden 35